Bon Martin - Augusti

Foto: Joakim Rolandsson

En kärleksfull låt bjuder Bon Martin på i Augusti. Låten är hämtad från den kommande Sommar till oktober (Del 2) och jag gillade verkligen del 1 som släpptes i juni. Delarna bildar sedan det som är Bon Martins debutalbum. På del 1 var avslutande Även om jag trivs här är mitt hem nånstans med dig en fin skildring med små detaljer i texten som jag älskade. Fransjäger var en dansant låt där texten fick mig att le. Lugna Världens bästa dag och Semestern förstärkte bara känslan av att det här är verkligen en fantastisk berättare. Texterna är verkligen fantastiska. En sen natt så bevittnade jag ett par där ena personen spelade upp Även om jag trivs… på spårvagnen medan regnet och neonljus fäktades om uppmärksamhet genom spårvagnsfönstret. Man blir ju rörd. Just den är en av Bon Martins finaste låtar. Jag håller även Går ut i natten från EP:n Min tid är förbi väldigt högt, blåset i den låten är skört och mysigt på samma gång. 

Martin Hedlund som han egentligen heter är som allra bäst när tempot sänks och vemodet kryper tätt inpå. Då berör han som få andra. Augusti är också en sån typ av låt, där hjärtat brister lite när han upprepar orden ”jag är kär i dig” och när han inleder med ord om att tycka om när någon lagt sig och berättar om något. Jag älskar när vardagen får plats i texter, där det lilla lilla beskrivs på det där stora sättet. ”Mina känslor som rymden utan väggar och tak” fortsätter han och det är väldigt fint. Ett vykort från sommaren, detaljer som tar en tillbaka till dagar, kvällar, nätter utan riktigt slut. 

Det är en fin berättelse som till slut visslar sig fram och den tar verkligen fram ens känslor och tar med dem genom berättelsen, genom låten - hand i hand. Ett underbart släpp.

Lyssna här nedan! 

Musikminne från Maj-Britt Niklasson

Målning av Maj-Britt Niklasson

Maj-Britt Niklasson är en fantastisk konstnär, både när det kommer till att måla och när det kommer till att skriva. Hennes ord känns levande och så även hennes målningar. På 1970-talet var Maj-Britt tillsammans med bland andra Lasse Lindbom och Magnus Lindberg medlem i gruppen Landslaget. Deras största hit Tala om vart du ska resa, som Maj-Britt skrev med Lasse och Magnus, hade en så fantastisk fiolslinga att gruppen Drängarna snodde den rakt av till deras Vill du bli min fru? Tvisten avgjordes, till Landslagets fördel, 2002 i Högsta domstolen. 

Maj-Britt kommer nu tillbaka till musiken med singeln Röster från Öster, som är skriven av henne och producerad av tidigare nämnda Lasse Lindbom. Singeln är hämtad från hennes kommande soloalbum. Röster från Öster är en fantastisk låt med en finfin text. En livssökande text som beskriver både det tunga i livet och det hoppingivande. Idag, dagen till ära, gästar Maj-Britt bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Hon stod i sitt vardagsrum med fiolen på axeln. Ljuset i rummet var varmt och välkomnande. Samtidigt fanns där en spänning av något hon inte förstod sig på. Något för henne nytt. Som hon inte kunde förklara. Men om hon ändå skulle försöka sig på en förklaring så kändes det, ja, det kändes som hon lämnade sin kropp, lämnade över den till någon eller något hon inte visste vad eller vem det var. Hon fanns inte. Men ändå fanns hon.    

   Stråken for lekande lätt över strängarna. Fingrarna dansade över greppbrädan. Hängiven och blind för allt utom musiken lät hon sig sköljas med i den virvlande strömmen av toner. Dörrar och fönster öppnades. Gränser öppnades. 

   Plötsligt befann hon sig på en resa fylld av saga och magi…

/ Maj-Britt Niklasson 

Lyssna på Röster från Öster här nedan och kolla in Maj-Britts hemsida här! 

David Josephson - Glömskans sång

Jag intervjuade David Josephson 2020 när han var aktuell med sitt engelska projekt Nervous City Nervous Self och singeln Before summer. Både hans svenska låtar och de engelska vandrar till viss del i samma landskap men de svenska låtarna är ofta än mer drömska och närmast sakrala. Eftertänksamhet är något som genomsyrar Davids låtar och det finns en stor poetisk ådra i hans själ. Texterna är ofta helt fantastiska. Lyssna bara på förra singeln Landwehrkanal om platser och dess betydelse. Just den låten klädde ofta mina nätter innan sömnen trädde helt in, en fantastisk nattlåt. 

Det finns ibland något både ensligt och nästan hotfullt mystiskt i hans melodier, som i Solen går upp. Samtidigt steg ett ljus, om än vemodigt, i Strindbergs krok. Det är roligt att där efter lyssna på den akustiska versionen av Strindbergs krok, där är det bara vemodet som stiger. Väldigt vackert dock.

Den nya singeln heter Glömskans sång och under de 7 minuter som låten varar utmärker sig som vanligt Davids fantastiska röst. Jag gillar hur David bygger låten varsamt. Det är en relativt minimalisk miljö låten vandrar i och texten är välskriven och bottnar i ett vemod, i ett sökande efter att få ordning, i allt ska på plats. Det är väldigt vackert och Davids röst alltså. Den är en pärla, en tröst.

Lyssna här nedan!

Max Bäck - Utom jag

Foto: Minna Amanda 

Max Bäck är tillbaka med en ny singel. Jag skrev senast om Max när han var aktuell med singeln Här och nu, en poplåt i reggae-skrud. Jag gillade den låten och Max har verkligen utvecklats sen hans första singel, Det regnar i Stockholm. Jag tyckte om den låten men det stack inte ut tillräckligt och jag tycker att Max har funnit en mer egen kostym och han har ett mer eget uttryck nuförtiden. Det känns mer avslappnat och Max låter tryggare i sin röst. 

Den utvecklingen satte verkligen fart i och med Här och nu och jag tycker att den fortsätter på nya Utom jag. Låten har ett avslappnat sound samtidigt som texten funderar över livet. Här är det inga reggae-toner utan mer rak svensk pop. Max sjunger ”när natten blir din enda vän är livet bra mörkt” men menar att det kanske inte är så konstigt att folk söker sig dit för att få svar och förstå livet. Tankarna blir ofta mer direkta på natten och då kommer kanske även svaren till en. 

Låten är ett slags sökande efter sin egen verklighet, sitt eget liv. Max sjunger underbart bra och jag är glad över hans utveckling - den kommer ta honom allt längre fram, allt längre upp.

Lyssna här nedan!

Diane Emerita - Homegoing

Foto: Ingerlise Oellgaard

Diane Emerita släppte debutalbumet Black blue sky 2020. Det är verkligen musik som formar en själ och Diane låter verkligen inte som någon annan. Det är känsla ut i fingerspetsarna. Storfavoriten Lullaby är inte ens två minuter lång, men lyckas ändå explodera på himmel, göra den lite ljusare, mer hoppfull. Det finns sår och smärta i hennes piano, i hennes uttryck men hon tar sig igenom det och det finns en sån ärlighet i Dianes röst, i varje ton. En annan favorit är Some really nice friends, också den från debutalbumet, där den berättande texten är fantastisk. Jag och en vän satt uppe sent en natt och tonerna från Drained dränkte Karl Johansgatan utanför och tonerna vann över mörkret som låg över gatan. En fantastisk låt även det. Jag gillade inte allt på debuten, men överlag var den en mycket bra skiva. 

I år har Diane släppt flera singlar, där Body in distress var först ut. En låt att blunda till och bara njuta av det fantastiska samspelet mellan pianot och Dianes röst. Lyssna på närvaron i slutet på låten. Det är mycket vackert. I’ll go hade något lugnande över sig, något skört, som hämtad från en rökig bar. En av Dianes finaste sånginsatser. En av årets bästa låtar. Kanske till och med topp 3. 

Senaste singeln heter Homegoing. Det är en avskalad låt, förutom när det kommer till känslor. Det är en låt där rösten tar en framåt i låten, den får verkligen stå i centrum och blir det allra viktigaste instrumentet i låten. Och jag kan inte säga annat än att det är stordåd som finns i Dianes röst. Det är musik som känns oerhört ärlig och som växer ju mer man lyssnar.

Lyssna här nedan!

SofiaSofia - Rooting for you

SofiaSofia består av Sofia Kistner och Sofia Gunnarsson. Kistner släppte EP:n Bring me up förra året. EP:n bjöd både på storslagna låtar och en fantastisk röst. Jag nynnade ofta på You bring me up och Of this town under förra sommaren och blev närmast rörd till tårar av inledande You (Movie melody). 

Sofia Gunnarsson var senast aktuell med samarbetet Secrets tillsammans med PH!LiP, både mörkt och dansant. I september förra året släppte hon EP:n Inner monologues, en ganska stillsam EP där hon sjunger med mycket känsla och där något vackert gror i varje ton. 

Det är två oerhört begåvade personer bakom SofiaSofia alltså och det märks också på duons debutsingel Rooting for you. Låten är en charmig poplåt som går lite åt det folkpoppiga hållet med ett luftigt sound. De bådas röster gör sig perfekt tillsammans och ju mer jag lyssnar desto mer framstår låten som ett otroligt fint sätt att avsluta sommaren på, den är otroligt bra på att forma ett leende, forma en sol av täckande moln. 

I höst kommer en EP och där har vi verkligen något att se fram emot. Debutsingeln är verkligen en av årets bästa låtar.

Lyssna på singeln här nedan!

Ska vi ta ett själporträtt tillsammans?

Jag spillde sås på tröjan, men jag har egentligen aldrig varit fläckfri. Hela livet har egentligen varit en långsam resa mot trygghet och så lite stress som möjligt. Att inte bry sig om man ligger sist kvar i REA-lådan, att släppa spegelbilden en stund. Jag har haft en del utseendenojor men i själva verket så spelar inte utseendet så stor roll så fort man får perspektiv på livet. Jag får samtal om att människor insjuknar och att pengar inte räcker till, att orken inte räcker till, Naturligtvis kan jag hata mitt utseende samtidigt som detta sker, men även det ingår i resan. Allt är föränderligt. Jag kanske inte alltid haft rätt storlek på åsikter, drömmar och kropp men det är inte så viktigt att vara rätt. 

Natten sprang mot mig som vore jag ett målsnöre. Men jag har aldrig riktigt känt mig som ett mål. Nog har jag haft mål, som att bli mer trygg i sociala situationer, inte agera som om min mun var en eldsvåda och att alla ord måste utrymmas snarast. Ofta finns det något vackert i eftertänksamheten. Men när den invaderas av nervositet så tar lätt det senare över helt. Till slut står man där och säger ord som bara blir hungriga efter att de borstat tänderna. Typ som att säga saker man inte menar och så vill man att den man sa orden till ska säga emot och sen vara sur för att personen inte förstod att man inte alls menade vad man sa. 

Jag vaknade precis när solen tog sitt första spadtag av himlen. Jag sprang genast ut till skogen och satte mig. Jag kramades om av en gigantisk ek. Jag höll andan. Det hade varit en stressig tid. Det är klart att lyckan har sina matlådor att ta till när det sinar, men inget är någonsin självklart. Vid såna tillfällen kan jag önska att molnen var mina medtrafikanter. Att jag bara kunde lätta. 

För några månader sedan tyckte jag att det var avkopplande att ligga och spela mobilspel när jag var trött. Candy Crush var en stor favorit, men jag tänkte aldrig på stressen den staplade inom mig, notiser som kom om att jag var tvungen att fortsätta för att få fördelar, för att behålla allt jag byggt upp. Jag gillar inte att leva på det sättet. Jag är en person som behöver kliva av ibland. Man får fundera på vad som är viktigt att upprätthålla. När stress väl byggs upp så är byggnadsställningarna allt för stabila. Ska man bli lugn av någonting krävs det att det har ett slut. Internet och mobilspel har inga tydliga slut, de är bara portar för att hålla en sysselsatt. Att vara sysselsatt av saker utan tydligt slut dock leda till mer stress och plötsligt är man i den där scenen från Kalle Ankas Jul där Musse undrar vem det är som kör egentligen. Man har ingen aning. Man har blivit en passagerare i ens egna tankar. Tankarna blir till en taxi som släpper av en mitt i ingenstans. 

Jag väckte dig. Gräset reste sig upp för att hålla om oss. Du har tapetserat själens väggar med trygghet, virat solen runt mitt huvud, mina axlar och mina ben. Tankarna sover allt längre in på dagarna. Det är skönt att tiden utan dem blir allt längre. Jag tycker om att jag insett att det digitala livet alltid måste vara sekundärt, att om det står i receptet att man ska ha två vitlöksklyftor så betyder det att man ska ha minst fem, att jag inte gillar att planera för mycket, att jag slösat bort mycket tid på narcissistiska personer i min närhet och att jag romantiserar alldeles för mycket men att det inte är något jag tänker sluta med. Det håller drömmarna vid liv. Och nu kan jag titta ner mot min hand, mitt hjärta eller gå in på ratsit och se att jag är gift. Det gör mig så rörd. Tänk att just du ville ha en ständig sittplats i mitt liv. Tänk när våra barn packar upp väskorna vi fyller under våra liv. Tänk när de ser ditt första meddelande, vår första sommar ihop, när vi gick vilse med dem i Stockholm, när vi somnade alla fyra i samma säng, helt utslagna. Tänk vad mycket fint de kommer gräva upp. När jag tänker på det så svajar stressens byggnadsställningar. Du är som mornar innan någon annan har vaknat. 

Jag har gått från att enbart våga ta självporträtt i perfekta vinklar till att våga ta själporträtt ur alla vinklar. Lyckan växer där i själen. Alla mobilspel utom två är avinstallerade och så länge aviseringarna inte lyder typ ”ta ett år ledigt” så får de fortsätta vara av. Allihop. Det jag vill fokusera på är det som gör oss verkliga.

Dog Park - Gemini

Min fru lärde mig det fina i att gå på ölpromenader. Hennes var i Berlin, mina i Göteborg. Under en sådan i våras så lyssnade jag mycket på Göteborgsbandet Dog Park som är en trio som låter som en sommar med melankoliska små moln över dagarna. Det är båda varma penseldrag och melankoliska små klickar. Bandet var perfekt att lyssna på på såna promenader. Det finns en längtan i melodierna som jag älskar. Den där känslan när man bara dras med i svänget, i vissa slingor, i vissa stämmor. Man dras verkligen med. 

Bandet debuterade 2020 med singeln Act as if vilken följdes upp av Million bucks. Både charm och vemod fick plats i dessa låtar, vilket blandades med lite svart humor i den sistnämnda låten. Folkpop i dess allra finaste form. I den sistnämnda låten gillade jag verkligen upprepningen av orden "You can be a million bucks to me” i slutet av låten, som gjort för att sjungas med på små intima klubbar. Vackert. 


Nu i augusti så kom deras debut-EP Gemini och den består av sju olika spår som befäster det där som de första låtarna utlovade. Särskilt debutlåten och dess vardagliga beskrivning av kärlek får mig verkligen att känna att det är just i vardagen det mest fina ögonblicken finns. De små detaljerna. Jag älskar den nya lite råare versionen av Act as if. Den finstämda Salty berör även den starkt och jag gillar att det finstämda får in mer och mer buller i slutet. Jag gillar den vändningen i låtar. Det tycks även bandet att göra, det bidrar med en stark känsla när gitarrerna kommer in och exploderar. Det är väl också det som skiljer de nya låtarna från de första singlarna, att de nyare bär på ett tyngre sound. Bandet har även växt sen de första singlarna, från en trio till en kvartett. 

Den inledande låten Cobblestone får mig för övrigt att påminnas om filmen Jess + Moss. Det är en låt som hade passat perfekt till den filmens soundtrack. Filmen, en drömsk historia om två syskon som fördriver dagarna med att lyssna på gamla skivor och kassettband och titta på stjärnorna, är fantastiskt fin och Cobblestone ger mig samma drömska känsla. Det lite brusiga, nostalgiska soundet gör mig både vemodig och upprymd. Precis de känslorna som stor popmusik brukar skapa inom en.

Lyssna här nedan!

23Till - Det börjar verka kärlek, banne mig

2021 gästade Norrköpingsbandet 23Till bloggens serie Musikminne. Jag har genom åren alltid uppskattat bandet, att de aldrig valt att fästa sig vid en viss genre utan är väldigt öppna för olika influenser. Jag har alltid sett 23Till som ett väldigt nyfiket band. Då, 2021, hade man precis släppt singeln Ännu ekar ropen som var en reggae-dänga som jag verkligen älskade. Kalle Bah gästade låten vilket även det, förstås, var ett klart plus. Man släppte även tre andra singlar samma år, där Hänger på en tråd var en låt som verkligen fastnade. Poppigt och rivigt på samma gång. 

Ibland kan jag minnas tillbaka till när jag var 14 och lyssnade på låtar som Balladen om Olsson (en fantastisk cover), Vitt slem och Hans sista vän. Minns när jag sjöng den sistnämnda låten i mina föräldrars bil. De blev aldrig oroliga i alla fall fast jag sjöng den relativt ofta. Kanske var bra att jag inte sjöng på den förstnämnda låten, då hade det kanske tolkats lite mer drastiskt. 

Det har alltid funnits mycket pop i 23Till, alltid funnits det melodiösa. Även på senare års släpp, som 2019 års album Shake it baby!, finns glöden närvarande hela tiden, lyssna bara på Nog! exempelvis. En fantastisk dänga. Nu är mera musik på gång och första smakprovet ut är en hyllning till en annan Norrköpingsartist, Claes-Göran Hederström, som tragiskt nog gick bort förra året. Naturligtvis hyllar man Claes-Göran genom att tolka låten han vann Melodifestivalen med 1968, Det börjar verka kärlek, banne mig. 

Versionen håller sig både inom originalets ramar och inte, den är både mjuk och melodisk, men samtidigt i ett klart högre tempo. Främst är det dock en väldigt fin hyllning och ytterligare ett fantastiskt livstecken från 23Till. Man märker att glädjen finns kvar i bandet, det finns ett härligt blås och gung i låten och man blir otroligt glad bara av att höra bandet igen. Ett leende, förklätt till en låt. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Elias Emanuel

Foto: Ada Hallgren 

Elias Emanuel blev känd redan i tidiga tonåren när han vann Lilla Melodifestivalen 2013. Efter det tog Elias en paus men han återkom till musiken med den finfina Poesi om drömmar och Ullevi 2019 och nu är han äntligen aktuell med sitt debutalbum Molotov skies som släpps i slutet av september. Den nya singeln Tårgas är det senaste smakprovet ifrån albumet. Singeln är både mörk och luftig på samma gång. En låt att hoppa till, dansa till, vara vaken hela nätterna till. Idag gästar Elias bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

När jag som liten målbrotts-fjutt var med i höjdarprogrammet Lilla Melodifestivalen så blev jag skickad till en sångpedagog för att, ja, läka mitt målbrott. Jag anländer till studion där sångpedagogen har sina lektioner. När jag går in möts jag av ett slags pentry med soffa, bord och kaffebryggare och genom en dörr så hör jag sjungandes skalor och sångövningar. Det är tydligt två röster, en kvinnlig och en manlig. Jag insåg snart att det pågick en lektion som jag skulle få vänta på. När jag har väntat i ca 10 minuter så öppnas dörren och jag möts av ett ”hej” från sångpedagogen och ett annat leende från ett mycket bekant ansikte. Ett ansikte jag hade sett på Tv, i reklamer, överallt. 

Hon presenterade mig för mannen och förklarade att jag var där i samband med "Lilla Mello". Sedan vände hon sig till mannen och bad om några tips och råd att ge mig. Då tog mannen min hand, närmade sig så att våra ansikten nästan nuddade varandra, och sa i en nästan viskning "Bry dig inte om kritiken, så länge du är oförglömlig". 

Sex år senare, 2020, påbörjade jag arbetet med mitt debutalbum Ett ganska melankoliskt album om ungdomlig frustation och sökandet efter en bortkommen musikalisk gnista. Under processen hamnade jag i en skrivkramp och kämpade för att göra minsta lilla framsteg. Då plötsligt minns jag tillbaka, ”Bry dig inte om kritiken, så länge du är oförglömlig”. De orden tände en eld av inspiration och jag skrev klart låttexten till låten som nu är titelspåret för mitt debutalbum Molotov Skies. Och ja, personen som delade livsrådet som på många sätt blev en katalysator för mitt kommande album var ingen annan än – du gissade rätt – Sean Banan. ”Skaka rumpa”

/ Elias Emanuel 

Lyssna på Tårgas här nedan!

Rebecca Riggo - Slow down

Foto: Robin Iborn

Slow down heter Rebecca Riggos nya singel. Det är hennes tredje singel i ordningen, även om debutsingeln Näckrosdammen släpptes i tre olika versioner. Det var en fin låt om kärlek och begär, sådär som när man inte har en dörr ut ifrån sina känslor. Man kan inte låtsas som att det inte är någonting. Låten är i alla versioner på gränsen mellan vakenhet och dröm, med ena foten i ett glittrande 80-tal och med andra foten i något mer dovt, mystiskt. Jag gillade den akustiska versionen av låten då den gav en än mer nära känsla. Avståndet mellan lyssnaren och artisten i låten är ofta något viktigt och artister som lyckas fånga den där närheten till lyssnaren genom sin röst kan gå bra mycket längre än den som inte alls bryr sig om det. 

Rebecca, som även jobbar som skådespelare, släppte andra singeln Obsession i maj. Precis som på Näckrosdammen bjöds vi på ett färgglatt omslag, med denna gången med en text på engelska. En synthig produktion och en gnistrande och flirtig text. 

Nästa år släpper Rebecca albumet Can I touch it och Slow down är den senaste smaken på menyn. Texten tar sin plats i en relation som nyligen påbörjats men där allt går lite väl snabbt. Den enes känslor kanske springer fram medan den andras vill gå mer långsamt, inte agera för impulsivt. Jag gillar känslan i låten och hur Rebecca tar sig an orden med sin fantastiska röst. Melodin pulserar fram samtidigt som orden kämpar för att inte krocka med alla känslor. Det låter mycket bra och Rebecca imponerar på sitt tredje släpp. Överlag är Rebeccas musik relativt minimalistisk och det är fokus på just texten, sången medan musiken är där som ytterligare förstärkning av känslorna som målas upp. Det är mycket starkt, minst lika fint.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Elin Jones

Foto: Alexander Sjölund

Elin Jones debuterade med singeln Ingenting 2021. Singeln följdes upp senare samma år med EP:n Fyfan vad kulturellt. Jag gillade verkligen avslutande Ta tillbaks allt som innehöll allt från den stillsamma öppningen till det mer riviga slutet. I år har hon släppt tre singlar, där Innan tiden rinner ut var först ut. Efterföljande Ingen annan var till skillnad från låten innan mer melankolisk och nästan ödslig. Men samtidigt väldigt stämningsfull i sin dramatiska ton. Senaste singeln Universum igen är både rivig och dansant och Elin skriver texter som fångar en och det finns en härlig lekfullhet som genomsyrar allt hon gör. Idag gästar hon bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

I tonåren upptäckte jag mycket norska artister och band (är själv halvnorsk så det kändes speciellt på nåt sätt). Ett av de banden var Highasakite, som är omåttligt populära på andra sidan gränsen men inte riktigt har slagit igenom här. När jag som 17-åring fick veta att de skulle ha en konsert på O-baren i Stockholm, och inte bara en konsert utan en GRATIS konsert kändes det som att det var skrivet i stjärnorna att jag skulle få gå och se mitt favoritband, min största inspiration, mina landsmän, etc, etc. 

Den stora smällen kom såklart när jag fick veta att det skulle vara 18-årsgräns. Ännu värre blev det av att jag fyllde 18 om 10 dagar. Jag skulle alltså falla på mållinjen. Jag vet inte hur men jag lyckades dra med mig mina myndiga vänner precis när säkerhetsvakten var på rast. 

Jag svär fortfarande att killen som släppte in mig flört-blinkade till mig men jag tror egentligen inte jag hade någon särskild charm, utan mest verkade patetisk som så gärna ville komma och se nåt norskt band. Självklart blev det att köpa en drink för att fira att jag krossat systemet. Den drinken smakade seger. Och Highasakite var bra med.

/ Elin Jones 

Lyssna på Universum igen här nedan!

Musikminne från Karisa

Foto: Press

Karisa från Toronto är både konstnär och artist. Hon debuterade med EP:n Vaporcoast 2020 och jag fastnade för hennes elektroniska pop redan då. I år har hon tidigare släppt den stillsamt vackra For you och i den senaste singeln Next you, där hon sjunger "And we can follow the stars, and we can watch the moon. And as the tide goes down, I'll be right next to you", sätter hon fart på kroppen och känslan är att hon tonsätter en dansant sommarnatt. Idag gästar Karisa bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

The first time I heard the Smashing Pumpkins 1979 I was about 7 years old. I remember being captivated by the essence the song captured. 

As I grew older, the guitar riff, lyrics and Billy Corgans vocals left me feeling nostalgic for those younger days of carefree bliss sitting in the back of my parents car. Through my teenage years I listened to this song consistently, and have never grown tired of the riffs and words. 

1979 will always remind me of my childhood and teenage years, and my longing for a simpler time.

/ Karisa 

Lyssna på Next to you här nedan!

Filip Finado - Never leave the lights

Foto: Simon Tonev, Maija Hardorp

Jag såg på Nyckeln till frihet häromdagen. En på många sätt klassisk film. Ett fint citat därifrån är ”All I want is to be back where things make sense. Where I won’t have to be afraid all the time.” Det är sådär med rädslor och oro, tankar är ofta ett sätt att besegra dem men blir också ett verktyg för att skapa dem. Man vill bara få lugn och ro. Kanske är det bästa att faktiskt välkomna rädslorna. Kanske är det det bästa sättet att bli av med dem. Det handlar Filip Finados nya singel Never leave the lights om. Texten beskriver någon som är redo att möta allting, som inte är rädd för något längre. Låten är en gungande countrypopdänga som under knappt tre minuter verkligen fångar mig. 

Filip har imponerat tidigare. Redan på första släppet, singeln Your songs som släpptes 2020, visade han tecken på något fantastiskt. Låten var finstämd och rösten stod i fokus. Det var en låt jag ofta spelade det året, som hjälpte en ur jobbiga tankar som just det året var lite extra bra på att producera fram. Efterföljande Every season och inte minst Two by two befäste den där bilden av Filip ruvandes på något mycket stort. Two by two var en av 2021 års allra bästa låtar, en låt helt klädd i själ och känsla. 

Lite så känner jag med Never leave the lights också. Det är den klart svängigaste låten hittills, den mest extroverta. Vilket passar det orädda temat. Det är den första av totalt fyra singlar som Filip ska släppa i år och det är en mycket fin början. Videon till låten är minst lika fin och gestaltar verkligen känslan av att vara orädd, vad man än möter i princip. 

Lyssna här nedan och kolla in videon!

Vit Päls - Woke kommentar

Foto: Petter Löfstedt

Vit Päls senaste singel heter Woke kommentar. Bandet har som bekant återuppstått som ett soloprojekt från Carl Johan Lundgren och grundar sig nu mycket i samarbeten med olika artister och även konstnärer, kolla in den fina omslagen! På senaste singeln gästar Duschpalatset och Wild Ocean. Just Duschpalatset påminner lite om tidiga Vit Päls, tycker jag, både i soundet och i bandets ofta finurliga texter. Wild Ocean släppte senast singeln Lulu som hjälpte mig ut ur vintermörkret. En fantastisk låt från Klas Sjöberg som själv var med i Vit Päls tidigare. 

Vit Päls var med mig mycket förr om åren och jag återkommer ofta till låtar som balladen Wu Tang Clan och Varje stavelse där minsta lilla detalj är perfektion i dess rätta bemärkelse. Jag har gillat alla de nya singlarna, från de vackra stråkarna i Om inte annat skulle jag få bada och Humlorna i gräset till den livade stämningen i Missade tolvslaget i år och den finstämda På nätterna drömmer jag. Jag får samma känsla idag när Vit Päls släpper nytt som när det hände 2011. Det är en speciell stämning som byggs upp och de ofta målande texterna står ut på ett bra sätt i popsverige. 

Woke kommentar är den sista singeln som släpps innan albumet Back in päls kommer den 1 september. Musikaliskt är Woke kommentar en fantastisk poppärla, körerna är underbara och det är verkligen en av sommarens absolut bästa låtar. Textmässigt handlar låten om vänner som går åt olika håll och allt förändras. Innan följde de med varandra in på toaletten och fyllde i varandras meningar men plötsligt gick man åt olika håll, på flera sätt kanske. 

En fantastisk låt är det hur som helst och det är definitivt något stort som kommer byggas upp på det nya albumet. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Fairground Factory

Duon Fairground Factory består av Stefano Marchesini och Magnus Fagerström. Deras musik grundar sig på ett fint 80-talssound. Det är ofta storslaget och inte sällan filmiskt. På senare tid har produktionen blivit mer åt det symfoniska hållet och jag gillar den utvecklingen. Duon är fantastiska på storslagna ballader. Nyligen har de även släppt en trilogi av låtar som uppmärksammar psykisk ohälsa på olika sätt, ett fint och viktigt initiativ. Den senaste singeln heter Still alive. Idag gästar Fairground Factory bloggens serie Musikminne om ett tillfälle som besjungs i duons låt Endlessly som förra året släpptes i en symfonisk version!

Efter en audition till en rockkör gick jag ut och spottade och svor! Jag kunde inte förstå varför jag skulle få vänta fjorton dagar på besked om hur det hade gått. Självsäker på min sång som jag är så kände jag att det hade gått bra. Jaja, ibland kan även den bästa drabbas av hybris.

 

Utanför stod min kompis sambo som är alt i kören och pratade med ”någon”. Då jag gick fram och hälsade och mötte ”någons” blick och hörde hennes röst då hon sa hej så var jag ögonblickligen förlorad. Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet men jag ändrade min uppfattning i denna sak på en nanosekund. Jag blev helt trollbunden och bara babblade på, hon skrattade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var en ängel som skrattade och log åt mig. 

Vad jag inte visste då var att Anneli som ”någon” hette kände likadant. Jag blev antagen i kören och fick möjlighet att träffa henne varje tisdag och vi kunde stå i timmar efteråt och prata. Det var början på den djupaste kärlek och finaste vänskap man kan få uppleva och jag tror att det bara händer en gång i livet.

/ Fairground Factory 

Lyssna på Endlessly (Symphonic version) och Still alive här nedan!

Adée - Falling falling

Ida ”Adée” Olsson såg jag live för första gången på Stortorget i Kalmar. Jag tror det måste ha varit någon gång runt 2014-2015. Jag slogs både av hennes starka engagemang, som lyser igenom i låtar som Woman, och hennes röst, till bredden fylld av starka känslor. Jag minns en grupp yngre tjejer som nynnade med i refrängen till just Woman på vägen hem till mina föräldrar i Kalmar. Det gav hopp och vittnade om den gemenskap som finns i musik som berör på riktigt. Det har hänt mycket i Idas karriär sen dess. Jag föll verkligen för fjolårets album Call my mom, där särskilt Take it back fångade mig med sitt tillbakalutade gung. Efterföljande och avslutade låten på albumet, Is this love, gungade också, fast inte lika tillbakalutat, utan mer som att ligga i hängmattan efter en svettig dans. Även om inte allt fångade mig så var det ett ofta fantastiskt album. 

I år har hon tidigare släppt singeln Next bus home. En ganska tung låt om att förlora någon, där Ida samtidigt sjöng otroligt starkt och jag gillade verkligen ljudbilden på singeln. 

Senaste singeln heter Falling falling och släpptes i juli. Texten beskriver en längtan som blandas med sårbarheten som ofta kommer när man precis börjat lära känna någon och inte riktigt vet hur allt kommer utvecklas. I produktionen märks mest längtan, som sprids som en tropisk värme. Sårbarheten märks mest i texten, men överlag vinner längtan över det sårbara även där. Det är ljust, dansant och känslosamt samtidigt om att gå helt in i kärleken, om när någon annan blir formen på ens lungor. Jag gillar flöjterna i låten som bidrar med ytterligare detaljer som förhöjer musiken. Ida sjunger starkt och hon bär på mening och känsla i allt hon sjunger. 

Låten är, precis som tidigare singeln Next bus home, hämtad från det kommande albumet Rosenlund 4270. Jag tror att Ida har något mycket stort på gång. 

Lyssna här nedan!

NERIKE - Kom

Foto: Sune Eskelinen 

”säg att det ordnar sig, att allting blir bra” sjunger NERIKE i senaste singeln Kom. Kalle Kovács som är personen bakom NERIKE har en röst som påminner mig om Christopher Sander. Senast vi hörde från honom var på singeln När ingen ser på. En låt som skar upp själen lite och ekade av ensamhet. Men det var en vacker låt som berörde mig djupt och där melodin som byggdes ut i slutet fick alla celler i kroppen att röra på sig. Det finns ett stort vemod och samtidigt en lockande mystik i de flesta av NERIKEs släpp. Det handlar inte sällan om ensamhet och otillräcklighet samtidigt som melodierna bär på stråk av ljus, något att följa efter. 

Första släppet, albumet Solen kommer att skina igen, släpptes 2017 och var mindre poporienterat och mer fokus på att fånga en stämning genom ljud. En slags resa. 2019 släpptes singeln Kommer inte undan då det mer vemodiga men rakare popsoundet tog sin början. En stillsam men samtidigt detaljrik och spännande låt. Det var en glimt av både Mauro Scocco och ingenting. Kalle är fantastisk på att förmedla känslorna bakom varje ord, måla upp vardagskänslor på ett sätt som får dem att krypa nära, som i Kommer inte undan, där tankarna äter upp all sömn, ockuperar hjärnan helt. I senaste Kom, som släpptes i början av augusti, bär melodin vemodet i handen igen. Texten bär på en form av dubbelhet, att vilja men kanske inte riktigt ta tag i det, två motsatta känslor samtidigt. Rädsla och nyfikenhet. Kan rädslan hindra ens nyfikenhet, ens vilja? Låten svävar liksom fram på ett väldigt fint sätt och det finns mycket att fastna för här. 

I Stämningarna som NERIKE skapar så påminns jag om det gamla bandet Stum, men hos NERIKE finns det något ljust i produktionen, som bildar en skön kontrast till de ofta vemodiga texterna. Jag gillar även hur omslagen bidrar till ytterligare bilder från NERIKES värld, hur allt tillsammans skapar något både mystiskt och vackert, som plötsligt fyrverkerier på en mörk himmel.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Michelle Lynne

Foto: Press

Den kanadensiska pianisten och sångerskan Michelle Lynne debuterade förra året med singeln Hold on som var en känslosam låt som bar på mycket hopp bland de ömma tonerna. I år har hon släppt singlarna Empty promises och I'm here. Båda väldigt emotionella låtar, där Empty promises ökar allt mer i intensitet och känslostyrka i slutet. I'm here är en sårbar låt som nog är Michelles allra vackraste hittills. Mycket av det Michelle skriver om är en slags resa, bort från det jobbiga, det sorgetyngda och mot en värld där allt inte är perfekt, men där inget heller förväntas vara det. Där allt är okej ändå. Inget måste vara perfekt. Hennes röst är otrolig på alla sätt. Idag gästar Michelle bloggen för att dela med sig av två musikminnen, ett om Empty promises och ett om I'm here. 

1. Empty promises 

As a musician, I'm always asked if I come from a musical family. They would answer no, but honestly I grew up in an extremely musical household. My Mom taught me piano from age 4, and then practiced beside me for years. My dad played drums and sang in a country band. I think I know the lyrics to every country song from the 90s, as we always blasted his country tapes whenever we were driving together. 

My childhood memories are full of singing with my dad, and running around to different lessons, both singing and piano, festivals and competitions. It was a busy and happy time and I'm so grateful for the teachers I had along the way. 

I started trying to write songs a few years ago for my church music team, just simple songs to start. I began with more personal songs a few years ago, and then found an amazing producer who helped me put things together and start to send it out into the world. 

This song came out of processing a major disappointment and grief in my life, and I found that this integral part of me - my music - became a safe place for me to sit with my emotions, try to make sense of circumstances and find some path forward. This song is for anyone who has lost something they love and need to acknowledge that what they have gone through is very real. 

2. I'm here 

Here's a random fun fact about me: in 2022, I was the top 0.1% listener of Glass Animals on Spotify. This is due largely to my obsession with their song Heat Waves, which ended up being the track that my producer used as a reference for my song I'm Here. It has a groovy beat that I absolutely love, as well as what we call "gospel claps." 

The pandemic was hard on everyone, and when I was having a tough time I would often get on the highway, crank the bass to the max, and blast my favourite songs. The beat drop in Heat Waves is one that brings a massive smile to my face and probably why I listened to the song hundreds of times. 

Part of my writing process is to sit at the piano, play some chords intuitively and let a melody flow out. Lyrics usually come later. I've actually finished writing many lyrics in my car, by playing the instrumental track over and over and then trying to find the words that fit the music. To be honest I also got a speeding ticket this way, which wasn't the best result, but I did finish the lyrics. 

Music changes atmospheres, emotions, and my ultimate wish is that people leave my concerts feeling like they had a healing experience and have had space to process and rest. This song is about accepting ourselves with all our weaknesses, in the middle of process, and saying that we are enough right now. Self-love is a beautiful thing and something that needs to be learned.

/ Michelle Lynne

Lyssna på Empty promises och I'm here här nedan!

Musikminne från War San

Foto: Christian Strömqvist

Kortfilmen Carabanchel Prison släpps den 18 augusti. Idag släpps filmens soundtrack som bidrar med både mystik och atmosfär. Kim Warsén och hans War San ligger bakom både film och soundtrack. Fängelset som filmen och soundtracket riktar uppmärksamheten mot revs 2008 men året innan var Kim där och lade grunderna till det som nu blivit en kortfilm. Det var många politiska fångar som satt på Carabanchel under åren som diktatorn Fransisco Franco styrde i Spanien. Filmen är inte tänkt som någon slags historielektion, berättar Kim, utan är snarare ett sätt att få en inblick, en byggsten i att kunna hantera allt mörker som skett och som fortsätter att ske. Jag gillar hur soundtracket bygger upp ytterligare mening i filmen och ger den än mer dynamik och känsla. Idag gästar Kim bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Det var på Rasslebygdsfestivalen någon gång under slutet av nittiotalet. Gitarristen i det finska bandet Circle gick ensam upp på scenen, tog sin gitarr och ställde sig längst fram vid scenkanten. Han tittade ut över publiken och började spela en monoton rytmisk ton om och om igen. Tiden tycktes stanna. Helt orörlig upprepade han samma rytm på gitarren, lämnade en halv sekunds tystnad och spelade den sedan igen och igen och igen. Det blev glesare och glesare i publiken, men han visade inga tecken på att besväras. Tillslut kändes det som om han skulle stå där tills alla hade gått. Men vi gick inte. Några av oss stod som förtrollade kvar inför denna stoiska kompromisslöshet. Efter ytterligare en stund klev resten av bandet upp på scenen. Det var som om vi plötsligt blivit beviljade passage. Portarna till kungasalen öppnades och vi bjöds in till fest. 

Häromdagen såg jag en dokumentär på SVT om den nyligen bortgångna Sinéad O´Connor och häpnade inför hennes sällsamma mod och kompromisslöshet. Det är en vacker tradition att stå pall och inte rädslas konfrontation. Må det ske på Madison Square Garden eller i de småländska skogarna.

/ War San 

Lyssna på soundtracket här nedan!

Hey Gloria - Hur fort ska man gå?

Foto: Juliane Schütz

Intensiteten i Käften full av sten och i slutet av En kåt sekund. Det stillsamma vemodiga i sånger som Dina ögon, Skuggor och figurer och Det luktar pengar. Sången ekar, låtarna föder en med massa små detaljer som berikar och fördjupar - men det finns hela tiden något nytt att fastna vid. Det är både skräpigt och finstämt och texterna bosätter sig någonstans emellan det personliga och det samhällsanalyserande, reflekterande. 

Hey Gloria är ett svensk-norskt band som på sitt debutalbum Hur fort ska man gå? visar upp ett kontrastrikt landskap under 11 fragment som tillsammans bildar en stark helhet. Jag skrev om Linnea Jansson i samband med att hon släppte debut-EP:n Molkom 1943. Det var en personlig EP som berörde djupt. Kära Margit var en av det årets finaste låtar. Tillsammans med Kristin Wensel Ellingsen, Håkon Kvam, Jonathan Fimland Kleven och Nicolas Leirtrø bildar Linnea Hey Gloria. Från början var bandet en duo, men duon har blivit ett band, som tyvärr men förklarligt fick ta en paus under corona. 

Även om musiken långtifrån alltid är intensiv så skulle jag säga att det är en känsla som albumet alltjämt präglas av, det finns en intensitet i texterna, även när allt annat skalas av. Det känns naket och nyfiket, experimentellt och rått på samma gång. Ibland påminns jag om ett råare Dolce som gått på fest med bandmedlemmar från Velvet Underground. Överlag är det psykedelisk rock blandat med New Wave. Jag fastnar mest för de mer stillsamma låtarna, Dina ögon och Det luktar pengar är verkligen topplåtar. Samtidigt är det en fröjd att höja volymen till En kåt sekund och avslutande Motorpsycho-covern Att känna nåt igen (Feel i original) där Linnea sjunger ”så jävla skönt att känna nåt igen”. Jag gillar hur man gör covern till något eget och något mer explosivt. 

I mycket musik så finns de största stunderna i kontrasterna och det är något Hey Gloria tar fasta på. Här ofta i kontrasterna mellan det eftertänksamma och det skräniga. Hur man exempelvis låter lugna Jag vill ha dig bygga upp intensiteten för att nå sin kulmen i slutet av låten. Det är en mycket stark platta som känns väldigt ärlig och nära. Som får en att känna mycket och ofta vilja vrida upp volymen på både känslorna och musiken till max.

Lyssna här nedan!

Bunny Slope - Water slide

Foto: Press

Bunny Slope är nu tillbaka med sin andra singel! Jag älskade som bekant bandets debut Floating on clouds som fick mig att tänka tillbaka på tiden då jag precis flyttat till Göteborg och bara gick runt och lyssnade på twee. Framöver kommer Bunny Slope bland annat hålla ett releasegig på Snövit i Stockholm och även spela på festivalen Live at heart i Örebro. 

Nya singeln från bandet heter Water slide. Det något mer tillbakalutade och drömska soundet har blivit mer rivigt och refrängen som blickade inåt i debuten är här mer extrovert och explosiv. Tidigare klipp på bandets sociala medier visar att låten kommer bli än större live och något som publiken garanterat kommer skrika med i. Främst är det i refrängen, där trion skanderar ”I want to go down your water slide”, som det smäller som högst. Annars bär låten ett sound med fler soltimmar i sig än vad hela Sverige burit på denna sommaren. Det är både finstämt och skränigt. 

Jag älskar lekfullheten i bandet, något som märks i allt från låtarna, bandets uttryck och i deras videos. Även med Water slide följer en personlig och fin musikvideo. Det finns en fantastisk glädje i bandets musik, något som får hela själen att tona upp och le.

Lyssna här nedan och kolla in den fina musikvideon!

Melina Borglowe - Vila dig här hos mig

Melina Borglowe är precis som jag från Småland. Redan på debutsingeln Sunflower meadow så imponerade hon med en lätt raspig röst och en känslosam tyngd. Knappt tio år senare har mycket hänt. Efter några ytterligare engelska singlar, varav senaste Vampires kom 2019, så bytte hon språk till svenska. Livet ut (Dopvisan) kom 2022 och det är inte bara en låt, utan också en kärleksförklaring till Melinas dotter. Det är en av de finaste kärleksförklaringarna till ett barn som jag har hört och tonerna är som varma famnar, som blickar som brinner när de ser på en. Någonting som får en att glömma mörkret för en stund. 

De engelska låtarna var mer åt pophållet, medan Melinas svenska material bär mer av ett visarrangemang. Tidigare i år kom sommarhyllningen En sommar längre fram, en nostalgisk och vacker bild från hennes barndomssomrar. Jag gillade nog mest den lugnare orkestrala versionen dock, känslan blev än starkare och allt kändes närmare. Ibland behöver man krympa en ljudbild på vissa sätt för att förstärka det man vill nå fram. 

Senaste singeln Vila dig här hos mig är en ömsint låt, något vackert som smyger sig fram. Ibland vilar solen sitt sken och himlen äts upp av svarta moln. Då är det skönt att få vila ut hos någon som hjälper att tränga bort de där molnen, locka fram solstrålarna. Det är en omtanke som känns under de dryga tre minuterna som den fina balladen pågår. Arrangemanget är sparsmakat, men känslorna stora. Det är mycket vackert. 

Jag tror på en ljus framtid för Melina. Det finns något mycket stort i hennes röst, i hennes förmåga att se livets små ting och göra det mest sårbara till underbart vacker musik.

Lyssna här nedan!

Silveräpplen - The city, the valley, the lake (Feat. Feivel)

Silveräpplen (Simeon Pappinen Hillert) är tillbaka med nya singeln The city, the valley, the lake. Det är första släppet sen EP:n Secretly dreaming of bongos. Heartbreak city där Kristina Issa gästade var verkligen en toppenlåt och avslutande Sirins still sting där Annelie gästade var mer stillsam och mer drömsk, men samtidigt minst lika bra. Överlag har Silveräpplen hållit sig till sitt sound, ljus elektronisk indie, men samtidigt förfinat sitt uttryck för varje släpp. Det finns många inre fyrverkerier att hitta bland hans tidigare släpp, bland annat så tycker jag att Trams of Gothenburg var en av 2020 års bästa låtar. Känslan i den gick att ta på. Det vemodiga soundet, två röster som möts, magi. 

På nya singeln så gästar Elin Hörbergs Feivel. Feivel, som knockade mig totalt 2015 med den fina EP:n Walls, har en unik röst och utforskar spännande landskap med just sin röst. Låten är en slags mjuk vind genom kroppen, en flykt från staden till ett hus vid en sjö. Huset bär på ett stort renoveringsbehov men det är också en viktig del av den framtid de vill bygga. 

Det är verkligen en härlig vind som låten bygger upp, lätt och varm. Simeon och Elins röster passar perfekt ihop. En på många sätt fantastisk låt som präglas av det enkla och mjuka, en fjäderlätt hand som lägger en filt om en när det regnar.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Valdemar-Rubbish

Foto: Privat 

Duon Valdemar-Rubbish består av Ruben Asplund och Holger Ålander. Deras första singel Vår tid släpptes nu i juli och det är en sån låt där texten är tung och musiken ljus och dansant. När allt känns hopplöst och ensamt så kommer någon och tar en i handen. Ungefär så. Ruben är från Stockholm från början medan Holger flyttade dit från Göteborg. De träffades på Kulturama och planen är att nästa singel från duon kommer nu i augusti eller framåt september. Idag gästar Valdemar-Rubbish bloggen med ett musikminne!

Ett gemensamt musikminne vi har är från tiden på Kulturama Vuxenutbildningar där Ruben spelade bas och Holger gick songwriter-linjen. 

Vi spelade en hel del av Holgers låtar och det var extra fett under stora produktioner som slutkonserter med bra ljud, rök och ljudteknik. 

När vi spelade Holgers låt Tänd eld på allt är något vi minns extra väl då hela scenen lyste upp i brinnande färger när refrängen kom!

/ Valdemar-Rubbish 

Lyssna här nedan!

Fredrika Rei - So it goes

Foto: Elvira Glänte

Finlandssvenska Fredrika Rei släppte debutsingeln 100 years old 2022. Det var en sökande låt - efter mening och efter svar. Fredrika har en stark röst och det visade hon verkligen där i 100 years old. Efterföljande State of suspension var också finstämd och Open heart minst lika. Den trion låtar visade verkligen att Fredrika har en egen röst, ett eget uttryck och att hon inte är rädd för att öppna upp sig i de starka och sökande texterna. Ghost town hade ett än mer modernt sound och en lite mer dramatisk ljudbild, en låt som verkligen definierar nattmusik i dess finaste form. Det var också en sökande låt - bort från den där ensamheten man kan känna när man bor i en större stad och folk kan kännas så nära men samtidigt så anonyma på samma gång. Det är en önskan om att fler ska öppna ögonen och se varandra. MAGIC (som gästades av James Wilson) släpptes tidigare i år och var starten på ett än mer elektroniskt sound och den mest dansanta låten Fredrika släppt dittills. Jag gillade James del i låten och hur den bidrog till en extra dynamik.

Den senaste singeln heter So it goes och den är jämte Ghost town hennes starkaste låt hittills. Det är en låt som är mer avvaktande i verserna och som sen, under refrängen, springer ut i sommarnatten och dansar. Det är synthpop med ena foten i ett glittrigt 80-tal och den andra foten i ett mer melankoliskt ljudlandskap. Texten behandlar en sommarromans under några dagar. Det blir inget livslångt men som enstaka fantastiska raketer i kroppen. En fin värme, om än kortvarig. Jag älskar verkligen soundet och Fredrika visar styrka både i stillsamma sammanhang, som i 100 years old och mer dansanta, som här. Jag tycker om utvecklingen åt ett mer elektroniskt håll. 

En EP beräknas att släppas senare i år och Fredrika har även andra projekt på gång, bland annat så skriver hon för närvarande musiken till pjäsen Nick the Dick som har premiär i Stockholm i slutet av året. Det finns en öppenhet och en nyfikenhet i Fredrikas musik och de två egenskaperna blandas med både stillsamma och dansanta elektroniska toner. Det är ett sound som många borde ta flera dopp i i sommar. Dansa hela nätterna igenom till MAGIC och So it goes och samtidigt lyssna till vacker melankolisk nattmusik i Ghost town. 

Lyssna här nedan!