Natten sprang mot mig som vore jag ett målsnöre. Men jag har aldrig riktigt känt mig som ett mål. Nog har jag haft mål, som att bli mer trygg i sociala situationer, inte agera som om min mun var en eldsvåda och att alla ord måste utrymmas snarast. Ofta finns det något vackert i eftertänksamheten. Men när den invaderas av nervositet så tar lätt det senare över helt. Till slut står man där och säger ord som bara blir hungriga efter att de borstat tänderna. Typ som att säga saker man inte menar och så vill man att den man sa orden till ska säga emot och sen vara sur för att personen inte förstod att man inte alls menade vad man sa.
Jag vaknade precis när solen tog sitt första spadtag av himlen. Jag sprang genast ut till skogen och satte mig. Jag kramades om av en gigantisk ek. Jag höll andan. Det hade varit en stressig tid. Det är klart att lyckan har sina matlådor att ta till när det sinar, men inget är någonsin självklart. Vid såna tillfällen kan jag önska att molnen var mina medtrafikanter. Att jag bara kunde lätta.
För några månader sedan tyckte jag att det var avkopplande att ligga och spela mobilspel när jag var trött. Candy Crush var en stor favorit, men jag tänkte aldrig på stressen den staplade inom mig, notiser som kom om att jag var tvungen att fortsätta för att få fördelar, för att behålla allt jag byggt upp. Jag gillar inte att leva på det sättet. Jag är en person som behöver kliva av ibland. Man får fundera på vad som är viktigt att upprätthålla. När stress väl byggs upp så är byggnadsställningarna allt för stabila. Ska man bli lugn av någonting krävs det att det har ett slut. Internet och mobilspel har inga tydliga slut, de är bara portar för att hålla en sysselsatt. Att vara sysselsatt av saker utan tydligt slut dock leda till mer stress och plötsligt är man i den där scenen från Kalle Ankas Jul där Musse undrar vem det är som kör egentligen. Man har ingen aning. Man har blivit en passagerare i ens egna tankar. Tankarna blir till en taxi som släpper av en mitt i ingenstans.
Jag väckte dig. Gräset reste sig upp för att hålla om oss. Du har tapetserat själens väggar med trygghet, virat solen runt mitt huvud, mina axlar och mina ben. Tankarna sover allt längre in på dagarna. Det är skönt att tiden utan dem blir allt längre. Jag tycker om att jag insett att det digitala livet alltid måste vara sekundärt, att om det står i receptet att man ska ha två vitlöksklyftor så betyder det att man ska ha minst fem, att jag inte gillar att planera för mycket, att jag slösat bort mycket tid på narcissistiska personer i min närhet och att jag romantiserar alldeles för mycket men att det inte är något jag tänker sluta med. Det håller drömmarna vid liv. Och nu kan jag titta ner mot min hand, mitt hjärta eller gå in på ratsit och se att jag är gift. Det gör mig så rörd. Tänk att just du ville ha en ständig sittplats i mitt liv. Tänk när våra barn packar upp väskorna vi fyller under våra liv. Tänk när de ser ditt första meddelande, vår första sommar ihop, när vi gick vilse med dem i Stockholm, när vi somnade alla fyra i samma säng, helt utslagna. Tänk vad mycket fint de kommer gräva upp. När jag tänker på det så svajar stressens byggnadsställningar. Du är som mornar innan någon annan har vaknat.
Jag har gått från att enbart våga ta självporträtt i perfekta vinklar till att våga ta själporträtt ur alla vinklar. Lyckan växer där i själen. Alla mobilspel utom två är avinstallerade och så länge aviseringarna inte lyder typ ”ta ett år ledigt” så får de fortsätta vara av. Allihop. Det jag vill fokusera på är det som gör oss verkliga.
