"Hela bygden har hållit om mig"

Småbarnsmamman Linda Engström från Ekshärad i Värmland drabbades av äggstockscancer förra året. Det visade sig att den också hade spridit sig till andra organ. Idag gästar Linda bloggen och berättar om beskedet, tiden på sjukhuset och hur hon hanterade sin värld i ovisshet, samtidigt som hon kände att hela bygden höll om henne. 

Linda heter jag. Jag är en 32-årig kvinna som bor med min dotter på 8 år i de Värmländska skogarna. 2021 var ett att de värsta åren i mitt liv, måste jag få säga. Låt oss gå tillbaka till början av året, då allt började. Jag hade under en längre tid känt mig trött och sliten. Sista veckorna i februari började jag bli väldigt yr, men jag jobbade på som vanligt. Men till slut, den första mars sa jag till chefen att "nej, jag ringer vårdcentralen och ber dem ta blodprov på mig." Jag tänkte då om det var järnvärdet som kanske spökade. 

Blodproven visade sig vara väldigt dåliga, 49 låg HB på. Det ska egentligen ligga på över 120. Läkaren skickade en akut remiss till sjukhuset i Torsby, där jag fick två påsar med järn intravenöst. Läkaren började fundera på vad som kunde vara fel och varför jag hade så dåliga värden. Han bestämde att vi skulle göra en koloskopi, där man kollar tarmen, då han misstänkte glutenintolerans. När jag sedan vaknade upp efter koloskopin berättade läkaren att han hade ringt min mamma och syster, de skulle komma dit. Han hade något viktigt att berätta. Läkaren började med att säga att han funnit något som han inte hade velat sett, en tumör i min tjocktarm/ändtarm. Den såg inte snäll ut. Jag fick en remiss till magnetröntgen i Karlstad tre dagar efter. Där svaret blev spridd äggstockscancer. Cancern hade alltså börjat i höger äggstock och sedan spridit sig in i tarmen. Mina röntgenbilder skickades till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där de har specialister på just äggstockscancer. 

Under tre veckor fick jag vänta på svar, vad som skulle göras och vad som skulle hända härnäst. De bestämde att först skulle det bli operation och sedan cellgifter. Till Akademiska fick jag åka ensam, pga. covid fick ingen följa med mig. Det var en av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Att vara där ensam utan någon som stöttade mig och fanns där. Men som tur var så fanns alla nära ändå via telefon. Den 15 April var det så dags för operation. De skulle operera bort äggstockarna, äggledarna, livmodern och bitar av tarmarna. När de hade öppnat buken fick de även se att mjälten var full av tumörer och det fanns även tumörer på lever och lunga som de lyckades skrapa bort. Operationen gick alltså väldigt bra och kirurgerna var väldigt duktiga. Sämre var det med sköterskorna på avdelningen. Kände mig så ensam där jag låg i rummet. Det var inte ofta jag såg någon sköterska. Jag fick ingen hjälp med matning trots att jag hade starka smärtor och inga magmuskler för att orka sätta mig upp. Jag hade heller inte någon som tvättade mig trots kateter som skulle rengöras morgon/kväll. Det var bara någon enstaka sköterska som var trevlig och stöttande. Till sist blev det så illa att jag fick tillkalla avdelningschefen till mitt rum. Jag berättade allt och hon beklagade min situation och jag avslutade det hela med "Ja, du borde kanske skicka din personal på charmkurs." 

I slutet av maj påbörjade jag min behandling med cellgifter. Jag behandlades var tredje vecka till och med sista augusti. Jag hade förberett mig på att bli liggandes och må dåligt hela sommaren. Men jag fick faktiskt må väldigt bra under sommarn, trots att cellgifterna gav mig benvärk och tandvärk. Jag kände mig lite sliten i kroppen i omgångar. 

Men sommaren och hösten bjöd verkligen på mycket glädje med mina nära och kära. Alla har verkligen stöttat mig i det här, hela bygden har hållit om mig. Kanske att, genom allt jag gått igenom, man också blir mer tacksam för det man har och att man försöker att bara göra sånt som gör en glad i själen. Jag och min dotter har åkt en massa raggarbil, då jag äger en Cadillac -56 Fleetwood. Den är min andra älskling. Den har gett mig så mycket glädje och den har även skänkt glädje till andra här i bygden. Jag och några vänner startade en liten “raggar-runda" på byn, som körs varje fredag under sommarhalvåret. 

Jag har under hela resan aldrig känt mig så dålig att jag inte orkat med saker, utan jag har orkat hitta på en del. Ett exempel var när jag var och fick min fjärde dos cellgifter. Då åkte jag raka vägen från Sjukhuset i Karlstad till Malung på Dansbandsveckan. Mina favoriter Streaplers stod på scenen och det ville jag inte missa. Det blev en lyckad kväll. Dansen och dansband ligger mig varmt om hjärtat. Min läkare sa till mig att "Du ska vara glad att du varit aktiv och dansat mycket och har din positiva inställning till livet, det kan hjälpa dig på vägen." 

Jag vet att många som får cancer inte pratar om sin sjukdom, men jag tycker att det är så viktigt att prata om detta, och speciellt äggstockscancer. Det är 700 som drabbas varje år i Sverige och 550 dör pga. för dålig forskning och kunskap om just den typen av cancer. Jag har varit öppen om min cancer sedan den första dagen, vilket har varit väldigt skönt. Så mitt budskap till er blir förstås en önskan om att ni ska ta hand om varandra och ta vara på varje dag! Tänk på att stödja Cancerfonden och inte minst Nätverket mot Gynekologisk cancer. Forskningen räddar liv! Många kramar. 

/ Linda Engström

Musikminne från DISA

Disa Engström solodebuterade 2018 under namnet DISA. Tidigare hade Disa frontat bandet Pretty Princess. Första EP:n Chase Away the Sunshine släpptes 2019 och där blandade Disa med att sjunga på både engelska och svenska. Efter det har det dock bara varit släpp på engelska. I oktober förra året så släppte hon den förtjusande låten Billy. En låt som var inspirerad av både Gyllene Tiders låt med samma namn och karaktären Johnny från filmen Känn ingen sorg. Mer Gyllene Tider är det i singeln GT40 som släpps idag - en låt som handlar om när Disa var på Halmstad-bandets 40-årsjubileum. Idag gästar Disa bloggen för att berätta ett musikminne!

Jag var uppe på takterrassen på Skövdes högsta hus, också kallat ”skrapan”. Huset må inte riktigt leva upp till sitt namn med sina 50 meter men utsikten är ändå ganska fin där uppifrån. Det var första gången jag var där och jag tittade ut över min gamla hemstad som plötsligt kändes så liten. 

Anledningen till att jag var där var att jag skulle vattna den stora blomkrukan på takterrassen. Jag hade precis börjat sommarjobba som miljövärd i ett centralt område i Skövde och ”skrapan” var ett av områdets hus. Det tog flera minuter att fylla vattentanken i krukan och medan jag stod där tittade jag hoppfullt ner mot Boulognerskogen som ligger precis nedanför. Den så kallade skogen är egentligen en vanlig stadspark. En park jag förknippar med idrottslektioner på högstadiet, valborgsmässoafton och med en badplats som då och då stängs ner på grund av dålig vattenkvalitet. 

Just den här dagen var Boulognerskogen omringad av höga stängsel med presenning på så att man inte såg in. Jag hade jobbat i närheten av parken hela dagen och hört hur det byggdes och lät där inifrån. Varje gång jag gick förbi försökte jag hitta någon typ av öppning eller hål jag kunde se in i men lyckades aldrig. När det var dags för vattning såg jag min chans och åkte med glädje upp till 16:e våningen i ”skrapan”. Min förhoppning var att mina arbetsuppgifter på takterrassen även skulle innebära en perfekt överblick av parken tillika en unik insyn i vad som hände där. Jag konstaterade dock snabbt att så inte var fallet. Takterrassen låg för högt upp och det enda jag såg var gröna och fylliga trädkronor, helt omöjliga att se igenom. Det gjorde inte så mycket dock. Det var ändå en väldigt härlig känsla att stå där uppe en solig dag i juli och se ut över Skövde. För jag visste att där nere står mitt favoritband Gyllene Tider och om några timmar skulle jag också stå där och se dem live för första gången. 

Jag tänker ofta tillbaka på den där dagen. Trots att konserten var fantastisk och att jag hade en jätterolig kväll är det nästan alltid arbetsdagen och stunden på taket jag återkommer till. Känslan av att något är på gång. Det bästa med en liten stad är att man verkligen känner i hela staden hur allt livas upp och påverkas när något roligt händer. Även människor som inte skulle på konserten var ute på gatorna och var glada. Folk satt på filtar utanför konsertområdet och alla pratade om kvällens konsert. Folkfester i småstäder är något av det bästa jag vet! När jag ett år senare satt med gitarren och skrev om den här dagen var det just den känslan jag ville fånga. Resultatet blev GT40 som släpps idag. Jag hoppas ni tycker att jag lyckats!

/ DISA

Lyssna på GT40 här nedan!

Ful i kanten

En podd jag gärna vill lyfta är Ful i kanten som drivs av Erica Hallström och Nelly Nahlbom. Nelly känner ni säkert igen sen tidigare då jag intervjuade henne i november i samband med hennes EP-släpp. Hon gör musik under namnet Nelly Malou. Även Erica gör fantastisk musik, då under namnet Cebratrack. Hennes senaste singel heter Fiction. 

Jag har länge känt att vi så gärna pratar om det fina i att visa oss mänskliga, men samtidigt så märks det inte alls i samhället, där våra mest mänskliga sidor ses med förakt nästan. Det är ofta våra prestationer som lyfts i slutändan, det som leder oss någonvart. Samtidigt kan man själv sitta där, inte orka svara på messenger och bara vilja lägga ner för man känner sig inte så genomtänkt som man kanske förväntas vara.

 

Nelly och Erica driver en väldigt mänsklig podd och jag känner att det är jävligt fint. Det är ofta både roligt, öppet och filosofiskt och det är två personer som inte tar sig själva på så stort allvar och väldigt breda ämnen diskuteras. Det är så mycket som diskuteras i podden som på många andra ställen inte alls gör det, men där det sannerligen också borde talas om. Minst lika mycket. Det är en hel del saker som tas upp där jag känner att ”precis så är det.” 

Det känns bra att lyssna på något som känns så mänskligt. Som får en att både nicka igenkännande och känna att man fan inte är ensam om att vara mänsklig. Även om man kan få för sig det ibland - att man är den enda som fuckar upp. Men så är det ju aldrig.

Lyssna på Podden på bland annat Spotify. 

Musikminne från Nicole Haber

Nicole Haber från Toronto släppte i slutet på december den melodiösa och catchiga singeln How did we get here. Den följde upp den fina singeln Took it too far. Nicole debuterade 2018 då bland annat EP:n Vibes släpptes. Sen dess har det blivit en hel del singlar och blandningen av electro och pop lär få många att vilja dansa nätterna igenom. Idag gästar Nicole bloggen för att berätta om ett musikminne!

I’ve been in and out of many studios throughout my time as a musician, and have worked with a lot of different producers and writers over the years. There’s always so many different personalities you encounter in a music setting. Every moment that I'm in a studio tends to be memorable in its own way, but working on How Did We Get Here with Mike Tompa was one of the most memorable. 

A lot of people don't know this about me, but I'm shy. When I'm in settings with new people I tend to be a little over-the-top to overcompensate for my awkwardness. So anytime I go to meet a new producer or co-writer or musician, I find myself in this awkward state of what am I doing / who am I? I remember feeling really nervous when I met Mike for our first session, but we ended up talking for almost 2-4 hours before we even came up with a single idea. 

What was interesting to me was during this 2-4-hour period, We shared a lot of our life stories with each other. I learned more about Mike in those two hours that I'd known about some of my closest friends. I was telling him about my musical upbringing and all of the stages in my life that brought me to where I was at that moment, and he told me a bunch of his stories. Which I might add, were some of the most interesting stories that I've ever heard. It seemed like the guy lived in a freaking movie, I swear to god, it was crazy. I was really interested in our conversations. Needless to say we didn't get much writing done on our first session. We came up with a really simple instrumental line and I ended up taking that home and working on the lyrics by myself. 

When I got home that night, I felt this surge of energy and inspiration. I ended up writing the whole song that night and it was all about the conversations we had in those few hours. I never had a song come so naturally before. The lyrics just flew out of me as if it was something I needed to say for a long time. It was honest, it was raw, and it was a perfect reflection on how I felt my life was going. When I brought the song in to show Mike on our next session, I think we both felt refreshed on how simple and innocent the song was. It was just very true to our personal stories. The concept of not being exactly where you thought you would be, but being content with where you're at is something that I don't think a lot of us appreciate enough. We always just look down on it, instead of accepting it and embracing it. 

All I knew was that after that, we started every single session with about an hour or two of just talking and getting to know each other more before we started making the music. It really helped grow How Did We Get Here and made it become this beautiful song full of nostalgia, freedom, and good times. These themes were also a huge influence on the visuals and branding for the track's release. It was an experience that I don’t think I’ll ever forget. That was well over a year ago now and now that the song's finally out I feel like I'm living that experience all over again, and it's magical.

/ Nicole Haber 

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Katarina Hemlin

2021 fyllde Göteborg 400 år och soundtracket till firandet av staden skrevs av Katarina Hemlin, som själv växte upp i stadsdelen Guldheden. Jubileumslåten Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg är både finstämd och melankoliskt romantisk och Katarina har en fantastisk röst. Idag gästar Katarina bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Ni vet Den låten? Den där som man inte kunde värja sig mot, som kändes så djupt utan att man egentligen förstod riktigt varför? Den där överjordiska, magiska låten som fick allt att verka gigantiskt och pyttelitet samtidigt? Kanske är det så för en del att det finns flera såna låtar, men för mig är det en specifik som sticker ut. En som av någon outgrundlig anledning inte kan slitas ut. Den bara förblir Den låten. Och den ursprungliga upplevelsen kommer fortfarande tillbaka ibland, om än lite blekare. 

Första gången jag hörde Den låten var jag 11-12 år, har svårt att minnas riktigt säkert, och det är ju hursomhelst inte tidpunkten som är väsentlig. Vad jag minns tydligt är hur jag försvann i den, och att, även om jag alltid älskat och känt mycket för musik, var detta något nytt. Hela albumet, där Den låten är titelspåret, var bara som ett slags moln av.. ja jag vet inte riktigt vad. Men att Den låten inte liknade någon annan stod alldeles klart och jag hade svårt att föreställa mig tiden innan jag hörde den. Och här hade berättelsen kunnat vara slut, om det inte hade varit för det som hände något år senare. 

Jag var bjuden på ett 13-årskalas hos en klasskamrat. Det var den där åldern när man fortfarande var ett barn, men inte tyckte det själv, och det var nog eftersträvansvärt att vara “cool”. Jag var (och är än) en mes i den meningen att jag inte klarade av exempelvis skräckfilm, som det var så mycket av just då. Men jag hade turen att vara i ett kompisgäng där det var helt okej att inte vilja vara med på sånt. Så trots att det skulle kollas skräckfilm på det där födelsedagskalaset, som var med övernattning, kunde jag utan bekymmer följa med eftersom alla redan visste att jag inte skulle vilja titta. Jag hade med mig min iPod så jag kunde sitta och lyssna på musik med ryggen mot tv:n medan de andra kollade. Inga problem. Men så någonstans på vägen råkar jag se något, vända mig om och snappa upp lite av berättelsen, varpå jag försiktigt fortsätter följa med i förhoppning om att det där läskiga ska bli bra i slutet. Samtidigt har jag fortfarande min iPod igång med min bästa musik - albumet med Den låten. Skräckfilmen slutar inte bra, de gör ju sällan det, och jag blir jätterädd. Fortsätter att vara det ganska länge. Och Den låten fastnar i den där rädslan. Smutsas ner av den. Och de överjordiska, magiska tonerna dränks i ett slags ångestladdat obehag. Jag kan inte höra låten utan att kastas tillbaka i det otäcka.

Så här var det sedan ett tag. Jag vågade nästan inte närma mig Den låten och det var en stor sorg att jag förlorat den. Men tiden gick och rädslan avtog. Obehaget trubbades av och minnet plågade inte längre som det hade gjort. Så en dag återvände jag försiktigt till Den låten, spelade upp den, förberedd på att den kanske fortfarande skulle vara förgiftad, men så var det inte. Den var fri igen, ljuvlig igen, och jag fylldes på nytt av det där obeskrivliga. 

Nu är detta många år sedan, men min kärlek till Den låten är oförändrad. Flera gånger har den varit min “årets mest lyssnade” och ändå kan den fortfarande få mig att börja gråta. Det är bara något väldigt, väldigt speciellt med just - 3 Rounds and a Sound av Blind Pilot. I alla fall för mig. 

Musik påverkar minnen och minnen påverkar musik. Jag tänker att det är mycket därför musiken känns så djupt.

/ Katarina Hemlin 

Lyssna på Katarinas Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg här nedan!

Lina Englund - Swoon

En EP jag fastnade för i slutet av förra året är Lina Englunds Swoon. Det är något visst med att gå i en mörk och kall storstad och lyssna på Linas sånger. Eller stänga in sig i lägenheten och släcka alla lampor. Bara andas i kapp med mörkret och lyssna. 

Where are you now var tveklöst en av förra årets vackraste låtar. Jag tror att Lina aldrig sjungit vackrare någon annan gång än just i den låten. Hennes röst tillsammans med det jazziga soundet, där nya små detaljer växer upp hela tiden, skapar en fantastisk låt på alla sätt. Det är en tonsatt sorg som känns. Som borrar sig in i kroppen. Det är där EP:n når sin topp, men även i de övriga fyra låtarna dras jag med, särskilt gäller det inledande What if she needs you? och To me it says it all som har en svävande vacker refräng. Jag älskar även kraften i Linas röst och melodin i Into your arms. 

Precis som på albumet War is over har hon samarbetat med vännen David Shutrick och jag tror att de två kan fortsätta skapa vacker musik tillsammans. Detta är sårbart, vackert och stort. Som en varm kram över hjärtat.

Lyssna på Swoon här nedan!

Boy Omega - Daniel

Martin Hasselgrens fina Boy Omega släppte nyligen singeln Daniel. En låt som även finns med på hans åttonde album It's dangerous to go alone. Take this. 

Jag gillade ju verkligen Boy Omegas förra singel, In love but out of sight, där Maja Milner gästade. Daniel är en lite mer nedtonad singel och det är en låt som börjar på engelska, fortsätter på svenska för att sedan ta vid vid engelskan igen. Det är ett grepp som jag inte alltid gillar, men här fungerar det fint och jag tycker om att höra Martin sjunga på svenska. 

Texten behandlar både vänskap och psykisk ohälsa och är poetisk och fin om en person som har både sommar i sig och urverk som rostar. I musiken händer det mycket. Om man är uppmärksam så hör man något nytt gång på gång. Små ljud över en elektronisk matta. Fantastiskt fint. 

Låtens huvudperson, Daniel, spelar själv huvudrollen i musikvideon. Filmat vid mina egna hemtrakter, på Ölands Djurpark, någon gång på 80-talet, när Daniel jobbade på sin pappas cirkus på parken. 

Lyssna på låten här nedan och kolla in videon förstås!