söndag 23 februari 2020

Hello Ocean - Fragments


Hello Ocean, eller Stina Svensson, som hon egentligen heter, släppte sitt debutalbum Fragments i slutet på januari. Det är ett lugnt album. Perfekt nattmusik. Det är ett album som grubblar och behöver förståelse, hållas om en stund och få hjälp med värma bort det mörka. Ofta är det vackert, som i sorgsna Why do I try där gitarren bygger upp en speciell stämning och får mig att tänka på Dire Straits. Gillar kontrasten till den efterföljande Over you som lyser av insikt och självförtroende. Viktigt att få med den låten också som höjer tempot lite. Även om balladerna är väldigt vackra, så behöver de något som bryter av. Over you är en väldigt stark låt och känns som en klar hit. 

Starkast av balladerna är, förutom tidigare nämnda Why do I try, Never thought som känns stor och som växer för varje minut som den pågår. Stina har en vacker röst som märker ut sig, allt fastnar inte och kanske hade skivan mått ännu bättre av än mer variation, men överlag är albumet ett fint hantverk, i gränslandet mellan pop och country. Där mörkret och osäkerheten är påtagliga - men där Stinas röst får det hela att ljusna. Lyssna bara på avslutande pianoballaden Leave the light on. Det kommer en morgon igen.

måndag 17 februari 2020

Musikminne från Tribe Friday

Foto: Ana Karotkaya 

Tribe Friday är ett spännande band som urpsrungligen kommer ifrån Härnösand, men nu bor de alla i Örebro. Senaste singeln heter Talk So Loud och idag gästar sångaren och textförfattaren Noah Deutschmann bloggen för att berätta om ett musikminne! 

När jag var 11 eller 12 år spelade jag ett av mina första gig tillsammans med Wendy With Revolver, ett rock- och metalcoverband som min storebror spelade gitarr i. Jag hade hamnat i bandet eftersom dom hade kickat sin sångare typ en vecka innan ett gig på Folkets Park, och behövde nån som kunde sjunga på kort notis. Jag kunde väl inte direkt sjunga, men jag hade långt hår och var en hejare på att memorera låttexter och repliker på ett nästan obehagligt sätt, så jag fick vara med ändå. Jag misstänker att mamma kanske hade ett finger med i spelet också. ‘Kom igen, kan inte Noah få vara med? Han vill ju också spela’, typ. Jag satt uppe i timmar och övade på setlisten. Den innehöll bl.a. Killing In The Name med RATM, Ebba Gröns 800 Grader och Anarchy In The UK av Sex Pistols. Jag sjöng med så mycket attityd jag bara kunde, och fick vara kvar i bandet även efter Folkets Park-giget som en liten metal-maskot, typ. 

Resten av medlemmarna i bandet - storebror Elias och hans kompisar, tvillingbröderna Peter och David, var 3-4 år äldre än mig, och coolast i världen. Giget vi skulle spela var på ‘Musik Non-Stop’, en minifestival som deras kompisar hade slängt ihop på Järnsta Café i Nordingrå (bland arrangörerna fanns bl.a. Enja Kronlid, som numera sjunger i det fantastiska Gbg-bandet Pigman). För er som inte varit i Nordingrå är det en fantastiskt vacker by på ungefär 300 invånare, belägen mellan Örnsköldsvik och Härnösand, i Höga Kusten, Ångermanland. Med andra ord: mitt ute i ingenstans. Så här i efterhand är det ju helt sjukt att brorsans kompisar fick slänga ihop en i princip helt obevakad festival med typ 80 stycken 15-20-åringar mitt ute i ingenstans. Ännu sjukare var det att jag tilläts närvara på denna uppenbart icke-barnvänliga tillställning. 

En bit in på kvällen, när det var dags för vårt set, tror jag att det redan hade druckits ganska kraftigt av samtliga närvarande tonåringar. Jag hade plattat håret för att se extra cool ut och inledde spelningen med att vifta med en metal-näve, till publikens stora förtjusning, innan David räknade in till ‘Killing In The Name’. Jag kände mig verkligen häftigast i världen, men såg nog rätt gullig ut. Publiken bestod kanske av 50 pers, men det kändes som 1000, och när den första moshpiten jag någonsin bevittnat drog igång till vår encore - en halvdåligt inrepad ‘Bulls On Parade’, var jag i total extas. Jag har inte velat göra något annat än att spela musik sen dess. Tack Musik Non-Stop! 


Punkbandet Vax i Örat på Musik Non Stop 
Moshpit på Musik Non Stop. Jag är i publikens nedre vänstra hörn, klängandes på min storebror Elias med dreadlocksen.

/ Noah Deutschmann i Tribe Friday 

Lyssna på Talk So Loud här nedan! 

lördag 15 februari 2020

Musikminne från Evelina Lu

Foto: Evelina Lundberg 

Singer/songwritern och producenten Evelina Lu - eller Evelina Lundberg som hon egentligen heter - släppte sin debut-EP Picture förra året och nu är hon aktuell med nya singeln Gold som jag föll för direkt. Idag gästar hon bloggen för att berätta om musikminnen, kopplade till hennes uppväxt i Älvsbyn i Norrbotten. 

Jag minns att jag hade ett sånt där litet leksakskeyboard när jag var 6 - 7 år gammal, det var illrött och 20 cm brett och jag lärde mig spela c-ackordet av min äldre systers kompis som hälsade på. Det gick bara att spela tre toner samtidigt på den där keyboarden och jag minns hur jag störde mig på att det inte var möjligt att spela bastonen tillsammans med treklangen. Mina föräldrar såg att jag var intresserad av att spela och senare fixade de ett elpiano som har stått i vardagsrummet sen dess. Där har jag suttit, otaliga timmar på kvällarna och övat, i hörlurar eftersom resten av familjen kollade på tv i samma rum, spelat med i Morden i midsomer-intron och reklamjinglar mellan kvällsprogrammen, lärt mig klassiska stycken som fanns på noter som följde med pianot när det inköptes, tränat på de fingerövningar min pianolärare i mellan- och högstadiet gav mig. Jag skrev också min första låt, The wind in my old kite, en riktig kärleksdänga på dålig engelska – långt innan jag varit kär, och långt innan jag visste att jag någonsin skulle sjunga och spela inför någon annan än mig själv. I många år sjöng jag en hel del, men väldigt väldigt svagt. Jag nästan viskade fram orden för att ingen skulle höra.

Jag kommer från Älvsbyn i Norrbotten, ett ganska litet samhälle med 8000 invånare. Ingen jag brukade umgås med höll på med konst eller musik och jag tror att jag inte heller reflekterade så mycket över det förrän långt senare, jag höll på med gymnastik och tränade sex dagar i veckan två gånger om dagen – det var största delen av min värld. Den musik jag lyssnade på var kommersiell pop på radion i träningshallen och blandade klassiska cd-skivor som kom med posten av någon anledning (en oväntad prenumeration för att vara min familj..) och jag och en kompis brukade leka att vi var med i OS och tävla till favoritmusiken av Bach och Beethoven. Det jag känner mig mest tacksam och lyckligt lottad över är att jag hade föräldrar som såg att jag var intresserad och att de hade möjlighet att fixa ett piano hemma, annars tror jag inte att jag hade fortsatt med musik. Det är så himla viktigt tycker jag – att få möjlighet att utvecklas, även om det betyder att gå åt ett oväntat håll.

/ Evelina Lu

Lyssna på Evelina Lu här nedan!

fredag 14 februari 2020

Maja-Karin Fredriksson - Lutar mig mot mörkret


Maja-Karin Fredriksson har gjort sig känd för sina tonsättningar av Ebba Lindqvists poesi. Jag uppskattade EP:n Jag begär bara havet väldigt mycket. Ett starkt vemod och samtidigt hoppet i naturen, i havet. 

Den nya EP:n Lutar mig mot mörkret ses som en avslutning på en trilogi och fortsätter på samma bana som innan, tonsättningarna bär samma grund, men har nu förstärkts med bland annat en förförisk trumpet, signerad Gunnar Halle, som tar över helt i Önskan. 

Maja-Karin är bra på att skapa bilder, man ser landskapen hon sjunger om, man känner havet och trumpeten passar in i det sammanhanget. På sista spåret, Det brinner ett hjärta i berget, blir det för bombastiskt för mig. De låtarna som mer smyger sig fram fungerar bättre i mitt tycke, explosionerna kommer inombords. 

Titeln på EP:n tolkar jag som att det finns en trygghet i mörkret också, i det tunga. Hopp och vemod i ett vackert samspel, hav och människa. I första låten, Ute i skären, hörs Ebba själv. Det blir väldigt stämningsfullt. Överlag är detta och hela trilogin en väldigt fin hyllning till Ebba Lindqvist vars poesi borde upptäckas av ännu fler.

Lyssna på Lutar mig mot mörkret här nedan!

måndag 10 februari 2020

Musikminne från David Fridlund

Foto: Honeymoon Brewery

Idag gästar David Fridlund bloggen och berättar om ett flertal minnen som är kopplade till musik och som berör i hjärtat på många sätt.

När jag blev tillfrågad att skriva om ett musikrelaterat minne, tänkte jag först på en väldigt sen sommarnatt på Möllan i Malmö; jag satt på balkongen, solen höll på att gå upp. Precis i gränslandet mellan natt och dag strömmade från ett öppet fönster längre ner på Simrishamnsgatan Goddess On a Hiway med Mercury Rev och just i det ögonblicket kändes det som att hela världen omfamnade mig. När refrängen började ”and I know it ain’t gonna last..." sköljde glädje och sorg igenom min kropp och jag var i total harmoni. Sedan tänkte jag på en 1:a maj-morgon, kanske 1988 eller 1989, jag bodde hos min mamma och styvfar i ett stort gammalt gulmålat trähus på Ljungbygatan i Ljungbyhed. Jag sov fortfarande när de på vinylspelaren drog på Internationalen på högsta volym, som de hade som tradition att göra på arbetarnas dag.

Och sedan hoppade minnet till en sen kväll i källarköket på internatet på Munka-Ljungby Folkhögskola. 1992-93 måste det varit och jag var runt 18 år. Det stod en gammal kassettspelare i fönstret i det där köket, en illa sliten, bucklad och målarfärgad spelare och ur högtalarna strömmade den knäppaste, coolaste, poppigaste musik jag hört. Jag frågade Oscar vad det var och han sa ”Pixies!" ”Pixels?” undrade jag. ”Nej, Pixies” sade han och jag sade ”det här är bra”. ”Det är klart det är bra” sade Oscar. Och jag hade plötsligt ett favoritband som hängt med mig i alla år sedan dess.

Sedan tog mig minnet till natten i ateljén i den gamla skolan på landet utanför Munka när jag hörde Bob Hund första gången. Jag bodde i ett rum på andra våningen i ett gammalt missionshus och den enda värmekällan var en liten kamin. Jag eldade som fan innan jag gick och lade mig, men vaknade ändå med frost på insidan av fönstret och rök som kom ur munnen, så jag spenderade ibland nätterna i ateljén som hörde till skolan. En natt hittade jag Bob Hunds första EP i en hög med skivor och jag tror jag lyssnade på den tio gånger i rad och det var så bra, så annorlunda, så kaxigt! 

Sedan ännu ett starkt minne; Jag satt i en taxi med min bästa vän, Danne. Jag hade precis fått reda på att min mamma hade tagit sitt liv. Vi var på väg hem till mig, jag bodde på Hägerstensåsen och när taxin passerade St Eriksplan och spelstället Studion, var den enda tanken som dök upp; ”hoppas inte jag missar Elliott Smith...” Elliot skulle spela på Studion och jag hade köpt biljett och hans musik var just då viktigare än att åka på min mammas begravning, kändes det som. Jag hörde honom första gången när jag jobbade natt på posten. Jag satt vid ett löpande band som Karl Bertil Jonsson och lyssnade i hörlurar på Stefan Wermelins program när Needle In the Hay kom på och plötsligt liksom försvann löpbandet och alla jävla brev för en stund.

Samma sommar kom OK Computer ut och jag kan se mig själv barfota med benen i kors på golvet i min lägenhet på Valutavägen 23, med hörlurar på huvudet, bläddrandes i CD-fodralet. Eller den första natten i Malmö, den 30 December 1998 när jag, min bror, min katt Beppe och min dåvarande flickvän sov hos min andre bästa vän, David, i hans lilla etta på Kristianstadgatan. Det var sent på kvällen, efter en katastrofal bilresa i minilastbilen och vi satt och pratade och David satte på The Boy With the Arab Strap och jag minns hur jävla bra jag tyckte det var, den där boogie-woogie-inledningen med Rhodespiano och de svängiga handklappen.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att de flesta av mina minnen är intimt ihopvävda med musik på ett eller annat sätt. Som när jag 1998 gick och såg Olivia Tremor Control och Neutral Milk Hotel var förband. Jag hade aldrig hört talas om dem, men jävlar, de spelade musik som jag hörde musik i mitt huvud, men inte lyckats skriva ännu. Eller första spelningen jag gjorde på Hultsfredsfestivalen 2000, på P3’s demoscen och ett par år senare i Teaterladan 2002, eller Emmaboda och Roskilde samma år, en tid när det kändes som att ingenting kunde gå fel. 

Eller minnet av Beppe, som alltid lockas fram varje gång jag hör Calgary med Bon Iver. Jag lyssnade mycket på den skivan när vår katt Beppe blev sjuk och dog, och jag kan inte höra den låten utan att gråta. 

Alla perioder i mitt liv, om jag tänker på det, har minnen förknippade med musik, och de minnena är de bästa. Det händer fortfarande att jag får meddelanden på Facebook eller via min hemsida från fans som berättar historier om vad min musik betytt för dem och de små berättelserna värmer alltid mitt hjärta så otroligt mycket! Tanken på att jag åstadkommit musik som skapat minnen hos någon annan är en otrolig ära och glädje för mig, för musiken i mitt liv har varit det absolut bästa. Det blev också något av det absolut jobbigaste, men det är en helt annan historia.

/ David Fridlund 

Lyssna på David Fridlunds soloalbum Some day, eventually, in the future... och David & the Citizens Until the sadness is gone här nedan. Följ David på Instagram här.



onsdag 5 februari 2020

"Mitt musikintresse, språket, tankarna och vännerna fick jag i Karesuando"

Foto: Press 

Hanna Nutti kommer från Karesuando men bor numera i Jämtland. Hon släppte sin första singel, Hold Me Like I'm Her, 2016 och nu är hon tillbaka med singeln You Will Miss Me. Här nedan berättar Hanna om musiken, uppväxten i Karesuando och om den samiska kulturen. 
  
Hur skulle du beskriva dig själv? 
- Det är svårt, men hade beskrivit mig som introvert generellt men extrovert när det gäller musiken. Jag älskar att stå på scen, skriva låtar tagna ur verkligheten och prata om mitt musikskapande. Men är väldigt introvert i övriga sociala sammanhang. Sen tenderar jag att sätta väldigt stor press på mig själv, jag vill göra så mycket och förverkliga varje dröm jag har. Där är jag en typisk ”millennial”.

Hur skulle du själv beskriva ditt sound? 
- Jag kommer från Countryn och Folkrock- och popen. Har under hela min uppväxt lyssnat på artister så som Emmylou Harris, Nanci Griffith och Johnny Cash, detta har såklart påverkat mitt sound. Jag tror att jag aldrig kommer kunna radera det soundet ur min musik men på senare år har jag kommit att influeras av andra genrer också. Just nu är jag inne på Billie Eilish-pop och svenska låtar. 

Du driver ett eget skivbolag, hur kommer det sig att du ville starta ett eget?  
- Det blev ett naturligt steg eftersom jag inte fick någon respons från andra stora skivbolag. Jag tror jag skickade min låt till varje kontakt i musikbranschen jag kom över, men fick få eller nekade svar. Det resulterade i att jag startade eget och gav ut min senaste singel genom det bolaget. 

Beskriv nya singeln, You Will Miss Me! 
- Det är en typisk kärlekshistoria om han som inte vill ha henne, men kommer att ångra sig i sinom tid. Jag skrev den när jag var besviken, arg och sårad. Nu är jag ju över hela den grejen och jag hoppas han gillar låten.

Är det mer musik på gång? 
- Det är massa musik på gång, jag skriver både svenska och engelska låtar för tillfället. Jag har ett delmål som handlar om att skriva låtar till andra artister och jag utforskar just nu olika musikstilar. Det går faktiskt bra och jag tycker det är otroligt roligt. 

Du har jobbat länge med Tobias Fröberg, varför tror du att samarbetet fungerar så väl mellan er?  
- Vi lärde känna varandra för flera år sedan under en TV-inspelning i Vassijávri och redan där klickade det mellan oss. Han förstod min musik och visste hur han skulle göra låtarna bättre och mer levande. Det var ett fantastiskt samarbete och vi har båda sagt att vi i framtiden vill göra något ihop igen. 

De låtarna du släppt än så länge är på engelska, men skriver du även låtar på svenska och samiska? 
- Jag har börjat skriva på svenska och även på samiska. Det finns faktiskt en färdig svensk låt som jag funderar på om jag ska släppa under våren. Alla i min omgivning älskar den men är kluven i om det är för stor genreskillnad mellan den och You Will Miss Me. Vi får se hur det blir, men jag har i alla fall mycket inspiration just nu som resulterar i mycket musik. 

Du växte upp i Karesuando, vilket är ditt finaste barndomsminne därifrån?  
- Jag älskar Karesuando och den byn kommer för alltid vara hem för mig. Jag har många minnen ifrån barndomen, det är svårt att välja det finaste. Men jag är väldigt släktkär, därför har minnen med syskon, kusiner, fastrar, moster, morbröder osv. en speciell plats i hjärtat. 

Vad var det bästa och det sämsta med att växa upp i en liten ort som Karesuando? 
- Jag hade inte valt en annan barndom. Mitt musikintresse, språket, tankarna och vännerna fick jag i Karesuando. Allt började där och det finns absolut inget dåligt med att växa upp i liten ort. 

2013 flyttade du till London och studerade, vad minns du bäst från tiden där? 
- Lukten. Jag vet inte varför men när jag lyssnar på låtar jag upptäckte under året jag bodde där så känner jag på riktigt lukten av Londons gator. Det var kanske bästa året i mitt liv, att få leva med och runt musik med människor ifrån olika länder var grymt. 

Din samiska bakgrund. Hur har du påverkats av den? 
-Det samiska har aldrig varit något jag påverkats av, det är liksom vem jag är och jag känner mig inte riktigt som svensk. För mig är den samiska kulturen och synsättet central i mitt liv och allt jag står för är förankrat i samiska värderingar. Jag tror det faktiskt hade varit enklare att förklara hur det svenska samhället och min svenska bakgrund påverkat mig. 

Du är renägare också, vad skulle du säga att renarna ger dig? 
- Renen är bärare av den samiska kulturen, såklart betyder det otroligt mycket för mig. Jag tror att samiskan, slöjden och traditionell kunskap hade gått förlorat om renen försvann. 

Minns du din första spelning och hur det var? 
- Jag tror min första spelning var under min fasters bröllop, när jag var 2-3 år. Jag älskade uppmärksamheten redan då. 


Foto: Press

Vilken är din mest minnesvärda spelning än så länge? 
- Det är alla gånger jag fått spela under Dansklacken på Dosen, en hemvändarfestival i Karesuando. Det finns inget bättre än hemmapubliken och responsen man får därifrån. Sen så är ju spelningen med Chip Taylor i Kiruna ett fint minne. 

Din lillasyster är också artist, har ni funderat på att göra musik ihop?  
- Vi gör en massa musik ihop. Jag skriver lite låtar åt henne och vi skickar låtar mellan varandra, kommer med inputs och ger varandra stöd. Hon är min största förebild. 

Har du några speciella förhoppningar på 2020? 
- Jag hoppas att musikkarriären kommer igång ordentligt. Att kunna skriva låtar till andra, att få spelningar runt om i Sverige och utomlands samt att släppa en EP är några av punkterna på min ”att göra-lista” 

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- Är ju i grunden introvert, så jag trivs bäst i tystnad. Helst med någon bra låt i hörlurarna eller med mina närmaste vänner. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 
- Att alla inte lyckas med musiken. 

Till sist, om du hade fria möjligheter, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka? 
- Har alltid fascinerats av historier två generationer bakåt i tiden. Jag hade därför velat få en inblick i mina mor- och farföräldrars uppväxt. Det hade varit mysigt att sätta sig bredvid dom och fråga alla frågor jag har på lager, alla frågor jag aldrig hann fråga. Min morfar, mormor och farmor har alla gått bort och farfar är inte direkt så villig att berätta allt ifrån dåtiden.

Lyssna på You Will Miss Me här nedan! 


söndag 26 januari 2020

Stellan Skarsgård, Göteborgs Filmfestival, Stora Teatern, 25/1 - 2020

2020 års mottagare av Nordic Honorary Dragon Award blev Stellan Skarsgård. Han mottog hederspriset vid invigningen av Göteborgs filmfestival och deltog dagen efter i ett Artist talk i samband med visningen av den gamla filmen Den enfaldiga mördaren. Samtalet skedde på ett nästintill fullsatt Stora Teatern i Göteborg och varade i ca. en timme. 


Foto: Oskar Rickardsson

Foto: Oskar Rickardsson

Foto: Oskar Rickardsson

Foto: Oskar Rickardsson