Fördomar är ett trångt utrymme. Ändå kan hela befolkningar få plats där.

Jag sitter på spårvagnen mot Mölndal. Hör någon bakom mig viska om att invandrare alltid är så högljudda. När många diskuterar invandring så använder de gärna ord som ”alltid” och ”alla”. Det är tydligen lätt att tänka att invandrare är en homogen grupp. De har fastnat i andras fördomar och hur tar en sig ur andras fördomar? Vad skiljer oss åt? Ändrar hudfärg vår personlighet? Syns det på en om en har begått ett brott? Enligt vissa gör det. Ibland verkar etnicitet på förövaren vara mer intressant än att brottet klaras upp. Varför? 

Har du pass? Lämna hudfärgen där den kom ifrån. Ingen är rasist här, men. Invandrare har gemensamma kroppar. Begår en ett brott så ska alla ut. Ibland cirkulerar hatet runt om, bakom ryggen, ibland sticks det som en kniv genom hjärtat. Flykten som vi andra ser den, som att den tar slut vid gränsen, sen flykten som ingen ser, men som inte tar slut ens efter ett, två, tre år. Som fortsätter bort från fördomar, bort från fördömandet, från blickarna. Blickar som säger allt. Fikabordet har växt upp till ett samhälle. Rasism bakom öppna dörrar. Vi delar men vi delar inte med oss. Svenska traditioner är i fara! Vem är det som hotar dem, menar ni? Alla som bidrar till rasism är inte rasister, men enstaka handlingar kan utgöra en del av och bidra till ett rasistiskt system. Intentionerna blir då oviktiga. Hudfärgen är ditt pass. För vissa öppnar det dörrar, för andra stänger det igen dem. För vissa leder bara passet till trånga utrymmen. I båtar, under ytan, under luppen. Fördomar är ett trångt utrymme. Ändå kan hela befolkningar få plats där. Du vet väl att jag är kompis med flera invandrare va? Du vet att jag hade en fru som är född i Spanien va? Ingen är rasist här, men. En del säger att en måste kunna skämta om allt, men är det okej med rasism så länge det är ett skämt? På något sätt så blir humor ett sätt att avsäga sig ansvar för det budskap skämtet förmedlar. Det tycker jag inte är okej. Är det roligt med rasism? För vem? Minns ni förra året då Disney valde att klippa bort några sekunder från jultomtens verkstad? Människor blev som galna bara på grund av att stereotypiska figurer klipptes bort. Sverigedemokraterna lär väl ha startat en stödgrupp inom partiet för att bearbeta förlusten. Det är som rasismen hela tiden vilar inom oss, tills något litet händer, vi läser inte ens på vad det handlar om, vi exploderar bara. Traditionerna är i fara! Det är dem inte. Sverigedemokraterna har sina rötter i rasism. De säger sig ha nolltolerans mot rasism, men det är lite som om Miljöpartiet skulle gå ut med att säga att de vill ha nolltolerans mot ekologisk mat. 

Jason ”Timbuktu” Diakité kunde för ett par dagar sedan inte hålla tillbaka tårarna när han mottog 5i12-rörelsens pris. Han visade upp sitt pass och sa ”Jag tog med den i dag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet - det är och förblir rasism”. Det finns de som försöker hålla landet tillbaka. Inte ens passet gör alla välkomna. De försöker hålla landet tillbaka. Det är klart att det finns problem med integrationen i Sverige. Men att stänga ute någon är ingen lösning. Ibland ser jag människor dela artiklar på Facebook om saker som inte stämmer. Därför är det viktigt att kolla upp källor. Avpixlat är ingen säker källa, inte Fria tider och inte heller Exponerat. Dessa sidor har en rasistisk agenda. Väldigt ofta påpekar många att tidningar som Aftonbladet och Expressen är vinklade och hänvisar istället då till sidor som just Avpixlat. Men att hävda att Aftonbladet är en vinklad tidning och istället hänvisa till en så pass vinklad sida som Avpixlat blir en aning skrattretande. 

Att bemöta rasism kräver ett kritiskt och ifrågasättande tänkande. Jag avskyr när människor börjar prata om vad andra människor kostar. Ingen människa ska ha en prislapp på sig. Ska vi verkligen sitta och kalkylera om vad socialt utsatta människor kostar samhället? Vi behöver ändra vår attityd. Inte sitta ännu en jul och få för oss att pepparkakor anses som rasistiskt att äta och säga saker som ”varför får jag inte säga negerboll när det är okej att säga vitlök?”. Fundera ett tag. Varför är det så viktigt för dig att säga negerboll? Ändras smaken av det? Skulle smaken av Potatis ändras om en kallade den för något annat? 

Sverigedemokraterna vill hellre hjälpa flyktingar i deras närområde. Varför räknas inte Sölvesborg dit, Jimmie? Varför inte hjälpa människor var dem än befinner sig? Anledningen till SD:s ställningstagande är naturligtvis att de inte vill att de tar sig hit. De försöker hålla landet tillbaka. Steg ett i att motverka rasism är att titta på oss själva. Vad har vi för fördomar? Faran är om vi låter dessa styra istället för fakta. Fördomar är ett trångt utrymme. Ändå kan hela befolkningar få plats där. Fördomar är en kollektiv bestraffning. Samhället är kallt. Dags att fylla det med kroppsvärme. 

Bron/Broen

Jag funderar lite kring ensamma personer som har sitt yrke men som inte har så mycket utanför det. Det är de som ibland kanske också gör det bästa jobbet. Två sådana personer är Saga Norén (Sofia Helin) och Martin Rhode (Kim Bodnia) i tv-serien Bron. Ganska ensamma och trasiga personer. Relationerna utanför jobbet fungerar inte riktigt, även om det i bådas fall beror på lite olika saker. Båda ägnar istället mycket av deras liv åt jobbet som poliser. Jag är inte förvånad över att just samspelet mellan dessa fungerar så bra, då de till stor del delar samma drivkraft och till viss del även delar samma svårigheter. Och kanske är det just i svårigheterna drivkraften uppstår. Även om de båda liknar varandra så är de även varandras motsatser. Martin är mer eftertänksam medan Saga ofta rusar fram. Martin beter sig också stundtals som ett svin och är ofta otrogen, medan med Saga så är det raka rör som gäller i alla relationer.

Det har diskuterats en hel del om Saga Norén och många har sagt att det är en överdriven karaktär. I serien har hon ingen diagnos, men många tittare har diagnostiserat henne med Aspergers Syndrom. Till viss del är hon kanske något spetsad, men jag har träffat personer i verkliga livet som inte är särskilt långt ifrån Saga personlighetsmässigt. En sak jag kan irritera mig på är när människor pratar om diagnoser och pratar som om alla med en specifik diagnos är likadana. Det stämmer inte. Alla är individer, diagnos eller inte. Ett annat problem är ofta att diagnosen får för stor roll i exempelvis serier, tidningar, filmer etc. Att personen blir diagnosen snarare än att den har en diagnos. Att en gör en grej av en person har Aspergers och ska skapa roliga situationer utifrån det. Bron tycker jag ofta lyckas med att inte hamna där, även om andra säsongen bjöd på lite för mycket Saga i pinsamma sociala situationer. Någon sådan scen hade en kanske kunnat skippa. 

Saga har även beskrivits som en stark kvinna och jag måste säga att jag avskyr detta uttryck. Jag kan ha varit inne på det förr, men uttryck som ”stark kvinna” antyder att det är ovanligt att kvinnor är just starka. Därav är det ett helt onödigt begrepp. En annan kritik som riktats mot Saga är att hon är 40 år och fortfarande inte har lärt sig något om hur en bör bete sig i sociala situationer. I det fallet får en tänka på att Saga inte haft särskilt många kärleksrelationer och överlag varit ganska ensam utanför arbetet, och att lära sig det sociala spelet utan att aktivt delta i det kan vara ganska svårt. Till stor del tror jag att Saga upplevs som icke trovärdig för att hon bryter mot det förväntade, för att hon är på ett annat sätt.

Bron vänder också gärna på rollerna, på vad vi förväntar oss. Det första vi tänker, det första vi ser, är ofta fel. Manuset tar oss sällan i handen eller är övertydliga med poängen. Det leker med våra fördomar och förväntningar. Till största delen så handlar det förstås om att lösa brott, men relationer tar också upp mycket fokus - och ensamheten i dem, ensamheten hos dem som står utan någon relation. Hjärnspöken som klyver sig fram i mörkret. Just i de sårbara situationerna känns alltid väldigt äkta. Det beror kanske mycket på att både Kim Bodnia och Sofia Helin är fantastiskt duktiga skådespelare. Vissa scener är som inre knivar. Som när Saga berättar för Martin att hon har insett att han är hennes enda vän - när han precis har gått över gränsen igen. Hur en märker skillnaden mellan att bli sårad av någon en verkligen litar på, någon som är psykiskt nära, och på att bli sårad av någon annan.

Bron är en fantastisk serie, både för spänningens skull och för alla möten, mellan olika länder och olika människor. Ibland har vi alla en bro mellan oss. Mellan hjärta och beslut, mellan land och land, mellan människa och människa. 

Bron säsong ett kan en köpa här och här kan en köpa säsong två!

"Vi känner oss dåliga om vi inte är vackra och om vi tror att det är enda sättet att bli älskade"

Helena Martinsson kommer från Vindeln i Västerbotten. Sedan drygt tjugo år tillbaka så bor hon i Stockholm. Hon har varit aktiv i många år som operasångerska, bland annat på Folkoperan i Stockholm. För ett par veckor sedan släpptes hennes debutskiva, som hon ger ut under artistnamnet Hilma. Hilma är pop som rör sig mellan jazzig visa och rockigare toner. Starka, nära texter på svenska. Hjärtat letar sig ut i tonerna. Musiken känns ärlig och själsligt nära.  

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Mångfacetterad. Känslig, stark, skör, envis, velig, glad, ledsen, empatisk, snäll och krävande. Många motpoler.

Du växte upp i Västerbotten. Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?

- Jag ville satsa på musik och kom in på Musikhögskolan i Stockholm. Jag flyttade för att studera i första hand.

Tror du att du en dag kommer flytta tillbaka? 

- Ja, det är inte omöjligt. Till Umeå i alla fall. Där har jag mina föräldrar och flera av mina vänner.

Hur kom du in på opera från början? 

- Jag var på opera vid ett par tillfällen när jag var 13-14 år och jag gillade det. Men det var inget medvetet val egentligen, utan när jag gick på Framnäs Folkhögskola i Piteå så fanns det ingen sångpedagog med afro-inriktning (pop, jazz, rock) utan det var klassiskt som gällde. Det var roligt och gick bra. Men jag höll samtidigt på med pop, skrev några egna låtar redan då (19 år) och spelade ett tag i ett band, på gitarr och sång.

Hilma är något helt annat än opera. Hur kom det sig att det inte blev opera nu? 

- Mitt hjärta har alltid funnits i den rytmiska musiken, jag älskade att dansa redan som liten parvel, vilket jag gjorde i källaren hemma till Michael Jackson och Tina Charles. Jag hade talang för båda stilarna men kände mig mera fri och mera hemma i popmusiken som tillåter större musikalisk frihet. Jag är spontan, gillar mer att improvisera än att följa strikta former. Jag gillar också att bestämma själv över mitt konstnärsskap, eller snarare så att ingen bestämmer över mig. I opera är det strikta hierarkier och som sångerska är du inte högst i den hierarkin.

Ditt debutalbum släpptes för några veckor sedan. Hur skulle du beskriva Ingen drottning?

- Titeln syftar på titellåten där jag sjunger "Ingen drottning på någon tron", vilket i sin tur syftar på att jag inte lyckats slutföra så mycket i mitt liv, jag har vimsat runt rätt mycket, stor vilja men lite tålamod. Och det framkommer en del i mina texter kanske. En viss sorg över tillvaron. Och i kärleken har det mesta gått åt skogen. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet. Kan inte spela smart. Vill inte spela. Vill älska, men har nog också ganska höga krav.

Är du nöjd med mottagandet än så länge? 

- Absolut, release-konserten gick kanon. Härlig publik och många positiva reaktioner. Nu ska jag spela i Umeå i januari och hoppas på att få lite mera medial uppmärksamhet då. I Stockholm är det svårt, särskilt en fotbollsfredag (Sverige-Portugal) som det var och Umeå är ju min gamla hemstad. Då är dom mera benägna att skriva.

Du tog hjälp av FundedByMe, vill du berätta lite om det?

- Det var framför allt för att kunna betala musikerna. Det är svårt att be dem ställa upp gratis mitt i sommaren, mitt i semestern. Jag kände mig lite desperat av detta, att man ska stå och betala allt själv och hade hört talas om FundedByMe och tänkte att det kunde vara värt att pröva. Jag fick ihop drygt 7000 kronor, varav 5500 av det gick till mig och vidare till musikerna (resten till FundedByMe), men jag gav en del tillbaka också till de som bidragit, i form av skivor och fri entré till releasen.

Min egen lyckas smed tar upp utseendefixering - vill du berätta lite om texten?

- Jag har faktiskt skrivit en annan låt tidigare, som är ännu skarpare, men denna passade bättre in på albumet. Jag tycker att kvinnor görs till slavar under denna utseendefixering, som av någon anledning visst bara gäller kvinnorna. Det gör oss svaga. Vi känner oss dåliga om vi inte är vackra och om vi tror att det är enda sättet att bli älskade. Visst, vi människor är estetiska varelser, vi tycker om skönhet. Men det har blivit väl snedvridet när man tycker att man måste ändra på naturen, särskilt när unga, vackra tjejer förstorar bröst och läppar. De är ju vackra ändå! 

Hur tror du själv att vi ska komma bort från all utseendefixering? 

- Hm, förbjuda speglar och reklam? Det är svårt. Men jag tror att media, framför allt veckotidningar och liknande måste ta nya grepp där. Måste det vara en vacker kvinna på varje framsida? Måste halva innehållet handla om smink? Hur intressant är det på en skala? Vi påverkas mycket av det vi ser. Men vi måste odla tjejers intelligens och integritet - föräldrar har en viktig uppgift där också. Inte minst med sina söners syn på tjejer. Den senaste tidens nyheter om ungas snedvridna syn på sex och vad som är okej att göra/ställa upp på gör mig verkligen upprörd. Framför allt när vuxna som ser och hör inte reagerar och talar om för dem hur jävla fel det är. Det är som att vuxna tror att de är maktlösa inför ungdomarna. Men vem ska annars lära dem rätt och fel? Sex är härligt. Men det måste finnas en ömsesidig respekt och en lust inifrån.

Har du ett stort socialt engagemang annars?

- Ja, men mer i huvud än i handling, tyvärr. Det beror kanske på att jag pysslar med så mycket och försöker få någon ordning på mitt eget liv, men jag försöker bidra med det jag kan. Idag sålde jag skivor i min hemmabutik och lät 10 kr per såld skiva idag gå till Skarpnäcks härbärge. Det blir lite till, för en del gav mer pengar till dem, via mig.

- Jag har svårt att gå förbi tiggare på gatan utan att ge något. Om jag inte gör det svider det i samvetet. Tänk att sitta där i flera minusgrader hela dagen för att få ihop några kronor. Är det ligor som ligger bakom, som en del tror, så är det i alla fall jäkligt synd om de enskilda människorna som sitter där. De skulle inte göra det om de inte var i stor nöd.

Hur tror du att framtidens musikbransch kommer se ut, efter de senaste åren med nya inkomstmodeller och lättillgängligheten till musik? 

- Oj, jag är mindre insatt än jag borde vara. Eftersom jag, när jag var 25-35 år, främst befann mig i operavärlden. Det är väl lättare att nå ut för den som vill idag, via exempelvis Spotify. Men det ger väldigt skralt med pengar. Radio och media har något system för vad dom spelar som inte är så lätt för en enskild artist att komma in i. Och för att få några pengar för ens musik är det helt avgörande att bli spelad i radio. Många gånger. Men för det krävs att du spelar ute, lokalt, för att komma på lokalradion, och för att få spela ute och få betalt för det så behöver du vara efterfrågad. Vilket du inte blir förrän du spelats i radio och synts i tv. Alltså får du själv betala. Produktion, konserter, marknadsföring. Allt. För att förhoppningsvis efter ett tag få medial uppmärksamhet och erkännande. Sedan kanske arrangörer vill anlita dig med ersättning. Så det är lite ett moment 22. Det gäller att vara envis och målmedveten - och ha pengar att satsa. Eller vara 18 och komma in i någon skivbolagssnurr. Men jag är 44 och har ingen aning om hur det faktiskt går till. Om du inte är med i Idol då. 

- Jag har själv anlitat en pr-kille, som har sett till att min singel spelats i lokal radio. Det kostar också kulor. Men jag hoppas att det är värt det. Men nu måste jag fixa många spelningar för att få ännu bättre snurr på det. Man ska vara både konstnär, finansiär och försäljare. Det är rätt slitsamt. Men kul ändå förstås att kunna satsa på det man verkligen vill.

- Jag hoppas framför allt att musikskapare får mera erkännande, inte bara artisterna som framför musiken, som det ofta är. Sedan tjänar ju i och för sig de låtskrivare som skriver till världsartisterna stora pengar. Jag önskar också att kunniga välutbildade musiker får mera cred, det verkar råda något slags utbildningsförakt i popbranschen, som att man blir en sämre musiker eller artist om man kan musik - att man skulle tappa sin originalitet, eller sitt uttryck om man utbildar sig. Det stämmer ju inte. Har man konstnärligheten och uttrycksviljan så har man. Men det låter oftast bättre om du har utbildat dig. Men det finns tyvärr en arrogans åt det andra hållet också. Att utbildade musiker ser ner på duktiga amatörer. Och tyvärr ställer ofta musikmänniskor för lite krav. 

- Allmänhetens uppfattning är att musik är något man bara kan och som man gör bara för att det är kul. Man förstår inte hur mycket arbete som krävs, hur mycket tid man lägger ner för att det ska bli bra. Även många av våra stora kända, folkliga artister har ofta utbildningar bakom sig och har jobbat hårt många, många år innan de blir kända. 

Jag tycker alla som spelar ute borde få skäligt betalt. Skäms alla uteställen som tar betalt av musikerna för att spela!

Välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga, som du tycker borde få mer uppmärksamhet.

- 1. Silkwood med Meryl Streep. Hon är en gudabenådad skådespelare. Där kämpar hon som den lilla människan mot en korrupt och kriminell industriverksamhet. Jag grät i flera timmar efter jag hade sett den filmen och det var 20 år sedan. Det är fortfarande den mest känslosamma filmupplevelse jag haft.

2. Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Innerlig, suggestiv och starka kvinnoporträtt.

3. Barbara Streisand, fantastisk sångerska och skådespelare! 

4. Oj, många. Men skolan. Mindre negativ uppmärksamhet. Mera resurser, mindre omorganiseringar, mindre betyghets, mera cred till lärarna. Det är i skolan vi bygger vårt samhälle! Ingen unge ska behöva vantrivas i skolan. Sedan förstås den otroliga snedvridning vad gäller resurser i stort i samhället. Jämlikheten är också något att kämpa för.

Vad händer härnäst?

- Det blir spelning i Umeå 10 januari. På gång också i Kalmar i vår. Jag ska försöka komma med på några sommarfestivaler och stadsfester. Fast allra närmast ska jag sjunga Saint-Saëns Juloratorium i Trosa och bli klar med min C-uppsats.

En kan lyssna på Hilmas debutskiva Ingen drottning på Spotify här nedanför:

Vad hade kärleken på hjärtat?

Det som händer i världen påverkar hjärtat

men det som händer i hjärtat påverkar inte alltid världen

du rycktes undan under hjärtat för mig

drömmarna slutade bryta ut genom varandra

vad hade kärleken egentligen på hjärtat? 

kärlek mäts inte i det en lämnar efter sig

utan i det en tar med sig

"Jag tror att jag har ett behov av att leva i en drömvärld omgiven av känslor"

Foto: Sandra Myhrberg

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på Luna Greens singel Goblins fruit. Rösten gör lika mycket som melodin. Det är vackert. Nu i veckan släpps hennes självbetitlade debut (Producerad av Niclas Frisk) och i samband med det även hennes nya singel Come on and love me. Det är musik och texter som hämtade ur drömmar, något diffust men samtidigt självklart. Känsloladdat och nära. Som nattliga resor genom en storstad. På väg bort, hem eller var som helst. Genom natten men kvar i hjärtat. 

Hur skulle du beskriva dig själv?

- Jag tror att jag har ett behov av att leva i en drömvärld omgiven av känslor snarare än i en praktisk värld. Känslighet och lust att fantasin kan motsätta sig en sådan hård och kall värld av bara förnuft som det känns som att världen strävar efter. Jag tror inte på hårdhet och att bara roffa åt sig. Min natur är egentligen tystlåten, men samtidigt känner jag mig precis tvärt om. Jag är rastlös och förtjust i omväxling. Jag känner en slags dragning åt mysticism, idealism, sårbarhet och ibland till och med andlig apati och jag känner ofta en känsla av djup och obeskrivlig sorg, och den känslan blir till poesi och musik.

Vad var det som fick dig att känna att du ville satsa på musiken?

- Jag tror att människor söker efter intryck och uttryck i olika skepnader. Jag älskar ljud, det känns som det närmsta man kan uppleva. Jag började skriva lite senare i livet och hittade en komponent som jag inte visste att jag hade saknat, som lade till en hel dimension för mig i musiken. Jag kände att jag kunde skapa en helig plats för mig själv. När jag insåg att jag skulle kunna skriva hela vägen och vara i processen hela vägen hittade jag elementet som fick mig att vilja gå hela vägen och satsa på musik.

Din första skiva släpps nu på onsdag, hur skulle du beskriva den?

- Själfull, drömmande, rå, bräcklig, stark, flytande.

Du har rest väldigt mycket och även bott utomlands, hur har det påverkat dig och din musik?

- Det är svårt att säga hur eller varför, men kanske är jag mer mottaglig för intryck på grund av mitt ständiga resande. Jag är bra på att lyssna.

Skulle du säga att resandet är nödvändigt för att hitta inspiration?

- Jag bär med mig någon slags medfödd lust att fly. Att lämna bakom vardagliga aspekter av livet. Därför kan jag finna att jag har ett behov av att resa och att dra mig tillbaka i eskapism. Att ladda om mitt emotionella system. Driften att fly handlar nästan alltid om att söka rening och att skapa. Jag vill tro att de platser jag ser lever vidare på insidan av mig och expanderar mina visioner, eller att jag upptäcker en ny del av mig själv och av "alltet" genom att upptäcka en plats. Jag skriver ofta med inspiration av visuella upplevelser.

Du har flyttat runt en del, när skulle du säga att du känner dig som mest hemma?

- Jag kan inte påstå att jag känner mig som mest hemma på en specifik plats. Min idé om hem har mer att göra med en plats som är varm och rätt med tiden. Jag ser världen som ett hem i och med att jag lever det här livet nu, och på ett annat sätt associerar jag min familj till hem, men jag associerar också ett eget utrymme till hem.

Vad skulle du annars säga att du behöver runt dig för att skriva?

- Ofta känner jag mig dragen till fullständig tystnad och isolering. Jag tar in allting så mycket. Ibland behöver jag natur omkring mig och ibland känner jag mig kreativ när jag ser människor eller upplever saker som fascinerar mig.

Hur skulle du beskriva dina texter?

- Meningsfulla för mig, men ofta lite mer abstrakta och skrivna på ett undermedvetet sätt. Jag förstår först efter att låten är klar vad den egentligen handlade om, men då är det glasklart. Det känns nästan som att låtarna skriver sig själva ibland, eller att någonting skriver genom mig.

Vad lyssnar du själv på för tillfället?

- Jag lyssnar sällan på särskilt producerad musik, speciellt inte nu, i och med att jag har arbetat så mycket med min egen musik. Jag tycker om lite råare musik. Jag tycker om ljud som stimulerar drömmar och får mig att känna mig lite borttappad men ändå funnen. Jag gillar ljud av bank och buller som bara väller över mig, men samtidigt gillar jag delikata mjuka och själsliga ljud. Jag vill att de två ska gifta sig! 

Vad är drömmen just nu? 

- Jag har tusentals nya idéer! Jag vill nå ut med min musik och vara på scen och sjunga live, sedan vill jag ta min musik ännu längre, och till sin spets musikaliskt. Jag är lite i paradiset, att kunna göra vad jag allra helst vill göra!

Luna Greens debut släpps 27 november på National/EMI och går att beställa från bland annat CDON, Ginza och Bengans. 

"Individualism och liberalism skapar segregation"

Foto: Randiga Rut

Sverige har till viss del blivit ett land där en inte får misslyckas, där den andra chansen är långt bort och där klyftorna ökar mer än tryggheten. Sjuka och arbetslösa tvingas ut i ekonomisk ovisshet och jordens framtid måste avgöras i vår samtid men klimathotet tas inte riktigt på allvar. Sverige sägs vara ett jämställt land men ändå visar samhället oss att det är en lång väg kvar. Kanske behövs en slags revolution för att ändra på detta och ett band som säkerligen vill tonsätta den revolutionen i så fall är stockholmska Randiga Rut som består av Hanna Winberg, Vera Stigmar, Emma Wallerö och Karin Wallerö. Bandet bildades i samband med att de var på Björkbackens musikkollo och ger oss sextiotals-inspirerad pop med fina stämmor och starka texter från vänster. Det låter fantastiskt! Öppna hjärtat och händerna, ta in revolutionen. 

För de som inte känner till er, vilka är Randiga Rut?

- Vi är fyra goda vänner, Emma, Karin, Hanna och Vera, som skriver låtar tillsammans på svenska. 

Finns det en historia bakom bandnamnet?

- Historien är oklar. Det är ingen som egentligen vet varför det blev Randiga Rut. Antar att vi tyckte att det var i klass med Ebba Grön när vi var fjorton år gamla.

Hur skulle ni säga att kolloverksamheten fungerar?

- Vi ser mer än gärna tillbaka på vår kollotid. Den var verkligen fantastisk. På kollo är det trivsamma rutiner och bara väldigt kravlöst och mysigt. 

Era texter är genomgående samhällskritiska, vad tycker ni är det största problemet i dagens samhälle? 

- Det finns många stora problem och vi kan inte riktigt rangordna dem, men vi anser att individualism är problematiskt på många sätt. Det överskuggar debatter om feminism och rasism då en alltid ska utgå från sig själv och det bidrar även till att exempelvis rasistiska eller sexistiska företeelser ses som enskilda fall istället för en del av strukturer. Individualism och liberalism skapar segregation. 

Hur når vi enklast en förändring?

- Regeringsskifte vore  ju en bra början. Om detta inte sker 2014 så vore en revolution på sin plats tycker vi. Klimatvänlighet bör lagstiftas, det varken kan eller ska vara upp till var och en. Sluta sälja ut den offentliga sektorn, staten bör överlag ta mer ansvar. Öppna tullarna. Krossa patriarkatet. Skända flaggan. 

Tre dagar utan kött får mig att tänka på den hysteri som Way Out Wests beslut att inte servera kött skapade - vill ni berätta lite om låten?

- Låten handlar om fenomenet privilegierade män med noll självinsikt. Män som tror sig vara förtryckta trots att det förhåller sig precis tvärtom. I verserna sjunger vi om Way Out Wests matutbud och kvinnodagen då det är exempel på saker som tycks provocera dessa män.

Hur väcktes ert politiska intresse? 

- Det är lite olika för oss när vi väcktes ur dvalan. Vissa har vuxit upp i politiskt medvetna hem och för andra har intresset vuxit mer gradvis. Men under högstadiet blev vi betydligt mer varse ojämställdhet så sedan dess har feminismen varit väldigt viktig. Det var även under denna tid en började läsa om socialism och sådant. Sedan vi blev ett band för fyra år sedan har vi dock alltid pratat mycket om politik och skrivit om det. 

Vad lyssnar ni själva på? 

- Vi lyssnar bland annat på Säkert!, Simon and Garfunkel, Billie Holiday, Nina Simone, Håkan Hellström, The Clash, Antony and the Johnsons, Doktor Kosmos, Patti Smith och Kate Nash.

Vad har ni för mål med bandet?

- Vi vill spela in och skriva fler låtar och det vore ju väldigt kul att bli signade. 

Hur ser den närmaste framtiden ut? 

- Vi ska spela på lite olika ställen och förhoppningsvis göra en till EP. Härnäst blir det spelning på Socialistiskt Forums fest på Färgfabriken den 23:e november. I vinter har vi lösa planer på att spela utanför Stockholm, typ i Malmö eller Göteborg. 

En kan gilla Randiga Rut på Facebook. Gör gärna det eller lyssna på deras låtar på Soundcloud! 

Emil Jensen på Storan, 14/11 - 2013

Det globala är det privata. Det som händer där händer här. Det som slutar slå i någons kropp ska fortsätta slå i din. De mörka krafterna försöker ta tag i landet, för feminismen och antirasismen är på frammarsch, klart att de mörka krafterna blir rädda och försöker greppa sina sista hatiska halmstrån. De stråna som ska växa till ett land där folk stängs ute på grund av kön, hudfärg, religiös tillhörighet och ålder.  Jag vill ta ansvar genom att aktivt göra motstånd mot den delen som stänger människor ute. En annan som tar aktivt motstånd är Emil Jensen. Kvällen är minst sagt fullsatt på Storan i Göteborg och hjärtligt tonsatt. Turnén I det nya landet fortsätter i samma ton som den senaste skivan med samma namn. Det var tänkt som en glad föreställning men i sista stund ändrade ett uppbrott på det. Föreställningen präglas mycket av det, både i det ljuvliga mellansnacket och i låtar som Till och med dom. Samtidigt finns en dröm om att vi människor ska hjälpas åt, finnas för varandra och ge varandra hundra chanser och inte bara bli människor som går åt i alliansen. Emil duckar inte för något, varken med hjärtat eller rösten, och jag tror att många brinner än mer för att engagera sig efter att ha sett honom. Vid entrén till Storan står människor från föreningen Ingen människa är illegal.

Föreställningen behandlar politik och uppbrott - vad är det för land vi bygger och varför vill vissa stänga ute andra när vi mår bäst av att hjälpa varandra? Ni som följer vilken kvällstidning som helst eller är medlem på vilken social media som helst vet att meningen ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet” är otroligt vanlig. Naturligtvis säger folk det ändå, men i de flesta fallen den meningen yttras så har personen sagt antingen något främlingsfientligt eller sexistiskt. Emil vänder och vrider på den meningen några gånger under kvällens gång, på ett ofta underfundigt vis. Han är verkligheten och ber oss att vara hans önskedröm. Han frågar ”Kan man egentligen säga något utan att anklagas för att vara rasist eller sexist” och vi svarar ”Jadu, det kan du!”. För sanningen är ju att en anklagas egentligen bara för att vara rasist eller sexist om en uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt. Svårare än så är det inte. Han tar även in meningen i relationer när han säger ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”. Emil Jensen skapar både skratt och tårar i ögonen, uppbrottslyriken som påverkar mig personligen och hans analys av samhällstragiken som påverkar både mig, landet och världen. Jag sitter där och ler samtidigt som en sorg växer i hjärtat. Ett utåtblickande mot världen, ett inåtblickande mot hjärtat och själen.

Det är mellansnacket som lyfter föreställningen till Göteborgs höjder, men samtidigt är det Jensens blandning av poesi, musik och politik som gör honom så speciell. I låtar som Växlande molnighet som under sju minuter beskriver ”den bästa veckan hittills” och i dikter som Samma värld så är Emil störst. Vi lever i samma värld, ändå ser våra liv, möjligheter och rättigheter så olika ut. Emil ger sina toner till de som sällan blir hörda. Han tar med sig medmänskligheten upp på scen och låter den bli något annat än ett pappersjobb.