Premiär: I Wish I Was A Fish - Truth

Omslag: Ida Engblom

Jag intervjuade Frida Teresia Svensson, som gör musik under namnet I Wish I Was A Fish, i slutet på 2016, inför släppet av debut-EP:n med samma namn. Jag minns hur jag fastnade för hennes Run, det var en stark avslutning på det året, en viktig text för många att ta till sig. 

Nu är hon tillbaka, då hon idag släpper den nya låten Truth, en låt som Frida producerat själv. Frida berättar själv att ”Truth handlar om sårbarhet, om saker och tings föränderlighet. Även om påtryckningar från samhället och bilden av hur en borde vara, vilket är en omöjlighet att leva upp till och skapar vilsenhet och ensamhet.” Låten känns som en tydlig och fin fortsättning på soundet från debuten. Frida sjunger ”What we see is not the only truth", melodin är både lekfull och stämningsfull samtidigt som texten präglas av sårbarhet och samtidigt är så vacker så att det känns in i minsta kärl. Plus också till ett vackert omslag, tecknat av serietecknaren Ida Engblom.

Lyssna på Truth här nedan!

Hampus Carlsson - Är det det här som är livet?

Det första jag noterade när jag såg låtlistan på Hampus Carlssons debutalbum Är det det här som är livet? var att Nån som du saknades. Kanske passade den inte in i helheten, men det är en fantastisk låt som fler borde leva till. Den hade gärna fått byta plats med Gjorda för trubbel som jag inte fastnar för på samma sätt. Just att leva och få slippa bli begränsad av olika gråa normer är något som jag förknippar med Hampus musik och det blir så tydligt när han spelar live, det är musik som människor möts i, händer möts, läppar, danssteg och det finns en närhet mellan publiken och Hampus på scenen som är väldigt fin.

Bland de tio spåren finns nyinspelade versioner av Stjärnstoft och damm och Sommarplågor och tre helt nya låtar, varav alla är bra. Om jag ska nämna någon av de nya som sticker ut lite extra är det Alien där 80-talselektronik möter en omfamnade text där Hampus sjunger ”De andra drömmer mest om att va nån annan, men jag drömmer mest om att va med dig”.  En vacker ballad. 

Bäst sammanfattas Hampus musik i Fester baler maskerader discon klubbar festivaler, det är texter som klättrar över murar och musik som får folk att dansa nätterna igenom. Naturligtvis är inte hela livet såpbubblor, dans tills kläderna åker av och vänner som hela tiden finns där och tar med en ut på äventyr, men det kan vara fint att ha det där att längta till, just de där sommarnätterna då allt händer, om än bara för en kväll, eller för blott en sekund. En fantastisk skiva.

Lyssna på Är det det här som är livet? här nedan! 

"De som försökte trycka ner en och ta död på ens lust hade inte någon koll"

Foto: Jessica Nettelbladt

Den 20 april släppte Sofia Härdig sitt nya album, Changing the Order. Den följer upp 2016 års And the Street Light Leads to the Sea. Sofia har kallats för "Sveriges bäst bevarade hemlighet" och har hyllats internationellt. Igår hade hon releaseparty för nya skivan i Berlin. Här nedan berättar Sofia om nya skivan, om uppväxten i Uppsala och om hur experimenterandet med ljud började redan när hon var spädbarn. 

Ditt nya album heter Changing the Order, vad är det för en slags skiva? 
- Ett elektroniskt album med rötterna i synth, noise och rock.

Är det någon av låtarna som du gillar särskilt mycket? 
- Det går lite i perioder det där, just nu jag gillar titelspåret. Dels för att jag gjorde mycket av ljuden till den låten på en Buchla (En 60-tals modulär synt, där man kopplar sladdar via olika oscillatorer istället för att spela på keyboard) och dels för att det är ett bra sväng! 

Säg att du skulle beskriva nya albumet som en plats, vad är det för en slags plats? 
- En industriell övergiven byggnad i utkanterna av en Östeuropeisk stad, där det om nätterna sipprar in varelser genom alla hörn och springor, för att dansa hela natten lång. Väggarna skallrar, det går sprickor i murbruk, sten och betong. Det yr av damm och monoton extas. Genom sprickorna sipprar solskenet ner och in i mörkret. 

Jari Haapalainen har producerat, hur kom du i kontakt med honom? 
- Det var en vän till mig, Elena Wolay, som tipsade om honom då hon hörde några låtar ifrån skivan. Jag skickade över ett par spår till honom och han gillade det, vilket gjorde mig glad eftersom han är känd för att vara en kräsen producent som endast jobbar med det han absolut tror på. 

Det är första gången du jobbat med en producent, hur fungerade det, tycker du? 
- Det var intressant och lärorikt. Jag lärde mig mycket, en av de största lärdomarna var paradoxalt nog att tro på mig själv som producent. Jari lyfte fram mina egna idéer och tankar. 

När du skapar musik, brukar du följa din ursprungliga idé genom hela skrivprocessen? 
- Både ja och nej. Det gäller att vara trogen sin idé men samtidigt följa vad som händer på vägen. 

Du växte upp i Uppsala, hur var din uppväxt där? 
- Jag började spela i band då jag var 9 år, ett par år senare spelade jag i stans alla möjliga band. Ett tag var det så många som 7 band parallellt, jag sprang ifrån ett gigg till ett annat. Spelade för middagar osv. Jag såg också mycket liveband som kom och spelade i stan. Som 14-åring gick jag flera gånger i veckan på konserter, stod längst fram med vidöppna ögon och öron. Vet inte riktigt varför de släppte in mig egentligen, men de hade väl inte hjärta att säga nej. 

Har hört att du experimenterade mycket med ljud redan som tre-åring? 
- Ja det stämmer, min pappa hävdar till och med att det har underdrivits om det där. Han menar att det började ännu tidigare. Att jag drog ut varenda kastrull och bunke ur skåpen som spädbarn och jämförde ljuden i dem, då jag slog på dem noggrant. Att jag satt i timmar och bankade och lyssnade. Själv minns jag att jag började experimentera med maskinljud, som jag skapade musik till, vår gamla taffel och allt som lät som jag kunde komma över. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. 

Nu bor du i Malmö, hur trivs du där? 
- Malmö är en trevlig stad. Mycket musik och stort hjärta, många goda vänner. 

Hur ser du på ditt debutalbum idag? 
- Jag lyssnar väldigt sällan på min egen musik, jag skulle faktiskt säga aldrig. En del saker är jag lite imponerad över att jag gjorde, andra får mig att önska att jag kunde göra om det. Jag kan också höra att jag var på väg någon annanstans, bort ifrån det klassiska bandformatet och att bandet inte riktigt hängde med i det musikaliskt. 

Foto: Jessica Nettelbladt

Vilken var den första låten du skrev? 
- Det vet jag faktiskt inte, jag var så liten. Musiken växte fram utan att jag riktigt visste att det var det jag gjorde. Det finns ingen första milsten, "så, där är den första." 

Minns du den första gången du stod på en scen? 
- Det är också lite vagt och successivt. Jag stod på scen i olika sammanhang och med olika instrument. Jag minns någon av de första gångerna med ett rockband. Det var kul. Jag var så liten så jag fick stå på mitt trumpet-fodral för att nå upp till micken, som jag delade med bandets långa saxofonist. 

Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för dig som artist? 
- Alan Vega från Suicide. "HAAARLEEEEEM", ingen kan skrika som Alan!  

Har du några dolda talanger? 
- Jag är väldigt bra på att förlösa lammungar! 

Vilket är ditt bästa minne, kopplat till musik? 
- Att spela i New York på CBGB innan det stängde. 

Finns det något drömprojekt du verkligen skulle vilja förverkliga? 
-  Oj OM! Väldigt många! 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att de som försökte trycka ner en och ta död på ens lust faktiskt inte hade någon koll. 

Till sist, vad ser du fram emot mest 2018? 
Att gå in i studion mixa nästa album som jag redan spelat in! Släpps 2019!

Lyssna på Sofias nya album, Changing the Order här nedan! 

"Vi är definitivt inte det där stela svåra synth-bandet"

Foto: David E Nilsson 

Daniel Önnerby, Roger Tell och John Andersson är en trio som tillsammans bildar bandet Vogon Poetry. Elektronisk pop med en känsla för melodier. Bandet debuterade 2014 med albumet Don't Panic och i dagarna kom deras nya album Life, the Universe and Everything. Här nedan pratar jag med bandet om musiken, science fiction och sociala medier. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Vi är tre exilskåningar bosatta i Lerum utanför Göteborg och som 2012 fick för oss att starta upp ett band. Detta efter att ha medverkat i en musiktävling och tyckt det varit så kul att vi var tvungna att göra något åt det. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
- Vi visste nog att det skulle bli ganska så melodiskt och poppigt men soundet har utvecklats ganska mycket sedan de första låtarna så vi vet väl fortfarande inte riktigt vart det kommer sluta. Vi började med ett väldigt minimalistiskt sound som har utvecklats allteftersom. 

Vad använder ni för utrustning, instrument och program? 
- Vi är verkligen inga instrumentnördar utan vi gör allting på en MacBook Pro med Logic och ett gäng softsynthar, bl.a. Sylenth och Omnisphere 2. Det har nästan varit ett måste att ha allt samlat då i stort sett samtliga låtar har skrivits på resande fot eller hotellrum. Då är det smidigt att ha hela orkestern i ryggsäcken. 

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
- Självklart vill man ju att lyssnarna skall beröras av vår musik, men det är svårt att säga på vilket sätt vi skulle vilja beröra. Musik är viktigt på så många plan och vi går till musiken på grund av olika orsaker. Jag skulle säga att om vi lyckas påverka lyssnaren så att de mår bättre av att lyssna på vår musik, då har vi lyckats. 

Vad är Life, the Universe and Everything för en slags skiva? 
- Det är lite av en bipolär skiva faktiskt. Den innehåller på klassiskt Vogon Poetry-manér Science fiction-inspirerade låttexter till väldigt melodisk tonsättning, men även betydligt tyngre låtar som ställer frågan om hur framtiden kommer te sig för våra barn och om det kanske är så att vi alltid springer efter just framtiden men glömmer nuet. Life, the Universe and Everything är ljudmässigt definitivt vårt mest sammanhållna album. 

På nya skivan hittar vi en cover av S.P.O.C.K.S In space no one can hear you scream, vad har S.P.O.C.K. betytt för er som band? 
- Under en viss period i livet betydde S.P.O.C.K. ganska mycket tillsammans med alla övriga Energy Rekords-band som spelade frekvent på Stadt Hamburg i Malmö. Början av 90-talet spenderades ofta just där och självklart avspeglas det i vad vi gör då det tema-mässigt har många beröringspunkter. Idag är det band som exempelvis IAMX, Kite och senaste tiden Priest som går på repeat. 

Hur ser ni på debutalbumet Don’t Panic idag? 
- Det var inte så längesedan jag satte mig och lyssnade igenom det igen och det har ju hänt en del sedan Don't Panic helt klart. Jag tycker fortfarande att många av slingorna och melodierna funkar, men ljudmässigt märks det att det var vårt första album och att det även gjordes under en längre tid utan tanke på att låtarna skulle hamna på samma album. 

Vad vill ni ge, när ni står på scen? 
- Att fånga publiken så att de är helt inne i både musik och det visuella är otroligt häftigt när man lyckas göra. Att ge publiken känslan av att inte kunna stå still utan behöva röra sig med musiken. Sen har vi vår sångare John som är smått galen och man vet aldrig vad som hoppar ur munnen på honom vilket också ger lite flavour. En Vogon Poetry-spelning skall både vara medryckande och rolig. Vi vill ge känslan av hur roligt vi faktiskt har på scen. Vi är definitivt inte det där stela svåra synth-bandet live. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Just nu så är faktiskt spelningen på Wave-Gotik-Treffen den 18 maj lite av en drömspelning och något vi aldrig vågade hoppas på när vi startade 2012. Vi hade inte ens några tankar i den riktningen då så det är fantastiskt kul att få äran att presentera lite Vogon-poesi nere i Tyskland.

Minns ni er första spelning och hur det var? 
- Vår första riktiga spelning var på Valand i Göteborg, på en synth-afterwork. Vi och två andra band delade scen. Det var något färre låtar att välja mellan då och det var tämligen nervöst, men det jag kommer ihåg var att det redan vid det tillfället var sjukt kul att se att vår musik togs emot väl. Hade det blivit en katastrof där hade nog Vogon Poetry endast blivit ett studioprojekt framöver. 

Foto: Press

Att ni inspireras av science fiction är tydligt, kan ni enas om de tre bästa sci-fi filmerna? 
- Eftersom jag inte lyckats få några svar från övriga bandmedlemmar så har jag ensamrätt på det här och jag kan utan svårighet nämna världens bästa sci-fi. Det är värre med plats två och tre. Aliens (Alltså nr 2 i ordningen) anser jag och har alltid ansett vara världens bästa sci-fi. Som nummer två skulle jag nog sätta Terminator. Den kanske inte håller fullt ut idag vad gäller effekter och så, men som filmidé och genomgående känsla älskar jag den fortfarande. På tredje plats slänger jag in A Split Second med Rutger Hauer. Han är kung och jag vet inte hur många gånger jag har sett den rullen. Fantastiskt bra helt enkelt. 

Ni är alla från Skåne, men bor nu alla tre i Lerum, hur kommer det sig att ni hamnade där? 
- För Daniel och mig (Roger) var det i första skedet studier som drog upp oss till Göteborg. John hittade kärleken och lämnade Skåne för den och sedan fastnade vi helt enkelt här. Att det sedan blev Lerum istället för Göteborg var mest en vilja att komma bort en bit från stan och då råkade det bli Lerum.

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Det är ju jag som snickrar låtar och det brukar ske på jobbresor och hotellrum. Ofta är den en melodislinga som etsat sig fast och som sedan låten byggs kring. Texten kommer alltid sist och av tradition brukar de skrivas i solstolen på semesterresor. 

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi är ganska mycket allätare. Vår sångare John är countryälskare vilket kanske inte Daniel och jag är. Jag är nog den som mest fastnat i synth-träsket och då gärna ganska experimentell sådan eller åt det tyngre hållet även om det slinker in lite poppigare tongångar också. 

Om alla i bandet fick välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Roger: Front Line Assembly - Caustic Grip, Daniel: Depeche Mode - Violator, John: Antagligen något med Jill Johnson. 

Till sist, vad stör ni er mest på i flödet på sociala medier? 
- Allt som dränerar. Med sociala medier är det så oerhört enkelt att påverka och få människor ur fattning. Att väldigt lite filtreras eller läses med källkritiska glasögon gör ju också att det ofta tar mycket energi bara att hitta det som är något sånär vettigt.

Lyssna på Life, the Universe and Everything här nedan!

Jens Lekman på Erikshjälpen i Kortedala, 24/4 - 2018

Foto: Oskar Rickardsson

Kortedala var Jens Lekmans Twin Peaks, berättar han. Det var där hans fantasi fick liv. Han fortsätter berätta från den lilla scenen inne på Erikshjälpen i Kortedala att det var någon som hade sprayat vid Allhelgonakyrkan att ”allt roligt händer någon annanstans”. Men just ikväll händer det just här, just i Kortedala. 

Foto: Oskar Rickardsson

Det är en speciell spelning, inne i en varm second hand-butik. Jens släppte albumet Night falls over Kortedala för 11 år sedan och ikväll spelade han hela albumet, inte i kronologisk ordning, men på ett sätt som passar live. Och från inledande And I remember every kiss till kvällens avslutande A postcard to Nina så präglas konserten av en sådan värme som är ytterst glädjande att se och ännu finare att ta in. I låtar som behandlar allt från favoritfrisören och uppbrott till avskurna fingertoppar så finns en lekfullhet både i berättandet och framförandet. Det märks att Jens tycker att det är roligt att spela, att få framföra just den här skivan i Kortedala. En väldigt fin kväll.

Själens röda siffror

Det är valår i år och jag hoppas en stor del av valet kommer handla om att stanna upp. Samhället kan inte ha som syfte att allt ska växa, att allt ska handla om mer, större, snabbare. Där människor pressas hårdare, där planeten pressas hårdare. Livet blir inte längre bara för att vi skyndar oss igenom saker, människor. Vi ska vara så effektiva och snabba hela tiden, till och med vår kommunikation har utvecklats så, en måste svara snabbt, vid första plinget ska det kollas upp, ingen tid ska finnas till att reflektera, tänka efter. Och medan ekonomin visar gröna siffror så visar det mentala allt rödare siffror. Konsumtionsutrymmet växer men livsutrymmet minskar.

Jag har sett i många grupper där syftet har varit just att växa, att det målet täcker allt annat, till slut har värderingar glömts bort, gruppen växte, men idéerna som innan börjat gro stannade av. Samhällets syfte är idag att allt ska växa, växla upp, rusa fram. Trots att allt fler blir utbrända och vars stress äter dem till frukost, lunch, middag så uppmanas vi att för varje år springa ännu fortare. Jag tror inte det blir bra om vi skapar samhället som en tävling där alla förväntas springa snabbare, snabbare och än snabbare. Det samhället raserar våra ekologiska och själsliga resurser.

Vi har skapat ett samhälle där allt ska mätas i pengar och där ett ökat flöde av pengar är långt mycket viktigare än hur planeten och människorna på den mår. Det känns uppenbart att vi måste se över varför så många mår så dåligt och börja göra förändringar i samhället för att förändra omständigheter och orsaker. I ett samhälle där vi förebygger stress och tillåter människor att stanna upp, växla ner så kommer människor må bättre och på sikt får vi då också ett samhälle som mår bra. Jag förstår varför robotar tar över mer av våra jobb, då samhället sedan länge tycks ha varit anpassat efter just robotar som aldrig ska känna efter, aldrig ska tänka efter, som bara ska producera, leverera och konsumera i en evig loop.

Allt kan inte mätas i pengar och människor ska inte mätas i vad de orkar leverera, prestera och hur mycket en kan konsumera. Ett sådant samhälle kommer leda oss till en mental och ekologisk konkurs. Jag vill att människor ska få en möjlighet att leva längre, inte bara tillbringa längre tid på jorden, utan få en möjlighet att just leva mer. Klart att många måste jobba för att samhället ska kunna fungera, men då måste vi få till ett hållbart arbetsliv.

Eva Dahlgren på Bengans, 21/4 - 2018

Foto: Oskar Rickardsson

Foto: Oskar Rickardsson

Record Store Day och Eva Dahlgren spelade på Bengans i Göteborg. Hon spelade låtar från den nya Ep:n Jag vill bara vara fri och så avslutade hon med att tillägna fina Ängeln i rummet till Avicii som tragiskt gått bort, alldeles för ung. Det var otroligt vackert.