måndag 13 augusti 2018

Britney Spears på Göransson Arena, 11/8 - 2018


Det går att se på den här konserten på lite olika sätt. Just som konsert så är det inte särskilt bra, Britney väljer att inte interagera med publiken och det är playback som gäller. Så det som gäller denna varma kväll i Sandviken är en show snarare än en konsert, olika dansnummer till förinspelad sång. Showen Piece of me har Britney gjort sedan 2013, främst i Las Vegas. För första (och sista) gången når den Sverige. Senaste gången hon spelade i Sverige var för sju år sedan. 

Att Britney inte tar så många toner från scenen, mer än högst sporadiskt mellansnack, gör att mycket energi går förlorad. Det är mycket tricks, klädbyten och specialeffekter, men jag tror att Britney hade vunnit på att vara mer avskalad, mindre effekter, mer på riktigt. Det är lätt att det blir rörigt och för mycket. Som konsert sett så berör det inte så mycket, men det är en välarbetad show som underhåller. Det är gasen i botten och over the top nästan hela tiden. Under nittio minuter delas showen upp i sju akter. Den sista akten, som inleds med Toxic, är klart starkast och får med sig publiken. Under avslutande Till the world ends exploderar den varma arenan i konfettiregn. 



Britney verkar en aning loj under konserten och vad som skiljer denna konserten från de övriga turnén är nog väldigt lite. En person bjuds upp på scenen under Freakshow och uppmanas att gå runt på alla fyra medans Britney smiskar honom. Det känns en aning smaklöst. Smaklös var även förbandet, rapparen Pitbull. Hela framträdandet kändes väldigt sexistiskt och budskap som ”She says she won’t but I bet she will” känns riktigt unkna. 



Absolut så underhåller Britney, även om det hela känns väldigt mekaniskt och utan riktig känsla, många av låtarna är i grunden väldigt bra, glad och klubbig pop, men det är den kärnan hon behöver återgå till även live, där musiken får en mer framträdande roll och tar ett större kliv in i verkligheten. Det behöver bli mer på riktigt, mer blod än mekanik. Där svetten inte bara kommer av en varm arena, utan också att hon anstränger sig för de som har kommit för att se henne.

onsdag 1 augusti 2018

"Jag vill nog att vår musik ska vara lite så - som en råttpest i skallen"

Foto: Jon Klarström

Caroline Furness (Miss Furness) och Eddie Wheeler (Ratboy) gör musik tillsammans, under namnet Ratmilk. Duon är signade av Computer Killed The Recordstore. Den 21 juli släpptes Ratmilks fjärde singel, In July, med en refräng som biter sig fast, som en ljuv elektrisk sommarvind. Här nedan berättar Caroline och Eddie mer om Ratmilk, hemstaden Göteborg och fascinationen för råttor. 

Så hur möttes Miss Furness och Ratboy? 
(Eddie) - Jag minns det som att jag hade kört klubb på Henriksberg samma kväll men jag och några band och polare drog på efterfest på Sticky och jag skulle väl verka värdsvan och inne i svängen och började slänga ut ölbiljetter till folk men Caroline föll inte för den mutan, haha.

Hur kommer det sig att ni började göra musik tillsammans?
(Caroline) - Att Eddie hade ett musikaliskt intresse visste jag redan i och med att han höll på med sitt soloprojekt. Vi satt många kvällar och delade musikminnen, favoritartister och lyssnade på grym musik. Till slut började vi spela lite själva och hade nån slags sing-a-long i vardagsrummet. Sen utvecklades det lite i taget. Egentligen var aldrig planen att göra några låtar alls, än mindre att spela in dem eller släppa dem.

(Eddie) - Tror det var just efterfesterna som fick det att lossna. Vi hade varit ute på spelningar och efteråt brukade en del folk haka på hem till mig på efterfest. Till mina grannars förtret så brukade efterfesterna spåra ut i jam-sessions kl 05.30. Jag tror det var så de första låtarna med Ratmilk skapades.

Ni känns härligt lekfulla i er framtoning och jag har förstått att det visuella är viktigt för er. Hur tänker ni kring det?
(Eddie) - Musikbranschen börjar bli så elitistisk. Alla ska vara helt supersnygga och perfekta. Är man inte modell så kan man aldrig slå igenom typ. Sen ska alla låtar produceras så sterilt och perfekt och tråkigt. Jag är så spyfärdig på det.

(Caroline) - Det måste vara lekfullt. Eller kanske snarare lustfyllt. Men visst är vi allvarliga med det vi gör också, men om vi inte har kul när vi skriver eller spelar så kan det lika gärna vara. Vi ville göra något som både var roligt och miserabelt. Sedan är det upp till lyssnaren att avgöra om vi lyckas eller inte. Det visuella är viktigt för oss på så sätt att vi leker just med det lättare, lustiga och det lite mörkare, jobbiga.

Pratade med Frida Selander som valde att göra en föreställning av hennes senaste album. Är det något som ni skulle vara intresserade av, att växla uttryckssätt och att sprida konceptet med olika plattformar? 
(Caroline) - Det är ingenting vi har diskuterat, men det är en spännande idé.

(Eddie) - Allt är möjligt. Ingenting är uträknat, men vi vill ju testa på allt möjligt. Speciellt inom det visuella.

Det är mycket rått-referenser, vad är det mest fascinerande med råttor?
(Caroline) - Vi fascineras nog av kontrasten. En råtta, liten, söt och gullig, eller en råtta, äcklig, otäck och pestbärande. Hela ”råttgrejen” genomsyrar ju både vårt visuella uttryck i bild och namn, men vi vill tro att de dubbla bilderna man kan ha av en råtta även är något som tar form i musiken vi spelar.

(Eddie) - Råttor är smarta men också efter kackerlackan typ världens bästa överlevare. Har man väl fått råttor är det svinsvårt att få bort dem. Jag vill nog att vår musik ska vara lite så. Som en råttpest i skallen.

In July heter er fjärde singel, som låter lite mjukare än era andra låtar, berätta lite om låten och texten! 
(Eddie) - Caroline får berätta mer om texten eftersom det är hon som skriver dem men när det gäller musiken ville vi bara ha en skön sommarfeeling. Så enkelt som möjligt. Så få ackord och avslappnat. Inga konstigheter. Det verkar som folk nästan gillat denna låten mest av alla våra spår vilket är lite förvånande men väldigt roligt.

(Caroline) - Ja, den blev lite mjukare, inte alls lika kaxig sång och text. Vi har även jobbat med en annan producent som uppmuntrade att låten flirtade lite med 80-talet i sin ljudbild. Det blev ett väldigt roligt samarbete med Scott Lamb från Greyskull. Låten i sig är en av de första låtarna vi skrev, dvs. innan vi började skriva så uppkäftigt. Den har legat bortglömd länge, men med lite uppmuntran från andra så valde vi att gräva fram den och fortsätta med den. Den handlar om lögner och ”In July” är en ordlek av orden ”And you lie”, vilket det även kan låta som att man sjunger. Om när man kärat ner sig i någon som verkar helt fantastisk, men som man börjar ana har ljugit om en hel del saker. Man väljer då att ignorera alla tecken på att man lever i en falsk idyll, bara för att få fortsätta leva i den där vackra kärleksbubblan där inga problem existerar.

Blir det en musikvideo även till nya singeln?
(Eddie) - Vi vill spela in något. Speciellt nu när vädret är så grymt. Vi jobbar på´t.

Hur skulle ni själva beskriva ert sound?
(Eddie) - Alltså. Det låter så löjligt pretto men jag gillar inte riktigt att sätta etiketter på musik, speciellt inte den jag är med och skapar själv. En grej jag och Caroline snackade om redan när vi gjorde första låten var att aldrig riktigt låsa in oss i något fack. Bara köra på även om det skulle bli reggae eller dansband. Bara köra på och testa oss fram. Tycker vi har gjort det riktigt bra än så länge.

Var finner ni mest inspiration? 
(Caroline) - Det känns som en självklarhet att alltid utgå från sig själv. Sina egna tankar och känslor. Framför allt sitt mående. Sen är musik så bra då man kan vara väldigt utelämnande och komma undan med det. Ingen kommer säkert kunna veta vad som är sant, vad som kommer från vem och vilken händelse. Ibland vet man knappt själv var alla känslor kommer ifrån liksom.

(Eddie) - Inspiration får jag från det enkla och lekfulla. Våga testa nya grejer. I alla musikprojekt jag jobbat innan har jag alltid varit väldigt låst på det ena eller det andra sättet. Jag tycker det är sjukt inspirerande att vara så fria som vi är i Ratmilk.

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Caroline) - Någon typ av utlopp kanske. Jag har svårt att tro att någon skulle sitta och strölyssna på våra låtar. Det är liksom inget behagligt avslappnande bakgrundsljud. Man vill väl mest att lyssnaren ska känna det klassiska igenkännandet, en smula energi eller också bara tycka att det låter gött.

(Eddie) – Hum. Väldigt bra fråga. Kanske att släppa lite det tunga i vardagen. Vara lite enkel och fånig. Vacker utan spackel. Bara våga vara för några minuter.

Foto: Jon Klarström

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt?
(Eddie) - Jag börjar skriva musiken. Men det gör jag ofta efter en känsla. Ofta något Caroline har sagt eller tyckt. Den senaste låten vi jobbat på började till exempel med att Caroline pratade om att Gluten-trenden är som en sekt. Det lät ju så skoj att man måste göra en låt om det. Så då tänkte jag lite sektigt, typ mantra och började skriva musik som är lite mer åt matra-hållet. Sen har Caroline skrivit en fantastiskt kul text till musik-demon jag mailade henne.

Hur tycker ni Göteborg mår som musikstad?
(Caroline) - Göteborg som musikstad är ju en snackis och ämnet har varit på tapeten ett bra tag. Att scenerna för mindre band och artister försvinner är ju ingen nyhet. När Jazzhuset stängdes blev det väldigt uppenbart att krogarna valde att satsa på annat än livespelningar. Även Henriksberg som haft en hel del både i källaren och där uppe, men nu valt att satsa på DJs som drar en annan typ av publik. Eddie som själv hållit mycket klubbar ser nog detta ännu tydligare än vad jag gör.

(Eddie) - Oj, don't get me started. Jag tycker mycket. Vi har ett fantastiskt musikklimat men de styrande och ekonomin i staden gör att jag tror mycket av vår scen kommer försvinna inom 10-15 år. Det finns inte så många grogrunder för nya band. Sen konkurrerar ju Göteborgs stad ut flera privatägda aktörer som driver en stor del av stadens lite mer "underground"-kultur. När Göteborgs Stad bokade en så pass icke mainstream-akt som tex. The Bronx på Göteborgskalaset kändes det ju lite som de snodde ett band från klubbarna i stan. Det är svårt att överleva när man inte bokar artister som Darin men det blir inte lättare om kommunen själva går in och snor band. Fattar inte varför man gör så? Folk vill inte se shoegaze-band på Liseberg utan på någon mörk klubb. Dessutom betalar ju klubbarna skatt m.m. Alla tjänar ju på det.

(Caroline) - Bortsett från livescenernas död, så tycker jag att Göteborg är en blomstrande musikstad. Det finns så otroligt många begåvade musiker här och alla känns väldigt uppmuntrande och stöttande gentemot varandra. I alla fall i de kretsar jag rör mig i. Jag upplever inte att folk konkurrerar, snarare väljer intressanta samarbeten och håller ihop för att försöka få liv i mindre scener. Det är väldigt vackert.

Om båda i gruppen får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
(Eddie) - När det gäller Ratmilk och hela den influensen måste jag nog säga: Första plattan med The Kills, Keep you on the mean side. Så sjukt enkel, på gränsen till banal men ändå så otroligt inspirerande och spännande. Hittar alltid något nytt när jag lyssnar på dem. Balla popmelodier och häftigt gitarrspel. Balla låtar, en tjej och en snubbe.

(Caroline) - Patti Smith Horses. Gudomligt.

Till sist, vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
(Eddie) - Jag vill inte låta som Kapten Stofil men jag gillar egentligen ingenting med sociala medier. Varje gång jag fastnar på Facebook stör jag mig på att de stjäl en massa tid av mig. Tid jag kunde lagt på att göra musik. Inte konstigt att Rolling Stones släppte en platta varje år på 60-70-talet. Trots de gick på droger. Gick ju att göra det innan sociala medier. Nu släpper artister en platta vart fjärde år och allt låter som de som de redan gjort innan. Sociala medier är mer beroendeframkallande är heroin. Sanna mina ord. Det var bättre förr... *rant* *rant* *rant*

(Caroline) - Haha, jag håller inte alls med! Eller jo, jag ser din poäng. Men sociala medier gör det även möjligt för alla att få ut musik, som vi, vilken nivå man än befinner sig på. Man får också sjukt mycket inspiration av andra. Det finns så sjukt mycket inspirerande människor där ute som jag aldrig upptäckt utan Instagram m.m. Jag tycker att jag får tillgång till så mycket mer idéer som andra tänkt på men inte jag, många skratt men också mycket tänkvärt. Men söker man inte efter det, så hittar man det inte heller. Det är väl det som är trist. Då dyker det bara upp tandblekning, inspiration för lösnaglar och Kardashians.

Lyssna på fina In July här nedan!

tisdag 17 juli 2018

Den blomstertid nu kommer


Ett Sverige under attack, regeringsbyggnader som sprängs och kommunikation som slås ut. Den blomstertid nu kommer är en svensk katastroffilm där mänskliga svårigheter sätts på ännu mer prov när det trygga samhället raserar. 

I centrum står Alex (Christoffer Nordenrot), hans ungdomskärlek Anna (Lisa Henni) och Alex pappa Björn (Jesper Barkselius). Filmen tar sin början runt jul 2005, Alex och hans familj firar jul, men det är en dysfunktionell familj där hot och våld aldrig är särskilt långt bort. Det slutar med att familjen splittras och vi förflyttas drygt tio år framåt i tiden. Alex har blivit framgångsrik inom musiken, precis som han drömde om, men det är samtidigt något som skaver, som inte känns rätt, så han bestämmer sig för att åka tillbaka till sin barndomsort för att köpa ett piano som finns i kyrkan där han och Anna brukade sitta och spela som barn. Parallellt med detta så attackeras Sverige och både säkerheten och relationer sätts på prov, särskilt när kommunikationen helt slås ut, men när samarbete och empati är som viktigast tycks många drivas främst av egoism. Det finns en annan kommunikation, den mänskliga, som tycks ha slagits ut för länge sedan, vilket i sin tur gjort att det är ganska ensamma människor vi följer. 



Filmkollektivet Crazy Pictures är mest kända för sin kortfilmsserie på Youtube, Poesi för fiskar. Deras långsfilmsdebut finansierades till viss del av så kallad crowdfunding, via Kickstarter. Att den är gjord med små medel gör den samtidigt mer imponerande. Alla skådespelare i de bärande rollerna gör ett bra jobb och det är en väldigt snygg film, specialeffekterna är utmärkta och händelserna i filmen är, om inte helt sannolika (tänker bland annat på ett giftigt regn), intressanta och spännande att följa. Om filmen hade gjorts i Hollywood hade den definitivt sett annorlunda ut, här är det mer lågmält och det inre hotet nästan lika påtagligt som det yttre. 

Ett problem med filmen är att det är svårt att känna sympati för huvudpersonen Alex, på många sätt liknar han sin pappa Björn och han vänder lätt den inåtvända sidan till något mörkare, mer aggressivt. Så det är inte så att en sitter och hoppas på att Alex och Anna ska återförenas. Tvärtom snarare. 



Med ett bättre slut och mer sympatiska karaktärer hade det här kunnat bli mycket bättre, nu är det fortfarande bra och filmen imponerar på många sätt, kanske främst visuellt. Främst handlar filmen kanske om kommunikationsbrist, hur den skapar ensamma människor, när vi behöver andra människor som mest. Sargade människor som någonstans försöker mötas i ett land som å ena sidan försöker hålla samman, å andra sidan blir egoistiskt, en dörr som stängs.

Filmen går på bio just nu.  

fredag 6 juli 2018

"Det är alltid kul att slå sönder en dator, det går aldrig out of style!"


Foto: Helena Rost

Festival del Mar har bytt plats, från Asperö i Göteborgs skärgård till Nya varvet i närheten av Röda Sten i Göteborg. Solen skiner och vi, Oskar och Helena, har bestämt träff med Junior Brielle. Timmarna innan de själva ska spela på festivalen så slår vi oss ner på en veranda i solen.

Hur kommer det sig att ni började med musik?
- Vi har alltid haft ett piano och gitarrer hemma, men vi blev sålda på 00-talsrock, Oasis, Blur, The Strokes och Arctic Monkeys och då ville vi vara som dem. Så vi köpte ett trumset också och började spela i källaren och lade väl någon form av grund där. Vet inte om vi blev så mycket bättre av att spela där, men vi lade ner ett antal tusen timmar där nere i källaren.

Och det var i barndomshemmet?
- Ja, och varför vi började med musiken…  det var väl för att det är kul och vi ville vara som Alex Turner och hans kompisar. Det blev en del dåliga versioner av “I bet you look good on the dance floor” och på det spåret var det.

Ni är två bröder, har ni alltid hängt mycket tillsammans, under uppväxten och så?
(David) - Ja det har vi alltid gjort, vi spelade mycket fotboll när vi var små, jag fick vara med och spela, fast det är sex års åldersskillnad. Men vi blev väl tajta när åldern slutade spela en så stor roll, vid 14.

(Gabriel) - Vi har alltid haft gemensamma kompisar, som är som extrabröder som har hängt hemma hos oss.

Ni är ganska lika som personer, eller?
- Ja, vi har våra egenheter båda två, men vi är i samma fack om man nu ska kategorisera människor på det sättet.


Foto: Helena Rost

Berätta om uppväxten i Östersund, längtade ni bort till någon större stad?
(David) - Ja! ganska mycket, vi växte upp i Brunflo, en mil utanför Östersund, vi ska inte klaga, det var fint, vi hade mycket vänner och bra community.

(Gabriel) - Jag har aldrig tänkt den faktiska tanken, mer än att man ibland kunde vara uttråkad, men det var aldrig varit att “nu packar vi väskan”, ändå kändes det naturligt att flytta. Du har ju bott i Gävle och jag har bott på många olika ställen, nu är första gången vi bott på samma ställe i två år sen studenten. Nu bor vi i Solna på samma gata där vår pappa växte upp.

Vad lyssnar ni själva på och vad inspireras ni av när ni gör musik?
- Oasis, alltså jag tror att vi inspireras av vackra melodier när vi skriver musik, vi lyssnar supermycket på Sia, hon är en jedi, hon behärskar allt och kan sjunga både som Kurt Cobain och Celine Dion. I vår musik tycker jag man hör Sia, Oasis, Robyn och The Strokes,
men inspireras behöver inte vara att man låter som någonting, inspireras kan man göra av artister som gör saker på ett nytt sätt eller gör nåt väldigt bra bara. Man har vuxit från det här att det är töntigt att lyssna på någonting, en bra låt är en bra låt, det är skönt. Nu blir det mer objektivt musiklyssnande.

- Våra producenter är ju en trio som består av en pop-rockare, en funk-rockare och en trap-lord, och så kommer vi från något slags garage rock-håll med våra melodier så det blir ett spännande möte. Men alla som gör något bra inspireras vi av.

Ni sjunger “Minns du alla dom där coola banden, minns du hur du ändrade din jargong?”, har ni något sådant band eller musikminne som förändrat ert liv?
- Jag skulle säga The Strokes, the newyork-cool, the new york-powerpop, new york-rock’n’roll. Jag kan inte säga en enda dålig låt som The Strokes har gjort. I alla fall på de första tre plattorna, då var man väl lite besatt av ett band, i mitten av 00-talet nån gång så var dom anledningen till att vi ville hålla på med musik, eller i alla fall det som startade det.

- Men man kan vända på den där raden också och se det från andra hållet. Att man skiter i vad man ska lyssna på utan väljer att lyssna på bra musik. Istället för att man fokuserar på bra artister och band så fokuserar man först och främst på att det är en bra låt.

Gör ni låtar tillsammans med text och musik eller delar ni upp det?
(David) - Det blir lite som det blir, vi gör allt tillsammans men självklart har vi våra specialties i den där mixen av att skapa en låt. Ingenting som blir klart har inte gått genom den andra, det händer inte att jag kommer med en färdig låt, båda har pillat på allt.

Hur känns det att bara ha en dator och en bas på scen när ni tidigare har spelat i band med mer traditionell uppsättning av instrument?
(David) - Det är lite blandat, det är skönt att slippa skriva med ett band, men det är jävligt coolt att spela i ett band. När jag kollar på Post Malone-klipp på Youtube, då har han ju bara ett backtrack och sig själv. Så egentligen spelar han bara upp låten. Nu gör vi det men i en annan genre, tänker jag, men musiken skulle ju passa att spela med ett band, det hade ju gått! Det är en plan vi har, det funkar nu, vi har inget band just nu, men om vi nånsin får tillräckligt bra betalt så har vi gärna ett band bakom oss.

Är alla texterna i låtarna självupplevda?
(David) - Ja, det är dom, förr skrev jag väldigt ironiska texter, satte ihop coola ord och så. Men från och med Junior Brielle, eller från och med att vi skrev I Luften, så kändes det mycket bättre när folk kunde relatera till det, det har känts bättre på något vis, så sedan dess har vi fortsatt på det spåret.

- Det blir bättre när man inte är ironisk, när man skriver saker man menar, folk hör det och det blir lättare att stå för det. Oftast är det någons historia som låten bygger på.

Hur skulle ni beskriva er musik?
- Pop. Men det är väl nån slags fusion, men tanke på våra producenter, av trap-kunnande, garage-rocken och stora melodier. Stor pop på svenska.

Med lite engelska ord.
- Ja, det har blivit så för det är det som kommer naturligt i dom partierna och då får det fortsätta att vara så, då är det ingen mening med att ändra.

(Helena) - Snygga ord är snygga ord.
-  Ja, exakt, lite Broder Daniel-tänket.


Foto: Helena Rost

Vad stör ni er mest på i flödet på sociala medier?
(David) - Allt. Jag såg en video igår kväll, det var en pappa och så satt han med sin son i bilen och så filmade han sig själv. Så säger han att, Jackson, jag sa att du fick gå in och plocka en leksak, vilken du ville på hela Toys "R" Us, vill du visa vad du valde? Och redan där vet man exakt vad han har valt, jo han hade valt en barbie-docka. Det var en 6-årig grabb. Och sen får pappan feeling, och sen visar det sig att det sitter en till son där, en som är två år gammal, och en som är sex år gammal, och han som är sex år gammal har valt en barbie-docka. Och pappan säger, “yeah that’s right, you’re a boy and you’re six years old but you still went for the barbie-doll and i respect that and I respect you and you can be homosexuel, bisexual, heterosexual, I don’t care, you’re good in the way you are, bla bla bla.”. Chilla! Vad är tanken, vad exakt är tanken? Han ville bara visa “I’m a respectful father of two boys.”

(Gabriel) - Det är samma med mammor som filmar sina döttrar där dom har sagt innan, säg det här, något riktigt sassy, “I’m a grown woman and it’s my vagina. Egentligen, föräldrar som fiskar likes genom sina barn, som får sina barn att säga sjuka grejer. Det hade ju varit okej om de inte tagit upp kameran, men i och med att de gör det så blir det ju en så stor grej att de ska visa att så här bra är jag, så här bra är mina barn.

Om ni fick anordna en festival själva, hur skulle den se ut och vilka band skulle ni vilja ha med?
- Den hade varit i Klanghallen i Brunflo. Vi hade headlineat klockan tolv. Det blir vi och så Oasis -94, The Strokes -06, Arctic Monkeys för två år sen, The Libertines, Beatrice Eli - hon headlinear på andra scenen, och folk hade fått hoppa som dom ville, man hade fått dricka öl ute, man hade fått ta med egen dricka, alternativt hade vi bekostat det.

Har hört att ni brukar svara olika på denna fråga så vi testar: Varifrån kommer namnet Junior Brielle?
(Gabriel) - För det första så var det en vecka kvar tills vi skulle släppa låten I Luften så det var under tidspress, och vi tyckte Lana del Rey lät coolt och det låter lite mexikanskt, lite spanskt, sexigt, så vi försökte med något italienskt motsvarande sexigt.

(Daniel) - Och så brukar Gabriel kalla mig för Junior, och så heter Gabriel GaBRIEL, så det är mångbottnat, och så låter det som en sjätte medlem i The Strokes. Som en kille som skulle kunna hänga med Albert Hammond Jr. till exempel.


Foto: Helena Rost

Hur ser framtiden ut, kommer vi få höra mer från er snart?
- Ja, vi kommer turnera på lite festivaler i sommar och i höst kommer vi turnera på småklubbar i Sverige. Sen kommer vi släppa några singlar i höst, en till fyra, eller noll. Nej, vi kommer släppa några, vi kommer spela några nya ikväll faktiskt.

Till sist: Hur många Mac-datorer har ni kvar att förstöra?
- De tar aldrig slut, så länge det finns Mac-datorer kvar! Nej, jag vet inte, om man får feeling, om tillfälle ges så är det alltid kul att slå sönder en dator, det går aldrig out of style, den lilla svarta.
(Oskar) - Jag har en där hemma som jag börjar tröttna på.
- Är det sant? Ta med den.
- Tar ni emot gåvor?
- Vi tar emot gåvor!
- Vad är det för en Mac?
- 12”
- Är den ny?
- Tre, fyra år.
- Den får inte vara för ny, det blir för oekonomiskt.

Ska ni själva se något på festivalen?
- Hästpojken, Vita bergen, Hanna Järver.. Oj hon börjar väl snart?

Vi får några minuter till för fotograferande innan de kilar iväg.

En kan lyssna på Blod här nedan!

söndag 1 juli 2018

A Choir of Ghosts - Woods


Duon A Choir of Ghosts består av Anna Gerdin och James Auger. Duon bildades i oktober 2016. Woods är deras 5 låtar långa debut-EP. Från inledande titelspåret till avslutande Outside the window möts vi av en vemodigt vibrerande folkrock, inspirerad av de norrländska skogarna, och den lämnar ett mjukt avtryck i själen. I vemodet finns också ett hopp, i hoppet finns också en förtvivlan. 

James står för den mesta av sången, men starkast blir det när duons röster möts i lugna Morning Light. Jag ryser. James sjunger omväxlande sprött och märgfullt och texterna har en vacker poetisk klang, "Praying on my knees; trying to make a fire, so my soul don’t freeze." låter det i titellåten. Duon, som spelat en hel del utomlands, har sannerligen möjlighet att slå både i Sverige och utanför landets gränser. Det ryktas om att ett album släpps i höst. Det är redan efterlängtat.

Lyssna på Woods här nedan! 

fredag 29 juni 2018

"Under #metoo kände jag att någonting måste hända"

Foto: Press

Idag släpper Robin Velander, sångare i Candide Baby, soloalbumet Hierarkin!, och medan Candide Baby är mer riviga så är Robins soloprojekt mer kyligt och elektroniskt. Bra låter det verkligen, särskilt i låtar som Alltid så ensam, Benhus och Människoätarna. Här nedan berättar Robin om uppväxten, musiken och om de samhällsfrågor han brinner som mest för. 

Du är uppväxt i Karlstad, hur var din uppväxt där? 

- Jag har väldigt ljusa minnen av min uppväxt där. Det är nog en ganska så perfekt stad att växa upp i – inte för stor, inte för liten. Det fanns mycket att göra, både som barn och tonåring: Mariebergsskogen, muséeparken, parkleken på Orrholmen, UNO (Ungdomens hus). Jag stod, och står fortfarande mina föräldrar och min syster, väldigt nära. Jag är väldigt glad över att båda mina föräldrar var så närvarande under min uppväxt. Jag är dock extremt olik mina föräldrar, de är båda hårt drillade barn av idrottsrörelse-Sverige, även om pappa är rätt musikalisk. Jag valde kulturen istället för idrotten väldigt tidigt och hade min kreativitet närvarande mest hela tiden. 

- Jag drömde mig bort mycket i min fantasi. Jag gjorde ofta små serietidningar och skrev berättelser – jag gjorde även fan fictions om Star Wars och James Bond. Jag tror att jag också var ett väldigt ensamt barn stundtals, för att jag valde det själv. Min fantasi var ibland kanske en roligare plats än den verkliga, det låter deppigt. Men jag tror jag tänkte lite så. Jag tror också att jag är väldigt präglad av att vara arbetarklass, eller i alla fall av undre medelklass. Vi hade aldrig råd att resa utomlands eller ha något lyxigt sommarhus. Men det behövde jag ju inte, jag hade min fantasi och mina föräldrar som hela tiden stöttade mig och såg till att jag och min syster hade den bästa möjliga uppväxten. Något som faktiskt är viktigare. 

Hur påverkades du av din skoltid?

- Jag tror att den här arbetarbakgrunden har gett mig ett driv, ett jävlar anamma som hjälpt mig i livet men kanske också stjälpt. Ibland triggar det mig, och ibland ger det mig ett otroligt dåligt självförtroende. Jag tror de där känslorna grundar sig i ett väldigt stort klass- och bildningskomplex. I stort sett alla mina vänner under min uppväxt kom från akademikerhem, och jag vägrade låta mig bli behandlad annorlunda på grund av det. Min tävlingsinstinkt är nog enorm av det och jag pluggade oerhört hårt i perioder. Jag hade väldigt fina vänner under högstadiet, men vi splittrades när vi skulle börja gymnasiet. Trots det tror jag att det fanns en del mörker. Första gången jag var riktigt deprimerad var på högstadiet. Jag tror att det fanns stråk av, vad många skulle kalla för, mobbning i mellanstadiet. Det finns de som har det mycket värre och jag vill minnas att jag alltid sagt ifrån och inte låtit det påverka, men det finns vissa saker som hände som har märkt mig ganska hårt och som fortfarande gör ont när jag tänker på det. 

Minns du när du höll i ett instrument första gången? 

- Jag vill minnas att min mosters man spelade mycket gitarr för mig när jag var liten. Det var säkert då jag höll i ett instrument första gången. Pappa spelade även trummor i ett hobbyband när jag var liten så det fanns säkert många tillfällen när jag fick vara med i replokalen. Men jag har en tydlig bild från en musiklektion i högstadiet när jag insåg att jag faktiskt kunde spela lite gitarr. Tror det var Paul Ankas låt Diana som var den första låt jag lärde mig spela. Det var en häftig känsla, lite sådär magiskt – att ”oj, kan jag verkligen det här”. Sen fick jag min första gitarr i nian.

Varför hamnade du i Stockholm till slut? 

- Jag hade tagit studenten och ville lämna Karlstad kvickt. Jag tror att jag var rätt trött på Karlstad, jag var liksom färdig med stan. Inte av någon särskild anledning eller så, jag ville bara vidare någon annanstans. Och jag har nog alltid velat vidare, drömt om större städer. Så jag började plugga i Stockholm. 

Säg att du skulle beskriva nya albumet som en plats, vad är det för en slags plats? 

- Det är en ganska kall plats. En plats jag är väldigt rädd för. En plats där vi inte ser varandra utan liksom flyter fritt i universum utan hänsyn eller respekt för varandra. Men det är också en plats där det finns ett motstånd och en förhoppning om en annan väg, en annan plats. En plats där vi faktiskt tar hand om varandra. Man skulle kunna säga att det är en plats som längtar. 

De låtarna jag fastnade mest för på albumet är Människoätarna och Alltid så ensam, vill du berätta lite mer om dem? 

- Vad kul. Jag är väldigt nöjd med båda låtarnas produktion. Något jag laborerat med rent soundmässigt när jag spelat in Hierarkin! är monotoni, men också dynamik. De två kanske motsägelsefulla krafterna avspeglar sig tydligt i de två låtarna. Människoätarna handlar om otrygga anställningar, och i ett större perspektiv: makt. Jag har själv jobbat på ett ställe där jag känt mig väldigt otrygg, med en chef som bröt ner en. Låten är lite ett ”fuck you” till den typen av situation. Alltid så ensam är nog den mest raka och odiffusa text jag skrivit. Den handlar helt enkelt om ensamhet, svaghet och hur vi är så rädda för varandra. Den jobbar med groove på ett sätt jag inte gjort tidigare, den kanske är lite enformig men den är samtidigt galet svängig. Tror det är basgången och hur den arbetar med det monotona men tunga beatet som gör hela låten. 


Omslaget till Hierarkin! 

Är det någon låt på albumet som du känner lite extra för? 
- Jag skulle egentligen vilja lyfta fram hela albumet i dess helhet. Tidigare när jag gjort musik har jag siktat men ofta missat slutmålet – det vill säga det jag hör i huvudet. Jag tror att Hierarkin! ligger väldigt nära vad det var jag ville uppnå, jag är åtminstone på rätt spår – vilket är härligt. 

- Ska jag lyfta fram någon låt som är lite extra nära så är det Dom gemensamma banden. Under förra hösten med #metoo så vaknade någonting i mig. Jag har hela tiden velat kalla mig för feminist men har sällan lyft ett finger för att bidra till den feministiska kampen, kanske för att jag varit lat – kanske för jag inte vetat vad min plats som cis-man ska vara i den kampen. Men under #metoo kände jag att någonting måste hända. Så jag engagerade mig i Män för jämställdhet och började utforska vad jag kan göra för att bidra för att krossa patriarkatet. Men jag började också titta på vad jag gjort, eller inte gjort, för att upprätthålla patriarkatet. Män för jämställdhet jobbar mycket med självreflektion i samtalsgrupper och jag inspirerades väldigt mycket av historierna jag hörde i samtalsgrupperna. Det finns gemensamma band mellan oss alla och om vi bara börjar prata med varandra så kanske vi kan börja förändra och stoppa en massa destruktiva saker i samhället. Som det sexuella våldet. Men också stoppa det faktum att självmordsstatistiken bland män är så otäckt hög, troligtvis eftersom män är så dåliga på att ta sina känslor på allvar och be om hjälp. Så låten handlar om det – banden som binder oss män samman. Sen är jag nöjd med hur syntarna i låten smälter samman så fint med gitarrerna. Och Robert Nord, som är gitarrist i Candide Baby, lade ett kort men effektivt gitarrsolo! 

Vad är det som attraherar dig i elektronisk musik? 

- Det kyliga med det. Tycker det finns en atmosfär i elektronisk musik som inte går att uppnå på annat sätt än med synthar och trummaskiner. Men det finns också en aspekt i det som är att det låter framtid. Trots att elektronisk musik är så sjukt mainstream i dag och är en del av all modern popmusik så känns fortfarande synthen som framtidens instrument. Det är något sjukt spännande med det. 

Textmässigt skriver du om både samhällets mörker och mer personligt mörker. Känner du att dessa hör ihop och påverkar varandra? 

- Jag går lite efter filosofin – så i det lilla så också i det stora. Jag har tidigare skrivit väldigt navelskådande texter. Men här har jag försökt lyfta blicken lite. Det är fortfarande väldigt personligt eftersom jag tittar på världen med just mina ögon. Jag tror absolut att samhällets mörker och det personliga mörkret hänger ihop – man påverkas ju av det som händer i världen hela tiden. 

Du skriver även låtar till Candide Baby, tänker du annorlunda när du skriver låtar till bandet? 

- Egentligen inte. Alltså texterna är på engelska med Candide Baby, men min ambition att hitta den perfekta låten är lika levande där. Sen jobbar jag kanske mer med riff och så. Men i det stora hela är det samma process. 

Vad vill du få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Jag vill kunna känna mig närvarande. Gör jag det så faller så mycket på plats och då tror jag också att de som lyssnar kommer tro på och känna det jag vill förmedla på ett mycket mer direkt sätt. Jag vill kunna gå in i musiken och känna ren glädje. Har man känt det några gånger blir det som ett gift och man kräver mer. Jag tror jag är en bra publikdomptör när det vill sig väl. De perfekta förutsättningarna är följande: Mycket publik som är levande och som är öppna. Bra ljud. Och bra medhörning, det är viktigt. För egen del är det också viktig att vara välrepad, uppsjungen och lagom nervös. Är man för avslappnad blir det trist att titta på, är man för orepad blir det en massa fel och ens självförtroende sjunker som en sten. Nu spelar jag allt mer sällan med det här soloprojektet, men det är ju samma känsla jag vill komma nära och det är samma förutsättningar som krävs när jag spelar med Candide Baby (som gör betydligt fler livegigs än när det bara är jag). 

Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst?

- En blandning av rätt uppvärmd, rätt mängd pepp i bröstet och rätt mix i medhörningen. Om vi ska snacka live. Ska vi snacka studio så är det ju lättare att fuska. Det handlar om att välja rätt tonart och våga ta i på rätt ställen. Men det är lika viktigt med texten, jag måste tro på det jag sjunger. Annars blir det fel. Det kanske därför jag ser det som väldigt viktigt att skriva mina egna texter. 

Vad är du beredd att offra för musiken?

- Om jag skulle bli erbjuden en härlig turné hela sommaren skulle jag överge mitt sommarjobb omedelbart. Nä, men skämt åsido. Musiken kommer alltid vara närvarande och den kommer alltid vara min stora kärlek. Jag känner det så starkt att jag vet att den alltid kommer finnas där – det betyder att jag tror inte att något behöver offras för musikens skull om jag spelar mina kort rätt. Jag tror inte på motsatsförhållanden när det kommer till musiken, dvs. att man måste offra något för att få något. Men jag tror på planering, framförhållning och vilja. 

Vilka ser du som de största svenska musikerna i ett historiskt perspektiv?

- Det finns fyra personer som jag tror både är de största svenska musikerna rent historiskt och som betyder sjukt mycket för mig som låtskrivare. Det är ABBA. Men ska vi tänka mer personligt så är Joakim Thåström, Joakim Berg och Karin Dreijer en treklöver som är otroligt viktiga för mig.

Vems skivsamling skulle du vilja lyssna igenom?

- Joakim Thåströms musiksamling verkar ju sjukt spännande. Han är ju inne på lite liknande grejer som jag – industrimusik. Jag kanske kan få lite schyssta tips. 

Vilka skivor återvänder du alltid till?

- Det finns många. Kents Hagnesta Hill, Depeche Modes Violator, Nine Inch Nails The Downward Spiral, The Knifes Silent Shout, ABBAs The Visitors, Ulf Lundells Den vassa eggen, Devin Townsends Addicted, Kraftwerks The Man Machine

Bara några månader till valet, vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer? 

- Klimatet. Det ger mig kalla kårar att det börjar bli bråttom, samtidigt som så få verkar fatta hur allvarligt det börjar bli. Sen tycker jag en tryggare arbetsmarknad är viktigt, det pratas mycket om det från vänsterblocket nu men tycker ändå det borde uppmärksammas mer. Jämställdhet mellan män och kvinnor förstås. Och jämlikhet överlag. 

När blev du själv politiskt medveten? Vad var det som fick dig att "tänka efter mer”?

- Det var nog i sexan när en klasskompis ifrågasatte med ett hånflin varför min familj bodde i en hyresrätt. Jag tror det här med klassklyftor blev väldigt tydliga för mig då, även om jag inte hade ord och begrepp för det. Jag började förstå under högstadiet på något diffust sätt att vänsterpolitik var det som kunde bryta klassklyftor men att engagera sig politiskt låg väldigt långt bort. Min politiska medvetenhet kom nog i gång på allvar när jag pluggade statsvetenskap på universitetet och jag började läsa på om ideologier. De ideologer jag är väldigt svag för är Karl Marx, förstås. Men också för John Rawls, som egentligen är ganska liberal – men som jag upplever hade ett starkt humanistiskt och socialt synsätt. 

Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier? 
- Att vi är så jävla elaka mot varandra. Sociala medier är nog det sämsta som kunnat hända ur den aspekten – en dörr mot människors äckliga mörker står vidöppen. Det skrämmer mig – jag hoppas verkligen det här med näthat blir något som det lagstiftas tydligare om snart.

Här nedan kan du lyssna på Hierarkin! och se musikvideon till Alltid så ensam! 


söndag 17 juni 2018

"Följ hjärtat med en liten portion magkänsla och hjärna"

Martin Roos.

En av originalmedlemmarna i Kent och senare deras manager Martin Roos har startat det instrumentala bandet Byråkrat och i mars släpptes debut-EP:n. Efter att ha sett spelningen på Masthuggsgunget i Göteborg i maj ville vi veta mer om honom och hans nya musikskapande. Nedan pratar vi om hans syn på musik och att en alltid ska följa sitt hjärta.

Hur kom det sig att du startade Byråkrat?
- Allt startade för drygt ett år sedan då jag köpte en ny gitarr, en stålsträngad Levin från 1942. Med den gitarren upptäckte jag en ny öppen klang. Det i kombination med att jag sedan ett par år tillbaka nästan uteslutande lyssnar på instrumental musik födde Byråkrat.

Var det alltid självklart att Byråkrat skulle vara instrumentalt?
- Man kan säga att det organiskt växte fram när jag tog de skisser jag hade från det akustiska och spelade in dem elektriskt. Det blev ett visst monotont möljande som växte fram.

Hur upplevde du spelningen på Masthuggsgunget?
- Det var en episk och magisk kväll med härlig stämning. Aldrig varit med om maken till sceneri. Man visste inte om man skulle kolla på den härliga publiken, sin medmusikant eller backdropen som bestod av Göteborgs hamninlopp.

Byråkrat på Masthuggsgunget.

Är det någon av låtarna på EP:n som du gillar särskilt mycket?
- Jag gillar Kompetensbehov. Mest för att det är den låten som har utvecklats live tillsammans med mina medmusikanter.

Du var manager för Kent i flera år och var även gitarrist mellan 91-95, vad är ditt bästa minne från den tiden? 
- Oj oj..många minnen och svårt att välja. Men om jag måste välja något från de tidiga åren är det spelningen på Lollipop -95 när vi blickade ut över publikhavet. Då förstod man för första gången att det här kommer nog funka!

Hur kändes det när dom la ner?
- Värdigt. Man ska alltid sluta när man är på topp och det tyckte jag Kent verkligen gjorde.

Har du några dolda talanger?
- Nja - snarare att jag är en mångsysslare. Har både Dragracinglicens som sportskyttelicens. Vandrat upp på Kebenekajse och Kilimanjaro. Designintresserad och samlare av diverse saker. Springer trail och har gjort mål på Wembley (fotboll).

Vad vet du i dag om livet som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Allt ordnar sig. Man behöver inte vara så orolig av sig. Den bästa frågan man kan ställa sig är: Vad är det värsta som kan hända om jag tar detta beslut? Oftast får det inga katastrofala följder oavsett vilken väg man väljer. Följ hjärtat med en liten portion magkänsla och hjärna.

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började jobba med musik, hur har den förändrats?
- Det har gått i vågor. I sena tonåren och upp till jag var 25 år var musik något lustfyllt och kul. Sen när jag började arbeta professionellt i musikbranschen avtog lusten något och det blev vardag. Nu när jag sen ett par år tillbaka inte är i branschen har mitt musikintresse bara växt och ökat för var dag. Sen är det otroligt svårt att navigera i musikdjungeln idag. Man behöver bra "kuratorer" för att kunna hitta det man söker.

Vilken tidpunkt i pophistorien skulle du vilja besöka?
- 70-talets USA. Jag är ett stort Kiss-fan och det hade varit kul att följa med på deras resa när de slog igenom 73-75.


Byråkrat.

Du bor kvar i din hemstad Eskilstuna, vad gillar du bäst med stan?
- Närheten till allt. Bodde i Stockholm under ett par år mellan 1992-1999 och där blev allt ett projekt så fort du skulle göra något. I en mindre stad slipper du all dö-tid (restid) och livet blir med effektfullt.

Vad lyssnar du själv på för musik just nu?
- Jag lyssnar mycket på instrumentalt och framförallt på min egen lista som jag har skapat mest för min egen del och inspiration. Följ gärna!

- Men även en hel del americana. Har precis upptäckt bandet America. Grymt bra.

Har förstått att du har ett stort bilintresse. Berätta mer!
- Köpte min första Oldsmobile 1997 och det var en Cutlas Supreme från 1975. En riktig deckar-bil. Har genom åren haft ett par bilar främst muskelbilar men har precis sålt av alla bilar så nu är det första gången på 21 år jag inte har jänk. Sugen på att köpa lite fler gitarrer i stället. Vi får se!

Till sist, tror du att en gör ett bättre jobb på ett kontor om en har på instrumental musik i bakgrunden än om det är helt tyst?
- Det är en smaksak. Jag fixar inte att jobba med vokal musik. Då far mina tankar i väg och fokuserar på text. Nä - jag behöver monoton pulserade kontors-muzak för att kunna bli effektiv. Rekommenderar denna låt.

En kan lyssna på Byråkrat här nedan: