onsdag 15 april 2015

"A pair of hopelessly devoted lovers have a wonderful day and get killed by a bomb in the end"

Foto: Press

Det tyska darkwavebandet In My Rosary splittrades 2011 men sångaren Ralf Jesek fortsatte på samma bana i I-M-R. Tillsammans med Martin Von Arndt, Holger Diener och Hansi Huenig skapar han drömsk och mörk darkwave. Första skivan, Letters from the paper garden, släpptes 2012 och i slutet av förra året kom uppföljaren InOutSide. Här nedan går sångaren Ralf Jesek igenom hela skivan, låt för låt. 

Opening
- Usually we open our albums with an instrumental track. This time we wanted to use a kind of a "hybrid" and the words should "open" the album as well. So it is just a warm hello... Of course with the usual latent intimation that this could be our last album... what I always intersperse, for 20 years now!

Blind
- Just some short reflections on how you must feel when you are blind. Literally and figuratively.

Never...Again
- The sweet pain of being ignored by someone you admire. A kind of a little minnesong, if you want.

In two 
- The slow fading of a relationship.

Drowned in you
- At the deathbed of someone you love.

Night
- A song about capitalism and social marginalization. Inspired by an article in which a German finance lobbyist praised the benefits of the so-called "redlining" - a practice (allegedly only used in the US), where financial institutions, insurances etc. mark particular areas on a map to separate the "good consumers" from the "bad consumers". If you live in a marked area, it is extremely hard (or even impossible) to get a credit, a job or even access to health care or supermarkets.

InOutSide
- It is about one of these days when Sartre's novel Nausea seems to become slightly real. Everything is strange and frightening and you cannot do anything with your life and the world that surrounds you. The main sentence here is "I'm waiting for tomorrow all the time".

(You can) take
- A tongue-in-cheek track about today's disenchantment with politics and social affairs. You live more pleasant without own thinking and seeing.

The golden haze
- Actually the answer to (You can) take. If you always live behind a haze of ignorance and believe in the given guidelines, a bad awakening is unavoidable, in my opinion.

Infected
- "Everything happens in my head", so be good to your mind and your imagination! 

We are...
- A song about religious fanaticism. Inspired by the most dopey proof of God's existence I've ever read: "I can think of him - so he exists".

Shattered
- A sentimental and of course very subjective song about the commercialization of the darkwave scene. Originally the song was about that strange sensation of immortality when you are young. That's why it sounds in a "slight" 1980's style. But when we played the huge Wave-Gotik-Treffen in Leipzig later that year, I got a bit shirty about the conformity of all the artists and audiences there. The majority tried to achieve the stereotypes and I once again missed the individuality which constituted the scene when I got into it. 80 per cent of the music and bands I have heard and seen really bored me - risk-free Gothic mainstream... so, when I was back home I changed the lyrics.

All about us
- The story is quite simple: a pair of hopelessly devoted lovers have a wonderful day and get killed by a bomb in the end. And we, the observers, can decide if we think it is romantic (sigh, dying together closely spaced...) or if we think about the background (bomb?). Eventually a little try to point to the growing shallowness. We should always try to look behind the facade, because whatever happens: It affects us, too.

Escapism
- Just a typical outro, and Hansi's first composition!

Dreamer's house
- It is a song about letting go. In my opinion you cannot struggle for love. Either it welcomes you with open arms or it is senseless. Ignoring this point can let you misjudge the limit and then you will destroy absolutely everything.

Gone
- A song about the disappointment when you meet a good friend again after some years and while you talk about the good old days you start to realize that the much-trumpeted common past was only a wink of a moment. The mutual basis you expected to be eternal was obviously nothing but an illusion. And even though you have realized that, you still keep up appearances instead of leaving with a friendly "Fuck off!".

Lyssna på InOutSide här nedan. 

torsdag 9 april 2015

Att förändra världen kräver att en förändrar sig själv

Att få livet och ekonomin att gå runt är sällan samma sak, vilket gör att vi ofta måste prioritera bort saker vi vill göra, saker vi mår bra av för saker vi måste göra. En ses som en förlorare om en är hemma med sina barn, som om det är belastningar vi skaffar. Vi stressar så mycket och jobbar så mycket att vi inte hinner med att vårda relationer och än mindre oss själva. Vi förväntas samtidigt att jobba ännu mer så att vi kan tjäna ännu mer pengar så att vi kan köpa ännu fler prylar. 40 timmars arbetsvecka ses som en naturlag trots att företagen ständigt effektiviserar och automatiserar bort arbetskraft. Jobb ersätts med digital teknik, ändå ska sysselsättningen öka. Därför behöver vi minska arbetstiden och dela på jobben, men få politiker tar upp detta. Fler och fler arbeten blir överflödiga, samtidigt ska vi få folk att jobba allt mer. Det låter inte rimligt och det är det förstås inte heller. 

Samtidigt uppmanas vi att konsumera mer, allting ska hela tiden bli mer. Det är som om jorden hela tiden ska anpassas efter våra begär, när vi istället borde se till jordens behov. Ett samhälle har växt fram där det viktigaste är att köpa och äga, när det viktigaste egentligen är att vara, känna och leva. Hur kan vi tro att en natur som förbyts till avfall och konsumtion av allt fler prylar, som förväntas täppa igen våra tomrum, är utveckling? 

Vi kan stoppa trängselskatten i Göteborg med argument som andas kortsiktighet och egoism snarare än något annat, vi kan fortsätta att byta ut fullt fungerande varor bara för att nytt inger status, vi kan fortsätta att arbeta minst 40 timmar i veckan medan jobbtillfällena blir färre och färre, vi kan fortsätta att köra lika mycket bil och klaga på att bensinskatten höjs trots att vi kommer nå peak oil inom några år, och vid den tiden, om vi inte har växlat över från fossila bränslen, kommer oljan vara så dyr att väldigt få kommer ha råd att köra bil. Men om vi fortsätter på det här sättet, hur kommer kommande generationer att ha det? Det tycker jag att alla som skaffar barn ska fundera över. Är det goda livet bara för dig eller ska kommande generationer också ha rätt till det goda livet? 

Det är många som pratar om att de vill förändra världen, men hur många är egentligen beredda på att förändra sig själva? Om vi inte förändrar vårt eget sätt att tänka och vara kommer vi aldrig förändra världen i stort. För mig måste vårt samhälle vara ett där vi inte sätter ett pris på allting, men ser värdet i allting, ser ett större värde i relationer än i att vi ska stressa så mycket, arbeta så mycket att vi inte har tid för dem. Det är dags att vi ser sambandet mellan att vi blir allt mer stressade, allt ensammare och får en allt mer utmattad planet. Vi behöver tänka om och förändra oss själva. Det finns en annan väg och den tar sin början i tanken. 

torsdag 2 april 2015

Reser runt dig ännu ett varv

Själens översta knapp går inte längre att stänga igen. Den har blivit större sen sist. Mörkret har stängt ögonen och utan staketet skulle jag översvämmas av ljus. Nu reser jag runt dig ännu ett varv. 

Du viskar mitt namn och just nu känns det större än staden. Jag hör din röst, ditt språk som tagit min mun i beslag. Hjärtats mening, munnens ljud. 

Hjärtats översta knapp går inte längre att stänga igen. Det har blivit större sen sist. När jag ligger här med feber önskar jag att jag hellre låg med dig. Jag ser rakt genom grönska, ser rakt genom solen när jag reser runt dig ännu ett varv. 

måndag 30 mars 2015

Anna Järvinen på Storan, 27/3 - 2015


Mitt hjärta är snart i diket, sjunger Anna Järvinen på hennes singel Affären och det är lite en sådan stämning på Storan under kvällen. Små påminnelser om att livet inte är så enkelt. Koncentrationen ligger på det stillsamma under kvällen. Tempot är lågt och rösten, som snarare tassar än springer fram, närvarande. När hon en bit in i konserten väljer att sjunga Nattmusik känner jag att värmen börjar tugga i sig mer än mitt hjärta. Det är en fantastisk låt som, för mig personligen, beskriver den där känslan när en vacker längtan och en jobbig och tung saknad delar samma utrymme. Annas texter känns ofta nära både själsmässigt och vardagsrumsmässigt och de känns ofta lite som dikter. När Anna sjunger Till dig nu, från nya tvådelade skivan, känner jag precis som när jag hör Nattmusik, längtan efter något och någon kommer så nära, känns så direkt. Hon sjunger om en luft som ger upp när som helst och det är vemodigt, men samtidigt otroligt vackert.

Det är inte så många som tagit sig till Storan under kvällen, vilket är lite synd, men vi som är där får både höra en finsk vaggvisa och en låt, Skolgården, som, fick vi höra, aldrig kommer låta likadant igen. Mellansnacket är ömsom förvirrande, ömsom roligt - men det bidrar också till att stämningen blir skön och ganska avslappnad. Efter dryga timmen avslutar hon sista extranumret PS, Tjörn och det är en fin avslutning. Ofta är Annas musik något som hjälps åt att bära liv, bära orden som kämpar för att ta sig ut. En fin vårkväll. 

Boka Anna Järvinens kommande (släpps 18 april) skiva Buren här

tisdag 17 mars 2015

"Oskar, du ser så jävla fel ut"

Själv är jag ungefär 1,70 cm med en ganska smal kroppsbyggnad. Jag äter ett stort mål om dagen och på det frukost, lite lunch och kvällsmat. Jag har under åren ofta fått kommentarer om min kropp, att jag är för smal och att jag borde äta mer. Redan som barn fick jag höra ”du behöver en kaka till” och när jag var inskriven på arbetsförmedlingen frågade min handledare mig om jag klarade mig på de pengar jag fick, då jag ”såg lite mager ut”. Mitt största mål blev till slut att gå upp i vikt, ända tills jag slutade bry mig. Jag gick inte upp i vikt, oavsett hur mycket jag åt, oavsett om andra ville det, hade de kunnat trolla fram lite fler kilon så hade de gjort det, men det kunde de inte. Jag lärde mig att bottna i min kropp, att våga använda den, våga låta den åldras och våga låta den väga vad den väger. Kanske ser jag för jävlig ut när jag vaknar upp med någon eller är tanken på om jag kommer göra det eller inte det mest för jävliga, oron över att dömas. Oron över att dubbla hjärtan i ens kropp inte nödvändigtvis gör en så rosaskimrande och vacker som förhoppningar kan ge sken av. 

Själv har jag ofta fått höra att jag är för liten medan många andra får höra att de är för stora. Det är svårt att vara tillräcklig, när en antingen är för mycket något eller för lite något, där ramarna sätts av någon annan, av ett samhälle som snävar till det, där en ska sträva efter att normineras, annars duger en inte. Kroppen borde få vara vindstilla, utan att stormar blåser upp vid minsta lilla förändring, där kroppen blir ett kommentarsfält, en diskussion om kilon, ålder och hår, vare sig det anses vara för mycket eller för lite. Jag önskar människor fick ha de kroppar de själva vill ha och att de tillåts trivas i dem, oavsett hur de ser ut. Kroppar som inte normineras, som hamnar just utanför eller långt ifrån normen, måste även de få vara fria att hyllas av de som bär dem, fria att kritiseras av de som bär dem, och ingen utanför någon kropp ska ta sig rätten, tro sig ha rätt att ta sig den, att kommentera, kritisera och ta sig fruktansvärda friheter på dem. Ingen kropp ska behöva trängas i begränsande Får och tvingande Ska. Media har också en viss roll som med ena handen kritiserar människor som plastikopererar sig och med andra handen kritiserar människor som inte passar in i normens snäva mall. Konstigt att de inte ser sambandet som ofta finns mellan kritik av andras kroppar och att människor väljer att operera sig. Eller så gör dom det, men dubbelmoralens mantel bärs gärna av den som får tillräckligt med pengar. 

Själv vill jag gärna ta hand om mig men i övrigt släppa fokus helt på hur jag ser ut och än mer på hur andra ser ut. Det är viktigt att ta hand om sig själv men också att komma ihåg att ens kropp är ens egen, kanske ser den inte ut så som samhällets normer ger sken av, men det är ens egen. Folk har något slags behov av att kommentera hur andra ser ut, sexualisera andras kroppar, bara se kroppen och inte något annat, de har måhända kvar sin syn, men är ändå blinda på många sätt. Ett ord kan lätt bli en hel värld, en tidningsrubrik kan lätt bli en plastikoperation. Allt vi gör och allt vi skapar ger konsekvenser. Har inte tillräckligt med människor fått utstå skit bara för att de har en kropp? Jag vet inte hur många kroppar som verkligen vill ha folks åsikter. Jag skulle tippa på att det är otroligt få. Den enda som behöver bära på min kropp är jag, den enda som behöver tycka om min kropp är jag. Det var sorgligt när normen kom, men det kändes bättre när jag gick därifrån. 

onsdag 11 mars 2015

Tomas Zackarias Westberg - Total Panik


När jag intervjuade Tomas Zackarias Westberg i januari frågade jag honom om vad han hoppas att läsaren ska känna när de läser hans serieroman Total Panik, som släpps på Syster Förlag idag, 11 mars. Han svarade att han hoppas att läsaren ska få en ”känsla av stress och åtminstone någon gång en klump i halsen”. Det är en sådan bok, om ett mörker som fylls upp, både i kroppen och kanske också i världen. Vi får följa huvudpersonens resa genom sin panikångest och försök att hantera den. Han känner sig som det jagade djuret när alla flyktvägar är avstängda, borta och han undviker det mesta som uppfattas som jobbigt. Gamla jobbiga tankar byts ut mot nya jobbiga tankar. Han får ”sväljnojja” av att äta i grupp och vill säga nej till olika träffar fastän att han kanske borde tacka ja. Det som för många tycks självklart blir för huvudpersonen inte alls så självklart, utan snarare sådant som får mörkret att brottas starkare. Till slut känner han sig mest otillräcklig och undrar ”Vad hände med att sitta hemma och kolla på video? Dricka te, kyssas och tycka alla andra är idioter?”

Samtidigt lyfter författaren upp relationen med föräldrar och hur saker förändras med tiden, generationsväxlingar och att själv kunna hantera situationer bättre än vad föräldrarna gjorde, men att det aldrig riktigt är så enkelt. Det kan tyckas så enkelt att bära det lätta, de snabba konversationerna, när allting bara flyter på, men hur bär en det tunga, den tyngsta stenen, sorgen över en förälders död, känslan av att inte räcka till som förälder? Det blir många svåra känslor att brottas med, och Westberg skildrar det fantastiskt bra, med en ruta per sida. Det är personligt och nära och på de över 300 sidorna skildrar han i stora drag hur det är att vara mänsklig. Det är inte så jävla enkelt alltid, men i ögonblick springer ljuset jämsides med förtvivlan. Till slut tar det sig förhoppningsvis förbi. 

En kan köpa Total Panik på bland annat Syster Förlag, Bokus och Adlibris

tisdag 10 mars 2015

Conny Nimmersjö berättar om Tänk, nyss var här så trevligt

Foto: Pressbild

Conny Nimmersjö, gitarrist i bob hund, solodebuterade 2007 med albumet Skörheten och oljudet och för ett par dagar sedan släpptes uppföljaren Tänk, nyss var här så trevligt. Det är gitarrer som skriker, inga bromsklossar, musik som skakar om och lyfter upp oss, passionerat och direkt. Här nedan går Conny igenom nya skivan, låt för låt. 

Radion på servicehuset
- Det finns en svensk artist jag aldrig stått ut med. Hen var aktiv redan när jag var barn, och kommer förmodligen så vara när jag är pensionär och ligger på hemmet, oförmögen att stänga av radioapparaten där musiken strömmar ut.

Snälla, snälla svin
Handlar om syreslukare.

Aldrig tyst igen 
- Jag ville att den här skivan skulle vara riffbaserad, och inte så mycket singer-songwriter.

Frankenstein 
- Jag vaknade en morgon med den här låtens melodiriff i huvudet, hade egentligen inte tänkt släppa in så poppiga låtar som den här och Snälla, snälla svin på plattan, men när de snabbare och punkigare låtarna var på plats tyckte jag det skulle bli för endimensionellt utan poplåtarna.

Ingen sympati 
- Mera riff!

Porta på vinden 
- Här är det kanske som tydligast hur vi spelade in skivan, live, utan klick, och här är inga pålägg gjorda.

Det kommer en dag 
- I vissa recensioner har jag fått cred för gitarrer som inte jag spelar på skivan. Här t.ex. hör man bara Jon Bergström och Christian Ramirez i verserna. Jag har arrat gitarrerna men spelar bara en tredjedel av dem.

Din framtid, min död 
- Svarsgitarren i refrängen har fått mången god musiker att snubbla. Vi höll på i evigheter i replokalen för att förstå hur riffet egentligen går. Svaren ligger på slagen 14, 15 och 16 i en sextondelstakt, har jag för mig.

Köttdockorna 
- Musikaliskt är detta en hyllning till The Meat Puppets.

Snövit 
- Vill nämna Matti Alkberg och Birgit Bidder som båda körar rätt flitigt på den här skivan, båda två i den här låten.

Det katten släpat in 
- Är nöjd med hur jag fick till fraseringen i refrängen på den här låten. Jag har rivit och skrivit helt ny text tre, fyra gånger både till den här och till några av de andra låtarna. 

Tänk, nyss var här så trevligt går att köpa på bland annat CDON, Ginza och Bengans. Lyssna på skivan via Spotify här nedan.