Jeff Elliot, som består av Jessica Klingsell och Amanda Lindgren, släpper idag den otroligt vackra och berörande singeln My bare feet touched the ground. Det är singel nummer två i ordningen, Red lights var först. Här nedan berättar Umeå-duon om nya singeln, om sorg och om deras studio Ljudinstitutet, som drivs på en feministisk grund.
Berätta om nya singeln My bare feet touched the ground! (Amanda) - Det är en låt om att ta farväl. Om att livet kan vändas upp och ner med ett telefonsamtal.
(Jessica) - Den utspelar sig den sommaren då min mamma dog av en hjärntumör. Från cykelutflykten i Umeå som avbröts av det ödesdigra beskedet, till det sista andetaget på ett palliativt boende i Täby Kyrkby.
Ni driver även studion Ljudinstitutet ihop och det är en studio som drivs på en feministisk grund, berätta mer om det!
(Amanda) - Ja, vi driver den tillsammans med vår kollega Frida Johansson. Utöver studion så finns där även skrivbordsplatser och kontor som vi hyr ut till andra kvinnliga och ickebinära frilansare. Vi är inte alls ute efter att exkludera män, men när vi startade studion så tyckte vi alla att det kändes drömmigt med tanken på en plats som kunde få vara lite som en kreativ fristad för icke-män. Musikbranschen är otroligt mansdominerad. Och bland producenter och ljudtekniker är det möjligtvis ännu större obalans. Så det kan kännas skönt att ha en plats där vi får vara i majoritet och kan stötta och lära oss av varandra.
Ni har båda varit med i band innan men denna gången har ni gjort allt själva, vad har varit svårast respektive roligast med den friheten?
(Amanda) - Att göra allt själva är både skönt och utmanande, men framförallt skönt tycker vi. När man har en tydlig bild av hur man vill att det ska låta så kan det vara svårt att lämna över mixningen till någon annan. Men det här är inte första gången som vi gör allt själva. Vi hade båda ett tidigt driv att lära oss om teknik och inspelning för att kunna bli mer självständiga genom hela processen.
Först hette ni Jeff och nu har ni bytt till Jeff Elliot, hur kommer det sig att det blev ett namnbyte och vad betyder namnet för er?
(Jessica) - När jag jobbade som brevbärare i Stockholm så började mina kollegor kalla mig för Jess (med amerikanskt uttal). Jag kände mig inte alls hemma med det smeknamnet och klagade lite för medlemmarna i det bandet som jag spelade i just då. Då började en av mina bandkamrater att kalla mig för Jeff istället (svenskt uttal). Det kändes mycket mer rätt för mig, bland annat för att jag aldrig riktigt känt mig hemma med att göra så mycket kvinnligt genus.
(Amanda) - Så när det var dags för ett bandnamn så kändes det rätt så givet. Dock borde vi ha gjort lite mer research innan vi valde det. Det visade sig vara omöjligt att hitta oss på Spotify för det fanns så många som hette något med Jeff. Så då bestämde vi oss för att ändra på namnet. Det tog några veckors funderande men till sist bestämde vi oss för Jeff Elliot. Elliot är ett namn som vi båda har haft högt upp på listan av namn att döpa ett barn till. Men det har inte kommit till användning på nåt av våra två barn. Så då fick vi användning för det till det här projektet istället.
Ni har tidigare berättat att många av låtarna på det kommande albumet handlar om en sorg efter din mammas död Jessica. Hur mycket har musiken hjälpt dig i bearbetningen av sorgen?
(Jessica) - Mycket skulle jag säga! Ofta när jag har något som jag behöver bearbeta så gör jag det genom textskrivande. Och jag tycker att pop-låtsformatet är väldigt bra på så vis att det är svårt att klämma in hur mycket text som helst på ett rimligt sätt i en 3-4 minuters låt. Så man har givna ramar och begränsningar vilket i det här fallet är bra. Jag vill ju också oftast att den som lyssnar ska förstå och få ut något av att lyssna på texten. Det medför att jag, när jag skriver texterna, själv måste förstå vad det är som är essensen av det jag vill uttrycka. Och hela den processen av att finjustera fram en text som ryms inom en låt och som är förståelig gör att jag i slutändan oftast lärt mig mycket om det ämne som jag skrev låten för att bearbeta.
Finns det några ljusglimtar på albumet eller präglas hela albumet av sorgen?
(Jessica) - Alla låtarna på albumet bearbetar någon form av sorg. Både personlig sorg och sorg över samhällets tillstånd. Men jag skulle absolut säga att albumet innehåller många ljusglimtar ändå. Det finns mycket vackert i livets svårare stunder.
Jag funderar själv på om sorgen någonsin försvinner eller om den bara byter skepnad. Hur tänker ni?
(Jessica) - Än så länge så är min erfarenhet just det som du beskriver, att den byter skepnad. Det har nu gått 12 år sedan min mammas död och den akuta sorgen finns ju inte längre närvarande, men sorgens fokus byts ut hela tiden. När livet förändras så dyker det också upp nya situationer och anledningar att sakna någon. När jag fick barn så väcktes min sorg till liv igen. För det kändes så konstigt att hon aldrig skulle vara mer än ett ansikte på ett kort för mitt barn.
Har ni några gemensamma musikaliska referenser och influenser som ni vill nämna? (Amanda) - I början av projektet när vi diskuterade vilket sound vi tyckte skulle passa för låtarna så nämnde vi några artister som hade ljudbilder som vi ville sträva efter. Sufjan Stevens, José Gonzales, Coco Rosie, Joan Baez och Bon Iver är med på vår referenslista. Vissa artister har vi lyssnat på för att vi tycker dom gör stämsångsgrejen väldigt bra, såsom Simon & Garfunkel, First Aid Kit och Kings of Convenience.
Skulle ni säga att det speciella världsläget har gjort er mer kreativa?
(Amanda) - Det känns lite svårt att säga för vi befinner oss just nu i mixningsfas med flera projekt vilket inte kräver lika mycket kreativitet som att skriva musik. Sen har vi just fått en till bebis också. Så det finns väldigt begränsad tid att vara kreativ på. Men låten Blue whale på vårt kommande album skrevs i alla fall i början av covid-utbrottet i Europa. Som en reaktion på det allt som plötsligt hände. Så den är resultatet av en tillfällig förhöjning av kreativitet pga. läget.
Om man bortser litegrann från situationen med Corona, hur tycker ni att Umeå mår som musikstad?
(Amanda) - Det faktum att många av dom spelställen och festivaler som definierade Umeå som musikstad för några år sedan tyvärr inte finns kvar har ju absolut påverkat bilden negativt. Men vi ser ändå hoppfullt på Umeås musikaliska framtid eftersom det fortfarande känns som en kreativ stad med drivna invånare och därmed stora möjligheter att bygga upp nya scener för musiken.
Vad händer framöver för Jeff Elliot?
(Amanda) - Vi släpper vår tredje singel Elephant i januari och vårt debutalbum släpps i februari. Så just nu mixar vi albumet för fullt! Sen hoppas vi ju såklart att det kommer gå att spela live igen nästa år! Vi har haft två streamade konserter än så länge, men det vore roligt att få spela för människor som är i samma rum också!
Lyssna på My bare feet touched the ground här nedan!
