Urban Hane, som också är sångare i pånyttfödda Trollhättan-bandet Disharmonikerna, bjuder på syntpop på debut-EP:n Långt ifrån nära. EP:n består av fyra låtar, varav Slutet fångar mig mest. En låt som passar fint som sällskap vakna nätter. Den lugnar, trots det vemodiga, med en behaglig melodi. EP:n är generellt lågmäld, det är mest inledande Kontroll som bryter av lite, och präglas som sagt av ett vemod, en sorg.
Jag påminns lite om Adolphson & Falks 80-tal, inte att det låter som en kopia, eller att det låter gammalt, men det är Adolphson & Falk som är den tydligaste referensen. En fin blandning av elektroniskt och organiskt. Texterna är välarbetade och behandlar relationer och främst kanske slutet av dem, svårigheterna. Det är låtar som växer och växer och det är fler som borde ha den här EP:n som sällskap in i natten.
Lyssna på Långt ifrån nära här nedan!
 |
| Foto: Pia Påltoft |
Idag släpper Sandra Vilppala sin nya EP Vi släcker bränder med våra bara händer och hon gästar dagen till ära bloggen och berättar om ett fint musikminne.
Roskildefestivalen, i mitten på 90-talet. Jag är knappt 20 år men har redan levt ett helt liv. Knappt 20 år och rejält sliten efter flera dagars hårt supande, skitig och tom.
Jag drar mig ifrån kompisgänget, behöver något annat, något... Jag vet inte! Bara någonting som kan fylla mig med liv och en känsla av att det finns något bortom nästa fylla, något större, något med… substans. I programmet står det att Patti Smith ska spela alldeles strax, mina ben tar kommandot och hasar min kropp bort till stora scenen. Jag vet inte vad som ska möta mig, har ingen direkt koll på Pattis musik även om Because the Night knappast har undgått någon.
Patti öppnar spelningen med att ställa en stol längst fram vid scenkanten. Detta är inget hon gör mekaniskt och slumpmässigt, utan med full koncentration och precision. Hon placerar denna enkla trästol vid scenkanten som om den vore ett nyfött barn.
Där. Precis där, på några få sekunder, har hon fångat min odelade uppmärksamhet och jag vet att den närmsta timmen kommer att bli magisk.
Spelningen drar igång med ett vrål och stolen står där den står. Trots att jag nu är ett konstant utropstecken med en flodvåg av tårar som ritar spår i mitt smutsiga ansikte, så undrar jag hela tiden: Vad ska hon göra med stolen? Hon har redan gjort klart för mig att stolen spelar en viktig, betydande roll i denna föreställning. För det är vad det är: en föreställning. Patti målar upp sin värld framför mina ögon och i hennes värld väger ord tungt. Ord startar krig och sluter fred, ord är skärsår i huden och mjuka läppar mot nacken.
Så VAD ska hon göra med stolen?
Till slut, efter ett gäng gitarr- och trumpetsolon går hon fram till stolen. Publiken håller kollektivt andan. A l l t är tyst. Hon sätter sig på stolen och börjar långsamt, oändligt långsamt, att snöra av sig… kängorna!
Barfota går hon tillbaka till mikrofonen och deklarerar: Nu ska jag läsa en dikt.
Och vi, publiken, släpper äntligen in luft i våra lungor och vet att det vi just har upplevt och delat tillsammans, det är för alltid vårt.
Lyssna på Sandra Vilppalas EP Vi släcker bränder med våra bara händer här nedan! Den 25 maj har Sandra releasekonsert x2 (hon spelar både klockan 17.00 och 19.30) på moment: teater i Stockholm. Kolla in eventet här!
Vi har brinnande skogar i våra hjärnor. Det sägs att varje stark själ bygger på en ruin, men hur länge ska man egentligen dö? Har vi känslor i slutet på månaden, går relationen igenom? Vi har alltid förlorat mer än vad vi ägt, våra hjärtan har slagit mot rött för många gånger.
I hur mångas minnen har vi lämnat fotspår utan att någon vill blåsa ut dem?
Men vi har hjärtan som inte kan slå sig mätta
och om de slår mot rött någon enstaka gång, vad gör väl det? Om våra känslor bryter mot hastighetsbegränsningen någon enstaka gång, det finns väl värre saker att bryta mot?
Om natten släpper noterna in din röst, du drar ådrorna ur mörkret när du sjunger för mig. Jag önskar du fick ta ner seglen, att du får känna att din själ har hittat hem, att relationen fortsätter gå igenom
när du drar hjärtat. Jag kan simma hela livet vid din kust, jag kan simma hela livet vid din kust.
Jag kan ha sagt det förut men musik med texter som omfamnar det vardagliga, som tycks vara fri från filter, men full av känslor, når ofta rakt in i hjärtat, inte alltid, men ofta. Precis så upplever jag Underbara Ingenting och hennes debut-EP Blodet flyter nånstans bredvid. Den går direkt in i hjärtat.
Sofie Jonsson, som hon egentligen heter, skriver vemodiga poplåtar, på gränsen mellan jazz och pop och det är i låtarna Tillsammans och Julia spyr (underbara körer!) som EP:n når sina absoluta topp. Jag tycker om när det mänskliga får mer plats i alla medier och det känns fint att få dansa till de här låtarna i sommar och få känna sig mänsklig, bara skita i alla förväntningar och bara vara som man är.
Lyssna på Blodet flyter nånstans bredvid här nedan!
 |
| Foto: Robin Haldert |
I sommar släpper Ludwig Hart sitt debutalbum på nystartade skivbolaget Argle Bargle. Nyligen släppte han den andra singeln i ordningen, fina Cowboys, från det kommande albumet. Här nedan berättar han mer om musiken. Han pratar också om samarbetet med Michaela Holmberg och om att Tom Petty är en stor inspirationskälla.
När började du först skriva musik?
- För tidigt för att släppa debutskiva först vid 32 års ålder!
Minns du första gången du stod på en scen?
- Skolavslutningen i sjunde klass. Jag spelade Juni, juli, augusti på mitt nyköpta röda Stratocaster.
Berätta om Cowboys!
- Den låten började som ett skämt men växte med tiden och blev mer och mer allvar. Den var en ganska svår nöt att knäcka. Det känns nästan som att den har levt ett helt liv innan den ens är släppt. En lång process med olika skepnader och med fler involverade musikanter och vänner än vad som får plats på en scen. Det är det som gjort den till det den är idag. Det känns otroligt skönt att den är ute. Texten handlar om mig och människor jag mött, beroenden och om att inte våga släppa taget. Typ att man ständigt kämpar för att hålla sig över vattenytan. Den är en berg och dalbana av känslor om att hitta någonstans att passa in, men att det på ett eller annat sätt alltid går åt skogen. Trying hard, still no cowboy…
Du har själv beskrivit din musik som "sätta sig i bilen och bara dra”-rock. Gillar du själv roadtrips?
- Det känns knappast som något ovanligt, men ja det gör jag. Känslan av att vara på väg mot något nytt är alltid härlig. När den känslan upplevs genom musik får jag alltid gåshud.
Det var många skivbolag som ryckte i dig, men valet föll på nyligen startade Argle Bargle, hur lyckades de fånga dig?
- Stefan och Tomas som driver Argle Bargle är musikälskare, precis som jag. Jag kände ganska snabbt att vi hade samma mål med projektet, att till 100% låta musiken stå i centrum.
Hur fick du kontakt med Tomas Andersson Wij från början?
- När han signade mig. Först efter det har vi lärt känna varandra.
Hur jobbar du när du skapar din musik?
- Det kan se lite olika ut men oftast börjar det med att jag sjunger och spelar nåt på gitarren hemma i huset. Förmodligen nöter jag samma sak väldigt länge innan någon får höra det. Jag har tänkt att jag ska bli bättre på det, att låta det första steget i processen gå lite fortare. Nästan alla låtar till skivan är på ett eller annat sätt skrivna tillsammans med andra. Låtskrivaren/producenten Emil Kreivi har varit min andra hälft den senaste tiden, vi har hittat ett sätt att få ut det bästa av varandra. Andra låtskrivare som också är med på tåget är mina vänner Anton Björkenvall och Erik Sundberg. Förr var jag rädd för att släppa in folk i den processen, men då låste det sig väldigt lätt för mig och jag blev aldrig färdig. Jag vågade inte släppa ifrån mig mina grejer helt enkelt. Det var en ögonöppnare för mig att våga släppa in andra, då hände det helt plötsligt grejer.
Finns det något tema som håller samman låtarna på ditt kommande debutalbum?
- Jag har alltid lyssnat på amerikanska artister och band som på ett eller annat sätt är influerade av countrymusiken. Jag antar att det hörs på skivan. 80-talets Jackson Browne och Eagles har gått varma på Spotify under album-processen.
Vilken är din mest oväntade influens?
- GES.
Nämn en låt som du önskar att du hade skrivit!
- All For Love (Sting, Rod Stewart, Bryan Adams)
Michaela Holmberg heter din ständiga duettpartner, hur lärde ni känna varandra och hur arbetar ni ihop?
- Vi hade stött på varandra i lite olika sammanhang. Men det var ett speciellt tillfälle som gjorde att jag fastnade för hennes röst och närvaro. Vi jobbade i studion tillsammans med artisten Dennis Kalla på en av hans låtar som skulle bli en duett. Hennes prestation var magisk redan från första tagningen. Hon påminde om Stevie Nicks. Efter det har vi jobbat tillsammans från och till. Hon är helt otrolig på att följa mig, vad jag än gör. Hennes insats på Cowboys är helt avgörande för den låten. Det har varit väldigt svårt att låta bli att göra duetter av alla låtar på skivan.
Minns att du var med och hyllade Tom Petty i november förra året, vad har han betytt för dig?
- Jag var ju inte född när han slog igenom och knappt 2 år gammal när Full Moon Fever kom. Så för mig kom kärleken till Petty mycket senare. Förmodligen upptäckte jag honom via Free Fallin', jag skulle ljuga om jag påstod nåt annat! Han har blivit en stor inspiration för mig, både som låtskrivare och underhållare. Otroligt tragiskt att han lämnade jordelivet så tidigt som han gjorde, men jag hann sen honom live i London ett par månader innan han gick bort, det är jag glad för. Stevie Nicks gästade och de körde Stop Draggin My Heart Around tillsammans, det var magiskt.
I början på april öppnade du upp för Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett, hur kändes det?
- Det var mäktigt. Vi fick otroligt bra respons från publiken och det va såklart kul att få träffa Chris. Vi hade en ganska hektisk vecka just då med Shiflett-gigget, två gig med Tomas Andersson Wij på Södra Teatern och samtidigt heldagar med inspelning på Riksmixningsverket på Skeppsholmen. Det var fullt ös kan man säga.
Vad tycker du om att göra utöver musiken?
- Hänga med familjen i huset utanför Örebro.
Om du fick resa tillbaka till ett speciellt musik-årtionde, vilket skulle det vara då och varför?
- 70-talet. Vilken dröm att få vara ung när Eagles slog igenom.
Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet?
- Ett långt reverb. Eller kanske ett sovande barn.
Lyssna på Cowboys här nedan!
 |
| Foto: Aida Chehregosha |
Den svenska skådespelaren Sandra Andreis släppte på Internationella kvinnodagen sin första singel, en omarbetad version av jazz-klassikern As Time Goes By, som är första singeln inför hennes kommande debut-EP Raising My Standards. Tanken med både singeln och den kommande EP:n är att uppdatera gamla jazzklassiker för att komma bort från sedan länge rotade könsstereotyper. Här nedan berättar Sandra om EP:n, om skådespeleriet och om hur jämställdheten i filmbranschen har utvecklats efter metoo.
På Internationella kvinnodagen släppte du en egen tolkning av As Time Goes By, berätta om din tolkning och varför det blev just den låten!
- Min tolkning låter långt ifrån jazz och originalet. Jag har skrivit om texten så att den inte längre är nedlåtande mot kvinnor utan istället håller sig till sanningen och blir hoppfull. Trots den patriarkala ordningen i världen tror jag nämligen på kärleken och förändring. Äkta kärlek önskar inte den andre mindre rättigheter än sig själv, det här är min empati-marsch framåt.
Du har beskrivit EP:n som en uppgörelse med trista könsnormer, berätta mer!
- Bra musik, precis som barnböcker och lagar, behöver uppdateras för att inte hålla oss tillbaka eller ratas helt. På senare år har jag reflekterat över hur just musik påverkat mina värderingar och jag har experimenterat live med att uppdatera både låttexter och intentionerna bakom just jazzlåtarna jag växte upp med. Det är något som jag fått omedelbar respons på från publiken som ofta inte tänkt på vad som skaver förrän de hör ett alternativ. Många har beskrivit det som en aha-upplevelse för att de plötsligt kan ta till sig texten.
- Musik och film är intressant för där har man i mångt och mycket fortsatt diktera och förstärka könsnormerna, stadfästa en romantik med förlegade rollspel och format idéerna som skvalpar runt i folks huvuden. Vi är så vana vid det att vi inte längre hör hur absurda vissa texter eller berättelser är förrän någon pekar på dom och presenterar ett alternativ.
Att uppdatera låtar som anses vara klassiker är en sorts personlig katarsis och ett led i att vilja förändra den rådande patriarkala maktstrukturen. Men det är även en hyllning till fantastiska låtar som förtjänar mer än en långsam död eller en dålig eftersmak. Vi behöver inte kasta bort allt gammalt för att gå vidare.
Har du själv någon favorit från EP:n?
- Ja, men det vill jag inte avslöja än. Att jag fått göra om just den och t.o.m fått tillstånd att ändra den klassiska titeln får bli en överraskning. Men jag kan säga att jag är jätteglad och stolt att den kom med på EP:n.
I framtiden, hur skulle du vilja arbeta med musik? Vad är dina drömmar och visioner?
- För mig är musiken en kreativ frizon där jag får uttrycka mig helt på mina egna premisser och jag vill fortsätta varva det med skådespeleriet. Vad gäller musiken har jag redan konkreta planer och spännande samarbeten som sträcker sig utanför Sverige. Det känns faktiskt som att jag lever mina drömmar och visioner just nu och jag är spänd på vart den åkturen tar mig.
Blir det lite spelningar i anslutning till EP-släppet?
- Absolut, det kommer definitivt bli en spelning i samband med släppet och även en turné som håller på att planeras.
Finns det någon speciell artist som påverkat dig?
- Nina Simone, i hennes röst finns allt.
Skriver du på helt egna låtar också?
- Ja, arbetet med EP:n har fått mig att komma loss med låtskisser som jag har burit med mig i åratal och även inspirerat helt nya låtar som jag just nu är i process med att spela in.
Du är främst känd som skådespelare, när insåg du att du ville skådespela?
- Det var något jag upptäckte längs vägen men det såddes definitivt ett frö i mig när jag redan som barn fick sitta med och se min farbror Ricky Andreis regissera amatörteater i Karlstad. Min faster Eva, som var en grym skådespelerska, var ofta med och min farmor gjorde scenografin. Jag var helt tagen av processen och kunde sitta med hur länge som helst utan att bli uttråkad.
Jag älskar din gestaltning av Mia Holmgren i Morden i Sandhamn, hur är det att spela henne?
- Vad kul att höra, tack. Jag har haft väldigt roligt med Mia . Det är alltid kul att jobba med hennes kombination av humor, distans och total hängivenhet till sitt yrke.
 |
| Foto: Aida Chehregosha |
Du är också aktuell i den kommande amerikanska skräckfilmen Come home, vad kan du berätta om den filmen och din roll där?
- Den är i slutfasen med att bli färdig så jag är själv spänd på att se den! På pappret är det ett psykologiskt skakande familjedrama om vad som kan hända om man inte kommunicerar och hur ensamt det kan vara att leva. Min roll var väldigt utmanade, det är allt jag vågar säga nu.
Minns du första gången du stod på en scen?
- Mer än tydligt. Jag gick i tredje klass och spelade den sanningssägande pigan i skolpjäsen. Allt pigan ville vara att göra en riktigt bra tårta men kungen och drottningens intriger kom i vägen. Hon satte dock alla på plats och lyckades till slut. Jag skrek ut alla mina repliker på grov värmländska och minns hur de vuxna skrattade högt. Det var kul och gav mersmak.
Hur tycker du att jämställdheten inom filmbranschen har utvecklats?
- För långsamt men det finns en större medvetenhet och vaksamhet nu efter metoo och det finns högre krav på hur kvinnor gestaltas. Vi accepterar inte stereotypa kvinnoroller i lika stor grad längre. Jag hoppas att det smittar av sig på alla typer av roller oavsett kön. Generellt är vi alla alldeles för lydiga könsslavar.
Du växte upp i Karlstad och bodde där tills du var 13, hur var din uppväxt där?
- Jag växte upp vid en liten sjö i den nybyggda delen av Hammarö utanför Karlstad med pappersmassefabriken i Skoghall som granne. Jag och mina bröder samlade grodyngel, sprang i stora fält av lupiner om somrarna och gick själva till skolan genom skogen. Det var en ganska trygg och lite lantlig småstadsuppväxt som ibland luktade prutt (dvs pappermassa) - idylliskt va?
Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad blev det av dem?
- Jag är glad över att några av drömmarna inte gick i uppfyllelse för jag hade massor. Min största bestående dröm vara dock att bli konstnär för jag målade hela tiden. Ofta målade jag hela berättelser. Äpplet verkar med andra ord inte falla långt ifrån trädet för jag gör just det men använder istället skrivandet, musiken och skådespeleriet för mitt historieberättande.
Ruvar du på några dolda talanger?
- Det är nog att jag kan måla och rita och att jag faktiskt är en jävel på språk och dialekter. Helt nyligen överraskade jag mig själv med att klara av att rappa.
I vilka miljöer trivs du bäst?
- Jag trivs och mår bra av omväxling. Gillar att ha många omkring mig men måste få vara i naturen eller resa helt själv emellanåt. New York, där jag bodde i sju år, känns som ett andra hem men jag känner mig hemma på många olika ställen. Överhuvudtaget trivs jag på platser och med människor som är tillåtande och har kreativt högt i tak.
Vad får dig att skratta?
- Mycket men min treåriga dotter säger väldigt roliga saker just nu så hon toppar listan.
Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre?
- "There's a crack in everything, that's how the light gets in". Leonard Cohen's textrad från låten Anthem sätter fingret på det bäst; Inget är perfekt. Det är det som är vackert och rymmer oändliga möjligheter.
Om du fick resa tillbaka till ett speciellt musik-årtionde, vilket skulle det vara då och varför?
- Jag skulle istället vilja resa hundra år framåt i tiden och se vilka låtar man fortfarande lyssnar på. Vad har bestått? Hur lever och uppträder artister? Intressant att se om människor blivit lata och enbart går på konserter i VR.
Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv?
-
"Lev vilt!" Det rådet fick jag vid en brytpunkt i mitt liv då jag verkligen behövde det. Jag har aldrig valt den lätta vägen men det är min väg och ingen annans.
Rådet har fortsatt fungera som en påminnelse om att våga hoppa och trotsa mina rädslor; att vara sann mot mig själv.
Till sist, vad tycker du behöver förändras, till att börja med, i samhället för att skapa mer jämlika förutsättningar?
- Lika lön för lika arbete och att vi höjer våra standards vad gäller vad vi konsumerar. Globalt är såklart den rosa elefanten i rummet religionen. Om alla religioner tog sitt ansvar och faktiskt jämställde människor i praktiken, oavsett kön eller vem man älskar, skulle vi verkligen komma någon vart.
Lyssna på As Time Goes By här nedan!
 |
| Foto: Linda Eliasson |
Vilma Flood släppte sitt andra album Moodswinger den 26 april. Skivan spelades in på Gotland i Tobias Fröbergs studio. Det är musik att resa till och i. Vilmas röst är fantastisk och bidrar till en minst lika fantastisk närvaro. Här nedan berättar Vilma om sig själv, om albumet och om hur det skulle bli om hon fick anordna en egen festival.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Den här frågan är klassiskt svår men jag ska försöka med några snälla ord om mig själv. Naturlig, glad och är ganska bra på att leva i nuet men har lite för lätt för att bli spänd och nervös.
Hur tidigt började du sjunga?
- Väldigt tidigt, svårt att säga exakt. Jag kommer inte från en musikfamilj men jag hade fina musiklärare redan på mellanstadiet.
Om du skulle beskriva Moodswinger som en plats, vad är det för slags plats och hur mår människorna där?
- Det är nog ett fint men lite smått förfallet torp. Om man kliver in så är det lite större än det först såg ut på utsidan och vissa som kommer dit vill vara där varje vinter och tända brasan och vissa vill bara vara där lite på sommaren. Vissa tycker att det är bäst att sitta ute på trappen upp till torpet oavsett årstid. Människor mår bra där men inte året om.
Jag förstod det som att du velade ett tag mellan om du skulle ge ut albumet själv eller med hjälp av ett skivbolag?
- Ja, det har sina för och nackdelar såklart. Det fanns ett skivbolag som jag ville ha men dom ville inte ha mig och sedan märkte jag att jag inte försökte så mycket mer. Jag visste någonstans att jag ville ge ut det själv, men visste inte hur jag skulle kunna lära mig allt och kanske framförallt inte hur jag skulle kunna hitta energin. Jag hittade den med mycket hjälp från vänner och många inom branschen hade redan gett mig rådet och modet att göra det själv. Skivbolaget fick namnet Rusty Music Records.
Hur var det att spela in albumet?
- Det var väldigt häftigt. Extremt på något sätt då alla mina sinnen var i total fokus men i en skön kreativ bubbla. Jag hade otroligt roligt samtidigt som jag var lite rädd hela tiden.
Du har samarbetat med Tobias Fröberg på albumet. Hur kom han att bli inblandad och vad har han skänkt till dig och låtarna?
- Han fick min första skiva med frågan om han ville producera den nästkommande. Tobbe svarade ja och vi satte igång att skriva och prata sound hos honom i Visby. Han är otrolig i nuet, kreativ i stundens hetta på något vis och vet när vi fångat rätt känsla.
Har du själv någon favorit från nya skivan?
- Nej, det är olika men kanske Hands of Fate just nu.
Din senaste singel heter Green Eyed Moron, vad gav dig inspiration till den?
- Jag höll i en elgitarr för första gången på evigheter, hade lyssnat en hel del på Angel Olsen och Daniel Norgren under de närmaste dygnen vad jag minns. Texten kom till för att jag insåg att jag enbart hade haft svarta kläder på mig under en lång tid och kände mig inte riktigt som mig själv.
Behöver du något speciellt runt dig för att skriva musik?
- Ett plötsligt lugn som jag inte har planerat brukar vara det enda. Däremot är det inte säkert att det blir något skrivet då heller.
Vad vill du att lyssnaren ska känna när hen hör din musik?
- Någonting bara. Det finaste för mig just nu är att alla verkar få olika favoritlåtar och det ser jag som någonting väldigt positivt.
Utöver musiken så jobbar du på ett förlag, läser du mycket böcker själv?
- Nej, det gör jag inte men det händer i perioder. Novellix där jag jobbar ger ut noveller i fickformat så det läser jag hela tiden nu såklart och det passar i mitt liv, ger mig inspiration.
Du är född och uppväxt i Avesta, tror du att någonsin kommer flytta tillbaka till Dalarna?
- Ja, det vill jag men jag vet inte säkert.
Om du fick tipsa om en otippad, rolig aktivitet att göra i Avesta när man väl är där - vad skulle det vara?
- Då ska man besöka Avesta Art, en gammal helt otrolig byggnad full med konstinstallationer.
Du gick tidigare på Sjöviks folkhögskola, vad minns du bäst från tiden där?
- Vackra vyer och fina människor.
Du sjöng in en låt till Unga Astrid. Vad har du för relation till Astrid Lindgren själv?
- Hon är något tryggt i mitt huvud och jag älskar vargsången.
Vad tycker du om att göra när du är ledig?
- Jag gillar att vara ensam en liten stund först för att samla tankarna men inte för länge. Sedan umgås jag med vänner, går på spelningar eller åker hem till Dalarna. En ledig kväll sitter jag gärna och pratar med min sambo i soffan och lyssnar på musik.
 |
| Foto: Linda Eliasson |
Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu?
- “How I love being alive these days”. Den kommer från något mörkt som går till något ljust och så känner jag mig just nu, men inser att jag faktiskt har helt svarta kläder på mig idag. Jag hade en bedrövlig morgon men jag är glad ikväll.
Om du fick resa tillbaka till ett speciellt musik-årtionde, vilket skulle det vara då och varför?
- Det är nog 70-talet. Det finns så många folk-sångerskor som jag hade velat se live.
Vilket är ditt bästa minne, kopplat till din egen musik?
- Det är nog tillsammans med Lasse och Pontus när vi sjunger tillsammans, leker och dricker vin i någon slags skapandeprocess. Detta har ju hänt flera gånger men det är bland det roligaste jag vet.
Vad vill du få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Att storleken på scenen och publiken överensstämmer med varandra så att det kan kännas intimt. Det kan vara allt ifrån en större scen till någons vardagsrum. Om jag och bandet dessutom känns synkade mentalt så brukar det oftast bli väldigt bra och roligt.
Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för dig som artist?
- Det finns så många men absolut mest är det nog Lasse och Pontus som alltid finns där med mig. Ane Brun som tidig förebild och så Lisa Lystam som är en av mina bästa vänner och som är en fantastisk artist och munspelare.
Ruvar du på några dolda talanger?
- Åh gud vad det hade varit roligt att ha men jag tror inte det. Jag kan simma fjärilsim! Det har sin naturliga förklaring men det är få som vet att jag varit simmare.
Till sist, säg att du skulle få anordna en festival, vad skulle känneteckna just den festivalen?
- Det är något jag ofta drömmer lite om så det kommer nog att ske, tror jag. Scenerna skulle vara väldigt låga och människor skulle sitta väldigt mycket i gräset, tror jag. Det finns ett band jag skulle boka direkt och dom heter Villa Rivercat!
Lyssna på Moodswinger här nedan! Missa inte Vilma Flood på Nefertiti i Göteborg den 15 maj. Då spelar både hon och Alice B.
