 |
| Foto: Anders Roos |
Idag gästas bloggen av Lundabandet Hedda Hatar som berättar om ett musikminne som är kopplat till festivalen Sweden Rock!
I januari under ett rep till skolmusikalen fick vår gitarrist Julia HF ett telefonsamtal från Studiefrämjandet. De sa att vi skulle få komma och spela på deras NEMIS scen på Sweden Rock Festival. Vi blev helt paffa. Vår trummis Julia J hade tydligen anmält oss men hon berättade inte för resten av bandet. Vi stod i skolkorridoren och skrek för vi kunde knappt fatta att vi skulle få spela på Sveriges största rockfestival. I flera månader satt vi och höll på denna lilla hemlighet och sen när alla NEMIS-band släpptes kunde vi äntligen få berätta för alla.
Sen kom dagen, 7 juni 2018, när det var dags att inta den stora Rockklassikerscenen och göra vår då största spelning någonsin. Och jävlar vilken spelning det blev. Hela tältet var fullt av folk och som Burt Von Bolton sa i Rockpodden, så hade vi med oss publiken redan efter tredje ackordet. Vi kunde verkligen inte fått bättre respons. Efter spelningen gick vi ner och sålde merch och pratade med alla fantastiska människor som stått i publiken. Det är verkligen något av det roligaste med att spela i band, att träffa och prata med så mycket fina människor som uppskattar vad man gör. Några av dem som vi träffade på Sweden Rock har vi på senare gig träffat på igen och det är något helt speciellt.
När merch-försäljningen var slut var det snabba ryck som gällde för vår sångerska Aimée och Julia HF eftersom de inte bara skulle spela på Sweden Rock den dagen, utan de skulle även åka hem till Lund för att gå på vår studentbal. Med gitarristens mamma i förarsätet körde de hem och hann precis lagom för att kunna lyssna på basisten Ingrid och Julia J intervjuas i P4. En fantastisk bal på AF Borgen blev det.
Medan Julia HF och Aimée var på bal så var Julia J och Ingrid på Sweden Rock och gjorde det man ska göra på festivalen. De festade med tältgrannarna och senare på kvällen såg de Iron Maiden. En grym avslutning på den här fullspäckade dagen.
/ Hedda Hatar
Lyssna på Hedda Hatars debutalbum här nedan!
3 vänner gör glass av riktiga råvaror och visst är glass godast då den inte har en alltför lång lista av ingredienser och som exempelvis inte innehåller palmolja och där vaniljen faktiskt är äkta vanilj. 3 vänner, som tillverkar glassen i Helsingfors, har ett bra utbud av både veganglass och ”vanlig” glass, alla glassar är också glutenfria.
Den senaste smaken, som inte finns i någon vegansk variant än, är Pepparkaka. Den släpps i begränsad upplaga men jag hoppas att den så småningom kommer ingå i det ordinarie sortimentet, då den är väldigt god.
Det räcker att jag öppnar förpackningen så drömmer jag mig tillbaka till barndomen, då jag satt med mina syskon och åt pepparkaksdeg, glassen doftar verkligen ljuvligt. I glassen har det blandats ned både pepparkaksbitar och deg och det är en fantastisk blandning. Det finns dock mer deg än kaka i glassen. Jag var rädd för att det skulle bli för mycket först, men alla smaker och mängden ingredienser känns väl avvägda. Som all annan glass som satsar på äkta råvaror så är även denna ganska dyr, den kostar ca. 60 kronor, men det kan det väl vara värt för att smaka på en fin och god del av ens barndom?
Glassen finns att köpa i alla välsorterade matvarubutiker.
Det känns som att alla ska vändas mot varandra. Hela samhället. Jag läser att Cancerfonden är skit och att lösningen på cancerns gåta egentligen finns, men läkemedelsbranschen vill inte släppa lösningen, för det vore ju en förlust. Å andra sidan ser jag de som genom forskning verkligen kämpar för att hitta den där lösningen, ser de inom vården som verkligen försöker bota, rädda alla som kommer in, men vi ska inte tro på dem längre. "Tänk positivt så går cancern över", säger någon och skuldbelägger de som drabbas av sjukdomen. Och jag ser grupper som förut enades om syftet med deras kamp nu snarare vändas mot varandra, många grupper handlar till sist om vem som står överst, vem som är mest av mest, störst av störst. Och hittar man någon som liknar en ska vi genast leta efter skillnader för skillnader blir till sist något som är viktigare än det som förenar.
För innerst inne verkar allt handla om att göra allt till en marknad där vi bara är konkurrenter till varandra, där livet blir en tävling som går att vinna, som om livet blir längre och bättre bara för att vi öser på med prylar, människor som vi stapplar på en hög.
Ibland vill jag bara begrava den digitala varianten av mig och bara träffa och prata med folk utanför det digitala, just det här med eviga plingandet och svarandet, att förväntas vara tillgänglig och kunna vara det dygnet runt är tänkt som något fint, och är det också på många sätt, men bidrar också till en enorm stress, där så mycket av all ledig tid går ut på att svara på saker på internet.
I det tillgängliga finns något som istället drar människor bort från varandra och jösses vad mycket som missförstås på internet, som inte alls skulle missförstås om man sågs.
Jag ska försöka att vända den utvecklingen lite, så att det digitala tar upp mindre plats och att ses och verkligen umgås tar upp mer plats. Bli mer blandband än Spotify, mer vinkväll än emojis, mer långa samtal och långa tankar än kortsiktiga, kvicka oneliners, mer verkliga kramar än skrivna kramar, mer diskussioner om samhället än att bara hitta dem bakom en betalvägg, mer tid åt att kolla genom bussrutan än ner i mobilen, på jakt efter intryck som jag skulle må bättre av utan.
 |
| Foto: Dave McKean |
Emilia Mårtensson föddes i skåne men bor sedan några år tillbaka i London. 2016 blev hon tilldelad priset för "Vocalist of the year" vid The Parliamentary Jazz Awards. Hennes nya album Loredana släpptes 4 november. Här nedan berättar hon om uppväxten, London och musiken.
Hur skulle du beskriva dig själv och hur reflekteras det i din musik?
- Jag har väldigt svårt för att sätta konkreta ord på vem jag är i någon form av beskrivning. Jag känner mig däremot väldigt fri med att utrycka mig och spegla vem jag är igenom min musik så jag låter min skiva beskriva vem jag är.
På nya albumet utforskar du relationen mellan mor och barn, hur kom det sig att du valde det temat?
- Jag var inne i en period då jag utforskade min egen relation till min mamma och kände att det var ett spännande ämne. Det är dessutom ett ämne som alla kan relatera till och jag kom då på att det vore spännande att involvera min publik och vänner i min kreativa process och i min process överhuvudtaget till att hitta svar på frågor som snurrade runt i mitt huvud när det gäller relationen mellan barn och mor och överhuvud taget vad det innebär att vara mamma.
Hur skulle du beskriva din relation till din egen mamma?
- Eldig, bättre än vad den var förr, fin och ett pågående mysterium.
Är det någon låt på albumet som du känner lite extra för?
- One more for Ana skrev jag när min mormor gick bort. Sången skrev sig själv mer eller mindre, och kommer väldigt mycket från ett barnbarns naiva perspektiv om döden och om känslorna kring att förlora någon som står en väldigt nära. Jag skrev vad jag behövde höra just då och jag känner mig extra nära henne när jag sjunger den.
Du växte upp på Österlen, vilket är ditt finaste barndomsminne?
- Väldigt många fina minnen. Två av mina bästa vänner på den tiden var Worring och Röbetan, två Shetlandsponnys som vi barn brukade åka ut med på häst och vagn i Brösarps backar och ta med oss picknick. Kan det bli mer Barnen i bullerbyn än så?
Du bor i London nu sedan några år, känner du dig hemma där?
- Ja, storstadslivet kallade till sist på mig och jag är nästan överraskad själv att jag har stannat här och trivs så bra. Ett år blev väldigt snabbt till nitton år. London är absolut hemma.
När började du först sjunga?
- Mina föräldrar säger att jag alltid sjungit och att jag alltid sjöng när jag var liten. När jag var 5 år fick jag börja på en kör och min körledare blev min första sångpedagog. Jag har väldigt mycket att tacka henne för.
Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren?
- I mina tonår så var det bara Jazz. Min första jazzskiva var Nancy Wilson/Cannonball Adderley. Mina favoriter var Ella Fitzgerald, Blossom Dearie, Anita O'day, Sarah Vaughan och Bille Holiday.
Har dina rötter från Slovenien influerat dig på något vis?
- Inte musikaliskt tror jag men absolut bär jag med mig mycket av den Slovenska kulturen och mentaliteten.
Har du någon ”metod” när du skriver texter?
- När jag är i "writing mode" så brukar jag vara strikt med mig själv och börja mina dagar med "morning pages", det vill säga 3 sidor av tömma hjärnan-text och generellt bara skriva så mycket som möjligt om allt och ingenting.
Sen handlar det mycket om att redigera, jag tror jag redigerar texten mer än själva musiken tills det känns som att ord och melodi hör ihop.
Du har skapat plattformen Beyond Vocals, berätta mer om det!
- Beyond Vocals är en plattform jag skapat för blivande sångerskor som är intresserade av Jazz, Folk och experimentell musik. Varje sommar håller jag i en Jazzkurs i hamnstaden Izola i Slovenien där min mamma är född. Det är en intensiv vecka med workshops, master classes, jam sessions och konserter. Jag håller även i workshops i London och arrangerar master classes och kurser för festivaler etc.
Du arrangerade även en festival, som jag förstått var kopplad till Beyond Vocals, i Slovenien. Hur var det och blir det ett återkommande event?
- Det var första året i sommar och Beyond Vocals Festival blir absolut ett återkommande event. Det blev en fantastisk helg med fokus på sång. På scen fanns bland annat The Magic Lantern, Fini Bearman, ELDA Trio och min syster Marina Mårtensson. Under dagarna hölls workshops och master classes i sångteknik, låtskriveri, vokal improvisation och körsång. Jag arrangerade även open mic sessions.
Minns du din första spelning och hur det var?
- Haha, ja. Jag tror det var med min bästis Emma när vi var 14-15 år! Vi fick ett gig på Malmöfestivalen och vi satte ihop EE band och sjöng Stevie Wonder och Sting-covers och tyckte vi var coolast i stan. Det var vi inte, men vi hade kul!
 |
| Foto: Dave McKean |
Vem är du på scen?
- Att stå på scen var något som kom med på köpet om man ville sjunga. Det var aldrig det som fascinerade mig och absolut inget som föll sig naturligt. Jag har alltid varit mer av en introvert person och det är nog mycket tack vare sången och musiken som jag varit tvungen att komma ut ur mitt skal.
Jag tror jag har provat att vara på många olika sätt på scen och till slut kommit fram till att det som funkar bäst är bara vara mig själv, så som jag känner mig i stunden. Jag försöker tänka att publiken är i mitt fokus istället för att jag är i deras.
Hur ser livescenen ut i London?
- Den är fantastisk och jag känner att den bara blir bättre och bättre, åtminstone när det gäller risktagandet och kanske till och med kvalitén på musiken. De senaste åren känns det som att vi musiker har tagit ett större ansvar för scenen eftersom många klubbar har stängt osv.
Vad har du för människor omkring dig medan du skriver musik?
- På just den här skivan så samarbetade jag mycket tillsammans med min gitarrist Luca Boscagin. Jag måste vara tillsammans med människor som jag kan vara fri med och där det inte finns några barriärer för att utforska olika vägar i musiken.
Musikvideon till Loredana är väldigt vacker, hur gick tankarna bakom den och vilken känsla ville du få fram?
- Tack! Jag samarbetade här med en fantastisk brittisk artist och filmskapare, David Mckean och jag gav honom väldigt fria händer. Låten Loredana är inspirerad av boken Women who run with the wolves av Clarissa Pinkola Estes och handlar om "the connection" mellan kvinnor och hur vi bär och lyfter fram varandra från generation till generation.
Vad skrattar du åt?
- Jag skrattar faktiskt väldigt ofta åt (och med) min mamma. Hon har liksom inga filter och säger alltid vad hon tänker och tycker och det blir oftast väldigt roligt.
Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre?
- Att det som behöver tvingas fram inte är värt det och att det är okej att ta risker och misslyckas.
I vilka miljöer trivs du bäst?
- Så länge det finns god mat och glada människor och bra musik så är jag nöjd. Det kan vara var som helst.
Välj en 1. Film, 2. Bok, 3. Artist, 4. Samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer!
- 1. Never ending story 2. Women who run with the wolves 3. Fini Bearman 4. Klimatfrågan!
Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken?
- Det absolut bästa jag vet är att spela med mitt band. Adriano Adewale på percussion, Sam Lasserson på bas, Luca Boscagin på gitarr och Fulvio Sigurta på trumpet. De är min musikfamilj och det finns inget annat som är så frigörande, roligt och berikande som att spela musik med dessa underbara personer och musiker.
Lyssna på Loredana här nedan!
Göteborg i november känns som att befinna sig i ishotellet i Jukkasjärvi dygnet runt, det är iskallt och vinden slår en över hela kroppen. Promenaden till Majorna känns lång i den bitande kylan. Snart framme. På Karl Johansgatan i Majorna ligger Sailor Tattoos & art och där huserar Kim Kennegård, som under namnet Idanceforcookies gör konst som både värmer, får en att dra på de bredaste smilbanden och som hämtar inspiration både från nutidsfenomen och saker som vi som är födda på 80-talet ser tillbaka på med värme. Kim sa upp sig från sitt arbete som habiliteringspedagog för att satsa fullt ut på konsten och både Mia Skäringer och Linnéa Claeson har hyllat henne. Under några timmar på Karl Johansgatan pratar jag och Kim om hennes företagande och hur hon vågade lämna det där ekorrhjulet som kanske inte alltid är så lockande. Vi dricker varsin Cola. Kim skämtar mycket, är uttrycksfull, charmig och genuin. Det är roligt att lyssna till henne.
Hur var det att gå ifrån en trygg anställning för att starta eget?
- Usch! Det var hemskt. Jag var helt säker på att jag skulle göra allting fel och sen hamna i ett sjaskigt fängelse i cirka 50 år på grund av brott mot någon lag.
Men förutom det så var det jättekul.
Tänkte du någonsin ”Shit, vad ska jag göra om allt skiter sig?”, hade du någon plan B?
- Haha, ja det är en återkommande tanke. Det har gått så väldigt bra, så det naturliga för min hjärna är då att börja varna. Men det är bara att fortsätta framåt, sen har jag ju folk runt omkring mig som får upp mig i sadeln snabbt när jag börjar med mitt dramatiska ”SNART ÄR DET ÖVER!!”
Vilka har varit de största utmaningarna hittills och hur har du löst dem?
- Åh, det har varit en del på vägen, mest positiva saker, men som ändå har varit svåra att få ihop. När det kommer in 400 beställningar på en dag och jag är helt ensam med alla olika beställningar. Sen som grädde på moset så jobbar Postnord på halvfart. Men för varje gång man får ihop det så är det ju en fantastisk känsla trots att vägen dit var en aning pulshöjande.
Hur många timmar av dagen jobbar du?
- Det är lite olika, men jag svarar ju på folks frågor och tar beställningar från morgon till natt. Sen så sitter jag ju inte vid ett skrivbord alla dom timmarna, utan kan lika gärna ligga hemma under en filt med raggsockor och varm choklad. Så på så sätt är det lyxigt. Men det finns ju dagar när jag gör ringar och målar 13 timmar på raken. Sen postar paket varje dag osv. Men som alla andra egenföretagare så går jobbet lite hand i hand med det privata. Men som sagt, när pyjamas och tända ljus finns med i ens arbetsdag, så har man det ändå rätt gott.
Hur mycket tid behöver du lägga på marknadsföring?
- Den ingår per automatik eftersom jag har mitt arbete över sociala medier. Men djungeltrummor går rätt bra av sig själv nu. Så jag har inga direkta timmar enbart för det.
Men för ett år sen, så var jag ute på stan och ”tappade” visitkort lite överallt. Sånt tar ju tid. Men nu var det ett tag sen (förra veckan).
Hur marknadsför man sig bäst i ett samhälle där så många och så mycket försöker fånga ens uppmärksamhet?
- Bra fråga!
Man måste ha en produkt folk vill ha eller behöver. Det är nog enda svaret.
Sen om du är snäll och jätterolig så kan det hjälpa.
Hur gör du för att komma på nya idéer?
- Jag har ingen speciell ritual för det, jag tror att det är en myt att det händer på något speciellt ställe. Det är hårt arbete, man får öppna upp alla kanaler och välja ut en del och testa sig fram.
Jag tror jag har ganska lätt för det, TA I TRÄ osv.
Kan du känna en press av att ständigt behöva vara aktuell?
- Jag har rätt hög prestationsångest överlag. Men just ”aktuell”? Nä.
Hur lyckas man inom branschen, enligt dig?
- Du måste tro på dig själv, ha hög självdisciplin och sen kör du bara. Låter klyschigt, men hårt arbete är a och o. Det kommer vara motgångar, och ett par tusen tårar minst. Men har du siktet mot målet - så kan du lättare kriga dig dit.
Du har precis skaffat en revisor?
- Haha. Det stämmer. Vi håller just nu på att föra in allt digitalt och få in lite mer saker på rutin för att underlätta för oss båda. Jag har skickat ett par hysteriska mail till henne redan och hon verkar vilja vara kvar. Det är så värt det, har man råd med revisor så är det ett hett tips!
Vad är du mest stolt över att ha skapat såhär långt?
- Min son.
Tänker du mycket på vad andra ska tycka och tänka eller har du släppt det?
- Det är en berg och dalbana. Helt hormonstyrd. Vissa dagar kan jag inte bry mig mindre, andra dagar vill jag skrikgråta i kudden om det försvinner en följare.
Men det blir nog mer personligt, att dom inte gillar mig. Vad folk tycker om det jag skapar skiter jag i om det är negativt faktiskt. Jag vet ju själv att det är bra.
Hur tänker du kring samarbeten?
- Jag tycker det kan vara kul om det är seriöst.
Väntar otåligt på att Adidas, Lundgrens Skåne vit och Cola Zero ska höra av sig.
Är det många som söker samarbeten med dig?
- Haha, ja. Jag får runt 5-10 förfrågningar om dagen. Mest från personer som vill att jag skickar massor av print och smycken till dom gratis.
Vart ser du Idanceforcookies om 5 år?
- Ett tips är att leva här och nu.
Du har haft några vernissager, hur har det gått?
- Jag har slutat med vernissager. Det tog för mycket av mig. Blev alldeles för påverkad av de som inte kom, än de som faktiskt kom. Vill inte vara en sån person som inte uppskattar det jag faktiskt har. Otacksam. Så den utställningens jag har på Plantagegatan 15 får hänga kvar, men kommer inte öppna upp någon ny just nu. Det kan dock ändra sig snabbt.
Vad säljer bäst?
- Håll käft-ringen och porträtt.
Du arbetar mycket med humor i din konst, vad får dig att skratta?
- Åh, jag skrattar när Louis CK säger saker, cindypyssel när hon pysslar, dansk humor, min son och när kungen håller tal.
Till sist, vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv?
- Det kanske inte är ett klassiskt råd, men att min mamma har sagt att jag är bäst sen jag föddes har nog hjälpt till. Sen sa Yoda en jävligt bra grej: Do, or do not. There is no try.
Ciao!
Följ Kim på hennes Facebook här och på hennes Instagram här.
Om du är optimistisk så lever du längre, fick jag höra och jag, som har haft svårt att vara optimistisk alla gånger, blev så stressad när jag kände att jag gick runt där och förkortade mitt liv och inte var tillräckligt optimistisk. Ett gott skratt förlänger livet, har man ju länge sagt, samtidigt som tiden går fortare när man har roligt, så någonstans kanske det jämnar ut sig?
Ibland hade det varit skönt att kunna dammsuga hjärnan och fokusera på nuet, men det finns så mycket ”tänk om” att dessa tankar dammsuger upp nuet in till minsta dammkorn. Nuet hamnar i soprummet och går inte återvinna.
När jag vill att min hjärna ska vara en avslappningsövning så förbereder den sig för att gå in i ett spökhus och när jag förbereder den för att stå på scen vill den helst springa och gömma sig under ett bord. Visst är det skönt när tankarna brister?
Jag är orolig för att bli ensam, orolig för att bli gammal, orolig för att dö, för att kära och nära ska dö, orolig för hur samhället ser ut och orolig över klimatförändringar. Visst låter det som att premisserna för att vara en obotlig optimist är aningen små? Men är det så att man lever längre bara för att man tänker positivt? Det är kanske så att man lever kortare bara för att man blir stressad av alla rubriker som säger tänk positivt - lev längre, ät si och så och lev längre? Kanske bidrar det bara till en stress som gör livet mindre avslappnat, mindre roligt? Sedan är det förstås, generellt, enklare för någon som sällan är sjuk, som sällan behöver oroa sig, att vara mer positiv.
Men naturligtvis kostar det mycket att gå runt och vara orolig, min oro stannar sällan vid övergångsställen, vid rödljus utan den fortsätter rakt ut i gatan. När jag själv bara vill hem och komma till punkt, tar min hjärna gärna ett extra varv runt framtiden. När något kostar mycket får man såklart fråga sig om man har budgeterat för detta, annars krävs det en del besparingar. Och får jag besparingskrav på mig så tänker jag att jag får skära ner, eller i bästa fall helt avveckla, min oro. Den kostar alldeles för mycket för mig och jag tror att jag kommer må bättre på sikt utan den. Min själsliga budget kommer få grönare siffror.
 |
| Foto: Oscar Ulfheden |
Randiga Rut är tillbaka med singeln Branden i Vancouver. Bandet, som släppte debutalbumet Frågorna för två år sedan, fångade mig redan på den självbetitlade debut-Ep:n som blandade samhällskritik, personliga texter och vackra stämmor. Musiken på både EP:n och albumet kändes aktuell samtidigt som ena foten stod någonstans i 60-talets skor och den andra foten i nutiden. Texterna beskrev ett samhälle som både kryllar av murar, fördomar, utmattning, individualism, men också gemenskap och broar, kärlek. Varandraförverkligande.
Någonstans där passar också Branden i Vancouver, en låt som behandlar hur olika samhällsproblem hör ihop, hur människor fejkar nyheter för att det ska passa deras världsbild, och där musiken som vanligt är trallvänlig och lär ha förmågan att förvandla många dansgolv till protester, till demonstrationer, till revolutioner. Och visst är dansgolv som förvandlas till känslomässiga revolutioner något vackert? För mig är det en av bandets starkaste låtar hittills.
Lyssna på Branden i Vancouver här nedan!
