Musikminne från Mats Wikström - Vara lite vilsen i vår sköna nya värld

Mats Wikströms debutalbum Det är över nu (släppt på Sing a song fighter) berör mig djupt. Det är ett öppenhjärtligt album som dels handlar om en relation men samtidigt också tomheten och sorgen efter att relationen tagit slut. Låtar som Det är över nu och efterföljande I evighet tra la la (jag älskar blåset i den sistnämnda!) tar han mitt hjärta och kramar ur och om det samtidigt. Djupt berörande, som sagt. Texterna är mycket väl skrivna och bränner verkligen till när Mats sjunger dem. Det kommer bli ett album jag alltid kommer bära med mig. Albumet är som sagt hans första solo, men han har i flera år varit låtskrivare och sångare i det fantastiska punkbandet Eterkropp som förra året gav ut albumet Bara vi, inga gäster. Idag har jag den stora äran att välkomna Mats i bloggens serie Musikminne!

När jag var ung under 70-talet (det bästa av årtionden) var jag drabbad av olika slags psykiska belägenheter, i första hand rädslor (fobier) av olika slag som gjorde mig oförmögen att fullt ut delta i de aktiviteter som årtiondet erbjöd. Nakenhet (även offentlig sådan), fria former av sex och användandet av cannabisprodukter av olika slag var vanliga aktiviteter som jag hade mycket liten del i. Musik var till för att spelas, man behövde inte vara bra, det var viljan och inlevelsen som räknades. Men inte heller musiken var jag del av i någon större utsträckning. Till viss del har jag kunnat ta igen allt det där på äldre dar men riktigt på samma sätt blir det ju inte om man är 18 eller 58 (jag är äldre än det nu). 

Det jag ändå kunde göra när jag var ung var att lyssna på musik. I tidiga tonåren var det Tio i topp, och som jag minns det ännu hellre Kvällstoppen som var min trygga vrå i världen. Jag spelade in låtarna på en bandspelare och sedan kunde jag ligga där i sängen och vara lite lagom deprimerad och lyssna på Waterloo sunset hur många gånger jag ville. När jag närmade mig slutet av tonåren och fortfarande var relativt olycklig var det proggen som kom in i mitt liv. Alltså den svenska som ofta besjöng orättvisor ur ett vänsterperspektiv men också svårigheterna med att leva ett bra liv. ”Att vara lite vilsen i vår sköna nya värld” som Ola Magnell sjunger i Påtalåten. Han slog ner som en smärre bomb i mitt olyckliga liv. Kanske är det albumet Nya Perspektiv (1975) som haft störst betydelse för mig. Något år innan kom Kjell Höglunds Häxprocess som haft en liknande stark inverkan på mig. Kan fortfarande lyssna på båda dessa album med stor behållning. Sen fanns ju Gunder Hägg som senare blev Blå Tåget med Stockholm Norra som en utlöpare. Om man ser till tiden jag lyssnat på en grupp är det nog Blå Tåget inkl medlemmarnas sologrejer som jag lyssnat mest på i mitt liv. Torsson är också ett band som följt mig in i dessa dagar. 

Åren gick och jag blev byråkrat på landstinget i Luleå. Ja, åren gick och inte mycket hände. Jag närmade mig 30 och blev till sist mer eller mindre utsparkad från korridorerna 1987. Nästa anhalt blev en konstskola och ett nytt liv började. Jag kom i slutet av 80-talet/början av 90-talet i kontakt med The Bear Quartets musik. Det lite vingliga och lätt melankoliska tilltalade mig. Jag lärde känna medlemmarna och särskilt Peter och Matti har blivit följeslagare i livet. Mattis sologrejer efter bandets upplösning finns med mig nu typ hela tiden. Årtionden har passerat fram till nu när jag lyssnat en hel del på mitt eget soloalbum, både under tiden av pålägg och mixning samt nu senaste tiden för att lära mig låtarna inför livespelningar. Vilat mig från det har jag gjort med Jonathan Richman, lyssnat många timmar på albumet Modern lovers 88. Vardagliga småroliga, ibland melankoliska texter med alla ingående ingredienser på plats. Ska slutligen nämna två låtar som jag då och då sjunger här hemma eller plågar omgivningen med, Konstiga restauranger med Jonas Lundqvist och Fakta och nostalgi med Bäddat för trubbel. Båda med texter om jobbig kärlek vilket jag själv också ägnat mig åt på mitt soloalbum (och i mitt liv). Tack och hej!

Ps. Ursäkta bara en kvinna på spellistan och det är Karin Beckérus projekt Lovi did this. Bra låt! Karin spelar med mig i mitt liveband. 

/ Mats Wikström 

Lyssna på Mats Musikminne-spellista här nedan samt på hans nya album!

Lily Bauer - Have you seen the moon?

Lily Bauer startade faktiskt som gatumusikant och har spelat på både Sydney, Malmö och Lunds gator. Hon bodde i Sydney i ett och ett halvt år men sen blev det Sverige igen och nuförtiden bor hon i Stockholm. Hon har tidigare gett ut musik på svenska men förra året, i november, gav hon ut sin första engelska singel, Wander. Hennes engelska musik är mer åt det folkpopiga hållet, skulle jag säga, medan hennes svenska låtar lutade mer åt vemodig vispop. 

Nu är hennes EP Have you seen the moon? här. EP:n består av fem låtar och något som hennes låtar präglas av, oavsett språk. är det uppriktiga i hennes toner, elden i det hon sjunger om. Det är relativt stillsamma resor vi bjuds på, mestadels gitarrdrivna, men vi får även ta del av piano och fiolens vackra språk. Det är ingen jakt på catchiga melodier utan det är en vemodig läkeprocess vi får lyssna till, om vad det egentligen är som man ska lyssna till. Är det hjärnan eller hjärtat? Att ta felaktiga beslut men att lära sig något av det, göra kloka insikter av det som har sårat. Det är innerligt och vackert på många sätt, särskilt i I know better där hon sjunger “I don’t know your face in the morning light, but I don’t want to be alone” och det är en låt som både värmer och skär på samma gång. 

Den främsta styrkan finns i Lily Bauers röst och texterna som känns så oerhört nära själen. Det avslutande titelspåret kläs i ett så vackert piano att tårarna nästan tränger fram. Det finns en styrka i alla de fem spåren, ett oerhört ärligt och vackert uttryck. 

Lyssna här nedan!

Nouel - Nouel introducing: Short stories

Jag har lyssnat en del på Nouels cover på min favoritlåt av Elliott Smith, Somebody that I used to know. Det är en fantastisk tolkning och man märker att Nouel verkligen uppskattar Elliotts låt, samtidigt som hon lägger sin egen själ i tonerna, i orden som hon sjunger. Nathalie Nedeljkovic som Nouel heter till vardags släppte debutsingeln Milky way 2021. Låten är en av de allra bästa på hennes debutalbum, Nouel introducing: Short stories, som nu är ute. Milky way är ett drömskt rum fullt med gamla fotografier där en gitarr och ett piano möts. Det är ett rum man aldrig vill lämna. Samtidigt bär texten ett vemod om någon som inte längre finns på jorden. Nouel sjunger ”I know it’s not easy to be dead when there’s so many ideas in your head” och det är en fin låt där längtan och saknad går ihop. 

Överlag är det annars ett fint historieberättande blandat med ömsint och vackert gitarrplock som Nouel bjuder på på sitt debutalbum. Det är perfekt kvällsmusik när man kryper ihop i soffan och musiken blir både en filt och en varm brasa och det är en fröjd att lyssna till Nouels texter som både är vackra och skrivna med finess. Det finns samtidigt en lekfullhet av samma själ som målas ut på det vackra omslaget, signerat Ebba Hägne. Lekfullheten målas ut både i texterna och i arrangemanget och ofta går allvaret hand i hand med lekfullheten genom albumets tio spår. Lyssna bara på lekfullheten i City kids eller i den fantastiska texten till Manic pixie dream girl. Det är målande och väldigt bra och ofta i samma skola som just Elliott Smith eller Phoebe Bridgers. 

Kärnan i albumet känner jag, även om Nouel själv berättat att historierna bara är till hälften sanna, finns i något hon sjunger i Iconic pizza night där sista raden lyder ”I would never open up to someone that just doesn't give a fuck” och det är ord som många säkert kan känna igen sig i. Det är ett album som känns öppet, som vågar vara sårbart och det är omöjligt att inte bry sig. Det är på många sätt ett fantastiskt debutalbum.

Lyssna här nedan!

Att träna upp lyckans kondition

Jag hade inte varit riktigt lycklig på länge. Själens rutor hade fått skrapas hela sommaren. Det innebar mest att lyckan inte hade särskilt bra kondition där i början. Det var inte läge för att springa fram. Men är det någonsin läge för att springa? Finns det en tid då känslor måste avgå? Mina känslor har alltid velat ha sina fönster på övervåningen, de har alltid försökt ha en överblick. 

Vissa dagar borde aldrig lämna sina rötter. Vi vadade genom vattnet. Himlen visslade lite tyst och färgades, nästan som en pyroman gick runt där uppe, tände eld på varje kvarter. Glädjen hade varit på hög ljusstyrka hela dagen. Gatlyktorna tändes och blev som små öar i vattnet. Vågorna stack ut sina hakor men det var befriande att stå där. Vi andades med varandra. Vi ska aldrig mer behöva skrapa själens rutor i maj, tänkte jag. 

Vi började gå mot skogen, samtidigt som regnet försiktigt började smyga sig på oss. Träden hade inte satt upp håret på säkert flera dagar. Det var så vackert den kvällen.Jag pekade på mitt huvud och sa att det gått en motorväg här innan, men att det nu bara var en cykelväg där. Jag tänkte att det är en av de finaste sakerna med att få vila ut, att tankar får tänkas klart. Själv vilar jag som bäst när jag rör mig, då är hjärnans mätarställning på noll. Då sjösätts varje tanke i lugn och ro. Jag lade mig i en droppe som försiktigt dök ner under din krage. Jag kände mig verkligen lycklig. När vi kom hem slängde vi av oss kläderna och somnade tätt intill. 

Två år har gått och jag har många drömmar kvar. Jag vill kunna se dem i ögonen, vem vet när de får för sig att packa sina pass? På många sätt är det lättare att bära varandras tyngder. De längsta stegen har vi tagit inombords de senaste åren. Från stapplade ord till böcker, från att knappt våga titta på varandra till att blickarna nu bultar mot själen, välkomnas in. 

Du följde med mig till tandläkaren och vi lyssnade till en äldre person i väntrummet som sa ”åh, en tidning om semlor!” och hans fru svarade ”Älskling, det står senior. Använd dina glasögon!” och kanske är det där vi om några år. En del dagar blir molnen som en snodd kring lyckan men de skingrar sig alltid och lyckan släpps återigen ut över ängarna, över gatorna, över din hand som långsamt närmar sig min under köksbordet.

Ida Wiklund - Mitt hem

Ida Wiklund vann P4 Nästa Stockholm och kom fyra i riksfinalen med fina Gör slut med henne, va med mig. Hon följde upp den singeln med att i januari släppa Det trodde jag aldrig. Ida, som debuterade redan 2011 med albumet Översätter världen, har en utveckling som verkligen rusat fram det senaste och det känns som att hon hittat hem i sitt uttryck och samtidigt vågar fila på det hela tiden. Det mer country-anstrukna på debuten har med tiden fått ett mer modernt popsound. Jag gillar utvecklingen, Ida sjunger alltjämnt fantastiskt och skriver både finurliga och fina texter. Särskilt rymmer hennes texter många känslor och texterna känns som ett fint och tryggt rum för hennes känslor, det finns en innerlighet och en tanke bakom varje ord hon sjunger. 

Det var fint häromkvällen när någon på spårvagnen spelade hennes Lyckligast nu. Det är en fin duett och vanligtvis gillar jag inte när människor spelar musik högt i kollektivtrafiken, men just där och då var det fint. 

Nya singeln, skriven tillsammans med Peter Kvint, Mitt hem är en låt som bär på både ett somrigt och luftigt sound, samtidigt som ett vemod stundtals skär rakt igenom stämningen. Det är både en tacksam hyllning till Stockholm men att samtidigt vandra runt där utan de personer som man gått med där innan gör ont. Ida sjunger till sina mor- och farföräldrar för i orden ”mitt hem” så finns samtidigt tankarna på deras hem och gator och minnen som Ida delat med dem. Det finns en tacksamhet i texten och låten tyngs inte av vemod, det vandrar dock genom låten, hand i hand med tacksamheten. Det är både vackert och rörande. 

Lyssna här nedan!

Simon Alexander - Evermore

Simon Göthberg som gör musik under namnet Simon Alexander har sen debut-EP:n Won’t be found 2017 mestadels rört sig i ett akustiskt landskap där hans röst blivit till en vän som hållit sig i närheten av en och snabbt kunnat trösta en vid behov. Lite den känslan. Simon är fantastisk på att ge olika slags känslor en röst. Kanske är jag mest förtjust i Simons musik när den allra största tyngden finns just där, i hans röst, i just hans berättelser men han är också väldigt produktiv och vågar prova nya vägar, nya sätt att kommunicera ut allt han bär på. Han har visserligen rört sig i lite mer riviga takter innan, men aldrig så mycket som på den nya EP:n Evermore. 

Jag måste säga att jag ändå gillar det lite mer riviga soundet och Happy going lucky är en självklar hit. Han har inte glömt det melodiösa i det tyngre soundet och han sjunger fortsatt mycket bra. De två avslutande låtarna, Alright och Evermore, är något mer tillbakalutade - samtidigt som de är explosiva, men de bidrar samtidigt med en större variation. 

Detta är klart annorlunda än Simons tidigare material men samtidigt är det en spännande utveckling och det är aldrig fel att pröva flera vägar, fler sätt att uttrycka sig. Simon berättade själv att han kände sig lite vilsen och behövde göra något annat och i såna lägen tänker jag att man behöver blicka både bakåt, som många av texterna gör på EP:n, men också blicka rakt fram, som musiken gör här. Det är Simon fast på ett nytt sätt. Det är samma starka röst, med en rivigare förpackning. Det är starkt att våga testa något annat efter många år av ett liknande uttryck och det låter minst lika bra. Men den allra största styrkan, det allra största rivet finns i hans röst. Må han aldrig glömma bort det. Den är den viktigaste komponenten i hans sound.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Leyli

Leyli Afsahi släppte under namnet Leyli singeln Darkest before daylight 2020 och igår släppte hon efterföljande Change for the better. Det är en stillsamt vacker låt där Leylis röst verkligen glänser. Texten beskriver en slags nystart, lite som när livet klär sig i vårskrud och något nytt börjar växa ut i ens liv. Det är hoppfullt och innerligt - och väldigt vackert. Idag gästar Leyli bloggen för att berätta om ett musikminne, kopplat till Polarpriset, BB King och Jimmy Page!

Mitt roligaste och galnaste musikminne är när jag var 16 år och gick på Polarprisgalan tillsammans med min pappa och mina två yngre bröder. Jag kommer från en musikintresserad familj och under hela uppväxten var min pappa väldigt mån om att ta med oss barn på konserter. Mitt största intresse på den tiden var 70-talsrock, och jag hade börjat spela elgitarr två år tidigare. Idolen var Jimmy Page från Led Zeppelin. Gissa hur taggad jag blev när jag fick veta att Polarpriset 2004 gått till BB King och att ingen mindre än Jimmy Page skulle läsa nomineringen på ceremonin! Jag måste dit! Sagt och gjort - min pappa köpte biljetter och vi åkte till Stockholms konserthus. Själva ceremonin var visserligen pampig men för en 16-åring var det kanske lite för formellt och utdraget. Att se sin största idol i egen hög person var däremot nästan en surrealistisk upplevelse, även om han såg väldigt annorlunda ut från konsertfilmerna jag brukade se på DVD. 

Den galna delen av berättelsen utspelar sig dock inte under själva ceremonin, utan efter. Så fort det hela var klart går vi ut i Konserthusets foajé. Jag går lite i förväg och hör plötsligt någon säga ”the bus to Grand Hotel is right outside”. Ett ögonblick senare sitter jag på bussen. Ingen har kollat vem jag är. Min pappa ringer mig på min Nokia 3310 och blir nog lite chockad när han får höra vart jag är påväg. Bussen kommer fram bara en liten stund senare och jag följer med strömmen in på lyxhotellet. Det visar sig att det är där receptionen ska hållas. Hela den svenska musikeliten är förstås på plats. Jag går nästan in i Per Gessle och känner mig lite allmänt förvirrad och malplacerad. Fortfarande är det inte någon som lägger märke till mig - nästan som att jag var osynlig. Jag blir lättad när pappa och brorsorna kommer in genom entrén. Pappa känner sig ännu mer malplacerad - han är den enda mannen som har kostym istället för smoking. Jag har på mig min finaste topp från H&M och en kort pennkjol lånad av mamma, men framstår som väldigt basic bredvid de eleganta damerna i aftonklänning. Det finns heller inga andra barn eller ungdomar där. 

Jag minns inte riktigt vad som hände de efterföljande minuterna men mitt nästa minne är att jag och brorsorna befinner oss en trappa upp i VIP-loungen. Och där är BB King! Han sitter bekvämt nedsjunken i en stor fåtölj och verkar ha en djup konversation med en dam, så jag vågar inte riktigt gå fram och skaka hans hand. Det är något jag ångrar idag! Mina brorsor står nervöst i ett hörn och knaprar jordnötter. Jag minns att rummet var som en normalstor konferenslokal men med få sittplatser. De andra människorna la jag inte märke till - jag var upptagen att titta på BB King, men konstaterade samtidigt att Jimmy Page inte var där. Ska jag kanske gå tillbaka till det stora lobbyn och se om jag hittar honom? Innan jag hinner ta ett beslut är det någon som blåser en fanfar. ”His Majesty the King of Sweden! Her Majesty the Queen of Sweden!”. Dags att gå... Jag hinner kanske halvvägs ner för trappan när jag ser att Kungen och Drottningen är på väg i min riktning. Och strax bakom dem går han - JIMMY PAGE! 

Jag står som förstenad på en avsatserna. När Jimmy Page går förbi mig stammar jag fram ett nervöst ”Hi Jimmy....” Han bara stirrar tillbaka. Det måste ha varit märkligt att se en underdressed tonåring på den lyxiga receptionen. Min nästa syn är mina brorsor som halvspringer ut ur VIP-loungen. De nästan krockar med Drottning Silvia! Nåja, nu är det kanske dags att gå hem. Vi hittar pappa som undrar vart vi tagit vägen. En vakt tittar frågandes på oss. Vi lämnar hotellet samtidigt som folk börjar sätta sig till bords. Det fanns tyvärr inga platser över till oss...

/ Leyli 

Lyssna på Change for the better här nedan!