söndag 14 september 2014

"Jag tror att min musik kommer att vara livet ut"

Foto: Helena Rost

Tidig augustikväll i Göteborg. Det har regnat i flera dagar men just denna dagen är solen framme igen. Way Out West är över och så även många semestrar. Själv hade jag inte råd med Way Out West, men Helena var där och gav festivalen än mer dans i benen. Nu står vi båda och väntar på Jens Lekman. Vi har köpt två flaskor ekologiskt rödvin och när han dyker upp promenerar vi iväg till hans altan och har ett fint samtal om allt mellan jord och himmel.

Du var med i Det händer nu och på Faktums skiva. Har du ett stort socialt engagemang annars? 

- Stort vet jag inte om jag ska säga, men det känns som ett väldigt bra sätt att bidra på, när någon drar igång någonting. Jag är dålig på att organisera eller dra igång någonting på egen hand, men när någon gör det så känns som det en så liten insats för att göra någonting mycket större, så absolut.
Hur kommer det sig att du fick vara med?

- Det var de som hörde av sig bara. 

Hur kommer det sig att det blev Ta mig till havet?

- Det var en lista som de hade. Det var försäljarna som fick välja låtarna och då hade de en jättelång lista och det var jättesvåra val verkligen. Jag skulle kunnat gjort en Bruce Spingsteen-cover eller något sådant, men om valet står mellan en skäms-låt och något som bara är tråkigt så tar jag hellre skäms-låten i så fall och försöker göra någonting fint av den. 

Den är väldigt fin i alla fall.

- Tack för att ni tycker det. Den var svår, väldigt svår. Jag tyckte speciellt vissa rader som ”Sanden är fuktig och kvinnan är ung”, det var svårt att sjunga dom raderna! Man fick bara på något sätt göra om låten så att den blev mer psalmliknande. Det var roligt senare när jag blev erbjuden att köpa den här skivan, när Faktum-försäljare kom fram och frågade ”Vill du köpa den här skivan?”

Köpte du den då?

- En gång gjorde jag faktiskt det och gav bort den till en kompis. 

Det går ju till en bra sak också. 

- Ja, jag gillar faktum faktiskt. De har blivit så himla bra. Det har gått från att vara en tidning som varit en bra idé till att faktiskt vara en bra tidning. De har fått de här exklusiva intervjuerna och blivit någonting som man faktiskt vill köpa. 

Nuförtiden använder sig många artister av sociala medier för att nå ut till sin publik. Hur känner du kring sociala medier? 

- Jag har väl känt ända sedan MySpace startade att det inte är den sortens kommunikation som jag vill ha. Jag har ju haft en jättedjup kommunikation med fans via e-mail och så och jag tycker att det fungerar så himla bra för mig, så jag vill inte ge mig in i sociala medier över huvud taget. Jag har försökt! Jag försöker då och då att starta upp Facebook på egen hand och så dagen efter så raderar jag den. Startade upp Instagram och la upp en bild och så fick jag bara panik, ”vad fan ska jag lägga upp nu då?”

Vi följer dig, vi väntar fortfarande på nya bilder!

- Jag har en lite tanke om att jag ska följa upp den där, arrangera någon slags bild som ska vara en identisk kopia av den. Det är det enda sättet som jag vet hur man ska följa upp en bild på mig med en söt kattunge; en till bild av mig med en söt kattunge! 

När kände du att det passade bra med mail-kommunikation, att vem som helst kan skriva mail till dig? 

- Jag tror att i början så hade jag nog bara en tanke om att min musik och mitt artistskap skulle vara kommunikativt och att det skulle vara öppet och nära. Det skulle inte finnas någon fasad. Fasader kan ju se ut på olika sätt i och för sig. Man inser ju sedan att det är fasader på alla möjliga håll. Jag började med det när det var hanterbart, när jag fick två mail i veckan, då var jag bara så glad över att få dom där mailen att jag svarade jättelångt på dem. Oavsett om det var sådär ”Hej, kan jag köpa en skiva?” så skickade jag tillbaka ett a4 som svar. Sedan blev det liksom bara ett sätt att reda ut tankar och försöka förstå hur musiken fungerade i folks hjärtan och hjärnor. Det blev som en liten familj, man kunde liksom sitta och vänta på att den där personen i Peru skulle höra av sig igen och berätta om vad som hände med den där grejen som han eller hon berättade. 

Kan det bli så att du får inspiration till nya låtar av mailen?

- Jo, absolut! Det händer ganska ofta faktiskt. 

Du körde med det här månadens tema ett tag. Ska du fortsätta med det?

- Nej, det var så svårt. Jag vet inte om alla riktigt förstod det, vissa skrev jättebra på det, men det blev väldigt många mail som bara.. som att man skrev fastän man inte kunde relatera till ämnet riktigt, och då blev det så himla mycket mail att besvara som inte kändes givande, så jag vet inte. Jag lade ner det ett tag i alla fall. 

Hur känner du kring uppmärksamhet?

- Jag tror att ju mer tiden går, desto svårare får jag för det, eller desto skyggare blir jag. Det kulminerade väl i det här tramset kring svininfluensan och så, när det stod en tv-bil utanför huset och då kände jag att uppmärksamhet är något man får för fel saker liksom. Jag kan inte åka runt och samla på mig exotiska sjukdomar för att få uppmärksamhet. Det ska ju vara för musiken om något. 

Hade du vaccinerat dig?

- Nej, alltså, det här var ju första månaden som det hade brutit ut. Vaccinet kom väl två månader efteråt och jag befann mig på turné i kindpussarnas kontinent, Sydamerika. Det var liksom 200 kindpussar varje dag, det fanns inte en chans att jag inte skulle få det. 

Många kan nog uppfatta dig som ganska anonym, är det ett medvetet val?

- Ja, men det är ju också såhär, jag är väldigt personlig i de här mailen och i kommunikationen och sådär, men det är väl mer att… jag tycker inte om den där korta kommunikationen som man har via sociala medier utan jag tycker mer om den här mail-baserade och långa, den ständiga kommunikationen. 

Håller med dig, det kan lätt bli väldigt ytlig kommunikation annars. 

- Ja, precis. Ett kommentarsfält är min värsta mardröm. 

Det är väldigt speciellt för de som verkligen får mail av dig.  

- Det är det jag vill också. Det är samma filosofi jag har med musiken och skivorna också. Redan från början, det får gärna vara, jag gillar det här med handtryckt och handgjort och att man ska få en liten grej som man vet kommer direkt från mina händer

Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än? 

- Ni vet den där grejen där man ritade ett huvud och så viker man och sen får någon annan rita kroppen? Jag har försökt lite grann med vissa vänner till mig, som håller på med musik, att skicka en sångtagning utan musik till, och säga det här bpm:et får du göra musiken till. Det har inte fungerat än. Jag tycker att det är ett intressant sätt att göra musik på i alla fall. 

Vilka har du försökt göra det med?

- Jag vet inte om jag får avslöja det, tyvärr. 

Har du något drömsamarbete? 

- Inte direkt drömsamarbete. Ju mer tiden går desto mer övertygad blir jag om att… Jag har försökt jobba med producenter och samarbeta med folk sådär senaste 6-7 åren, men det fungerar fan aldrig. Det blir alltid någonting som bara inte går. Men nu började jag jobba med Van Dyke Parks, vet ni vem det är?

Tyvärr inte.

- Han jobbade med The Beach Boys på deras skiva Smile och har gjort otroligt vackra stråkarrangemang för olika artister. Han gjorde ett par solo-skivor på 70-talet som är bland mina favoritskivor någonsin, som kollagemusik innan kollagemusik hade ett namn. Han blev jag väldigt peppad på att jobba med när jag insåg att han faktiskt är nåbar. Jag gjorde en spelning i Shanghai med Shanghais symfoniorkester och då lyckades jag få tag på honom och få honom att skriva dom här arrangemangen till låtarna och insåg att han var… Första mailet var ”Hej, Vi pratade om att göra dom här arrangemangen, hur ska jag skicka låtarna” och då säger han ”Strunt i det nu, jag bara undrar, spelar du schack? och så ville han prata schack istället. Där känns det som att det finns en grund för ett bra samarbete. Jag är ett jättestort fan av honom, jag har ingen aning om det kommer att fungera, men jag ska försöka få honom att skriva lite arrangemang. 

Vi gillar när du har stråkar i låtarna.

- Ni ska höra hans stråkar som han skrev till mina låtar inför den här Shanghai-spelningen och det var som att, när jag lyssnar på dom här arrangemangen, som att någon skrivit ett himmelskt klassiskt verk. Någonting som Beethoven hade skrivit. Och så ligger det en låt ovanpå alltihop… Fan, ta bort den där låten, jag vill bara höra stråkarrangemanget! På den nivån är det. 

Har du någonsin funderat på att göra en skiva helt på svenska?

- Nej, jag tycker om att översätta låtar. Egna låtar är bra att översätta, för då behöver man inte kolla med artisten innan och det spelar ingen roll, jag skrev ju dem, så jag kan ju göra precis vad jag vill med dem och att översätta låtarna har blivit ett sätt att titta tillbaks och fråga sig själv: Vad hände där egentligen i den här låten, vad menade jag, kanske uppdatera den lite grann. Julie, till exempel, blev uppdaterad på ett sätt som jag jag tyckte kändes väldigt fint. Jag gillar den där saken att gå tillbaks ibland och bara översätta en gammal låt till svenska och fråga mig själv, var var jag nånstans när jag skrev den låten och vad tänkte jag?

Du har aldrig skrivit någon låt som varit på svenska från början?

- Nej, jag tror faktiskt aldrig att jag har gjort det. Det har liksom aldrig fungerat. Jag tror jag har satt mig ner någon gång och försökt göra det och jag kunde inte ens skriva första ordet. Jag är så van vid engelskan. Jag gillar ju engelskan också just för att den är så neutral. Svenskan har någon slags äppelsmak som jag inte riktigt vill ska färga mina låtar. Det blir så lätt såhär visor och så, det blir så lätt att man sjunger om äpplen och gator och…

Man blir nya Peter Lundblad?

- Ja, precis! Det blir en Ta mig till havet till slut. 

På Knarrholmen förra året så sammanfattade du dina 10 år som artist, hur länge tror du att du kommer hålla på med musiken?

- Jag vet bara att jag ska göra en till skiva som jag hoppas ska komma ut nästa år. 

Är det den du har skrivit på i sommar?

- Ja, precis! Jag ska fortsätta skriva på den i höst och försöka börja spela in och sådär. Det är det enda jag vet. Jag tänkte såhär att jag ska göra den skivan och sedan se om jag känner för att fortsätta med det. Jag gillar tanken på livet i 11-årsperioder. Nu har jag hållit på med musik i exakt 10 år. 

11, va?

- Ja, 11 blir det kanske om jag började spela 2003. Så jag tänkte att jag ska gå in i en ny 11-årsperiod nu, då skulle man kunna ha såhär ett liv mellan 22 till 33, 33 till 44, 44 till 55 och så vidare. 

Vad kommer det vara för skillnad på de 11 kommande åren eller det vet du inte?

- Det behöver inte vara en jättestor skillnad men jag tänker att man hittar någon slags ny vinkel ändå och gör något slags aktivt val där runt 11-årsskarven för att inte fastna i det här med att ”jag kan bara en sak, jag ska fortsätta skriva låtar resten av livet”. Jag tror att min musik kommer att vara livet ut. Inte bara för att jag älskar det utan man är ganska fast i det man blivit bra på ändå. Jag vill bara inte att det ska bli att jag fortsätter för att det ger mer pengar att göra företags-gig eller någonting än vad det ger att jobba på posten liksom.

Du har inte fått någon förfrågan om att vara med i Så mycket bättre?

- Nej. Jag tackade nej ganska många gånger till Allsång på skansen och sådär. Jag känner inte att jag skulle kunna göra det. Jag tror inte att det skulle bli bra. Det här med På Spåret var verkligen på gränsen, känner jag. Jag gjorde På Spåret mest för att jag vet att morfar skulle bli glad.

Augustifamiljen var väl kul att spela med?

- Ja, jag älskar ju Augustifamiljen, de är jättesnälla och fina!

Det var de som frågade om du ville vara med? 

- Ja, precis. Men jag har väldigt svårt för just det där… Jag har gjort sådana grejer i Australien. Har ni sett de klippen på nätet?

Nej.

- Okej, varför berättar jag det här nu? 

Vad heter dem?

- Det säger jag inte… De ligger på youtube någonstans, jag har inte ens vågat kolla upp det. Men det är sådana där tävlingsprogram som är typiskt sådana… I ett av dem sitter jag utklädd till en av dem i Kraftwerk, vitsminkad och med röd skjorta. Jag fattar inte vad jag gjorde där överhuvudtaget! 

Du har inte varit med i sådana japanska tv-program? De har ju lite galna program… 

- Nej, det här var inte så galet. Ibland har det känts sådär att jag säger nej till så många saker att jag måste säga ja till några saker och så har det blivit sådana grejer som bara: Varför sa jag ja till det där? Men man blir en erfarenhet rikare i alla fall och ibland kan det nästan vara lite skoj att utsätta sig för det också. Men Allsång på skansen och så. Jag förstår inte varför det blev coolt, det är ju bara tråkigt, tycker jag. På Spåret har ju lite tävlingsmoment i sig som kanske är lite intressant, men…

Skulle du tacka ja om du fick frågan om att ställa upp i Så mycket bättre?

- Nej, jag känner inte att jag skulle passa in där heller. Jag skulle inte kunna göra ett bra jobb. Jag skulle bara göra alla producenter besvikna. 

Det tror vi inte, du gör ju jättebra covers! 

- Ja, men sedan ska man vara rolig och sitta där och… 

Men man behöver väl inte vara det?

- Var det inte Laleh som fick skäll över att hon inte var tillräckligt rolig? 

Jo, de klagade på att hon var blyg! 

-Ja, exakt. Jag skulle vara precis likadan. Laleh är ju ungefär 1000 gånger roligare än vad jag är så att…

Du hade ett band med henne en gång i tiden, vad var det för ett slags band? 

- Det var väl ett sådant band som man har när man är 15 och har lärt sig spela ett instrument. Jag har för mig att det var så att jag och två andra var hennes kompband så vi spelade hennes låtar. Hon ringde upp mig och frågade om jag spelade gitarr. Vi gick på samma högstadieskola i hammarkullen och så. Jag var 15 och hon var 14, tror jag. Sedan så körde vi hennes låtar som redan då var väldigt bra, tycker jag. Och sedan körde vi lite andra låtar som vi hade gjort tillsammans som var rätt konstiga. Vi gjorde väl två-tre spelningar, på blå stället i Angered och på en festival i hammarkullen. 

Har du någon kontakt med Laleh idag?

- Nej, vi träffades sist på nyårsafton 2006, tror jag det var, men nej, inte direkt. Men jag är så glad över att det har gått så bra för henne.

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?

- Jag tror inte det finns ett bestämt ämne på något sätt, men däremot så har jag blivit väldigt noga med att kolla av med folk så att ingen känner sig utlämnad. Jag brukar be om folks godkännande om jag ska skriva om dem, även om det är under pseudonym eller så. 

Har du skrivit någon jättebra låt och så har du frågat om lov och så har dem sagt nej?

- Nej, det har faktiskt aldrig hänt. 

Du hade en musikhjälpen-Auktion där man kunde bjuda på en middag med dig och så skulle du skriva en låt om det, hur blev det med det?

- Jomen, det var väldigt intressant! Det som hände var ju att jag gick på den här middagen med en så himla trevlig kille och så började han berätta sitt livs historia och det var verkligen som låtmaterial för fem album. Han hade gått igenom så otroligt stora livsförändringar. Verkligen en rörande historia liksom. Men när vi hade druckit en flaska vin så kommer det fram att det egentligen är företaget han jobbar för som har betalat för låten. Det hade blivit något missförstånd för det var en oklar beskrivning liksom i den här auktionen. Han påpekade då att låten skulle handla om företaget som han jobbar för och det blev ganska märkligt. 

Det ville du inte göra?

- Nej, alltså, jag tackar ju nej till sådana här erbjudanden som är på flera hundra tusen för att göra sådana saker och det blir så konstigt när man får… Det är ju jättebra att det går till välgörenhet, men det var liksom 11000 kronor för att skriva en reklamjingel till ett företag.

Men det var ändå hans egen historia?

- Nej, men alltså det var bara något som vi satt och pratade om. Vi introducerade ju varandra och så satt vi och snackade och det blev väldigt öppenhjärtigt. Men sen kom vi till någon slags kompromiss så jag skrev en låt som man kunde spela på fikapauserna på jobbet. Han var nämligen en mood manager. 

En Mood manager?

- En Mood manager jobbar med att gå runt och bre mackor åt folk, se till att alla har det bra. Han brukade ha på sig en tiger-kostym och dansa runt i korridorerna. Alltså, är det högkonjuktur eller vad? Men det kändes som att det blev en bra kompromiss där i slutändan. 

Men du sjöng ändå om honom och hans liv?

- Nej, jag sjöng inte om hans liv, utan jag sjöng om hans jobb snarare så det blev liksom sådär. Jag gjorde den som en låt, som… Ja, ni vet. Det finns ju den där klassiska grejen med pop-låtar som handlar om hur jobbiga måndagar är, längtar till fredagarna, Friday i’m in love..

Tell me why i don’t like mondays…

- Fast den handlar om en massaker i och för sig. Det var en flicka som gick till skolan och sköt ihjäl massa klasskamrater och så frågade de henne, "Varför gjorde du det?" och då sa hon "I don’t like mondays." Men i alla fall, det blev en sånär klassisk längta till fredag-låt liksom och den blev faktiskt skitbra! Jag blev nästan lite såhär "fan, den här låten borde jag ju släppa själv." 

Ska du släppa den på en kommande skiva?

- Nej, det skulle bli jättekonstigt om jag skrev en massa personliga låtar och sen en låt om en Mood manager som dansar runt i en Tiger-kostym. Men jag tycker om den där grejen när ens musik får en funktion på det sättet. När det gäller personliga låtar så kan det vara så slumpmässigt hur det kopplar till folks hjärtan och hjärnor och sådär, men när man får ett uppdrag att skriva en låt till någons fikapaus. Det kan vara så otroligt inspirerande. Eller såhär, bröllop. Jag gör 5-10 bröllopsspelningar varje år. 

Gör du det? Du har sagt i din logg att du inte gör bröllopsspelningar. 

- Jag skrev väl att jag gjorde det?

Jag (Helena) har för mig att du skrev att du inte gjorde det. Jag har ju sett en video på Youtube, den från Australien, men då tänkte jag såhär, jaha, han gjorde väl ett undantag då. 

- Jag spelar på bröllop hela tiden och det är jätteroligt. Jag känner mig som en barnmorska eller någonting, man är med om det där jättestora ögonblicket i deras liv och sen blir det att man kommer dit, spelar, förlöser dem och sen så ser man dem aldrig mer igen. 

Får du vara med på festen efteråt?

- Om jag vill så brukar jag få det. Men oftast så är det så att jag måste tillbaks och skriva och producera och jobba och sådär. Det är ju ett heltidsjobb jag håller på med. 

Har du någon speciell anekdot från någon spelning?

- Jag har en massa anekdoter, jag borde skriva en bok om alla de här bröllopen som jag varit och spelat på. 

Berätta en bröllopsanekdot då?

- På en del bröllop ska jag vara en överraskning. Som det där klippet du såg. Han hade bett dem att de skulle spela en av mina låtar när de gick upp dit, sen när de gick upp där så sa han tydligen "Fan, de spelar fel låt" och då sa hon "Nej, han spelar rätt låt" och han bara "Han?" Och sedan har jag fått hoppa upp i tårtor och paket och varit det rätta svaret på ett popquiz.

Var du instängd i ett paket?

- Ja, det är ingen bra idé kan jag säga på en gång, för man får inget syre i de där paketen. 

De gjorde inga lufthål?

- Nej.

Hur länge var du instängd?

- Det var nog bara 5 minuter, men jag tror att jag höll på att svimma. 

Ja, det är klart, man dör ju efter två så. 

- Haha. 

Foto: Helena Rost

Finns det någon skillnad på scen-Jens och en utanför scenen-Jens?  

- Gud ja! Jag är en sådan entertainer på scen, men jag gillar ju att kliva i de skorna också. Det är skoj.

Vad känner du är den största skillnaden?

- Jag har självförtroende på scen, inte största självförtroendet i världen, men jag kan känna såhär att… jag har ju liksom haft häcklare ibland som alla artister har, men dom biter inte på mig när jag står på scen. När jag går på gatan så känner jag mig lika osäker som alla gör. Jag tänker att jag är ful och töntig men när jag står på en scen så är det liksom ingenting som riktigt kan nå mig.

Och det är även när du står själv utan band?

- Ja, jag är ju fortfarande nervös och så, men det är ändå så att jag tror på mig själv när jag står där. Det är en underbar känsla. Det är därför det känns som att jag aldrig kommer sluta med det heller. Det kan ju vara så att någon skriker ”Fan, vad dålig du är” liksom, det är alltid något fyllo som kommit in på fel spelning. Det händer ju fortfarande att folk ropar efter Ulf Lundell-låtar när jag spelar. Så jag tror inte det handlar om det utan det handlar mer om att ha gjort någonting så länge att man vet att man är bra på det. 

Du känner att det du gör verkligen är bra?

- Ja. Annars skulle det vara jättejobbigt, tror jag. 

Du känner aldrig att det är en pärs att ställa dig på scen och leverera? 

- Jo, det kan vara jobbigt absolut, men det är alltid olika sammanhang så klart. Det är alltid jobbigt när man ska göra en spelning i en stor stad där man vet att det är så mycket utvärdering liksom. New York och Stockholm eller att komma till Göteborg. När man har varit ute på turné och varit en främling och sen helt plötsligt komma till en stad där folk känner en och har sett en på gatan och tänker att dom vet vem man är och så ska man prata svenska, översätta allting till svenska liksom, sådant där kan bli jättejobbigt. 

Så det är nästan jobbigare att spela i Göteborg än i Sydney?

- Ja, jag tycker det är jätteroligt, men det finns ju någonting som är vackert med att vara främlingen som kommer till stan. Det finns någonting betryggande i det. 

Hur känns det när människor kommer fram på gatan?

- Då står jag helt plötsligt på den där scenen. 

Då är du Scen-Jens?

- Ja, om det är någon som kommer fram och säger någonting snällt så, absolut. 

Då är det inte så många som får se ditt vanliga jag som inte känner dig privat? 

- Nej, så är det ju, men det är ju inte Dr. Jekyll & Mr Hyde vi pratar om. 

Vem är du nu?

- Just nu är jag nog Scen-Jens. Jag märker att jag ibland pratar med en annan röst när jag är scen-Jens. Att jag levererar lite mer, som ni säger, i mitt tal. Jag pratar med en lite mer tystlåten röst annars. Det är inte lika mycket klang i den då. 

Din senaste skiva handlar om ett uppbrott, tror du man kan skriva sig ur någonting?

- Nej, jag trodde inte det när jag skrev den, men när jag väl hade gjort klart den och höll den i handen och någon journalist som jag gjorde någon intervju med lade den på bordet mellan oss så kändes det faktiskt som att jag kunde distansera mig från alltihop och gå vidare. Det var en väldigt märklig känsla. Jag trodde verkligen inte på det men just när jag såg hela den tiden och alla de känslorna förpackade på en liten plastbit så kändes det som att det blev någon slags symbolisk vidaregång. 

Vad är ditt bästa tips att komma över ett brustet hjärta?

- Armhävningar! Jag tror just på den där grejen att hålla sig i form och springa eller göra armhävningar eller göra någonting som bara aktiverar och liksom gör att man kan sova på kvällen. När jag springer till exempel så tänker jag inte på saker, jag bara kopplar bort allting och sedan så kanske man mår bättre efter ett halvår eller ett år eller tre år eller hur lång tid det nu tar och då, inte bara med att man mår bättre då utan även fan, så var man helt ripped helt plötsligt också så, man har jättebra kondition… 

Fast det är ganska svårt att förmå sig att gå ut och springa när man ligger där. Vad är det första man ska göra liksom?

- Ja, jag vet inte. Har ni testat att springa?

Annars är det lätt att mest ligga i sängen och gråta. 

- Men det är klart att man ska göra det också. jag tror att det är det första steget, att ligga i sängen och gråta och inte gå upp.

Men hur länge är det okej att göra det?

- Det finns ju ingen tidsgräns… Eller ja, 3 år är nog max. 

Vad gör man efter 3 år då?

- Då tar man på sig skorna och springer. 

Tror du skivor kan vara en del av läkningen?

- Absolut. Och det var väl liksom själva tanken med att göra den skivan också, för det var så otroligt svårt och det fanns för första gången fanns det inga historier, det fanns bara en diffus känsla och jag hade ingen aning om hur fan jag skulle få ut den där skiten. Men tanken fanns ändå på något sätt att om jag skrev ner alla dom här tankarna så skulle någon kunna relatera till dem och att det skulle kunna hjälpa på något sätt. 

Så det hjälpte både dig och…

- och Oskar! haha. 

Jag (Oskar) lyssnade mycket på Become someone else’s och den hjälpte mig väldigt mycket.

- Vad bra, den låten är ju lite mer den där låten man kanske sätter på några månader efter. När man blivit lite cynisk. Jag tänker att den låten handlade om det här avståndstagandet man gör ett tag efter kanske efter att man kommit ut ur ett förhållande men sen påminnelsen om att man ändå längtar efter någon som håller om en liksom. 

Melodin till den är ändå ganska glad. 

- Ja, den är ju lite sådär som en countrylåt. 

Vad har du relation till ditt gamla namn Rocky Dennis idag?

- Ingen alls egentligen. Det kommer upp då och då i intervjuer sådär, men det var ju en så kort period liksom och det var ju ett missförstånd. Jag gillar ju missförstånd, det känns som en grund i många av mina låtar men…

Hur var det? Låten släpptes ju som Rocky Dennis, men vem var det som hittade på det? Var det du eller var det någon kompis?

- Jag befann mig väl i en period där jag inte hade tagit ett namn och så var det någon som bokade mig till någon klubb har jag för mig och jag tror att dom tog det namnet från låten, att det var något missförstånd, att dom trodde att det var jag som var Rocky Dennis, att jag hette det på riktigt och sen tänkte jag att det gör inte så mycket, det kom tre personer på den spelningen så det spelade ingen roll, men sen så. Någon köpte en vinylsingel och gav den till Hanna Fahl och hon jobbade på p3 pop då och spelade den på p3 som Rocky Dennis. Sen var det ju kört. Då accepterade jag det efter ett tag och tänkte att då är jag väl Rocky Dennis då. Men sen kändes det lite jobbigt med att det fanns en riktig person som hette Rocky Dennis som hade ett jävla livsöde och jag vet inte, jag tyckte ju om filmen liksom, men jag tyckte inte riktigt om att bli förknippad med det här riktigt tragiska livsödet. 

Var det efter det du gjorde Jens Lekmans farewell song to Rocky Dennis?

- Ja, men det var ju ett sätt att separera de här två karaktärerna. Det skulle ju varit en splitsingel. En vinylsingel med två sidor och så blev det aldrig det, det blev bara en cd-singel. Det skulle ha varit den där perfekta splitsingeln liksom. 

Med molnet…

- Ja, precis. 

Vad känner du för Göteborg idag?

- Jag tycker jättemycket om att bo här. Det kändes som en chock att komma tillbaks från Melbourne. Det var ju en dröm som jag var tvungen att ge upp innan jag var klar med den liksom och det kändes väldigt tungt första året jag bodde här efter det. Som att jag verkligen fått ge upp en dröm. Jag tycker om storleken på staden, jag tycker om att man inte behöver bestämma exakt var man ska träffa sina vänner utan att man kan gå nånstans och veta att ens vänner kommer vara där.

Din dröm om Australien, det blev inte som du ville? 

- Nej, det gick inte att uppehålla sig där längre.

Hur länge var det du bodde där?

- 2,5 år ungefär. 

Känner du att du kommer stanna i Göteborg nu? 

- Jomen så känns det ändå, tycker jag. Inte för alltid kanske men ändå, jag trivs här. Det händer ju inte så mycket musikaliskt i Göteborg längre. Jag tycker inte att det kommer så mycket nytt direkt, som jag blir sådär genuint peppad på. Men det är fortfarande en bra, jag tror att den här scenen som byggdes upp sista tio åren, det känns som att den har gett mycket ändå. Way Out West hade inte funnits här om det inte vore för den och det hade inte kommit lika mycket band om det inte vore för det. Jag tror att det är många band som kommer hit för att de har hört om Göteborg, genom artisterna och sådär. 

Tycker du ändå att Göteborg är en bra musikstad att bo i?

- Absolut. Jag tycker ändå att det är, jämfört med när jag var tonåring, är vi i samma ålder eller? Hur gamla är ni?

30 & 29 och du är född 81 så det är ungefär samma. 

- Jag minns det ändå som att alla band hoppade över Göteborg. Man körde Sockholm, Malmö, Köpenhamn typ. 

När då menar du?

- Slutet på 90-talet tänker jag, början på 2000-talet så var det många band som man fick åka upp till Stockholm eller ner till Malmö för att se. 

Det är inget vi märker av nu. 

- Nej, men det har väl att göra med att spelställen har ju utvecklats och det kräver ju ändå att.. Jag menar pustervik förr i tiden, det var ju ett litet hörn med den där scenen på övervåningen liksom där typ alla band spelade. Nu kan man boka lite större band dit samtidigt som det finns en sådär. Koloni fanns ju inte på den tiden heller för sådär jättesmå och jätteintressanta experimentella band. Jag tycker ändå att det är mycket bättre nu. 

Du känns lite som Håkan Hellström, att många åker hit för att uppleva det där du sjunger om, det göteborgska, spårvagnarna och kortedala torg.. Det är ganska fint ändå. 

- Ja, jag gillar den där grejen med att skriva in stadens gator i historier och så och göra dom lika romantiska som avenyerna i New York eller avenyerna i Paris. 

Det är väldigt lätt att romantisera Göteborg. Det har blivit lite en sådan stad. 

- Det finns ju den här känslan av att folk kommer hit och sitter på vip-området på way out west och instagrammar och det har blivit lite grann av en fasad liksom, den här känn ingen sorg-bilden, som den filmen, av Göteborg. 

Vad tyckte du om filmen?

- Jag tyckte den kändes som spiken i kistan på musikgöteborg. Alltså, jag älskar ju Håkan men jag tyckte den kändes buskis. Idéen till den tyckte jag var jättebra och jag skulle tycka att det var roligt om någon ville göra en film om mina historier också.

Dina historier hade verkligen passat som film.

- Ja, precis. Jag jobbar mycket filmiskt när jag skriver låtarna. Ibland så ritar jag till och med upp platserna personerna är på, jag har ett sådant här anteckningsblock som man har när man gör film som är såhär rutor, istället för ränder så är det sex rutor per sida. så ritar jag upp händelseförloppet 

Du ritar gubbar och så?

- Ja, jag jobbar ganska filmiskt med låtarna. 

Foto: Helena Rost

Om det blir en Jens Lekman-film, vem hade passat bäst i rollen som dig?

- Bara det inte är Michael Cera så är jag nöjd.

Gillar du inte honom?

- Jo, jag älskade honom förut men nu känns det som att han.. Just den här quirky-grejen känner jag att jag blir så fruktansvärt trött på i slutändan. Jag kan känna att jag har fått den stämpeln också, popmusikens Michael Cera. Jag har varit så trött på den… 

Men han Joseph Gordon-Levitt, han är väl lite stor nu?

- Han är väl också sådan? 

Han skulle passa som dig. 

- Det är möjligt. 

Ska vi säga honom?

- Som en ung Jens då kanske. Jag tycker Michael Cera blev bra när han fick spela lite mer av ett asshole.

Vilken film var det?

- Han var lite mer mångdimensionell i Scott Pilgrim.

Var han inte en tönt där?

- Jo, men samtidigt så var han undermedvetet lite asshole, i slutet så får han möta sig själv som en karaktär och sen efter det har han väl gjort ganska många roller där han är ond, jag tror det är ganska medvetet.

Du gjorde ett gästspel med Annika Norlin, på Way Out West, som var magiskt. Ni har inte funderat på att göra något samarbete tillsammans?

- Åh, tack! Det är roligare att göra ett samarbete med någon som tänker helt annorlunda än vad man själv gör. Jag tycker vi känns ganska besläktade på många sätt och risken finns väl att vi bara gör något som låter exakt som oss liksom. Man vill gärna ha ett samarbete med någon som kan stå för någonting annorlunda. Det känns som om vi tänker ganska lika kring musik.

Har du något exempel på någon som är helt olik dig som du skulle kunna tänka dig att köra någon låt med?

- Nej, jag är dålig på det här med samarbeten.

Jag (Oskar) pratade faktiskt med ett amerikanskt band, jag träffade dom i Malmö 2010, och första gången jag hörde dem så trodde jag nästan att det var du. Sångaren låter väldigt mycket som du.

- Vilka är det?

Kisses.

- Kisses! Aha, jag mailar ganska ofta med honom.

Det är ett par som är Kisses.

- Jaha, ja, det är bara han som mailar mig.

Så ni har kontakt alltså?

- Jo, men han var väl ganska inspirerad av Embassy, det är ju ganska många band som har influerats av det där Göteborgsbaleariska.

Tycker du också att han sjunger som dig?

- Ja, det kan nog stämma, nu har jag inte hört honom på tre år, men jag har för mig att han låter lite som Arthur Russel. Jag har så svårt för det där när folk säger "han låter som dig" så kan jag liksom inte höra det. Det är som om någon säger "den där personen ser ut som dig", "vadå för att han har en keps på sig?"

På tal om något annat, läser du vad som skrivs om dig?

- Nä, det gör jag inte.

Så du googlar inte dig själv?

- Nä, nä.. jag tänker att det som behöver nå mig kommer att nå mig. Att googla sig själv det känns som att, om telepati fanns på riktigt skulle man då vilja aktivera det, skulle man vilja ha telepati? Skulle man vilja läsa exakt vad folk tänker? Folk skriver ju exakt vad som faller dom in. 

Bra liknelse! Vad känner du över att folk vill veta mycket om dig?

- Det finns en del av det som är obehagligt. Men jag märker ju det när ni ställer frågor till mig och när andra ställer frågor till mig så är det ibland vitt skilda, konstiga historier och bilder som cirkulerar som verkligen inte är sanna. Jag gillar den grejen lite grann. Jag är ju lite aktiv själv i att sprida de där bilderna av mig. Det finns ju något vackert i det där också. Historier får ju sina egna ben också, så länge de inte slutar med att jag får en snyting så tycker jag att dom är okej.

Vad tror du folk i allmänhet har för bild av dig?

- Vad var det någon sa sist? Att jag har pensionärstendenser. Jag tror det bygger på en ganska tidig bild av mig när jag hade undulater och bodde i Kortedala. 

Tror du att den bilden har förändrats med åren?

- Jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning.

Nä, du googlar ju inte dig själv, så det vet du inte.

- Nä, precis, haha.

Vad tyckte du var bäst på årets Way Out West?

- Vulcano, på Jazzhuset. Jag är väl lite partisk för jag känner Cissi som spelar trummor i det bandet. Hon skulle spela trummor i mitt band ett tag. Jag hade aldrig sett dom förut och jag gick dit utan några förväntningar över huvud taget. Jag hade sett den där filmen innan som Alexandra Dahlström har gjort. 

Var det en bra film?

- Det var en fantastisk film. Jag har aldrig sett en film som har fått mig att vilja starta ett band så mycket. Så, jag gick och såg dom. Det började riktigt riktigt bra och sen blev det på något sätt ännu bättre, och sen slutade det ännu ännu bättre. Det var sådan stämning och det var folk som stod och headbangade och folk som stod och dansade och det var underbart verkligen. Jag hade otur också för jag hade prickat in vissa saker som jag ville se av nostalgiska skäl som visade sig vara jättetråkiga. Jag såg Bill Callahan, älskar Bill Callahans texter och hans skivor men det var så tråkigt. Jag minns inte vad jag såg mer. Det slutade i alla fall med att jag gick för att kolla på Outkast med stora förhoppningar och möts av en stor röv. Jag gick därifrån för att jag inte orkade vara kvar.

På tal om Outkast, du skrev i Det händer nu om feminism och hur du fick ditt uppvaknande. Vilka normer tycker du präglar musikscenen idag i Sverige?

- Jag märkte ju mycket mer av det utomlands får jag väl säga, speciellt i USA. När jag såg Outkast så tänkte jag mycket på när jag såg Snoop Dog på Hultsfred 2005, som började med att visa någon 20 minuter lång mjukporrfilm där han var med i filmen, jag minns inte hur diskussionen såg ut då men jag tror ändå att den inte var alls på samma nivå som den var med Outkast i år. Jag tror att just då var det någon slags backlash för feminismen i Sverige och det känns som att just nu så är det ändå någon slags uppgång får man väl säga som bokens titel antyder, det händer nu.

Det har aldrig pratats så mycket om feminism som i år och det är väl mycket F!:s förtjänst. Nu pratar ju alla partier om att dom är feminister. "Vi är också feminister, ni behöver inte rösta på F!!” Det är i och för sig bra, men de hade aldrig sagt det annars.

- Men jag tänkte på det där, hur undviker man att det blir en ny backlash, eller en backlash har väl en funktion att man får tänka om och sådär, men hur undviker man, speciellt med tanke på att det här hände på Way Out West, att det liksom är lite coolt just nu. Hur undviker man att det blir bara en trend som folk tröttnar på om två år. 

Förhoppningsvis håller det i sig i ett antal år. 

- Det tror jag också.  Men det är som att varje reaktion har en motreaktion och jag tänker att humorn har ett stort ansvar. Jag tänker att runt början på 2000-talet så pratade man mycket om politisk korrekthet och inom humorn så skulle man vara politisk icke-korrekt och gärna skämta om det man inte fick skämta om. Men nånstans så övergick skämten från att driva med rasism och sexism till att bli rasistiska och sexistiska. 

Vad gillar du för stand-up? Vad hette han som var med dig och turnerade? Barry?

- Ja, Todd Barry. Jag hade en komiker med mig efter det som hette Tig Notaro och hon är en extremt rutinerad komiker som inte var speciellt välkänd men ett namn i comedy-branchen men så gjorde hon ett otroligt modigt framträdande när hon precis fått reda på att hon hade cancer och så gick hon rakt upp på scen och gjorde en halvtimmes stand-up om det och det är det absolut vackraste, roligaste och sorgligaste jag har hört inom stand-up. 

Hur var det? Vad sa hon?

- Hon kommer ut på scen, folk applåderar, hon säger "Thank you, I have cancer. Thank you everyone, I have cancer." Konstant genom hela showen så är det bara stämning där folk börjar skratta och sen kväver dom sina skratt och det känns som om folk inte vet hur dom ska reagera liksom. Och det är exakt det jag vill att stand-up ska vara. Som ett sätt att prata om svåra saker och väldigt mycket motsatsen till det som var runt början på 2000-talet när det var mycket, dra så extrema och så förbjudna skämt som möjligt och tänja på gränserna vilket bara ledde till att, när folk började prata om politisk korrekthet som någonting dåligt, det kändes som om humorn hade ett ganska stort ansvar i det där. Men jag tycker man hörde det väldigt mycket mer förut, även om det användes mest inom smygrasistiska sammanhang.

Vad tycker du om att skriva politiska texter?

- Jag tycker det är en intressant utmaning för jag har aldrig varit den som skrivit plakat-politiska texter. 

Du skrev ju om Göteborgs-kravallerna. (Do you remember the riots?)

- Men det var mer av en kärlekslåt som jag vävde in mot en politisk backdrop. Jag tycker alltid det är mer intressant att berätta en historia än att skrika saker även om det mest beror på att jag är dålig på att skrika saker och agitera. Jag tycker om när man luras in i att vara i någons kropp eller att se med någons ögon och sen uppleva vad politiken gör genom den personens ögon på individens nivå. Förr i tiden skrev jag personliga kärlekslåtar som utspelade sig i politiska händelser, demonstrationerna mot Irak-kriget eller göteborgskravallerna. Och numera skriver jag mer låtar där det politiska sker i det personliga, eller det privata, som Waiting for Kirsten till exempel.  

Vad lyssnar själv du på idag?

- Jag lyssnar mycket på musik men jag inspireras inte så mycket av musik. Jag inspireras mer av böcker och filmer och nyheterna och allting sådant.

Vad lyssnar du på när du lyssnar på musik, just nu?

- Det känns som om jag har lyssnat på Lovers Rock i 4 år. Mycket kvinnliga sångerskor som sjunger kärleksballader. Det är en genre alltså. So this guy at my office är inspirerad av Lovers rock. 

Vilken var den första skivan du köpte?

- Marky mark & the Funky bunchs debut.

Tycker du fortfarande om den?

- Jo, den är bra. Med Loleatta Holloway på sång i Good Vibrations.

Köper du fortfarande skivor?

- Ja, jag köper ganska mycket vinyl och så. Jag lyssnar också mycket på musik från slutet på 80-talet till början på 90-talet från mellanöstern, jag gillar popmusiken därifrån, från Libanon och från Syrien och från Libyen, framför allt, tror jag. Så jag har brevvänner därifrån som går och köper vinylskivor och skickar till mig i utbyte mot skivor som dom vill ha härifrån. Så jag fick precis nu för någon månad sen ett stort paket med 40 skivor från Libanon med otroligt bra popmusik. Jag älskar när synthen introducerades i hela världen och hur den användes olika på olika håll.

Är det någon musik därifrån som du kan använda dig av i din egen musik?

- Jag tycker mest om att studera strukturerna i musiken, det finns ett annat tankesätt i hur man bygger en poplåt och jag gillar hur rytmerna kan gå otroligt snabbt samtidigt som låten i sig gungar fram i ett makligt RnB tempo ovanpå. 

Följ gärna Jens Lekman på hans hemsida