Jag intervjuade Ida Staake när hon precis hade släppt sin debut-EP Försvinn inte. 2017 kom singeln Det finns inte. Nu under februari har Ida varje fredag släppt en singel, som tillsammans bildar den nya EP:n Alla vet bättre när solen gått upp. EP:n sträcker sig från inledande stillsamma Ställ inte frågan till avslutande dansanta Alla vet sämre när solen gått ner. Det handlar fortfarande om personlig pop på svenska i stil med Steget och Veronica Maggio.
Att Ida väljer att göra en cover på Arja Saijonmaas Högt över havet är roligt och det funkar verkligen. Originalet är jag ganska trött på, men Ida gör verkligen låten till sin egen och i mitt tycke är den klart bättre än originalversionen. Duetten Fritt fall, som hon sjunger tillsammans med Pelle Håkman, är vemodig men väldigt vacker, med raden ”Visste inte vem du var, nu är du överallt.” Det finns ett vemod i musiken, i texterna, men det är samtidigt svårt att sitta still, för det är ett vemod som både svänger och värmer, som får mig att känna mycket.
Mest svänger det om avslutande Alla vet sämre när solen gått ner. En låt jag vill dansa till på valfri klubb eller festival i sommar. Måste även berömma omslaget, i en allt mer digitaliserad tid där vi lyssnar på musik på ett annat sätt är det många som inte värderar omslag på samma sätt längre, men Idas omslag känns alltid både lekfulla och vackra. Det känns som att allt; musiken, texterna och omslaget är gjorda med mycket hjärta. Det värmer.
Lyssna på Alla vet bättre när solen gått upp här nedan!
 |
| Foto: Josefin Stacy |
Julia Nilsson släppte debuten Oceans 2015, hon fick fina lovord och jämfördes med Carole King och Joni Mitchell. Hennes kommande EP Deep Down I Buried My Heart släpps den 12 april. Första singeln från den, When the spring comes, släpptes nu i februari. Här berättar Julia om singeln, om hjärtesorg och om normer i musikbranschen.
Berätta om singeln When the spring comes!
- Det är en låt om hopp, om att vara i något svårt och lita på att det kommer en dag när det känns annorlunda. Den kom till för två år sen och spelades in förra våren, jag spelar piano och sjunger och sen la vi på stråkkvartett och syntar.
I april kommer EP:n, som präglas av en sorg, men samtidigt finns det hopp, tycker det är fint gestaltat på omslaget, jag tolkar det som att våren kommer, något nytt gror fram. Är det så du känner nu när våren försiktigt är på gång? Att EP:n är början på något nytt?
- Det var snällt sagt och fint tolkat! Så känner jag absolut. Och de där sakerna ligger så nära varann tror jag, de är som två sidor av samma mynt - att både få sörja det man förlorat och känna sina känslor kring det, men också att kunna se hur förluster faktiskt får nya saker att gro i en.
Med tanke på temat på EP:n, vad är dina bästa tips för att laga ett brustet hjärta?
- Har inga riktiga tips egentligen och tror att alla behöver olika saker. Såklart. Men en sak som hjälpt och hjälper mig är att söka efter acceptans. Både inför själva situationen man hamnat i, men mest kanske inför sina känslor! Att låta alla känslor som känns bara vara där, hur rörigt det än är inuti, utan att man värderar eller försöker förändra hur det känns. Lättare sagt än gjort men det är så himla viktigt. Känslorna vill en inte illa, hur ont de än gör, de vill bara berätta något.
Ditt debutalbum kom för fyra år sedan, hur ser du på det idag?
- Jag tycker att det är fint! Och gulligt! Jag baserade hela albumet på intervjuer och fick liksom spegla mig i andra människor på det viset. Det finns en styrka i det som jag är stolt över. Rent produktionsmässigt finns det såklart massor av grejer som jag hade gjort annorlunda om jag fått göra om det idag. Jag kunde nästan ingenting om produktion innan utan lärde mig liksom inspelning och mixning och sånt allt eftersom. Gick ju i en del fällor om man säger så. Men det är något fint i det med tycker jag, det är långt ifrån perfekt men det har väl å andra sidan aldrig varit poängen heller.
Vad har du för utgångspunkt musikaliskt?
- Närvaro! Autenticitet! Skörhet och storhetsvansinne!
Hur tidigt började du sjunga?
- Tidigt, tror jag! Min pappa har berättat att jag brukade sitta och sjunga barnvisor och disneylåtar för full hals hemma som typ treåring och blev jättesur om han började sjunga med. Slutade tydligen demonstrativt så fort han försökte lägga en stämma eller något. Njöt antagligen alldeles för mycket av min egen röst redan då.
Minns du den första gången du stod på scen?
- Det måste ha varit på något pianouppspel i kommunala musikskolan. Minns inget särskilt om jag ska vara ärlig men det finns säkert på film, mina föräldrar har alltid varit väldigt stöttande.
Trivs du på scen?
- Som fisken i vattnet! Älskar uppmärksamhet!
Har du någon drömspelning om du själv får välja?
- Södra teatern i Stockholm vore mäktigt! Det är så fint där. Vore också coolt att nån gång få göra en Tiny Desk-konsert, för jag har plöjt alla avsnitt på Youtube.
Vilken var den första skivan som betydde väldigt mycket för dig?
- Min första egna skiva var Under my skin av Avril Lavigne som jag fick när jag var tio. Tyckte musiken var så mäktig, gitarriff och rocktrummor, och att hon var så himla cool på omslaget med sin skinnjacka och eyeliner. Min favoritlåt var givetvis singeln Sk8ter Boi.
Du gick en singer/songwriter-utbildning på Bollnäs folkhögskola, vad minns du bäst från tiden där?
- Det var som en oas där jag fick skriva massor, spela massor och lyssna massor. Det gav mig jättemycket kunskap, både om musik och om livet. Bastade mycket och drack mycket te. Jag fick tid och utrymme och det är jag svenska staten evigt tacksam för! Rekommenderar folkis till alla! Men det allra finaste jag har med mig från folkhögskolan är alla fantastiska människor jag fick lära känna. Några av mina närmsta vänner idag har jag med mig från den tiden och de värderar jag så högt.
 |
| Foto: Josefin Stacy |
Vilka normer tycker du präglar musikscenen i Sverige?
- En norm som jag ser tydligt är att man förväntas göra singlar och inte skivor. Det har väl med uppmärksamhets-ekonomin och sånt att göra och det är kanske förståeligt, men lite synd kan jag tycka. Saknar berättandet som ofta finns i en hel skiva, och att det då också finns utrymme för låtar utan hitpotential (men som kanske har andra kvaliteter). En produktionsrelaterad norm som stör mig är att man pitchar sången väldigt hårt. Tacka vet jag Beatles och Judee Sill, där fick det låta falskt om det var det. Tycker också att de flesta intron är för korta. Och kanske att det är lite väl likformigt rent musikaliskt?
- I mina öron är det mycket ny musik som låter likadant och det gör mig uttråkad. Men så säger väl alla om musik de inte tycker så särskilt mycket om. Och dessutom låter säkert jag som typ alla andra akustiska singer/songwriters här i världen så den som är fri från synd kan väl kasta första stenen.
Är du en sån artist som har hela telefonen full med röstinspelningar och anteckningar?
- Ja visst. Vadar i märkligt namngivna röstmemos och oklara textfragment. Skriver mycket som jag aldrig skulle visa för någon, tror på att släppa ut allt som kommer till en utan att bry sig särskilt mycket om hur det låter i stunden. Börjar man kategorisera sina idéer som bra eller dåliga under tiden man försöker skriva tycker jag att man tappar både flowet och glädjen. Värdera musiken kan man göra sen om det nu är så himla viktigt. Bättra att bara kavla ut skiten, som en klok lärare sa till mig en gång!
Köper du fortfarande skivor eller blir det mest digitalt?
- Stödköper skivor när jag är på mina kompisars gig om de säljer några!
Vad tycker du om att göra utöver musiken?
- Gillar till exempel att klappa hundar, sticka med mormor, ta sovmorgon, bada, yoga, hångla och äta tacos.
I vilka miljöer trivs du bäst?
- Öppna landskap! Helt seriöst, åkrar och hav gör mig lugn och lycklig.
Till sist, välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga som du tycker
borde uppmärksammas mer!
- 1. Titanic. Skoja.
2. Det här är hjärtat av Bodil Malmsten
3. Emilie Nicolas
4. Klimatfrågan, nu eller aldrig.
Lyssna på When the spring comes här nedan!
Melankolisk pop med eftertanke bjuder bandet Jimmy Sjödén & Skimmer på, på senaste EP:n Skimmer. Bandet, som består av sex personer, berör mig med en gång i första låten Fontin. En vardagsnära betraktelse med allt från att ha gått i hand i hand vid elljusspåret till att gå ut och köpa frukost på morgonen. ”Hur långt är det tillbaka till det finaste vi hade, bara hand i hand i elljusspåret en stund, sen är man framme” sjunger Jimmy. En relation som tagit slut, men minnen som lever kvar och andas. Det är en helt fantastisk låt.
EP:n som innehåller fyra låtar berör mig mest i början och i slutet, det blir en fin kontrast mellan Fontin och sista låten Vi kan fly, som inger hopp, att sitta fast i verkligheten men ha en dröm om att kunna fly ett tag, upptäcka nya platser och se det stora i det lilla med någon annan. De två övriga spåren, Förbjudet att beträda träden och Symfoni No. 6 fastnar inte på samma sätt men i stort så är det här en EP där jag fastnar för de vardagsnära betraktelserna i klang med ljuvliga melodier, där musiken får mig att tänka på allt från Hagaliden till Peggy Lejonhjärta. Särskilt Fontin borde finnas med på många årsbästalistor.
Lyssna på Skimmer här nedan!
Ludwig Bell knockade mig för första gången när jag råkade se honom på Stay Out West 2010. Hans handklappsvänliga melodier med inte alltid så glada texter är väl allt vad en poplåt ska innehålla. Hans nya låt, Körsbärsblom i Kungsträdgården, som han gjort och framför tillsammans med Peter Morén, är inget undantag. Han beskriver klimatångest och samhällsångest och att inte alltid orka göra något åt det, men en riktig popsång har han i alla fall gjort och jag känner både glädje och en strimma hopplöshet, som en popsång ska få en att känna.
Senaste skivan Jag måste räknat fel släpptes 2013 så jag ser oerhört mycket fram emot våren då fler låtar släpps med samarbeten på varje låt.
Lyssna på Körsbärsblom i Kungsträdgården här nedan:
 |
| Foto: Magnus Bergström |
2006 lyssnade jag mycket på Johan Melander & Nya stan. Låtar som Dallas och Moa var helt fantastiska. De senaste åren har barnpsykologen och musikern Johan Melander åkt runt landet med föreställningen Göteborgsintervjuerna. En föreställning som behandlar barns utsatthet, trauma, kamp, hopp och förtvivlan. I april släpper han musiken från föreställningen på ett album med samma namn. Här nedan berättar Johan om föreställningen och om hur vi ska bli bättre på att lyfta barns perspektiv.
Göteborgsintervjuerna är från början en föreställning. Hur gick tankarna från början med att göra en föreställning?
- Det växte fram när jag skulle spela de här låtarna första gången live. Jag ville egentligen bara skriva riktigt bra mellansnack först. Sedan växte det. Jag har alltid skrivit mycket poesi också. Det blev en chans att slå samman poesi och musik och att vidga vad som oftast ryms inom min genre. Både språkligt och ämnesmässigt.
När kom tankarna om att samla allt på ett album?
- Den tanken fanns egentligen hela tiden. Men nu har jag valt att även ha med monologerna från föreställningen på skivan. Det känns grymt! Minns hur en lyssnat sönder gamla dubbel-lp med live-upptagningar från Little Shop of Horrors och Victor Borge. Fast Göteborgsintervjuerna är ju lite mörkare då kanske…
Antar att det blivit mycket viktiga och fina möten efter föreställningarna, hur har reaktionerna varit, generellt?
- Oväntat bra. Som du säger så har det varit många starka möten efter föreställningen. Många vill berätta om egna erfarenheter som de tyckte speglades på scen vilket gör mig väldigt glad. Oftast försöker jag få till samtal efteråt. Framförallt om vi spelar för unga människor. Det är dock inte alltid jag orkar det tyvärr då föreställningen är extremt påfrestande. Det finns också de som blir väldigt arga och tycker att en inte ska gestalta de här frågorna inför publik.
Det finns ett stort stigma kring många av dessa frågor som din föreställning tar upp, är det ett av målen, att det ska bli en mer öppen debatt kring dessa frågor?
- Absolut. Det var ju aldrig tanken från början. Tanken var bara att göra bra musik. Men allteftersom tiden gått och Göteborgsintervjuerna växt till något jag inte visste från början så har ju det blivit en del av hela projektet. Det finns så mycket fastlåsta och infrysta historier och erfarenheter i människor därute. När några av dem gestaltas på scen så öppnas impulsen att dela dem för vissa personer. Det är väldigt vackert tycker jag. Tystnad är förövarens bäste allierade.
Vad är svårast i ditt arbete som psykolog?
- Att se på när samhället inte räcker till. När vi vet vad som skulle kunna hjälpa ett barn men inte lyckas mobilisera resurserna. Samhället har en hel del farliga hål för den utsatte.
Vad tycker du om mest med ditt jobb?
- Att få närvara när människor kommer i kontakt med avstängda delar av sig själva. Det är en mäktig upplevelse.
Jag lyssnade mycket på ”Barnen” innan av Sveriges radio och tyckte att det var tråkigt att den lades ner då den belyste barns perspektiv på ett bra sätt. Hur tycker du att vi ska bli bättre på att lyfta barns perspektiv i samhället?
- Håller med! Har till och med ett inslag från ”Barnen” med i föreställningen i sången om Lille Simon. Väldigt synd att det lades ner. Detta är ju en stor fråga med många nivåer. Politiskt handlar det mycket om att bygga starka institutioner där vi kostar på oss många vuxna som spontant kan agera och vara närvarande i barnens miljö. Helt enkelt ett starkt välfärdssamhälle som ger en bra chans för många barn att få leva och utvecklas allt vad de kan.
- Glöm inte att Lisbeth Palme (som var barnpsykolog) var en stark influens när Sverige byggde det unikt starka välfärdssamhället under 70- och 80-talet. Välfärdsstaten, barnrättsfrågor och feminism går hand i hand. På ett mera personligt plan behöver vi nog öva oss i att stå ut med att erkänna barns utsatthet och ha mera tillit till vår egna förmåga att möta den. Jag tror att vi ofta undviker en del barns svåra erfarenheter för att vi själva är rädda för dem. På så sätt tystar vi barnen utan att det alls egentligen är meningen. Många utsatta barn går genom livet utan att få frågan vad de varit med om. Trots ändlöst många möten med våra hjälpande institutioner. De får många diagnoser men för få frågor om svåra erfarenheter. Alltså - stark välfärdsstat och vuxna som står ut med att vara närvarande tillsammans med barnen även i deras svåraste känslor.
Vad betyder musiken för dig idag?
- Kontakt med människor
 |
| Foto: Magnus Bergström |
Ditt debutalbum kom 2006, efter det blev det en lång paus (vad gäller album i alla fall), vad var det som hände?
- Nja, jag har ändå spelat mycket både live och i studio. Men visst, jag har ju utbildat mig och och börjat arbeta som barnpsykolog samt forska. Det var helt nödvändigt. En hel del skivbolagsstrul och annat gjorde mig trött på popmusik och var helt redo att lämna den helt. Sen blev plötsligt Göteborgsintervjuerna till och allt blev som på nytt igen. Den processen frigjorde en otrolig mängd energi.
Hur känner du för debutalbumet idag?
- Stolthet och feeling. Även tacksamhet för alla inblandade som var med och gjorde den. Jag tycker det är en riktigt bra skiva faktiskt.
Vad fick dig att hitta till musiken igen?
- Som jag berättade tidigare så var det helt nödvändigt att få in mer och annat levt liv i kroppen för att något som skulle inspirera mig skulle få möjlighet att bli till. Gamla teman kändes uttjatade och tomma. Jobbet som barnpsykolog satte mig i kontakt med andras berättelser som i sin tur frigjorde en process där jag kunde formulera mina egna gömda erfarenheter. Det är märkligt. Jag hade skrivit tusentals timmar och sidor utan att berör de underliggande teman som kanske är allra viktigast för mig. Eller i alla fall som styrt och påverkat mitt liv mest. Det blev möjligt genom mötet med andra. Det var som att åka till en annan våning i sig själv och skriva därifrån.
Minns du när musiken kom in i ditt liv för första gången?
- Melodifestivalen 1984 och Bröderna Herreys. Det var fantastiskt. Även Dover Calais 1986 med Style knäckte mig. ”Men även en sanndröm/måste någon gång finna sitt slut” minns jag att jag tyckte var otroligt smart textrad.
Minns du den första gången du stod på scen?
- Med band så tror jag att jag var typ 11 år. Vi hade ett band som hette The Eagles, helt omedvetna om förlagan. Vi spelade covers i en upplyst gympasal.
Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre?
- Att alla är rädda.
Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv?
- Sov på saken.
Hur skulle du sammanfatta ditt 2018 om du blickar tillbaka?
- Extremt intensivt och fyllt av ytterligheter. Hoppfullhet och förtvivlan, glädje och sorg, manisk energi och utmattning. Typ så.
Till sist, vilket är det finaste ordet du vet?
- Allt beror ju på hur det sägs men ett innerligt ”mmm” är vackert.
Lyssna på första singeln och titellåten Göteborgsintervjuerna här nedan.
Jag sitter i ett snötäckt Göteborg och jag vill allra helst sitta hemma under en filt och vänta på att våren ska måla hela världen lite varmare igen. Mitt i denna kyla släpper Kajsa Larsson sin nya EP Stories. Den består av tre låtar, en på svenska och två på engelska. Kajsa fick Ted Gärdestadstipendiet 2008 och kunde med hjälp av de pengarna spela in sin debut-EP Om dig, som var helt på svenska.
På Stories inleder Tre minuter som i nästan fem minuter tar oss igenom ett känslomässigt avsked, det är tre minuter till bussen kommer och vad finns kvar efter de tre minuterna? Tar allting slut? Kajsas röst är stark, jag ser situationen hon sjunger om framför mig och det är Tre minuter jag fastnar mest för, men även avslutande Stories är väldigt vacker, i sin vemodighet. Den tar sig in i hjärtat. Dock har jag lite lättare att fastna för när hon sjunger på svenska. Det blir en lite annan grej. Låtarna har annars både en varm känsla och personlighet och de pendlar mellan soul och mer country-anstruken pop. Själv anser jag inte att det är något problem att pendla mellan olika genrer, Kajsas röst för samman de olika låtarna på ett fint sätt. Hon har liknats vid Lisa Nilsson och det känns som en träffsäker liknelse. Jag hade gärna hört mer av Kajsa för det låter bra, ärligt.
Lyssna på Stories här nedan!
 |
| Foto: Alexandra A. Ellis |
Vad innebär det egentligen att ha allt? Varför känns det dåligt i magen fast pengarna rullar in? Många är det som känner att tiden inte räcker till, som arbetar dubbelt, heltid på jobbet och heltid hemma. Många går in i väggen. En som också gick in i väggen är Åsa Axelsson. Efter det tog hon beslutet att ta en paus från att lönearbeta och livet förändrades till det bättre för henne. Hon har precis kommit med boken Jag lämnar ekorrhjulet - Ett liv utan lönearbete som är en intressant och tankeväckande bok som säkerligen kan få många att tänka nytt kring synen på arbete. Här nedan berättar Åsa mer om boken och hur hennes liv har förändrats.
Det började med att du gick in i väggen, vad var det som hände?
- Jag hade pressat mig hårt under 17 år med lärarjobb, pendling, 4 graviditeter, förlossningar och amningsnätter, barnens alla aktiviteter, villa, renovering, flytt från Uppsala till Umeå och nytt jobb. Droppen som fick bägaren att rinna över var när min mamma blev svårt sjuk.
Efter ett tag när du varit sjukskriven kom tanken om att inte lönearbeta, ta en lång paus, vad fick dig att till sist ta beslutet?
- Jag var så utmattad och deprimerad att jag inte klarade av att gå tillbaka till lärarjobbet och ännu mindre söka nya jobb. Jag beskriver i boken att jag inte ens orkade söka rätt på ingredienser till dagens middag utan skickade barnen att köpa fryst pizza.
Vad var de första reaktionerna hos din familj?
- Min man trodde aldrig att vi skulle klara det ekonomiskt och dessutom var han säker på att jag skulle bli uttråkad. Men när vi väl började dra ner på kostnaderna, en efter en, så var det mestadels ganska lätt att få med både mannen och barnen på noterna. Vi levde ju i ett överflöd som ingen av oss behövde.
Vad förändrade du i din vardag först och främst för att återhämta dig från din utmattningsdepression?
- Började vara ute mer. Det började med att jag satt i mina trädgårdsmöbler, som jag ägt i nästan 20 år men aldrig haft tid att njuta av, jag började cykla till mataffären och upplevde en underlig tillfredsställelse i att med min egen muskelkraft transportera hem ”bytet” till ”boet”. Jag köpte ett par pallkragar och började odla. Jag ägnade mig helt och hållet åt praktiskt arbete: bakade bröd och lagade trasiga kläder. Jag jobbade otroligt långsamt och tog långa vilopauser emellan. Jag undvek internet, TV och tidningar. Jag läste inget upprörande, inget om krig och elände. Istället bläddrade jag i böcker om blommor.
Vad var du mest rädd för att komma tillbaka till?
- Mitt gamla liv där jag egentligen var konstant sjuk, stressad, arg och deprimerad.
Förutom vinster när det kommer till miljö och ekonomi, vilka personliga vinster har det här gett dig?
- Hälsa! Alla mina stressymptom och sjukdomar har läkt. Magen är bra, halsbrännan borta, huvudvärk har jag sällan, värken i kroppen är bättre, sömnen är bättre och framför allt är jag så glad. Jag har fyllt 50, men känner mig som 29! Jag har fått bättre relationer till familjemedlemmarna och fått nya vänner. Jag har också blivit intresserad av omvärlden på ett helt annat sätt än jag varit förut: av samhället, politiken. Jag är med i ett par föreningar. Min man och jag har numera lika mycket fritid och kan båda ägna oss åt hobbies – i mitt fall skrivandet. Det har blivit mer jämställt. Ingen av oss behöver dubbelarbeta.
Vad såg du för nackdelar med det här året?
- Inget.
Hur tror du att ditt liv hade sett ut om du inte gjort det här experimentet?
- I bästa fall hade jag kämpat på med alla mina sjukdomar. Kanske hade jag varit ännu sjukare. Kanske hade vi varit skilda idag och jag utförsäkrad, nollad, med någon kronisk sjukdom. I värsta fall hade jag varit död.
Den livsstilsförändringen du gjorde, tror du att du hade gjort den om du inte gått in i väggen?
- Nej, jag var så ”hjärntvättad” att jag trodde att man måste lönearbeta, helst heltid och helst i 40 år. Det behövdes en allvarlig väckarklocka.
Hur återhämtade du dig innan? Fanns det möjlighet till det innan det här experimentet?
- När jag var ung mamma, mellan 30 och 40, minns jag att jag kunde somna liksom på beställning, ta en timmes djup tupplur, och sen skutta ur sängen, fullständigt klar i huvudet och härligt uppfriskad. Den förmågan försvann när jag blev äldre. Löpträning hjälpte mig att känna mig mer balanserad. Men de sista åren innan den totala kollapsen var det som om ingenting hjälpte. Kroppen gjorde för ont för att kunna springa, på simhallen blev jag för stressad av alla människor, efter en tupplur var jag tröttare än innan.
Vad kunde du sakna mest med att arbeta?
- Jag saknade ingenting från skolans värld. Om man är i solen för länge kan man bli solbränd. Om man är i skolan för länge kan man bli skolbränd, haha. Och ”arbeta”, det gjorde jag ju hemma också! Att skaffa mig en symaskin och lära mig sy, det var ett arbete. Likaså att plocka bär och lära mig göra sylt och saft. Sedan skaffade jag en odlingslott som var en bit obruten mark. Det var en spännande utmaning! Jag odlar nu 30-talet sorter och vi är självförsörjande på potatis, grönsaker och bär 4-5 månader av året. Att skriva boken var ett arbete och att svara på den här intervjun är ett arbete, ett väldigt roligt!
 |
| Foto: Alexandra A. Ellis |
För att göra detta tänker jag att det krävs en god organisationsförmåga, var har du hittat din kraft för att ta till vara på den förmågan?
- Jag vet inte, jag tycker jag var ganska ostrukturerad under det här året. Jag lät, för första gången sedan jag var 14-15 år, lusten och dagsformen styra. Var det soligt, då gick jag ut i trädgården. Och sen jobbade jag 5 minuter, eller 5 timmar. Sen vilade jag 5 minuter eller 5 timmar. Var det regnigt, då gick jag kanske till biblioteket och lånade trädgårdsböcker. Eller fick för mig att jag skulle göra en surdeg. Jag levde i ett konstant, underbart flow, på ett sätt som jag misstänker att vi människor kanske egentligen är skapta för.
Det har pratats mycket om basinkomst innan och debatten lever fortfarande, vad tror du om något sådant?
- Jag har läst mycket om experiment med basinkomst runt om i världen och det verkar oftast bli mycket lyckat. Tyvärr verkar diskussionen om basinkomst i Sverige för nuvarande vara politiskt död.
Tror du att sociala medier kan bidra till att många inte vågar lämna ekorrhjulet, pga att en jämför sig med andras vanor osv.?
- Absolut! Men det beror ju också på var man ”hänger”. Jag har själv blivit inspirerad att lämna ekorrhjulet genom att titta på t ex Living on a dime, en fembarnsmamma som i USA som delar med sig av sina fantastiska spartips. Det finns fullt av människor där ute som känner och tänker som jag: odlare, minimalister, homemakers och homesteaders.
Många som vill i alla fall jobba mindre är rädda för hur det kommer bli vid pensionen. Hur går dina tankar kring pensionen?
- Rädsla beror ofta på okunskap. Så ta tjuren vid hornen och ring upp Pensionsmyndigheten samt boka in ett möte på din bank. Sätt dig ner och räkna ut dina månadskostnader nu och fundera på vad du kommer att behöva som pensionär. Så här: Vi lever just nu 6 personer (varav 3 tonåringar med glupande aptit) på 25 000 kr/månad (netto). Varför skulle då jag som mager liten 80-åring behöva 25 000 kronor själv? Eller ens hälften, 13 000 kronor? En pensionär jag träffat på odlingsföreningen lever på 11 000 i månaden (netto). Det räcker till att bo i en 2:a. Potatis odlar han själv och fiskar abborre på sommaren och lägger i frysen ihop med bär han plockat. Barnbarnen kan inte få presenter av sin morfar, men å andra sidan behöver barn inga prylar nuförtiden.
- Vad har Du för förväntningar inför pensionen? Bo kvar i villa? Hus i Spanien? Thailandsresor? Restaurangbesök? Kryssningar? Guldkedjor och fina viner? Eller ett enkelt liv? Bo i Stockholm eller Piteå? Kanske rent av i en by utanför Piteå? Hyra ut rum i bostaden och få in en inkomst? Går det att spara till pensionen redan nu? Har man en bostad man kan sälja en dag? Kommer man att få ett arv – det är inte bara orangea kuvertet som kan ge pengar. Lever man som par kan den rikare överföra sin premiepension till den andra. Och kolla upp att båda står som ägare till bostaden.
Tror du att alla har möjlighet att kliva av ekorrhjulet?
- Alla kan nog inte ”kliva av”, men en hel del kan nog springa lite långsammare i hjulet. Sen handlar ju inte min bok egentligen om att sluta ”arbeta”. Den handlar om att byta en del av en familjs inkomster från lönearbete till ”inkomster” från självförsörjning. Och det tror jag att de flesta kan göra. Klippa barnen själva istället för att gå till frisör. Tapetsera ett rum själva istället för att betala hantverkare. Passa barnen själva istället för att betala för barnomsorg. Plocka äpplena i trädgården istället för att låta dem ligga och ruttna – och sen köpa importerade Granny Smith från Italien. Ordna danskurs i vardagsrummet istället för att betala för dyra balettlektioner.
Hur kommer det sig att du valde att skriva en bok om detta?
- Det var så omvälvande att inse att självförsörjning, som jag beskriver här ovan, faktiskt kunde ge oss, inte bara lika mycket pengar som när jag lönearbetade heltid, utan faktiskt mer! Och inte bara pengar, utan hälsa, goda relationer och glädje. Tanken kommer: har vi blivit grundlurade?
Vad läser du själv för böcker?
- Min senaste bok var Nej och åter nej av Nina Lykke. Jag tycker om romaner som handlar om kvinnor/familjer och hur de löst ”livspusslet”. Jag läser också arbetskritisk litteratur, som Rutger Bregmans Utopia för realister.
Vad värderar du mest i livet idag?
- Jag lever mer i nuet och är oerhört tacksam över att jag får vara tillsammans med min familj varje dag, att vi alla är friska och faktiskt över att jag gick in i väggen så att mitt liv förändrades till det bättre.
Just nu är du tjänstledig, men du började jobba igen på 25%, tror du att du någonsin kommer jobba heltid igen?
- Vi människor är inte robotar. Man jobbade kanske 100% innan man hade barn. Sen står man där med 2-3 blöjbarn och vaknätter och livet är totalförändrat. Skolbarn, tonåringar i huset och kanske krassliga föräldrar förändrar vår livssituation igen. Och hur blir det sen? Det vet jag inte. Arbetsplatser är olika. I skolan blev jag helt slut efter ett par timmar. Ute på odlingen kan jag vara hela dagen och känner mig enbart uppfriskad. Hur mycket jag ska jobba och med vad – det vet jag inte. Men ett som är säkert är jag aldrig mer vill pressa mig så att jag blir sjuk. För varför ska vi jobba mer än vi behöver?
En kan köpa Åsa Axelssons Jag lämnar ekorrhjulet - Ett liv utan lönearbete på bland annat Bokus och Adlibris.
