lördag 15 augusti 2015

Pet Shop Boys på Way out west, 14/8 - 2015


Nästa år är det 30 år sedan Pet Shop Boys släppte sin första skiva, Please. Igår när de stod på Flamingo-scenen i slottsskogen för att avsluta Way Out Wests fredagskväll inledde de med Axis, som ett Kraftwerk som rusar fram, som visar att de är långt ifrån daterade. Det är färger, dans, konst och kreativa scenkläder som vi i publiken möter och musiken far fram som en exploderade elektronisk motorväg. Konserten börjar på riktigt när duken faller och duon träder fram och sjunger Oppurtunities (Let’s make lots of money). Neil Tennants röst verkar inte ha åldrats nämnvärt sen den första skivan och publiken dras med redan från början. Duon lämnar ingenting på glänt utan öppnar upp helt och hållet och låter kreativiteten flöda fritt. Laserljus skär genom publiken och konfetti regnar ner. Det är en visuell show men den täcker inte känslan, det finns så mycket mening och styrka i låtar som It’s a sin och Domino Dancing. It’s a sin röjer verkligen fram, plogar bort allt annat, verkligen allt, redan när Neil börjar sjunga ”When I look back upon my life, It’s always with a sense of shame, I’ve always been the one to blame”. 


Att få höra fantastiska Rent, även om det känns som att den slarvas bort lite och spelas av för snabbt, och höra alla skrika med i ”I love you - you pay my rent!” blir något helt fantastiskt och när Rent bara är början på en avslutning som består av nästan idel hits, som gjorda för att spränga sommarnätter, kan jag konstatera att det är bland det bästa jag har varit med om i musikväg. Det är mycket som bleknar om jag skulle jämföra med det här. Sen att de inte spelar Being boring, som förmodligen alltid kommer vara duons starkaste stund, är förstås lite tråkigt, men det vägs upp av allt annat. Fantastiskt. 

tisdag 11 augusti 2015

"Det är konstigt att de platserna där det är som finast är där det är som minst folk"

Foto: Helena Rost

Vi sitter på Tullen på Andra Långgatan. Några kvarter bort, på Haga Nygata, var Glenn Udéhn gatumusiker för några år sen. Förra året släppte han sin debutskiva Lilla London Brinner, som ett Göteborg klätt i nio spår. Det lät fantastiskt. I knappt två timmar pratar jag och Helena med Glenn om uppväxten, debuten och om Göteborg. 

Vem var du under din uppväxt? 
- Jag har alltid varit fotbollskillen. Sen la jag av för 1,5 år sedan och började med musiken då. Jag gjorde väl inte så mycket väsen av mig under min uppväxt. Jag hade mina vänner som jag umgicks med, men var inte gärna utanför de kretsarna. I fotbollslag får en ganska mycket gratis. Högstadiet var väl ingen populär tid för mig, men jag tror inte att det är det för någon egentligen. Jag var väl egentligen ganska mycket som jag är nu, ganska tyst om jag inte är bekväm i sällskapet och då kan det kanske bli för mycket istället, haha. 

Du är uppväxt i Lerum? 
- Ja, precis. Mina föräldrar köpte huset på samma gata som pappas barndomshus låg på. 

Hur var det att växa upp där?
- Det var väldigt lugnt, det händer ju inte så mycket. Alla känner alla. När man var mindre så kändes det ganska gött, ens föräldrar behövde ju aldrig oroa sig, alla barn kunde ju springa fritt, men sen när man blir äldre så blir det tråkigare. Men själv var jag aldrig direkt rastlös, jag trodde att jag skulle bli fotbollsproffs. 

Det gick bra med fotbollen? 
- Ja, det gick bra, jag var med i stadslaget, men sen började min bror spela gitarr när jag var runt 17 och då tyckte jag att det lät rätt härligt. När jag var på ett fotbollsläger var det en i laget som hade med sig en gitarr och då var det en massa tjejer som stod och lyssnade och när man är ganska tyst av sig så kändes det som att det skulle vara en bra grej att börja med - och så var det inte så, det hjälpte inte så mycket. 

Men det var alltså din bror som fick dig in på musiken?
-Ja, exakt. Min pappa är sådär också. Han lyssnar mycket på gammal musik och det var väl där intresset för Bob Dylan och Neil Young dök upp. 

Minns du den första skivan du fastnade för?
- Ja, det är Håkan Hellströms debut som min kusin brände till min familj. Känn ingen sorg för mig, Göteborg gick rätt mycket på radio och mina föräldrar tyckte att det var en bra låt, så de bad min kusin att bränna hela skivan, så det blev den första skivan som jag satt och betade igenom. Det känns lite dumt för nu när man håller på med musik själv så är det väldigt mycket Håkan. Det är så lätt att bli jämförd och stämplad när det är samma genre och vi är från samma stad. 

Är det tröttsamt att bli jämförd med Håkan? 
- Ja, eftersom jag lyssnar på så mycket annat. Jag gillar Håkan väldigt mycket, men det finns ju andra artister som jag gillar ännu mer och det är inte så att jag försöker härma någon. 

Kan det inte vara en komplimang också?
-Jo, det kan det! Så länge det är positivt. Det finns ju de som kan säga att det är väldigt likt Håkan och mena det som något positivt, sen finns det de som säger ”du försöker bara vara Håkan” och då blir det ju istället negativt, att de tror att man försöker kopiera. 

Du släppte din debutskiva i oktober förra året, hur känner du för den nu?
- Jag försöker att inte lyssna på den. Man blir lätt kritisk. Det är lätt att man tänker grejer som att ”sådär borde vi inte ha gjort”, ”där sjöng jag konstigt” och det är ju lite jobbigt eftersom man höll på väldigt länge med att spela in.

Hur länge spelade ni in?
- Det var sagt att det skulle ta en och en halv månad, men det blev fem-sex. Annars är jag väldigt nöjd med skivan. Jag har inte lyssnat på den på länge, men jag ville ju ha det avskalat. Jag ville ha det så som indiepopen lät, utan för mycket pålägg. Vi får se hur det blir på nästa skiva. Det känns som att det kanske behövs att jag gör något annorlunda. 

Du har inte bestämt dig för riktningen än?
- Nej. Jag skulle ha skrivit klart fem låtar nu innan sista augusti, men det blev svårt. 

Var det ett mål du satte för dig själv?
- Tom som jag jobbar med ville gärna att vi skulle sätta igång i september, men samtidigt så är det ingen stress. Jag har ingen deadline. 

Det var Tom du jobbade med på första skivan?
- Ja, precis! Jag visste inte om jag skulle köra på samma producent, men vi snackade lite och så spelade vi in den här singeln då, som jag släppte i början på juli. Vi hade samma tankar om att det skulle låta lite fylligare och lite mer live-känsla. Vi kommer överens bra. 

Skriver ni ihop?
- Nej, han producerar bara. Vi får se hur det blir på nästa skiva. Jag spelade in en demo för två år sedan med bandet som jag spelar med. Jag ville spela in en demo så då frågade jag om mina kompisar ville kompa och det var viktigt att det inte skulle vara ett band. Man vet hur det är i början av 20-årsåldern, man vet inte om någon börjar plugga och så. Så vi kände att om vi inte är ett band så är det ingen som behöver känna att om den personen åker och reser i ett halvår så sviker den bandet, utan då kan jag ta in en annan som kompar. Jag tror att det beslutet underlättade för alla. Jag skriver ju allt och sen kommer jag till repet med låtarna och så testar vi oss fram. Jag försöker säga hur jag vill ha det men de förstår inte hur jag menar alltid, jag kan inte det där musikspråket riktigt. 

Hur ofta repar ni?
- Det är lite olika, beroende på spelningar och sådär. Inför jazzhuset nu så har vi repat tre gånger. Sen har vi ju kört skivan i över ett år, så den sitter ju verkligen. Vi behöver mest komma in i tempo. Kanske om man vill ändra om lite och göra det roligt live. 

Har du några speciella förberedelser när du spelar live?
- Bandet brukar sitta och dricka pilsner backstage, men jag är lite mer stressad. Jag gillar om det finns trappor så jag kan springa av mig. Då brukar de säga att jag får lugna ner mig. Jag är väldigt nervös, mest för att det inte ska komma någon. Att man står på scenen och det bara är de närmast sörjande. Det är väl den värsta mardrömmen. Sen gör det inget om det skulle bli så att vi spelar fel, det kan ju ha sin charm det också. Det är ju live, allt kan hända. 

- Vår första spelning på Clooney’s så spelade vi i biblioteket där. De hade akvarium och grejer. Vi trodde att vi skulle spela längst upp så vi kom med fullt trumset och sådär, det blev en lite halvtaskig start, men det var kul! 

Det blev en bra spelning ändå?
- Ja, det var kul. Det är väl det när det är kompisar i bandet också. Vi har kul liksom. Det är väldigt lätt att snacka med varandra. Vi brukar ofta bolla hur vi ska lägga upp det. Jag brukar ofta komma med låtlistan, men övergångarna och så brukar vi bolla med varandra, Om vi ska ändra något så kanske någon kommer med en idé, så går vi igenom det och så får jag sista ordet. Det känns avslappnat och det är inga krav heller. 

Vad är du mest nöjd med på debutskivan?
- Förlorare som vi trodde jag inte skulle bli så fin som den blev. Det var en liten låt för att fylla ut skivan. Det var en av mina första låtar jag skrev. 

Hur gammal var du när du skrev den?
- Jag måste tagit studenten precis. Det blev en låt som många verkar gilla. Sen är jag nöjd med hur soundet blev på Vid kranarna och till slut blev jag nöjd med hur jag lät också på den låten. Vi fick lägga om sången i sista sekunden för att Anton, basisten, sa att jag sjöng för mörkt. Det är sånt man inte vill höra när det är sista dagen.  Jag kan ju inte säga att jag inte gillar någon låt jag har gjort själv, det hade ju varit konstigt, men just de två blev över förväntan. 


Foto: Helena Rost

Du släppte som sagt en ny singel i början på juli, Det lyser över staden, kan du berätta mer om den texten?
- Jag skrev en melodi förra sommaren, men då var jag mitt uppe i inspelningen av första skivan, så jag orkade inte skriva någon text, men så tog jag tag i det i början av detta året, och då var tanken att varje vers skulle stå för en speciell händelse, sedan binder refrängen ihop det hela. Det är lite händelser från mitt liv. Det är någon vampyr som är och härjar. Det kan säkert tolkas som en Markus Krunegård-referens, men det är det inte, även om jag jag är medveten om det. Sen vill jag inte knäppa folk på näsan, men jag tror att man kan skapa sig någon slags uppfattning om vad den handlar om - eller få en egen bild.

Skulle du kunna tänka dig att skriva politiska texter?
-  Jag har fått frågan om att skriva politiskt, vilket jag önskar att jag kanske hade kunnat göra lite mer. Jag önskar att jag var en bättre textförfattare för att kunna använda mig av politiska frågor, samtidigt som jag inte vill måla in mig i ett hörn heller.  Om man läser mellan raderna så kan man förstå att det finns lite politik i vissa av låtarna på Lilla London Brinner också. 

Har du ett stort samhällsengagemang?
- Jag ställer gärna upp och spelar för insamlingar. Annars är jag väl inte så aktiv, mer än att jag köper armband och skänker pengar när jag har råd. Jag går inte i några fackeltåg, men vem vet, det finns en tid för det där med. 

Om du skulle göra musik i en annan genre, vad skulle du vilja testa på då?
- Oj, rolig fråga! Jag hävdar ju att jag spelar rock, men det är inte så många som köper det. Jag hade gärna varit lite rockigare, tror jag. Sen är ju hip-hop rätt coolt, men jag har ingen röst för det, det blir löjligt. 

Brukar du läsa det som skrivs om dig?
- Ja, ibland. 

Påverkas du mycket av recensioner?
- Ja, det är ju alltid kul att få positiv kritik och när det är folk som hör av sig personligen, vila mail eller på min Facebook-sida, så brukar jag alltid svara dem. 

Vad tycker du om sociala medier?
- Jag gillar inte det där egentligen, men det känns som ett effektivt sätt att nå ut med min musik. Det är billig PR. Sen blir det att man funderar på hur ofta man ska uppdatera, man vill ju inte vara tjatig. På min Facebook-sida försöker jag bara informera om vad som händer och när jag får privata så svarar jag alltid. Jag sparar dem i min mobil och om det har varit ett dåligt rep eller om jag inte får ihop en text så kan jag ändå se att det finns några där ute som ändå tycker att det låter bra. Sen finns det ju de som skriver skit till mig också, det är svårt att komma ifrån. 

Vad är det du känner att du inte gillar med sociala medier?
- Jakten på likes och att det har blivit någon slags popularitetstävling. Jag försöker att inte vara inne på min sida mer än när jag ska lägga ut något speciellt. Det blir så väldigt mycket skryt på sociala medier, att man framhäver sig själv. Det är kanske det jag gör nu i och för sig, så jag säger väl emot mig själv, men jag försöker informera och inte framhäva mig själv mer än vad jag behöver. Samtidigt, om man håller på med musik så måste man försöka nå ut på något sätt, sen är det inte så att jag sitter inne med massa pengar som jag kan slänga ut på reklam. Då får jag istället gå via sociala medier och det finns ju både för- och nackdelar med det. 

Vad lyssnar du själv på?
- Det är väldigt blandat. Det blir väldigt mycket svenskt, det blir lite mer personligt på något sätt. Gärna lite mindre band som inte turnerar över hela Skandinavien. Jag har alltid gillat Florence Valentin och Love Antells senaste soloskiva har jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Eldkvarn är också en favorit. Kristian Anttila är grym och Annika Norlin förstås. The Killers är också en favorit för tillfället och sen så är det ju alltid Bob Dylan, Neil Young och The Rolling Stones. Scout Out Louds väntar jag på en ny platta med. 

Shout Out Louds är bra live. 
- Ja, det är det bästa jag har sett live. Jag var på festival och såg dem på en lite mindre scen, det var grymt. 

Finns det någon låt du inte kan sluta lyssna på just nu?
- Det är nog Bob Dylans The Times They Are A-Changin’. Den ligger alltid rätt i tiden. Sen kan jag lyssna på Alice med Eldkvarn varje dag, 24 timmar. Det är nästan den bästa låten i världen. 

Hur går det till när en idé blir till en låt?
- Jag sitter och plinkar lite, antingen på gitarren eller pianot och det kan ju vara att jag vill lära mig en låt som någon annan har gjort. Sen kan man inte riktigt texten till den och hellt plötsligt börjar man byta lite melodier och tonfall och sen när man har en schysst melodi så försöker man bara spela den så mycket som möjligt. Jag kan ibland spela in på telefonen och sätta mig på vagnen, åka runt och fundera på vad låten handlar om. Jag skriver även ner textsnuttar i telefonen och när man har en melodi klar så kan man scrolla igenom alla texter och se om man har något som passar in. Ofta är det ju då inget som passar in. 200 små meningar som inte är värda ett skit. Sen när låten känns klar så blir nästa grej att få ihop den med bandet. Det brukar bli att vi tänker ganska lika. 

Vilka instrument spelar du själv?
- Jag är inte så duktig på något instrument egentligen. Jag hade gärna lärt mig skalor på gitarr så att jag hade kunnat köra lite solon och gå ner på knä. Men jag spelar gitarr och så kan jag spela lite piano och munspel. Jag försöker väl hålla mig till komp-gitarren. 


Foto: Helena Rost

Har du någon anekdot från kranarna i Göteborg?
- När jag var inne i stan för några somrar sen brukade jag alltid sätta mig bakom Casino Cosmopol till slut. Det är aldrig någon som sitter där, jag har aldrig förstått varför det alltid är tomt där, för det är verkligen en perfekt utsikt över kranarna. Det var en sommar då jag ofta gick dit och satte mig själv. Det kändes som att det var ett ställe där jag kunde fundera på allt möjligt och ibland inte behöva fundera heller. Det är ju ett väldigt tempo ofta i stan, särskilt på sommaren. Man blir trött av att det är mycket folk. Det är konstigt att de platserna där det kanske är som finast är där det är som minst folk. 

Har du några andra favoritplatser i stan?
- Haga är ju speciellt. Jag började som gatumusiker på Haga Nygata för några år sedan. I år har jag varit mycket vid skansen kronan. Folk går inte upp dit om det blåser. Då kan man lägga sig ner och sova. 

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva?
- Egentligen inte. Jag vill väl egentligen vara själv eftersom det är så personligt och jag vill inte visa någonting som inte är färdigt för någon. Jag kan lika gärna sitta och skriva några rader på vagnen som hemma klockan tre på natten. Ofta är det väl när man inte tänkt att man ska skriva som man kommer på någonting, samtidigt som det kan stå helt still när man bestämt sig för att ”nu måste jag skriva”. 

Vad tycker du om musikklimatet i Göteborg?
- Jag gillar klubbscenen. Det känns som att har man band så får man spela och det tycker jag är schysst. Ofta när man går på klubb så är det livespelningar och det är lätt att upptäcka ny musik. Det finns många underskattade band i Göteborg, samtidigt som det finns mindre bra band som är jättestora, men smaken är väl som baken. 

Har du spelat någonting i Lerum sen du slog igenom?
- Jag fick en förfrågan om att spela på en restaurang, men jag tackade nej. Det känns både konstigt och jobbigt. Då blir det Lerums-folket som kommer, som man kanske inte har sett på flera år, och jag vet inte, att spela för mycket folk man känner är jobbigt.

När flyttade du till Göteborg?
- Jag har bott här i snart ett år. 

Trivs du?
- Ja, jag hade länge velat flytta in till stan. Jag har vänner som bor här och även de i bandet bor i stan. De flyttade hit innan mig. 

Vad har du för drömmar med musiken?
- Jag vill ju säga inga, men det är att ljuga både för mig själv och för alla andra, för det är klart att man har drömmar och visioner. Sen om det är orealistiskt eller inte… Men jag hade gärna kunnat syssla med musik så mycket att jag inte hade behövt jobba 100% på ett lager eller en skola. Jag vill gärna ägna så mycket tid åt musiken som möjligt, så det önskar jag att jag både kommer ha tid och råd med. Så länge det är folk som lyssnar så är jag nöjd och ju fler desto roligare. Nästa mål är väl att kunna spela utanför Göteborg. Vi har gjort över 30 spelningar i Göteborg på ett år. Jag tror det var jag och Alice B som gjorde flest spelningar på jazzhuset förra året. Det vore kul att testa en ny stad där man inte är trygg och då får man se, då kanske det kommer tre personer men då är det ändå tre som har kommit. 

Och om de gillar det, så tipsar de vänner…
- Ja, precis. Många bäckar små. Problemet är väl att komma i kontakt med klubbar i andra städer, det är svårt att veta var man ska vända sig. Det är ju inte alltid en klubb vill boka en osignad artist för en struntsumma när de tänker att det kanske bara är i Göteborg som folk lyssnar. Men jag försöker komma lite utanför stan. 

Om du skulle få arrangera en egen festival, vilka artister skulle du vilja ha med?
- First Aid Kit hade jag jättegärna velat ha. Daniel Norgren. Shout Out Louds. Love Antell hade ju varit kul att se och få boka själv. Hello Saferide. Anna Ternheim hade jag också velat ha, hon är grym. Om Dave Grohl fortfarande har brutet ben så får han jättegärna komma för det missade jag. Weaver hade jag nog bokat, han är grym. Vem ska avsluta kalaset? 

Håkan kanske?
- Just det, Håkan har jag inte sagt. Han kan få avsluta. 

Ska du själv gå på några festivaler i sommar?
- Nej, det blir nog inte så. Jag hade velat, men i juli så har det krockat med egna spelningar och så har jag lite spelningar i augusti också, så jag får inte ihop det riktigt, varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Jag hade velat se First Aid Kit på Way Out West, dem har jag inte sett någon gång än. Jag tror inte att jag kommer ha råd, men vi får se. 

Har du varit på någon festival innan?
- Jag har varit på Putte i Parken några gånger. Det har varit ganska lagom storlek på den festivalen. Första året var campingområdet som en fotbollsplan och det kändes lagom, om man jämför med Peace & Love till exempel. 

Om vi återgår till dina texter, finns det något du aldrig skulle vilja skriva om?
- Det finns ju självklara grejer, som rasism och att klanka ner på människor, men annars är jag ganska fri i mitt skrivande.

Hur privat kan du vara?
- Så privat att det blir jobbigt att spela upp det för mina föräldrar. Ibland kan jag undra vad dem tänker, hur deprimerad jag är. 

Har de ställt den frågan, ”hur mår du egentligen”?
- Nej, men de frågar vad texterna handlar om. Man har en känsla för stunden som man försöker bygga en text kring om hur man själv upplever det och någon annan kanske inte alls upplever det på samma sätt som en själv, men jag har inga problem med att lämna ut mig själv. Jag tror att det bara är bra att vara personlig. Det hjälper en på något sätt att skriva av sig. 

Du har sagt att det var viktigt för dig att du släppte en fysisk skiva, hur känner du för att musiken är så digital idag? 
- Jag köper fortfarande skivor, tycker om att kunna lyssna och läsa i bookleten samtidigt. Sen var min skiva väldigt mycket för mig själv, att kunna hålla i något som jag har jobbat med. Att man inte bara behöver gå in på en dator, utan att jag faktiskt har gjort något som finns som ett föremål. Så det var väldigt mycket för att jag själv skulle få en skiva. Annars tycker jag att det är bra att så mycket musik finns tillgänglig digitalt, det finns många som inte har råd eller tillgång till att köpa skivor. Det är ändå det man vill, att folk ska lyssna på låtarna, sen gör det inte mig någonting om jag inte tjänar pengar på det. 

Skulle du kunna tänka dig att vara med i Så mycket bättre lite längre fram? 
- Jag vet inte hur jag gjort mig i ett sånt program, jag hade nog mest suttit tyst i ett hörn. Sen kan man ju vara orolig för hur de klipper programmet också, men det är klart det hade varit kul att vara med. Är man på den nivån där jag befinner mig, på klubbnivå, då är det ju lite av en dröm att sitta med de stora musikerna och diskutera musik och i det här fallet då också tolka de andras låtar. Jag vet inte hur jag hade betett mig dock, men förmodligen hade jag suttit tyst, så om det hade blivit bra tv vet jag inte, men jag hade inte tackat nej till att sitta där med andra musiker. 

Vad tycker du om Idol? 
- Det följer jag inte. Jag tycker att det är ett konstigt koncept. För mig handlar musik om att fånga en känsla, och då behöver man inte ha en fin röst, eller perfekt röst som de söker. Att sen sitta och få en bedömning huruvida en sjunger bra eller dåligt är något jag inte kan köpa alls. Musik kan låta hur som helst, det som är skräp för någon kan vara det finaste en hört för någon annan. Det har väldigt mycket med känslor att göra. 

En kan köpa Lilla London Brinner här. Följ Glenn Udéhn på hans hemsida

söndag 2 augusti 2015

Luften att knyta fast

Duschar och ännu en lukt som skalas från kroppen, kommer du skalas bort från min kropp? Kommer stjärnorna falla över räcket? Jag har varit vaken och drömt i flera nätter. Nattens skrik kommer alltid inifrån. Sömnlösheten verkar mätas i minuter för de flesta, här varar den i timmar. Är det här sorgens återbetalningsvillkor? Där det som alltid skulle vara lika förvandlas, där det som skulle vara liv inte går att andas. Jag har lärt mig att se igenom andras mörker, men inte att se igenom mitt eget.

Din närvaro går att andas, du tar bort stenarna från orden och rösten känns lättare. Du bär med dig solen att knyta fast i trädet, du bär med dig luften att lägga ut över vägen. De har gatlyktor över haven nu, promenadstigar. Visst ska vi dit?

Jag går över ängen och ser barn ta sina första bett av livet, minns du när du tog ditt första bett av mig? Du lärde mig hur ljuset smakar. Jag lär mig låta lyckan beta över våra kroppar, visst har vi mark nog? Visst kan vi lära oss att spärra av våra tomrum? Du bär med dig solen att lägga ut över vägen, du bär med dig luften att knyta fast i trädet. De har gatlyktor över haven nu, promenadstigar. Visst ska vi dit?

torsdag 16 juli 2015

Fattiddomen

Bildkälla

Det är märkligt med tid egentligen. När en snoozar på morgonen så kan tjugo minuter kännas som några sekunder, medan sista tvättmaskinsminuten kan upplevas som tio minuter. När jag var yngre funderade jag sällan på vad livet är värt, eller vad tiden är värd. Nuförtiden funderar jag mycket över det, att vi inte ens har tid för de allra närmaste. Jag kommer kanske leva i ungefär 50 år till, att då inte ha tid till en vardag med människor jag älskar eller ens ha tid att vila upp mig, för att karriären ropar, för att alla måsten ropar, skulle kännas mentalt fattigt. Hur materiellt och digitalt rikt jag än lever så spelar det ingen roll, om jag samtidigt inte har tid att utvecklas socialt, som människa. Det spelar ingen roll om prylarna växer, eller digital vänskap eller gilla-markeringar, om jag inte växer som människa. Det är det jag vill ha tid för, men idag lider vi av en stor fattiddom. 

Den stora frågan i allt från barnfamiljers liv till studenters är hur de ska få tiden att räcka till. Människor jobbar mer än vad de egentligen orkar med och blir stressade, de som saknar jobb stressar å andra sidan ihjäl sig i jakten på jobb, i jakten på att få känna sig viktig och meningsfull. Vad är livet egentligen värt och vad är viktigt och meningsfullt? Att söka ihjäl sig efter alla toppar, få ha den största bilen, få åka på den stora resan, ha en tv som täcker hela vardagsrumsväggen? Tid till annat är inte lönsamt, att lägga ner mer tid på människor än på att lönarbeta är inte heller det lönsamt, men det skänker åtminstone mig mer mening. Att arbeta ideellt är inte heller lönsamt, men det ger en mening. Det är klart att en måste kunna försörja sig, men måste inkomsten växa för varje år, måste allting bli större, prylberget växa? Vi skaffar barn som vi sedan knappt har tid eller ork att umgås med. 

Fattiddomen är ett hot mot att kunna växa mentalt och det är klart att jag är priviligerad som kan välja att gå ner i arbetstid för alla har definitivt inte råd med det. Om vi ändrade normen, från köpandets, det oändliga köandets och ägandets till att handla om att vara, känna, tänka och leva så skulle fler i alla fall få sig en tankeställare. En tankesmällare som exploderar, som visar hur mycket billigare, men samtidigt värdefullare, det är med livskvalitet än större, fler och mer tekniska prylar. Det mest välavlönade jobbet är ett där en samtidigt får tid att utvecklas som människa, där en har tid att utvecklas i sociala relationer. Har en inte tid för det blir ägandet måhända rikt, men varandet jävligt fattigt. I alla fall skulle det vara så för mig.

måndag 6 juli 2015

Jakten på något smärtfritt får inte innebära något hjärtfritt

”Det känns som vi befinner oss utomlands”, säger dem. Förut betydde det att det var varmt väder, nuförtiden är värmen borta. Vi klär oss i kylan medvetet, skickar den vidare från middagsbordet ut till grannen, ut på nätet, in i kommentarsfält, i nävar som slår, ord som slår lika hårt. Numera betyder de där orden för många att de ser människor som tigger, andra som som går klädda i burka. ”Det känns som att vi befinner oss utomlands”. 

Någon försöker ta sin första tugga av trygghet men motas bort av folk som redan är mätta. Mer söker alltid efter mer. Vi har gått från att söka innehåll till att söka rubriker. Det gäller på internet och det gäller även våra medmänniskor. Är Sverigedemokraterna ett öppet sår som vi ska behöva leva med?

I Sverige förväntas folk som flytt hit vara tacksamma. Varför skulle människor vara mer tacksamma ju sämre de har det? Är det inte att förminska flykten från ett hem genom att kräva att alla ska vara så tacksamma? ”Här får du lite pengar, var tacksam!” men det är aldrig riktigt så det fungerar. Vem har äganderätt till trygghet och varför? Har när mer rätt till trygghet än fjärran trots att fjärran nu är när? I dagens samhälle finns det många som helt saknar röst, allt från nyanlända till långtidssjukskrivna och det är oacceptabelt. De kan stå där och skrika om trygghet utan att någon hör. Det finns ingen frihet som är självklar, den kan verka självklar för en själv men så dyker någon annan upp som helt saknar frihet. 

En anledning till att Sverigedemokraterna ökar misstänker jag är att människor saknar en grundtrygghet i samhället. Att sakna en grundtrygghet gör att människor springer mot de egoistiska sidorna av sig själva. Bristen på trygghet skapar egoism vilket i sin tur leder till rasism. Vi behöver en grundtrygghet i Sverige, förslagsvis via en basinkomst. Nej, mottagandet av flyktingar är inte smärtfritt, men jakten på ett smärtfritt mottagande kan inte leda till ett hjärtfritt beslut att inte ta emot alls alternativt att ta emot väldigt få. Tryggheten måste finnas på viskavstånd för alla människor, men för många är den flera mil bort. Hopplösheten skenar tillsammans med dödligheten.  

Många säger att det är odemokratiskt att Sverigedemokraterna inte får vara med och bestämma med tanke på att de fick nästan 13 procent av rösterna. Vad jag vet har Socialdemokraterna fått 30 procent av rösterna utan att få vara med och bestämma. Sverigedemokraterna är alla kommentarsfält samlade i ett parti, ett hopkok av rasism, antifeminism och homofobi. Varför ska vi sträva efter att rasister, antifeminister och homofober ska få bestämma i samhället och världen i stort? För att alla måste få vara med och bestämma i en rättvis demokrati? Läs den meningen igen och hör hur sjukt det låter. 

Läs gärna mer om basinkomst här

onsdag 1 juli 2015

"Våldets syfte är alltid makt och kontroll"

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Kvinnohat pratas ofta bort, skämtas ofta bort. Mansrollen problematiseras inte tillräckligt. Det är ohållbart eftersom mansrollen är synnerligen destruktiv på alltför många plan och ofta leder till våld eller hot om våld mot och till andra. Det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt sådant. Vi måste befria människor från dessa roller, som sannerligen bara leder hela mänskligheten rätt ner i fördärvet. Människor måste få leva sina liv fria från våld, hot om våld och olika former av förtryck och diskriminering. Därför behöver vi ta itu med dessa roller och normer. Här nedan ger Gudrun Schyman en kommentar om hur vi ska få en sund mansroll, en som inte bygger på makt och våld. 

- Genom att ta upp frågan till diskussion, genom att ifrågasätta normen, genom att visa på att våldets syfte alltid är makt och kontroll, oavsett om det gäller intima eller internationella relationer. 

- Det är inte enkelt, men det krävs ett långsiktigt arbete och det är alltid bra att vara flera. Inom Feministiskt initiativ säger vi "Vi gör det tillsammans!"

Följ Gudrun på hennes hemsida

"Konflikten är ett avståndstagande från att bara ställa sig i ledet"

Foto: Press

Konflikten, som består av Lindis Ekström, Amanda Fröhling Lind och Karin Andersson har nyligen släppt debutsingeln Sista du får. En låt om att inte låta sig förminskas. De sjunger "Jag behöver inte dig för att vara nöjd med mig, jag behöver inte dig för att klara mig" och texten går rätt in, precis som musiken. Bandet bildades när de gick på vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och nu är alltså själva startskottet här, ett vackert sådant som jag definitivt kommer ha med mig i sommar, ett slags substitut för värmen som har saknats utomhus.

Vad har ni för influenser? 
- Vi har många och varierande influenser och inspiratörer, från Annika Norlin till Destiny's Child, Ji Nilsson och Marit Bergman. Men framförallt Annika och Markus Krunegård när det kommer till text. Egentligen influeras vi av allt vi hör och gillar, inget är för stort, för litet eller fel stil. Vi hittar detaljer och geniala små knep hos alla möjliga artister. När vi mixade Sista du får lyssnade vi mycket på Ji Nilsson, HAIM och Those Dancing Days. Sist men inte minst, varandra! Vi kommer från olika håll med olika referenser, idoler, visioner och stilar vilket är en förutsättning för vår musik. 

Planerar ni att släppa ett album också? 
- Oj, så taggade vi är på ett album, men vi har inte bråttom. Nu ska singeln få hitta hem i popvärlden och bo in sig lite medan vi fortsätter fila på vår grej och skriva ihop innan det är dags. Det känns också jätteviktigt att hitta producenter, musiker och så vidare som känns rätt vilket känns viktigare än att det ska gå fort. Men namnet på albumet är sedan länge bestämt, så nog kliar det i både fingrar och stämband. 

Finns det någon speciell tanke bakom ert bandnamn? 
- Konflikten bara kom till oss, utan någon egentlig bakgrund för tre år sen, men nog har vi hunnit fylla det med innebörd sedan dess. Nu är det egentligen ett avståndstagande från att bara ställa sig i ledet och en uppmuntran att krångla och problematisera när saker och ting skaver, våga vara avig. Sedan har ju var och en sina egna konflikter. Förhoppningsvis så laddar publiken namnet själva! 

Lyssna på Konflikten nedan och titta gärna på den fina musikvideon.