fredag 27 januari 2023

Fågelle - Den svenska vreden


Jag flyttade till Göteborg när jag var 22 år och jag hade ganska svårt att känna mig hemma där, i alla fall till en början. För någon som växt upp i en småstad så blev det ofta ganska ensamt, anonymt. Mycket i större städer handlar om utbud men det handlar minst lika mycket om avstånd, både mellan människor och till människor. Det finns mycket att göra men familjen, där man är född, ens platser där man växte upp är långt, långt borta. Jag tänker tillbaks på det där när jag lyssnar på Fågelles andra album Den svenska vreden som på många sätt också handlar om Göteborg och att inte känna sig hemma där. 

Klara Andersson, personen bakom Fågelle, skapar musik som bygger mycket på stämningar och olika slags ljud, där allt möjligt kan bli till instrument, rösten, känslor, havsbrus, tågräls, fåglars sus genom luften. Jag går när jag är klar, som avslutar albumet, är som ett slags tåg från Göteborg utan återresa. Att lyssna på albumet är en slags resa mellan olika känslor, från sorg och ensamhet till att öppna ett nytt kapitel, ta sig ut till den andra sidan. Det är mycket som gnisslar genom albumets gång, lika mycket som skaver. Känslor och insikter om att platser existerar i särskilda ögonblick, men var är dem nu och det finns väl ingen väg tillbaka till ens uppväxt? Eller? 

Fågelles musik är sån musik man bör blunda till och bara känna. Det är liksom ingen jakt på något, efter en melodi eller en refräng som fastnar, utan hon bygger upp stämningar och bygger en insikt om livet och hur skört det är att vara människa. Hur skört det är att känna och hur sköra relationer är. Det är ibland dansant, som i Kär i vem som helst, men ofta är det något hotande över ljudbilden, något skrämmande som byggs upp, något som är på gränsen till att spricka helt och hållet. 

Jag skrev tidigare i januari om Kroppen där Thåström gästar. Det är ett av albumets starkaste spår, men jag faller mest för Ingenting, Slavar och Aldrig mera här. Och det handlar inte bara om stämningarna artisten bygger upp, inte bara om insikterna hon ger, utan texterna är ofta stor, stor poesi som är oerhört mångbottnade. 

Det är ofta experimentellt och udda, vilket säkert kan skrämma bort en och annan, vilket är väldigt synd. Man får så mycket om man lyssnar igenom albumet flera gånger och verkligen tar in alla detaljer som växer fram. Livet är ofta obegripligt, stort, svårt, vackert och hemskt på samma gång. Fågelle gör stor musik om just det.

Lyssna här nedan!

Tiffany Lorentz - A new kind of rhythm


Tiffany Lorentz är nu här med sin debut-EP, A new kind of rhythm. Titeln är hämtad från låten Not for us, som är EP:ns enda nya låt. Jag har tidigare hyllat hennes singlar som föregått EP:n, främst Home och All I can be har varit fantastiska. High & dry fångade mig inte med en gång, men den växte med tiden. 

På många sätt känns A new kind of rhythm som en resa i fyra akter, som fyra årstider, där All I can be och Home varit våriga och somriga, medan High and dry och Not for us är mer höstiga och vintriga och omfamnar vemodet. Samtidigt är det både en genomgång hur saker har varit och en slags nystart, något tryggt att hitta hem i. 

Den nya låten Not for us bjuder på Tiffanys bästa sånginsats hittills. Låten bidrar med ett härligt lugn som sprider sig och låten växer ju mer jag lyssnar. Den andas både vemod och hopp. Och även om EP:n börjar och inte slutar med det våriga och dansanta så lämnar EP:n en med en känsla att Tiffany hittat sin egen vår, där något fint och tryggt kan ta sin fart.

Lyssna här nedan!

"Det var något väldigt vackert över det kärleksfulla kaos som uppstod"


Idag släpps så albumet
Paradis Garage som jag förutspådde skulle bli en klassiker. Det är ord jag står fast vid nu när Division 7s debutalbum är ute. Det är ett fantastiskt album som lyckas fånga bandets omtalade live-energi. Total närvaro. Idag, i en längre intervju, berättar bandet mer om albumet, drömmen om att en gång riva Ullevi och om vad de kommer bjuda på när de spelar på Skeppet här i Göteborg i februari. 

Vilka är era ambitioner med Paradis Garage
(Max) - Hur många tecken har vi? Jag sticker inte under stol med att jag tycker att vi är bäst på det vi gör och vi har gjort våra hundår, nu får det gärna lossna. Rent konkret handlar det om att nå ut så brett som möjligt och fortsätta vårt outtröttliga missionsarbete för en konstform på utdöende. 

(Dara) - Min ambition har varit att göra ett riktigt bra album och det tycker jag vi har lyckats med. Däremot tror jag väl inte nödvändigtvis att avtrycket blir ens i närheten så stort som jag tycker det borde bli. Drömmarna är många, förhoppningarna få. 

På albumet fastnade jag verkligen för Snake skin boots & punkt shop-pins. Både titeln i sig och låten är fenomenal. Berätta mer om den! 
(Anton) - En kväll i replokalen visade Dara en inspelning av en matande bas dränkt i en industriosande synthmatta. Direkt kände vi att det här måste med i någon form. Det var en ganska långt steg från vår traditionella ljudbild. Först fanns idén om en instrumental krautrockare någonstans i mitten av plattan för att rensa öronen. Och det var med det i bakhuvudet vi började spela i den. Snart kom dock Dara tillbaka med en text så full av punchlines (inte minst titelstrofen) att vi var tvungna att tänka om. Det är en låt som väl kapslar våra första år som band - att kriga sig framåt, att allt för ofta dras ner på jorden, att tappa modet men också att drömma om att en dag riva Ullevi. 

(Dara) - Jag hade en period där jag skrev låtar på basen i stället för gitarren. Jag slog lite strängar på måfå och tyckte det lät bra. Sedan ville jag ha en Joy Division-del så jag försökte hitta ett riff där basen inte bara spelade på en sträng i taget. Innan inspelning bytte vi tonart på låten och det öppnade möjligheterna ytterligare och i refrängen spelar vår basist Max nu på alla fyra strängar samtidigt. Inte något unikt, givetvis men det var kul när jag skrev den. Ullevi-raden går att tolka på flera sätt, vilket alltid är positivt.

Hur fick ni med Janne Schaffer på albumet? 
(Anton) - Janne är en stor idol och för några år sen jammade vi tillsammans hemma hos mig (en oförglömlig 30-årspresent). Han berättade bl.a. att han samarbetar med många artister och gör en hel del gästinhopp. Redan då föddes idén (drömmen) om att få med honom på D7-tåget någon gång i framtiden. I somras när plattan började ta form kände vi att det fanns två låtar med utrymme för gitarrsolon där Jannes patenterade sound kunde passa (Gränsland och Ingen ängel). Sagt och gjort, vi hörde av oss, han var på och några veckor senare stod vi i studion. Under inräkningen till första tagningen av Ingen ängel frågade Janne vilken tonart låten gick i. Några sekunder senare dränktes vi i gitarrmagi. Det är speciellt att lyssna på låtarna nu - genom Jannes förtjänst får de en direkt koppling till den svenska musikhistorien.

Fantastiska Julia Frej gästar på IHDRD, en nyinspelning av en gammal låt. Hur kommer det sig att det blev en ny version av just den? 
(Max) - Originalversionen må ha sin charm men vi hade väl ärligt talat noll koll på det rent produktionstekniska, vilket hörs. En sovrums-demo med lite fernissa liksom. Låten har hängt med sen dag 1 och vi har länge känt att den förtjänar en definitiv tolkning och när Julia kom på tal (våra vägar har korsats förut) kände vi att här kunde hon verkligen bidra. Det gjorde hon, kan man lugnt konstatera. 

(Filip) - Det är också en av de låtarna som publiken uppskattar mest när vi spelar live, och versionen vi gör live skiljer sig rätt mycket från originalet. Det kändes rätt att ge låten den skrud den förtjänade! 

Jag tycker att ni fångar en fantastisk energi på albumet. Känner ni att det varit svårt att överföra det ni gör på scen till skiva? 
(Max) - Fram tills nu, ja. Tidigare har det ibland känts som att den där sista ”gudspartikeln” saknats på skiva, den som lyfter oss från indieband-i-mängden och från allra första början funnits med live. Nu kan vi hantverket och vet vilka möjligheter och begränsningar som finns i studion, mycket tack vare Filip Lundgrens lyhördhet och vana hand bakom spakarna. Sen är vi alla mycket säkrare och tryggare i våra respektive förmågor att förmedla det som behöver förmedlas musikaliskt och det självförtroendet tror jag hörs. 

(Dara) - Det kan nog vara en stor fördel att Filip spelat en hel del med oss, han vet hur det ska låta och styr oss i rätt riktning. 

(Filip) - Äsch, jag tycker att det stundtals bara känts som att jag haft öppet hus i studion och så har alla kommit in, jag har tryckt på rec och inte behövt ge så mycket input. Värt att nämna är ju också att i princip alla grunder på plattan är 100% live, utan klippning eller trolleritricks. Med andra band kan det vara svårt att överföra energin från live till skiva, men i det här fallet tycker jag att energin bara helt magiskt kommer med i allas egen output. 

Om ni ska nämna tre saker som verkligen stått ut hittills med Division 7, vilka blir det då? 
(Max) - Tålamodet. Vi har hållit på i rätt många år nu och visst har det gått framåt men knappast i expressfart. Många hade nog om inte lagt ner så iallafall lagt om kursen vid det här laget och börjat betrakta det hela mer som ett hobbyprojekt. I Division 7 finns dock en såpass stark, närmast tjurskallig envishet och tro på det vi gör att vi fortsätter framåt, nåt annat finns inte. 

(Anton) - Relationen till våra lyssnare. Det verkar som att många av de som lyssnar på oss verkligen tar musiken till sig och väljer att stanna kvar. Och det händer fortfarande. Våra lyssnare är också väldigt generösa med att skriva till oss och berätta att de hört oss, att en viss låt har betytt extra mycket eller att de spridit musiken vidare. Vi har till och med fått flera förfrågningar om att göra rena Division 7-spelningar på bröllopsfester. När vi började harva igång så kunde vi knappt drömma om en så fin respons. Det börjar ibland likna en relation mellan ett fotbollslag och dess supportrar. 

(Dara) - Att vi kommer från olika musikaliska bakgrunder men att alla varit ödmjuka och låtit varandra ta plats. Det är åtminstone min uppfattning. Vi har bandmedlemmar som pluggat musik, som är otroligt skickliga på sitt instrument men ändå får jag vara med med mina hemsnickrade, ibland tveksamma kunskaper. Det är jag glad över. Samtidigt tror jag att det är just mixen av skolade proffs och pojkrums-gitarrister som utgör en stor del av det i vissa kretsar uppskattade Division 7. 

I slutet på april ska Veronica Maggio anordna en minifestival. Om ni skulle det göra någon gång, vad skulle känneteckna den festivalen? Nämn tre artister som skulle få spela då! 
(Anton) - Otrolig logistik och bra mat. Inget timslångt köande för att köpa en överprissatt slafsig pizza och samtidigt stå inför risken att missa en potentiell favoritartist. De potentiella favoritartisterna som spelar? Bromander, Nick Cave & The Bad Seeds och Queens of the stone age. 

(Dara) - Som Anton säger, ge mig bra logistik och en snabb och enkel väg därifrån. När jag bodde närmare stan njöt jag i fulla drag av att gå på spelningar på Vasateatern, smita därifrån lite innan det var slut för att undvika garderobskön och kasta mig på tunnelbanan. Från publikhavet till vardagsrummet på 20-25 minuter, oslagbart! Vilka som spelar? Bromander, Fontaines D.C. och... ja, ett återförenat Oasis, så klart.

(Filip) - Jag kan bara instämma med övriga, men jag tycker också att det hade varit kul att få uppleva oss själva live på festivalen. Jag vet inte hur det skulle gå till, men jag är lite avis på alla andra som får göra det hela tiden. Och om vi ändå får arrangera så kan vi väl se till att ordna det på nåt sätt. Tänk Fontaines D.C. först ut, sen Bromander, och som grädden på moset Division 7 med Division 7 i publiken. Vilken jävla fest det skulle bli. 

(Max) - Förutsätter i detta mitt lilla drömscenario att vi själva headlinear; värmt upp kanske Wilmer X gjort och dessförinnan svårt underskattade Enköpings-legenderna Name. Triss i svensk sing-along-poprock med klös! 

Jag minns första gången vi pratade, att vi pratade om relationen till era fans. Ni har blivit rejält populära på många håll och häromdagen överhörde jag ett samtal på spårvagnen att er musik hjälpt hen rejält. Hur känns det att ha en så speciell kontakt och en slags samhörighet med era fans? 
(Max) - Det är ju den ultimata bekräftelsen egentligen, man (jag) personligen började ju spela musik för att man kände nån slags connection med sina hjältar, även om de befann sig på andra sidan Atlanten eller rent av sex fot under jord. Det är lite svårt att ta till sig när människor berättar om hur vår musik hjälpt, inspirerat och stöttat men det är ju så jävla fint, på ren svenska. 

(Dara) - Det är det ultimata kvittot på att man lyckats med något, jag kan inte uttrycka hur mycket vi uppskattar det. 


Robert Plant sa i en intervju en gång att det är viktigt att vara ett med sitt uttryck. Att ens musik måste utgå från det liv man lever... Håller ni med? 
(Dara) - Jag tror att det viktigaste är att man kan stå för sin musik. Jag sjunger hellre en text som jag tycker låter bra än en text som är stolpig men i detalj tagen ur min vardag. 

(Anton) - Musiken kan lika gärna få ta sin utgångspunkt i ett liv man önskar sig, snarare än det liv man lever. En stor tjusning är att kunna välja hur mycket av jaget som filtreras genom musiken. 

Ni spelar live i Göteborg i februari, vad kan publiken förvänta sig? 
(Max) - 95 kilo crowdsurfande basist. 

(Anton) - Vid sidan av det huvudnumret blir det en matig lista indierock som avhandlas. Vi har ju en drös med nytt och gammalt alster att ta oss igenom och vi älskar att spela länge. På klassiskt manér ska det också sägas att de senaste repen vittnar om att vi aldrig har låtit bättre än just nu. 

Hur brukar ni ladda upp inför spelningar? 
(Max) - Skandalerna duggar inte tätt i den här skaran, vi är med rockmått mätt rätt städade så uppladdningen består oftast av en massa gott snack och Youtube-klipp à la ”Oasis Maine Road 96” för att komma i rätt stämning. Peter Hook nämnde en gång att han reagerade på att Nick Cave & The Bad Seeds höll sig till böcker och schack bakom scenen för att sedan fullkomligt explodera vid showtime. Det är lite samma här (inga jämförelser i övrigt, haha). 

(Dara) - Jag ser som vanligt fram emot att bli klar med soundcheck och sedan ta en promenad med Max. Övriga är självklart välkomna men han brukar vara mest sugen på en, gärna lite ointressant och händelselös, rundtur på stan. Jag älskar tiden fram till själva spelningen, det får dröja hur många timmar som helst. Man har själva höjdpunkten kvar. 

Har ni någon rolig anekdot från en spelning ni vill dela med er av? 
(Max) - Brandlarmet gick av mitt under ett gig i Scalateaterns källare (Sveriges hetaste band på min ära!). Det ledde till att extranumret - premiärspelningen av Hallelujabarn - fick dras akustiskt på gatan utanför, alla 150+ i publiken hängde med och det var något väldigt vackert över det kärleksfulla kaos som uppstod.

(Anton) - Vi fick rätt snart gå in igen men ljudanläggningen hade lagt av pga. värmen så vi fortsatte att spela IHDRD och Istid med en akustisk gitarr från scenen. Den allsången är svår att glömma. 

(Filip) - Jag tänker också på historien med hjälten på Platens Bar i Linköping i våras, som stod längst fram och hade så mycket feeling att han slog skallen i scenkanten och fick lämna med ambulans. Jag trodde inte att människor av den sorten existerade i de lägre divisionerna. Stor shoutout till honom! 

(Dara) - Fyllde år gjorde han också av vad jag förstod! 

Till sist, hur skulle ni sammanfatta ert 2022 om ni blickar tillbaka? 
(Anton) - Förhoppningsvis kommer vi kunna kalla 2022 för året innan allting hände. Det återstår att se men vi har i alla fall bäddat för det. 2022 bestod av hårt arbete med plattan och många gig för att sätta oss på kartan. Sakta men säkert görs det plats för oss. 

(Max) - Som det sista året i skymundan. Från tidiga våren och framåt har jag kunnat förnimma en känsla av att något är på väg att hända, för varje spelning, studiosession och rep är det som att kokpunkten närmar sig och nu med ett riktigt kanonalbum i faggorna, ja då tar vi det stora klivet upp och fram. Vart exakt det för oss vågar jag inte sia om men på det rent konstnärliga planet betraktar jag 2022 som vår peak (såhär långt!).

Lyssna på albumet här nedan!

torsdag 26 januari 2023

Nanie Tauno - Varje version av dig


Nadia Hjelt är tillbaka med sitt svenska projekt Nanie Tauno. Hon gör även musik under namnet Her narrative. Den nya singeln heter Varje version av dig och följer upp Verkligen över som släpptes i september förra året. Jag tyckte om den filterlösa texten i Verkligen över, samtidigt som musiken kändes dramatisk och smygande på samma gång.
 
Varje version av dig är som en tonsatt version av Åsa Schagerströms (f.d. Grennvall) bild där hon håller om alla sina tidigare jag i boken Deras ryggar luktade så gott. Här handlar det samtidigt om att göra samma sak för sina vänner, finnas för dem genom hela deras liv och alla deras jag, både de bra och dåliga. En del sidor som försvinner, andra som tillkommer. Det är en låt som följer med på livets alla hållplatser. Genom det fina, det jobbiga, det som är vilset och det som håller om. En påminnelse om att ”man måste dö ibland” men att man samtidigt lovar att ”gå på varje begravning av varje version av dig”. Jag tycker att det är fint. 

Nadia sjunger som alltid starkt och jag uppskattar verkligen sättet hon skriver på, hur hon inte värjer sig för det tyngre i livet, samtidigt som hon för in ljus i det och visar på sann vänskap. Till sig själv och till andra.

Lyssna här nedan!

onsdag 25 januari 2023

Musikminne från Michael Rolin


Midsommar förra året så släppte Michael Rolin senaste singeln Ack du sköna sommartid, en fin hyllning till just sommaren. Överlag handlar det om ljus och luftig vispop från en göteborgare som hyllar staden i sig och även stadens hockeylag i låtar som Mitt trogna Göteborg och Vi älskar Frölunda. Idag gästar Michael bloggen för att dela med sig av ett musikminne kopplat till Green Day!

Först tänkte jag spontant på ett underbart minne som jag garvar för mig själv åt än idag när jag tänker på det. Det var 2010 på Sweden Rock-festivalen då Ozzy Osbourne headlineade och sprutade ner både vakter och publiken med brandsläckare, men sedan slog det mig. 

Det finns ett specifikt minne som alltid kommer att betyda mycket för mig. Det var någon gång runt 1995-1996, jag var 10-11 år gammal och skulle sova över hos min storebror. Det var kväll och vi skulle gå och lägga oss för natten och radion var på i vanlig ordning inne i sovrummet. Då, när jag nästan precis somnat, så hör jag en distad gitarr och en röst som inleder med "Do you have the time, to listen to me whine!" 

Jag hörde för första gången Green Day med deras stora hit Basket case från albumet Dookie som släpptes 1994. Jag blir ELD OCH LÅGOR och springer fram till radion och höjer, vilket får min bror att ropa SÄNK MUSIKEN, han ville ju sova. Men jag springer och hoppar runt i rummet och headbangar och vet inte vart jag ska ta vägen! Jag fick gåshud, jag hade aldrig hört något liknande innan. Jag ville bara höra mer och - framför allt - lära mig att skapa och spela musik själv. 

Detta var min personliga musikresa som började just då i brorsans rum i mitten av 90-talet. Det är tack vare den här låten som jag själv blev intresserad, samt började spela musik. Så tack Green Day för att ni fick mig att öppna upp ögonen för musiken och passionen! 

/ Michael Rolin 

Lyssna på Michaels musik här nedan!

Ida Gratte - Kanske


Ida Gratte är tillbaka med en ny singel och det är en låt som skiljer sig en del från de hon tidigare har släppt. Det är den tydligaste balladen hon har gett ut och Kanske, som låten heter, bär på fina skildringar av både känslor och Stockholm. En dejt som utspelas på en höjd i Stockholm där himlen klär sig i oranget. Men det handlar inte bara om himlens färger utan att någon lyckas få en att se andra färger i livet, som man kanske varit blind för innan. 

Det finns en ambivalens i texten, där en del av en vill gå och den andra delen avskyr att säga hej då. Samtidigt har man det på så många sätt bra, just där, just då. Kanske blir man aska med en gång eller så brinner man en bra stund. Kanske hela livet. Tillsammans. 

Ida sjunger med en otrolig känsla genom hela låten och det är hennes starkaste sånginsats hittills och det känns som en låt som kan växa än mer live, kanske som avslutning på en spelning. Det skulle verkligen leda till att alla går därifrån med känslorna på topp. 

Jag gillade även Idas förra singel men Kanske är än bättre. Kraften i Idas röst genom låten och de tydliga känslorna som klär hennes röst är bland det finaste jag hört från Ida.

Lyssna här nedan! 

söndag 22 januari 2023

Det finns allt färre kvar som minns mig som liten

Regnet hade varit uppe ännu en natt. Havet steg upp tidigt på morgonen. Vinden låg och höll hand med gräset. Du hade trängts i mina känslor hela natten. Du hade lärt mig vilket håll man ska längta åt. Jag hade låtit dig gå iland i mig. Vi lade aldrig på luren i våra samtal. Vi blandade drinkar av våra tankar. Vi bildade inga fängelser av vår tystnad. Det var ett löfte vi aldrig skulle svika. Tystnaden kan bygga grymma rum, fulla av slukhål. Jag hade mått dåligt ett tag, vaknat med värk i benet varje morgon. Oron kastade sig runt i huvudet och blev till ett bollhav där inget ljus ville dyka ned. Kanske är det lugnt. Kanske är det något allvarligt. Kanske är det lugnt. Kanske är det något allvarligt. Jag ringde till dig. Du var bra på att lugna mig. Jag har svårt för det själv ibland. Jag börjar lätt googla utan att ens skriva in några sökord. De kommer upp automatiskt.

Sommarborden i våra huvuden blåste omkull ibland, men vi visste att de skulle ställas upp igen, få nya dukar, en sol som höll dem sällskap. Nya historier skulle berättas vid de borden men det kommer stunder då man bara saknar de gamla. Det kommer dagar då solen siktar på ens minnen och skjuter. I de stunderna är varje ögonblick en avrättningsplats och ett efter ett försvinner dem. 

Jag bad dig komma över och styra mitt liv en stund. Jag hade nått slasken och kände mig så inåtsprängd. Jag saknade min bärande balk. Mitt namn saknade att ha dina läppar som ram. Jag saknade att ha ett avskilt rum i hjärnan. Jag ringde en vän medan jag väntade på dig. Vi kom fram till att vi inreder vår sorg helt annorlunda. Jag behövde prata om den, locka fram språket att springa ut i ljuset. Locka fram molnen att simma snabbare, komma i mål. 

Det finns allt färre kvar som minns mig som liten. Av de jag hade runt mig första gången jag cyklade utan att hålla i mig så är det bara två av dem som är kvar i livet. De som köpte kläder till mig som liten, de som såg mig ta mina första steg. De som hindrade min rädsla från att ta för många steg. De suddas saktsäkert ut. Plötsligt sitter man ensam bakom ratten. Liv som vänt sig under natten och lagt sig på nytt om varandra vaknar inte alls längre. Döden bokar förstås plats i oss alla, men man är aldrig helt förberedd förrän man står där vid havet medan vinden rycker tag i kontakten till någon som sett en genom alla ens dagar. 

Själv gav jag inte sorgen några bestick. Jag hade hört att den inte var hungrig. Det var den dock, men den livnärde sig på något helt annat än det jag hade trott. Den åt sig in i saker jag upplevt, tuggade på en bit av min första cykeltur, fortsatte med att hugga tag i våra samtal vi haft i ditt kök. Den åt sig in i allt jag inte klarade av att tänka på. Därför blev den till slut ett berg av disk, en betalningsanmärkning. Jag sköt upp den och tänkte att jag kan känna nu och betala om trettio år. Det fungerar aldrig så. Det var något jag behövde ta tag i med en gång. 

Jag kände inte så mycket oro i övrigt, jag visste att köpen på ICA skulle gå igenom. Det jag inte visste var om mitt liv skulle kunna gå igenom den här sorgen eller om mitt saldo var för lågt för det. Jag såg det i hur sömnen påverkade min hy. Det svåraste är inte heller alltid att hantera det som hänt utan att känna en sorg över det som man är rädd för snart ska hända. Man kommer aldrig inse kostnaden innan något händer, hur mycket man än letar efter prislappar. Jag tänkte att jag kommer spara alla sms och att bland det tydligaste blir att vår match i Betapet kommer avslutas av sig själv. Du kommer inte lägga ett ord, hur bra läge jag än har gett dig. Vägskyltarna i mitt huvud dock, de du placerade där. De kommer alltid att stå kvar. Smulor från livets frukostbord. 

Jag har lärt mig mycket. Du har lärt mig mycket. Lämna inte sorgen på bete, lämna den inte åt kronofogden. Diska efter varje måltid. Låt inte tystnaden vara byggsten i någon relation. Låt inga trauman förbli obearbetade. Känslor trivs bra i bröstet, men behöver också gå vidare när det är dags. Ta reklamavbrott från att vara vuxen ibland. Bli vän med ditt eget huvud och ta hjälp av andras om det inte går. Sätt gränser och var en gräns själv. Försvinn i telefonen ibland. Gå vilse i livet. Sorgen blir närsynt med tiden. Kanske är det faktiskt så. Livet flackar ofta med blicken men du fortsätter vara segel när mitt golv stormar.