Musikminne från Jonas Schwartz - Min andra sågning

Singelomslag V36/Storm 

Idag gästas bloggen av Jonas Schwartz som berättar om ett musikminne kopplat till en spelning som sågades av musiktidningen Gaffa. 

Året var 2010 och jag hade precis startat min musikaliska karriär. Jag hade ganska snabbt blivit signad av Adore Music och det började snackas lite om mig i musikkretsar. I alla fall så pass mycket att Gaffa hade satt en reporter på redaktionen att punktmarkera mig och min EP-triologi som gavs ut under denna tidsepoken. Jag fick höra om detta och var väldigt upprymd. Det kändes som att saker gick snabbt nu. Problemet var bara att reportern i fråga var allt annat än imponerad av mig och mitt artisteri. Min första EP sågades längs fotknölarna men det var ingenting mot det lustmord som begicks på mig efter en spelning senare samma sommar. 

I väntan på EP nummer 2 som skulle komma ut under hösten detta år bokades jag in på en nystartad festival vid Röda sten i Göteborg som gick under namnet Live Aquatic. Jag som då spelade mer gitarrbaserad musik repade ihop bandet och studsade ner till festivalen. Spelningen som jag minns den gick helt ok men det var mitt på dagen, en fiol strulade, jag var lite nervös men i övrigt var vi nöjda. Spelningarna fortsatte och vi stannade kvar och såg Kristoffer Åström och Bye Bye Bicycle spela senare under kvällen. 

Några dagar senare får jag ett sms av en kompis som undrar ifall jag läst vad Gaffa skrivit om mig, inget mer än så. Jag blir glad och surfar in. 
Vad som möter mig är den värsta sågningen jag någonsin har fått. Recensenten som tidigare sågat min första EP var på plats även denna gång för att granska mig. Hon var ännu mindre imponerad denna gång och verkar ha haft kul när hon skrev sin text. Här är recensionen i sin helhet publicerad i Gaffa 2010/06/19. 

Jonas Schwartz: Live Aquatic, Göteborg 

”Rock'n'Roll har kanske aldrig handlat om en ömsesidig respekt mellan publik och artist, men än mindre har den handlat om respektlöshet mot allt och alla och en evig väntan. När Jonas Schwartz har utomhusscenen på Live Aquatic till sitt förfogande är det just en sådan respektlöshet han visar prov på. Det är jättetråkigt när tekniska problem förstör grundtanken med hur en spelning ska vara, men det går inte att göra så mycket åt i stunden för det allra mesta. Att ha tekniker som springer upp och ner på scenen under större delen av spelningen är således mer ett störande inslag än till någon vidare hjälp, speciellt som det ändå inte blev något ljud i fiolen, oavsett vilken sladd de provade med. Att dessutom stå rakt upp och ner och vänta på att detta arbete ska utföras är en riktig miss. Den uppmärksamhet som publiken tidigare riktat mot scenen skingras ofelbart ganska omgående. Strunta hellre i fiolen när det är så tydligt att den inte kommer att funka under den här spelningen. Det kommer troligtvis fler chanser. Respektlöshet nummer två, som är av ännu allvarligare art, är den Jonas Schwartz uppvisar gentemot sin musik och sitt framträdande. Han presenterar såväl låtarna som sina bandmedlemmar med fel namn. Det är en inte en charmig och karismatisk vimsighet, det är ett tecken på att han inte har koll på vad han håller på med och ger sken av att han inte bryr sig.” 

Konserten fick betyget 1 av 6. Tyvärr lärde jag mig ingenting utan fortsatte rocka på med samma respektlösa attityd och blev utbuad några veckor senare i Borås där publiken skanderade att ”Rocken är död” när dom såg mig veva med gitarren. 

Referenser: Gaffa. 

/ Jonas Schwartz

Jonas är aktuell med nya singeln V36/Storm från kommande EP:n Lunes de Fiel. Lyssna på singeln här nedan! 

"Ett liv utan musik känns omöjligt"

Foto: Press

Katarina Jacobson från Stöde några mil utanför Sundsvall var bara 8 år när hon reste till Danmark för att spela in filmen Koko-di Koko-da. Filmen regisseras av Johannes Nyholm, som vann en Guldbagge för filmen Jätten, och har biopremiär i augusti. Idag är Katarina 13 år och är aktuell med sin första singel som heter It Was You. Här nedan berättar Katarina om både musiken och filmen. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 
- Jag är en 13-årig tjej som älskar musik och att sova alldeles för mycket. 

Minns du när du kom in på musiken från början? 
- Jag har så länge jag kan minnas alltid älskat att sjunga och skriva låtar. När jag var i åttaårsåldern drömde jag alltid om att vara med i lilla melodifestivalen. Det var dock inte förrän jag var tio år jag bestämde mig för att satsa på en musikkarriär. 

Berätta om din första singel It Was You! 
- Jag påbörjade It Was You när jag var elva år. Det är den första låten jag skrev på piano. I höstas tog jag upp den igen och skrev den andra versen och outrot. Jag skriver ofta låtar utan någon tanke om vad den ska handla om, istället skriver jag ner allt jag kommer att tänka på och det blir till en låt. När jag började skriva på It Was You hade jag inte tänkt mig att den skulle vara så dyster, istället skulle den vara om att man hade träffat någon som hade gjort livet till det bättre och att det fortfarande var så. När jag skulle skriva klart låten hade jag fått en annan vibe av den och låten blev som den blev.

Snart ska du tillbaka till studion för att spela in en ny låt, hur kommer den skilja sig från debutsingeln? 
- De låtar som jag skriver är ofta lite deppiga och dystra. Det som skiljer min nya låt från It Was You är att den har lite mer attityd och självsäkerhet. Jag tycker att det är viktigt att man vågar visa sina känslor och låter sig själv ta den tid man behöver för att må bra igen och därför är inte låten bara om självsäkerhet utan också om frustration och psykisk ohälsa. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Det jag lyssnar på varierar. Ena dagen lyssnar jag på Rihanna och Eminem, nästa dag lyssnar jag på Shawn Mendes och John Mayer. Det finns ingen genre jag föredrar utan vad jag lyssnar på ändras med mitt humör. På senaste tiden har jag börjat lyssna mer på rock, vilket var något jag aldrig tänkt mig lyssna på för några år sedan.  

Du är med i filmen Koko-di Koko-da, hur var det att spela in den? 
- Mitt åttaåriga jag tyckte det var jättecoolt att få spela in en film utomlands i Danmark. En av mina högsta drömmar var att vara med i en film så när jag fick veta att hade fått rollen som Maja var jag överlycklig.  Hela inspelningstiden var extremt rolig och jag minns att jag var jätte-exalterad inför helikopterscenen. 

Berätta mer om filmen, vad är det för slags film? 
- Filmen handlar om ett par som förlorat sitt barn och hur de åker på semester för att hitta tillbaka till varandra. Det är en psykiskt påfrestande film där paret befinner i en mardröm som aldrig verkar ta slut. 

Till sist, vill du fortsätta kombinera att skådespela och sjunga eller är det musiken som gäller, först och främst? 
- Jag har en stor kärlek för både skådespeleri och musik, men just nu vill jag först och främst satsa på musiken eftersom skapandet av min musik alltid sker så naturligt. Ett liv utan musik känns omöjligt medan skådespeleri är något jag gör eftersom jag tycker det är kul.

Lyssna på It Was You här nedan!

Tommy, med medfödd benskörhet, nekas assistans av Haninge Kommun

Foto: Privat

Tommy bor i Haninge och är i behov av assistans. Han har medfödd benskörhet och är rullstolsburen. Sedan 27 december har han varit utan assistans i formell mening. Kommunen anser att hans behov av hjälp inte är tillräckligt omfattande, trots att han inte ens kan ha en fritid utanför hemmet utan assistans. Skälet är att han på grund av sin kroniska sjukdom och funktion inte klarar basala saker utanför hemmet, han behöver exempelvis hjälp vid matsituationer och med att gå på toaletten. Hemmet är anpassat efter Tommys behov, men dessa anpassningar finns inte utanför hans hem. Utan assistans är Tommy så gott som inlåst i sin lägenhet. Här berättar Tommy om hans känslor kring att assistansen blev indragen och hur det påverkar hans liv i stort. 

På den tiden du hade assistans, hur såg ditt liv ut då? 
- Mitt liv var relativt aktivt och jag rörde mig mycket utanför hemmet. Gick på konserter, träffade kompisar och så vidare. 

Vad behöver du för assistans för att få livskvalitet och få leva ett värdigt liv?  
- Jag behöver främst hjälp med toalettbesök eftersom jag inte kan ta mig från rullstolen själv. I hemmet har jag specialanpassning i form av en höj- och sänkbar lyft som gör att jag kan klara det själv. Men sådan teknisk utrustning finns ju tyvärr inte ute i samhället, ens på handikapptoaletter. Jag behöver också hjälp med handräckning, till exempel vid matsituationer eftersom jag är kortväxt och i stort sett aldrig når till mikrovågsugnar, skåp och så vidare. Eftersom jag har medfödd benskörhet så behöver jag även viss tillsyn för att se till att folk inte ramlar över mig. Skulle det ske kan det gå väldigt illa. Jag är alltså rullstolsburen, ca 1 meter lång, väger ungefär 22,5kg och har då som sagt benskörhet. Jämfört med en ”normalstor” människa så är det ganska lätt att förstå vilka konsekvenser det kan få om en sådan ramlar över mig. Dessa är de grundläggande behoven. Sedan tillkommer saker som städning, handling och ta katten till veterinären. 

Vad är den största skillnaden nu, när du saknar assistans, jämfört med tiden då du hade assistans?  
- Den största skillnaden nu är att jag bara får hjälp av familjen med det absolut nödvändigaste som att handla. I övrigt är jag i princip låst till att sitta i lägenheten eftersom utan att kunna gå på toa så finns det inte mycket utrymme/tid att röra sig hemifrån. 

Vad ger det här dig för konsekvenser, avseende livskvalitet och att leva ett värdigt liv? 
- Det gör att jag blir väldigt isolerad och leder mig in i negativa tankebanor som att jag är en börda på samhället och så vidare. Även om jag kan hålla viss kontakt med vänner online så är det inte ett fullvärdigt substitut för att faktiskt komma ut och träffa folk IRL. Jag har haft turen att kunna gå en kurs på Folkhögskola den här terminen. Det gick tack vare att Folkhögskolan betalade en stödperson som fanns på plats och kunde fungera som assistent. Stödpersonen fanns av förklarliga skäl dock bara för mig när jag var i skolan och någon fritid, eller möjlighet att hitta på saker på fritiden, fanns det därför inte. 

- Saker som jag inte längre kunnat göra eller missat inkluderar bland annat: 

Träna på gym. Det här är viktigt för mitt fysiska välmående som i sin tur även påverkar det psykiska. Att träna och hålla gång är ju dessutom viktigt för alla människor men extra viktigt om man är mycket stillasittande som vi i rullstol är. Dessutom mår skelettet bra av (lagom) belastning vilket det finns både forskning och läkarutlåtanden som stöder. 

Engagera mig i kåraktiviteter. Senast jag pluggade innan den här terminen så var det på universitet. I studentkåren där fanns det en estetisk sektion som jag var medlem i. Jag har ett stort intresse både för visuellt skapande och musicerande. Sedan fanns det även spelkvällar och liknande som var kul att vara med på. Nu efter jag slutat på universitetet så finns det fortfarande möjlighet att delta på uppträdanden med den estetiska sektionen. Men utan assistent kan jag inte åka ut och repa eller sitta på möten eftersom jag inte kan gå på toa själv. 

Ut och shoppa/prova kläder. Eftersom jag är kortväxt och har en del felställningar så är det viktigt att kunna prova kläder innan jag köper dem eftersom det inte alls är självklart att rätt storlek sitter bra. I sådana sammanhang behöver jag hjälp med av- och påklädning samt eventuellt att bli lyft ur rullstolen om det handlar om byxor. 

Träffa kompisar på olika ”normala” aktiviteter som fika, bio, pubhäng och liknande. 

Gå på läkarbesök eller söka vård i allmänhet. Är det akut så hjälper självklart familjen till men det finns ju även läkarbesök som är mindre akuta som kan vara bra att gå på. Återigen eftersom jag inte kan gå på toa själv och det ofta kan bli långa väntetider så fungerar det inte för mig att göra själv. Detta inkluderar även besök på hjälpmedelscentralen för att prova ut hjälpmedel eller få dem justerade. 

När du fick assistansen indragen, vad uppgav kommunen för skäl till sitt beslut?  
- Dels har de hävdat att jag inte tillhör Personkrets 3* vilket är absurt eftersom min sjukdom är medfödd och definitivt varaktig. Som beskrivet ovan innebär den hjälpbehov som är både intima och kräver ingående kunskaper om sjukdomen. De har även tyckt att mitt hjälpbehov inte är tillräckligt omfattande för att motivera assistans. Det tror jag är ett resultat av att de räknar timmar och minuter i stället för att tänka att jag ska kunna ha möjlighet att röra mig fritt utanför hemmet och till exempel kunna gå på toa när jag behöver det. 

Om du skulle få assistans beviljad igen, hur skulle det kännas för dig då? 
- Det skulle kännas som att jag får mitt liv tillbaka även om jag tyvärr inte tror att jag skulle kunna känna någon trygghet igen eftersom det sker omprövningar varje (kommunen) eller vartannat (Försäkringskassan) år. 

Vad är det viktigaste för dig med att få assistans?  
- Att kunna delta i samhället fullt ut precis som vilken annan människa som helst. Jag anser att det endast bör vara mina fysiska begränsningar som hindrar vad jag kan göra. 

Hur upplever du att kontakten med kommunen och försäkringskassan har varit?  
- Kontakten med Försäkringskassan har i regel varit bra även om besluten till slut blivit negativa. I kontakten med kommunen har det tyvärr hela tiden känts som att de är ute efter att argumentera bort mitt behov av assistans. Vid något tillfälle har de även uttryckt sig nonchalant inför min problematik. Det var i samband med att de föreslog att min dåvarande assistent skulle utföra assistans via Hemtjänst i stället och jag sa att det kanske inte skulle fungera för honom även om det teoretiskt skulle kunna vara bättre än ingenting för mig. Deras svar på det var ”det är inte vårat problem”. 

Hur önskar du att kontakten hade sett ut?  
- Jag tycker kontakten borde kunna vara väldigt okomplicerad och inte med känslan att man sitter i ett polisförhör. Att jag har en grav funktionsnedsättning räcker det i princip att träffa mig för att inse. Vidare borde det vara rimligt att medge att hjälp för toalettbesök i sig räcker som grund för att jag behöver assistent den tid jag är utanför hemmet. 

Enligt lag ska man inte vara beroende av nära anhöriga när det kommer till intim hygien så som toalettbesök och dusch. Hur känns det att behöva be anhöriga om hjälp? 
- Det känns jobbigt. Dels för att det är lite pinsamt att ha en familjemedlem med sig ute bland folk. Det innebär tyvärr att folk tenderar att prata över huvudet på en eftersom de ser att jag har min pappa med mig till exempel. Sedan tillkommer känslan av att familjen förmodligen har svårare att säga nej när jag ber om hjälp eftersom det är just familjen. Med andra ord så får jag skuldkänslor bara av att fråga. 

Till sist, hur önskar du att LSS-utredningen hade sett ut?  
- Jag tycker LSS-utredningen borde fokusera på att effektivisera och humanisera kontakten mellan brukare och myndigheter. Har man som jag en tydligt grav sjukdom så borde man inte behöva kämpa med näbbar och klor för att få den grundläggande hjälp som behövs för att kunna röra sig utanför hemmet. Sedan hur många timmar man ska ha rätt till går självklart att diskutera men det borde aldrig kunna bli tal om att få 0 timmar när man sitter i min sits eller till och med värre. Jag har läst om de som inte ens kan andas själv som fått indragen assistans vilket ju är fruktansvärt och inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige ändå är eller ska vara.

*Personkrets 3 omfattar personer som har varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande om de är stora och orsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service.

Är det Oskar, frågar någon, och det är det.

Det är fint att ha någon som ropar in en. Höskullen lockade och vi hoppade mellan släpet och ladan. Friheten var evig hela somrarna. Vi ropades in, min rädsla ropades ut. Himlen höll solen högt som om de vore älskare. Vissa dagar föll och reste sig aldrig igen. Andra dagar infann sig skrattsensationer. Ibland ställde sig morfar bredvid mormor och la en arm om hennes axlar. Det var så fint när jag tänker på det. Det är minnen som ofta spolas upp under natten. Då följer skräpet aldrig med. Något håller det tillbaka. Vi spelade fotboll på söndagarna och fler och fler lockades att vara med. Okända. Vi möttes. Fåglarna varvade allsång med ordlösa stunder. Precis som våra magar. Vi åkte aldrig motorvägen från vår barndom, vi fortsatte bära många av stunderna med oss, kopplade på våra promenader in i vuxenlivet. 

Minns alla stunder när vi sjöng Magnus Uggla, hur vi sjöng Fula Gubbar och P-F utan att ha någon aning om vad de handlade om. Skrattet hade sina dagar, gråten också, men de var färre. Minns när jag cyklade för första gången utan att hålla i styret, alla såg stolta ut. Mitt hjärta växte ur bröstkorgen. Är det Oskar, frågade någon, och det var det. 

Jag längtade efter stora saker. Få stuvade makaroner till middag. Att min mamma skulle ha högläsning ur någon av Astrid Lindgrens böcker. Såna saker. Såna saker var byar för några, men världar för mig. 

Kanske är barndomen allas sönderslagna spargris. Ingenting går i repris. Jag går förbi hus som växt upp de senaste åren, där jag åkte skridskor som barn. Isen blev till golv, träden gav plats åt hem. Där ska nya liv formas. Jag minns sommardagarna på Värsnäs, hur jag gick runt med håven utan att lyckas fånga moln eller drömmar, bara småfisk som jag släppte ut igen. 

Numera längtar jag efter saker som får luften att gå ur mig, luften att gå ur oron som på något sätt alltid finns där. Tämja vildhästen som har en större hage i mig än vad jag egentligen har plats för. I backspegeln vill jag se mörkret bli allt mindre. Och jag har sett hur ett barn tittat ut genom den lilla springan i mitt hjärta. Fått syn på oss och skrattat. Jag längtar tills jag får se hen vakna om mornarna. Jag längtar efter att få missade samtal och klagomål om att andras sommarlov är så mycket roligare. Jag minns att jag klagade jag också men när jag tänker tillbaka var det de finaste somrarna jag haft. Mina sinnen rusade precis som jag om några år vill ha en springtävling hem till vårt hem någon sen kväll, över gräsmattorna som stått pall för sommarvärmen, sex ben fulla med spring. 

Det är fint att ha någon som ropar in en, någon som ler åt en när man vaknar. Någon att skeda in livet med. Någon som skickar låtar till en eller visar roliga klipp på Dyngbaggegalan. Någon som man skickar massa rådjursdekaler till i chatten. ”Såhär mycket saknar jag just dig”. Från att få ha övernattat i lyckliga stunder är jag nu sjösatt i det där livet på riktigt. Jag är lycklig. Är det Oskar, frågar någon, och det är det.

"Nu är det mest coverband som spelar för andra coverband, vilket är hur jag ungefär föreställer mig helvetet"

Fotograf: André Lindholm

Marcus Admund Funck från Honeymilk släppte sin självbetitlade debut-EP den 31 maj. Här nedan berättar han om EP:n, uppväxten och om sina tankar kring att livescenerna runt om i Sverige försvinner. 

Hur känns det inför släppet av EP:n? 
- Jag hade hoppats att världen skulle stå still nu. Men trots att den inte gör det känns det nervöst. Egentligen ska det ju inte spela någon roll vad andra tycker, men det skulle vara skitsnack. Klart jag verkligen hoppas folk tycker om den. 

Är det någon låt på EP:n som du känner lite extra för? 
- Lazarus. Dels för att det länge varit mitt smeknamn ända sedan jag utgav mig för att vara dressyrstjärna på en studentfest i Kalmar. Men också för att jag burit med mig låten, och det faktum att jag är rätt stolt över hur bra den blev, så pass länge. Jag minns att jag skrev ackorden i samband med min andra Twin Peaks-period. 

Berätta om texten till Holly, Lie! 
- Från början tror jag den utgick från att man kanske vill bli av med någon men att man går under, och felaktigt romantiserar allt som varit, när den andra personen väl säger "Jag går nu". Sen när egot har läkt är det det bästa som hänt. Sen kan man nog tolka den på många sätt. Jag gillar att göra texter som är så. 

På Holly, Lie sjunger du med Paulina Palmgren. Hur fick ni kontakt med varandra? 
- Hon ligger på samma bolag som jag gör och vi har hört varandra många gånger. Det kändes rätt självklart att fråga henne om hon ville sjunga den delen. 

Vad var det som fick dig att inse att musik var något du själv ville syssla med? 
- Det finns nog ingen enskild punkt. Jag tror jag bestämde mig för första gången när jag var 14-15 och spelade in Ebba Grön-covers med en klasskompis. Sedan har det liksom dykt upp olika personer och händelser som hela tiden hållit intresset vid liv, som små injektioner. 

Minns du när du höll i ett instrument första gången? 
- Jag fick en elgitarr av min unga, väldigt coola farbror Ola när jag fyllde tio. Han dog tyvärr tio dagar efter det. Och jag tror jag fortsatt till viss del på grund av det. 

Har du någon ”metod” när du skriver texter? 
- Jag skriver ner ord, meningar, tankar och händelser jag ser och hör. Ibland när jag börjar spela på en ny låt dyker ord upp i huvudet som bara faller sig helt naturligt att använda; fraseringar, innehåll och känsla sitter direkt. Ibland får jag gräva i mina anteckningar för att hitta nåt som passar min sinnesstämning eller det jag vill säga. 

Du skriver även låtar till Honeymilk, har du fått tänka annorlunda när du skrev låtarna till din debut-EP? 
- Jag har nog fått höja upp textens betydelse. Inte för att den varit en liten med Honeymilk, men däremot vet jag att den har en centralare roll när det är färre gitarrer, färre trummor - ja, färre saker som den kan drunkna i. Så jag har nog fått lägga mer tid på det. 

Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst? 
- En svår sprit- och nikotinbakfylla, lätt kissnödig och när jag står upprätt med lätt böjd övre rygg. 

Du är född och uppvuxen i Visby, hur var din uppväxt där? 
- En trygg, vanlig uppväxt i en vanlig arbetarfamilj. Street hockey på gatan och gångavstånd till farmor och farfar. Mina föräldrar separerade på ett snyggt sätt i början av 00-talet. Jag började dricka och socialisera sent, satt istället mest hemma och spelade gitarr och såg brittisk fotboll med pappa. Vilket jag inte alls ångrar idag. De flesta som spydde i soptunnor utanför fritidsgården Puma redan i sjuan gör ungefär samma sak idag. 

Vad har du för favoritplatser i Visby? 
- Indian Corner, Östercentrum - Sveriges godaste spenatgryta. Vinylbaren, Munkkällaren - kommentar överflödig. Hällarna - ligger bara en kort bit från mitt barndomshem. Svinhöga klippor rakt ner i Östersjön och en rätt respektingivande utsikt. Pappas vardagsrum - det är något tryggt att lyssna på honom svära över debatter på CNN. 

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 
- Sweet Lullabye med Stewboss. Heartbreaker med Ryan Adams. The Stage Names med Okkervil River. 

I många städer så är det mycket livescener som försvinner, även i Stockholm och Göteborg, hur ser du på den utvecklingen och vad tror du det beror på? 
- Så klart handlar det om hur man bygger städer och vad man ger för mandat till boende. Bor du i en central del av en levande stad så får du acceptera det. I Paris får man skriva på att man godkänner ljud när man flyttar in i bartäta områden, det är rimligt. Men till en viss del ligger också ansvaret på oss som vill behålla dem - vi måste ju gå på spelningar, betala för dem och visa att vi vill ha dem innan det är försent. 

Hur ser livescenen ut i Visby? 
- Usel. Urusel. När jag växte upp fanns det mycket. Så fort jag fyllde 18 dog allt. Nu är det mest coverband som spelar för andra coverband, vilket är hur jag ungefär föreställer mig helvetet. 

Hur ser du på albumformatet idag, på omslag? Spelar det lika stor roll nu när så mycket bara släpps digitalt? 
- Det spelar inte så stor roll idag. Tyvärr. Jag själv är skyldig till att inte alltid orka ta mig igenom ett helt album från början till slut längre. Där bör jag skämmas. 

Köper du fortfarande skivor? 
 - Jag har ungefär 1000 skivor. Jag köper inte så många längre, men det är mest på grund av att jag studerar och knappast hoppar från en trampolin ner i mitt hav av pengar. 

Vilket album återvänder du alltid till? 
- The Stage Names med Okkervil River. 

Hur tror du popmusik låter om 10-20 år? 
- Som en blandning av Marcus Admund Funck och Honeymilk. 

Vilken av alla spelningar med Honeymilk har stått ut mest? 
- Det finns två: den för 13 personer, inklusive personal och ljudtekniker, i Manchester 2014 eller vår release på ett smockfullt Södra Teatern förra året. Båda värmer lika mycket i bröstet. 

När du inte spelar musik, vad tycker du om att göra då? 
- Lyssna på poddar om utrikespolitik, läsa böcker, se på Peep Show och sitta på Blecktornskällaren, dricka billigt vin. 

Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken? 
- Spela live inför personer som bryr sig och sjunger med.

Lyssna på Marcus EP här nedan!

Musikminne från L.T. Fisk - "Jag ger väl fan i utsikten, jag har en utsikt inåt, åt en annan tillvaro"

Fotograf: Anna Drvnik

Idag gästas bloggen av L.T. Fisk som delar med sig av en poetisk text i bloggens serie där artister berättar om minnen kopplade till musik. I rubriken citeras kompositören Allan Pettersson. 

Jag upprepar för mig själv - och har gjort sedan jag bestämde mig för att ge upp inför sången, alltså, ägna mig åt den, all tid jag har, all tid jag har möjlighet att ägna den: Den sång som sjungs för tomma rum, lever; en sång som inte hörs, finns ändå. En sång som inte hörs, finns ändå. 

Mänskor lever i sitt inre. Så stora världar här ryms. I det inre. Ständigt tvingas vi ut i det yttre, i jagandet efter hyra, mat. I det tvingande. 

Det finns inget partitur för hur vi ska leva. Eller: det finns flera partitur. Vi lever vid sidan av varandra. Går på gatorna. Med våra världar som stryker intill varandra. Drömmarna. Dagdrömmarna. Mardrömmarna. Och en sång som inte hörs, finns ändå. 

Hur ska vi kunna leva med varandra, när våra inre världar kolliderar? Är det inte underbart när de möts, kan delas, när de olika världarna plötsligt talar med varandra, över borden, över glasen – då de kan jämföras, förvandlas, fördubblas, förtripplas? När lyssnar vi till varandra? 

I den yttre världen finns ljuvligheten. Ljuvligheten och tvånget. Mötet med den yttre världen sker via världarna inom oss. 

”… mina verk det är ju mitt liv, alltså, mitt liv, mitt eget liv, mitt sätt att leva, det välsignade, det förbannade, alltså, livet, mitt, alltså, det är ingenting annat. ”, säger Allan Petterson, kompositören, Allan Pettersson, och blicken min blir matt. 

Mänskor bygger sina världar inom sig. Vi bygger världar för att kunna möta andra. Jag går omvägar för att möta mig själv, har gjort allt för att glömma genom att lyssna på musik, genom att sjunga, genom att försöka ägna mig åt sång. Att slippa självet, att få möta vi:et: längtan efter vi:et, är vad det handlat om. Även när vi:et, eller den andre, inte finns i den yttre världen, när vi lyssnar genom tiden. 

Andra mänskor tänker annat. De önskar jag lyssna till. Min värld är ytterligt begränsad. Utan andra vore jag ingen. Givetvis. 

Jag försjunker i sången, i pianots efterklang. Här vill jag oftast vara. Naturligtvis omöjligt. Det yttre tränger sig in, jagandet efter hyra, efter mat. Visst finns längtan efter försvinnandet. Men det är knutet till detta jagande, så nära knutet. Utan jakten, ingen längtan. Denna längtan är en längtan efter samvaron. Att få uppgå i en innerlig samvaro. Att vi plötsligen lyssnar till varandra. Det är en smekning: att någon hör, att man får berätta utan skam hur man känner, var man är.

Jag sjunger en inre längtan och låter den träffa, studsa, mot den yttre världen med allt vad viljor, önskningar, begär den består av. Den inre rösten ska sjunga. Den yttre världen tar emot. Står pall. Viker undan. 

Sången är problematisk, inte ljuv, ofta skarp och svår mot denna värld av tvång och fattigdom. Sjungandet är ett hem utan hemkänsla, som en svävande brist som jag inte kan låta bli att försätta mig i. 

När jag sjunger hemma, ensam, vid pianot eller tramporgeln är det en sång som inte hörs, men som finns ändå. En sång som inte hörs, finns ändå. Denna sång träffar min yttre värld. Den möter den, studsar. 

Min inre värld så stor. Ofta oformulerbar. Ett irrationellt flöde av tankar som jag inte kan beskriva. Jag avundas de som snabbt kan formulera vad de tänker, vad de känner, varför. För mig är det som en tomhet som jag rör mig över med snabb hastighet. Jag tillryggalägger enorma avstånd på kort tid; framför: eoner av tid och platser, som en projektil far jag. Det är en framvällande flod av allt som jag träffats av genom åren. Jag orkar inte lyssna till radio, läsa tidningar, jag gör ingen reda i allt. Jag oroas över att jag förlorat min sans. Att jag tvingas in i den stora glömskan, att jag glömmer och inte längre kan säga något om något. Allt i mig ropar brist. Har den yttre världen, maskinen, slutligen erövrat mig, tagit mig i besittning, eftersom jag lämnade över mig till denna maskin och blev en kugge, vilken som: för att jag kompromissade bort min självständighet, mina tankar? För att jag tröttnade på bråken, kämpandet, försökte finna en stillhet långt bort från det inre ekonomiska grälet. Vilken självständighet? Vilka tankar? Hybris. 

Den enda skärvan av liv fanns i att jag fortsatte sjunga. Denna skärva har jag klamrat mig fast vid. Den blev min nollpunkt. Därför måste ni tro mig när jag säger att sången klipper upp de stora svarta sammetsridåerna. Sången som i sjungandet, som i skrivandet av sånger, höll mig vid liv, gav en mening, en mening utan mening, utanför den yttre världen - jakten efter hyra, mat. Vi är så fast i illusionen av den yttre verkligheten att vi försvarar den, eftersom vi lever den, lever av den. Vi rättfärdigar oss för den inre världen, för att vi måste leva i den yttre världen: säger: det måste du förstå, det här måste jag göra, så är livet, livet är så. Och så är livet. Jag är förlorad. Nollpunkten är här. Därför måste jag leva. Därför måste jag sjunga. 

Rösten min ska vara fast. Enkel. Svävande hård. Den ska vara den sång som inte hörs, men finns ändå. Och när jag sjunger, sjunger jag den symfoni som Allan Pettersson just nu skriver, en symfoni som blir till i tystnad.

/ L.T. Fisk 

Lyssna på L.T. Fisks senaste singel O ljuva sken, väldiga tundra här nedan!

"Det går inte att tävla i musik"

Fotograf: Ellen Simone 

På fredag släpps Jonathan Fröbergs debutsingel Köpenhamn, från det kommande albumet Dårar & Hjältar. Jonathan bjuder på svensk pop med personliga texter. Debutalbumet är inspelat i kents gamla studio Park Studios/Psykbunkern. Här nedan berättar Jonathan mer om sig själv, om uppväxten i Oxelösund och om att det inte går att tävla i musik. 

Vi börjar i rätt ände; Vem är Jonathan Fröberg? 
- En artist och låtskrivare från sörmländska kuststaden Oxelösund, med en förkärlek till svensk telecaster-rock. 

För de som inte känner till din musik ännu, hur skulle du beskriva den? 
- Svensk pop genom ett skitigt filter. 

Beskriv nya singeln Köpenhamn! 
- För mig handlar Köpenhamn om att bli kvar i småstaden när vännerna försvinner till större städer och andra kontinenter. Jag undrade om jag kunde göra samma sak, men alltid med frågan vad som skulle hända om jag gjorde det? Soundmässigt så ville jag göra den stor, luftig och rivig. En perfekt låt att öppna ett gig med. 

Är Köpenhamn representativ för hur albumet kommer låta? 
- Det är en av anledningarna till att den blev första singeln. Den sammanfattar skivans sound på ett bra sätt. En stor ljudbild med riviga gitarrer. 

Du började med musik redan som 10-åring, vad var det som fick dig att fastna för musiken så tidigt? 
- Av två anledningar. Först såg jag filmen School of Rock, strax efter såg jag Gyllene Tider spela i Oxelösund. Sen var det kört. 

Minns du den första låten du skrev? 
- Jag snodde en låtidé från en kompis när jag var 14 år och skrev om den. Tveksamt om den blev bättre. 

Du är uppvuxen i Oxelösund, vad minns du bäst från din uppväxt? 
- Idylliska somrar, men alltid med en ständig längtan bort till något annat någon annanstans. 

Hur har Oxelösund påverkat debutalbumet? 
- Det är en klassisk småstad där man inte får vara "för mer". Oxelösund har dessutom alltid varit en lillebror till Nyköping. Kanske är det därför många av låtarna bygger på någon form av revansch.

Numera bor du i Stockholm, tror du det hade gått att satsa helhjärtat på musiken och fortfarande bo kvar i Oxelösund? 
- Att man måste bo i Stockholm är egentligen bara en stor myt. Det hade säkerligen fungerat lika bra att bo kvar i Oxelösund, men det är lite roligare i Stockholm. Jag gillar att leva i myten. 

Du är ett stort fan av kent, och spelade in albumet i kents gamla studio Park Studios. Hur kändes det? 
- Det var fantastiskt! Jag tycker att Park är en av dem finaste studios vi har (kvar) i Sverige. Och det var en fröjd att få jobba med Stefan Boman. Självklart har kent varit en stor inspiration, vilket blev en ytterligare dimension i studion. 

Hur har inspelningen varit? 
- Lång. Rolig. Jobbig. Fantastisk. Jag gick igenom många faser under inspelningen, men framförallt har det varit otroligt roligt. 

Du startade ett eget skivbolag när du var 19 år och har satsat hårt redan från början, var kommer din drivkraft ifrån? 
- Det finns bara en plats där jag känner mig hemma och det är i musiken. Min drivkraft kommer från att jag känner att jag inte har något annat alternativ. Det är för roligt. 

Vad har du för framtidsplaner för ditt skivbolag? 
- Just nu ligger fokuset på min egen musik. Men det vore kul att hitta någon artist som står inför samma förvirring som jag har gjort och hjälpa dom på vägen. Jag har en lista med några band och artister jag har ögonen på, som vore kul att samarbeta med. 

Dina texter känns väldigt personliga, finns det något du inte skulle kunna skriva om? 
- Jag skulle aldrig kunna skriva en helt påhittad historia. Därför blir texterna väldigt personliga.

Fotograf: Ellen Simone 

Mycket av musiken släpps ju bara digitalt numera. Hur känner du kring det, är det viktigt för dig att kunna ha något i handen också, med omslag, texthäfte osv? 
- Jag älskar det fysiska formatet. Självklart kommer albumet att släppas på vinyl. Först då kommer det att kännas på riktigt, när jag kan hålla skivan i handen. På senare år har jag börjat köpa vinylskivor från nya artister som jag upptäcker. Dels för att stötta, men framförallt vill jag kunna läsa med i texterna och försvinna in i dimman av musiken. 

Många nya artister idag kommer fram genom Idol och Melodifestivalen. Hur är det att ta sig fram som ny artist, skulle du säga, utan den bakgrunden? 
- Att inte välja "motorvägen" har gjort att jag kunnat fylla mitt bagage med lärdomar. Det var fem år sedan jag gjorde mina första stapplande steg i musiken, under den tiden har jag fått med mig mycket som jag kan använda mig av idag. Men på riktigt – det går inte att tävla i musik. Punkt. 

Om du skulle lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i sommar, vilka skulle det bli då? 
- Du lever livet med Viktor Olsson 
Cowboys med Ludwig Hart 
Vad gör vi sen? med Broder Henrik Rapp 
Våran första sommar med Junior Brielle 
Himlen Över City med Thomas Stenström 

Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 
- ”Mama used to say: Son, allt kommer bli bra” – Marigold med Allt kommer bli bra.   

Till sist, vad stör du dig mest på i sociala medier? 
- Styrkekramar, Carpe Diem och folk som postar 824st instastorys på en dag.

Singeln Köpenhamn släpps 31 maj. Albumet Dårar & Hjältar släpps i höst!