måndag 15 maj 2017

"Vi gillar att fika, dega, läsa och vara på landet"

Foto: Mimmi Nordin

Det är svårt att inte tycka om Randiga Rut och deras politiska folkpop. Bandet släppte sin debut-EP 2014 (Lyssna på fantastiska Ruts läkarbesök!) och släppte häromdagen debutalbumet Frågorna. Här nedan berättar bandet om arbetet med debutalbumet och om normer bland annat! 

Hur har arbetet med Frågorna varit? 
- Det har varit något av det roligaste vi har gjort som band. Inspelningarna har skett väldigt sporadiskt. Ibland har det varit låtar som nästan skrivits klart i studion och ibland äldre låtar som fått nya arrangemang (tack vare flera gästmusiker). Vi har hållit till i två olika studior under fjolåret och haft riktigt minnesvärda dagar. Var vemodigt när det var över. 

Tänk er att ert debutalbum är ett samhälle, vad är det för ett slags samhälle och hur mår människorna i det? 
- Det är ett samhälle som är betydligt mindre stressigt och mer eftertänksamt än detta, där en bryr sig om varandra och kan vara ifred och där det råder ordentlig lagstiftning kring miljöförstöring. Alla människor mår ju piss från och till men den psykiska ohälsan är inte utbredd på samma sätt som nu. Det är mindre individualistiskt och hetsigt. Utsuddat när det kommer till klass och kön.   

På albumet sjunger ni om 6 timmars arbetsdag, från politiker möts tal om arbetstidsförkortning oftast med ”det går inte”. Varför tror ni att de är så ovilliga att ta tag i den frågan? 
- Mm, det är sjukt att samma svar upprepas som när en gick ner till 8 timmars arbetsdag. (Och det funkade ju uppenbarligen). Det är ett ganska högt pris som betalas, sjukskrivningarna, inom förskolan inte minst, som skjuter i höjden. Det beror säkerligen på fler saker än antalet arbetstimmar i veckan, men nog är det få som har kraft att göra ett bra jobb och känna sig tillräcklig långa dagar inom sociala yrken. Tror ovilligheten att ta tag i frågan beror på att den inte anses akut, att det är så inbitet att jobbande skulle vara livets grej men kanske särskilt för att det är något som arbetarklassen skulle gynnas av - kortare arbetstid med bibehållen lön. 


Randiga Rut - Frågorna 

Vad hoppas ni att en får med sig efter att ha lyssnat på albumet? 
- Vet inte riktigt vad vi vågar hoppas på. Att folk lyssnar och fastnar för melodierna liksom. Vore roligt om albumet kan ge känslor av igenkänning! 

Vad tycker ni är det största frågetecknet i samhället idag? 
- Flyktingpolitiken. Det är oförsvarligt att människor som flyr inte får asyl. Att läsa och höra om till exempel ensamkommande barns mående och oroliga situation eller ungdomar som börjat skolan här, samtidigt som avslagen bara haglar runt omkring en bland klasskompisarna, gör oss knäckta.

Samhällets normer präglar ju även musikscenen, känner ni att det håller på att luckras upp något? 
- Ja, nu har ju vi själva på senaste tiden bara hållit till i studion och inte känt oss så vakna med sånt som händer på musikscenen riktigt heller för den delen. Men känns som att utrymmet är rätt fylligt. Inte bara en sak som görs och hörs liksom. Men är ju fortfarande känsligt att vara stel och nervös på scen och sånt. Alltså obekväm på ett inte humoristiskt sätt. Känns som att hybris är väldigt utbrett uppskattat? Vissa normer luckras upp medan andra inte gör det. Fast studion är ju i och för sig också i allra högsta grad en del av musikscenen och i den miljön har det varit jätteskönt för oss att vara omringade av personer som inte är intresserade av proffsiga, musikaliskt felfria produktioner.

Hur tycker ni själva att ni har utvecklats som band sedan första EP:n släpptes? 
- Det finns ju kvar sånt som vi haft sen den första EP:n helt klart, inte minst fokuset på text och sång. Annars är det nog faktiskt ganska annorlunda, eller så upplever vi det åtminstone själva, men det är klart att vi är lite mer pigga på de nya låtarna än på fem år gamla låtar. Därför hittar en gärna skillnaderna. Dynamiken är nog roligare nu, låtarna mer varierade, och texterna har en rödare tråd. Och på den första EP:ns tid var inte ens piano med, vilket ju känns som ett oersättligt instrument idag. 

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Fika, dega, läsa och vara på landet. 

Releasefesten blir den 14 juni, vad kan de som kommer förvänta sig av kvällen? 
- En upprymd spelning innehållandes nästan hela skivan med lite avskalad inledning och  poppigt och trummigt avslut. Sen blir det en och annan gammal (skiftande kär) låt och förhoppningsvis bra feststämning. 

Vad ser ni annars fram emot mest i år? 
- Har på sistone längtat efter att vinylen kommer från tryckeriet, vilket den nu har gjort så nu ser vi fram emot releasen och att åka och spela i Luleå i augusti. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som betytt mycket för er som band! 
1) Hmm, kan vi få säga ett par låtar istället? Dexys Midnight Runners Come on Eileen (vår vanligaste danslåt, ger lika stor glädje varje gång), Joel Almes The Queens corner (sjöngs på kollorummet konstant) och Säkert!s Sanningsdan (frikostigt snodd melodi från den till en av våra låtar på skivan). 2) Vi tittar typ aldrig på film ihop. 3) Ledarna på Björkbackens kollo. 4) Emma och Karins familjehus.

Lyssna på Frågorna här nedan! 

fredag 12 maj 2017

"Folk brukar beskriva oss som mysiga och mänskliga"

Foto: Press

Hi-Lili Hi-Lo är ett spännande namn på ett spännande band. Bandet, som består av Mikel Morueta Holme, Sanna Henriksson Spolaor, Arsema Asghodom, Sofia Chanfreau, Hugo Lundwall och Martin Erstrand, släppte den fina singeln We Are Not Machines tidigare i år. Här nedan berättar bandet om Malmö, sociala medier och ett mänskligare samhälle. 

Hur skulle ni själva beskriva Hi-Lili Hi-Lo? 
- Det är alltid lika svårt att beskriva. Symfonisk indie? En ganska otippad blandning av instrument, intryck och influenser. Det är inte ett multikonstnärligt projekt, men någonstans vill vi att det ska upplevas från olika sidor. Men i grund och botten är vi ju bara ett band. Vi gillar att utmana oss själva. Och folk brukar beskriva oss som mysiga och mänskliga, det håller vi nog med om. Det blir bara så. Även om vår musik kan kännas pretentiös när man börjar analysera den känner vi oss ganska jordnära. 

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, live och på skiva? 
- På något sätt ska det vara liksom både utmanande och tankeväckande. Både texterna och arrangemangen. Och sen handlar det om det här med att blanda, att hitta en naturlig mix mellan olika känslor - beslutsamhet och frustration, att få utlopp för känslor. Dynamik och kontraster känns viktiga. Som Birds, som var titelspåret på vår EP, den ger sken av att vara något den inte är. En lugn och gullig låt som egentligen är ganska arg. Det finns mycket symbolik inbäddat i arrangemangen, i detaljerna. Det återspeglar sig i Standing On Common Fire, vår kommande singel - den är mörk, det är ingen feelgoodlåt, och den är full av saker som ska få lyssnaren att haja till och lyssna extra, som ska väcka eftertanke. När vi spelar live faller vissa saker liksom på plats, det blir lite mer oputsat, direkt och ärligt, man får känna mer på kontakten mellan oss i bandet och låtarna får en annan energi och tydligare innebörd. Det där med att få utlopp för känslor blir verkligen en grej live. Eller så känns det i alla fall för oss! 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Det är något som håller på att förändras. Mikel har tidigare skrivit många helt färdiga, väldigt detaljerade arr som resten av bandet bara har gjort små ändringar i. Men med de senaste låtarna har Mikel kommit med skisser och låtidéer, och vi har tillsammans fixat ihop helheten. Vi har ganska olika, och ganska breda bakgrunder som musiker - tillsammans har vi rock, pop, disco, gospel, konstmusik, barock, jazz, elektro, folk, bluegrass och mer i bagaget. Såklart påverkar det hur låtarna blir, men vi har en ganska tydlig bild av vad vårt sound är och vad vi är ute efter när vi arrar. 

(Mikel) - Jag tror det kommer sig av att jag tidigare velat definiera för mig själv vad det är för sound och stil jag vill få fram, och vad som passar vår lite udda sättning. Men nu har saker fallit på plats och låtarna händer av sig själva när de väl är satta i rullning. 

Som jag förstått så gör ni det mesta själva, inklusive merchandisen? 
- Ja, haha. Snart öppnar vi restaurang! Nej, det ska vi inte. Men vi har pratat om att typ börja göra godis som merch. Och en massa andra saker. DIY känns som en del av vår bandidentitet just nu, tillsammans är vi bra på en massa olika saker och vi drar verkligen inte in pengar som band, så vi löser grejer själva. Det känns kul, och det blir verkligen 100% Hi-Lili. Den senaste merchen är handplockade second-handgrejer där vi sytt på egendesignade loggor. Det kändes såklart bra ur ett hållbarhetsperspektiv också. Vår keyboardist Sofia är vår producent som har mixat alla våra låtar, och Mikel gör våra videos och vår design. Såklart har vi också roliga samarbeten med folk, och vänner av guld som hjälper oss! 

Ni är Malmöbördiga, vad gillar ni mest med stan? 
(Mikel) - Den är svår, tycker jag 

(Sanna) - Vilken, svaret eller frågan? 

(Mikel) - Haha, både och! Det är många som säger att "det är människorna som gör det" om Malmö, att det är de många olika kulturerna och jaa... Jag har svårt att sätta fingret på det. Jag kan bara inte riktigt säga att jag kan se mig själv flytta härifrån. 

(Sanna) - Mmmm, luddigt! 

(Mikel) - Haha, ja, men min känsla för Malmö är luddig! Förstår du vad jag menar? Magiskt och mystiskt, fast det är det ju inte alls! Det är en motsägelsefull stad, det kanske är det jag gillar. En liten stad, och ändå hittar man väldigt mycket här. 

(Sanna) - Jag är ju född och uppvuxen i Malmö. Och ja, det är mycket som är motsägelsefullt här. Allt är nära, fint och fult är liksom kloss intill varann. 

(Mikel) - Du behöver inte ens gå runt hörnet för ett miljöombyte, du kan bara fortsätta samma väg så möter du allt möjligt. 

Videon till We Are Not Machines är väldigt fin, hur gick tankarna med den? 
 - Tack! Vi ville fånga tomheten i ett beteende som vi själva också kan känna igen oss i, det där avstängda där man bara åker med på trender, åsikter, nyheter och rutiner utan att riktigt ifrågasätta. Eller när man får overload på intryck via media och social media och glömmer att känna saker, man bara kollar vidare. Videon och låten som ett wake up call, eller kanske en spegel. Men själva uppvaknandet är ju poängen med både låten och videon. Att på nåt sätt försöka sätta stopp för det tomma beteendet, att inte fastna i status quo utan förändring. Att vakna och se att allt egentligen är ganska absurt och sen välja att inte fungera som en maskin. Hitta tillbaka vår egen mänsklighet och våga vara mänskliga. 

(Mikel) - När jag skriver texterna försöker jag akta mig för att peka på andra, jag inkluderar mig själv, jag behöver också vakna upp. Därför känns det symboliskt att det bara är vi själva som är med i videon, det är liksom lika mycket riktat mot oss som mot nån annan. Och så finns barnet där, Nellie, både som en symbol för hopp och som liksom en påminnelse om vår egen naivitet och våra egna chanser att förändras och vara en del av en lösning... Ja, det går ju att tolka på lite olika sätt såklart. 

Foto: Press

Vi lever ju i ett samhälle där det premieras att vara mer som en maskin, inte ifrågasätta, inte känna efter. Vad är ert recept för ett samhälle där det premieras att vara mänsklig? 
- Man önskar ju att det fanns ett recept... Vi har det inte. Men svaret ligger kanske i olika lösningar. Vi tror på öppenhet inför andra. Att våga ta in andras synsätt, lära känna andra kulturer, ha en öppen gemenskap. Se över individualismens mantra. Våga vara mänskliga inför varandra men också våga ta in varandras mänsklighet. 

(Sanna) - Och samtidigt är det viktigt att vara källkritisk mot sig själv. Det är något jag jobbar med. Att liksom tänka efter när man läser en nyhet, blir medveten om en ny trend eller bildar en ny åsikt - hur känner jag egentligen för det här? Kan jag tänka mig in i det? Vet jag tillräckligt? Är jag påverkad av vad mina facebookvänner tycker, eller hur någon journalist eller bloggare har uttryckt sig? Så mycket i media och sociala medier försöker spela med våra känslor, på våra allra mänskligaste sidor, och ibland är det just det som får oss att bete oss som maskiner. Andra gånger är just detta kanske det som gör att det blir overload, som till slut får oss att stänga av och inte orka bry oss. 

Vad har ni för relation till sociala medier? 
- Som många andra skulle vi gissa. Lite hatkärlek. Det är ju underbart att det är lätt att kommunicera med folk, och kunna nå ut och dela med sig av saker. Men det kan också kännas överflödigt, lite som en fasad. Det kan lätt bli obehagligt när trender i social media får sitt eget liv och börjar spåra ur. 

Tror ni att dagens sociala medier-liv kan skapa en känsla av otillräcklighet hos många? 
- Mm. Ja. Japp. Det är väldigt lätt att jämföra sig med andra. Och det är lätt att fastna, lätt att skapa bubblor åt sig själv utan att man märker det, eller svepas med i andras bubblor. Åsiktsbubblor, idealbubblor. Dessutom finns det ju så mycket man ska veta och kunna och göra, hur ska man ens hinna med allt? Det är svårt att se, svårt att komma ur, och ibland vill man inte ens komma ur. Vi är medvetna om att vi själva bidrar till det här, som band, med våra konton på social media. Det är härligt motsägelsefullt och känns oundvikligt just nu. 

Vilka samhällsfrågor tycker ni borde uppmärksammas mer? 
- Vi är ganska mainstream när det gäller samhällsfrågor om vi ska vara ärliga. Vi vill prata om miljöfrågor, öppenhet, antirasism, krig och fred, maktmissbruk, patriarkatet, equal rights... Det finns ju hur mycket som helst att säga och prata om. Men de här stora ämnena får aldrig börja kännas urvattnade eller otrendiga eller uttjatade. Det finns hur många små och specifika frågor som helst som är jätteviktiga, men vi får inte glömma det stora perspektivet, riktningen. 

Vilka normer tycker ni präglar musikscenen i Sverige? 
- Ingen aning. Det finns så mycket? Det finns så många olika scener, och det beror så mycket på vilket musikbubbla man är i. 

Finns det något ni skulle vilja se mer av inom svensk musik? 
- Vi tror att det finns väldigt mycket inom svensk musik - man ska bara upptäcka det! Det vi kanske saknar är en starkare livekultur. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Vi vill spela mer live, komma ut mer, till fler ställen och fler människor. Komma i kontakt med mer folk och hitta nya spännande samarbeten. Vi älskar att spela, men vi vill att det ska kännas härligt, verkligt, kul och spännande. Och vi gillar att experimentera! 

Säg att ni skulle få anordna en egen festival i Malmö, vad skulle känneteckna den? 
- Oh! Mycket DIY, mycket experimenterande, samarbeten och möten. Vi skulle ta med folk vi känner och deras vänner, och det skulle bli en härlig salig blandning väldigt grymma band och initiativ, det skulle bli allt från färgglad ukulelepop till svår electronica med 3D-visuals. Det skulle inte bara bli musik, det skulle finnas matlagning och en massa olika sorters pyssel och knåpande och testande och bygganden. Allt med ett hållbarhetstänk såklart, det är viktigt. Vi skulle ha med presentationer eller samarbeten med olika hållbara projekt och kreativa organisationer som jobbar för bra saker. 

Har ni någon drömspelning om ni själv får välja? 
- Haha - att spela på vår egen balla festival utan att själva vara det blekaste inslaget av allt vi lyckats få ihop! Och att spela långt bort. Av någon anledning känns det kul att spela långt bort, på otippade ställen. Förra våren hade vi en spelning i det lilla samhället Stäfa i Schweiz, det var helt fantastiskt. 

Till sist, vad är planerna för året? Ny EP? 
- Vi ska släppa vår nästa singel, Standing On Common Fire. Vi har haft ett jättespännande samarbete med Tambourine Studios och BoostHBG, en liveinspelning i 360 grader. Håll utkik efter den, vi tror att vi fick Sveriges bästa oplanerade och helt spontana studiokör. Och vi hoppas såklart få spela en del. Men vi är ett långsamt band, det är mycket detaljer och som sagt mycket vi sitter och fixar med själva, så vi vågar inte lova någon ny EP eller album 2017.

Lyssna på fina We Are Not Machines här nedan.

tisdag 9 maj 2017

"Jag vill inte göra musik som gör folk apatiska. Sånt kan Melodifestivalen stå för"

Foto: Dennis Svensson Mäkitalo

Candide Baby från Stockholm släpper idag debut-EP:n A Loser Inside Your Head, som bandet själva beskriver som ett svar till den skrämmande värld vi lever i. Här nedan berättar Robin Velander, Herman de Nederlanden och Jesper Nilsson om EP:n, om samhällsutvecklingen och hur en bäst rockar röven av högern. 

Vilka är Candide Baby? Hur arbetar ni tillsammans? 
(Robin) - Candide Baby består av mig, Robin, på sång och gitarr, Herman der Nederlanden på bas och sång och Jesper Nilsson på trummor och slagverk. Vår process är ganska basic egentligen, jag skriver text och musik på mitt håll, Herman på sitt. Sedan sätter vi ihop det och arrangerar låtarna tillsammans i replokalen. I några fall skriver vi något från scratch i replokalen tillsammans. 

(Herman) - Jesper, Robin och jag har alltid varit kärnan i punk/post-punkbandet Candide Baby. Vi har haft flera andra gitarrister som spelat med oss sporadiskt. Vi är inte så mycket av ett jamband utan arbetar ganska målmedvetet ihop de låtar som Robin eller jag tar med till replokalen. Alla medlemmar har sista ordet för hur sitt respektive instrument ska spelas, men vi pratar om det tillsammans tills alla är nöjda och jobbar demokratiskt. Emellanåt har några låtar uppkommit från när vi lekt runt med instrumenten däremot. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
(Robin) - Egentligen inte. Det tog ganska lång tid för oss att komma fram till hur vi ville att det skulle låta. Vi har egentligen två ben att stå på – det punkiga, hårda och ösiga. Men också det poppiga och väldigt melodiösa. Vi har hela tiden vacklat mellan de två. Vi var under en period på ständig jakt efter ytterligare bandmedlemmar. Men till slut insåg vi att det var vi tre som var bandet och vårt sound är det som vi tre skapar tillsammans. Ofta blir saker mycket bättre om man ger fan i att krångla till allt så mycket. 

(Herman) - Både ja och nej. Innan Candide Baby spelade jag och Jesper i Robins soloakt. När vi bestämde oss för att göra ett riktigt band av det ville vi gå ifrån ett popigare sound till mer rå energi. Sen så är vi lite av musiknördar så vi tar inspiration nog från alla möjliga genrer. Även om vi inte enbart spelar snabbt så har andra låtar tyngd eller en känsla av annalkande tumult. Jag tror vi alla gillar att befinna oss så nära som möjligt gränsen till att låten ska kapsejsa av sin egen vikt, men ändå hålla ihop. Det kan leda till väldigt givande och spännande resultat. 

A Loser Inside Your Head heter debut-EP:n, berätta lite om den! 
(Robin) - Det är sex låtar om den värld vi lever i och som vi är väldigt rädda för. Det känns som vi befinner oss i machokulturens sista andetag samtidigt som den hela tiden verkar slå tillbaka och trotsa sin död. Tänker framför allt på olika typer av extremism. Där återfinns en helt sjuk manlighet som trotsar och stretar emot förändring. Och i den trotsen kan det sluta väldigt illa. Åtminstone känns det så. Jag, som skrivit de flesta av texterna, tänker väldigt mycket på de här sakerna - hur hatet har fått fäste i folk på allvar. Att vara snäll börjar alltmer vara någonting dåligt. De tankegångarna gör mig illamående. 

(Herman) - Det blev en lång EP, man kan nästan kalla den ett minialbum. Vi hade tänkt spela in något säkert i över ett år innan vi väl gjorde det, men vi har varit lite otursförföljda så något kom alltid i vägen. 

En förlorare inuti ditt huvud, vill ni utveckla hur ni menar med det? 
(Robin) - Titeln härstammar från en textrad ur låten Arrested Development och sammanfattade hela EP:n egentligen. Och för mig så ironiserar låten över machokultur och hur den sparkar bakut mot allt som inte är ”typiskt manligt”. Vi i Candide Baby räknas nog som tre jäkligt stora losers i machokulturens ögon. Som man skulle kunna säga att det är vi som är förloraren. Men samtidigt är det ju de som tänker så som har en liten förlorare i huvudet, som sitter fast i någon slags social utveckling. 

(Herman) - För mig finns det också en mer personlig mening med titeln. Jag läser det lite som att kämpa med självtvivel och att försöka hitta sitt egenvärde under motgångar. Det är rösten i huvudet som alltid kommer med negativa tankar. Samtidigt kan jag tycka att det finns något befriande att identifiera sig med att vara en förlorare i ett så resultatinriktat samhälle – det är antitesen till allas ideal. 

Finns det en röd tråd genom EP:n? 
(Robin) - Ja absolut – världen vi lever i idag. Eller så som vi upplever världen vi lever i idag snarare. Allt tonsatt till tjutande gitarrer, svängiga basgångar och dundrande trummor. Det är distad musik för distade människor. 

(Herman) - Den behandlar ju väldigt mycket ett kollektivt missnöje, och hur det påverkar en människa på ett privat plan. Det finns mycket humor och ironi också. Många låtar har perspektivet från den sida som vi egentligen kanske står emot. 

Jag fastnade för Crooked Vertigo, var det något speciellt som inspirerade er när ni skapade låten? 
(Robin) - Jag satte mig och skrev den dagen efter Donald Trump vann valet. Låten handlar nödvändigtvis inte om just det. Men jag försökte väl sätta ord på någon känsla av hopplöshet och de politiska uttryck hopplöshet tar. Med tanke på de högerextrema framgångarna och hur rasismen tycks bli alltmer rumsren så känns det onekligen som att väldigt många har drabbats av någon ”snedvriden svindel” (Crooked Vertigo). Man väljer den enkla vägen och skyller på invandrare när de stora bovarna i vårt klassamhälle är skattesmitare. Tänk vad enkelt allt skulle vara om det var självklart för alla att bidra. 

(Herman) - Det kan nog ha varit den låt vi snabbast fick klar, när Robin tog med den till replokalen satte vi den, nästan som den är i studioversionen, på cirka fem minuter. Den har mycket gemensamt med Arrested Development, och lite av ”loser-temat”. Den kan också ha bästa texten bland EP:ns låtar. 



Av de sex låtarna på EP:n, är det någon ni känner extra mycket för? 
(Robin) - För mig är det nog Crooked Vertigo, jag är väldigt nöjd med hur sammansatt den är med text, musik och instrumentering. Vi fick till och med in ett Phil Collins-trumfill i den. Men jag tycker även Homeros och 1869 har ett speciellt skimmer över sig, 1869 blir dessutom en rolig utmaning att spela live. 

(Herman) - Kan nog vara F****d enligt mig, för den är så minimalistisk men har kanske mest ren primalkänsla i sig. Produktionen och framförandet är jag också väldigt nöjd med. Annars är jag som en låtskrivare också nöjd med kompositionen på 1869, den har en ganska unik uppbyggnad som gör den oförutsägbar. 

(Jesper) - Min favorit är F****d, jag känner att jag aldrig har hört ett så tungt basriff. Det gör låten otroligt rolig att spela trummor till! 

Var kommer desperationen i låtarna ifrån? 
(Robin) - Vi är nog väldigt frustrerade över mörkret i världen alla tre i bandet. Det grundar sig nog i det. Det är lätt att bli politiskt deprimerad, men istället för att bli en soffliggare så väljer vi att rocka röven av den känslan istället. 

(Herman) - Ja, jag tror vi alla i bandet håller med om att det reflekterar det politiska klimatet idag. Det är en anledning, men alla bandmedlemmar har haft negativa aspekter i våra liv det gångna året och sådant läcker ut. Musik är ju en väldigt effektiv katarsis. 

Hur vill ni utvecklas som band? 
(Robin) - Det är svårt att säga. Jag tror vi har hittat något nu som vi trivs väldigt mycket i. Jag tror vi kommer fortsätta balansera mellan det hårda och det melodiösa. Jag har personligen lyssnat väldigt mycket på black metal senaste tiden och det är svårt att inte bli inspirerad av det fascinerade mörkret i den musikstilen, så det är inte omöjligt att vi blir ännu hårdare i framtiden. 

(Herman) - Det kanske inte är något vi har en bristvara på, men jag skulle vilja införa mer eklekticism. Vi har ju tidigare flörtat en del med cowpunk, men jag skulle vilja testa något med bossa nova och eventuellt något groovebaserat som ESG och Liquid Liquid. 

Vad skulle ni säga utmärker er live? 
(Robin) - Energi. Vi går in med inställningen att ge allt. Dessutom låter det betydligt råare live än i studion. Jag tror vi är ganska roliga också, jag brukar ta min roll som frontfigur med stor självdistans. 

(Herman) - Jag antar att alla bandmedlemmars olika personligheter är på ganska bra display, vilket kan vara en ganska rolig mix. Men vi är nog ganska röjiga och, när vi är som bäst, smått oberäkneliga. Sen har vi en tendens att alltid locka nya fans som vi aldrig skulle ha gissat tillhört vår målgrupp. 

(Jesper) - En genomsyrande attityd som får de ovana att rysa. 

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Robin) - Desperation, ilska, vansinne – man ska bli berörd och känna något. Vi ska vara lite som en ångvält som får igång dig och hela din tankeverksamhet. Jag vill inte göra musik som gör folk apatiska. Sånt kan Melodifestivalen stå för. Det ska inte heller vara sterilt, perfekt och musikskole-slickt, det ska märkas att det finns hjärta bakom den här musiken. Mer än någonting annat. 

(Herman) - De får gärna börja dansa, om ens bara pogo. Annars hoppas jag att de tas med på en resa som avslutas med en känsla av förnyelse. 

(Jesper) - Vi vill att lyssnaren ska ta musiken för givet och när de är bekväma med vad de lyssnar på ger vi dem en tankeställare med tunga texter och explosiva riff.  

Vad lyssnar ni på för musik för att hitta alla influenser och hur går det till när ni sätter ihop en låt? 
(Robin) - Det är extremt olika. Vi har alla väldigt olika musiksmak. Jag älskar Depeche Mode och Nine Inch Nails. Men skulle inte säga att jag tar in den musiken när jag skriver låtar till Candide Baby. Det handlar nog mer om Sonic Youth och Pixies i det fallet. Jag skriver ofta utifrån en ackordföljd jag gillar, ibland hittas den i någon annan låt. Så jag referenslyssnar också en del. 

(Herman) - Jag brukar ofta ha en referenslåt, eller referensband när jag skriver låtar. Värt att nämna kan vara Fugazi, Pixies, Superchunk, Silver Jews, Bauhaus och Meatpuppets som exempel på detta. Mycket indie från 80-90- talen i alla fall. Vi brukar göra så att Robin eller jag har med en mer eller mindre färdigskriven låt, eller demo. Vi pratar om komp och gitarrdelarna, sedan vi kör en testrunda. Funkar det inte börjar vi om, men det brukar gå rätt snabbt. Sedan kan en låt morpha sig en del första tiden vi testar den live. 

Vad tycker ni om utvecklingen av musikindustrin? 
(Robin) - Det är fantastiskt att så många kan bli upptäckta och erkända utan backning från stora skivbolag. Jag gillar utvecklingen med många små lokala skivbolag, det är bra att Stockholms-centreringen försvinner (det gäller alla branscher). Men samtidigt blir musikindustrin väldigt urlakad av det, då det är omöjligt att ta till sig all musik som kommer. Det är en svår balansgång. Jag tycker det är synd att så få kan leva på sin musik, Spotify och de andra streaming-tjänsterna måste komma på en lösning där så man kan få skälig ersättning. Dessutom är musikindustrin för oetablerade band och artister idag väldigt mycket en kompis-tävling. Detta mycket på grund av att det finns för få scener och för få duktiga arrangörer som orkar ta ansvar att hjälpa fram oetablerade band och artister. Det känns som att många arrangörer vägrar ta något ansvar själva utan har inställningen att har du inte 100 vänner som garanterat kommer på dina gig så kan du ge fan i att ens försöka. Fler musikställen och fler arrangörer borde ha modet att skapa schyssta scener för oetablerade band så att fler kan ges chansen att, i alla fall försöka, nå ut och skapa sig en publik utan att vara beroende av att man är världens mest extroverta typ med tusen vänner. Man får gärna ge lite betalt dessutom. 

(Herman) - Den är båda bra och dålig. Det är ju fantastiskt att ha tillgång till så mycket musik som man har idag, och utan att behöva spendera mycket pengar på det, vilket såklart är anledningen till den dåliga sidan. Kulturarbetare förväntas ju inte få betalt i pengar, utan i ”spridning” istället. Samtidigt blir ju musik väldigt ”ren” om de som skapar den inte drivs av pengar. 

(Jesper) - Det är tråkigt och skamfullt vilken skit unga livemusiker dagligen får stå ut med och hur mycket vi blir tagna för givet efter att ha lagt hundratals timmar på att repa inför ett gig vi inte får mer än en tallrik mat i betalning för. Med det sagt är det fortfarande en otroligt blommande och vacker kultur som bara blir mer och mer lättillgänglig för de som vill börja skapa sina egna verk. 

Ni firar releasen på klubben PSB, vad kan de som kommer dit förvänta sig av kvällen? 
(Robin) - Det kommer bli en otroligt najs kväll. Vi kommer göra vårt bästa gig hittills (såklart). Fullt av energi, svett, vrål och oljud. Dessutom kommer vi kanske någon härlig gäst som dyker upp på scenen. Vi har även förmånen att få lite draghjälp av sköna Delsbo Beach Club som kommer vara förband. De blir en jäkligt gitarrbaserad kväll, vilket kan vara lite skönt i syntorkanerna som pumpas ut från Spotify-spellistorna ständigt. Sen kanske jag hoppar in i trumsetet igen, det gjorde jag sist vi spelade där. Det gjorde ont. 

(Herman) - EP:n i sin helhet live och de bästa övriga låtarna vi har i bagaget. Vi vill göra det till lite av en festlig kväll. Man kan ju med ganska små medel lägga till en dimension på ett gig. Gäster ska vi ha till vissa låtar och kanske lite teatrala arrangemang. 

(Jesper) - En ösig livespelning med drycker som passar alla och en plats där alla ska känna sig bekväma med den man är. 

Till sist, vad är ert bästa tips för att samhället ska klara av att rocka röven av högern? 
(Robin) - Var ständigt kompromisslös. Var precis den du vill, det är fan ren och skär rock n roll. Ingen annan jävel ska säga till dig vad eller vem du ska vara. Och samtidigt – låt andra får vara som de vill. Enklare än så behöver det inte vara. 

(Herman) - Haha, bra fråga! Jag tror ju att kultur ibland kan att fungera som ett förstoringsglas på samhället bättre än något annat redskap. Gör man ett verk som någon genuint tar till sig har den personen alltid det med sig. Låt aldrig din fantasi hämmas i en skapandeprocess, det är det bästa verktyg man kan ha! 

(Jesper) - Det bästa sättet är att krossa dem med hårda fakta, varm kärlek och med en medmänsklighet de sällan visar okända. 

Lyssna på A Loser Inside Your Head här nedan!

fredag 28 april 2017

Hagaliden - Skrivet i sten


Hagaliden släpper idag sin första singel på nya skivbolaget Vårø. Det är första släppet sedan albumet Inget är vårt kom för två år sedan. Ett av 2015 års bästa album om en frågar mig. Nya singeln Skrivet i sten är en fortsättning på det soundet, där ena foten står i ett proggigt 70-tal och den andra har gått vidare mot något nytt, träffat Ted Gärdestad på vägen och slagit sina påsar ihop. Det låter som en fin start på våren, den första knoppen på körsbärsträden, doften av det nyklippta gräset och första smutten på ett glas rosé. Omslaget, som är gjort av Staffan Larsson, är också fantastiskt, drömskt och mystiskt. Nu hoppas jag på ett album till sommaren. 

Lyssna på singeln här nedan! 

måndag 24 april 2017

"I slutändan tror jag ändå att allting kommer bli bra"

Foto: Press

Sylvester Schlegel, tidigare trummis i The Ark, släppte nyligen sitt andra soloalbum Det kommer gå, allting kommer bli bra. En skiva som hyllats unisont. Här nedan går Sylvester igenom skivan, låt för låt.  

Ditt vilda hjärta
- Ni vet den där rösten som finns inuti huvudet. Den där klokare varianten av dig själv som kan se allting utifrån, alla misstag, all fåfänga, alla svek. Och varsamt viska: det är ok, det är lugnt, ingen fara, jag förlåter dig.

Återfall
- Alla gånger man sagt till sig själv att: det här är sista gången, jag lovar. Spelar ingen roll, har man en gång fallit för en förbjuden lockelse kommer minnet av den alltid finnas kvar, och i svaga stunder kommer det vara svårt att inte falla tillbaka. Vare sig det handlar om sprit, knark eller en osund relation. 

Forever amazed
- Jag hade en ide om att jag skulle försvinna, gå upp i rök och reinkarneras i en helt ny, mycket bättre skepnad nånstans långt långt borta. Rykten skulle gå och folk skulle undra. Det var planen. Jag kom halvvägs innan verkligheten och framförallt kärleken kastade ned mig på jorden igen. 

Livet är ingen gåva 
- Vi matas ständigt med uppmaningar om att ta vara på vår tid på jorden, att fånga dagen och omfamna varje sekund med ett leende på läpparna. Jag är född med tvivel och hur gärna jag än vill lyckas jag inte fånga några dagar. Och jag tänker inte låtsas att solen alltid skiner. Det är både vackert och plågsamt att leva och det måste det få vara. 

Kalifornien igen 
- Att vara flyktbenägen och rastlös kan ibland ta en med på oväntade strapatser. En gång hamnade jag i Kalifornien och det kändes för en stund som om jag hade kunnat stanna där resten av livet. Jag köpte illusionen till hundra procent och lät mig förföras. Som de flesta romantiska illusioner sprack det väldigt fort. 

Flyr min väg för å stanna kvar 
- Ibland måste man göra sig av med allt, omvärdera vem man är och vart man är på väg. Livets vägskäl är både lockande och skrämmande. Det enda du kan veta är att detta inte är sista gången du tvingas föda dig själv på nytt. 

Stan kokar 
- Åh staden, som jag älskar och förbannar dig. Du lockade mig från min byhåla, förförde mig och svek mig gång på gång. Hur främmande jag än känner mig, är det alltid hit jag kommer återvända. Du kan välja vem du ska vara i staden, fejka, överdriv och låtsas. Ingen kommer se tomheten du bär runt på för alla har fullt upp att dölja sin egen. 

På Christianias strand 
- Du dör en micro-död många gånger i livet. Det du trodde du kunde luta dig mot faller plötsligt och allt rasar. Du tror du lär dig av dina misstag, men du kommer fortsätta begå samma om och om igen. Du kommer välja lögnen, fåfängan och kärleken gång på gång. Och du kommer vara lika oskyddad varje gång den rycks ifrån dig. 

Det kommer gå… 
- Att tvivla är bättre än att ge upp. Och det finns saker du kan försöka intala dig själv för att orka resa dig igen. Du behöver inte tro på det till hundra procent. Men för varje gång du pekar på dig själv i spegeln och säger ”vad är det för fel på mig?” kan du också försöka säga att det kommer gå, allting kommer bli bra. Den här låten var mitt verktyg för att orka stiga upp ur sängen och min förhoppning är att den kan funka så även för andra 

Allting kommer bli bra 
- En febrig natt på Sicilien hände det igen. Eller om det var i en dröm. Allt ställdes på sin spets. Återigen var ingenting sig likt, ljus förvandlades till mörker, hopp till tvivel och skoningslöst uppriktiga saker sades. Sanningen är livsfarlig och kan skära som tusen rostiga knivar. Men den behöver komma fram ibland hur ont det än må göra. För sanningen raserar och ger dig chansen att resa dig och börja bygga igen, Lögnen är mer förrädisk och bryter ner dig sakta tills du inte har nån kraft kvar att resa dig. I slutändan tror jag ändå att allting kommer bli bra.

Det kommer gå, allting kommer bli bra finns att beställa på bland annat Bengans och CDON. Lyssna på skivan här nedan! 

"Det blir att gå tillbaka till indie-rötterna"

Foto: Helena Rost

Glenn Udéhn släpper den 28 april nya singeln Dom bortglömda, en singel som även innehåller B-sidan Sjung en visa till, en låt som visar upp en ny sida av Glenn. Jag och Helena mötte upp Glenn och pratade om nya singeln, om vad som hände med Sony och det faktum att den anrika klubben Jazzhuset lägger ner. 

Berätta om nya singeln!
- Det kommer vara en A- och en B-sida och A-sidan blev klar för ganska länge sedan. Min tanke var att jag skulle släppa den via Sony. När Början på slutet släpptes tänkte jag att det skulle vara naturligt att släppa Dom bortglömda två månader efter, men så blev det inte. Jag tyckte den var för bra för att inte släppas. För mig är det en ganska stark singel, så det kändes naturligt att släppa den själv nu. Låten handlar och är till de som bara är. Jag har alltid varit en person som inte vill sticka ut, enda sen högstadiet, även om mina drömmar och visioner alltid varit stora så har dom varit det i smyg. Låten är helt enkelt till drömmarna som fortsätter utan att få någonting för det, de glöms bort ganska ofta. 

Och B-sidan, vad är det för låt?  
- Den var tänkt som en enkel pianolåt, men så satt jag hemma en kväll och spelade in, vilket jag börjat lära mig. Det underlättar mycket för nu kan jag sitta hela nätter utan att behöva tänka ”5 timmar kvar innan studiotiden tar slut”. Låten är som en sommarvårvisa, typ Cornelis Vreeswijk, men kanske inte lika smart i texten som hans.  

Är det ett sound du vill utveckla vidare? 
- Ja. Hade jag kunnat så hade jag ju spelat lite mer visaktigt, Jag har börjat bli mer och mer kär i soundet då man bara sitter och spelar gitarr, berättar något, men det är samtidigt kul att spela med band. Just nu känns det rätt skönt att kunna göra båda delarna.  

Kul med en uppdaterad ljudbild också, med orgel och fiol! 
- Ja, exakt!  

Är det något som kommer vara med live också?  
- Fiol blir nog svårt att lösa men orgel finns ju i de flesta syntharna. 

Den senaste tiden har du spelat mycket med Eddie Wheeler, hur kommer det sig? 
- Båda var väl lite trötta på hur musikscenen ser ut just nu i Sverige, så vi bestämde oss för att boka ihop och även köra en del utbytesgig. Då får båda spela och arrangören får två akter till priset av en. Sen är det ju alltid roligare att åka med någon. Det har jag märkt, av erfarenhet. Jag har spelat utan band i Växjö, man kommer dit och soundcheckar och så är det 6 timmar kvar till spelningen. Det är då man går in i en klädaffär och värmer sig för att det inte finns något att göra. Eller så sitter man scenkanten och bara väntar. Är man några som åker med så kan man ju hitta på saker. Visst, det kan man själv också men jag är inte så bekväm med det. Jag trivs med att vara själv men jag trivs inte med att göra saker själv.  

Du har lämnat Sony, vad var det som hände? 
- Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det är svårt det där, att slå sig in i musikbolagsbranschen. Jag hade 5 låtar kvar på mitt kontrakt, men valde att bryta då jag inte kände att det gav mig något, utan istället blev ett moment av stress och jobba med att placeras in i ett fack som produkt. Jag förstår såklart att musikbolag behöver dra in pengar, som vilket företag som helst, och för mig är det inga konstigheter. Det jag hade önskat hade väl varit lite mer stöttning för att nå ut med min musik. Jag förstår att många kan tycka att det är ett konstigt beslut, då det är vanligt sträva efter att få ett skivkontrakt som musiker, det har varit min ambition med, men idag förstår jag branschen bättre och att ett skivkontrakt inte nödvändigtvis leder till något större. Singeln som släpps nu är en liten del av en fullängdare som jag och Tom (Larsson) på TL Recordings kommer släppa via ett eget skivbolag. Det blir att gå tillbaka till indie-rötterna helt enkelt, vilket känns väldigt rätt och motiverande efter några vilsna månader. 

När släpps den?  
- Jag håller på och repar för fullt för att kunna gå in i studion så det har gått väldigt fort från att ha varit nere på botten till att det nu känns väldigt roligt igen. Jag kommer ta med Det lyser över staden på skivan då den känns för bra för att bara vara en ensamstående singel. Tanken är att vi ska börja spela in i sommar någon gång och så blir släppet i höst/vinter.  

Vilket format? 
- Nästa skiva blir vinyl. Jag har alltid velat göra vinyl och min förhoppning var att vi skulle göra en vinyl på EP:n men det är ju en pengafråga det där med. Jag funderar på att trycka upp första skivan i vinyl, i några ex, det är ju kul att ha själv också.  



Foto: Helena Rost

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Jag ser det som att det fortfarande är en konstnärlig del av skivan. Jag känner ju själv att det inte finns någon mening i att bara släppa digitalt. Det är ju så, om man släpper enbart digitalt så finns det ju ingen som kollar i en booklet eller på ett omslag. Men köper du en fysisk skiva så kanske du inte ens har en cd-spelare men du köper den ändå för att du älskar omslaget. Särskilt vinylskivor, det blir ju som tavlor. Omslag kan symbolisera väldigt mycket, det behöver inte ens vara en bra skiva, men så är det ett jättebra omslag som blir kultförklarat.  

Vilka är dina favoritomslag, topp 3?  
- Love Antells solodebut Gatorna tillhör oss med en söndertrampad läskburk på. Han har fotat grejer han har hittat på gatan. Hela den bookleten är som konst. Jag hade velat ha någon av bilderna i bookleten i ett större format och ha som tavla. Hello Saferides More modern short stories köpte jag faktiskt just för att det var så fint omslag och Bob Hunds Det överexponerade gömstället är bland det smartaste jag sett. Det känns väldigt genuint. Martin Kann som skulle göra omslaget hade skickat en lapp om att han inte hade någon omslagsidé och då fick lappen bli omslaget.  

Hur känner du för att jazzhuset ska lägga ner?  
- Det är väldigt tråkigt. Det är väl lite så när man bor i Göteborg, att allt ska vara som det är, inget ska byggas om och ställen får inte försvinna. För min del är det ju en spelplats och det känns som att klubbscenerna bara blir färre och färre. Men det känns som att folk inte går ut på samma sätt längre. Det känns som att folk hellre går och dansar till en DJ och kommer det en låt de inte gillar så sätter de sig i baren. Göteborg har ju alltid varit en stad där det funnits en scen för all typ av musik, oavsett nivå, så det är tråkigt att live-scenerna försvinner en efter en.  

Vilka är dina finaste minnen från Jazzhuset?  
- Första spelningen vi fick där, man tänkte att alla som är något, som spelar pop och är från Göteborg har spelat här, och nu kommer vi också spela där! Det kändes jättestort. Jag hade mitt skivsläpp för Lilla London brinner där. Det var så mycket folk att vakten fick stänga dörren och det var flera som inte kom in. Jag minns att jag ville flytta scenen den gången, fick hybris direkt! Innan så hade de haft scenen där soffgrupperna står nu och jag ville spela där istället, men det gick inte på grund av brandrisken.  Jag såg Love Antell spela där och då pratade vi även efteråt. Jag minns att jag ville ha ett tygmärke av honom och då sa han att dem var slut men att han eventuellt hade ett kvar hemma någonstans och då sa han att kunde posta det till mig och tre dagar senare så fick jag märket. Det har varit kul att bara vara på Jazzhuset. Speciellt när man har varit där så mycket, så lär man känna folk och personalen. Det har varit som att komma hem till någon.  

Du är med och anordnar Subkultfestivalen, hur går det? 
- Det går jättebra! Det har varit svårt att förstå innan hur mycket arbete som läggs ner för att festival ska fungera. En festival kan ju vara ett års arbete för två dagar. Man måste tänka på allt. Själv jobbar jag med VIP-området för festivalen. Jag tycker hela Subkult-grejen är grym. Att man låter subkulturell musik få en festival, få en plats. Sen att festivalen är tillgänglig för alla. Det är svårt att inte tycka att det är en bra festival. Det är kul att jobba med musik också, vid sidan av musiken, att få lära sig den biten som vissa musiker kanske bara tar för givet att det ska fungera. Det är kul att se båda delar.  

Vad tycker du bäst om med våren i Göteborg? 
- Uteserveringarna börjar komma fram. Man hoppas alltid mycket på våren, mycket förväntningar om hur sommaren kommer bli, hoppet om en bra sommar. Det är det bästa med våren, man vet inte om sommaren blir bra eller dålig, så man kan alltid tro att den kommer bli skitbra, sen när den väl kommer så vet man ju att nu är den dålig. Man gör inget åt det heller utan bara sitter där hemma och är förbannad och så säger man ”Stockholm har alltid sol” men man är aldrig där. Jag har hört att man ska svettas in sommaren och frysa in hösten, men det gör man ju nästan aldrig. Det är mer ”nu är det sol och då åker vinterjackan upp på vinden!” 

Som avslutning får du göra lite reklam för dig, varför ska folk fira Valborg med dig på Jazzhuset?  
- Det är upp till och var en, men för det första så tycker jag att man ska gå till jazzhuset så mycket som möjligt. Jag tror många inte förstår hur stor betydelse för Göteborgs musikliv den klubben har haft. Man ska vara där innan det är för sent! Det är två veckor kvar och sen bommar det igen, då är en av stans mest anrika scen borta för alltid. Och sen, vad gör man annars på Valborg? Vi kommer även att spela en låt som släpps först till hösten. Det är vårt sista gig på jazzhuset och vårt enda gig under våren, bara en sådan sak. Sen kommer Love Antell vara DJ, så vill man inte lyssna på oss så kan man ju önska Pokerkväll i vårby gård av maestro själv.

Följ Glenn på Facebook här och lyssna på nya singeln här nedan! 

torsdag 13 april 2017

"Jag har insett att det är världarna i mitt huvud jag försöker göra spegelbilder av hela tiden"

Foto: Press

Luna Green släppte i slutet på mars singeln Lotus Interception, hennes första material sedan 2014. Vem föll inte för skivan Swedish Strawberries? Den lät helt fantastiskt. Nu är hon i alla fall tillbaka och här nedan berättar hon om musiken och resorna bland annat. 

Din cover på Kents Kräm är magisk. Hur ser din relation till Kent ut och hur har den sett ut genom åren?
- Åh tack! Jag gillade vissa låtar mycket när jag var yngre, bland annat den. Påminner om en viss tid. Jag växte upp nästan utan referenser till musik ganska länge, men det var en låt jag kom ihåg från tonåren, och så ville jag göra nåt som kändes olikt mig själv i soundet. Den är fin.

Du har berättat att du gillar drömvärldar och det magiska, hur påverkar det din skapandeprocess?
- Kanske att jag är extremt fixerad av ljud på grund av det! Jag drömmer och har insett att det är världarna i mitt huvud jag försöker göra spegelbilder av hela tiden. Det märks nog mer nu när jag proddar, fast det har alltid varit så. Jag är väl som jag är, kan bli tokig på på mig själv att jag är så wishy-washy och inte mer cool och realistisk.

Du har rest mycket och bott i olika städer. Vilken är den bästa platsen du vet i hela världen?
- Oj, beror nog helt på! Tokyo! Milano är kanske den sämsta men som jag haft mest kul i! För att ingen som bor där orkar bry sig! Man tänker att det ska vara en fantastisk italiensk storstad, fast så är den bara "brun". Haha! Beror så på vilken period jag är i! Ibland vill jag observera på håll eller ge mig hän och ha kaos. I vissa perioder är det min största mardröm, vill vara ensam och rensa huvudet och ha lugn, åker hem till Gotlands-hem! När jag bodde i New York ville jag bo där för alltid men det vill jag inte överhuvudtaget så som jag är nu! Jag skulle bli galen.

Har du ett stort feministiskt engagemang?
- Ja. Eller jag tänker mycket på det i alla fall. Jag har växt in i det mer när det sjunkit hur världen ser ut. Jag är ganska långt från "uppväxt feministiskt". Tagit ganska länge för mig att förstå det, men när man gör det så går det inte att gå tillbaka.

Beskriv hur du var när du var liten!
- Hmm, kanske inte blir världens mest nyanserade bild, haha. Jag var väl en blyg, lite överkänslig, tumult liten person som pratade konstig dialekt och gömde mig i skogen. Typ som nu.

Om du fick göra ett tidlöst blandband med tio låtar, vilka låtar skulle du välja ut då?
Tom Waits- Hoist that rag (best song ever!)
Ladytron- 17
Lilium- Yokio Kondo
Röyksopp- What else is there?
Jenny Hval- Innocense is kinky
Sevdaliza - Human
Sigur ros - Njósnavélin
Arca - Sever
Marilyn Monroe- River of no return
Sevdaliza - Human

Vad skulle du säga är största förändringen ljudmässigt på den kommande skivan från dina tidigare släpp?
- Nu proddar jag allt själv! Ingen kan stoppa mina galna idéer eller anpassa! Förut sa jag "jag vill ha en skrikande plågad val" och då gjorde jag och Niclas Frisk en skrikande lapsteel. Nu lägger jag typ in riktiga valar med pitchshifter och distar! Väljer noga vilken val-röst jag älskar allra mest, får sitta i timmar! Ingen kan stressa på mig, jag känner mig inte i vägen för någon och jag anpassar mig inte eller känner nervositet i stunden. Jag kan vara osäker och känslig som social person och det är utelämnande att visa sin musik ofärdig och sånt, jag får ett helt annat lugn ensam.

Kommer du att ge dit ut på någon turné i samband med släppet?
- Säkert! Inte 100 på när och hur! Det vill jag!

Vilka har du jobbat med på nya skivan?
- Har inte någon hel skiva än men so far, bara mig själv, har proddat. Robin Rudén har mixat. 

Lyssna på Lotus Interception här nedan!