Hur bokar jag en inre tvätt-tid?

Natt och den inre sophämtningen började. Utanför hade dimman lättat sin klädsel. Du hade gjort detsamma. Jag höll om dig. Du är verkligen livräddning för inre bruk, kände jag. Du är så bra på att kasta honung över mina kvällar. Du har gett mig tankar som längtar in. Dessa nätter kommer aldrig gå i baklås. Ljuset har alltid matlust när det ser din själ. Själv har jag inte alltid ens velat ta upp besticken när jag sett min egen. Att gå runt med min hjärna har ibland känts som att sitta på en fullsatt buss utan AC och akut behöva gå på toaletten. Att titta på klockan och inse att närmaste toalett är minst två timmar bort. Jag har alltid tänkt att min hjärna har för många backspeglar. Jag önskar så att jag kunde slita av dem. Jag gick upp och slogs mot spegelbilden i hallen, jag har aldrig kunnat somna när lamporna fortfarande lyser i skallen. 

Jag har alltid ältat mycket. Ibland tänker jag på något som händer i oktober 1994. Häromnatten sov jag ingenting för att jag hade överhört min chef säga ”det här med Oskar…”. Hela natten funderade jag på hur den meningen fortsatte. Jag är också orolig över vad folk ska tänka om mig i olika situationer och vill gärna ha full koll på allt jag gör redan första gången jag gör det. Därför köpte jag en blodtrycksmätare för 800 kronor en månad innan jag skulle visa mina kunskaper i skolan. Det ställdes senare in på grund av corona, vilket ledde till att min kollegas konspiration var att jag låg bakom virusutbrottet för att slippa provet. Jag har panik över att misslyckas offentligt. När det har hänt har jag försökt skoja bort det, men även det är svårt när man känner att hela ens jag splittras till ett pussel på tiotusen bitar. Jag är ett måndagsexemplar, tänkte jag. Mina föräldrar bröt nog mot bygglagen. Kanske var det därför min kärna blev en badring som mörkret bar runt magen. 

Jag var på ICA och skulle handla mjölk. Vid mjölken stod det redan fem personer. Det där med att stå i 5 minuter och titta på något som man är helt ointresserad av att köpa bara för att någon annan står vid varan man faktiskt hade tänkt att köpa. Sen började jag fundera på om jag såg dum ut som stod där. Visst gjorde jag det? 

Varför klär jag mig i känslor som jag ser har en fläck på sig? Finns det en app för att boka inre tvätt-tider? Hur länge måste hjärnan centrifugeras för att jag ska kunna bära den igen? 

Jag hade skrivit till min kommande fru. Hade jag skrivit för mycket? Var det en för personlig fråga? Visst var det det? Och varför gillar de på jobbet att ha någon att prata med exakt hela tiden medan jag hellre gömmer mig på toaletten en stund och njuter av tystnaden? Måste varje uns av tystnad bekämpas? Varför strävar vi efter att vara tystnadens bästa bekämpningsmedel när vi istället borde vända oss till den ibland? Det är tur att jag inte har fönster på övervåningen, tänkte jag. Jag vill bända upp mina inre röster med en kofot. Jag vill släppa ut dem i det fria. 

Det var torsdag kväll och jag hade stressat hem från jobbet för att hinna slappna av. Himlen hade precis hunnit byta till en mörkare skjorta. Jag tänkte att kanske är detta att faktiskt bygga fönster på övervåningen. Att våga berätta hur jag känner och tänker. Oron är ofta som ett klädesplagg jag vill slita av men det är svårt att slita av något som jag inte klätt mig själv i. Det var inte det här jag provade ut. I alla fall inte i den här storleken. Jag får tänka att jag övningskör fortfarande och ibland blir det att man kör mot enkelriktat helt enkelt. Men tids nog lär jag mig sina rödljus. Tids nog växlar jag ner stressen, oron manuellt. Tids nog vågar jag cykla utan att hålla händerna på styret. Tids nog är min hjärna en marängsviss som ljuset vill äta mer och mer av och slicka rent tallriken.

Division 7 - Live i Bandhagen

Division 7 har en speciell plats i min själ. Ända sen första gången jag hörde bandet, i singeln Istid, så har jag krossat glaset till många av de svåraste känslorna. Lärt mig att hantera dem. Musik är ett slags verktyg och Division 7 gör musik som förändrar saker till det bättre. Kanske inte alltid värdsligt men åtminstone själsligt och det är utan tvekan en bra början. En av sakerna jag fastnat för med bandet på skiva är hur man tar med sig energin från bandets livespelningar in i studion. Närvaro är något av det viktigaste när det kommer till musik, känner jag, och Division 7 har verkligen det. Man bor, lever i och andas det man sjunger om. Åtminstone är det så det känns. Den energin präglar både Paradis Garage och Hundhuvudet som båda är fantastiska album, även om jag kanske håller den förstnämnda något högre då albumet känns mer direkt. 

Nu är bandet aktuella med live-EP:n Live i Bandhagen. Vi får tre låtar från Hundhuvudet och en från Paradis Garage. Det första jag tänkte på var att jag hade velat ha ett helt live-album. Något som får en att känna alla vilda hopp från scenen, alla känslor som skriks ut mot publiken - fast genom tjugotalet låtar, snarare än bara fyra. 

Bandet har en förmåga att klä alla låtar i en tyngre väst när de spelar dem live och så även här. Exit känns klart tyngre och med fler rivsår än innan. Även Getingfabriken har förändrats här och jag gillar faktiskt den snabbare versionen mer än originalet. Den träffar mig på ett helt annat sätt. Det är också spännande hur olika tempo kan ge låten en ny röst. Hur man ändrar tankar om något när intensiteten ändras. De övriga låtarna, Kleptomaner och Kärlek överlag. präglas av intensitet och det får mig verkligen att längta till nästa gång jag ser bandet. Särskilt Kleptomaner fyller hela ens kropp med känslan av att stå där framför scenen och skrika ut varenda jobbig tanke ur skallen, varenda cell ur sin kropp. Och älska varje sekund av det.

Lyssna här nedan!

The Moniker - Killing me slowly

Foto: Julia Moon 

Daniel Karlsson och hans The Moniker är för närvarande aktuell med singeln Killing me slowly. Låten är en del i ett projekt som han gör tillsammans med elever på musikhögskolan i Jönköping. Daniel gav studenterna demos som de sedan fick chansen att producera till färdiga låtar. Först ut från projektet med just The Moniker som artist var I keep on falling in love. Det var en lekfull låt som gav mig fina bilder i början på sommaren. Den var som att doppa tårna en första sommardag och bara överröstas av värme med en gång. En både kärleksfull och dansant låt. 

Genom hela Daniels karriär har jag känt en omtanke i hans uttryck. Det är toner som förstår en och som liksom kramar om varandra. Det finns även en så pulserande och ömsint kärlek i många av hans låtar, som den fantastiska duetten Song for Malin som han släppte tillsammans med Frida Öhrn. Ofta har jag även sett hundratals färger i hans musik. Han har som en egen färgskala som han blandar ihop på ett både snyggt och unikt sätt med mycket glädje. Man får inte sällan ett slags dansande par i sin kropp som festar järnet hela natten, fyllda av eufori. Blandningen mellan eufori och mer melankoliska låtar sätter Daniel perfekt. I wanna bathe in your love är en av mina favoriter, som jag sett ett par dansa sig av spårvagnen till. En del saker bara fastnar. Ögonblicksbilder. 

Senaste singeln heter alltså Killing me slowly och den tar flera spadtag ur mörkret och visar upp hur svårt livet ofta kan te sig. Ett rop på hjälp och på en gemenskap. Det är en gripande låt om där mörkret sätter stängsel runt ens tankar och man liksom försöker hitta ut ur sig själv. Låten släppte på den suicidpreventiva dagen. Låten manar till att hjälpa varandra och hjälpa till att bygga upp varandra igen. Ingen är ensam om att ha det jobbigt, även om det ofta kan kännas så när man är mitt i det. Daniel sjunger med en otrolig styrka och än mer så i refrängen. Det är gripande och jag älskar när musiken för oss närmare, när varje ton verkligen känns som en lång lång kram.

Lyssna här nedan!

Ida Boija - Genom tid

Ida Boija berör med nya singeln Genom tid, vilket är en svensk tolkning av Cyndi Laupers klassiker Time after time. I Idas version vill hon påminna om vad som är viktigast bortom stressen, bortom allt som ska se så fort som möjligt vilket gör att vi så ofta glömmer bort att se varandra. Vi får ofta stress i ögonen istället för kärlek, men kärleken och gemenskapen är det viktigaste och det som borde fylla våra liv. Det är människor som hjälper till att fylla i våra grunder när vi har tappat bort dem. 

Ida har sedan länge imponerat på mig. Både med sitt sätt att skildra världen på och i låtar som Snart faller alla löv och Till älven falla så finns det en innerlighet, en skönhet i varje ton, i varje ord som Ida yttrar. I Idas version av Time after time så märks det väl att texten betyder mycket för Ida och jag känner blodet och kärleken pulsera i varje ord. Det är en otrolig tolkning som även fått en fin video, gjord av Emil Tjärnström. 


Lyssna och kolla in videon här nedan!

 

"Efter att ha slungat i sig fem shots snubblade han ner i en tom swimmingpool"

Foto: James Brook

Det fantastiskt trevliga bandet St. Jimi Sebastian Cricket Club släppte idag sitt andra fullängdsalbum i ordningen. Into Your Heartbeat är från inledande Stockholm Central Station till avslutande Sailor Girl något som får mig att le stort. Från mun till själ. Ibland påminns jag om The Jam och ibland om The Clash men olika referenser spelar inte så stor roll. Det viktiga är hur fantastsitk jävla bra det är. Lyssna på storfavoriten Soothing Nights exempelvis. Idag går sångaren Jimi Sebastian igenom albumet, låt för låt!

Stockholm Central Station 

- Låten handlar nog inte alls om Centralstationen i Stockholm utan mer om att komma därifrån. Om livet och slumpen som placerar oss lite var den känner för. Den kan sätta dig på månen med berömmelse, flax och tårta samtidigt som den kan hugga av din vänstra hand. 

Soothing Nights 

- Tänk en fjäder som svävar fram över stigen, eller om det möjligen är en tanke som glider fram över havet och lever vidare i någons hjärta. Om saknad och lindring, kaos och stillhet, tid och anti-tid. Om att alltid finnas kvar vid din sida. En av de viktigaste låtarna för mig på albumet. 

Until we Meet Again 

- Handlar om min vän och svåger som kom tillbaka i en dröm där vi pratade om lite allt möjligt. Det var en otroligt stark och fin känsla som stannade kvar i magen länge. Men det gav oss inte direkt några svar. 

When you Tremble 

- Skrevs från början som en bröllopslåt till kompisar som gifte sig. Kände att den hade något men blev tvungen att plocka bort lite av det gulliga och lägga till mer skymning och framförallt drama i refrängen så det skulle passa Cricketklubben. Fast mörk är den inte, det är vi vassare på i andra låtar! 

Lemonhead Cabaret 

- En fiktiv berättelse men märkligt specifik i mitt huvud. Att vara sprungen ur den första vågen av skinheads på det sena 60-talet, innan Nazi-kopplingar då kulturen låg mer åt Jamaican Rude boy och soul, via åren med Margaret Thatcher fram till idag. En hel del snedsteg och inte alltid så fridfullt genom åren men i grunden ett gott hjärta som vill göra rätt. 

Golden Parachuter 

- Om girighet och tron att allt ändå kommer att bli bra. 

Westbourne Terrace 

- Minnen och förvirring om vad som är på riktigt eller bara en dröm utanför min pappas lägenhet i London. 

Penguins of the Ghetto 

- Efter att ha slungat i sig fem shots snubblade han ner i en tom swimmingpool. Istället för att se det som en besvikelse vänder han återigen tillfället till en möjlighet att formulera ett tal om underklassens hårda vardag i staden. Då stapplar Maria in på det slitna soldäcket. 

The 9.15 Train Departs at 9.15 

- Även den här låten är en stökig historia om att bara dra iväg för att sen möjligen ångra sig lite då allt inte riktigt föll på plats som planerat och posta hem ett vykort (möjligen lite anakronistiskt idag) som inte faller ut enligt plan. 

Sailor Girl 

- Om en storebror och hans syster. Att bli tvingad till ansvar, vara stark och fylla sitt yngre syskon med hopp i en karg tillvaro. En mörk låt men ändå fin om vi kan hålla två känslor i luften samtidigt.

/ Jimi Sebastian, St. Jimi Sebastian Cricket Club 

Lyssna på albumet här nedan!

Johanna Brun - Overcome

Foto: Douglas Sandberg 

Jag blev djupt berörd av Johanna Bruns The silence roar, vilket var det tredje vedträet som slängdes i elden inför den stora kommande brasan; hennes debutalbum. Skogen var verkligen en del av den låten. Man kände skogsstigarna under ens fötter och kände doften av träden krypa in i alla ens sinnen. 

Även nya singeln Overcome får mig att tänka på skogen och den lite mer mystiska delen av den. Jag får lite känslan av att vara vilse i en stor skog. Det är på många sätt en sökande låt, en låt om att tänka för mycket och leta efter sin plats både fysiskt och psykiskt. Johanna är också fantastisk på att få människor att flytta in i ofta ensamma känslor. De mänskliga svårigheterna blir gemensamma. Tröst och förståelse växer sida vid sida. 

Låten tar en promenad genom självtvivel och Johannas röst trollbinder en som vanligt, även i de vackra ordlösa partierna som lyfter låten än mer, än högre över trädtopparna.

Lyssna här nedan!

Karakou - Soldater

Karakou släpper sitt nya album den 20:e september. Jag tror att albumet kommer vara en av de solstrålarna från det här året som jag kommer bära med mig länge. Bandets musik är ofta åt det mörkare hållet men resultatet blir aldrig att man grottar ned sig utan man känner sig bara förstådd och omfamnad. Bandet har släppt flertalet ingredienser från den kommande plattan och Räcker inte till har varit en av mina mest spelade låtar sen den släpptes. Som ett skydd mot stormen, ett staket mot mörkret. Min själ hade allsång till Inge mer fun också. En ljus poppärla. Gryningsversionen av den gamla storfavoriten Tänker på var likaså den en pärla. Texten får en verkligen att känna den där längtan att komma in i elden igen och versionen som gjord för allsång fram tills att sommarnatten klär om till morgon. 

Nya singeln Soldater utforskar relationer och utmaningarna i dem och när drömmarna som växte i dem aldrig riktigt blev av. Det är en ballad som reflekterar och blickar inåt. Och i relationen där man ville komma närmre varandra märker man att man plötsligt fjärmar sig från varandra. Som en iskall vind som tar över sommarnatten. När man har ett manus till en bok som aldrig blir av. Det är en oerhört vacker låt och Karakou fortsätter imponera djupt på mig. De vandrar alltid djupare in i min själ.

Lyssna här nedan!