"Målsättningen är att bli det första bandet i rymden"

Foto: Pressbild

Det finns så mycket bra musik som tar sin första stapplande toner i Göteborg för att sedan ta sig ut längre och längre, genom människor och städer. Jag hoppas femmannabandet Kasban gör den resan. Med känsla för musik som skapas genom blodet snarare än genom datorer så släpper de nu i mars den nya EP:n 1000 technokillar. Jag möter gärna våren med titelspåret, som tar sig in i kroppen och tar våren med sig in. Det var Henning Sernhede och Jonas Abrahamsson som grundade Kasban och det är de som skriver bandets låtar och texter. Efter att Jonas åkt jorden runt med Jens Lekman är nu bandet samlat i Göteborg igen. Den 22 mars släpps EP:n och i samband med det blir det releasefest i Victoriaskolans aula i Göteborg. Ni vet vad det betyder va? Ta med er hjärtat och kom dit. 

Hur skulle ni själva beskriva Kasban? 

- Efter hundratals timmar i replokaler, bilar och på lite närliggande shawarma-hus och kvarterskrogar har vi kanske lite svårt att se oss själva utifrån med en sylvass blick. Haha. Men för oss har Kasban alltid varit en fristad, lite av en verkstad där det sprakar och där allt möjligt blir till. Där vi är helt fria att göra precis vad vi vill och längtar efter, med alla konsekvenser det innebär. 

Snart släpps er nya EP. Hur skulle ni beskriva den? Är 1000 technokillar signifikativ för hur EP:n låter? 

(Jonas) - Vårt mål har alltid varit att förmedla historier. Att måla upp scenarion som är enkla att relatera till, något med en hög igenkänningsfaktor helt enkelt. Samma gäller med denna EPn. Och angående 1000 technokillar, jag menar, hur mycket man än gillar den elektroniska musiken klockan halv fyra en dimmig lördagsnatt så tror jag att alla längtar efter lite variation. Och jag bara längtade efter en historia skriven på piano eller akustisk gitarr, med en ansvarig upphovsman som rakt upp och ner spelar en låt om något inslag i hennes liv. Inte 7 minuters snygga house-passager. Typ.  

Ni har valt att hålla er releasefest i Victoriaskolans aula. Hur kommer det sig? Har ni någon speciell relation dit? 

- Nja. Vi vet inte alls mycket om verksamheten på skolan, faktiskt. Det var tyska elever som gick där innan. Men alldeles nyligen blev den uppköpt av en friskolekoncern. På kvällstid förvandlas däremot skolans aula ofta till en plats där det händer storslagna musikaliska saker. Det är därför vi håller festen där. Plus att det är en väldigt fin lokal. 

Ni ville bort från ettor och nollor... känner ni att ni uppnått det ni ville i och med att ni spelade in i en kyrka? Blev ljudbilden det ni eftersträvade?

- Vi spelade inte in vid altaret riktigt, utan i ett före detta kanotförråd under kyrkan. Där uppnådde vi precis det vi ville. Totalt fritt från ettor och nollor. 

Hur mycket reflekterar ni över er musik medan ni skapar den?

- Ingenting, det gör vi efteråt. 

Hur skulle du Jonas säga att turnerandet med Jens påverkat dig som musiker i Kasban? Vad tar du med dig av den erfarenheten?

- Hmm.. Jens har väldigt roliga mellansnack. Det har jag uppskattat väldigt. Tycker själv att det är lite tråkigt när musiker stirrar ner på sina skor mellan låtarna, det är onödigt att stänga ute publiken på det sättet, kan jag tycka. Jag hoppas på att kunna välkomna lyssnarna in till låtarna på ett annat sätt i fortsättningen. Haha, kan ju gå åt skogen. Vi får se.  

Hur tänker ni när ni skriver era texter? 

- Ingenting, det gör vi också efteråt.

Hur mycket påverkas ni av recensioner?

- Mycket mer vad vi önskar att vi gjorde, gäller ju bra som dåliga. Det är lite kul med oss, att folk antingen ger oss ris eller ros. Aldrig något mittemellan. Det är skönt på ett sätt, så man slipper den mediokra hållningen, typ "jaha, ännu ett smäktande reverbdränkt Håkan-band från Göteborg"-grejen.  

Är ni nöjda med musikklimatet i Göteborg? Finns det något speciellt ni saknar? Tror ni Göteborg är bra på att ge utrymme åt nya artister? 

- Vi är ju nöjda. Det finns både väldigt många bra artister från olika håll. Framför allt hiphop-scenen är väldigt utvecklande just nu, så långt vi kan se. Kan dock tycka att speciellt pop-Göteborg har stagnerat lite, att vi slickar våra sår och att vi har gjort det ett bra tag. Det är svårt att gå vidare och göra något nytt och hoppfullt när man faktiskt blir förknippad med svunna tider för det mesta. 

- De som lyssnar på ny pop från Göteborg är oftast äldre män, som minns tillbaka till första fyllan på Jazzhuset på 90-talet. Those were the days. Men de dagarna har ju förändrats sen dess, en hel del musik har tillkommit som förtjänar mer än jämförelser med nostalgitrippar. Kan tyckas. Och vi hade nog velat se mer klubbar med livescener i Göteborg. Överhuvudtaget. Livemusiken är rätt hotad, vare sig det är metal, reggae, hiphop eller rock/pop. Alla dessa genres har ju lovande musiker som är baserade här i stan. Så varför inte?

Vad lyssnar ni själva på? 

(Jonas) - Oj... ja vi lyssnar på lite allt möjligt. Just nu går jag igenom en spellista jag fick från Jens Lekmans ljudtekniker i USA - Barrett Clark. Många guldkorn därifrån! Han är en himla bra kille. Ett bra tips från honom är William Onyeabor till exempel. Nigeriansk funk åt det mer psykiga hållet. Bra och upplyftande musik!  

Var vill ni vara om ett år?

- Vi har alla utom trummisen Erik sökt till Mars one projektet, med målsättningen att bli det första bandet i rymden, 2023. Förhoppnings repar vi tyngdlöst i övningsdomen i Mexico redan nästa år. Om inte så släpper vi ett album.

Kolla in Kasbans hemsida här. 

Vi simmade i havet innan solen

Lyckan sprang sig utmattad över strandkanten. Vi simmade i havet innan solen. Jag kände dina händer forsa över mig, hur ditt skratt tog sin in i min mun.

Vi simmade i havet innan solen och jag vet inte om jag andades in tiden eller om jag andades ut den. Våra röster var omöjliga att särskilja. Jag kände ditt liv forsa över mig, hur dina tårar tog sig in i min mun.

Vi simmade i havet innan solen, du föll genom tiden men jag lovade att stå under med utsträckt hjärta.

Patriarkatets brandvägg

Jag hackar grönsaker, en efter en, fortsätter med världen. Jag känner inte alltid mig som en del av den, eller som att jag vill vara en del av den. Verkligheten är sannerligen för mycket ibland. För mycket att ta in, för mycket för att tas in i. Jag växte upp i Kalmar. Jag spelade fotboll när jag var ung, jag var med på alla träningar, men fick sällan spela några matcher. Jag var ganska blyg och tog aldrig för mig, tyckte aldrig att det var viktigt att min åsikt skulle vara längre fram, högre upp - men det skulle visa sig senare att min åsikt ändå placerades längre fram, högre upp. Jag var inte medveten om det, såg det aldrig. 

Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och utrymmet för vem jag kunde vara, vem jag kände att jag fick vara växte något oerhört. Alla borde få det utrymmet. Det borde vara självklart. Någonstans där började jag läsa Åsa Grennvalls serier. Jag vet inte vad serierna gjorde med mig riktigt, men efter ett tag såg jag något som jag inte hade lagt märke till innan, hur strukturer formar oss, att det finns en könsmaktsordning, att människor fråntas rätten till sina kroppar, att människor konsumerar andras lidande. Jag började se allt mer hur människor reduceras, i ord, i handlingar, i vardagen, i reklambladen, på nattklubben, i blickar och i de allt mer växande kommentarsfälten på olika internetsidor. Jag såg kön dras av från lönen. Jag såg orättvisor på ett sätt som jag inte gjort innan, att samhället självmant ofta växte till möjligheter i den vita handen, den heterosexuella handen, den manliga handen men att samhället motarbetade möjligheter i den mörka handen, den homosexuella handen, den kvinnliga handen. Sedan dess har mycket blivit bättre men så länge samhället inte ger oss alla samma möjligheter, oavsett kön, sexuell läggning eller bakgrund så har vi inte kommit fram. Så länge människor fortsätter att skuldbeläggas (något av det allra värsta som finns) så har vi fortfarande en lång bit kvar. Löneskillnaden är fortfarande så mycket som 13,9 procent. Jag ser fortfarande att kön dras av från lönen. Jämställd lön? Uttag medges ej.

Det är svårt att skriva om jämställdhet, att blogga om det, bli länkad och få höra kommentarer som ”underbart att du som kille tar upp det här” för på flera vis är det att ta plats och det är ju inte jag som ska föra den kampen eller beskriva hur den ska se ut och att bli belönad och applåderad för att en skriver om självklarheter (jag vet att det inte är självklarheter för alla) är också problematiskt. Allt jag skriver om jämställdhet har andra redan skrivit på andra sätt, på bättre sätt långt innan. Därför vill jag ifrågasätta mina val och mig själv och inse att även om jag inte vill ta plats, inte ber om att ta plats så gör jag det ändå, omedvetet sitter jag på stolar som förefaller vara tomma. Så när jag skriver om jämställdhet handlar det om att ifrågasätta mig själv för så länge jag inte gör det, så länge jag inte säger emot när andra beter sig illa och sexistiskt, så bidrar jag till ett ojämställt samhälle. Så länge orden är feministiska men handlingarna struntar i det så spelar det ingen roll. Jag vill inte föra någon annans talan. Jag vill inte vara ord i någons taltid. Jag vill heller inte ställa mig i normens led och rätta mig efter den, jag bryter den gärna på alla möjliga sätt. Jag vill inte vara patriarkatets brandvägg. Jag är gärna ett virus som tar sig in och förstör hela skiten. För så länge patriarkatet skyddas, kramas om, matas så kommer vi aldrig komma längre än dit vi redan har nått. Vissa skulle säga att det är för långt. De har fel.

Nedan kan en hitta 5 feministiska bloggar som på alla sätt och vis är helt fantastiska:

Brunheten
Kickan Wicksell
Oxhen
Hej Blekk!
Zettermark med Z

Transporter

Dagar som dessa går hjärtat jämnt ut, lyckan har påsar under ögonen och den är vacker så. Dagarna är fyllda av dig och kvällarna är fulla av framtid. Stjärnorna kommer stiga i dig framåt kvällen, sjunka i mig när morgonen nalkas.  

Jag försöker följa grundhjärtat istället för impulshjärtat. Vad ser mitt liv när det ser åt mitt håll? De vilda drömmarna som rastas i mitt huvud eller det tama livet som försöker att inte blicka bakåt, inte låta hjärtat kastas runt? Ryms mina ord i ditt språk, ryms jag i din inandning? Vill du röra mig tills skelettet växer ut till hud, vill du röra mig hjärtat ut? Gatorna är fyllda av dig och benen är fulla av framtid.

Lotta Sjöberg - Det kan alltid bli värre

Jag minns när en bekant sa ”du har ju jobb, du kan väl inte vara olycklig?”. En vän berättade en gång att en kille ifrågasatt att hon var olycklig, då han tyckte att hon var snygg - hur kan en vara olycklig då liksom? Det är så mycket krav idag på att vi ska vara lyckliga, en ska anpassa sig in i lyckomallen. Hus, utbildning, jobb, partner, barn - bara just du är lycklig. Just du, just vi. Jag pratade med en annan vän om Facebook och lycka, hen hade i ett antal diskussioner fått höra att många inte orkar med att ha vänner som skriver negativa saker på sin Facebook-wall, så de raderas istället - eller döljs - för vem vill läsa att någon har det sämre? Jag skulle vara lycklig om…-tänket fortsätter genom livet, på olika plan. Ofta pratar vi om lycka på grund av att det ofta är just lycka som saknas. 

Det kan alltid bli värre är Lotta Sjöbergs nya bok. När jag intervjuade Lotta berättade hon att ”den handlar om hur svårt det är att vara lycklig. Jag sågar lyckobegreppet vid fotknölarna, i en värld som inte tar ansvar för sina medborgare.” Det är på alla möjliga plan en fantastisk bok. Lotta Sjöberg visar upp en annan bild, sann för många inåt men kanske inte alltid lika mycket utåt, för vi förväntas ju inte må dåligt, vi förväntas att inte tänka på det och vara glada istället. Vi ombeds att rycka upp oss. Men det finns tankar som stoppar upp. Det är svårt att vara lycklig. Lotta Sjöberg dissekerar lyckan och det som sägs göra oss lyckliga. Jag tycker om hennes tecknarstil och humor. Här har humorn mörkret i sin mage, det är den där tar avstamp. Det är både en rolig och träffande bok. Den avslutas med kalla fakta där vi bland annat får reda på att ”Forskning visar att omkring 80% av våra tankar i någon mån har negativt innehåll”. Det kan säkert stämma. Hur många gånger har vi inte fortsatt meningen jag mår bra med ett men som följs av jag har ont i magen, jag är trött, jag sov inget i natt och så vidare? 

Det kan alltid bli värre är samtidigt en politisk bok med kritik mot valfriheten (som om alla har ett val) och alliansens nedmonterande av människan och samhället i stort. Jakten på lyckan tär på oss, äter upp oss inifrån. Mellan Lottas serier dyker små broderier upp, med budskap som ”meningsfulheten” och ”Det är aldrig för sent att gräma sig”. Allting tillsammans skapar en tydlig bild, en viktig bok. Jag ska plocka fram den ofta och tänka att såhär är det att vara människa. Jag ska våga stå för det. 

Här kan en läsa min intervju med Lotta Sjöberg. Det kan alltid bli värre går att köpa på bland annat Bokus, CDON, Adlibris och Ginza. 

Dagarnas skum

Det romantiska i livet ter sig ofta en aning surrealistiskt, som en skyddad bubbla där allting är möjligt - men också ofta flyktigt. Kärleken som intar både ens tankar och känslor utan att backa undan. Glädjen att mötas, smärtan i att separeras. Michel Gondrys senaste film Dagarnas skum behandlar den intensiva kärleken mellan Chloe (Audrey Tautou) och Colin (Romain Duris). Colin lever rikt och det enda som tycks ha saknats i hans liv innan Chloe är just kärlek. Maten hemma serveras av hans vän, kocken Nicolas (Omar Sy), som bland annat fångar fiskar i vattenkranen för att tillaga dem. När Colin och Chloe träffas på en fest kryper lyckan allt högre i deras kroppar, men en natt börjar en näckros växa inuti Chloe. Hon blir sjuk och livet börjar förändras. Husen och människorna tappar sina färger, som om alla färger vridits ur och runnit bort.

Filmen är baserad på Boris Vians roman med samma namn, vilken jag inte har läst. Jag hade ändå ganska stora förväntingar på Dagarnas skum, då jag verkligen uppskattar många av Gondrys filmer, som Eternal sunshine of the spotless mind och The science of sleep. Båda två rätt skruvade historier. I Dagarnas skum tar det skruvade fler varv och åtminstone första timmen är så full av infall att det nästan blir för mycket. Colins skor beter sig som hundvalpar, benen växer när de dansar jazz, dörrklockor och maträtter lever. Allt är väldigt fantasirikt, drömskt. Däremot funderar jag på hur nödvändigt det är för filmens handling att ösa på med detaljer. Så länge det för scener framåt så förstår jag, men ibland känns det som att det visas upp bara för att det går och då är det lätt att tröttna. 

Om första timmen känns alltför ytlig, med enstaka vackra scener som griper tag med ett finger, så är andra halvan den som griper tag med en hel hand. Filmens tempo sänks när sjukdomen överröstar lyckan. Colins lägenhet krymper och det som förut blomstrade på alla gator faller nu ner, lyckan blir orörlig av sorg. Det är först då vi verkligen kommer fram till insidan av karaktärerna. Om vi hade nått dit lite tidigare så hade filmen berört mer. Filmen är också lite för lång. Historien sprids ut på över två timmar och det känns som åtminstone en halvtimme för mycket. Men i ögonblick är filmen fantastisk, speciellt när sorgen tillåts skrika från hjärtat. Livets suck över kärleken.  

Med tummen mitt i hjärtat

Förra alla hjärtans dag så fick jag sms från Missing People. Det kändes ganska talande. Det är så hjärtat känner sådana dagar. Som om det letar efter människor som har försvunnit eller som bara inte har dykt upp än. Nu bryr jag mig inte så mycket om dagen i sig, då det mer känns som kommersialismens högborg än kärlekens. En dag som vill att vi konsumerar mer snarare än älskar mer. Ständigt denna konsumtion och naiva syn på tillväxt som något som enbart är av godo. Vi ska konsumera, leverera och prestera. Våra handlingar är inga produkter. Vi ska älska kortfattat, känna kortfattat och uttrycka oss kortfattat. Vi ska älska rakt, känna rakt och uttrycka oss på samma sätt. Det går inte ihop när det vi känner och uttrycker sällan är särskilt rakt. Vi känner inte på led. Vi älskar inte och lever inte på led. 

Jag drömmer för närvarande mest om att inandas, att få vara luften som fågeln hittar efter en lång vinter, men det är svårt när hjärtat kastas tillbaka och ingen springer efter för att hämta det. En kväll sträckte sig mitt liv efter ditt. Jag tänkte att vill jag inte våga så slipper jag och vill jag inte slippa så vågar jag! Det är inte säkert att modet leder någon vart, men det leder ännu mindre någon vart när en inte gör något alls! För vem kan väl tro att i år blir ett kärlekens år ifall inte någon sätter fart?