Jag var sju år. Jag satt vid en trappa och tänkte att jag älskade mornarna innan någon annan tanke hade vaknat. Det var stundtals bara himlen som hade högläsning för havet. Det hade varit fest under gårdagen. Min pappa berättade en historia och frågade om någon hade hört den förut. Ja, sa alla. Mormor och morfar dansade med varandra på kvällen. Tänk när de får dansa på mitt bröllop, tänkte jag. Det fick dem aldrig. Längtan gick runt i trädgården med två katter medan jag satt där vid trappen. Till slut sprang sig alla utmattade där i trädgården. Till och med molnen la sig på rygg och bestämde sig för att ligga kvar över dagen.
Det är som en bild från min skolstart, när jag äntligen skulle försöka tämja stormarna i mitt bröst. Springandes mot livets början. Det fanns en rädsla. Jag tänkte mig att bli vuxen som ett världshav jag aldrig skulle våga korsa. Vissa helger kunde jag fly ut till tryggheten som min morfar byggde. Jag visste inte att den spargrisen skulle slås sönder till sist. Det är sånt som livet lär ut en. Till slut håller man inte i något styre när man cyklar. Till slut får även ens drömmar blodbrist. Ibland kommer det brinna på högsta våningen och det är inte bara en mörk gränd du kan försöka undvika. Det jobbiga kan bestå av hela kvarter. Vilken buss man än tar så hamnar man till slut där. Men jag har lärt mig att åren för med sig många torktumlare där det jobbiga kan slängas in. Förminskas.
Mest av allt vill man hitta hem. Ha en inre varandra där man kan sitta och bara känna efter. Ibland är det klart att jag kommer vara som min familjs första bil, som bara startade ibland. Det hade fått vara så. Jag vet vad jag har min bensin. Stundtals kan jag känna att allt gått så fort. Som att jag klev in i ett omklädningsrum som 10-åring och gick ut som vuxen. Rusningstrafik genom hjärnan. Plötsligt är man framme redan. Var det här något jag hade tackat ja till? Hade jag räckt upp handen för tidigt?
Jag längtar samtidigt efter att ro ut mitt i livet. Samla in alla sagor, alla drömmar när det börjar bli kväll. Sjunga med till Magnus Uggla som jag gjorde när jag var själv var barn. Jag kan längta efter att ha barn som somnar i mitt knä om kvällarna, att de vaknar med Bamse-tidningen under dem. Med halva berättelsen kvar. Den sparar vi till imorgon. Jag vill väcka dig i tid till Bolibompa. Gå promenader och lära dig klättra i träd. Att inte låta din rädsla springa på och på så den kommer för djupt in i dig.
Ibland vill jag bara släppa allt som min hjärna håller på med. Bjuda med någon till min veranda. Vi kan sitta bakom ratten. Mot livets garageuppfart. Det kommer knäcka våra åror ibland, men vi kommer klara oss. Jag längtar till jag får visa mina stigar, mina omvägar, mitt sätt att säga god natt, mitt sätt att visa att kramar både kan ge och ta bort. Vara ett hem och en flykt på samma gång. Och vi ska inte ha bråttom genom livet. Det är det viktigaste. Det finns ingen anledning till att skynda. Precis som du kommer behöva skicka ut nödraketer ibland så kommer även jag att behöva det. Men vi kommer ha varandra. Jag vill inte någonsin vara på spaning efter en tid som flytt. Leta med ficklampa och karta. Det måste du påminna mig om. Tiden kan springa bort. Det är därför jag svarar som jag gör idag när min pappa frågar om han har berättat något tidigare. Ja, svarar jag, och jag vill höra det igen. Och igen.
Malin Carla från Göteborg debuterade med EP:n Brinner den 17 juni. Det är en EP med fyra starka låtar, där sorg och livslust möter varandra. Känslan blir som hon sjunger i avslutande Hisingen "Hemma igen", att strävan är att känna sig hemma någonstans. Idag gästar Malin bloggen för att berätta om ett musikminne!
Jag har många starka musikminnen men de två allra starkaste är när jag sett Within Temptation och Foo Fighters. Jag blev helt såld på Within Temptation en regnig dag när jag var 13 år. Första låten jag hörde var ”Ice Queen” och det tog inte lång tid innan jag och pappa såg dom live på Kåren i Göteborg. Varje år de kom tillbaka såg vi dom tillsammans med en kompis och bandet började kalla oss för ”The Swedes”.
År 2012 såg vi dom igen på Metaltown. Som alltid stod jag och min kompis längst fram i mitten. Dagarna efter kom det upp en bild på deras hemsida där vi syntes i publikhavet och resultatet blev det mest fan-artiga jag gjort; jag tatuerade in bilden på armen. Andra stora minnet var att se Foo Fighters live när Dave bröt benet efter 1,5 låt. En otroligt surrealistisk kväll som i slutändan blev väldigt fin och minnesvärd.
Som ni hör är jag uppvuxen med hårdrock och metal. Dock är min EP Brinner som släpptes 17 juni snarare göteborgspop, en platta med inslag av mycket kör, stråk och låttexter på svenska. Det är det som är så fint med musik tycker jag, att man kan ha fötterna i många genrer och samtidigt göra sin egen grej av det man tycker om.
En härligt avslappnad sommarpärla bjuds vi på av Max Bäck. Här och nu är hans senaste singel och det är en låt som bryter av från det han tidigare har släppt. Låten är reggae-pop i en somrig kostym och den kostymen passar Max väldigt bra.
Max har tidigare släppt ett antal singlar, både på svenska och engelska och i mitt tycke passar det svenska språket och den avslappnade stämningen som finns här honom bäst. Låten är en uppmaning om att ”livet inte behöver vara så strikt”, att släppa hämningar och ”låta själen dansa fritt”. Det är okomplicerat, det är avslappnat och det är en väldigt härlig låt att lyssna på nu när solen stannar för allt längre besök.
Jag hoppas Max fortsätter på det här spåret. Det passar honom som sagt väldigt bra.
”Without my dear demons my mind creates new ones, keeping them there as pets, they thrive in my darkness, as they whisper their bittersweet threats”, sjunger Anna Grelle i Dirt in the gold, en av de starkaste låtarna på Annas debutalbum Emotional Storms. Det är en del självtvivel på albumet och andra känslor som går igenom, som blir till historier istället för att bara fastna som tilltrasslade nystan i huvudet. Jag tycker Dirt in the gold definierar albumet på ett bra sätt. Den och Bully in your head är de låtarna som gör att det här albumet går från att vara väldigt bra till att bli ett av årets bästa släpp hittills.
Här finns en mystik som lockar och en röst som får en att bli kvar. Annas folkpop är mestadels piano-driven men får även sällskap av stråkar och trummor. Ibland påminner det om Aurora och Bully in your head är som ett syskon till refrängerna i Kents Vals för satan (din vän pessimisten) och The Nationals Conversation 16. Det är samma styrka som kommer fram och rör om. Men det Anna gör är samtidigt något eget och det lyfts fram enormt av hennes röst som verkligen kan bära på många känslor samtidigt utan att brista.
Anna har valt att samarbeta med mestadels kvinnliga musiker på albumet. Hon skriver på sin hemsida att många positioner i musikbranschen fortfarande är mansdominerade och detta är något Anna själv vill ändra på. Hon brinner även för att lyfta mental hälsa, även inom musiken, för allt är inte problemfritt och lustfyllt hela tiden.
Jag tycker att det är viktiga saker Anna tar upp och hon har verkligen gjort ett av årets hittills starkaste album. Jag delar själv många av de känslor som Anna tonsätter och jag berörs av hur hon sätter ord på dem.
Kim Vestin gästade i december förra året bloggen för att berätta om ett musikminne. Då var hon aktuell med singeln Set you free. Kims röst värmde trots skildringen av en dysfunktionell relation och låten fick mig att minnas Trespassers William som var mina stora favoriter för några år sedan.
Även i nya Apple of your eye så bär texten på något tungt och sorgset. Att bli övergiven av någon som går bort. Kim skrev texten efter att hennes egen pappa gått bort och sorgen vilar i texten och sjungs fram på ett starkt och nära sätt av Kim. En syntslinga återkommer i låten och den fastnar verkligen i huvudet.
Starkast av allt är Kims röst och hur hon använder den för att kanske inte bemästra sorgen, men leva med den, omvandla den till fina minnen.
Maja Ottilia, eller Maja Bäckman som hon heter till vardags, är inblandad i mycket spännande musik just nu. Hon har ett nära samarbete med exempelvis Ida Gratte och Tiffany Lorentz, hon är även medlem i fantastiska Cloudpocket som jag hyllat här i bloggen och hon släpper även egna låtar. Kommer aldrig hända släpps idag! I höst kommer EP:n Hej/Hejdå och Det kommer aldrig hända är det första smakprovet.
EP:n beskriver ett förhållande från början till slut, från pirret i början till att det tar slut, man känner att man vill klamra sig fast vid det fina och slutligen till där man har accepterat hur allt blev.
Melodin smakar somrigt och blås och handklapp bidrar till den känslan. Texten grundar sig i något sorgligt, men i orden finns ett starkt självförtroende bakom, något som säger till henne att detta är rätt, något som säger "Du kommer gå hel ur det.” Dissas man av någon är det lika bra att dissa denne tillbaka.
Jag ser fram emot att höra EP:n och tycker om hur Maja med sin musik vänder sorgliga känslor till något för dansgolvet. Dissade känslor blir till ben som svänger.
Ami Hallberg Pauli är både skådespelare och stand-up-komiker. Hon har synts i den egna showen Ladies Flight - där bara kvinnor medverkade - som hon turnerade landet runt med. Hon har även synts i Stockholm Live, Raw och Comedy Central. I sin humor strider hon bland annat för ett mer jämställt samhälle men är även nära andra ämnen och man är nära till skratt mest hela tiden när Ami står på scen. Ami håller även i kurser i stand-up på Norra Brunn i Stockholm. Idag berättar Ami om sin egen stand-up, vad hon aldrig skulle skämta om, om att kultur inte värderas högt i Sverige och om när ens humoristiska ådra inte var helt till hennes fördel...
Berätta lite kort om dig själv!
- Jag heter Ami (egentligen Anne-Marie, inget konstigt på 70-talet men nu tror många att jag heter Amir och är en kille) Hallberg Pauli,
är 55 år och är från grunden utbildad skådespelerska som via improvisationsteatern kom i kontakt med stand up.
Jag är gift och har två barn och bor på Mariatorget i Stockholm.
Hur skulle du beskriva din egen stand-up?
- Min stand-up var från början väldigt medveten och politiskt, jag studerade dagstidningarna noggrant varje dag. Ofta feministisk.
Men sedan barnen kom har jag inte haft tid att vara så dagsaktuell utan skojar mer allmänt om att bli äldre, ha tonårsbarn etc.
Men att strida för ett mer jämställt samhälle genom humor kommer jag aldrig att sluta med!
Är det några särskilda komiker som har inspirerat dig?
- Ja, från början Babben, Özz och Glans. Numer även Ellen DeGeneres, Louis CK (trots att det visade sig att han också var ett as under metoo) och Amy Schumer.
Hur kom det sig att du började med stand-up?
- Jag var anställd som skådespelerska på Stockholms Improvisationsteater och i en föreställning där gjorde vi som ett slags talkshow där vi turades om att vara ”programledare”.
Regissören var inspirerad av David Letterman etc. och ville att vi skulle skriva en dagsaktuell ”prata” när vi var programledare. Jag tyckte detta var jättekul, det funkade toppen
och så började jag snegla på utbildningen i stand-up på Dramatiska Institutet. Jag sökte och kom in där januari 2004.
Vi fick debutera på Norra Brunn 3 minuter efter kursen och det gick så bra att jag fick komma tillbaka.
Hur brukar du må just precis innan du går upp på scenen?
- Numer mår jag rätt bra. I början var det hemskt - mycket mer nervös för stand-up än att spela teater.
Hur ofta skriver och testar du nytt material?
- Jag var mycket flitigare förr att skriva nytt, nu är det mer när något kommer till mig - en nyhet eller en diskussion med vänner.
Eller om jag tröttnar på mitt material och känner att ”nu borde det skrivas nytt”.
Finns det något du känner att du inte skulle kunna skämta om?
- Jag har svårt för ”frugan-skämt” som jag kallar det. Att skoja om sin partner om att man inte får ligga etc. Jag tycker det är så gjort redan plus att jag har en jättefin man plus att det är något som cementerar könsroller.
Vad skrattar du själv åt?
- Jag skrattar åt rolig stand-up men även sketcher och situationskomedi i TV-serier etc. Jag kan ibland tycka att det är vansinnigt kul med folk som ramlar roligt etc.
Du har en lång erfarenhet av improvisationsteater. Hur ofta händer det att du improviserar i din stand-up?
- Jag improviserar alltid om det uppkommer något i lokalen jag uppträder i, samt om jag pratat med ett gäng förut och det kommer en rutin där det passar att återknyta till dem igen - som de flesta komiker.
Mer impro om jag konfar. Det tog dock en tid innan jag vågade improvisera på stand-up-scenen, trots min improvana - det kändes för nervöst.
Är det någon gång din humoristiska ådra inte helt jobbat till din fördel?
- Ja, jag har ibland varit plump i sociala sammanhang då jag menat att skämta fast det inte har förståtts så av mottagaren.
Det värsta var en tid då jag spelade en väldigt frispråkig farmor under en turné i samarbete med RFSU och Olle Waller från Fråga Olle. Jag var så snuskig och glömde av att alla andra inte
var med i den ”loopen” - jag sa bland annat till min man: "Åh! Där är ju han Johan, honom har jag knullat med!”, vilket inte var så uppskattat.
Du släppte en bok om stand-up i mars. Hur kom det sig att du valde att skriva den?
- Min bok kom till för att min ”chef” eller konstnärliga ledare på Improvisationsstudion föreslog att jag skulle skriva den då jag höll så mycket kurser i stand-up i samarbete med dem (numer har jag flyttat mina kurser till Norra Brunn).
Det var en bra ide, kul då det inte fanns någon svensk handbok i stand-up. Nu finns det två!
Det pratades mycket om kulturens värde under corona, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Det finns så mycket arbete bakom som nästan tas för givet, många
tänker att kultur borde vara gratis och man går om man hamnar på en lista och slipper inträde. Vad har du för tankar kring detta? Är det något du själv märkt av?
- Nej, min åsikt är att kulturen ALDRIG värderas särskilt högt i Sverige. Det finns, som du sa, en uppfattning om att det bara är något kul som vi ska göra gratis. I England till exempel värdesätter de kulturen mycket högre. Det kanske är något de ska tacka Shakespeare för!
Berätta om ditt första stand-up-framträdande! Minns du hur det gick?
- Jag minns mitt första uppträdande väldigt väl, det var ju efter DI-kursen, en torsdag. Vi var 3 st på varsin dag, omringade av Thomas Oredsson och Adde Malmberg. Jag tänkte att det var smart att köra sista dagen så jag fick mer tid på mig att förbereda mig. Men på torsdagen så var jag helt klar och de sa att de som redan uppträtt eller är klara kan kolla lite gamla klipp från Släng dig i Brunnen och DÅ blev jag nervös - ”ska jag stå på samma scen som Jonas Gardell?!
- Jag var på toa så många gånger att när jag väl var på Norra Brunn orkade jag inte vara så nervös längre. Jag tyckte mer synd om min pappa och min bästa kompis som satt längst fram och nog var mer nervösa än jag var.
Men jag minns att det faktiskt var jättekul, jag la in ett litet (förberett) prat med publiken som jag planerat någon timme innan och det funkade. Eufori!
Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem hade du varit då och varför?
- Ja, någon kvinnlig, fattig hjälte som kämpar för de svaga! hm, jag kommer inte på någon direkt. Inte så pampigt som Jeanne d'Arc men du förstår, har du någon idé? Kulla Gulla :) :) Fast jag är inte så gullig som hon.
