måndag 1 februari 2016

"Periodvis står jag som en dammig staty på Stadsbiblioteket"

Foto: Emil Agrell 

Förra gången jag såg Kristian Anttila var det sommar, han och Jakob Hellman spelade på The Docks i Göteborg. Vi tog båten dit, båten hem. Det var en vacker kväll. Nu är Kristian aktuell med sin första helt akustiska skiva. Rum 4 Avd. 81 är döpt efter en psykiatrisk avdelning som Kristian tillbringat tid på. Första singeln släpptes i december, "Livet är det som pågår medan du väntar på sånt som aldrig händer". Texterna på nya skivan känns som att de är skrivna tätt intill själen och de slingrar sig runt hjärtat gång på gång. Ett gott betyg? Utan tvekan.  

Vad skulle du säga att nya skivan är för en slags skiva?
- En ganska vanlig, tråkig, konventionell singersongwriter-skiva. Med den skillnaden att det är en väldigt bra vanlig, tråkig, konventionell singersongwriter-skiva.

Hur är känslan nu inför släppet?
- Ganska lugn. Mina lyssnare verkar uppskatta det dom hittills fått höra. Sen vill jag inte att det ska gå för bra heller.

Texterna känns väldigt nära, raka. Hur ser du på gränsen mellan att vara privat och personlig?
- Vet inte riktigt. Jag skriver mest utan någon vidare eftertanke. Har eventuellt för lite skam i kroppen.

Finns det något du inte skulle kunna skriva om? 
- Daggvåta sommarängar. 

Hur var din uppväxt?
- Jag var ganska ensam och ängslig. Gömde mig i böcker och tv-spel.

Vad skulle du säga att du lever för liv idag?
- Ganska ensamt och ängsligt. Har dock tröttnat på böcker och tv-spel. Väntar in en ny hobby. 

I december så samarbetade du med författaren Mikael Niemi och tonsatte hans dikter. Vill du berätta lite om det? 
- Jag skrev ett beundrarmail till honom för något år sedan och fick faktiskt svar. Han hade hållit ett tårdrypande vackert tal under Pride-invigningen i Pajala som jag ville få skickat till mig. Och det fick jag. Fantastisk man. Det var dock artisten Dennis Kalla som hade en idé om att sammanföra oss tre för en helkväll där vi kunde tonsätta dikter som Mikael hade skrivit och visst var jag på det. I regel är det texterna som tar längst tid för mig. Musiken rinner mer ur mig oprovocerat. Så det var tacksamt att ha texterna klara. Bara att pussla in dom i musiken.

Läser du mycket poesi annars?
- Periodvis står jag som en dammig staty på Stadsbiblioteket och bläddrar frenetiskt efter inspiration. Periodvis inte alls. Merparten av all poesi är i ärlighetens namn riktigt risig.

På vilka sätt har vistelsen på avdelningen påverkat texterna på skivan? 
- Egentligen inte alls. Vistelsen i sig gav mig dock tid för eftertanke. Texterna är ju dock resultatet av mitt mående under den perioden.

Hur var det på avdelningen? 
- Äggskalsvitt och lugnt. Inte mycket mer att göra än att grubbla och bli tjock.  

Det finns en stor stigmatisering kring psykisk ohälsa. Hur har det stigmat påverkat dig?
- Det är väl det jag kommer märka efter det här skivsläppet. Av någon anledning heter det att man ÄR psykiskt sjuk medan man HAR cancer. Som att hela ens person rakt igenom är sjuk. Det är viktigt att fler och fler med den här problematiken träder fram för att bryta tabut och underlätta för alla andra som lider i det tysta och kanske inte ens vågar söka hjälp.
  
Drömmer du om något speciellt just nu? 
- Inre frid och fred på jorden.

Vad mår du bäst av att göra?
- Somna in framför tv:n.

Skivan släpps 12 februari. Hur ser 2016 ut för dig i övrigt?
- Inte så mycket mer än turnerande. Hjärtligt välkomna alla läsare till spelningar från Malmö upp till Kiruna med start i mitten av februari.

Boka albumet här! Kristian spelar på Storan i Göteborg den 20 april. 

onsdag 20 januari 2016

"Jag kan kvävas lite av prestige och karriärs-samhället"

Foto: Pressbild

Det är mycket som växer fram genom resor, oavsett om de går till eller genom människor, till eller genom andra länder. Att resa är något som är väldigt viktigt för Sara Yasmine. Resor och musiken. Snart släpper hon sitt debutalbum Åh Nej! via Startracks. Det låter både berörande, vackert, varmt. Något som jag kan behöva mot örat i den här kylan. 

Hur skulle du själv beskriva din musik? 
- Svensk singer songwriter/pop-rock. Det har man ju hört förr, men det verkar finnas något där i uttrycket som gör att folk lyssnar och vill höra mer. 

Hur har inspelningen av skivan varit?
- Ganska intensiv. Jag bestämde mig i februari 2015 för att sammanställa ett album, och då var låtskisserna knappt klara. De formades och spelades in successivt under året på olika platser och med hjälp av olika människor, så på så sätt har det varit stimulerande och roligt. Men också ganska stressigt eftersom jag i princip dubbel-jobbade och aldrig kände mig helt ledig. Men så är det i kreativt arbete - om man vill (eller inte ser upp) behöver man aldrig bli klar; så man får lära sig ta pauser, bryta och till sist sätta godkänd-stämpeln på det. Ett färdigt resultat känns alltså underbart! Och det har varit grymt spännande att se vart det skulle landa.

Du är uppväxt i Dalarna. Hur var din uppväxt där? 
- Jag växte upp i ett lugnt villaområde med fyra syskon i en liten ort. Det var lugnt och skönt, men jag tror att jag redan som liten unge kände av en viss leda och understimulans, varför jag började skolan ett år tidigare och läste mycket böcker överlag. Slukade Kulla-Gulla, Katitzi och Astrid Lindgren-böcker. En ny bok var en ny värld, och språket och sagorna fascinerade mig. När jag kom upp i tonåren började jag läsa och skriva poesi. Jag hade en väldigt bra svensklärare i högstadiet. En gammal militär. Auktoritär men varm och lyhörd. Honom brukade jag lämna in mina texter till när lektionen var slut, eftersom jag började känna en innerlig längtan att få respons på vad jag skrev. Han var en av de första som uppmuntrade mig att fortsätta skriva texter och utveckla mitt språk. Och ja, många år senare, och efter att ha rört mig i lite olika kretsar inom skrivande, verkar det ha blivit låttexter jag landat i och ägnar mig åt. 

Hur kom det sig att du flyttade till Göteborg? 
- Det var just det. Orten och länet var lugnt och skönt, men kändes efter ett tag för litet. Jag hade träffat en hel del av de människor som höll på med musik och behövde ny inspiration, nya scener, nya rörelser och ny luft. En del av mina vänner bodde redan sen innan i Göteborg. Efter en inspelningsvecka i Nacksving-studion kände jag att det bara var jag som fattades. Det var inte ett helt lätt beslut att ta eftersom hela min familj bor kvar i Dalarna, men med åren har det börjat kännas lättare och jag åker ju hem emellanåt och hälsar på. 

Har du några speciella smultronställen i Göteborg?
- När jag är ledig brukar jag ibland gå upp på Sörhallsberget vid Eriksberg. Jag älskar att sitta där och titta på utsikten, se när båtarna och fartygen glider förbi. När jag vill ha en god sushi går jag till det lilla, lilla haket på Hjalmar Brantingsgatan nära Vågmästarplatsen. Paret som jobbar där är så himla serviceminded och snabba. Annars gillar jag också energierna på centralstationen. Det är som att människor har så rena energier där - på väg till, eller från någonting, i rörelse liksom. Inspirerande. Det är som livet i sig. I ständig rörelse och förändring. 

Hur kom du på att musik är ditt uttryckssätt?
- Det finns något renande i att skriva texter. Att lära sig sätta fingret på exakt det man vill säga, bygga vokabulär, meningar och genom det skapa sig en djupare förståelse för vad man känner i sin kropp - och i och med det har det fötts, är ute. Men det finns något väldigt renande i att sjunga och göra melodier också, mest kroppsligt tänker jag. Något stressreducerande som jag tror att jag behövde en speciell tid i mitt liv. Och när jag väl hade börjat kunde jag inte sluta. Kombinationen är oslagbar. 

Minns du den första artisten du fastnade för?
- Året var 2003 och jag hade fått en biljett till Kalasturnén. En Håkan Hellström spelade, som jag inte känt till nämnvärt innan det. Efter den spelningen var jag såld! Jag åkte på alla hans spelningar, köade från arla morgonstund utanför spelställena för att få en bra ståplats. Han var nog den första riktiga musikaliska kärleken. 

Dina texter berör verkligen, de känns både väldigt nära och poetiska. Hur går själva skrivprocessen till för dig? 
- Det där är balsam för hjärtat att få höra ska du veta, för det är det jag vill med låtarna, att få komma nära människor. Jag har inget specifikt arbetssätt när jag skriver utan brukar oftast bara vara uppmärksam och öppen för vad jag känner och tänker överlag i vardagen, då kommer det låtar som ett brev på posten. Melodierna kommer ofta från ackordgångar jag gillar, ibland hör jag slingor i huvudet och ofta känner jag instinktivt att det finns ord och situationer som hör ihop med det jag just hörde. Och då vänder jag mig inåt för att lyssna till vilka ord som kommer.  
Jag tycker att det är viktigt med en viss enkelhet i låttexter för att många människor ska kunna relatera, men att man varvar det med stil och finess. Det är kul att leka med metaforer och upprepningar, att försöka göra bilder av sina ord.  Är inte helt främmande för rim ibland. Det fyller sin funktion. 

Du har en låt som heter Snubbar väljer snubbar på din nya skiva. Vill du berätta lite om texten till den? 
- Texten handlar om hur genuint less jag och många andra kvinnor är på mansdominansen i musikbranschen. Det kan handla om allt ifrån att behöva spela först (för att ta minst plats), till att ens tekniska kompetens inte tas på allvar av t.ex ljudtekniker, till att ja - snubbar väljer snubbar - att det är män som sitter och bokar till våra festivaler, och att de framför allt bokar män. Vi är less på det. Vi finns och vi förtjänar att synas, höras, tas på allvar och behandlas med respekt oavsett vart vi befinner oss i ledet. 

2014 gästade du Sara Thuresson på låten Rosa Revolution, Feministiskt Initiativs vallåt. Tycker du att det är viktigt att ta ställning som artist? 
- Om man känner att det är ens grej så tycker jag absolut att man ska göra det och jag respekterar artister som gör det. Men man måste inte nödvändigtvis. Många ser ju också musik som en frizon där det sköna är att det inte existerar något annat än just det man hör - musiken. Man vill få falla fritt i den. Och som artist kanske man vill bli ett med alla sina lyssnare och inte blanda in politik. Det respekterar jag också. 

Vilken förändring i samhället anser du vara mest angelägen idag?
- Jag tycker att världen globalt sett har problem med ett patriarkat som ställer till det på många sätt. Det anser jag vara mest akut. Jag anser att man kan adressera många av världens kriser till just det. 

Du har tidigare bott i Mexiko och jobbat på barnhem där. Vill du berätta lite om det? Har du planer på att åka dit igen? 
- Mexiko var från början en koppling via en vän som är mexikan. Som 18-åring ville jag hälsa på honom där han bodde, och väl där förälskade jag mig i landet, det är därför det har blivit min tillflyktsort. Jobbet på barnhemmet var fantastiskt, en projektresa för en välgörenhetsorganisation. Det var mitt andra tillfälle i landet, för sex år sedan. Har varit i landet frekvent sedan dess, rest och bott mycket, men inte åkt tillbaka just till barnhemmet. Den upplevelsen har jag paketerat in i ett lager av mjuk bomull i mitt hjärta, och den kommer jag bära med mig för alltid. Jag rekommenderar alla att ta ett steg eller en resa utanför sin/vår comfort zone och vidga sina vyer, expandera sin empati och medmänsklighet. Det behövs. 

Du har rest väldigt mycket och även, som sagt, bott utomlands, hur har det påverkat dig och din musik?
- Jag reste mycket under åren när jag fortfarande formades som person och frågade mig själv vem jag var, ville vara. Genom mina resor har jag behövt utveckla en trygghet i mig själv och i mötet med andra människor vilket jag är enormt glad och tacksam över. Resor och musik hör ihop för mig, jag ägnar mig åt båda sakerna för att de är verktyg för att kunna kommunicera med människor, och för att få uppleva något nytt och vackert. Men ibland har jag också rest bort för att bara få vara ifred och ensam. Jag kan kvävas lite av prestige och karriärs-samhället, att man måste vara Någon eller Något här hemma. När jag åker bort kan jag vara ingen om jag vill, och då kan jag andas igen. Det brukar ofta komma lite låtar just på grund av det, att jag slappnar av. 

Har du något drömsamarbete i framtiden?
- Jag skulle vilja göra en duett med Lars Winnerbäck. Han har en varm, trygg röst och en enkelhet i sin musik som jag gillar och tänker skulle kunna stämma ihop med mitt. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.  
1. Paul Simons Concert in the Park från 1991 var lite avgörande för mig faktiskt. Jag lyssnade mycket på den under min första resa och den förenade grejer i mig som skulle utgöra min kärna sedan. Resor och musik. Popmusik, haha! 
2. Jag är inte riktigt någon filmfantast, men ska jag titta så älskar jag svensk film. En sång för Martin satte djupa spår i mig. Förändrade något vet jag dock inte om den gjorde. 
3. På person får jag svara min bästa vän Monica. Vi spenderade nästan ett år tillsammans nyligen, reste och bodde ihop. Att vara med henne så mycket och så länge i vuxen ålder gjorde mig generellt till en gladare människa som lade ner prestige till förmån för glädje och livets alla njutningsmoment. Det är jag evigt tacksam för. 
4. På plats får jag svara Mexiko och alla mina vistelser där. Det är ett land med mycket glädje, hetta och färger, en annan värld jämfört med Sverige, men också samhällen med orättvisa klassklyftor, hemskt orättvis korruption och fattigdom. 

Vad hoppas du på - med skivan och i framtiden?
- Inte så mycket. Får man vara så, nöjd? Hehe. Nejdå, dagdrömmer lite gör jag ibland. Att det här kan vara en början till något ännu finare. Att jag får fortsätta göra musik som kan släppas på det här sättet. Men ärligt talat är jag just nu mest himla glad över att jag nådde mitt mål, att göra en skiva. Och nu är den snart släppt. Hoppas att ni kommer gilla den!

Du kan boka Åh Nej! CDON och på Bengans. Skivan släpps den 5 februari. 

torsdag 14 januari 2016

Little Jinder - Allting suger


En storstad som svider, som inte slickar såren, utan snarare river loss plåstret. Det mesta på Little Jinders nya skiva Allting suger ger mig den känslan. En kall stad i saknad av mänsklig värme. Ett uppbrott och frågan är om hjärtat orkar ta sig upp ens på tio. Samtidigt finns en längtan efter något annat. ”Jag längtar bort men jag vet inte vart” som hon sjunger i Vinglar runt. Samma tema finns i Hångellåten där hon sjunger ”Stockholm känns så jävla kallt, jag vill flyga bort från allt, pallar inte stanna här, vill va naken, vill va kär”. Just Hångellåten är en av de finaste låtarna jag hört på ganska många tag, en text som blöder sig genom kroppen och en melodi som fastnar. Mauro Scocco gästar och hans röst passar fint in i låten. Det är flera låtar som gästas, bland annat bidrar Markus Krunegård med sin stämma i den fantastiska Ligger med en ful, som drar hela kroppen med sig. Hela kroppen. 

Det finns en melankoli, spår av en separation, som smyger runt i varje låt, samtidigt finns det en mjukhet, en värme som verkligen når in, en luft som går att andas, trots tomheten som verkar vilja äta upp en. Det är ångest genom både bomull och knivar. Hos Little Jinder finns ett uttryck som inte riktigt finns hos någon annan, musik som både blickar tillbaka och ser framåt och med texter som öppnar upp, snarare än döljer något. Det är en skiva att både relatera till, dricka till, hångla till och att lyssna på när det inte blir något av det där hånglet, när livet står i vägen. 

Boka Little Jinders Allting sugerCDON eller på Bengans. Lyssna på Spotify här nedan. 

fredag 18 december 2015

"Jag är missnöjd med främlingshatet och allt jävla våld"

Med bara några dagar kvar av året så har vi nu kommit fram till den andra och avslutande delen av denna artikelserie. Här berättar Gustave "Gurra G" Lund och Patrik Arve om vad de är nöjda respektive missnöjda med under året som har gått. Del ett med Mona Hagi och Sara Abdollahi går att läsa här



Gustave Lund, Musiker

- Mest nöjd är jag med att vi i Just D lyckades knåpa ihop en så bra platta som vi faktiskt gjorde och att den lät ungefär som jag hade tänkt mig. Lite missnöjd är jag över att inte vår en timme långa raplåt fick större uppmärksamhet i media. Det är ju på alla sätt faktiskt en rätt magnifik bedrift som ingen förut har gjort.

- Politiskt är jag nöjd med att vi fick en ny regering i valet och mest missnöjd är jag med att allt de har företagit sig sen de kom till makten har varit en smärre katastrof. På nåt märkligt vis misslyckas socialdemokratin att rulla in bollen i öppet mål i stort sett varenda gång de får en chans.

Foto: Sara McKey

Patrik Arve, Musiker

- Jag är nöjd med Elon Musks Tesla energy för hemmet. 

- Jag är missnöjd med köttkonsumtionen, miljökatastrofer, främlingshatet, resistenta bakterier och allt jävla våld. 

En kan följa Gustave Lund på Twitter här och följa Patrik Arve och Teddybears på Facebook här

tisdag 15 december 2015

"Medan jag kämpade med körkortet stod världen i brand"

Ett passerat år leder alltid till fler insikter. Vad jag själv har lärt mig i år är hur makt så enkelt kan förändra människors grundvärderingar. Makt för maktens skull är något destruktivt och utan grundvärderingarna så blir makten i sig ganska meningslös, i min mening. Två andra som funderat över hur deras år har varit, på ett politiskt och ett personligt plan är Mona Hagi och Sara Abdollahi. Jag frågade dem vad de själva är mest nöjda respektive mest missnöjda med under året. 


Mona Hagi, Grön Ungdom 

- 2015 har varit ett händelserikt år, på bra och dåliga sätt. För mig personligen har det varit ett år där jag blivit lagligt vuxen, ett år där jag både format nya relationer och bränt gamla broar men framförallt har det varit ytterligare ett år som jag blivit påmind om just hur jävla privilegierad jag är. För medan jag blev arton, medan jag kämpade med körkortet och medan jag oroade mig över biologirapporten stod världen i brand. Beväpnade konflikter, klimatförändringar och ekonomiska kriser satte människor i rörelse och de länder som kan, de länder som ska hjälpa till svarade med att stärka sina gränser. Sverige var för många flyktingar deras sista chans till trygghet, sen kom hösten 2015 då antalet flyktingar som tog sig till vårt land slog rekord. Därefter förändrades allt, man började tala om en systemkollaps för att det i vissa kommuner saknades bostäder och personal, man började misstänkliggöra flyktingar genom att införa medicinska åldersbestämningar och man började framförallt prata om flyktingar som något annat än det de är, människor. 

- Som skrivet ovan har det hänt mycket dåligt under 2015, men det som påverkat mig allra mest är att Sverige, tidigare den starkaste rösten för en öppen och human migrationspolitik i EU, nu gjort en kovändning och satsar på en vidrig signalpolitik som ämnar åt att hålla asylsökanden från vårt land.

- Det har dock hänt mycket bra saker under det snart gångna året, bara för några dagar sen avslutades klimatkonferensen i Paris där hundratals delegater lyckades komma överens om ett nytt klimatavtal. Detta är en stark signal från världens ledare som visar på att de är redo att agera och detta avtal är främst resultatet av flera års kamp. Den internationella miljörörelsen har kämpat och hållit ihop trots flera misslyckade klimatkonferenser, denna seger tillhör dem och oss förstås som nu kanske kan skicka vidare en välmående planet till kommande generationer. 

Foto: Patrick Miller

Sara Abdollahi, Chefredaktör för Tidskriften Författaren

Politiskt är jag nöjd med uppslutningen och mobiliseringen för människor på flykt. Men jag är missnöjd över flera saker. Jag är missnöjd med att politiker och makthavare istället för att ta ansvar skapar kaos och inte tar ansvar. Att klassklyftorna ökar. Och att vår tid helt enkelt är ur led.


- Privat är jag nöjd med att vi till slut har skaffat en ordentlig lampa till sovrummet efter att ha spenderat de senaste sex åren i mer eller mindre mörker. Att min mobil blev snodd och jag har nu varit utan den i 12 veckor. Sömnen, mina rutiner och livet har i allmänhet påverkats positivt av det. Sen är jag nöjd att Kultwatch fick beviljat kulturtidskriftstöd. Kan inte säga hur mycket det betyder på så många olika plan.

En kan följa Mona och Sara på Twitter här och här.  

torsdag 10 december 2015

Nästan allt återstår

Jag låter ljuset smugglas över gränsen 
mörkret kan stå vid sidan 
av våra tankar och banka 
nästan hela ljuset återstår att brinna

utanför gnager fåglar på molnen i deras väg 
vart de för bitarna 
de tuggat av 
vet jag inte 
nästan hela himlen återstår för dem att flyga 

du ligger bredvid mig 
inget kan mäta avstånd 
som längtan 
och ett hjärta som aldrig 
slutar växa
nästan hela livet återstår att leva 

vi ska bygga hopp
vi ska springa ikapp våra barn i skogen 
vi ska smuggla ljus över gränsen 
nästan allt återstår att göra

söndag 6 december 2015

"Alla normer som präglar samhället präglar också musikbranschen"

Foto: Press

Fina bandet Konflikten som släppte sin första singel Sista du får i somras har skapat en egen julkalender på Facebook, nämligen en Brudkalender. Bandet skriver själva "Bakom decembers 24 luckor gömmer sig några av våra stora inspiratörer och framtidshopp. I julklapp önskar vi oss nämligen en mer jämställd musikbransch där vi kvinnor inte ställs emot varandra utan har varandras ryggar a la äkta systerskap. Dessutom har vi som nyårslöfte att kämpa för det."
Jag passade på att fråga Konflikten om normer och om feminism. 

Hur fick ni ert feministiska uppvaknande?
- Egentligen har det nog varit en ganska successiv process för oss alla. Vi har alla genom åren, redan från barndomen, upplevt och erfarit kommentarer och situationer på grund av vårt kön som har känts fel och skavt i en, men en har kanske inte förstått vad de berott på. Kommentarer om vikt, sammanhang där en förväntats ta större ansvar än jämnåriga, eller för all del äldre killar, den gamla godingen “han är säkert kär i dig” när en blivit illa behandlad av en kille osv, osv. Tillslut blir ju ett plus ett två. När en fått den insikten och ser världen ur det perspektivet går det som bekant inte att bortse från. Det är väl egentligen “uppvaknandet”.

Vilka normer tycker ni präglar den svenska musikscenen idag? 
- Alla normer som präglar samhället präglar också musikbranschen, det är verkligen inte en egen värld. Var och en tar med sig sina erfarenheter och vanor in i yrket, vare sig det är medvetet eller inte. Att vara kvinna i musikbranschen är helt enkelt som att vara kvinna. Att vara rasifierad kvinna i musikbranschen är antagligen som att vara rasifierad kvinna. Detsamma för homosexuella, transpersoner, normbrytande funktionspersoner, män osv. Det går helt enkelt hand i hand.

Följ gärna Konfliktens Brudkalender här