fredag 13 januari 2017

"Det är en ganska fucked up värld vi lever i och det finns mycket att vara arg över"

Foto: Press

Vilma Colling debuterar som soloartist när hon idag har släppt sin första singel Fucking fel. Hennes karriär inleddes i popbandet En drös poeter, men nu står hon på egna ben. Här nedan berättar Vilma om singeln, var hon helst hänger i Stockholm och om sina dolda talanger. 

När föddes intresset för musik? 
- När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli ”popstjärna”, är det sorgligt att jag inte släppt det än? Mamma satte mig på pianolektioner ganska tidigt men det tog ett tag innan jag vågade uppträda med just musiken. Jag har i princip vuxit upp på kulturskolan och tagit alla lektioner som finns. Men som 12 år bestämde jag mig för att skapa ett band med mina bästisar och det var då jag fick utveckla skrivandet och vilket var det jag fastnade för. Jag har aldrig sett mig själv som sångerska direkt, jag bara älskar att skapa.  

Vad händer med En drös poeter nu?
- Vi har tagit en paus än så länge. Vi får se om vi dyker upp på kartan igen. Men det var ett gemensamt beslut vi tog då livet ledde oss olika vägar och nya intressen dök upp. 

Kan du berätta lite om din singel Fucking fel och vad den handlar om?
- Jag ville skriva en låt som var arg och lite kaxig. När den först blev klar tänkte jag att det kunde vara en liten rolig hint till fuckboys, men känner nu i efterhand att den kan appliceras på flera situationer. Det är en ganska fucked up värld vi lever i och det finns mycket att vara arg över. 

Beskriv din musik med tre ord.  
- Proddad personlig pop

Vad tänker du på när du skriver texter? 
- Jag tänker på det som ett pussel. Jag vill hitta textrader som hänger ihop och gärna lite smarta metaforer däremellan. Ibland finns det ju en styrka i ärligheten och att skala av alla dolda budskap etc. Det är en balans det där. Men melodi och text hör ihop för mig, kan inte skriva det ena utan det andra. 

Du är född och uppvuxen i Stockholm. Var hänger du helst i stan? 
- Är uppvuxen på Södermalm så jag ska inte ljuga, känner mig lite vilse norr om stan. Har grubblat på något smultronställe hur länge som helst nu men jag kan inte komma på något! Man lär ju med störst sannolikhet hitta mig hemma, på någon billig bar på söder eller på Sephora. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag har väldigt blandad musiksmak. Under perioden jag skrev mina kommande singlar lyssnade jag mycket på Rihannas senaste album Anti, Ariana Grande och Tove Lo. Skulle inte säga att det kommer höras i musiken jag släpper men jag går definitivt i en starkare pop-riktning än vad En drös poeter någonsin gjorde. 

Minns du den första artisten du verkligen fastnade för? 
- Ja, jag brukade sno min storebrors MP3 och lyssnade på Iggy Pops The Passenger på repeat. Det var det där riffet i början jag verkligen gillade. Sen tvingade jag honom att ladda ned Kelly Clarkson-låtar åt mig och Since U been gone blev en favorit. Det är ju Max Martin så helt off var jag ju inte!

Vad brinner du för, förutom musiken? 
- Jag älskar att måla och teckna och pluggade bild och form i gymnasiet. Film är också ett stort intresse jag har. Därför gör jag omslag och videos själv (det och mitt enorma kontrollbehov). 

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Jag är grym på mobilspel, gärna bilspel eller typ Tetris. Obsessed. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.
1) Lykke Lis Wounded Rhymes.  
2) Jag såg en skräckfilm som heter Mirrors för kanske 5 år sedan och vågade inte ha speglar framme på ungefär 2 år. Överdriver inte ens. Tror jag alltid kommer ha en konstig relation till speglar. 
3) Min storebror, jag var/är en sån jobbig lillasyster som alltid ska göra som min bror gör. Han hade ett band - jag ville ha ett band, han ritade - jag ville rita. Utan honom hade jag nog inte ramlat in på musiken. 
4) Jag kan inte säga att en plats har förändrat mig, det är människorna på platsen som har gjort det. 

Till sist, vad händer den kommande tiden?
- Jobbar redan på nästa singelsläpp! Kommer förhoppningsvis spela lite innan dess, saknar verkligen att vara ute och spela. Har mycket planerat och många projekt på gång, och sen får jag se lite vart det hamnar.

Här nedan kan du se videon till Fucking fel. Vilma berättar själv att ”Videon är en spegling av musiken. Jag ville karakterisera låten i en person, vilket resulterade i en ganska egocentrerad, ytlig karaktär. En kaxig tjej som inte ”give a fuck”. Drog med mina artsy kompisar runt om i Stockholm och tvingade dem att filma mig och voilá, resultatet blev denna video.”

Karolina Westberg - Something about us

Something about us är Karolina Westbergs första singel, den gästas av Olle Hedberg, som kom på tredje plats i Idol 2010. Karolina själv har bland annat medverkat i reklamfilm för IKEA med låten I've got my mind set on you. Something about us är en fin duett och jag tycker om hur rösterna möts i låten om separation. En kärlek som kanske borde svalnat, som en kanske borde låta bli att gå tillbaka till, men det är ändå något som håller en kvar, som drar en tillbaks. 

Lyssna på låten här nedan! 

torsdag 12 januari 2017

"Jag skriver musik för att jag har någon inre kraft som trycker fram det"

Foto: Kristoffer Hedberg
Samuel Järpvik har släppt två singlar under namnet Järpvik med ett album påväg. Det är ren och skär popmusik. Här nedan berättar han bland annat om hur han kom i kontakt med musiken och hur en bäst lagar ett krossat hjärta.

Hur var uppväxten i Vänersborg och varför flyttade du till Göteborg?
- Jag har haft en fin uppväxt tillsammans med mina tre äldre bröder. Musik har alltid varit extremt närvarande i huset där vi växte upp. Ifrån rummen dånade det musik konstant. Ur äldsta brorsans rum ekade Bob Dylan och Kjell Höglund, mellanbrorsan matade Joy Division och Smiths och han som är närmst mig introducerade mig för MC5 och Radio Bridman. Det var den sistnämnda brorsan som tvingade med mig på en Division of Laura Lee-konsert när jag gick i 6:an. Några månader senare spelade jag i mitt första band Commando. 

- Jag har alltid älskat Vänersborg men det blev lite ensamt att bo där till slut. Alla drar efter gymnasiet, men jag blev ändå kvar några år till. Till slut var det som om hela umgängeskretsen fanns i Göteborg, så jag hakade på. 

Du har tidigare spelat i band, vad tycker du om att nu vara soloartist?
- Det är för och nackdelar. Det var inte riktigt nått jag valde utan det bara blev. Jag hade massa låtar på svenska i min dator helt plötsligt och de kändes lite för personliga för att ta med till något band. Jag bokade en studio och hade egentligen inga större planer till en början...

- Att vara soloartist är ganska slitsamt har jag märkt. I alla fall om man är på den nivån som jag är på. Det är väldigt mycket mail, samtal och tjat. Det kan ta musten ur skrivandet. Men fördelen är att man är chef och har sista ordet i allt kreativt.

Hur skulle du beskriva din musik för någon som inte lyssnat? Vad vill du förmedla till lyssnaren?
- Nån typ utav popmusik är det ju. Alla verkar ju tycka att det låter som Kent. Det var jag inte riktigt med på, jag har aldrig varit något fan. 

- Jag skriver musik för att jag har någon inre kraft som trycker fram det. Vill nån lyssna på mina historier så är det ju jätteroligt. Tidigare när man sjöng på engelska var texterna inte lika noga, nu är det ett jävla pyssel...

Vad lyssnar du själv på för musik?
- Nick Cave, John Holm och Bob Hund är några exempel. Är faktiskt väldigt bred, men det är tre artister som jag älskar. 

Vad kan du berätta om singeln Håll mig hårt i handen?
- Det är en melodi som handlar om en kort romans. Joel Eriksson som producerade den hade en stark idé om att försöka få in lite Jonathan Johansson-influenser, det blev väldigt bra!

När släpps fullängds-albumet?
- Det är faktiskt inte riktigt klart än, den ligger på Welfare Sounds dator, 90 % färdigt. Tror det blir till hösten. Blir en EP i vår! Ska bli väldigt roligt att få dela med mig av fler låtar!

Du spelar på Pustervik på fredag tillsammans med Mira Aasma. Har du några fina minnen från Pustervik?
- Ja, det ska bli skitroligt! Första gången jag spelar där faktiskt. Jag har varit otroligt mycket på Pustervik. Det finaste minnet jag kom på såhär direkt var nog när jag och Bob Hund stod och hutta pepparrotssprit ihop en sen natt. 

Om du skulle få anordna en egen festival, vad skulle känneteckna den?
- En eftertänksam ton skulle jag säga. Tror de som kommer med festivalstövlar hade blivit besvikna. Folk hade gått hem lite ledsnare än när de kom. 

Vad är dina bästa knep för att laga ett brustet hjärta?
- Häng med dina vänner och familj på allt du blir medbjuden på. Om folk inte bjuder in dig, bjud in dig själv.

Lyssna på den Jonathan Johansson-influerade singeln här nedan. 

tisdag 10 januari 2017

Nova Miller - Add a Little Fire


Nova Miller debuterade för två år sedan, då hon var 13 år, med singeln Supernova. Sedan dess har hon bland annat varit med i olika tv-program, spelats en hel del på MTV och hon har även inlett ett samarbete med Disney Europe. Det stora har kommit snabbt för Nova och vägen mot något ännu större är redo att byggas. För några dagar sen släpptes henne nya singel Add a little fire som verkligen piggar upp i kylan och färgsätter de gråa gatorna. Det är lätt att ryckas med, helt enkelt. Jag gillar Novas röst och det är en utmärkt pop-låt som lägger lite eld över vintern, ger den värme. 

Lyssna på Add a Little Fire här nedan! 

torsdag 5 januari 2017

Glenn Udéhn - Vakentimmar Sessions


Glenn Udéhn släppte i slutet av december nya EP:n Innan det är för sent. Häromdagen så möttes vi upp i Majorna och Glenn spelade två låtar exklusivt för bloggen, Som om vi vore lyckade från nya EP:n och The Pogues-covern Fairytale of New York. Lyssna här nedan! 

söndag 18 december 2016

Kent var musik som aldrig föraktade svaghet

Kent Trädgårdsföreningen, Göteborg 2012

Ett band som följt med mig i halva mitt liv, som både ätit upp och serverat ångesten. Som både varit fingrar genom håret och knivar genom själen. Jag var runt 17 när jag började lyssna på Kent. Första konserten var på Stockholms Stadion för 13 år sen. Den vita konserten. Min storebror skjutsade mig och min kusin dit och det var en fantastisk upplevelse. Det var samtidigt en period som var väldigt jobbig. Väggarna hade kommit närmare, rummet var mindre, hålen var större efter studenten, efter klivet ut i livet. Livet efter studenten är en stridsvagn som kör över allt, krossar allt det du lärt dig, allt det du trodde att livet skulle handla om. Det är ingen frihet en kommer ut till, även fast en intalade sig det. Därför var det så fint och viktigt att ha någonting att hämta min kraft ur. Musiken. Hagnesta Hill lyssnade jag samman och sönder och det är fortfarande den starkaste svenska skivan som släppts, när munspelet i Kevlarsjäl kryper fram är det en fantastisk känsla. Som alltid handlar musik om att känna och under den här perioden, för 15 år sen, så var Kent precis vad jag behövde. Texterna. Det var mycket metaforer, men inga omskrivningar, rädslan fick vara rädsla, tvivel fick vara tvivel och tårar fick vara just tårar. Jag är en osäker människa som inte alltid mår så bra. Fan, är det okej att känna så? Plötsligt spelades låtar om detta på radion, folk sjöng med och saker det inte alltid pratades så högt om kände många igen sig i. En är aldrig ensam även fast det känns så. 

Jag såg Kent två gånger under avskedsturnén, i Gävle och i Stockholm. Två avsked. Två känslokvaddade konserter. Det är märkligt det där, när en trodde att det var sista gången en gjorde något och så dyker ännu en chans upp. För någon natt sen så hällde jag upp lite julmust och spenderade en och en halv timme bara genom att titta på liveklipp som folk laddat upp från avskedsturnén. Tårar och uppsträckta armar som vajar mot varandra. Fantastiskt vackert och jag älskar att explodera till musik. De var med mig både i en tid då jag saknade många nära relationer och kände en slags rädsla för närhet till nu då jag känner att jag har så ont om tid, från Indianer till Den andra sidan. Musik som inte föraktade svaghet, utan snarare omfamnade den. Som skyddade oss mot livet som kom så snabbt efter att vi sprungit ut från skolan i våra vita hattar. 

onsdag 14 december 2016

Fredrik af Trampe - Tysta slag


Quiet heart är en fantastisk låt av The Go-Betweens. Den släpptes för snart 30 år sedan. På Fredrik af Trampes debutalbum Tysta slag tolkas den på svenska. Han gör den mycket bra. Skivan, utgiven på Tröstlösa Records, släpptes redan i våras, men passar fint nu mitt i vintern. Det ligger en sån stämning över den. Den reflekterar, känner in. Den är som gjord för nätter där en sitter hemma i soffan, eller på en bar, och funderar över livet, ofta över vardagens skärseld. Samtidigt finns det solsken också, som i första låten Enkelt. Även Om du hellre vill se det så lättar upp med en härlig stämning, som gjord för en kabaré. Af Trampe sjunger ”Vad skiljer Stockholm från New York? Jag är ju lika tröttsam där”. Mitt i allt det där är nog en av årets bästa låtar. Ett stillsamt melankoliskt piano som ligger sked med en vacker text, vardagsnära värme. Den berör mig på alla sätt. Det mesta låter jazzigt, nästan allting låter bra. Musiken låter ofta skör, men med självförtroende. Det är en kort skiva, tar slut på en halvtimme, men det är en halvtimme att gång på gång återvända till. En fintim skiva. 

Lyssna på skivan här nedan.