onsdag 25 februari 2015

Att hålla läpparna kysselsatta

För några minuter sedan så tänkte jag att jag kommer bli lycklig under det här året, men fy vad ung och naiv jag var när jag tänkte det! Jag önskar att jag kunde få tiden på fötter och istället för att följa olika destruktiva normer kring arbete och tid som i längden bryter ned en, sätta mig och fundera över vad jag själv mår bäst av, och jag ska verkligen kämpa för att jag aldrig någonsin hittar svaret på den funderingen i min plånbok. Kanske hittar jag svaret i jackfickan, där jag vill ha dina händer eller i hjärtat, där jag vill brottas med ditt hjärtas slag. 

Istället för att hålla oron sysselsatt vill jag hålla läpparna kysselsatta. Om jag någon gång har ett förhållande igen önskar jag att kärleken låter bli att ta flera varv genom hjärnan. Oro och grubbel undanbedes vänligt men bestämt. Det är svårt att kombinera en frågvis hjärna och en lågvis känsla, men hjärtat ligger stilla och tyst under huden och väntar på dig. Det vill inte ha några inställda resmål.

fredag 20 februari 2015

"Jag har lärt mig att se skillnaden, men inte alltid ryggmärgs-mässigt uppleva den"

När personer pratar om normer och strukturer tar många människor ofta åt sig på en individnivå, när Åsa Romson pratade på Almedalen 2014 om den destruktiva mansrollen så tolkade många talet som att hon hatar män som individer, när det var just strukturer och normer hon kritiserade. Det är olyckligt att det är så, men vad ska vi göra åt det? Jag frågade Annika Hirvonen, Miljöpartiets talesperson för rätts- och jämställdhetspoltik och Emil Jensen, poet och musiker, om deras tankar kring saken. 

Foto: Fredrik Hjerling

- Jag delar din problembeskrivning. Ofta blir det väldigt känslosamt att prata om dessa frågor för att de ligger så nära människors person. Vi märker samma problem när vi diskuterar koldioxidskatt, och människor känner att det är just deras farmor på landsbygden som vi belägger med skulden för klimatförändringarna...

- Jag vet inte om det finns någon enkel lösning på problemet. Jag tror att vi måste få fler människor att lära sig tänka i strukturer och dela med oss av de erfarenheter vi har till dem som inte har några egna erfarenheter av hur strukturer missgynnar och drabbar andra.

Foto: Peter Westrup 

- Ja, så sant, detta är beklagligt och ofta det stora hindret för alla efterlängtade språng! Men samtidigt är det så förståeligt och det är något jag själv tänkt mycket på. Det är så lätt att tro att det inte drabbar en själv, men så plötsligt ertappar en sig med att bli ledsen av något som någon sagt som egentligen handlar om strukturer. Jag har lärt mig att SE skillnaden - men inte alltid ryggmärgs-mässigt uppleva den! Och det kanske är nyckeln i att lära sig/få folk att lära sig - att acceptera att en faktiskt kan få den där personliga upplevelsen ibland, men att då vänta in förståelsen innan en reflexmässigt agerar på denna upplevelse.  
  
- Och en annan viktig sak i detta, tänker jag, är att aldrig känna sig "färdig". I samma stund jag har fått för mig att jag har koll på läget, har plötsligt någon norm förskjutits som gör att jag blivit en del av en struktur jag inte varit en del av tidigare, allt detta är ju i ständig förvandling, precis som en själv.

torsdag 12 februari 2015

"Om vi inte har tillgång till uttryck för det komplexa i att vara människa blir vi dumma i huvudet"

Foto: Pressbild

För drygt ett år sedan släpptes Tove Folkessons debutroman Kalmars Jägarinnor. Boken blev hyllad och Tove fick bland annat Kalmar Kommuns Kulturpris. Jag läste själv ur boken för några dagar sedan och fastnade för hur levande den kändes, karaktärerna, miljöerna, språket. Allt hade ett hjärta i sig och förstärkte mitt eget. Nu i april släpps den andra delen i trilogin, Sund och en kortfilm med utgångspunkt i Toves debut är på gång, med bland annat Gunilla Röör, Ann Petrén och Lotta Tejle. 

Vill du berätta lite om dig själv? 
- Mitt namn betyder duva, jag vill gärna vara duvlik, men är ofta snarare en uggla. Eller spretfink. Jag började skriva för att jag avundades människor som har en berättelse, en röd tråd som förklarar vilka de är.

Sund släpps i april. Vad kan du berätta om den? 
- Den handlar om den olidliga längtan att vara någon, som jag och många med mig drabbas av. Hur individualism bryter sönder våra gemenskaper, vårt sociala skydd och också om kärlek till konst och musik. Där mycket individualism odlas - det är dubbelt. Men jag är väldigt trött på alla som ska gå sin egen väg. Det är värdelöst. Man kommer ingenstans.

- Sund är en version av alla "kasta dig ut och gör det du drömmer om"-historier som slutar med att personen efter några kriser blir lyckligast i världen, den här berättelsen handlar om hur det kan bli om man gör det men misslyckas med drömmen.

Din debutroman fick både mycket uppmärksamhet och bra recensioner, hur mycket påverkas du av recensioner? 
- Jag hade redan kommit långt med de kommande böckerna så jag fortsatte med dem och försöker skriva dagligen. Det är nog värre med positiva recensioner för de kan få en att tro att jag borde göra samma sak igen - men det ska jag ju inte. Jag måste göra något helt annat. 

När kan vi förvänta oss att den avslutande delen släpps? 
- Hoppas 2016, jag skrev fem sidor i ett ryck alldeles nyss. Så den är i mycket aktivt tillblivande/omarbetande. Den är min favoritdel, Ölandssången.

Var det bestämt redan från början att det skulle bli en trilogi? 
- Eftersom jag har en tendens att vara spretig, sväva ut i många olika lager, så fick jag bestämma mig för att koncentrera mig på Kalmars Jägarinnor. Så de andra lagren hamnade i ett dokument som jag döpte till extramaterial, ganska snart fick det dokumentet delas upp i två delar som fick varsin titel. Så detta skedde automatiskt.

Hur mycket av ditt eget liv finns i trilogin? 
- Jag plockar upp egna och andras minnen och placerar dem i ett sammanhang som passar berättelsen. Jag är ganska obrydd om skillnaden mellan fakta och fiktion. Jag har faktiskt ingen kolla på vad som är vad ofta. När jag har skrivit något, som jag vet inte kan ha hänt på riktigt känns det ändå som att jag har varit med om det. Så skrivandet är på ett sätt att ge mitt liv en röd tråd som jag själv hittar på. 

Jag pratade med en annan författare som ansåg att varje bok borde ha ett soundtrack som följer med. Vill du nämna några låtar som hade passat till ett Sund-soundtrack? 
- Haha. Till den här boken är det extra motiverat, eftersom Eva, huvudpersonen skriver låtar och gör allt för att bli en känd sångerska genom sitt alter-ego Falköga. Jag vill inte avslöja för mycket. Men det kommer finnas någon form av musiktillbehör till Sund. För mig är litteratur nästan samma sak som musik, alla mina texter kommer som ljud med melodi och rytm i.

Vad inspirerar dig allra mest? 
- Att vila. Ligga still. Andas långsamt. Då singlar orden ned som pärlor på en tråd i precis lagom takt. Ljuden liksom formas på insidan och jag behöver bara lyssna och låta handen tolka med bokstäver.

Hur ser din skrivprocess ut?
- Omväxlande med stunder som ovan och många många timmar redigering då jag försöker skapa reda bland alla scener, bilder och texter som runnit ur pennan.

Jag växte själv upp i Kalmar. Hur var det för dig att växa upp där? 
- Det var jobbigt för min familj trivdes inte. Vi kom från ett kollektivistiskt höghusområde där man ärvde kläder av varann och sprang in och ut hos kompisarna som bodde i samma uppgång. I Kalmar fick vi lära känna radhusmiljön där alla har sin egen gräsklippare för 10 kvm gräsmatta. Det blev en väldigt svår kulturkrock. Jag var arg på alla grannarna som stod och grillade och deras barn som inte kunde leka. Bara jämföra prylar. Det var en kulturell öken. Sedan hittade jag kompisar som betydde väldigt mycket och det var kul att ha en så liten stad att härja omkring i, på det sättet var det tryggt. Man lärde känna varje trottoarkant.

Vad har du för relation till Kalmar idag?
- Mycket bättre. jag älskar att vara hemma och hälsa på. Det är så lugnt och mysigt och välmående på något vis. Det kan jag njuta av nu. Och min mamma och fina vänner bor där.

Vilken är din egen bästa läsupplevelse än så länge? 
- Arundhati Roy - De små tingens Gud fick mig att upptäcka att språk kan vara en egen kvalitet, en hel värld i sig självt. När jag läst sista sidan började jag direkt på första igen. För att få stanna i språket. Det var en stor, ny upplevelse. När jag var yngre läste jag inte så mycket. Jag ville mest hitta på grejer själv.

Vad behöver du runt dig för att kunna skriva? 
- Jag håller på att utforska det. Faktiskt i en magisteruppsats om kreativt skrivande. Men personligen behöver jag att ingen kommer och behöver mig just då. Ljud går bra. Dator eller skrivblock. Och så någon form av sinnlig upplevelse som sätter igång mig.

Din första bok är utgångspunkt för en kortfilm, Under bron. Vad kan du berätta om det projektet?
- Att det är superspännande och att vi ska spela in i maj. Och att vi fått med oss tre av Sveriges mest erfarna och underbara kvinnliga skådespelare som Kalmars jägarinnor. 

Till sist. Välj en 1. författare, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga, som du tycker borde uppmärksammas mer.
- 1. Klas Lundström, som skriver litterära reportage från jordens mest bortglömda platser.  
2. Jag läser mest andras manus just nu. Till exempel Alex Alvina Chamberlains kommande roman förtjänar väldigt mycket uppmärksamhet. Den är en "uppväxtnostalgi för freaks" men handlar också om behovet att vi kollektivt och individuellt försonas med det "annorlunda". 
3. Erica Bjuremark/Any Exit - fantastisk sångerska som släpper album i mars 
4. Att alla människor ska ha rätt till kultur, inte bara som konsumenter utan också producenter. Om vi inte har tillgång till uttryck för det komplexa i att vara människa blir vi dumma i huvudet och börjar missbruka grejer, som makt.

En kan köpa Kalmars Jägarinnor här och bevaka Sund här.

söndag 8 februari 2015

Teater Tamauer - MENS

Foto: Lina Ikse

Antologin Kvinnor ritar bara serier om mens kom ut förra året där 40 tecknare bidrog med serier om mens. Teater Tamauer utgår ifrån antologin men även ur sina egna minnen och historier om mens i föreställningen som heter just MENS. Det är dagen efter premiären och en utsåld premiär tycks vara minst lika utsåld igen. På scenen står förutom skådespelarna Helena Gezelius och Åsa Gustafsson en mensgarderob, ett vitt yttre, ett rött inre. På scengolvet illustreras menscykeln med hjälp av tejp. Föreställningen blandar både humor, allvar, fakta och sång. It’s raining mens, hallelujah! Under en timme pratas det om hur mens påverkar alla människor på olika sätt, ofta osynligt, eftersom det så sällan pratas om det. Under en, av publiken väldigt uppskattad del, funderar ensemblen på hur det hade varit om män hade mens, om de då hade haft rätt att ta en dag ledigt varje månad och om mensskydden till slut hade varit gratis. Det är tragiskt att det förmodligen hade varit just så också, plus att det förmodligen hade forskats mer på området. Annars är det mycket skratt kvällen igenom, föreställningen är ofta väldigt rolig, ”man måste se till sina behov under de här dagarna, jag behöver dö”, säger Helena. 

Ända sen Liv Strömqvists sommarprogram om mens för snart två år sedan har det pratats allt mer om ämnet, som tidigare varit väldigt tabubelagt, som en vän till mig uttryckte det ”enligt normerna är mens något som måste fräschas upp, det får inte synas eller märkas på något sätt, det vore bara motbjudande”. Alltmer förs det samtal och görs det serier som inte går runt ämnet utan som kör rätt på, utan omskrivningar, utan blåa vätskor i reklamen. Teater Tamauers föreställning är också utan omskrivningar och det känns både personligt och nära. Det handlar både om att få mens och att inte få det och rädslan över att den ska försvinna innan en får barn, rädslan över att reduceras till en kropp snarare än att få vara en person, hur den skapade avstånd och rädsla över att inte vara ”normal”. 

MENS är en väldigt viktig föreställning där de två skådespelarna gör ett fantastiskt jobb och som Åsa Gustafsson själv uttryckte det i en intervju, ”För det första så skulle ingen existera om inte mens fanns”. 

Teatern spelas på Hagateatern fram till den 7 mars. Läs mer om den här

lördag 7 februari 2015

Kärlek vid alla ögonkast

Jag ville känna flera varv runt, men du var meningar, jag var punkt. I tanken träffade jag, i känslan missade jag. Det är alltid på det sättet, men du kittlade min längtan andlös, när du gav mig kärlek vid alla ögonkast.  

Jag stod färdig men blev grus på vägen, jag borde ringt dig, borde kramat dig mer än vad jag gjorde. Jag insåg att jag behöver transportsträckor mellan allt jag vill ha, vägen får inte vara för rak, men ibland verkar det som att allt i livet handlar om samma sak. Att älska huden av någons kropp och samtidigt försöka att inte ruttna bort för tidigt. 

Jag förändrade kartan men inte världen, du förändrade känslan men inte värken, av natten som ligger och vrider sig i varje kropp, av mörkret som tar en tugga av varje hopp. 

Du kittlade min längtan maktlös när du gav mig kärlek vid alla ögonkast. 

söndag 25 januari 2015

Vi följer varandra på sociala medier, men vi avföljer varandra i verkligheten


Reklamflödet borde bytas ut mot ett människoflöde. Samhället ger så mycket information, men alltför lite kunskap, allt för lite förståelse. Samhället ger en allt för lite utrymme till att tänka ett steg längre, tankarna tillåts inte springa lösa, det dyker upp väggar, murar. Tankar ska snabbt ersättas med nya, överflöd ska ersättas med nya överflöd av saker och ting, och att tänka långa tankar i konsumtionssamhället betyder ingenting. Det är skönt att sänka världen till ens egen nivå, sänka ljud och intryck, bara så kan vi lära oss att förstå oss själva. Jag blir lätt stressad om det är mycket ljud överallt, därför är det skönt att jag inte har någon tv och jag kommer heller aldrig att skaffa det. Det är så lätt att sätta på tv:n och fly bort från sina tankar, men jag ser ingen anledning till att fly. I dagens samhälle följer vi folk på internet, i olika sociala medier, så som Instagram, Facebook och Twitter, men vi avföljer människor i verkligheten. I det digitala flödet ska vi känna så mycket människor som möjligt, dela så mycket som möjligt och följas av så många som möjligt. Själv vill jag välja en annan framtid, en annan väg. Kort sagt ska så mycket som möjligt vara så mycket som möjligt men jag tror att risken är att vi lätt glömmer bort oss själva, glömmer bort oss i tv:n, i datorn, i mobilen, i alla intryck, i reklamen som får oss att vilja byta ut kläder, soffor, prylar som vi inte behöver byta ut. Vi har glömt bort vad vi behöver och låter andra bestämma det åt oss.   

De flesta av oss har knappast brist på kläder, möbler eller skor, men många av oss har brist på tid och sociala relationer. Mycket av det vi tidigare har gjort själva betalar vi nu andra att göra. Jag tror inte att denna omfördelning av tid, där vi jobbar allt mer och är lediga allt mindre, är särskilt utvecklande för den människan vi är, där vi hela tiden förväntas identifiera oss med de titlar vi bär. Det blir ett samhälle som slutar upptäcka världen och istället börjar leta efter den. Vi letar efter intryck att fylla tomheten med, snarare än känslor att fylla kroppen med. När vi träffar nya människor är vad vi jobbar med bland det första vi förväntas säga, men jag vill tro på något annat än ett liv där ett välfyllt CV är bland det största en kan uppnå. Det livet skapar lätt både utbrändhet och otillräcklighet. Det är klart att vi måste jobba, men jag vill tro på ett annat liv där jobb inte ses som det allra viktigaste, det allra största, något som ska överordnas allt. Jag tror inte på ett liv där vi bara producerar och konsumerar. Jag tror att den synen begränsar oss som människor. 

Precis som heteronormen har begränsat människa efter människa så gör konsumtionsnormen oss på andra sätt begränsade. På Twitter ska vi få in någon slags mening i 140 tecken och till viss del så har även livet utvecklats åt det hållet, vi ska få in mer mening i ett alltmer begränsat utrymme. Vad får oss då att växa istället? Jag tror att vi behöver sänka hastigheten och istället för nedladdad närvaro, nedladdade kramar, nedladdade timmar gå ut och växa socialt, växa kulturellt, se bortom titlar och yta och istället rusa upp vårt intellektuella försvar. Om vi kan minska arbetstiden, vilket framtiden säger att vi måste, kan vi istället utöka det sociala livet till en nivå som många av oss behöver. Även om en inte behöver ett stort socialt liv så kommer en ändå kunna välja mer själv vad en vill göra av sin tid. Vill en jobba, så absolut, men vill en jobba mindre, minst lika absolut! 
Jag blir hellre inmattad av mycket närhet än utbränd av för mycket jobb, jag växer hellre som social varelse än som ekonomisk varelse och jag kommer aldrig jämställa mer pengar och att göra karriär med livskvalitet. Mänskliga relationer är det som får mig att växa och jag mår bättre när någon håller om mig, jag sover bättre när någon håller om mig. Hjärtat växer, plånboken ligger där på bordet, orörd, karriären ropade, hjärtat ropade. Det sistnämnda ropade inte högst men jag lyssnade med rätt organ. Om 60 år kommer jag vara glad över att jag valde att låta plånboken ligga där, orörd. 

tisdag 20 januari 2015

Digital motion med Turf

Översikt av Turf-Sverige

Jag har tidigare skrivit om att på lång sikt minska ner tekniken i mitt liv, inte för att teknik i sig är dåligt, utan för att för mycket teknik står i vägen för att utvecklas som social varelse, snarare än att utvecklas som digital varelse. När tekniken går att kombinera med att röra på sig så är det dock en lite annan sak. Jag började med Turf i december förra året och det har på ganska kort tid blivit en del av min vardag. Turf är ett spel som finns både för Android och iOS. Spelet går ut på att samla poäng genom att ta över zoner och sedan behålla dem så länge som möjligt. För att ta över en zon så måste en besöka platsen där zonen finns fysiskt och zonerna är ofta placerade vid fina ställen, ute i naturen, vid utsiktsplatser och så vidare. Hur många zoner som finns just där en befinner sig beror till stor del på hur många aktiva turfare det finns i närområdet. En spelomgång varar i en månad och efter att omgången är slut så nollställs poängen för månaden, medan ens medaljer, en rankning och totalpoäng finns kvar. 

Att behålla en zon så länge som möjligt är egentligen mest önskvärt om zonen ger mycket poäng i timmen, annars tjänar en mer på att ens zoner tas över ofta, så att en kan ta tillbaka dem igen. Zoner som ger mycket poäng när en tar över dem ger inte lika mycket poäng i timmen som en zon som ger en få poäng vid övertagande. En zon som ger en 185 poäng när en tar över den ger en bara 1 poäng i timmen, vilket går att jämföra med en zon som ger en 65 poäng vid övertagning och 9 poäng i timmen. Poängen som zonerna ger styrs av hur populär zonen är att ta över. 

Varje gång en tar över en zon så blockeras den i ett visst antal minuter. Ingen annan kan ta zonen medan du har blockerat den. Hur lång ens blockeringstid är styrs av hur hög ens rankning är, men blockeringstiden kan aldrig bli längre än 30 minuter. 
En kan, som jag snuddade lite vid innan, också ta olika medaljer. För att ta dessa kan det krävas allt från att simma till en vattenbelägen zon, att ta 50 zoner på 24 timmar eller att en innehar exempelvis 100 zoner samtidigt. 

Vad en vill få ut av sitt turfande lär skilja sig mycket från person till person. Kanske vill en få så mycket poäng som möjligt, kanske satsar en på att ta olika medaljer eller så är det kanske en bra motivationshöjare för att ta sig ut och röra på sig lite. Ofta en kombination, misstänker jag. För att få mycket poäng under en månad skulle jag säga att det är viktigt att ta många zoner ganska sent på kvällen och gärna sådana en får mycket poäng i timmen av och så bör en gärna vara ute så mycket som möjligt och förstås befinna sig på platser där det finns mycket zoner. De allra flesta som turfar cyklar, men det finns även en stor mängd gåturfare. Zonerna är utlagda så att det oftast inte går att ta dem genom att sitta i en bil, även om det säkert lär fungera i enstaka fall. En får både motion, upptäcker lätt nya platser en kanske inte hade besökt annars och så kan en skaffa sig nya bekanta där ute bland zonerna. I början verkar det kanske inte så roligt men helt plötsligt börjar en ta lite omvägar från jobbet bara för att det finns zoner längs vägen. Kanske finns det en möjlighet att utvecklas både som social och digital varelse, Turf är i alla fall en fin kombination. 

En kan lära sig mer om Turf på hemsidan.