onsdag 12 september 2018

"Sluta älta är, liksom Sluta sura, mina ledord"

.
Foto: Jonatan Fernström

Timo Räisänens senaste skiva Tro, Hat, Stöld kom för drygt ett år sedan. Senaste singeln Nikotin, alkohol och jag kom i somras. I sommar har han även varit ute på turné och i vinter spelar han både i Stockholm och i Göteborg. Här nedan berättar Timo om uppväxten, Her Majesty, Göteborg och drömsamarbeten. 

Om du skulle beskriva dig med hjälp av ett klipp på Youtube, vilket skulle det bli då? 
- Det får nog bli det med chimpansen som pillar sig i rumpan, luktar på fingrarna och trillar ner från grenen han sitter på. Klassiskt och tidlöst. 

Vem var du när du växte upp? 
- Klassens clown, umgicks med allt och alla. Hade då som nu ett driv att ta kontakt och kommunicera. 

Minns du vad du drömde om som barn? 
- På natten om att plötsligt stå naken på skolgården, på dagen om hundar och tjejer. 

Kommer du ihåg första gången du stod på en scen? 
- Ja det var katedern i treans klassrum med mitt band Kobra Khan. 

Hur ser du på Her Majesty idag? 
- Ömt. Glatt. Trasigt och stundtals lite sorgligt. Den där tiden hade nog kunnat vara väldigt mycket mer utvecklande för oss alla om vi bara hade tagit det lite lugnt. 

Cut me är fortfarande en av de låtarna som drabbat mig allra hårdast. Var det svårt att lämna ut sig så? 
- Inte alls. För mig har låten alltid fått gå före andra ställningstaganden. 

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om? 
- Låttexter, har jag genom alla dessa år märkt, är så mycket en tolkningsfråga in the eye of the beholder. Man skulle kunna vara mycket mycket tydligare än vad jag är, och ändå så skulle det finnas hundra olika tolkningar per hundra lyssnare. Så nej. 

Hur ser du på ditt debutalbum idag?
- Nakenheten och det direkta i både det musikaliska och i tilltalet på Lovers are Lonely gör mig stolt över mitt 23-åriga jag. 

Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än? 
- Det här skulle kunna bli en egen intervju. “Allt” kan vi väl säga för att korta ner något. Sörjer bara att jag inte behärskar allt. 

Har du något drömsamarbete? 
- Ja många, mest inom den cross-over/klassiska världen. Nils Frahm, Lang Lang och Sophie Hutchings. 

Foto: Jonatan Fernström

Finns det någon särskild skillnad på scen-Timo och utanför scenen-Timo? 
- Inte så att jag drar på mig någon scen-persona men energin som uppstår av att stå där och sjunga ut hjärtat inför en publik kan vara lite svår att överträffa. Utanför scenen-Timo surar lite mer helt klart.

Vad känner du för Göteborg idag? 
- Älskar Göteborg. Men inte som när jag bodde i staden. Vi har slitits itu lite av vägtullar och parkeringsplatser och såna tråkigheter. 

Brukar du läsa det som skrivs om dig? 
- Inte längre. Försöker att låta bli. 

Säg att du skulle anordna en festival, vad skulle känneteckna just den festivalen? 
- Kampen för avkriminalisering. Eller med ett annat ord, medmänsklighet. 

Vad önskar du att du hade mer tid till? 
- Jag ödslar inte min tid åt att fundera så. Sluta älta är, liksom Sluta sura, mina ledord. 

Finns det något särskilt som du är rädd för? 
- Döden. Misslyckande. Människan och framtiden. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att det aldrig blir roligare ju mer man dricker. 

Om du inte hade blivit musiker, vad tror du att du hade sysslat med då? 
- Jag har aldrig funderat på några alternativ men jag tror att jag hade kunnat syssla med i princip vad som helst och tyckt att det var hyfsat roligt. Gärna kirurg, parterapeut eller sektledare. 

Det är ju valår i år, tycker du att det är viktigt att som artist ta ställning? 
- Som artist tar man ställning för att man har ett behov av att göra det och då gör man det genom konsten. Annars tycker jag inte alls det är viktigt, om ens önskvärt. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) person 3) plats 4) årtionde som betytt mycket för dig som artist! 
1) The Divine Comedy - Cassanova. 2) Min fru. 3) Göteborg. 4) Jämt skägg mellan 00-talet och 00-talet. 1800/2000.

Lyssna på singeln Nikotin, alkohol och jag här nedan! 

måndag 10 september 2018

"Jag stör mig mest på faktaresistens, intellektuell ohederlighet och bristande källkritik."

Foto: Press

Anders Nilsson har tidigare mest skrivit låtar till andra. Nu gör han musik under namnet Skogebrandt. Senaste singeln Tried är en lågmäld och vacker skapelse. Här nedan berättar Anders om uppväxten och musiken. Och så fick vi in film på ett hörn. 


Du växte upp i byn Gällö, hur var din uppväxt där? 
- Jag har många fina minnen från Gällö. Bland annat saknar jag närheten till naturen, med skog perfekt lämpad för orientering, samt det vackra läget vid Revsundssjön. I en omröstning i en lokaltidning 2015 utnämndes Gällö till “Jämtlands Twin Peaks”, förmodligen mycket tack vare sågverket och dess iögonfallande placering i utkanten av byn; det är dessutom en av ortens största arbetsplatser. Då jag är mer av en vård/skola/omsorg-kille, bejakade jag lärarbarnet i mig och jobbade i kommunens Kulturskola ett antal år på 2000-talet.

Hade du någon speciell roll när du växte upp? 
- Jag har nog inte tänkt på det sättet, att man nödvändigtvis har en särskild “roll” som definierar en, men jag vill tro att jag spelade mig själv. Men visst, om skolgången var som i en stereotyp, amerikansk high school-film, var jag nog en av nördarna.

Minns du när musiken kom in i ditt liv för första gången?
- Först var det väl i hemmet, där det sjöngs en del barnsånger, Astrid Lindgren och annat som var gångbart under 1980-talet. Sedan började jag själv spela fiol i lågstadiet och på den vägen var det.

Du bor numera i Stockholm, längtar du någonsin tillbaka till Jämtland?
- I sommar har jag varit mycket i Östersund och fått min dos av efterlängtad lokalpatriotism. Jag trivs att vara i Jämtland och jobbar dessutom ofta på distans, vilket är en frihet jag värdesätter då jag periodvis kan vara ganska ombytlig och flexibel.

Om du skulle beskriva den kommande EP:n som en plats, vad är det för slags plats och hur mår människorna där?
- I så fall är det antingen en mindre ort, eller en storstad som främst befolkas av folk som kommer från mindre städer och byar. Människorna där mår som folk gör mest; det är upp och ned och tillvaron puttrar på. Ibland bryts det inrutade av något utöver det vanliga, men för det mesta handlar det om att hantera livets förgänglighet och mysterier.

Är det någon låt på EP:n som du känner lite extra för?
- Alla låtar har något som tilltalar och sticker ut, tycker jag nu när EP:n är klar. Annars, när jag är mitt i processen, blir jag lätt trött på mina egna låtar. Det brukar dock alltid vända till sist och jag kan betrakta verket som en fristående skapelse, redo att skickas ut i världen.

Blir det lite spelningar i höst också?
- Det lär bli någon spelning i samband med EP-releasen men utöver det vågar jag inte lova något. Målsättningen är dock att kliva ut ur studiogrottan och spela mer. I våras gjorde vi (jag och grymma slagverkaren Jesper Lagström) en liten live-premiär för att testa materialet, vilket gav mersmak.

Var kommer ditt artistnamn ifrån?
- Det är ett släktnamn som jag med stolthet använder som alias. Jag gillar hur namnet ser ut i skrift, lantligt och adligt på en och samma gång (åtminstone i mitt huvud). Enda nackdelen är att Google-sökningar ibland föreslår ordet “skogsbrand”.

Senaste singeln heter Tried, berätta om den!
- Texten är skriven av en av mina vapendragare, Fanny Mardirossian, och handlar om att inte skämmas för att satsa på sig själv. Som kuriosa kan nämnas att låten är inspelad helt utan “klick” och har inget givet tempo. Jag gjorde ett par-tre tagningar, där jag spelade piano och sjöng låten rakt igenom och sydde ihop de bästa delarna utifrån det. I vanliga fall brukar jag alltid spela in pianot först och sedan lägga sång, men det var roligt att på detta sätt närma sig det live-orienterade.

Var finner du mest inspiration?
- Från guldkorn i musikhistorien, samt filmer och tv-serier. Jag har ingen ambition att försöka vara cutting edge, så för mig är det naturligt att gå retro och hämta inspiration från de som banat väg för oss andra.

Du har mest skrivit till andra musiker innan, hur kommer det sig att du ville satsa på ett eget projekt nu?
- Även om detta inte är första gången jag sjunger i ett solo- eller artistprojekt, kände jag att jag verkligen ville grotta ned mig i mitt eget skapande, en gång för alla. Det krävdes en del eftertanke då det var lättare sagt än gjort att komma underfund med hur jag ville ha det. Jag insåg till sist att jag ska göra musik jag bottnar i och inte försöka tävla med någon annan än mig själv. Sedan har jag fått ovärderlig hjälp på vägen, dels från de jag har skrivit med, dels tidigare nämnda Jesper som jag har spelat med genom åren.

Du är även filmkritiker, om du nämner tre filmer som förändrat något hos dig, vilka skulle det bli? 
- Precis, ibland skriver jag i egenskap av skribent eller kritiker. Det är svårt att välja bland många starka titlar, men spontant kommer jag att tänka på coming of age-berättelsen ​Stand by Me​ (1986), som håller än idag. Oliver Stones ​JFK​ (1991) är konspiratorisk men jag är ett fan av filmer som handlar om sökandet efter sanning och rättvisa; det gäller även filmer som ​The Insider​ (1999), där Al Pacino spelar den legendariske CBS 60 Minutes-producenten Lowell Bergman.

Har förstått att du gillar David Lynch, vad tyckte du om tredje säsongen av Twin Peaks?
- Nog för att jag gillar makligt tempo, men säsong tre var tålamodskrävande, på gränsen till plågsamt långsam. Jag respekterar vad David Lynch ville göra men ska inte sticka under stol med att jag blev lite besviken. Jag vill dock framhålla avsnitt åtta, som bjöd på utmärkt, skruvad skräck och var i stort sett som en fristående tevefilm. Det avsnittet får högsta betyg och jag skulle gladeligen se om det.

2010 drog du och en vän ut på en road trip genom USA, vad minns du bäst från den resan? 
- Japp, vi är jämnåriga och firade vårt 30-årskrisande genom att göra en kust till kust-resa i USA. Bland många höjdpunkter var när vi hittade en location från ​True Blood​, ett litet blått hus som syns i seriens vinjett, beläget vid ett träsk i Louisiana. Ägaren var biodlare och skrämde upp oss när han berättade att det inte var helt ovanligt att alligatorer kunde få för sig att kravla upp på tomten...

Är det något du längtar efter att göra igen?
- Verkligen! Vi får se om det blir en favorit i repris när vi båda fyller 40...

Till sist, vad stör du dig mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
- Jag älskar när folk debatterar och triggar gärna igång diskussioner mellan personer som inte känner varandra. Jag stör mig mest på faktaresistens, intellektuell ohederlighet och bristande källkritik.

Lyssna på Skogebrandts senaste singel här nedan!

måndag 20 augusti 2018

Vi håller varandra vid liv

Har en varit med om något hemskt så uppmärksammas det mest när det ledde till en favoriserad text, delad av hundra tusen, hur ångesten försvann och bidrog till en karriär, men den ångesten som bara leder till påsar under ögonen, sömnbrist och noll inbjudningar till event på Facebook ska vi vara tysta om. Och en är tråkig om en säger nej, ännu tråkigare om en blir utbränd för att en alltid ville vara till lags och aldrig sa nej. Och samhället har blivit fullt av fake news och konspirationsteorier, verkligheten känner sig sviken när vi bara läser rubriken, Trump kläcker ur sig ännu en konspiratorisk spya, jag trodde vi hade tillräckligt med problem för att vi skulle slippa hitta på nya. 

På Instagram tävlar vi om vem som har den härligaste sommaren och den bästa ångesten, ja, ni vet, den som ledde någon vart. Kanske till en självhjälpsbok, en meme, ett visdomsord. För i samhället vi har ska vi slita och ila, kila och stila, inte vara trött och utbränd och bara behöva vila. Men vi behöver kanske ett nytt perspektiv, inse att många ser andra värden med sina liv. Vi är många som pressas att gå rakt och stadigt fast vi ständigt vinglar, vi är många som hellre samlar ork på toaletten än minglar. 

Det anses ganska fult att vara nöjd med att bara vara sådär, vara nöjd med att inte ha gjort karriär, att inte alltid orka prestera, leverera, men jag är fortfarande kopplad till kontakten och behöver återhämtning för att inte krackelera. Mina selfies blir bara bra under earth hour och jag gör oftare fel än rätt, men det verkar rätt omöjligt att vara perfekt, en glad fasad rämnas snabbare än en dominorad. Allt jag vill ha och behöver är er och tid att vara med er. Vi ger varandra nya perspektiv. Vi håller varandra vid liv.

måndag 13 augusti 2018

Britney Spears på Göransson Arena, 11/8 - 2018


Det går att se på den här konserten på lite olika sätt. Just som konsert så är det inte särskilt bra, Britney väljer att inte interagera med publiken och det är playback som gäller. Så det som gäller denna varma kväll i Sandviken är en show snarare än en konsert, olika dansnummer till förinspelad sång. Showen Piece of me har Britney gjort sedan 2013, främst i Las Vegas. För första (och sista) gången når den Sverige. Senaste gången hon spelade i Sverige var för sju år sedan. 

Att Britney inte tar så många toner från scenen, mer än högst sporadiskt mellansnack, gör att mycket energi går förlorad. Det är mycket tricks, klädbyten och specialeffekter, men jag tror att Britney hade vunnit på att vara mer avskalad, mindre effekter, mer på riktigt. Det är lätt att det blir rörigt och för mycket. Som konsert sett så berör det inte så mycket, men det är en välarbetad show som underhåller. Det är gasen i botten och over the top nästan hela tiden. Under nittio minuter delas showen upp i sju akter. Den sista akten, som inleds med Toxic, är klart starkast och får med sig publiken. Under avslutande Till the world ends exploderar den varma arenan i konfettiregn. 



Britney verkar en aning loj under konserten och vad som skiljer denna konserten från de övriga turnén är nog väldigt lite. En person bjuds upp på scenen under Freakshow och uppmanas att gå runt på alla fyra medans Britney smiskar honom. Det känns en aning smaklöst. Smaklös var även förbandet, rapparen Pitbull. Hela framträdandet kändes väldigt sexistiskt och budskap som ”She says she won’t but I bet she will” känns riktigt unkna. 



Absolut så underhåller Britney, även om det hela känns väldigt mekaniskt och utan riktig känsla, många av låtarna är i grunden väldigt bra, glad och klubbig pop, men det är den kärnan hon behöver återgå till även live, där musiken får en mer framträdande roll och tar ett större kliv in i verkligheten. Det behöver bli mer på riktigt, mer blod än mekanik. Där svetten inte bara kommer av en varm arena, utan också att hon anstränger sig för de som har kommit för att se henne.

onsdag 1 augusti 2018

"Jag vill nog att vår musik ska vara lite så - som en råttpest i skallen"

Foto: Jon Klarström

Caroline Furness (Miss Furness) och Eddie Wheeler (Ratboy) gör musik tillsammans, under namnet Ratmilk. Duon är signade av Computer Killed The Recordstore. Den 21 juli släpptes Ratmilks fjärde singel, In July, med en refräng som biter sig fast, som en ljuv elektrisk sommarvind. Här nedan berättar Caroline och Eddie mer om Ratmilk, hemstaden Göteborg och fascinationen för råttor. 

Så hur möttes Miss Furness och Ratboy? 
(Eddie) - Jag minns det som att jag hade kört klubb på Henriksberg samma kväll men jag och några band och polare drog på efterfest på Sticky och jag skulle väl verka värdsvan och inne i svängen och började slänga ut ölbiljetter till folk men Caroline föll inte för den mutan, haha.

Hur kommer det sig att ni började göra musik tillsammans?
(Caroline) - Att Eddie hade ett musikaliskt intresse visste jag redan i och med att han höll på med sitt soloprojekt. Vi satt många kvällar och delade musikminnen, favoritartister och lyssnade på grym musik. Till slut började vi spela lite själva och hade nån slags sing-a-long i vardagsrummet. Sen utvecklades det lite i taget. Egentligen var aldrig planen att göra några låtar alls, än mindre att spela in dem eller släppa dem.

(Eddie) - Tror det var just efterfesterna som fick det att lossna. Vi hade varit ute på spelningar och efteråt brukade en del folk haka på hem till mig på efterfest. Till mina grannars förtret så brukade efterfesterna spåra ut i jam-sessions kl 05.30. Jag tror det var så de första låtarna med Ratmilk skapades.

Ni känns härligt lekfulla i er framtoning och jag har förstått att det visuella är viktigt för er. Hur tänker ni kring det?
(Eddie) - Musikbranschen börjar bli så elitistisk. Alla ska vara helt supersnygga och perfekta. Är man inte modell så kan man aldrig slå igenom typ. Sen ska alla låtar produceras så sterilt och perfekt och tråkigt. Jag är så spyfärdig på det.

(Caroline) - Det måste vara lekfullt. Eller kanske snarare lustfyllt. Men visst är vi allvarliga med det vi gör också, men om vi inte har kul när vi skriver eller spelar så kan det lika gärna vara. Vi ville göra något som både var roligt och miserabelt. Sedan är det upp till lyssnaren att avgöra om vi lyckas eller inte. Det visuella är viktigt för oss på så sätt att vi leker just med det lättare, lustiga och det lite mörkare, jobbiga.

Pratade med Frida Selander som valde att göra en föreställning av hennes senaste album. Är det något som ni skulle vara intresserade av, att växla uttryckssätt och att sprida konceptet med olika plattformar? 
(Caroline) - Det är ingenting vi har diskuterat, men det är en spännande idé.

(Eddie) - Allt är möjligt. Ingenting är uträknat, men vi vill ju testa på allt möjligt. Speciellt inom det visuella.

Det är mycket rått-referenser, vad är det mest fascinerande med råttor?
(Caroline) - Vi fascineras nog av kontrasten. En råtta, liten, söt och gullig, eller en råtta, äcklig, otäck och pestbärande. Hela ”råttgrejen” genomsyrar ju både vårt visuella uttryck i bild och namn, men vi vill tro att de dubbla bilderna man kan ha av en råtta även är något som tar form i musiken vi spelar.

(Eddie) - Råttor är smarta men också efter kackerlackan typ världens bästa överlevare. Har man väl fått råttor är det svinsvårt att få bort dem. Jag vill nog att vår musik ska vara lite så. Som en råttpest i skallen.

In July heter er fjärde singel, som låter lite mjukare än era andra låtar, berätta lite om låten och texten! 
(Eddie) - Caroline får berätta mer om texten eftersom det är hon som skriver dem men när det gäller musiken ville vi bara ha en skön sommarfeeling. Så enkelt som möjligt. Så få ackord och avslappnat. Inga konstigheter. Det verkar som folk nästan gillat denna låten mest av alla våra spår vilket är lite förvånande men väldigt roligt.

(Caroline) - Ja, den blev lite mjukare, inte alls lika kaxig sång och text. Vi har även jobbat med en annan producent som uppmuntrade att låten flirtade lite med 80-talet i sin ljudbild. Det blev ett väldigt roligt samarbete med Scott Lamb från Greyskull. Låten i sig är en av de första låtarna vi skrev, dvs. innan vi började skriva så uppkäftigt. Den har legat bortglömd länge, men med lite uppmuntran från andra så valde vi att gräva fram den och fortsätta med den. Den handlar om lögner och ”In July” är en ordlek av orden ”And you lie”, vilket det även kan låta som att man sjunger. Om när man kärat ner sig i någon som verkar helt fantastisk, men som man börjar ana har ljugit om en hel del saker. Man väljer då att ignorera alla tecken på att man lever i en falsk idyll, bara för att få fortsätta leva i den där vackra kärleksbubblan där inga problem existerar.

Blir det en musikvideo även till nya singeln?
(Eddie) - Vi vill spela in något. Speciellt nu när vädret är så grymt. Vi jobbar på´t.

Hur skulle ni själva beskriva ert sound?
(Eddie) - Alltså. Det låter så löjligt pretto men jag gillar inte riktigt att sätta etiketter på musik, speciellt inte den jag är med och skapar själv. En grej jag och Caroline snackade om redan när vi gjorde första låten var att aldrig riktigt låsa in oss i något fack. Bara köra på även om det skulle bli reggae eller dansband. Bara köra på och testa oss fram. Tycker vi har gjort det riktigt bra än så länge.

Var finner ni mest inspiration? 
(Caroline) - Det känns som en självklarhet att alltid utgå från sig själv. Sina egna tankar och känslor. Framför allt sitt mående. Sen är musik så bra då man kan vara väldigt utelämnande och komma undan med det. Ingen kommer säkert kunna veta vad som är sant, vad som kommer från vem och vilken händelse. Ibland vet man knappt själv var alla känslor kommer ifrån liksom.

(Eddie) - Inspiration får jag från det enkla och lekfulla. Våga testa nya grejer. I alla musikprojekt jag jobbat innan har jag alltid varit väldigt låst på det ena eller det andra sättet. Jag tycker det är sjukt inspirerande att vara så fria som vi är i Ratmilk.

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Caroline) - Någon typ av utlopp kanske. Jag har svårt att tro att någon skulle sitta och strölyssna på våra låtar. Det är liksom inget behagligt avslappnande bakgrundsljud. Man vill väl mest att lyssnaren ska känna det klassiska igenkännandet, en smula energi eller också bara tycka att det låter gött.

(Eddie) – Hum. Väldigt bra fråga. Kanske att släppa lite det tunga i vardagen. Vara lite enkel och fånig. Vacker utan spackel. Bara våga vara för några minuter.

Foto: Jon Klarström

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt?
(Eddie) - Jag börjar skriva musiken. Men det gör jag ofta efter en känsla. Ofta något Caroline har sagt eller tyckt. Den senaste låten vi jobbat på började till exempel med att Caroline pratade om att Gluten-trenden är som en sekt. Det lät ju så skoj att man måste göra en låt om det. Så då tänkte jag lite sektigt, typ mantra och började skriva musik som är lite mer åt matra-hållet. Sen har Caroline skrivit en fantastiskt kul text till musik-demon jag mailade henne.

Hur tycker ni Göteborg mår som musikstad?
(Caroline) - Göteborg som musikstad är ju en snackis och ämnet har varit på tapeten ett bra tag. Att scenerna för mindre band och artister försvinner är ju ingen nyhet. När Jazzhuset stängdes blev det väldigt uppenbart att krogarna valde att satsa på annat än livespelningar. Även Henriksberg som haft en hel del både i källaren och där uppe, men nu valt att satsa på DJs som drar en annan typ av publik. Eddie som själv hållit mycket klubbar ser nog detta ännu tydligare än vad jag gör.

(Eddie) - Oj, don't get me started. Jag tycker mycket. Vi har ett fantastiskt musikklimat men de styrande och ekonomin i staden gör att jag tror mycket av vår scen kommer försvinna inom 10-15 år. Det finns inte så många grogrunder för nya band. Sen konkurrerar ju Göteborgs stad ut flera privatägda aktörer som driver en stor del av stadens lite mer "underground"-kultur. När Göteborgs Stad bokade en så pass icke mainstream-akt som tex. The Bronx på Göteborgskalaset kändes det ju lite som de snodde ett band från klubbarna i stan. Det är svårt att överleva när man inte bokar artister som Darin men det blir inte lättare om kommunen själva går in och snor band. Fattar inte varför man gör så? Folk vill inte se shoegaze-band på Liseberg utan på någon mörk klubb. Dessutom betalar ju klubbarna skatt m.m. Alla tjänar ju på det.

(Caroline) - Bortsett från livescenernas död, så tycker jag att Göteborg är en blomstrande musikstad. Det finns så otroligt många begåvade musiker här och alla känns väldigt uppmuntrande och stöttande gentemot varandra. I alla fall i de kretsar jag rör mig i. Jag upplever inte att folk konkurrerar, snarare väljer intressanta samarbeten och håller ihop för att försöka få liv i mindre scener. Det är väldigt vackert.

Om båda i gruppen får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
(Eddie) - När det gäller Ratmilk och hela den influensen måste jag nog säga: Första plattan med The Kills, Keep you on the mean side. Så sjukt enkel, på gränsen till banal men ändå så otroligt inspirerande och spännande. Hittar alltid något nytt när jag lyssnar på dem. Balla popmelodier och häftigt gitarrspel. Balla låtar, en tjej och en snubbe.

(Caroline) - Patti Smith Horses. Gudomligt.

Till sist, vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
(Eddie) - Jag vill inte låta som Kapten Stofil men jag gillar egentligen ingenting med sociala medier. Varje gång jag fastnar på Facebook stör jag mig på att de stjäl en massa tid av mig. Tid jag kunde lagt på att göra musik. Inte konstigt att Rolling Stones släppte en platta varje år på 60-70-talet. Trots de gick på droger. Gick ju att göra det innan sociala medier. Nu släpper artister en platta vart fjärde år och allt låter som de som de redan gjort innan. Sociala medier är mer beroendeframkallande är heroin. Sanna mina ord. Det var bättre förr... *rant* *rant* *rant*

(Caroline) - Haha, jag håller inte alls med! Eller jo, jag ser din poäng. Men sociala medier gör det även möjligt för alla att få ut musik, som vi, vilken nivå man än befinner sig på. Man får också sjukt mycket inspiration av andra. Det finns så sjukt mycket inspirerande människor där ute som jag aldrig upptäckt utan Instagram m.m. Jag tycker att jag får tillgång till så mycket mer idéer som andra tänkt på men inte jag, många skratt men också mycket tänkvärt. Men söker man inte efter det, så hittar man det inte heller. Det är väl det som är trist. Då dyker det bara upp tandblekning, inspiration för lösnaglar och Kardashians.

Lyssna på fina In July här nedan!

tisdag 17 juli 2018

Den blomstertid nu kommer


Ett Sverige under attack, regeringsbyggnader som sprängs och kommunikation som slås ut. Den blomstertid nu kommer är en svensk katastroffilm där mänskliga svårigheter sätts på ännu mer prov när det trygga samhället raserar. 

I centrum står Alex (Christoffer Nordenrot), hans ungdomskärlek Anna (Lisa Henni) och Alex pappa Björn (Jesper Barkselius). Filmen tar sin början runt jul 2005, Alex och hans familj firar jul, men det är en dysfunktionell familj där hot och våld aldrig är särskilt långt bort. Det slutar med att familjen splittras och vi förflyttas drygt tio år framåt i tiden. Alex har blivit framgångsrik inom musiken, precis som han drömde om, men det är samtidigt något som skaver, som inte känns rätt, så han bestämmer sig för att åka tillbaka till sin barndomsort för att köpa ett piano som finns i kyrkan där han och Anna brukade sitta och spela som barn. Parallellt med detta så attackeras Sverige och både säkerheten och relationer sätts på prov, särskilt när kommunikationen helt slås ut, men när samarbete och empati är som viktigast tycks många drivas främst av egoism. Det finns en annan kommunikation, den mänskliga, som tycks ha slagits ut för länge sedan, vilket i sin tur gjort att det är ganska ensamma människor vi följer. 



Filmkollektivet Crazy Pictures är mest kända för sin kortfilmsserie på Youtube, Poesi för fiskar. Deras långsfilmsdebut finansierades till viss del av så kallad crowdfunding, via Kickstarter. Att den är gjord med små medel gör den samtidigt mer imponerande. Alla skådespelare i de bärande rollerna gör ett bra jobb och det är en väldigt snygg film, specialeffekterna är utmärkta och händelserna i filmen är, om inte helt sannolika (tänker bland annat på ett giftigt regn), intressanta och spännande att följa. Om filmen hade gjorts i Hollywood hade den definitivt sett annorlunda ut, här är det mer lågmält och det inre hotet nästan lika påtagligt som det yttre. 

Ett problem med filmen är att det är svårt att känna sympati för huvudpersonen Alex, på många sätt liknar han sin pappa Björn och han vänder lätt den inåtvända sidan till något mörkare, mer aggressivt. Så det är inte så att en sitter och hoppas på att Alex och Anna ska återförenas. Tvärtom snarare. 



Med ett bättre slut och mer sympatiska karaktärer hade det här kunnat bli mycket bättre, nu är det fortfarande bra och filmen imponerar på många sätt, kanske främst visuellt. Främst handlar filmen kanske om kommunikationsbrist, hur den skapar ensamma människor, när vi behöver andra människor som mest. Sargade människor som någonstans försöker mötas i ett land som å ena sidan försöker hålla samman, å andra sidan blir egoistiskt, en dörr som stängs.

Filmen går på bio just nu.  

fredag 6 juli 2018

"Det är alltid kul att slå sönder en dator, det går aldrig out of style!"


Foto: Helena Rost

Festival del Mar har bytt plats, från Asperö i Göteborgs skärgård till Nya varvet i närheten av Röda Sten i Göteborg. Solen skiner och vi, Oskar och Helena, har bestämt träff med Junior Brielle. Timmarna innan de själva ska spela på festivalen så slår vi oss ner på en veranda i solen.

Hur kommer det sig att ni började med musik?
- Vi har alltid haft ett piano och gitarrer hemma, men vi blev sålda på 00-talsrock, Oasis, Blur, The Strokes och Arctic Monkeys och då ville vi vara som dem. Så vi köpte ett trumset också och började spela i källaren och lade väl någon form av grund där. Vet inte om vi blev så mycket bättre av att spela där, men vi lade ner ett antal tusen timmar där nere i källaren.

Och det var i barndomshemmet?
- Ja, och varför vi började med musiken…  det var väl för att det är kul och vi ville vara som Alex Turner och hans kompisar. Det blev en del dåliga versioner av “I bet you look good on the dance floor” och på det spåret var det.

Ni är två bröder, har ni alltid hängt mycket tillsammans, under uppväxten och så?
(David) - Ja det har vi alltid gjort, vi spelade mycket fotboll när vi var små, jag fick vara med och spela, fast det är sex års åldersskillnad. Men vi blev väl tajta när åldern slutade spela en så stor roll, vid 14.

(Gabriel) - Vi har alltid haft gemensamma kompisar, som är som extrabröder som har hängt hemma hos oss.

Ni är ganska lika som personer, eller?
- Ja, vi har våra egenheter båda två, men vi är i samma fack om man nu ska kategorisera människor på det sättet.


Foto: Helena Rost

Berätta om uppväxten i Östersund, längtade ni bort till någon större stad?
(David) - Ja! ganska mycket, vi växte upp i Brunflo, en mil utanför Östersund, vi ska inte klaga, det var fint, vi hade mycket vänner och bra community.

(Gabriel) - Jag har aldrig tänkt den faktiska tanken, mer än att man ibland kunde vara uttråkad, men det var aldrig varit att “nu packar vi väskan”, ändå kändes det naturligt att flytta. Du har ju bott i Gävle och jag har bott på många olika ställen, nu är första gången vi bott på samma ställe i två år sen studenten. Nu bor vi i Solna på samma gata där vår pappa växte upp.

Vad lyssnar ni själva på och vad inspireras ni av när ni gör musik?
- Oasis, alltså jag tror att vi inspireras av vackra melodier när vi skriver musik, vi lyssnar supermycket på Sia, hon är en jedi, hon behärskar allt och kan sjunga både som Kurt Cobain och Celine Dion. I vår musik tycker jag man hör Sia, Oasis, Robyn och The Strokes,
men inspireras behöver inte vara att man låter som någonting, inspireras kan man göra av artister som gör saker på ett nytt sätt eller gör nåt väldigt bra bara. Man har vuxit från det här att det är töntigt att lyssna på någonting, en bra låt är en bra låt, det är skönt. Nu blir det mer objektivt musiklyssnande.

- Våra producenter är ju en trio som består av en pop-rockare, en funk-rockare och en trap-lord, och så kommer vi från något slags garage rock-håll med våra melodier så det blir ett spännande möte. Men alla som gör något bra inspireras vi av.

Ni sjunger “Minns du alla dom där coola banden, minns du hur du ändrade din jargong?”, har ni något sådant band eller musikminne som förändrat ert liv?
- Jag skulle säga The Strokes, the newyork-cool, the new york-powerpop, new york-rock’n’roll. Jag kan inte säga en enda dålig låt som The Strokes har gjort. I alla fall på de första tre plattorna, då var man väl lite besatt av ett band, i mitten av 00-talet nån gång så var dom anledningen till att vi ville hålla på med musik, eller i alla fall det som startade det.

- Men man kan vända på den där raden också och se det från andra hållet. Att man skiter i vad man ska lyssna på utan väljer att lyssna på bra musik. Istället för att man fokuserar på bra artister och band så fokuserar man först och främst på att det är en bra låt.

Gör ni låtar tillsammans med text och musik eller delar ni upp det?
(David) - Det blir lite som det blir, vi gör allt tillsammans men självklart har vi våra specialties i den där mixen av att skapa en låt. Ingenting som blir klart har inte gått genom den andra, det händer inte att jag kommer med en färdig låt, båda har pillat på allt.

Hur känns det att bara ha en dator och en bas på scen när ni tidigare har spelat i band med mer traditionell uppsättning av instrument?
(David) - Det är lite blandat, det är skönt att slippa skriva med ett band, men det är jävligt coolt att spela i ett band. När jag kollar på Post Malone-klipp på Youtube, då har han ju bara ett backtrack och sig själv. Så egentligen spelar han bara upp låten. Nu gör vi det men i en annan genre, tänker jag, men musiken skulle ju passa att spela med ett band, det hade ju gått! Det är en plan vi har, det funkar nu, vi har inget band just nu, men om vi nånsin får tillräckligt bra betalt så har vi gärna ett band bakom oss.

Är alla texterna i låtarna självupplevda?
(David) - Ja, det är dom, förr skrev jag väldigt ironiska texter, satte ihop coola ord och så. Men från och med Junior Brielle, eller från och med att vi skrev I Luften, så kändes det mycket bättre när folk kunde relatera till det, det har känts bättre på något vis, så sedan dess har vi fortsatt på det spåret.

- Det blir bättre när man inte är ironisk, när man skriver saker man menar, folk hör det och det blir lättare att stå för det. Oftast är det någons historia som låten bygger på.

Hur skulle ni beskriva er musik?
- Pop. Men det är väl nån slags fusion, men tanke på våra producenter, av trap-kunnande, garage-rocken och stora melodier. Stor pop på svenska.

Med lite engelska ord.
- Ja, det har blivit så för det är det som kommer naturligt i dom partierna och då får det fortsätta att vara så, då är det ingen mening med att ändra.

(Helena) - Snygga ord är snygga ord.
-  Ja, exakt, lite Broder Daniel-tänket.


Foto: Helena Rost

Vad stör ni er mest på i flödet på sociala medier?
(David) - Allt. Jag såg en video igår kväll, det var en pappa och så satt han med sin son i bilen och så filmade han sig själv. Så säger han att, Jackson, jag sa att du fick gå in och plocka en leksak, vilken du ville på hela Toys "R" Us, vill du visa vad du valde? Och redan där vet man exakt vad han har valt, jo han hade valt en barbie-docka. Det var en 6-årig grabb. Och sen får pappan feeling, och sen visar det sig att det sitter en till son där, en som är två år gammal, och en som är sex år gammal, och han som är sex år gammal har valt en barbie-docka. Och pappan säger, “yeah that’s right, you’re a boy and you’re six years old but you still went for the barbie-doll and i respect that and I respect you and you can be homosexuel, bisexual, heterosexual, I don’t care, you’re good in the way you are, bla bla bla.”. Chilla! Vad är tanken, vad exakt är tanken? Han ville bara visa “I’m a respectful father of two boys.”

(Gabriel) - Det är samma med mammor som filmar sina döttrar där dom har sagt innan, säg det här, något riktigt sassy, “I’m a grown woman and it’s my vagina. Egentligen, föräldrar som fiskar likes genom sina barn, som får sina barn att säga sjuka grejer. Det hade ju varit okej om de inte tagit upp kameran, men i och med att de gör det så blir det ju en så stor grej att de ska visa att så här bra är jag, så här bra är mina barn.

Om ni fick anordna en festival själva, hur skulle den se ut och vilka band skulle ni vilja ha med?
- Den hade varit i Klanghallen i Brunflo. Vi hade headlineat klockan tolv. Det blir vi och så Oasis -94, The Strokes -06, Arctic Monkeys för två år sen, The Libertines, Beatrice Eli - hon headlinear på andra scenen, och folk hade fått hoppa som dom ville, man hade fått dricka öl ute, man hade fått ta med egen dricka, alternativt hade vi bekostat det.

Har hört att ni brukar svara olika på denna fråga så vi testar: Varifrån kommer namnet Junior Brielle?
(Gabriel) - För det första så var det en vecka kvar tills vi skulle släppa låten I Luften så det var under tidspress, och vi tyckte Lana del Rey lät coolt och det låter lite mexikanskt, lite spanskt, sexigt, så vi försökte med något italienskt motsvarande sexigt.

(Daniel) - Och så brukar Gabriel kalla mig för Junior, och så heter Gabriel GaBRIEL, så det är mångbottnat, och så låter det som en sjätte medlem i The Strokes. Som en kille som skulle kunna hänga med Albert Hammond Jr. till exempel.


Foto: Helena Rost

Hur ser framtiden ut, kommer vi få höra mer från er snart?
- Ja, vi kommer turnera på lite festivaler i sommar och i höst kommer vi turnera på småklubbar i Sverige. Sen kommer vi släppa några singlar i höst, en till fyra, eller noll. Nej, vi kommer släppa några, vi kommer spela några nya ikväll faktiskt.

Till sist: Hur många Mac-datorer har ni kvar att förstöra?
- De tar aldrig slut, så länge det finns Mac-datorer kvar! Nej, jag vet inte, om man får feeling, om tillfälle ges så är det alltid kul att slå sönder en dator, det går aldrig out of style, den lilla svarta.
(Oskar) - Jag har en där hemma som jag börjar tröttna på.
- Är det sant? Ta med den.
- Tar ni emot gåvor?
- Vi tar emot gåvor!
- Vad är det för en Mac?
- 12”
- Är den ny?
- Tre, fyra år.
- Den får inte vara för ny, det blir för oekonomiskt.

Ska ni själva se något på festivalen?
- Hästpojken, Vita bergen, Hanna Järver.. Oj hon börjar väl snart?

Vi får några minuter till för fotograferande innan de kilar iväg.

En kan lyssna på Blod här nedan!