Jens Lekman på Hjällbo Bibliotek, 13/12 - 2019

Som stöd för Hjällbo Bibliotek och de fem ytterligare bibliotek som hotas av nedläggning i Göteborg, så spelade Jens Lekman på Hjällbo Bibliotek under fredagen.

Premiär och ett musikminne från Ljus

Foto: Miki Anagrius

Idag gästar Daniel Filipsson och hans soloprojekt Ljus bloggen och berättar om ett musikminne. Musikminnet är kopplat till låten Ingen sommar i Palalda som har premiär här på bloggen idag. Låten bygger, enligt Daniel, på Kjell Höglundsägningar och Kjells positivitet men också rädsla för människan.

En sommar i mitten av 90-talet råkade jag och några vänner hamna i Båstad. Det var under tennisveckan. Dyra bilar och stekare gled omkring överallt och vi blev nyfikna. Vi parkerade vår gamla Mazda nere i hamnen och sedan kom vi inte därifrån på flera dagar. Precis vid hamnparkeringen intill några tennisbanor låg en liten park, eller snarare gräsmatta. Där slog vi läger och sov under bar himmel. Ju argare folk blev desto bättre trivdes vi. En regnig morgon när vi vaknade i våra blöta sovsäckar efter en stökig natt kom det fram en tysk man som bad oss att följa med till hans bil. I bakluckan hade han flaskor med hallonsprit uppradade i papperspåsar som han ville sälja billigt. Vi fyndade varsin flaska, tog med kassettbandaren och gick ner på stranden där vi hittade några öppna badhytter med utsikt mot havet. Det hade blåst upp till kuling och börjat åska när vi satte oss på träbänkarna i skydd från regnet och vinden. Hallonspriten smakade så där. Men det var en vacker syn. Längst ut vid horisontlinjen ljusnade det en aning och i ljusstrimman såg vi siluetten av en krängande skuta som verkade ha problem att reva segel. Ingen pratade. Genom ljudet av taksmatter, blåst och brytande vågor pulserade Genesarets Sjö av Kjell Höglund fram ur bandspelaren. Jag hade lyssnat på Kjell i flera år, fast på ett annat sätt. Jag hade aldrig hört honom såhär. Låten fick en bild och etsade sig fast. Sedan dess har den suttit kvar och fortsatt att vara lika magisk. 

Den dagen skaffade sig Kjell Höglund en egen plats i mig. Under åren har den platsen växt och blivit större och många fler av hans låtar har anslutit. Den är som en egen liten värld. Den påverkar mig i vardagen men även när jag skriver låtar. Jag blir ödmjukare. Mindre ensam. Och förra sommaren, när vi åkte bil. Då blev min 6-årige son närmast besatt av Livets Flod, en låt som tidigare gått mig lite förbi. Jag är så glad för hans skull. Nu för tiden tycks nästan alla gilla Kjell Höglund. Han hyllas av artister och fans och har fått en egen klubb. Det är han värd. 

För några år sedan skrev jag en låt. Den kändes lite konstig så jag la den åt sidan. Efter ett tag förstod jag att den växt fram just ur den där “Kjellplatsen". Jag började se annorlunda på den och så småningom började den leva sitt eget liv. Kjell klev in. Sen la jag den åt sidan ytterligare något år. Han påverkade varje ord, gjorde dom till sina. Jag glömde bort låten igen. När jag förra månaden i studion snubblade över inspelningen igen, upplevde jag det plötsligt som att även Kjells producenter var där. Som små svävande gastar for dom omkring och viskade saker i mina öron. Jag tänkte va fan, släppte kontrollen helt och lät Kjell ta över mitt i det här fallet dystopiska roder. Detta är min hälsning till honom. Tack Kjell. 

/ Ljus 

Lyssna på Ingen sommar i Palalda här nedan! Låten släpps på Spotify imorgon fredag. 

Åsa Schagerström - Urmodern

Åsa Grennvalls böcker har funnits med genom hela mitt vuxna liv - som en räddning, som en tröst. Alla böcker har varit ganska mörka, läs Svinet till exempel, men även mörkret behöver ju som bekant berättas, och kanske töms det inte när man berättar om det, men kanske kan det kännas mindre jobbigt om man i alla fall delar det med någon. 

Åsa, som numera heter Schagerström, är tillbaka med boken Urmodern, som släpps på Syster Förlag. Det är en bok som skiljer sig en del från Åsas tidigare böcker, den beskrivs exempelvis som hennes elfte bok, men samtidigt hennes första. Vad är det då som skiljer? Jag skulle inte säga temat, egentligen, jag ser den snarare som en fortsättning på de två senaste böckerna, att ha levt ett liv utan föräldrar som bryr sig, som istället velat sopa undan känslorna och vänt bort ryggarna och jag ser Urmodern som en bearbetning av det, en bearbetning av en trasig uppväxt utan närvarande föräldrar. 

Det som skiljer Urmodern från Åsas tidigare böcker är främst stilen, här är alla bilder broderade, likaså all text. I de två senaste böckerna, Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden var bara omslagen broderade. Över de 80 sidorna så samlas bilder och en form av poesi som behandlar ensamhet och rotlöshet, att kanske behöva vara sin egen mamma och den första i släkten, för det finns inget att se tillbaka på, det finns inga rötter att få näring ur. 

På en sida står det ”Sorgen tillhör dem som från början hade något att förlora” och det förklaras några sidor bort att urmodern aldrig haft något att förlora. Boken påminner mig lite om Shaun Tans Det röda trädet, bilderna här säger minst lika mycket som bilderna där, samtidigt som sorgen, tomheten i texten stångar hjärtat blodigt. Men till skillnad från Det röda trädet så känns Urmodern mer nattsvart. Men Åsa gör det både bra och berörande och berättar utan filter och krusiduller hur ett människoliv kan te sig. Det känns uppriktigt. 

Det är en läsning som ger mig både magont och tårar i ögonen. Det är en uppgörelse, en bearbetning som under 80 sidor är fantastiskt stark och mitt råd är att fastna länge vid de broderade bilderna, de berättar minst lika mycket som texten. Om inte mer. Och orden hörs kanske inte bättre om de broderas, men de hörs på ett annat sätt. Ord som kanske sagts innan får ett syskon som säger samma sak, fast på ett annat sätt. Bådas perspektiv behövs. 

Köp Urmodern på Bokus, Adlibris eller hos Syster Förlag. 

Musikminne från Sanna Martinez

Foto: Press

Idag gästas bloggen av Sanna Martinez som berättar om ett musikminne kopplat till både konserter med Ariana Grande och även hennes senaste singel I Got It! 

Det är något med att gå på riktigt bra konserter som gör mig alldeles euforisk efteråt. Jag glömmer aldrig då jag år 2014 såg Ariana Grande live i Los Angeles på Hollywood Bowl. Tillsammans med många andra stora artister som Sia, Pharrell Williams, Paramore med flera bjöd de på en magisk upplevelse. En efter en kom de ut och levererade en fantastiskt show. Det var alldeles mörkt ute och vi alla hade fått lysrör som blinkade i olika färger som vi viftade med i takt till artisternas hitlåtar. Det här var alltså när Grande precis hade börjat blivit känd även utanför USA, och från och med då blev hon också en av mina stora förebilder. Tre år senare kom hon till Sverige på turnén Dangerous Women och självklart var jag där. Vi hade ståplats och stod ganska nära catwalken, så vi fick verkligen en intim konsertkänsla. Jag gapade i princip hela konserten, jag var som i chock av hur sjukt proffsig hon är. Hennes otroliga sångkapacitet tillsammans med dansen, duktiga musiker, närvaron, ljusshowen och hela arrangemanget var fantastiskt att få uppleva. Det är sådana konserter som ger mig inspiration till min egna musik och att jag själv en dag vill stå på stora arenor och kunna leverera en minnesvärd show till publiken.

Nuförtiden finns det stor tillgång till all slags musik så lätt via digitala plattformar, vilket gör att förväntan på att få något utöver det vanliga av artisterna på en konsert är högre. Jag själv hade min första releasefest i oktober för min nya låt I Got It där jag framförde tre tidigare låtar plus den nya. En utav de tidigare låtarna var Guiding Light som jag bland annat skrev när jag bodde i Los Angeles i våras. Jag är featuring på låten och det är endast en liten del av låten som består av min sång, sedan är resten dropp. Inför releasen funderade jag hur vi kunde göra låten live med bara gitarr och sång. Det slutade med att jag skrev två nya ganska enkla formdelar och låten fick bli fin och känslomässig i den live-akustiska versionen istället för väldigt cool och dansant som den är i originalversionen. Låten fick en helt annan känsla live och jag är så glad att kunna ge det till de som kom på releasen, att de fick uppleva något extra som inte ens finns utgivet än att det ska låta precis som det gör på originalversionen. Har folk tagit sig dit för att lyssna på ens musik live, då vill jag bjuda dem på något extra.

Jag ser fram emot ännu ett nytt år med fantastiska konserter och spelningar att minnas.

/ Sanna Martinez

Lyssna på I Got It här nedan!

Misery Loves Co. - Zero

Jag minns när jag var 16, jag gick första året i Gymnasiet och en viss osäkerhet hade redan slagit rot i mig. Småstadstristess blandades med en rivande känsla att inte riktigt känna sig bekväm. Samma år släppte Misery Loves Co. albumet Your Vision Was Never Mine To Share, en skiva som under många år sågs som bandets avslut. Bandet hade då gått från avgrundsskrik till att bli mer återhållsamt, samtidigt som tyngden fanns kvar, men en större betoning på alternativrock, som också visade sig i en cover på The Cures The Drowning man. 19 år senare är man nu tillbaka med efterföljaren, som man döpt till Zero. Man kan se på bandets utveckling på många olika sätt men för mig har bandet blivit lite mindre introvert i texterna och de riktar sig mer utåt, det personliga helvetet finns kvar men blandas också med samhällets mörker. Samtidigt är Patrik Wiréns röst mer återhållsam nu, Patriks variation i rösten har varit med hela tiden, men det återhållsamma har med åren blivit mer framträdande. 

Zero känns som en skiva som tar avstamp i den förra på ett bra sätt, det känns som två skivor där grunderna är samma, men att bandet har förfinat och moderniserat grunderna på Zero. Jag skulle säga att nyckellåten är Fell in love, en lugn men tung historia som växer. Titeln kanske lovar en slags kärlekshistoria, men det är snarare en låt som bottnar i mörker. Det är fortsatt mycket självtvivel i texterna, ett krig mot sig själv, men där också aspekterna att det är svårare att vinna ett krig mot sig själv i ett samhälle som står förlamat i kyla och murar tas med. Jag fastnar i larmet, i den ljudmässiga paniken i ett spår som The waiting room, som nog är den tyngsta låten på skivan och som mest påminner om det självbetitlade debutalbumet. Det känns som att man, generellt, låter låtarna ta tid, bygga upp sig och helt plötsligt explodera i ett känslomässigt utlopp. Det låter, med få undantag, väldigt bra.

Lyssna på Zero här nedan! 

Sara Yasmine - Kom Hem

Jag intervjuade Sara Yasmine i januari 2016 inför släppet av hennes debutalbum Åh nej! som släpptes i februari samma år. Tiden går och i februari nästa år planerar hon att släppa uppföljaren Osårbar. Första singeln, som släpptes idag, heter Kom Hem. Det är en lugn, melankolisk och stor låt, känslomässigt. 

Saras musik känns genuin, som om hon släpper musik från hjärtat eller inte alls och som om varje ord hon sjunger betyder något. En gata som inte är som förr, ett avsked, och i avskedet en skrikande sorg, en minst lika högljudd längtan om att någon ska komma tillbaka. Jag misstänker att många kommer röras till tårar. Det är musik som både river upp, berör och griper tag med mer än ett finger, mer än en hel hand, ja, med ett helt hjärta.  

Lyssna på Kom Hem här nedan! 

   

Konflikten - Frigolit

Foto: Press

Konflikten är ett himla sympatiskt band, det är en av anledningarna till att de är en följetång här på bloggen, en annan anledning är förstås att de är ett fantastiskt bra band, med texter som både berör och river upp och melodier som fastnar. Första gången jag hörde Frigolit var för några år sedan när Konflikten spelade den i Gothenburg Sessions och nu, i slutet av 2019, finns den äntligen i en inspelad version. I sina texter behandlar Konflikten vanligen både vardagliga problem och betraktelser och vill samtidigt slå hårt emot fördomar och destruktiva normer och förväntningar. 

Konflikten berättar själva att just Frigolit handlar om att bryta sig loss, släppa taget och riskera att kanske gå vilse. Jag gillar texten, om att låta drömmarna göra sin debut, att behöva skakas om och låta pulsen slå för fort. Frigolit är en del av den kommande EP:n Tack för att du fanns/finns som släpps i januari nästa år, och som firas med en releasefest på Oceanen här i Göteborg. Frigolit är min favorit än så länge från bandet och jag ser fram emot EP:n och releasefesten i januari, då hoppas jag alla som är där känner att de får sitta still en annan dag och att de bjuder upp kvällen till dans. Konflikten är så värda det. 

Lyssna på Frigolit här nedan!