Mareld - Mot en sol någonstans

Omslag: Mikael Lagnebrant

Mareld har nu äntligen släppt EP:n Mot en sol någonstans. Jag recenserade singeln Förlorare i samband med att den kom och jag blev imponerad av soundet, av bilderna jag fick av låten. Texten om miljön som gärna kompenseras bort om det finns någon ekonomisk vinst att hämta, samtidigt som det musikaliska landskapet som byggdes upp innehöll samma byggstenar som Songs: Ohia. 

Jag måste börja med att nämna titellåten som är en fantastiskt fin historia. Jag tänker på när man har bott länge i en stad och man har sett allt. Vänner försvinner och sammanhangen skrivs om. Ibland kanske inte så snabbt som man önskar och ibland så var kanske just de sammanhangen som försvann något som fick en att vara kvar i stan. Plötsligt måste något radikalt hända som hämtar hem livslusten igen. Det är en otrolig låt och orgeln i låten lägger på ännu mer känslor. Jag har alltid gillat användandet av just orgeln i musik. Det finns nog inget annat instrument som berättar om sorg på samma sätt. Det är en sorgens berättare. 

I Grusvägar gör Carl sin bästa sånginsats hittills. Fylld med känsla, samtidigt rak och stabil. Förlorare är lika fin som innan men lyfter kanske ett extra snäpp i detta sammanhanget. Den enda låten jag inte fastnar riktigt för är Sanning än. Jag gillar desperationen i Carls röst i slutet, den biter sig fast, men musikaliskt så biter den inte lika mycket som övriga. Annars är detta en fantastisk skara låtar.

Lyssna här nedan!

Virvel - Strandens morgengry

Foto: Joëlle Adjovi

Virvel är tillbaka med andra singeln i ordningen. Dansk-svenska Andrea Blomquist, som ligger bakom Virvel, släppte i november Vår början, en singel som var på svenska. Nya singeln Strandens morgengry är på danska. Jag älskade verkligen första singeln. Den var som en promenad längs vattnet eller över det och jag gillar när musik känns som en naturkraft och när naturens instrument blir till musikaliska dito. Ett piano som gör en duett med vågorna. 

Den känslan gav Virvel mig på debutsingeln och jag tycker Andreas röst bär otroligt många värmande lager. Musiken och texten kan vara vemodig och kännas kylig och sorgsen men rösten finns där som en stark kontrast, till bredden fylld av värme. 

Strandens morgengry är liksom debutsingeln en stillsam historia, som gjord för att spelas upp om nätterna när allt är tyst runt om en. Musikaliskt rör den sig något snabbare i slutet. Texten är återigen poetisk och vacker. Hon är fantastisk på att måla upp bilder så hjärnan får som tavlor av vackra miljöer framför sig. Texten bär på ett nostalgiskt skimmer, en saknad och en kärlek till där hon växte upp. En påminnelse om att inte glömma sina rötter. Det är de som gjorde en till det man är. Jag längtar redan efter ett helt album med Virvels sånger. Det är oerhört drabbande.

Lyssna här nedan!

Fem album: Alpaca Sports

Foto: Jonas Börjesson

Fina Alpaca Sports är tillbaka med albumet Another day, det första sedan 2018. I mina öron är det deras bästa hittills. Jag kan exempelvis inte sluta lyssna på Break my heart eller den fina Örgryte IS-hyllningen Autograph. De fina detaljerna i Slipping through my fingertips lyfter låten till åtminstone Guldhedens höjder och överlag är det fantastisk pop som är som bomull för själen. Idag gästar Alpaca Sports, genom Andreas Jonsson, bloggens serie "Fem album." Spotify-länkar till albumen hittar du genom att klicka på respektive albums titel. 

The Smiths - The Queen is dead (1986) 

The Smiths måste givetvis finnas med på en sån här lista. Influerat mig och Alpaca Sports enormt mycket på väldigt många sätt. Nåt annat vore en stor lögn! Bandet som fick mig att börja lyssna på indiepop från första början. Vi har till och med släppt en låt som har med Johnny Marr i titeln. 

The Brilliant Corners - Somebody up there likes me (1988) 

Om The Smiths var anledningen till att jag fastnade för indiepop från första början så är nog detta album, tillsammans med albumet Joyride och låten Why do you have to go out with him when you could go out with me?, kanske anledningen till att jag vågade starta upp Alpaca Sports och sjunga överhuvudtaget. Så många otroligt bra tidlösa låtar som går att lyssna på hur många gånger som helst. Teenage, Trust Me, With a kiss och Friday Saturday Sunday morning för att bara nämna några. När The Brilliant Corners återförenades 2013 var det väldigt stort för mig att de var Alpaca-fans och att vi fick dela scen tillsammans. Jag och Amanda har sjungit med Davey i Berlin och Birmingham (av alla ställen på jordklotet), och vi har lånat in deras James på trumpet vissa spelningar. 

The Hit Parade - With love from… (1988) 

Ett av mina absoluta favoritband och låtskrivaren Julian Henry har verkligen influerat mig och påverkat hur jag tänker och skriver musik. Underbara moll7-ackord, lekfulla pop-melodier, catchig sång med perfekt dos av den bitterljuva känslan som jag älskar, bubbliga andra-stämmor och arrangemang osv! Har hållit på i över 40 år och det nya materialet håller minst lika hög kvalitet som första singlarna han släppte på 80-talet. Älskar The Hit Parade! 

Acid House Kings - Sing along with Acid House Kings (2005) 

Ett album som jag har lyssnat på så kopiöst många gånger. Genialiskt att släppa denna tillsammans med en bonus-cd med karaoke-versioner och enklare musikvideos. Minns att rundpingis var temat för en video, måste försöka hitta denna cd! Har alltid varit ett stort fan och funnit mycket inspiration från egentligen alla band med koppling till kungarna. Club 8, Red Sleeping Beauty, The Legends osv. Favoritlåten är nog That’s because you drive me. Superstort för mig att Alpaca Sports kunnat göra roliga samarbeten med AHK och Red Sleeping Beauty genom åren! 

The Beach Boys - Pet Sounds (1966) 

Mitt favoritalbum och jag hamnar ofta i väldigt långa perioder när jag enbart lyssnar på Beach Boys, kan till och med hålla i sig flera år. Att spela in skivor med Ian Catt har också gjort mig mer intresserad och uppmärksam på hur stämsång och harmonier kan byggas upp. Här är den här skivan helt otrolig. Det finns så många dimensioner och oändligt med detaljer att upptäcka.

/ Andreas Jonsson, Alpaca Sports 

Lyssna på Another day här nedan!

Andreas Gavlén - Time

Senast vi hörde från Andreas Gavlén var i oktober förra året då han bjöd på skramliga Fade away. En låt som fick mig att tänka på min uppväxt med Broder Daniel och det bandets förmåga att tonsätta ångestfyllda skrik med strängarna. Andreas fortsätter på det organiska soundet på nya singeln Time. Han har väl till viss del fortfarande ett sökande sound, även om jag tror att just det mer organiska skramlet är den rätta vägen att gå för honom. 

På Time bjuds vi på en melodiös rocklåt där Andreas röst låter mer raspig än någonsin i refrängen. Det passar honom väldigt bra, tycker jag. Här beskriver han någon som lärt sig att inte visa sina rädslor, någon som har många sömnlösa nätter i jakten på drömmarna som tycks vara mil bort. Men tiden kommer färglägga det gråa, tiden kommer visa ens sanna färger. Till slut. 

Jag tyckte Fade away var ännu bättre och tycker Andreas musik låter som bäst när gitarrerna skriker men jag ser Time som ett bevis på att Andreas snart kommer slå igenom stort. Han har melodierna, han har rösten och öppenheten. Han vågar visa sig sårbar och klär många av de svåraste känslorna i fina landskap och fantastiska melodier.

Lyssna här nedan!

Rebecka Reinhard - Give it up

Foto: Press

Rebecka Reinhard bygger upp den kommande EP:n Strange week bit för bit. Senaste singeln heter Give it up. Rebecka debuterade redan 2017 med drömska Pisces. En låt med en text som poetiskt bygger upp en dröm, en kärlek. Rebecka har genom åren fortsatt att bygga upp en imponerade värld, med vackra detaljer och drömska arrangemang, med en röst som också tycks vara utskuren ur just en dröm. Skramliga vaggvisor för natten beskrev jag hennes låtar en gång för en vän och det är väl mycket just det som det handlar om. Lydia (2019) är en sån låt som fått ofta fått klä mina nätter, särskilt under pandemiåren. Den var ett rep som ofta drog upp mig de där speciella åren. 

Senaste singeln heter alltså Give it up och det är en skramlig poplåt som till viss del får mig att tänka på Hole. Jag gillar verkligen hur refrängen byggs upp och blir ett hårdare slag för varje gång den kommer tillbaka. Till slut, efter sista smällen, öppnas en väg framåt. Ibland finns det flest steg framåt i att ge upp någonting. En syn, en förhoppning, en väg. Jag gillar verkligen kraften i låten, hur refrängen bjuder in mig gång på gång. Ett skramligt vackert vemod.

Lyssna här nedan!

Fem album: Desideria

Foto: Linda Jägerström 

Desideria bjuder på elektronisk mystik. Det låter ibland som tonsatta skogspromenader om kvällarna, som att simma ut själv i älven i en mystisk dimma. Hon bjuder på ljud som liksom dansar fram. Hon blandar engelska och gutamål samtidigt som det inte är de enda språken hon bjuder oss på. Hon är en artist som förändrar synen på språk och gör språket till något annat än ord. Det är så mycket som kommunicerar med en här och det är väldigt fint. Senaste singeln heter Serotonin och den är hämtad från hennes kommande debutalbum som släpps i mars. Idag gästar hon bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen finns att lyssna på, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Delia Derbyshire - The Synth and Electronic Recording Exchanges (2019) 

Jag upptäckte Delia genom en dokumentär för några år sen och det förändrade mitt lyssnande. Hon var en pionjär inom elektronisk musik och en av grundarna av BBC Radiophonic Workshop. Hon skapade sina mest inflytelserika verk under 60- och 70-talen och experimenterade ofta med ljud i en nästan science fiction-liknande anda, huvudsakligen genom användning av bandspelare. Hennes musik är som inget annat jag har hört. På grund av den analoga inspelningen känns det ofta så organiskt och imperfekt. Det gör på något sätt att det blir ännu mer helt bortom den här världen. Jag hörde i en senare intervju att hon var besviken på hur musikutvecklingen tog form när syntar blev mer kommersiellt populära. Ibland fantiserar jag om vilken typ av musik hon föreställde sig skulle ta över världen i vår tid. Jag hade så gärna velat höra mer av hennes vision. Nu lever de bara som ett fantasilandskap under mina sena kvällar ibland. 

Aphex Twin - Orphans (2018) 

Aphex Twin är min husgud. Jag tycker om både hans ambienta eror och hans utveckling mot allt komplexare beats och det han kallar ”brain dance”. Utom alla uppenbara älsklings-tracks tycker jag verkligen om hans EP Orphans från 2017. Här har han samplat en så snygg dikt, This is the night mail av WH Auden från 1936, som handlar om tåget med nattposten och är otroligt poetisk! Den är inläst med en gammaldags talröst men tonen och timingen är slående vackert och märkligt musikaliskt. Ibland känns den som ett bättre lyriskt verk än nästan all rap jag hör idag (och då är jag ändå ett stort fan av rap). I alla fall, Aphex twins take på den är kanske det ENDA som kan motivera mig att gå till dansstudion vissa dagar med mycket träningsvärk, det är verkligen ett ånglok. 

Joanna Newsom - The Milk-Eyed Mender (2004) 

Harpa är min stora akustiska kärlek. Kanske till en början för att 50-talets drömmiga sida drog in mig i sin rökridå när jag var barn och jag har sett en enorm uppsjö dramatiska verk och romantiska komedier från gamla Hollywood under min uppväxt, som brukade innehålla spår av alla möjliga drömska harpor. När jag senare upptäckte Dorothy Ashbys mer nyanserade harpa (The Jazz Harpist, 1957, en liten ”honorable mention”) stannade tiden, och jag släpptes in i en helt annan färgskala, en trygghetszon att existera i. När jag sen kom till mitt möte med Joanna Newsom som fortfarande väldigt ung krossade Peach, plum, pear mitt hjärta i bitar och förändrade min bild av harpan. Jag hade aldrig hört någon spela harpa på det sättet, med sin säregna nästan barnlika röst, det abstrakta sättet att berätta om det mest personliga och ett så komplext melodispråk. Hon är så brutalt avancerad, men också på något sätt lättillgänglig med hjärtat i handen. Det finns ett före och efter det för mig. Efter det köpte jag min första harpa, så troligtvis blev jag harpist på grund av Joanna och Dorothy. 

Tristwch Y Fenywod - S/t (2024) 

Nyligen upptäckte jag Tristwch Y Fenywod, som debuterade 2024 med ett självtitulerat album. Deras musik är en slags experimentell, gotiskt präglad häx-lik upplevelse med ovanliga rytmer. Namnet är på walesiska och betyder "kvinnors sorg". Jag älskar verkligen hur walesiska och korniska låter, något jag först upptäckte genom Gwenno (honorable mention – låten Tir Ha Mor). För mig är det också otroligt inspirerande att se artister som gör något originellt och annorlunda med sina minoritetsspråk. Det känns som en slags gemenskap, eftersom jag själv skriver mycket musik och ljudkonstverk på gutamål (det gamla gotländska språket). Tristwch Y Fenywod har verkligen ett unikt och egensinnigt melodiskt språk. Låtar som Blodyn Gwyrdd ("grön blomma") och Llwydwyrdd ("grå-grön") bjuder på fascinerande rytmiska och ljudmässiga världar. 

Arca - Kick ii (2021) 

Jag har tyckt om Arcas musik sedan de tidiga albumen. Många av dem är helt fyllda med detaljer och texturer som rör sig… yum! Jag fastnade nog på riktigt när Xen kom, men Kick ii slog omkull mig helt. Rakata är fortfarande min go to party-song. Även en så bra låt om man inte vill att föraren ska somna när man åker bil om natten, då sätter jag alltid på den. Dock förstör jag den alltid totalt genom att sjunga med i alla partier, inklusive alla synth-bitar där det inte finns sång! Till mitt försvar njuter jag verkligen ohämmat! Jag älskar Arcas sätt att förhala timingar, få beats att snubbla över sig själva, och sättet hon håller energin stadigt hög genom många konstiga progressioner. Hon kan vara både subtil och drastisk på samma gång. Jag beundrar producenter som verkligen använder musikproduktion som ett digitalt hantverk.

/ Desideria 

Lyssna på Serotonin här nedan!

Kite - Heartless places (Feat. Nina Persson)

Foto: Lars Sundestrand

Den elektroniska duon Kite är tillbaka i ett möte med Nina Persson från The Cardigans. Kite släppte som bekant debutalbumet VII förra året. Man kanske även kan se det som ett slags samlingsalbum då låtarna samlats in under många år. Hand out the drugs därifrån har jag spelat in i min själ. En längtan efter frihet, en längtan efter att slita av sig tvångströjan och få leva igen. Den nedtonade Glassy eyes berörde mig också starkt och den intensiva Panic music fick min kropp att förvandlas till ett dansgolv för alla slags känslor. Jag måste också nämna Tranås/Stenslanda som känns både personlig och stark och jag tänker tillbaka på uppväxten i Kalmar, det gråa som nästan försökte jaga bort de färger jag ville bära. 

Heartless places heter den nya singeln och Nina Persson gästar på ett oerhört fint sätt och hennes röst gifter sig verkligen med Nicklas Stenemos dito. Låten handlar om ensamhet och en inre kamp, ett sökande efter gemenskap. Att skyffla undan mörkret och komma ut på den andra sidan. Men det är lätt att det destruktiva tar över, att ensamheten och mörkret tar tugga efter tugga på en. Det är lätt att istället söka efter flaskan och dricka för mycket. Det är en sårbar låt, en inre melankolisk resa och det låter fantastiskt bra.

Lyssna här nedan!