fredag 24 september 2021

"Vi är ett riktigt radarpar som alltid hamnar i trubbel, medvetet eller ej"


Duon Norregård, som består av David Nilsson och Jabob Persson, växte upp i Emmaboda men nuförtiden bor de båda i Växjö. Norregård gör grym pop på debut-EP:n
Smutsigt, snyggt och jävligt bra som släpps idag. Tempot varierar, men de håller stadigt fast i melodier som fastnar. Här nedan berättar de mer om sig själva, om Emmabodafestivalen och att de önskar en större förståelse för de som jobbar inom kultur. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Vi skulle beskriva oss själva som en småländsk popduo som gör svensk musik. Några influenser är Thomas Stenström, Felicia Takman och Oskar Linnros. 

Var kommer namnet Norregård ifrån och varför valde ni just det? 
- När vi var påväg att starta upp allt så behövde vi ett namn. David stod en dag i duschen (som han brukar) och insåg att vi bor ändå här på Norregård och det låter rätt passande. Så då blev det det! 

Hur var uppväxten i Emmaboda? 
- Standard småstad: vanlig, alla känner alla. 

Var ni ofta på Emmabodafestivalen? 
- Jakob missade 1 år från 2009 och framåt medan David var där några gånger, typ 3. 

Vad är era bästa minnen därifrån? 
(Jakob) - Two door cinema club 2011. Efter att dem hade släppt sitt album Tourist history och Jakob kunde varenda liten låt. 

(David) - Den Svenska Björnstammen 2016. En sån spelning där man kunde ta på stämningen helt enkelt!

Hur lärde ni känna varandra från början? 
- Via en musikproduktionskurs på Linnéuniversitetet i Växjö. På grund av vår åldersskillnad i Emmaboda så umgicks vi inte när vi bodde där. 

Tänk er att er debut-EP är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där? 
- Ett tåg som har lämnat stationen! Stämningen är spänd, dyster men ändå lite hoppfull. 

Vilken låt är er egna favorit från EP:n? 
(Jakob) - Mitt Paradis.
(David) - Nytt liv.

Vilken är er mest oväntade influens? 
- The 1975. Vi älskar dem helt enkelt! 

Har ni någon speciell metod när ni skriver texter? Hur utlämnande kan ni vara? 
- Vi har lite olika knep men oftast kommer musiken först och texten sen. Texten brukar komma efter känsla och vi är så ärliga och personliga som vi bara kan. Det är det som gör Norregård till Norregård. 

Snart dags för första livespelningen. Vad vill ni ge på scenen och vad kan publiken förvänta sig? 
- Vi vill ge ett extra intryck från det man hör från sina hörlurar. Man kan förvänta sig energi och glädje från oss på scenen! 

Om man bortser lite grann från situationen med Corona, hur tycker ni att Växjö mår som musikstad? 
- Vi tycker musikscenen och kulturlivet är bra i stort! Det vi saknar är en scen för lokala akter. 

Corona har ju effektivt minskat våra intryck i vardagen, hur hanterar man det när man försöker göra något kreativt? 
- Vi tycker att det blev lättare att göra klart saker för att man fick mer tid på ett annat sätt. Däremot så fick man hitta kreativa intryck från andra ställen som befann sig i hemmet, vilket var en utmaning. 

Är det någon speciell förändring i kulturlivet som ni skulle vilja se när allt med pandemin är över? 
- En större förståelse för folk som jobbar inom kultur, både på en scen och bakom. Hur mycket jobb som läggs ner som inte syns. 

Om ni var karaktärer i en valfri klassisk film, vilka hade ni varit då och varför? 
- C-3PO och RD-D2: Vi är ett riktigt radarpar som alltid hamnar i trubbel, medvetet eller ej. 

Vad händer framöver för Norregård? 
- Vi håller för tillfället på med att skriva ny musik och nu när restriktionerna har släppt vill vi ut och spela så mycket vi bara kan! 

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka? 
- Queen, Live Aid 1985!

Lyssna på Smutsigt, snyggt och jävligt bra här nedan!

Musikminne från Silveräpplen


Simeon Pappinen Hillert, som gör musik under namnet Silveräpplen, släpper idag den elektroniska pärlan Heartbreak City, där fina Kristina Issa gästar. En fantastisk duett. Låten är hämtad från den kommande EP:n Secretly Dreaming of Bongos. Idag gästar Silveräpplen för att berätta om ett musikminne, kopplat till The Cardigans. 

Jag gick på gymnasiet och spelade i mitt första band när musikvideon till You're The Storm rullade för fullt på ZTV. Det var nåt magiskt med det där soundet, refrängen och gitarrsolot som fick mig att drömma om stora scener och vita gitarrer. Det är nåt speciellt med musiken man älskade just i tonåren, den satte djupa spår och det slutar aldrig kännas surrealistiskt och nervöst när man möter och jobbar med artister man älskade just under den perioden. 

Drygt 10 år och många hundra gig senare fick jag samtalet av en vän, "Kan du hoppa in som backlinetekniker, trummor och bas... åt The Cardigans...första giget är i Mexiko". Svarade ett glatt och jäkligt nervöst "Ja". 

När giget närmade sig pumpade medierna ut nyheten att ett gigantiskt oväder var på uppgång på andra sidan atlanten och när dagen för avresa kom fastslogs att Mexikos största oväder nånsin pågick för fullt, men att epicentrum var i en annan del av landet så våra flighter skulle ändå kunna flyga. 

Någonstans i Europa bytte vi plan, jag mötte för första gången de andra teknikerna och några av bandmedlemmarna. Jag var flygvan och ganska luttrad efter allt turnerande, men det var ändå nån jäkla spänning med att kliva ombord när man visste att man skulle köra rakt in i den där stormen. Jag hade som vanligt gjort en spotifylista av setlisten för att kunna tänka igenom helgens jobb. Efter några timmars flyg drog jag igång listan på repeat, slöt ögonen och somnade. 

Vaknade av att planet skakade till rejält, regnet piskade mot rutorna och jag inser att mina lurar matar låten You're the Storm på högsta volym. Piloten förberedde för landning i regnkaoset, det var mörkt utanför men ett ganska varmt gult sken i kabinen, jag såg bandmedlemmarna där framför mig och plötsligt var låten framme vid det där gitarrsolot.. och sen slutrefrängen "Cause you're the storm that I believe in" när vi gick in för landning. 

Plötsligt släppte all spänning, jag fick ett stort leende på läpparna och tänkte: "Ja, kraschar vi nu så har ju världen i alla fall knutit ihop den här storyn jäkligt bra"

/ Silveräpplen 

Lyssna på Heartbreak City här nedan!

måndag 20 september 2021

The Father


Ingenting är riktigt tydligt för den som ser filmen The Father. Men det den beskriver griper tag något alldeles oerhört. Anthony (Anthony Hopkins) är dement och livet blir allt rörigare för honom. Han känner inte igen sin dotter när hon kommer hem efter att ha handlat. Det gör inte vi heller, då hon helt plötsligt spelas av en annan skådespelare. Detta händer flera gånger. Det vi ser är livet ur Anthonys Perspektiv. Hans vardag. Hans sökande efter ett ankare som ena dagen är fast vid honom, som andra dagen är borta. Förvirringen och hjälplösheten biter sig fast. Det är kyckling till middag varje dag - eller är det? Lägenhetens utseende förändras - ibland på bara några sekunder och vems lägenhet är det egentligen? Vilka bor där ens? Nuet dras undan hela tiden, då minsta lilla sak påminner om ett annat liv för längesedan - eller alldeles nyss. 

Allt flyter omkring även för oss som ser filmen och det finns inga riktigt tydliga svar på vad som är sant och falskt av det vi bevittnar. Det spelar inte heller särskilt stor roll. I vanliga fall så handlar en sån här film om de anhöriga och deras upplevelser av att vara nära den sjuke. Här får vi allting. Men mestadels hur Anthony upplever sitt liv. Det liv som han allt mer tappar greppet om. Det som finns att hålla fast vid är enstaka minuter av klarhet, musik och en stillsam kram från en sjuksköterska. 

Jag blir väldigt berörd av dottern (Oliva Coleman) och Anthonys samspel. Hur hon behöver vara både dotter, anhörig och sköterska - med alla miljoner känslor som ingår. Det finns inga filter i filmen. Vi går rätt in i ålderdomen där mycket består av rädsla och vilsenhet. Att känna sig hjälplös i sin egen kropp och vilse i sin egen hjärna. Det är en av de absolut bästa och mest berörande filmerna jag har sett på mycket länge.

fredag 10 september 2021

Musikminne från Linnea Jansson


Idag släpper Linnea Jansson sin debut-EP. EP:n som fått namnet Molkom 1943 innehåller låtar som skrivits utifrån Linneas mormors uppsatsbok skriven 1943 på just Molkoms Folkhögskola. Det är en EP som berör på djupet. På alla sätt. Idag, dagen till ära, så gästar Linnea bloggen för att berätta om ett musikminne!

Vi skulle på Norge-turné jag med mitt jazzpopband Birds of Speech, för att spela på några festivaler och på klubbar. Vi började med att hyra en bil i Trondheim på rent a wreck och bil-uthyraren hade bett oss ta med egna filtar för att sätena var så oljiga. Vi möttes av en riktig skrothög till minibuss, men den skulle ta oss till första spelstället, Todalsfestivalen i Aure. Vi reste genom ett landskap som var som musik för ögonen, ett sagan om ringen-landskap och vi blev helt förtrollade. Väl på plats fick vi reda på att vi skulle spela på ett skär, festival-bokaren pekade ut i vattnet, ”där ute” där var en liten ö, han berättade att vattnet kommer att stiga under konserten så att publiken som sitter i båtar kommer att komma närmare och närmare er. Nästa kväll satt det människor i fiskebåtar och vinden var vår förstärkare. Skäret krympte och krympte och till sist var det inget kvar av vår spelscen. 

Senare skulle jag lära känna mitt nya favoritband, Ella Guru. Ett krautband från Trondheim och Aure som spelade ettrig, flummig och jävlar anamma-rock. Medlemmarna i bandet såg så helt bekymmerslösa ut, fattade inte om det var menat eller om det var en del av deras spelstil. Sångaren däremot, stod för alla uttryck och hoppade bland annat upp på bjälkarna i ladan de spelade i och hoppade ner med mikrofonen i munnen. Jag fick min första riktigt sceniska knock out och förstod att allt kan hända på scen, speciellt i Norge. Kvällen avslutades med ett jam i nedre delen av ladan och jag minns än idag disco-lampans sken mot saxofonens guld, i bakgrunden skräniga sångröster och himlens ljus.

/ Linnea Jansson

Lyssna på Linneas EP här nedan!

onsdag 8 september 2021

Musikminne från Irina Röjås


Irina Röjås släppte singeln Kvinna för en dryg vecka sedan. Både soundet och texten andas frihet - frihet från begränsningar som stänger in någon i förlegade normer. En vacker folklåt där både Irinas röst och fiolen förtrollar. Idag gästar Irina bloggen för att berätta om ett musikminne!

Musikupplevelsen som kom till mig direkt när jag blev tillfrågad att skriva denna text utspelade sig under mina tonår. På den tiden spelade jag bland annat trummor i ett rockband tillsammans med ett par andra tonårskompisar och vi hade skrivit våra första två låtar. Vi befann oss i en studio i Stockholm för att spela in dessa låtar. Min mosters exman som hade hjälpt oss med studion var med oss en del för att stötta. Vid ett tillfälle, som i en synkroniserad helhet, så ringer han sin bror för att han får känslan av att det skulle passa fint med stråk på en av våra låtar. Brodern är tillgänglig och kommer ner till studion för att lägga stråk. 

Brodern går in i inspelningsrummet och vid första stråktaget på sin elektriska viola så går den här tonen oförutsägbart rakt in i mitt tonårshjärta och skakar om ordentligt. Tårarna forsar oavbrutet och okontrollerat så jag går upp ur källarstudion utanför där tårarna fick fortsätta forsa. (Ja, det var på den tiden då jag brukade gömma mig i allt som kändes). Tonårs-Irina upplevde detta som att hela den här människans genuinitet talade naket och direkt genom violan rakt in i hjärtat och vibrerade om. Jag blev berörd in på djupet på ett sätt som aldrig hade upplevts tidigare. Något inom mig väcktes till liv. 

När tårarna fått flöda, går jag ner igen till studion och får höra alla dessa vackra, starka, nakna toner och tårarna forsar okontrollerat ut igen. I mötet med denna underbara människa blir jag sedan omfamnad i min gråt av en sådan stor och varm kärlek. 

Det är fantastiskt hur talande, direkt, naken, sårbar och rå musik kan vara. Det är som att genom musiken kan alla våra lager och mönster skalas av och vad som får upplevas är människan i sin sårbara, nakna, kraftfulla och sanna essens. Människans vackra hjärta, som får möjlighet att tala till ett annat hjärta i öppenhet. Ibland kan musiken vara den nyckel som öppnar upp till nya dimensioner. Musiken kan vara den som läker och påminner oss om vad som är sant. Den kan reflektera vad som är närvarande inom oss och skapa luft för spänningar att vibrera utåt. Precis som för tonårs-Irina, där vad det än nu var som ville bli uppmärksammat fick en möjlighet att bli sett. 

Denna unika varelse, Örjan Högberg, har sedan fått finnas med genom livet och har fått lägga stråk på flera av mina låtar som finns tillgängliga att lyssna på om en vill. På min senaste singel Kvinna är det värt att nämna att det är en annan strålande varelse, Hanna Jerndal, som har lagt vibrerande stråk som också helt unikt och naket fått beröra hjärtat på djupet. 

/ Med kärlek och ljus, Irina Röjås

Lyssna på Kvinna här nedan! 

tisdag 7 september 2021

Musikminne från SOMA


Stockholmsbaserade artisten SOMA släppte i slutet av augusti EP:n Make me human. EP:n innehåller 5 låtar som lyfter våra kroppar bortom begränsningar, som ser till det mänskliga i oss. Det är både vackert och fantastiskt bra. Idag gästar hon bloggen för att berätta om två olika musikminnen. 

THE ONE THAT GOT AWAY 

I hear my dad and his girlfriend arguing in the next room. I feel some confusion stirring up in the air. They are clearly fighting over something while trying to keep their voices down. 

“Soma, you like music, right”, my dad’s girlfriend asks rather shyly. “Your dad and I have two free tickets to the Michael Jackson concert, and we were wondering if we should let you go with one of us”, she adds. 

It’s like someone somewhere had heard into the most private part of my mind and uncovered my biggest secret. Did they know how much I wanted to see Michael Jackson? Did they even know how much this meant to me; how monumental this was? 

Did they know that when the world hurts too much and no one wants to play with me after school, I go to Michael? A place where magic is possible. THIS was pure magic! How did Michael know to come to a small city in the middle of “nowhere”? How did he know that I was here

Yes, yes, yes! I had to be at this concert! I had been obsessively listening to Michael’s songs and studying his music videos, storytelling and dance moves for several years now. I know that on the outside I look like a 10-year-old little girl, but on the inside, I was ready for this! 

“No, I believe you are too young for these types of events. We’ll take you when you are a bit older”, these strangers that call themselves my parents decided. 

They don’t understand. The next time will never come! I know this in my heart of hearts! It is now or never! I cry and try my best to translate my broken heart into words that seem too bulky and gross to contain emotions and knowing this delicate. 

Shocked by my parents' nonchalance, I swallowed this bitter betrayal, not knowing that in exactly 16 years I would get my redemption. 

THE ONE THAT WAS MEANT TO BE 

I pick up my phone and I hear my partner’s excited voice at the other end: “I have some bad new and some great news! I got only one ticket, but I’m giving it to you! You have to go!”. 

What is he talking about? Turns out that Prince is in town, and somehow – I don’t know how – I have totally missed this. There are no tickets available anywhere, which is not surprising. 

With an almost arrogant certainty in my tone, I tell my partner that “No, we will both go. There will be a ticket for me – I can feel it”. 

My partner tries to prepare me for what seems to be an unavoidable disappointment, but I’m convinced. There must be a way in. 

We are walking towards the outdoors festival venue escorted by the beautiful evening summer sun rays of Stockholm. My partner is speaking out loud and mentally preparing himself to be left on the wrong side of the entry gate. “You go Soma, and I’ll listen from the outside. I know this is way more important to you than it is for me.” 

“Shush...listen to the guy in front of us!”, I say. 

Two steps ahead of me is man talking to a friend on the phone. I can’t piece together the whole story, but it is clear that someone might not be coming. This is my chance and the heightened heart palpitation and the sweat on my back is confirming my intuition! 

I muster all the courage I have in me and approach the stranger in front of me. He tells me that he will NOT sell the ticket and instead asks me if I could tell him a little about myself. Tell him about myself!? What is this!?
 
I tell him that I make music and that I’ve just permanently moved to Stockholm from Helsinki. I tell him that I’m not a social butterfly and don’t usually go out to concerts, since it can be a bit too much for my personal nervous system. I tell him that this is not about a concert, and that this is about a deeper connection. 

We spend the last minute walking side by side in silence. As we get to the gate, he hands me a wristband. I insist on paying but he assures me that he doesn’t want to sell the ticket. I promise to buy him a beer when we get inside, and he seems happy with that solution. 

As I hold the wristband and compare it to my partner’s ticket, I get a little worried. Mine looks different from his. 

My partner starts laughing and shouts “Holy shit Soma, you got the VIP ticket!”

/ SOMA

Lyssna på Make me human här nedan!


måndag 30 augusti 2021

Musikminne från Fröd & Joak


Bakom namnet Fröd & Joak döljer sig Fredrik Nilsson från Jönköping. Senaste singeln, Glaciers, kom i oktober förra året. Musiken påminner om både Joy Division, The National och Other Lives. Idag gästar Fröd & Joak bloggen för att berätta om ett musikminne! 

När jag tänker på "musikminnen" så finns det en del olika sorters minnen som jag kommer att tänka på. Det flesta handlar om konserter, delvis konserter jag har varit på då jag verkligen känt mig vilsen i upplevelsen, helt fri från resten av världen. Andra som jag själv har spelat på då jag verkligen känt mig "in the moment", som att jag verkligen är ett med musiken jag spelar. Det finns även konserter som jag minns som viktiga punkter i mitt liv, som symboliserar någon slags utveckling och framsteg i mitt egna sociala liv. Men idag tror jag att jag vill dela med mig av en annan sorts musikminne, som inte har något med livemusik att göra. Det handlar enbart om känslan att upptäcka något nytt och bli helt fångad. 

Sommaren 2018 var jag på en två-veckors turné i Centraleuropa med några vänner, som en roadie och gästande musiker åt deras band. Det var en väldigt ny upplevelse för mig, jag hade sen många år tillbaks varit ganska socialt instängd och vågade mig sällan åka iväg för långt hemifrån, ännu mindre till andra länder på turné i en gammal minibuss. Men jag hade lovat mig själv att försöka våga på mig ett mer äventyrligt sätt att leva, så där fann jag mig till slut. 

Turnén hade börjat i Polen, och efter den andra spelningen fick vi ett par lediga dagar i den vackra staden Kraków. Den sista morgonen vi spenderade där innan vi skulle åka vidare till Slovakien så satt vi alla och åt frukost tillsammans på ett litet café precis bredvid hostelet där vi hade sovit. Jag tror vi satt i det caféet i minst två timmar, om inte längre. Det var en mysig atmosfär, de spelade en skön blandning av modern indiepop/rock och sköna gamla 80-talslåtar. Allt från Arcade Fire och The Strokes till Madonna och Joy Division. Och de hade gratis Wi-Fi och gott kaffe, så vi kunde få lite jobb gjort också. 

Emellanåt försökte vi känna igen låtarna som spelades över högtalarna. Ibland blev det något man inte kände igen men diggade soundet av, så man tog upp sin mobil och använde Shazam för att ta reda på vad det var. Hade man tur så fick man något nytt att lyssna in sig på under nästa långa bilfärd. Och det var precis det som hände mig. En låt började spelas över högtalarna. Det första jag kunde höra var en soft gitarr, dränkt i reverb, som surrade över ett statiskt trumbeat. Inget som fångade min uppmärksamhet direkt, men jag tyckte det var ett trevligt ljud i bakgrunden. Men sedan så hörde jag en sångröst som bröt igenom. Den var soft, intim, feminin - nästan som ett spöke som melodiskt viskade. Min första instinkt var att det lät som något av Lana Del Rey - men när jag scannade med mobilen fick jag reda på att det var en låt som hette "Each Time You Fall In Love" av Cigarettes After Sex. Hade aldrig hört talas om det bandet innan - men jag skrev ner namnet på låten för att komma ihåg det, jag tyckte att soundet var väldigt skönt. Men ju längre sången höll på ju mer insåg jag att "Jävlar, den här låten är faktiskt väldigt väldigt bra.". Det kändes verkligen hypnotiskt på något sätt. Trots att låten i sig var väldigt simpel så var det just något i sångmelodin som bara fastnade i hjärnan. 

När vi väl hade åkt därifrån och kommit fram till våran nästa boplats tog jag tid att gå på en liten promenad och lyssna på låten igen. Och sedan en gång till. Och kanske några gånger till efter det. Jag började sedan kolla upp lite mer av deras musik - det visade sig att de bara hade ett album vid den tidpunkten, så jag sparade det på min Spotify och började lyssna på repeat. Trots att alla låtar lät nästan likadana från ett instrumentalt perspektiv så var det något med sången som fascinerade mig. Melodierna bara grävde in sig och satte sig i hjärnan. 

Varje gång jag hör den skivan nu för tiden så känns det som jag tas tillbaks till den sommaren. Minnen av sköna sommarkvällar och av att halvsova i passagerarsätet mitt i natten på motorvägar i Tjeckien. Jag tycker det är något väldigt speciellt hur man kan skapa musik som kan ha en sådan stor påverkan på människor - hur vissa toner och ackord i rätt ordning kan väcka minnen så intensivt. Som musiker tror jag inte att det finns någon hemlig formel man kan följa för att skapa en sådan sensation. Man får bara skriva det man kan, och hoppas på att rätt person hör det.

/ Fröd & Joak

Lyssna på Glaciers här nedan!