"Vi skulle gärna vilja spela in på någon okonventionell plats någon gång, högst upp i en fyr till exempel"

Foto: Press

Örebro-kvartetten Roseph bildades 2017. Bandet vann Livekarusellens regionfinal samma år. Bandet, som består av Josef Jansson O'Leary, Erik Lyding, David Engquist och Gabriel Henricson bjuder på soulig pop som värmer gott. Senaste singeln heter Passionfruit! Här nedan berättar bandet mer om musiken, tiden på Liljeholmens folkhögskola och om arbetet på nya plattformen Pindify!

Hur kom bandnamnet Roseph till?  
- Att konstruera ett bandnamn kan vara bland det svåraste som finns, alla alternativ man skrapar ihop är antingen upptagna eller urusla. I vårt fall var det David Engquist som “droppade” några alternativ under en lunch. Vi fastnade för Roseph då vi alla uppfattade det som originellt och lite udda. När vi googlade namnet så fann vi ingenting som var kopplat till någon musikalisk verksamhet, detta var en klar fördel då målet är att hitta ett substantiv som inte har använts av någon annan i ett musiksammanhang. Exempel på sådana namn är t.ex Coldplay och U2. 

Berätta om tiden på Liljeholmens folkhögskola, vad gillade ni mest med tiden där?
- Liljeholmen var på många sätt ett paradis. För det första är vi så privilegierade som fått växa upp i ett land där folkis-konceptet existerar, att under ett års tid få avsätta tid för att finslipa konstnärliga eller själsliga färdigheter är en ynnest. Liljeholmen är dessutom en väldigt läkande och kreativ plats, en “folkisbubbla” i dess sanna bemärkelse. Alla i Roseph studerade på musiklinjen men läste olika inriktningar: Låtskrivande, Jazz och musikproduktion. 

- Att starta bandet på folkhögskolan var en klar fördel då vi kunde repa, skriva och spela in varje dag, vi hade mycket tid till vårt förfogande och lade på så sätt en stadig grund för bandverksamheten. En annan bonus var att många av våra studiekamrater uppskattade vår musik och besöker fortfarande konserter, de har förblivit vår första hängivna fanskara. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade?  
- Inte riktigt. Vi hade givetvis massa olika musikaliska preferenser och tankar kring hur vi skulle vilja låta men rent genremässigt eller stilistiskt var inget självklart, det visade sig dock ganska omgående att vi ville eftersträva ett genuint, välpolerat men ändå organiskt sound. Vi ville helt enkelt anamma och kombinera de mest konkreta stildragen i de genrer vi tilltalas av, den moderna popens välproducerade perfektionism och soulens råa ärlighet. Att låtarna skulle stå i fokus och tala för sig själva har alltid varit högst prioriterat, vi låter dem visa vägen och definiera Roseph. 

Berätta om nya singeln Passionfruit! 
- Det är en mörk och varm låt som behandlar en kärleksrelation där båda parter har blivit varandras antagonister, ett frekvent förekommande fenomen när det kommer till unga människors kärleksliv. Målet med den här låten var att fånga besvikelsen, ilskan och hopplösheten som är lätt att känna vid ett uppbrott, speciellt som ung vuxen. Rent tematiskt är detta något som har gjorts många gånger men för Josef, sångare, kompositör och textförfattare var det viktigt att få behandla ämnet på ett så konkret sätt som möjligt. Vi vill att alla genom låten ska få chansen att minnas tillbaka på sina egna uppbrott och inse att man trots smärtan nästan alltid blir en klokare människa av det man går igenom. 

- Det är väldigt roligt att skriva svängiga och energiska låtar för att sedan matcha ihop dem med allvarliga och dystra texter. Vi känner att vi med Passionfruit har steppat upp vårt spel i flertalet avseenden, både i komposition, utförande och produktion. Det var viktigt för oss att släppa en slagkraftig poplåt och dessutom göra det på vårt sätt, vi såg till att ta tid på oss och att få det rätt, att göra en låt som banar väg för våra kommande singlar. Vi känner att vi med den här låten har satt tonen för kommande musik, vilket känns skönt, nu kan vi vila i detta ett tag.

Hur skulle ni själva beskriva ert sound? 
- Organiskt, sofistikerat och dynamiskt. Rosephs mål är att göra popmusik med många genreöverskridande influenser och på så sätt skapa ett unikt sound. Att ha gitarrinslag utan att bli stämplade som ett typiskt gitarrbaserat band är viktigt för oss. Vi tycker det är svårt att kategorisera vår musik, vi får ofta höra att vi är Indie, vilket inte säger speciellt mycket. Om vi skulle beskriva vårt sound för någon som aldrig hört oss tidigare så skulle vi nog sammanfatta det som dynamisk och groovig pop med smakfulla gitarrslingor som inspireras av bluesens och soulens pionjärer. 

Hur ser processen ut, från idé till färdig låt? 
- Oftast börjar det med att Josef skriver musiken och texten. Därefter spelas den upp i repan där vi alla börjar arrangera tillsammans. När vi kommit överens om ett arrangemang så spelar vi låten ett tag för att sedan komma på att resultatet inte är bra nog, då arrar vi om tills kompositionen känns fulländad, ett idogt arbete redan där. Vi har för vana att alltid spela in demos att utgå från. Det är främst David och Erik som sitter och jobbar med demo-produktionen och när den är klar så spelar David och Erik in bas och trummor och Gabriel och Josef gitarrer. Därefter spelas sång och körer in. När det kommer till övriga arrangemang så är vi alla inblandade och brukar ohämmat pröva idéer tills vi inte vet vad som är vad längre. Vi måste hålla vår deadline så efter en månad släpper vi motvilligt ifrån oss låten och lägger den i Davids händer som börjar mixa. Några mötestillfällen planeras in då vi lyssnar på mixen och tänker olika. Efter ett tag kommer den mastrade versionen och därefter kan man bara jobba stenhårt med PR och hoppas på det bästa. 

Influeras musiken i sig av platsen ni spelar in på?
- Nja, studion är på många sätt ett arbetsrum där vi alla ska arbeta och prestera vårt yttersta. I studion får man chansen att på riktigt förmedla visionen man har med låten, vilket sound den ska ha och vilka känslor man vill projicera på lyssnaren. Ofta är det andra ställen och erfarenheter som man samlat på sig i andra sammanhang som i studion konkretiseras och huggs i sten. Vi skulle gärna vilja spela in på någon okonventionell plats någon gång, högst upp i en fyr till exempel, det vore något, undrar hur det skulle låta? 

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Musiken tar upp nästan all vår lediga tid, vi har knappt några hobbys eller åtaganden som inte är musikrelaterade. Det vi tycker om att göra tillsammans när vi inte repar eller spelar in är nog att äta middag, träna eller kolla på Christopher Nolan-filmer. 

Foto: Press

Ni har arbetat mycket på plattformen Pindify, vad har det gett er för möjligheter? 
- Vi upptäckte Pindify i våras och såg direkt möjligheter med att som osignat band använda plattformen, först och främst eftersom den är såpass nyetablerad, det är helt enkelt spännande att se vilken riktning den kommer att ta. I framtiden hoppas vi kunna kommunicera mer organiserat och direkt med våra fans vilket kan vara svårt att göra på ett genuint sätt genom dagens sociala medier. Pindify kan ha ett koncept som i framtiden kommer vara väldigt nödvändigt för artister och grupper som vill ha en plattform för att publicera mer genuint “behind the scenes” material osv. För oss har det hittills gett publicitet då vi lite inofficiellt agerar som ambassadörer för Pindify. 

Vad vill ni allra helst få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Vi vill att alla som tar sig till en Roseph-konsert ska få chansen att för en stund vara 100 procentigt närvarande, ibland märks det att man verkligen har fångat publiken men det krävs en extrem prestation för att bibehålla den intensiteten en hel konsert. Om vi märker att vi berört individer i publiken så är vi mer än nöjda. En klar fördel är ju om all teknik fungerar och att vi inte spelar fel. En konsert blir som bäst om det är ett trevligt ställe med en riktigt kompetent tekniker. 

Vilken av alla spelningar med Roseph har stått ut mest? 
- Vi spelade på Linköpings stadsfest 2017 vilket var en fantastisk konsert. Vi spelade sent på kvällen, det var många i publiken och ljuset var minst sagt påkostat. Innan midsommar spelade vi i Stadsparken i Örebro, det var också en riktigt mäktig konsert med god uppslutning. 

Berätta en rolig anekdot från en spelning!
- För två år sedan spelade vi i Norrköping och självklart trodde Josef att vi var i Linköping och ropade därför “Tack så hemskt mycket för denna gången, Linköping!” Det lyfte inte det minsta och han märkte ingenting förrän resten av bandet påpekade det efter spelningen. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Vi har många… Att få spela kontinuerligt inför en garanterat entusiastisk och stor publik är ju ett av de främsta målen. Men rent konkret vore det extremt häftigt att få göra en riktig arena-turné med den häftigaste scendekoren och showen som världen någonsin skådat, haha! 

Minns ni er första spelning och hur det var? 
- Vår första spelning var i Livekarusellen, det är ganska dimmigt men vi var nog nöjda med vår insats den gången. Det var dock en ganska kaosig spelning, Josefs mikrofonstativ gick sönder mitt under en låt och scenteknikern stod bara och stirrade, situationen löstes genom att bandets goda vän Johannes Pettersson lagade stativet då gitarristen Gabriel Henricson spelade ett solo. Efteråt råkade Josef häckla ljudteknikern… 

Generellt så lyssnar ju många på musik på ett annat sätt idag, vilket bland annat har lett till att live-scenerna har minskat, hur ser ni på den utvecklingen? Går det att vända på den? 
- Det är en smärtsam utveckling som inte bara drabbar popmusik utan även jazzklubbar och dylikt. Som popband kan man ibland uppleva att det är extra svårt eftersom att indie-scenerna försvinner en efter en, för bara 6 år sedan fanns ett helt annat utbud. Nu ska man ju exponera sig på sociala medier, det är främst där man måste imponera och inte på klubbscenen, vilket är synd eftersom klubbscenen är så brutalt mycket roligare än att spela in 30-sekunders snuttar till Instagram.

- Förhoppningsvis går det att vända på det men i dagsläget känns det ganska hopplöst. Vi behöver fler initiativtagare och eldsjälar inom livemusiken som inte enbart ska tjäna pengar på allt som rör sig. Sen behövs det ju fler omfattande satsningar på de delar av kulturlivet som rör livemusik. Litet svar på ett komplicerat problem. 

Hur tänker ni kring musikvideos? Blir det någon till Passionfruit? 
- Musikvideos är något vi vill göra i framtiden, helst till varje ny singel vi släpper. Vi gillar verkligen konceptet att göra kortfilmer till musik, som t.ex Mike Mills och The National gjorde med I Am Easy To Find, det vore en dröm att få göra något liknande. Det ligger några manus-idéer och skräpar och förhoppningsvis ser de dagens ljus när vi har lite mer pengar någon gång nästa år. Tyvärr blir det ingen musikvideo till Passionfruit, vi spelar dock in en riktigt mäktig live-session som kommer snart. 

Nämn en 1) skiva 2) person 3) plats 4) årtionde som betytt mycket för er som band!
1. Continuum av John Mayer. Otroligt bra skiva där varje låt har sin plats. 2. Max Martin - Inspirerar oss mycket. 3. Östgötaslätten. 4. Oj svårt, vi får nog, förutsägbara som vi är, säga 80-talet. Många bra skivor som släpptes då av t.ex U2, Kate Bush och Paul Simon.

Vad tycker ni behöver förändras i den svenska musikindustrin för att skapa mer jämlika förutsättningar? 
- Om detta finns så mycket att säga att det är svårt att veta var man ska börja. Först och främst måste det finnas fler arrangörer som är villiga att betala osignade artister, det är ganska tröttsamt att fylla en hel lokal med folk utan att få någon ersättning alls. Sen tror vi på de kollektiva krafterna och på unga människors förmåga att förändra strukturer och normer inom den näst intill dogmatiska musikindustrin. I dagsläget ser vi att oetablerade musiker går ihop med grafiska designers, konstnärer och andra aktörer som också befinner sig i början av sina karriärer, det är ett ständigt nätverkande och utbyte som säkert kommer bli starkare och mer utmanande i framtiden. 

Till sist, om ni fick drömma fritt, hur skulle framtiden se ut då? 
- Drömmen är att kunna jobba med bandet på heltid och därmed få göra det vi gör nu fast i mycket större skala. Vi vill spela in och turnera, träffa människor och samarbeta med andra musiker och kreatörer. Vi har en hel del planer och delmål som förhoppningsvis hjälper oss dit, men de är hemliga.

Lyssna på senaste singeln Passionfruit här nedan!

2019 och alla kan botas av Google

Tycker du om dig själv, Oskar? Jag vet inte, är jag min typ? Hur många människor är min typ egentligen? Vi uppmanas att boosta oss själva och nuförtiden är det som att vi även ska bota oss själva. Någon skriver om sin sjukdom och folk presenterar genast sina snabb-googlade mirakelkurer, det mesta naturligtvis väldigt dyrt och frågan är hur den sjuka personen ska orka kolla upp allt. Finns ekonomin ens? ”Din mamma hade inte dött av cancer om hon hade druckit min hälsosåpa”, skriver någon i kommentarsfältet. Vi ska vara våra egna läkare och följer vi inte alla råd som folk sprider så kommer gliringarna, skuldbeläggandet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. 

I ett samhälle där fokus riktas mot individen får den sjuka skylla sig själv. "Med den kosten så är det inte konstigt att du blev sjuk", skriver någon. "Alltså, vet du vad den där maten innehåller?", frågar sig en annan. Kör en grön kur, gör yoga varje morgon, gå minst två promenader varje dag, ät vitaminer, undvik allt socker. Hur ska någon med svår cancer exempelvis lyckas med allt detta? En hel del friska människor har alldeles för lätt för att diktera riktlinjer för sjuka och har alldeles för lätt för att tala som att det är den sjuka personens ansvar att bli frisk. Sjukdomar blir något vi ska konsumera oss ur och det gäller att lita på alla råd som sköljer över oss. Ät inte vitt bröd, ät grönsaker och frukt men inte den som inte är ekologisk, den är besprutad. 

Det är alldeles för många som tjänar pengar på människors oro och känsla av otillräcklighet. Vården går på knäna och det saknas vårdpersonal överallt, men nu när alla kan botas av Google, är det kanske inte längre ett problem? Det är så många som skuldbelägger människor för att de inte ätit eller druckit rätt, inte sprungit tillräckligt mycket, inte tränat, inte ätit tillräckligt med vitaminer och kosttillskott, inte hunnit cykla till jobbet eller för att de tänkt negativa tankar. Det är så mycket som fördyrar livet och gör det till en rädsla, särskilt för dem som är i allra störst behov av trygghet. Naturligtvis söker man efter egna kurer när man inte känner att man blir sedd inom vården, men då är just bemötandet inom vården det vi behöver förbättra. Naturligtvis är det inget fel med att äta mat som anses nyttig, precis som det inte är fel att äta mat för att man är hungrig eller för att det är gott. Jag tror bara att det vore bra om synen på vad vi stoppar i oss och inte stoppar i oss blev mer avslappnad. 

Kom inte med en massa oombedda kostråd, skuldbelägg inte människor för vad de stoppar i sig och för vad de inte stoppar i sig. Människor behöver få känna sig mindre oroliga, mindre otillräckliga och grunden till det är ett mer jämlikt samhälle där resurser fördelas rättvist. Men i ett samhälle där fokus ska riktas mot att vi löser det mesta själva, där vi ska boosta och bota, översvämmas med kostråd och skuldbeläggande så lägger vi snarare en grund för mer stress, mer oro och en större känsla av otillräcklighet. 

The National på Dalhalla, 18/7 - 2019

Dalhalla är verkligen en fantastisk plats för konserter. Att kombinera den platsen med The National borde vara upplagt för något fantastiskt. Det är lite svårt att förklara varför jag tycker om The National så mycket som jag gör, men jag tror det handlar om en kombination av Matt Berningers röst och texterna, som lyfter oron, lyfter grubblandet och maktlösheten som alla kan känna. Lyriken öppnar fönstret till mörkret och visar någons ”svaga” sidor. Och det handlar aldrig om effektsökeri, utan det känns som att orden verkligen måste ut. Och när Matt skriker ut ”It takes an ocean not to break” i Terrible love eller ”I cannot explain it any other way” i The system only dreams in total darkness så förstår man att han menar det, det är som om någonting exploderar. Inre bomber.

Arenan, som rymmer drygt 5000, är inte ens halvfull när mörkret sakta lägger sig över oss. Men det gör inte så mycket, det leder mest till att det blir en aningen glest mellan raderna, vilket gör att efter ett antal låtar så söker sig de flesta mot de främre raderna där folk börjat ställa sig upp. Till slut så står en majoritet av besökarna.

Fokus läggs mycket på The Nationals senaste skiva I am easy to find, särskilt till en början. Det börjar en aningen trevande, men stämningen växer och värker på ett smärtsamt men njutbart sätt på samma gång. Skivan, som släpptes samtidigt som en kortfilm med samma namn (med Alicia Vikander i huvudrollen), är ett nytt steg i gruppens karriär. Matt Berningers röst som tidigare varit mycket i fokus, är på skivan mer i skymundan och han delar sånginsats med ett antal kvinnliga sångerskor. Sharon Van Etten, Lisa Hannigan, Mina Tindle och Gail Ann Dorsey. Mina Tindle är med även under kvällen i Dalhalla och bidrar med mycket i fantastiska låtar som Oblivions och titelspåret på senaste skivan I am Easy to find, det är vackert och berörande.

I Mr. November beger sig Matt ut i publiken, sätter sig på läktaren, kramar om fans och sjunger tillsammans med dem, med oss, allt studsar mot bergväggarna. i Avslutande Vanderlyle crybaby geeks sjunger bara publiken. Det är hjärligt, genuint och det är det genuina i livet som är det allra finaste.

"Att de stänger ner många av de anrika spelställena är en kulturslakt utan dess like"

Foto: C·Art 

Eskilstuna-duon Fenix släppte i maj singeln Skimmer på skivbolaget Modernshortcuts. Singeln är en melankolisk elektronisk pärla. Duon som består av Louise Marchione och Stefan Eriksson släppte debutalbumet Drömlösa Nätter 2017. Här nedan berättar bandet mer om musiken, om livescenen i Eskilstuna och om sociala medier. 

Vi börjar i rätt ände. Beskriv Fenix! Hur skulle ni själva beskriva ert sound? 
- Oj, stor fråga. Fenix är ett band där vi kan ”leva” ut musik och uttryck vi kanske inte kan i andra band vi har (Louise: Planet R, Thermostatic, Light Parade. Stefan: Brotherhood, Alfahanne, Sister Electra, Creepers mf). Soundet är väl en mix av dels musik vi har som gemensam nämnare plus att vi inspireras av olika känslor, händelser i livet och annat smått och gott som gör intryck. 

- Fenix största styrka är att vi skyndar långsamt. Inga måsten eller deadlines. Det skall kännas rätt och tiden skall stämma för att komma till skott. 

Hur kommer det sig att ni började göra musik tillsammans? 
(Louise) -  Stefan blev ombedd att göra en remix av mitt band Planet R med sitt Brotherhood. Denna blev så bra att vi då bestämde oss för att göra något ihop. Jag bodde då i Göteborg, men det blev ett distansförhållande som funkade bra. Nu bor vi båda i Eskilstuna. Dock blev vi av någon anledning mindre produktiva av det, haha. 

(Stefan) - Jag fastnade direkt för Louise texter, röst och melodier. Vi kompletterar varandra enormt! 

Jag tycker Skimmer är en av årets hittills bästa låtar. Berätta mer om texten till den!
-Texten är nog ett potpurri av den stämning som fanns i musiken och ett känsloläge. Någonstans fanns också en önskan att spegla någon form av lite mer melankoliska tankar och känslor. Det är också fantastiskt att låten har snappats upp runt om i hela världen i diverse radio, skrivmedia och flera som hört av sig om att vilja ha texten översatt till sitt språk. Det är enormt smickrande. 

Hur ser processen ut, från idé till färdig låt? 
- Vi gör allt tillsammans, både text och musik. Men oftast har Stefan en grundidé på musik och/eller Louise textfragment. Sedan jobbar vi ihop det till en färdig produktion. Stefan driver sin egen studio (Spider Studio), vilket är skönt då man slipper ha tidspress och att vi kan sätta våra egna deadlines. 

Kommer vi få se er live snart? 
- Vi kan ju alltid hoppas. Det var längesedan vi spelade live, dessvärre. Men eftersom vi har många andra band att skriva till, turnera, familjeliv osv. är det svårt att få till. Men i och med Skimmer så har vi fått ett flertal erbjudanden, så vi hoppas det blir lite till hösten eller så. 

Vad vill ni ge, när ni står på scen? 
- Tinnitus och tårar!

Minns ni eran första spelning och hur det var? 
- Det var på en stadsfestival i Eskilstuna. Vi hade inte ens släppt första EP:n, men vi hade läckt den till väl valda personer och fick därigenom ett par spelningar det året. Management by fear!

Hur ser ni på debutalbumet Drömlösa Nätter idag? 
- Spontant säger jag, Stefan, att den borde fått mer uppmärksamhet än den fick. Det är en väl genomarbetad skiva med bra produktion. Problemet med dagens lyssnare är att de lyssnar på ”låtar”, inte album. Vi märker en stor skillnad när vi släpper något med våra andra band med. En singel hypas det mycket om och får mycket mer media än ett album, vilket är synd. Vet inte varför det blivit så? Men formatet EP verkar vara ”max” vad man kan släppa i dessa tider.

Musikbranschen har ju ändrats mycket på senare år. Hur ser ni på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Ja, lite av det svaret som ovan där. Sen är stora skivbolag lite illa ute av att bara satsa på säkra kort. Därför vi är så glada att ligga på ett litet indiebolag (Modernshortcuts) som tar hand om alla. Personligen tycker jag, Stefan, att det är trist att skivförsäljningen gått ner så mycket och det digitala tagit över. Jag är själv vinyl-nörd och vill ha allt på vax. Men förstår såklart kostnaden som lätt drar iväg. 

I många städer så är det mycket livescener som försvinner, även i Stockholm och Göteborg, hur ser ni på den utvecklingen och vad tror ni det beror på? 
- Ja, det är bedrövligt! Även i skolor och allmänt för ungdomar så dras det ner på kultur, både för lokaler och pengar att söka för att skapa roliga events. Helt förkastligt. Att de stänger ner många av de anrika spelställena är en kulturslakt utan dess like. 

Hur tycker ni Eskilstuna mår som musikstad?
- Det är samma här i Eskilstuna. Det är stora arenor eller småställen, förutom trubadur-pubar. Förr blomstrade staden med bland annat Club Dolores, blå, Max 500 osv. Men det har dött ut totalt. Men visst, när det väl kommer större band till stan så går inte folk dit ändå. Allt finns digitalt och på exempelvis YouTube att uppleva. Människan har blivit så lat att kvalité har utgått ur dess sortiment. 

Vem eller vilka skulle ni vilja se göra en cover på någon av era låtar? 
- Covers i sig är inte prio. Om man skall göra en cover så bör den inte vara lik originalet, så man istället tillför en ny dimension/känsla. Bra covers är exempelvis klassikern Hurt med Johnny Cash. Men visst, det vore kul att höra ett metalband eller varför inte ett punkband göra om någon låt. Som sagt måste den, enligt vårt tycke, vara unik för att vara intressant. 

Vilka är era främsta influenser? 
- Skulle säga att det varierar, men en stabil grund är Depeche Mode, The Cure och New Order och vare sig vi vill eller menar det så blir det mycket kent-sound. Jag, Louise, tycker att det görs så mycket bra musik i Sverige med många otroligt skickliga och duktiga musiker och låtskrivare som man inspireras av, t. ex. Marcus Krunegård, Veronica Maggio, Valskrik, Deportees… ja listan är lång. Sedan är jag helt såld på Mauro Scocco och är helt galet förälskad i låtar som till exempel  Sarah och Himlen. Han lyckas på ett poppigt sätt få till en schyst melankoli i sina låtar. Det är ju detta man själv vill åt, haha. 

Om båda i bandet får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
(Stefan) - Sex Pistols - Never Mind The Bollocks 
(Louise) - Depeche Mode - Songs of faith and devotion (för här passar det kanske inte att säga Hangin' Tough med New Kids On The Block, som gick på repeat när jag var liten, haha) 

Vilken tidpunkt i pophistorien skulle ni vilja besöka? 
(Stefan) - En helt ogenomförbar tidsresa vore att kunna besöka 50-60-70-talet som typ 25 åring och få vara med och uppleva när de olika stora banden/artisterna uppträdde och upptäcktes. Tänk att få uppleva den första rockens födelse på en skitig klubb, eller Beatles i Hamburg etc. 

(Louise) - Jag hade ju gärna varit med runt senare delen av 70-talet och början av 80-talet i Manchester, eller under 80-talets pop-era med alla de stora ikonerna. 

Säg att ni får anordna en festival i Eskilstuna, vad skulle känneteckna just den festivalen? 
- Förhoppningsvis en bra bredd vad det gäller mindre och större kända akter. En mix av olika genres. Skulle vara avslappnad atmosfär och helst alkoholfri samt med hållbart tänk. Gärna vid en sjö för trevlig kringmiljö. 

Hur ser framtiden ut, kommer vi få höra mer från er snart? 
- Vi har grunderna till 3-4 låtar som är tänkta som singlar som skall pytsas ut. Förhoppning om några gigs också. Funderingar på att släppa Drömlösa Nätter på CD/Vinyl förs med vårt bolag. 

Till sist, vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier? 
- Hm, en förbannelse generellt. Men i och med att vi har så många band så är dessvärre sociala medier ett måste. Vissa Facebook-grupper är intressanta att vara del av, exempelvis där det diskuteras studios, musik, kost osv. Men vem fasiken vill egentligen se din lunchtallrik eller ditt fiktiva fantastiska familjeliv? 

- En annan intressant grej med sociala medier är att du lägger ut en video på en katt som gör något crazy och får 40 likes, men när du sedan lägger ut att du har ett nytt låtsläpp på gång så blir det bara hälften så många likes. Kattkonster rockar fetast! Tips för nästa musikvideo, haha.

Lyssna på Skimmer här nedan! 

I utseendet finns inga begränsningar

Foto: Mikael Olsson

Bland det finaste jag vet är att se människor som så tydligt älskar att leva, där det syns i hela kroppen. Det kan verkligen göra mig tårögd. Stina Wollter är verkligen en sådan person och på många sätt en riktig förebild, hon vägrar censurera sig och är så otroligt livsbejakande. I en värld som tycks vara konstruerad för att bryta ner en så lyfter hon sig själv och andra och visar att det finns andra vägar, andra sätt att se på sig och sin kropp. Det är så många som gör andras kroppar till kommentarsfält och ju oftare ens kropp blir till ett sådant kommentarsfält, desto mer modereras det av en känsla som viskar i en allt högre ton att man inte riktigt duger. Matvanor blandas in, motion, ålder, karaktär. Sen börjar sökandet efter något som kan rädda en, en diet, en produkt, ett ingrepp, ett annat sätt att tänka, en annan livsstil som man egentligen inte har råd med. 

Jag minns att jag vägrat bada på grund av min kropp, vägrat gå på fester, vägrat duscha med badrumslampan tänd - för det har varit så mycket skönare att dölja saker, dölja mig själv, till och med för mig själv. Kvällen blev en slags räddning, snyggare ljus och inga upplevda brister som får en glödlampa på sig. Men om dagsljuset förut invaderade kroppen, förklarade krig mot den lärde Stina mig att våga lyfta den istället. Trots att taggningar på Facebook kan vara lika jobbiga som innan och att jag fortfarande hellre ser mig i spegeln med lampan släckt än tänd. Det kan vara så svårt att släppa kontrollen, men den fulla acceptansen tar tid och den får ta tid. Stina fick mig att inse att i utseendet finns inga begränsningar, trots att samhället försöker intala en om annat. Men det är klart att jag inte behöver raka mig överallt för att gå till stranden och bada och det är klart att jag inte behöver bry mig om den personen som skrattande bad mig ställa mig bredvid min dåvarande flickvän bara för att han aldrig sett en man vara kortare än en kvinna innan. Men med det sagt så är det svårt att inte påverkas, hur ska man själv lyckas dra upp rötterna till allt tvivel när samhället oavbrutet förstärker en bild, en norm där vi ska gå runt och tvivla på oss själva? 

Jag stod på vågen efter varje klassfest för att se om jag hade gått upp i vikt. Jag hade ätit extra mycket grillchips, druckit extra mycket cola. Min största önskan var att gå upp i vikt för folk påpekade ofta att jag var för smal, för liten, att jag borde ta en kaka till. Och jag hade inte mått på något särskilt sätt över att vara kort och smal tills någon berättade för mig att jag nog borde börja tänka på det. Det har tagit många år att komma ifrån det och även om ifrågasättandet kring kroppen finns kvar, osäkerheten, tvivlet så är det mycket mindre än på länge. En del av den förvandlingen beror på Stina. Jag kan stå där framför spegeln och känna mig nöjd över min kropp och ibland känna mig fri i att bara låta den vara. Jag räcker till. I utseendet finns inga begränsningar.

Stina släppte 2018 boken Kring denna kropp. Läs mer om den och köp den på Bokus eller Adlibris. 

Gryningsljud - Blind Eller

Gryningsljud släppte sin första singel Hal Jävel i december förra året och släpper idag singel nummer två i ordningen, Blind Eller, där de höjer tempot lite. Det Stockholms-bördiga bandet består av Zelda Nahrendorf, Josef Oljons och Martin Björnberg och bjuder på indierock med en melodi som fastnar och punkig attityd. 

Bandet har tidigare berättat att "Låten är en reflektion över en väns förfall, någon som vägrar lyssna utan dansar vidare till omvärldens brus.” Zelda sjunger ”Behöver ingen verklighetsflykt, den flyr ifrån mig ändå” och jag gillar hennes sång, det känns som att hon menar varje ord som hon sjunger. Jag hoppas många lägger in Blind Eller på deras spellistor och lyfter den i sommar, så får vi se vad Gryningsljud bjuder på härnäst. En EP vore väl inte helt fel? 

Lyssna på Blind Eller här nedan!

"Jag slog officiellt världsrekord i användning av kaffe i termos"

Foto: Alex Ek

Underbara Ingenting, eller Sofie Jonsson som hon egentligen heter, släppte sin debut-EP Blodet flyter nånstans bredvid för en dryg månad sedan. En fantastisk skara sånger som gör mig innerligt varm och glad, tveklöst ett av årets bästa släpp. Här nedan berättar Sofie om musiken, vilka miljöer hon trivs bäst i och varför blodet flyter nånstans bredvid.

Hur skulle du beskriva dig själv och hur reflekteras det i din musik? 
- En tanketung iakttagare som är ganska virrig och försöker mitt bästa med det mesta. Skulle jag beskriva mig som. Det iakttagande reflekteras nog i min musik eftersom jag sjunger ut mina exakta tankar om det jag tänker och tror. Det instrumentala är min virriga sida som försöker sitt bästa (som tack och lov styrs upp med hjälp av fantastiska musiker). 

Berätta lite om de olika spåren som finns på EP:n! Hur skulle du beskriva dem? 
- Jag spelar döden är en klämcheck låt om att ta på sig rollen som den onda skurken. I Tillsammans försöker jag lätta upp stämningen kring en gammal relation jag hade där det kändes som att vi, framåt slutet, mest fortsatte vara tillsammans för att ha sista ordet sagt i bråket. Akta dig du kommer krossas!! är en ledsen låt. Julia spyr handlar om när min vän Julia spydde och jag drömde mig iväg till Turkiet. Vad ska jag göra nu? handlar om hjälplöshet. 

Vad symboliserar ditt artistnamn? 
- Som en översättning på Velvet Undergrounds låt Oh! Sweet Nuthin. Den låten har allt! Många lager som jag tycker är vackra: Djupt sorgsen nere i botten, accepterande och simpel i grunden, hoppfull innerst inne. 

Du känns väldigt genuin, som att du inte förskönar utan bara skriver som du känner. Var det något du bestämde dig för från början, att skippa filter och försköningar? 
- Tack, vad fint! Nej det var inte alls något jag gjorde från början. Jag har studerat musik ett bra tag nu. I låtskrivarutbildningar lär man sig filtrera och försköna på ett välformulerat, coolt, pseudogenuint sätt. Avskyr det! Men jag förskönade all min musik i flera år, tills jag blev trött på att inte fatta vad mina texter och min musik handlade om. 

Berätta om titeln på EP:n! Varför flyter blodet nånstans bredvid? 
- Blodet symboliserar det mänskliga, okontrollerbara i en människa. Det innersta som får oss att gå till typ psykologer för att ställa frågor om det vi inte förstår oss på hos oss själva: Tankar och känslor som är som planterade i oss. Folk som tror på själen känner ofta att den finns på en specifik plats i kroppen. T ex huvudet eller magen. Jag tror att ibland har människor sin själ, sitt blod, i en pöl vid fötterna. Vet inte varför jag tror det. 

På EP:n är Ida Staake med och körar, hur fick ni kontakt med varandra? 
- Ja fina Ida! Hon är bäst. Vi studerar tillsammans just nu. Hennes röst är väldigt tröstande, hon körar på alla mina låtar. 

Du hade releasespelning på Makeriet i Örebro, hur var kvällen? 
- Varm och mjuk! Det var första gången jag spelade som Underbara Ingenting och kvällen kändes så naturlig. Mitt band var stjärnor. Det var perfekt. 

Jag gillar din video till Julia Spyr. Det känns som att du är fantasirik och gillar att jobba med det visuella också. Hur viktigt skulle du säga att det visuella är för dig? 
- Tack vad kul! Det är superviktigt. Däremot är det tekniska utförandet aldrig lika viktigt som känslan. En musikvideo till exempel behöver inte vara nytänkande och häftig eller vacker men det är viktigt att den förtydligar budskapet av låten, tycker jag. 

Har du själv något klipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 
- Erodium Thunk av Winston Hacking. Den är så stimulerande! 

Hur jobbar du när du skapar din musik? 
- Så fort som möjligt! Helst vill jag ösa ur mig allt kreativt och helt skippa den kritiska delen av mig som vill göra ändringar. Text och musik brukar komma exakt samtidigt och från ingenstans. Undrar hur det går till. Jag är tacksam för att det är så. 

Foto: Alex Ek 

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- Till havs! På öar. Mossiga trollskogar. 

Vad tycker du om att göra när du inte spelar musik? 
- Mest går jag runt och grubblar på saker, vilket blir distraherande när jag är med andra. Därför trivs jag oftast bäst själv i lugn och ro. Då dricker jag stout och klipper ut roliga saker från tidningar på mitt sovrumsgolv. Promenader i naturen gillar jag. 

Vad skrattar du åt? 
- Saker som gör mig nervös. Eller om jag vill vara trevlig. Ibland om något är kul. 

Du studerade på Solviks folkhögskola, hur var tiden där? 
- Fin, ensam, mjuk. Åt mycket ostmacka och slog officiellt världsrekord i användning av kaffe i termos. Jag gick mycket i naturen och utvecklade mina egna intressen. Vettigaste jag gjort. 

Vad vill du att lyssnaren ska känna när hen hör din musik? 
- Lyssnaren får och måste känna precis som den gör! 

Vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 
- Jag hade velat vara i en avskärmad by ute på landet någon tid innan inspelad musik fanns. Lyssna hur sånger och musik lät då, av människor som inte hade utomstående musikinfluenser. Se hur människorna där skapade musik. Kanske höra sagor om någon som rest till staden och där hört ett nytt instrument och sedan höra den personen behöva beskriva hur instrumentet lät. 

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- ”Det kommer bli bra”. Kort och koncist. Täcker mycket känsloyta + uppmuntrar en till att allt magiskt ordnar sig utan att man behöver göra något speciellt annat än att vänta. 

Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 
- ”I dont know how to be what I wanted to be when I was five” i Vacation av Florist. 

Till sist, säg att du skulle få anordna en festival, vad skulle känneteckna just den festivalen och vilka skulle headlinea? 
- Ekonomiskt kaos! Pistonhead. Mycket ansiktsmålning. Ett hologram där Lill-Babs sjunger Leva livet som headline.

Lyssna på Blodet flyter nånstans bredvid här nedan!