måndag 27 maj 2024

Adée - Kanske dödar mig

Foto: Isabelle Bringert

Jag växte upp i närheten av Läckeby. Det är ett litet samhälle strax norr om Kalmar, stan som på många sätt byggde mina drömmar. Ida Adée Olsson spelade in sitt nya album i just Läckeby. Det är hennes första album på svenska och det är inte bara språket som skiljer sig från de tidigare albumen. Jag skrev om Adée i samband med släppet av singeln Falling falling, en fin ingrediens i huvudrätten Rosenlund 4270. Det var överlagt ett souligt album med starka låtar även om jag kände att huvudrätten tog slut lite väl fort. Jag var hungrig på mer. Höjdpunkterna skulle jag säga var inledande Gold och avslutande More a vibe than a sexy body. Lekfullt med en skön vibe. 

När nya albumet Kanske dödar mig vaknar så är det med ett rufsigare hår, längre naglar och känslan är lite att man har haft en tuff natt och behöver göra något för att vända på livet igen. Alla känslorna på albumet känns direkt och albumet bär verkligen på en live-känsla. Det känns som jag står där, precis intill och bara iakttar. Soundet är bra mycket rivigare än vad vi är vana vid från Adée. Det känns dock inte som att det äldre soundet bytts ut, nej, grunderna finns kvar. Detta visar mer på en breddning av artisten. Albumet är bland annat inspelat med delar av Avantgardet och jag tycker verkligen om Adées nya kostym. Stundtals känns uttrycket närmast filmiskt och texterna är mycket välarbetade. Tove Folkesson gör ett fantastiskt gästspel på låten Andetag, intensiteten i Du du du får världen att skaka till litegrann och skönheten som präglar hela titelspåret är bland det finaste jag kommer höra i år. Och kanske gäller detta även nästa år. Det är ett väldigt känsloladdat album och i titelspåret märks det allra mest. Låten gränsar närmast till spoken word. Idas röst i låten stänger in sig i ens själ och man vill knappast öppna någon dörr för att släppa ut den. Peå Johanssons saxofon ramar in låten på ett oerhört vis. 

Det är återigen ett förhållandevis kort album men det är också ett som känns hela tiden det varar. Det är något som är bland det starkaste som Adée har visat oss hittills från hennes värld. En intensiv urladdning av känslor. Det som kanske dödar en gör får en också ofta att känna sig väldigt levande. 

Lyssna här nedan!

lördag 25 maj 2024

Gabriella Wilsson - Änglar

Foto: Press

I mars släppte Gabriella Wilsson sin debutsingel Svenska sommarn. Det var knappt fyra minuter som verkligen förändrade något hos mig. Utan tvekan av årets bästa singlar. Hon målar upp det idylliska med sommaren samtidigt som hon river med naglarna över solen, över de röda stugorna, över höbalarna och över festerna under bar himmel. Dit där ångesten inte är bjuden men den kommer dit ändå. Den finns överallt. Ofta gömd under skam och rädsla. Gabriellas texter är raka och samtidigt poetiska med ögon för det som många missar i samhället. Hon lägger märke till detaljer som kan tyckas obetydliga för vissa men som är som världar för andra. En tunn linje mellan liv och att inte klara av att hantera att leva. 

Gabriella är nu aktuell med singeln Änglar som är som en sax som sprättar upp mörkrets sömmar. Vid första hållplatsen är det som om smärtan inte kommer ta slut och att mörkret inte har någon dörr ut och om man väl kommer fram är den väl förmodligen låst. Men bussen går vidare, resan fortsätter, längre tankar får plats. Mörkrets bojor slits av. 

Man kan tolka låten på flera olika sätt, både som en kärlekssång till någon annan men också att bli fri och trygg i sig själv. Från att ha tänkt att friheten kanske innebär att inte längre vara vid liv tänka att friheten är just att vara vid liv och få älska. Bara andas. Att få vara nära någon annan är som att vara nära livet när det bultar som mest. Och det är kanske först när man hittar tryggheten i sig själv man slutligen kan både hitta den hos och dela den med någon annan. 

Det är en vackert skör låt som även bjuder på handklapp och en nära naken text som verkligen bränner till genom hela låten.

Lyssna här nedan!

torsdag 23 maj 2024

"Vi såg hur hundratals eldflugor surrade runt ovanför oss"

Foto: TV 4 

Nu är vi framme vid Finalveckan i Robinson som sänds i TV 4. Här nedan berättar flertalet av deltagarna från vårens Robinson om de bästa sakerna de tar med sig från tiden på ön. Programmet spelades in på öarna i Caramoan, i östra Filippinerna, och leds av Anders Lundin. 

Alexander Strandberg, Halmstad
Tre saker som jag kommer minnas bäst från tiden i Robinson. 

- Mina två första veckor med Helen på Gränslandet. 

- Mina två veckor med Mark på Gränslandet. 

- All min egna tid med mig själv och mina tankar. Och att tankar bara är just tankar. 

Ci Lindström, Danderyd 
- Att få vinna första tävlingen med säckar som var så avgörande för att få vara kvar. 

- Alla tävlingar under hela min period. Tävlingen under sammanslagningen var grym. 

- Allt roligt vi hade i Lag Syd. Vi var verkligen ett härligt lag, men också när jag kom till Gränslandet. Sista tre dagarna på Gränslandet fick jag möjligheten att vara utan allt paktande. Det var fint att få bonda med Mark och Alexander innan jag och Mark till sist fick lämna. 

- Alla spännande djur och naturen såklart! Filippinerna är fantastiskt och människorna där likaså!

Pontus Croneld, Stockholm 
- Första kvällen i Gränslandet stod jag ute på stranden med Helen och vi såg hur hundratals eldflugor surrade runt ovanför oss. Det var första gången på äventyret jag faktiskt kunde slappna av efter stressen första dagarna i Robinson. 

- Andra veckan i Gränslandet fick vi ris i den hemliga lådan. Första riktiga måltiden på över en vecka var helt magisk. Ris, salt och lite olivolja. Vilken succé. 

- Första båtresan till ön, när vi klev på båten och såg alla deltagarna tillsammans för första gången. Det var en otroligt häftig känsla. Alla var så taggade, nervösa, nyfikna och lyckliga. Vi fick egentligen inte säga ett ord till varandra men vi satt ändå och fnissade, och småviskade när produktionen inte såg. Allt var så nytt och spännande, och vad som helst kunde hända.

Mark Bannon, Fellingsbro 
- De relationer jag har byggt tillsammans med de som jag tycker om

- Hur tacksam jag är för att just jag fick chansen att vara med och köra alla roliga tävlingar. 

- Att jag fick visa alla mina sidor och vad jag står för.

Karin Nilsson, Ängelholm 
- Att få uppleva en paradisö med vacker miljö, kravlöst umgånge med härliga och spännande nya människor, avslappnade ljud och dofter!

- När jag vann duellerna på olika öråd. 

- Den stora middagen vid sammanslagningen med hinderbanan därefter. 

Marcus Håkanson, Lidingö 
- Oj, vad svårt. Det är så många fina minnen jag har från Robinson! 

- Den fantastiska naturen!

- Den fina vänskapen som jag hittade med flera deltagare. 

- De oerhört elaborerade och häftiga tävlingarna. 

Pål Schakonat, Malmö 
- All the haters.

- Hur otippat nice det var att trycka kokosnötter. 

- Alla otroliga människor jag fick komma nära.

Zayera Khan, Huddinge (läs mer om Zayera i Robinson genom att klicka här.)
- Att det är en utmaning som är svår att föreställa sig. Så många okända faktorer och svårt att förutse vad som ska hända på plats. Interaktioner, tävlingar och hur jag ska hantera den situationen. Samspelet med andra okända människor i en utsatt situation, där vi inte kan påverka vår omgivning och våra villkor.

- Att våga utmana sig själv och bemöta sina rädslor. Att jag vet nu var mina gränser går och vad jag klarar av.

- Att vara utomhus 24/7 i värmen, utan elektricitet, tandborste, tvål, och i samma kläder i 38 dagar. Hur lite en behöver för att överleva, om det verkligen skulle gälla.

Att lära människor i en utsatt situation och samarbeta på något sätt.
Streama Robinson på TV4 Play här

onsdag 22 maj 2024

"Jag kan hjula på armbågarna"

Foto: Jesper Johansson 

Stina Lindberg gör musik under namnet STINA och i april släpptes singeln Fattat att jag lever. En sökande låt - efter mening och efter kickar. Visst är det fint när livet sätts i gungning. När något bara river upp tristessen och tar en bort från alla enformiga hjul? Det kan vara svårt när livet bara tycks stå stilla. Man behöver hela tiden någon slags rörelse, en fysisk eller psykisk. Jag gillar verkligen debutsingeln som andas lekfullhet och som heller aldrig tycks stanna utan utvecklas för varje gång jag lyssnar. Jag gillar verkligen Stinas stadiga röst och hur den bär upp lekfullheten och samtidigt klär den i soul. Häromveckan spelade Stina på Nefertiti och gjorde en bejublad spelning där. Andra som spelade var CISSI, Paperwing och malinmarie. Idag, i en längre intervju, berättar Stina om debutsingeln, om när hon känner sig som mest levande och om åren i Brasilien! 

Debutsingeln Fattat att jag lever släpptes i april. Hur har responsen varit hittills? 
- Jag tycker att den varit toppen! Fått jättefin respons av vänner och bekanta, sen är det ju så klart jättekul att folk verkar fortsätta lyssna på Spotify! Och så fin recension i GP och spelats på P4 känns ju såklart hur roligt som helst. Jag är otroligt tacksam och glad. 

Hur skulle du beskriva singeln? 
- Det är en låt som handlar om sökandet efter känslan av att leva typ. Jag har alltid själv varit frihetsnarkoman så den speglar verkligen mycket mitt eget liv. 

Beskriv dig själv och ditt liv som vore det en film. Vilken film skulle det vara och varför? 
- Chocolat kanske ? Eller Eat, pray, love? Men också Bridget Jones! Älskar hennes karaktär! 

När skulle du säga att du känner dig som mest levande? 
- När jag är på väg någonstans. Jag älskar att resa. Känns ju dock inte helt hundra att flyga flera gånger om året längre. Jag får hitta andra sätt för att ta mig runt. Men att se något nytt! I det lilla kan det ju vara att typ gå till en ny restaurang eller lära känna nya människor. Det nya är spännande, tycker jag. 

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Jag kan hjula på armbågarna, haha! Stå på huvud och armar och sånt? Räknas det? Och prata portugisiska. Dansa lite samba. Såna saker! Jag tränade capoeira i åtta år så då lärde jag mig mycket kul! 

Vad har du för drömmar rent musikaliskt? 
- Att kunna leva på musiken. Jag älskar att skriva både till mig själv och andra. Jag älskar ju också att hålla kurser och liksom bara få vara i flowet. Jag har liksom inga drömmar så att turnera världen runt, kommer det så kommer det. Jag vill bara få vara i det. 

Minns du när du fick en riktig kick av musik för första gången? 
- Första gången vet jag inte. Men en gång var när jag såg Rage Against the Machine köra Killing in the name på någon festival. Shit, vad bra det var! Jag älskar när människor kan uttrycka känslor på det sättet oavsett vilken känsla det är. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 
- Inte heller första gången, men förmodligen typ UKM (Ung kultur möts) när jag gick i mellanstadiet eller så. Vi sjöng Streets of London och jag spelade trummor på The great pretender! 

Du har tillbringat många år i Brasilien. Vad har du tagit med dig musikaliskt därifrån? 
- Rytmer och att våga. Jag har inte spelat så mycket i Brasilien faktiskt. Jag var mer där för capoeirans skull, Där sjunger man ju dock på portugisiska, och spelar berimbau, pandeiro och atabaque. En gång gav en capoeira-mästare mig en berimbau och ville att jag skulle ”leda” rodan (Ringen). Då har man inte så mycket att säga till om, det är bara att sjunga på, och gärna så högt som möjligt. Så att våga ta lite plats kanske. 

På tal om resor så har jag alltid tänkt att alla fysiska resor även blir till inre personliga resor som främjar ens utveckling. Att alla möten förändrar något, vare sig det är med andra länder eller personer. Vad tänker du om det? 
- Jag kan bara hålla med. Jag hade nog aldrig varit den jag är utan de jag lärt känna under mina resor. Det är nog därför språket varit viktigt att lära sig för mig. Det är skillnad på att bo i ett land och hemma hos folk, lära känna folk genom en sport eller gemensamt intresse. Jag har haft svårt att känna mig helt hemma i svenska kulturen. Jag gillar att tänka stort och jag gillar inte jante. Att man inte ska tro att man är något. Såklart man är något. Alla är något. Sen finns det såklart massor som är fint med den svenska kulturen också. 

Foto: Jesper Johansson

För några år sedan stod Emil Jensen på scenen och radade upp sina sämsta egenskaper. Det var både befriande och roligt. Vilken är din bästa respektive sämsta egenskap? 
- Jag har nog svårt att döma egenskaper. Det blir så svart/vitt-tänkande. Alla har olika egenskaper, men finns det en objektiv syn på vad som är bra och dåligt? Ska jag va helt ofilosofisk så är min bästa egenskap att jag försöker vara icke-dömande och min sämsta att jag är tidsoptimist. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 
- Att det mesta blir som det ska vara. Jag hade mer offer-mentalitet som yngre. Jag trodde att allt hände mig. Idag tänker jag oftare typ ”Varför händer det här? Vad ska jag lära mig av det?”. Jag tror inte på allt jag tänker på samma sätt, eller jag försöker att låta bli i alla fall. Alla har sitt perspektiv och lever i sitt eget ”mind.” Haha, inte alls reklam för min nya låt! ”We’re all just walking each other home” var det någon som sa. Jag älskar det uttrycket. 

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 
- Spice Girls, No Doubt och Lisa Ekdahl i mina yngsta år. Norah Jones och Stevie Wonder i gymnasiet.

Du drömde liksom jag att bli journalist när du var liten. Jag skrev själv massa noveller när jag var liten som jag drömde skulle växa till något. Drömmer du själv om att kanske släppa en bok någon dag och dra det lyriska intresset åt det hållet också? 
- Absolut! Ett tag ville jag skriva barnböcker. Men mitt lyriska intresse kommer nog också att fortsätta typ som hos Marit Bergman, att hålla kurser i låtskrivande och sånt. Jag älskar att inspirera andra att våga skriva och göra sina egna låtar. Det är helt fantastiskt! 

Vad är den största skillnaden på scen-Stina och en utanför scenen-Stina? 
- Jag är nog än mer extrovert utanför scenen. På scenen hyperfokuserar jag på känslan och rösten, jag har svårt att samtidigt röra mig och vara engagerad med publiken, men jag ska försöka öva på det, haha!

Till sist, hur ser din sommar 2024 ut?
- Jag brukar aldrig planera så jag vet inte exakt. Men någon roadtrip blir det, jag kommer släppa min nya låt ganska snart, och planen är fler. Kanske något/några gig? Hänga med min lilla familj och segla i Fjällbacka.

Lyssna på Fattat att jag lever här nedan!

tisdag 21 maj 2024

Ove Markström - Var


Det var i slutet av förra året som jag tipsade om Ove Markströms album Från Kågevägen till Skånegatan (2022). Det var ett album som belyste sorgen och vad den kan göra med en människa. Men det var också ett album som skickade vykort från Oves uppväxt och bar på tankar om ett samhälle där det är de mest utsatta människorna som offras. Det var ett album som gärna blickade bakåt men som gärna drog med insikter om livet från det liv han levt och det liv han lever just nu. Oves röst blev en vän många sena kvällar, en röst som håller för livet, som är stark nog för att bära upp ord om en stor sorg, hans systers bortgång. För mig blev albumet en tröst under en tid då jag gick hand i hand med en sorg och det går liksom inte värja sig vid såna tillfällen. Man får bara utstå. Försöka tänka att man är en våt fläck men att det får vara så en stund. Man kan inte alltid existera genom allt jobbigt. För mig blev albumet en vän där, en kram, en tröst. 

Ove har i år släppt fyra singlar, varav Var är den senaste. Bli hel igen släpptes i februari och var som en mur som hindrade all oro från att komma fram. Som små solstrålar som sipprar igenom små hål i mörkret. Att låta kärleken komma in och tränga undan hatet ur boxningsringen. Du & jag var en berörande singel om sista tiden med hans syster. Varje ord som en låda med tusentals känslor i. Väldigt berörande. Singeln Inte sen, utan nu! kom i april bar på en melodi som dansade fram. En låt att skrika med till tills alla fönster krossas ungefär. En av de bästa låtarna jag hört från Ove. Jag tror alla jag spelat den för genom högtalarna på mobilen när jag gått hem genom natten håller med. Hur skulle de inte? 

Nya singeln Var är mer åt det eftertänksamma hållet. Ett mörker som sveper in över samhället och över människorna och det är alltid någon som tjänar på det, som skapar ekonomi av människors mörker, av deras utsatthet. Ove sjunger i ett lägre tonläge än vanligt och ett fint klockspel avslutar låten som beskriver en uppgivenhet över hur samhället utvecklats (eller avvecklats kanske man ska säga). Det är en finfin låt som på något sätt ändå kramar om en, som viskar att man inte är ensam om att känna såhär. Kom så knyter vi nävarna tillsammans. Världen kommer få vårdagar av hopp igen, var så säkra.

Lyssna här nedan!

måndag 20 maj 2024

Musikminne från Evelina Dahlia

Foto: Privat

Evelina Dahlia tävlar just nu i P4 Nästa Malmöhus. Hon tävlar med låten Bird och den fågeln flyger verkligen runt i hela ens kropp för att slutligen ta med sig en bit av själen med ut. Det är en poplåt som andas kärlek och som verkligen får en att vilja trycka på repeat igen och igen och igen. Det är en låt om att våga älska och känna fritt oavsett om omvärlden försöker bilda murar och stänga ute känslorna. Idag gästar Evelina bloggen för ett musikminne om Sara Parkman!
 
Musikminnet jag tänkte berätta om var min första Sara Parkman-konsert på Mejeriet i Lund. Trots att jag bara lyssnat på enstaka låtar tidigare och inte riktigt visste vem hon var blev det en av mina starkaste konsertupplevelser som jag bär med mig än idag. 

Jag hade just försökt göra slut med en dåvarande partner och var söndergråten, illamående och hade dunkande huvudvärk som om Tor själv stod och hamrade i mitt huvud. Men min syster, som hade köpt biljetterna, hade berättat för mig att hon verkligen trodde jag skulle tycka om Sara så trots omständigheterna satte jag mig på tåget med migrän, mot Mejeriet. 

När musik träffar rakt in så är det magi. Men något som gör den magin ännu starkare är när andra människor delar den upplevelsen tillsammans med dig. Den euforiska känslan av att bli berörd i själen.

På grund av min migrän visste jag knappt vad jag hette. Jag stod mest och blundade för dom blinkande ljusen men något fick mig att stanna kvar. Jag kunde inte gå därifrån. Jag stod som i trans på en av trapporna i folkmassan och bara lät tårarna rinna ner för mina kinder. Men det var inte ett ledset gråt denna gången. Det var som att duscha, som att bli ren igen. Och Saras röst bara höll mig, tillsammans med hennes körsångare och otroliga fiolspel. 

Mot slutet av konserten fick hon oss i publiken att sjunga med i en av hennes låtar Eros, agape, philia. Mer specifikt raden ”åh på vår grav ska det stå, som vi har älskat”. Tillslut var hela rummet fyllt av bara röster och det vibrerade i luften. Till detta konstverk lämnade Sara scenen och med denna känslan lämnade vi Mejeriet. 

Sedan dess har jag varit förälskad i hennes musik och nykär i folkmusikens mystik och magi. Det finns något i den typen av musik som är så otroligt hjärtlig. Det finns passion och glädje i folkets musik. Inget imponerande eller rättfärdigande. Bara ren musikglädje. Just det som skapar mitt driv att skriva egen musik. Och jag är evigt tacksam för denna dag. Stormig men minst sagt stärkande. Jag tror ett frö såddes i mitt hjärta den kvällen.

/ Evelina Dahlia 

Lyssna på Bird här nedan! För att rösta på Evelinas bidrag i P4 Nästa så kan man sms:a 2104 till 720 20 eller ringa 099-121 04.

söndag 19 maj 2024

Musikminne från Mollie Minott

Foto: Elaine Lilje

Mollie Minotts debutalbum är äntligen här. Det är ett album som jag tror kommer förändra mycket hos er när ni får lyssna till det. Mycket handlar om Mollys röst, som livet pumpat upp med mycket styrka och minst lika mycket känsla. På albumet samsas känslosamma ballader med dansanta poplåtar som får både benen och känslorna att flyga lite lite högre. Vissa låtar, som Love you and hate you, låter som solstrålar som når en på balkongen, som de första vårdagarna. Annat, som The worst in me, dissekerar mörkret. Mollies röst spräcker det ändå lite, får ljuset att försiktigt sippra igenom. Idag gästar hon med ett musikminne! 

När jag var nio år bestämde jag mig för att jag skulle bli artist. Jag kollade på TV och ett boyband som sjöng och spelade gitarr poppade upp i rutan. Bröderna i Jonas Brothers kom att bli mina förebilder i många år. Jag hittade deras första album på ICA i Oskarshamn. Då jag inte hade några pengar, gömde jag den på en speciell plats och väntade ivrigt på nästa månadspeng från mamma. Jonas Brothers var inte jättestora i Europa vid den här tiden. Det fanns inte på kartan att jag som ung tjej skulle kunna åka utomlands och se dem. 2013 splittrades bandet och jag var förkrossad. 

Sex år senare sitter jag på en båt påväg ut till ön Saint Honorat utanför Cannes. Jag är nervös över att inte ha någon täckning. Bandet har gått ut med att de återförenats och ska släppa albumet Happiness Begins med tillhörande turné i USA OCH EUROPA! Biljetterna släpps och jag köper de första två jag kan få tag i. Sedan loggar jag ut och in igen och klickar i ytterligare två med en ännu bättre plats. Jag lyckades och euforin var total! 

Foto: Privat

Ett år senare åker jag och min sex år yngre syster till Amsterdam. Vi sitter i mitten och väldigt nära catwalken i Ziggo Dome Arena. Det går inte riktigt att förklara känslan jag hade i kroppen. Musiken började spela ihop med en jätteledskärm som visade bilder på killarna som barn. Jag blev nio år igen. 

Jag tror att jag kommer kunna leva på den känslan livet ut och jag blir rörd över att veta att musik kan bidra med det. Det är en av anledningarna till att jag själv skriver musik. Det är sån fantastisk känsla att nu kunna hålla i mitt eget debutalbum precis som den skivan jag gömde undan på ICA för tjugo år sedan.

/ Mollie Minott 

Lyssna på Mollies debutalbum här nedan!