tisdag 19 augusti 2014

"Det är en skiva om att sakta lyfta på huvudet och lära sig att andas igen"

Foto: Sandra Löv 

Första gången jag hörde Juni Järvi hade jag precis flyttat till Göteborg. Just då, bland alla vakna nätter och någon form av sorglig romantik, passade hans första skiva Wherever Thou Art väldigt bra in. Den lite filmiska vemodigheten bredde ut sig på en skiva som verkligen växte och än idag lyssnar jag på låtar som Rooftops och Asleep. Andra skivan The Gospel gav en mer lycklig och avslappnad känsla, även om det mörka i texterna fortfarande fanns kvar till viss del. Medan första skivan var mer eftertänksam kändes den andra lite mer rakt på. Nu är Juni Järvi tillbaka och denna gången har han lämnat engelskan bakom sig och gjort en skiva på svenska. I somras släpptes första singeln På barrikaderna och i september släpps nästa singel Ikaros. Oavsett språk, Juni låter fantastiskt. I oktober släpps nya albumet Om en vecka, kanske ett år.  

I början av september släpps Ikaros, som jag förstått handlar om att våga satsa fullt ut, att kasta sig ut de i osäkra. Jag tänker att du själv verkar vilja testa nya vägar hela tiden. Har du alltid varit sådan?

- Jag vet inte om jag alltid varit på ett visst sätt. Minnen är knepiga på det sättet, man återskapar dem varje gång man minns och som människa tror jag att man förstärker och ändrar minnen för att bekräfta vem man är eller vad man gör för stunden. Det jag vet är att jag nu och de senaste 10-15 åren av mitt liv har pendlat mellan ett stort behov av trygghet och ett tidvis stort behov av att släppa taget och ge mig hän, att våga gå på helt okända stigar både bildligt och bokstavligt. Det kan vara så enkelt som att ta en helt ny väg till jobbet, att vika av på en gata du aldrig ens märkt låg där. Eller så kan det vara att släppa in en ny människa i sitt liv, det om något är att släppa taget. Eller så kan det vara att ge ut ett till album, denna gång på sitt modersmål.   

Vad är Om en vecka, kanske ett år för en slags skiva?

- Det är en uppbrottsskiva. Eller kanske snarare en post-uppbrottsskiva. Det är en skiva om att gå sönder. Det är en skiva om att sakta lyfta på huvudet och lära sig att andas igen. Det är en skiva om att börja våga igen. Det är en skiva om att gå vilse och hitta rätt igen. 

Var har du hittat inspiration till skivan? 

- Svår fråga.. Livet? Jag har inte haft ett övergripande tema att arbeta efter. Det är sällan jag arbetar så när det gäller kreativt skapande. Formen kan jag ha visioner om medan innehållet bara kommer till lite av sig självt. Det finns säkert de som tycker det är oprofessionellt men jag vet inget annat sätt. För mig handlar det om att vara lyhörd och göra plats för inspirationen. Utan inspiration är jag ingenting. Däremot har jag lärt mig att ta vara på den och ibland till och med frammana den. 

Blir det någon turné i samband med att skivan släpps i oktober? 

- Det hoppas jag! Än är inget klart, jag har inte ens ett band för tillfället. Men det är en världslig sak, sådant ordnar sig alltid på något sätt.  

Tror du att du kommer hålla dig till svenska nu eller kommer det bli en blandning framöver? 

- Jag har själv svårt för när artister blandar språk på en och samma skiva. Eller jag vet inte. Nu när jag tänker efter älskar jag när Jónsi gör det. Men det är kanske för att det är på isländska. Ibland tänker jag att allt blir bättre på isländska. Undrar om någon tänker så om svenska?
Nog kommer jag fortsätta skriva på svenska, framför allt när det gäller det jag väljer att framföra som artist. Jag vet inte, med svenskan fick jag en helt annan närhet till texterna än vad jag fick på engelska. Det blev på något sätt ärligare, eller snarare närmare kanske jag ska säga för jag var ju inte oärlig förut direkt. Men ja, närmare, med allt vad det innebär. Det är helt klart mer läskigt att släppa den här skivan än de tidigare! Men jag har skrivit några texter och utkast på engelska också senaste året. Vi får se vad det blir av det. Kanske att jag låter någon annan använda och sjunga det?

Foto: Sandra Löv 

Hur ser du på dina tidigare skivor såhär i efterhand? 

- Det är intressant att se bakåt när man har släppt ett par skivor. Särskilt eftersom det gått så pass länge mellan dem. Jag har ibland svårt att tro att jag firar tio år som skivartist om två år! 
Du frågade tidigare om jag vill testa nya vägar hela tiden och med musiken är det nog så. Jag har svårt att sitta stilla när det kommer till musiken. Jag vet inte om det är uppenbart för de som lyssnar på min musik och har följt med sen första skivan men jag kan verkligen se hur olika val jag gjort skapat motrörelser som i sin tur skapat motrörelser. Första skivan var väldigt introvert, till viss del ett sorgearbete över min far som gick bort. Andra skivan var å andra sidan väldigt (för mig i alla fall) extrovert och mer bombastisk. Nu är jag väl däremellan någonstans. 

- Jag lyssnar väldigt sällan på de tidigare skivorna men jag lyssnade genom första skivan för ett tag sedan och blev förvånad över hur lekfull men samtidigt så helgjuten den var. Blev faktiskt riktigt stolt, något jag sällan tillåter mig att vara i processen eller när jag precis är färdig med något. 

Du har tidigare gästats av bland annat Annika Norlin och Markus Krunegård. Blir det några gästartister på nya skivan också?

- Tyvärr blir det inga gästframträdanden på skivan. Arbetet med Om en vecka, kanske ett år har varit väldigt personligt. Som jag var inne på tidigare innebar språkbytet att jag kom närmare texterna. Det fanns helt enkelt inte utrymme att släppa in någon den här gången. 

Har du något önskesamarbete?

- Just precis nu är jag inte så inne på musikaliska samarbeten men jag skulle däremot vilja experimentera över konstgränserna. Jag har länge varit intresserad av dans och foto så det vore roligt att se vad ett sånt samarbete skulle resultera i. Till exempel vore det spännande att skriva musik till dansföreställningar. Eller göra dansvideos med specialskriven musik. 

När du skulle spela in videon till På barrikaderna bad du om hjälp på sociala medier. Vad har du för relation till sociala medier? Tror du det är något som blir allt viktigare för fler och fler artister att vara aktiva på sociala medier?

- Jag tror det är om inte avgörande så i alla fall otroligt viktigt. Det är lite av ett dilemma för mig. Som person är jag inte alls särskilt social eller tillgänglig. Eller, om du träffar någon som känner mig eller någon som arbetat med mig skulle de nog säga att jag är glad och social. Men jag lever väldigt mycket i mitt eget huvud och är mer än gärna själv under lång tid. Det är väl lite av ett trademark när det kommer till mer eller mindre introverta personer. Jag har inga problem med att vara social men det tar på krafterna. 

- Men för att återgå till sociala medier så tycker jag det är svårt att veta vad det är jag ska skriva, hur personlig jag ska vara. Eller snarare hur personlig jag är bekväm med att vara. Egentligen tänker jag för mycket. När det kommer till sånt här är det nog allra bäst att bara göra. Men jag har ju alltid det i bakhuvudet, om det jag gör just precis då kan bli ett blogginlägg. 

Förra gången jag intervjuade dig pratade vi mycket om normer. Vilka normer tycker du präglar musikscenen idag? Har det förändrats något de senaste åren, tycker du? 

- Jag vet ärligt talat inte, som svar på båda frågorna. Jag känner mig inte så delaktig i musikscenen utan snarare som att jag står lite vid sidan om den. Eller det är i alla fall det jag vill göra. Mest för att ha friheten att göra lite vad jag vill. Jag går nästan aldrig på konserter och tittar inte på melodifestivalen. Jag lyssnar knappt på radio utan hittar ny musik, i den mån jag gör det överhuvudtaget, via tjänster som Spotify. Men det är en rätt svår fråga. Dels för att musikscenen inte är en scen utan en myriad olika scener som ofta korsar varandra. Men dels för att det är en svår fråga även om man avgränsar. Åh, jag vet ärligt talat inte. 

Vilken musik växte du upp med?

- Min bror har haft en stor inverkan på mitt musiklyssnande. Han brukade göra en skokartong full med blandband varje sommar, som vi sen tog med på de bilresor familjen gjorde. Han har alltid haft en musikalisk fingertoppskänsla jag är tacksam att jag fått ta del av. Så det blev mycket listpop från åttio- och nittiotalet i början. Simple minds, AHA, Duran Duran, Alphaville och sånt. Sen introducerade han hårdrock, mycket Iron Maiden till exempel. Själv upptäckte jag svensk punk och det var väl i den vevan jag började med musiken själv. Men jag har alltid haft en fot i popen även när jag spelade den mörkaste black metal. På något sätt var Blümchen alltid närvarade trots smattrande baskaggar och hackande distgitarrer. 

Minns du vilken som var den första skivan du köpte?

- Haha, nja, jag minns den första skivan jag fick däremot. Har för mig att jag var elva år eller så. Det var One More Time med skivan Highlands. Höglandsromantik på "hög" nivå och jag älskade den. Inte lika häftigt idag att det var Nanne Grönvall och hennes man som stod bakom det hela. 

Vad lyssnar du på idag?

- Tyvärr bekräftar jag den där fördomen om att musiker inte lyssnar på musik. Eller så är jag bara gammal och inte lika pepp på ny musik längre. Oftast blir det att jag lyssnar på sånt jag redan vet och lyssnat på tidigare. Fast då och då hittar jag något nytt och blir alldeles hänförd. Senast var nog I break horses första album, Hearts. Det var i och med att de släppte sitt nya album som jag letade upp det förra på Spotify och blev alldeles tagen. 

- Min bror och jag brukar dock skicka låtlistor på Spotify mellan oss, där vi blandar ny musik vi hittat med gamla låtar vi lyssnade på som barn. På varje lista brukar det finnas åtminstone två eller tre låtar som verkligen fastnar. Så helt ute ur leken är jag väl inte. 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 

- Något jag sällan hinner men som jag älskar att göra är att läsa. Att få förlora sig själv i vackert språk och berättarkonst är något jag ständigt längtar efter. Annars strecktittar jag och min fästmö ofta på olika serier, just nu Supernatural. 

Ruvar du på några dolda talanger?

- Jag vill tro att jag är bra på att laga mat och improvisera fram nya rätter men om det är så får någon annan svara på, haha.

En kan lyssna på Juni Järvi på Spotify och följa honom på Facebook här

fredag 15 augusti 2014

"Vi behöver vara många som pratar om feminism på olika sätt"

När politiker pratat och skrivit om jämställdhet har de fått otroligt mycket kritik för detta, jag tänker bland annat på reaktionerna efter Åsa Romsons tal i Almedalen. Åsa talade om normer och strukturer men människor tog åt sig på en individuell nivå. Att problematisera könsroller är inte att problematisera enskilda individer med ett specifikt kön. Att tala om normer är inte att förtrycka de individer som faller inom normen. Men många har dessvärre svårt att skilja på kön och könsroll och jag funderar på hur folk ska lära sig att se skillnaden. Jag frågade Magda Rasmusson och Gudrun Schyman om detta. 

Foto: Linnea Ornstein

Magda Rasmusson, Språkrör, Grön Ungdom

- Tror tyvärr inte alltid alla kan nås av feministiska budskap på samma sätt. Ibland behövs lite spetsigare saker, och de träffar de redan vunnas hjärta, medan de som skyr feminism nog behöver mer pedagogiska svar. Så vi behöver vara många som pratar om feminism på olika sätt, fler män måste också ta fighten. Då tror jag också fler nås, även de som blir provocerade av typ mig.


Ja, det är lätt att nå de redan invigda men det är bra mycket svårare att nå utanför den gruppen - och det är just de som inte är invigda som en gärna vill ska höra och ta till sig budskapet. Men ju fler som pratar om dessa frågor, desto enklare kanske det kommer att bli?


- Det stämmer! Vi behöver vara flera och tänka på de icke redan invigda också.



Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Gudrun Schyman, Talesperson, F!

- Det behövs utbildning och vi behöver tala med flera. Du kan också hänvisa hit.

Läs Magda Rasmussons blogg här. En hittar Gudrun Schymans hemsida här.

söndag 10 augusti 2014

Erfarenhetsförståelse

Jag fick frågan vad jag anser om att dejta människor och jag har väldigt svårt för hela den grejen, för bara med det ordet kommer med ens en massa förväntningar och jag är rädd för att en då lätt möter just sina förväntningar, snarare än just en person. Bara det där att faktiskt träffa en ny människa är helt fantastiskt i sig! Därför är just möten det viktiga och inte just vart mötet leder, känner jag. Med dejtande följer lätt en smak av osäkerhet. En undrar vad hen vill, om en ska kontakta personen eller om en ska vänta. En kan enkelt gå emot sin egen vilja bara för att en har fått för sig att det finns osynliga regler för hur en ska bete sig. Jag tycker om när möten är något som öppnar upp snarare än sluter och begränsar. 

När en träffar nya människor så tänker jag att en alltid möts i olika stämningar. Möts en på platser där ingen annan är och där inga bilar kör så når en längre in i varandra. Möts en på platser där stressen är påtaglig, är det som att ens röst för en kamp om att få höras på ett annat sätt, det sker inte lika naturligt. Språket stressar iväg. Därför känner jag själv att det är lättare att lära känna människor i tysta miljöer, vare sig det är i en soffa i ett vardagsrum eller på en bänk någonstans. Där allt är stilla har tankarna lättare för att komma fram och kanske mötas. Just känslan att bli förstådd är helt fantastisk och jag tänker att en kan bli förstådd på flera olika plan. Men om en blir förstådd utifrån erfarenhet snarare än intresse skapar det en speciell gemenskap och kanske skapar det ett starkare band än om en försöker förstå utifrån ett intresse för personen eller för ämnet. Hur mäter en själslig närhet och hur mäter en själens skador? Det är just i förståelsen allt får sitt fulla värde och så länge vi inte förstår är vi utanför varandra.

Kanske är allt ett sökande efter närhet, en språklig närhet som blir till psykisk närhet som leder till händer över hela kroppen. Just språklig närhet är bland det finaste möten kan utvecklas till. Samtal nätterna igenom utan att magin dör. Kanske diskuterar en inget speciellt, men just känslan att språk möts är som kroppar som händer som fingrar som tungor. Kanske är det just språket som gör en förälskad, den där närheten genom ord. 

Dags för p-piller för män

Foto: Christine Olsson / SCANPIX

I Sverige godkändes p-piller som preventivmedel 1964. 50 år senare har vi fortfarande inget liknande preventivmedel för män på marknaden. Ett p-piller för män är alltid fem år bort. 2019 så kommer det fortfarande vara fem år bort om inget händer. Det sägs att det beror på att det ska vara 100% fritt från biverkningar, men idag äter miljontals kvinnor piller med hormoner, med mer eller mindre garanterade biverkningar, är det då något de får räkna med? Eftersom många använder, och ofta även förväntas använda, p-piller, så har jag väldigt svårt för att förstå varför inte även män också får ett alternativ till kondom eller sterilisering. 

Jag strävar gärna efter ett så jämställt sexliv som möjligt och jag tycker att alla människor ska få bestämma, tillsammans med den/dem den har sex med, hur och om de skyddar sig vid sexuellt umgänge. Fortfarande är det så att människor begränsas i sin sexualitet av olika normer som skuldbelägger på olika sätt och just skuldbeläggande är avskyvärt på alla möjliga plan, alltid. Det handlar om att alla måste få välja, utifrån vad de själva och partnern mår bäst av, och att det bara vore bra med fler alternativ. Jag pratade om detta med en kvinnlig vän som lever i en heterosexuell monogam relation. Hon sa att hon inte vill behöva riskera sin psykiska hälsa för att slippa bli gravid. Jag diskuterade även preventivmedel för män med en manlig bekant som också lever i en heterosexuell monogam relation. Han sa att ”det vore bra med ett p-piller för män” och så fortsatte han med ”men det finns ju inte än”. Samtidigt är det förstås så att det är lätt att ta ställning för något som ännu inte finns. Det viktiga är vad en väljer när alternativen faktiskt finns.  

Så varför dröjer då ett p-piller för män? Läkemedelsbranchen har hävdat att intresset är lågt, vilket i sig går att diskutera. Det ryktas även om att p-piller (hormonella sådana) för män, med betydligt färre biverkningar än p-piller för kvinnor, redan finns testade och redo att börja produceras - men återigen det där med marknaden, finns det en marknad för p-piller för män? Ska vi behöva ta en form av ansvar vi innan inte har behövt ta? Där har vi män ett ansvar att visa att det faktiskt finns en marknad. Sen att jag är trött på att allt måste vara ekonomiskt lönsamt för att det ska lanseras är en annan diskussion. Ett p-piller för män kommer inte heller att skydda en mot könssjukdomar, men då finns kondom som är ett bra skydd mot även sjukdomar. 

Ska vi ha ett samhälle, vilket vi givetvis ska, där alla, oavsett kön, värderas lika och där alla människors hälsa och välmående är lika viktigt så får det inte vara så att ingenting som inte är helt fritt från biverkningar får släppas på marknaden för män när det helt uppenbarligen går bra att släppa något som inte alls är fritt från biverkningar för kvinnor. Går det bra att experimentera med vissa kroppar måste det gå bra att experimentera med allas. Nu vore det bästa förstås om ingen behövde experimentera med sina kroppar, men så länge det ser ut som det gör så bör väl ansvaret sluta vara så snedfördelat? Tyvärr är ofta det sexuella ansvaret i heterosexuella parrelationer, som så mycket annat i samhället, just snedfördelat. Jag undrar varför många tycker att det enbart är okej med ett p-piller för män om det inte innebär någon risk alls för den som tar dem när inte samma diskussion förs alls lika ofta när det gäller p-piller för kvinnor? 

torsdag 7 augusti 2014

"De kreativa själar som vill syssla med musik i Värnamo drar nog ganska snabbt iväg"

Foto: Privat

Hampus Nessvold släppte nyligen sin första singel Thinking Out Loud, en fantastisk och lite drömsk låt, som passar perfekt att möta natten med, möta drömmarna med. En text som funderar, blickar tillbaka och som når längre än bara rätt in. Fantastisk. Hampus studerar till musikproducent och har även en egen podcast, som både Gudrun Schyman och Soran Ismail har gästat. Ge Hampus en chans, ni kommer inte att ångra er. 
  
Hur skulle du beskriva dig själv?

- Jag är en ångestfylld, kreativ och trygg person som aldrig blir nöjd. Lite lycklig är jag också så klart, haha! 


Du kommer från Värnamo, hur är musikklimatet där?

- Värnamo är en stad med sport och fotboll i fokus, kultur kommer efter och ibland helt i skymundan. Musikklimatet är därför väldigt svalt, tyvärr. De kreativa själar som vill syssla med musik i Värnamo drar nog ganska snabbt iväg och söker lyckan någon annanstans. 

När väcktes ditt musikintresse?

- Mitt musikintresse har växt fram under många år. Jag började sjunga som ensam kille med ett gäng äldre tjejer på Kulturskolan här i Värnamo när jag var ganska liten och sedan har det bara fortsatt. Från att sjunga till att spela och från att spela till att skriva och nu senast att också producera. Jag har alltid älskat att musiken är så obegränsad och att jag kan sväva iväg hur fan som helst, det har drivit mig. 

Du har sysslat med musik under ganska många år, men släpper en singel först nu. Varför har en singel dröjt?

- Musikintresset har som sagt växt fram men att sjunga och spela kan vem som helst göra. Att kunna uttrycka sig och beröra andra däremot, det kräver mer. Jag har provat mig fram länge men inte hittat rätt eller mig själv i musiken, förrän nu. Det är den enkla sanningen till varför en singel har dröjt. Jag har dock inte så bråttom av mig, är 18 år nu. Tiden har inte varit inne tidigare.

Hur skulle du beskriva din musik? 

- Jag tycker det är så svårt att beskriva min egen musik, jag vill inte sätta någon genre på den eller avslöja mina tankar då folk själva ska få tänka och tolka. Men jag skulle nog säga pampigt indie och eftertänksamt. 

Vad kan du berätta om Thinking Out Loud?

- Thinking Out Loud är just som min musik är! En indiedoftande och pampig låt som handlar om när tiden gått för fort, bekymmerna blivit för stora och du helst vill krypa tillbaka till din bekymmersfria barndom. Men samtidigt är den också hoppfull då vi kan finna styrka i det genom tolerans och gemenskap. Hopp.

Vill du berätta lite om hur låten skapades?

- Jag skrev grunden till Thinking Out Loud ganska snabbt förra våren och har sedan dess tillsammans med min producent Victor jobbat fram den till vad den är nu. I början var det en simpel poplåt med ganska tarvlig text. Det var inte förrän i januari som jag fick idén till produktionen. Jag satt i studion och spelade synth med orgelljud och idén bara kom till mig. När jag presenterade för Victor sa jag "Jag tänker mig en enkel och rå orgel som övergår till en stråkdränkt popdänga och sedan tillbaka igen". Ganska flummigt beskrivet men som tur var så förstod han vad jag letade efter och vi hittade helt rätt!

Du har även en uppmärksammad podcast. Har du någon drömgäst som du vill ha med där? 

- Min drömgäst är min avlidna idol och musikaliska förebild Amy Winehouse, men det är ju tyvärr helt omöjligt så kanske en levande och mer realistisk då. Mia Skäringer! Hon är i mina ögon ett självklart geni och helt underbar. Det skulle vara en ära att få prata med Mia. 

Nämn en tv-serie, artist, bok och podcast som alla borde upptäcka!

- Tv-serie: Orange Is The New Black, Artist: Nouli, Bok: Ingen, Podcast: P3 Dokumentär

Vad är planerna för framtiden?

- De närmsta planerna är att försöka spela in och släppa nästa låt innan årets slut, sedan får vi se. Jag har lite tankar, men vill inte avslöja något redan nu så jag är tyst, haha! 

En kan lyssna på Hampus här nedanför. Följ honom gärna på Facebook genom att klicka er in här

onsdag 6 augusti 2014

När ska vi nipple-slippa detta?

Bröstchock, nipple-slip, bröstskandal. Kvinnor blir ofta skuldbelagda om de visar sina bröst, medan män kan gå på en mängd offentliga platser utan att någon bryr sig nämnvärt. Kvinnor ombes klä på sig och blir i vissa fall till och med bortförda om de visar sina bröst. Publicerar jag en bild på min bara överkropp blir på sin nöjd någon äcklad men min bild lär knappast bli borttagen av Facebook för att jag visar upp min bringa där, men ett kvinnobröst anses stötande att visa upp på Facebook och bilden blir därmed borttagen. Just nakenhetsfrågan är ganska intressant. Generellt sätt så framställs nakna män i media som roliga, medan nakna kvinnor framställs på ett sexuellt plan och medan Morrissey kan slänga av sig skjortan på scenen så kallas Courtney Love för slampa när hon kastar sin tröja. Medan vissa har en frihet i att visa sin kropp på ett avslappnat sätt så har andra inte samma handlingsutrymme. Vissa är låsta till att samhället bestämmer reglerna. En kvinna riskerar att bli utslängd ifrån både badhus och nattklubbar och riskerar både att bli anmäld för förargelseväckande beteende eller bli tafsad på när hon går med bar överkropp. 

Det hela måste handla om att alla ska kunna finnas i offentliga rum på samma villkor. Där nakna kroppar ses på samma sätt, där nakenheten tillåts vara mer avslappnad. Alla måste få äga sina kroppar, att få göra egna val, att välja av egen fri vilja om en vill vara barbröstad eller inte, då män kan göra samma sak utan att bli bortförda, utan att bli antastade, utan att bli anmälda för förargelseväckande beteende. Många heterosexuella män är upprörda över att kvinnor vill ha samma rättigheter som dem. De tycks bli helt bestörta över att eventuellt få se bröst i en situation där de inte visas för att hetsa upp eller behaga dem. Om det handlar om storleken på brösten, varför tvingas då inte män med stora bröst skyla dem? Om det handlar om att kvinnligt kodade bröst anses sexuella, varför får då lesbiska kvinnor dela omklädningsrum med heterosexuella kvinnor? Samhällets normer är heteronormativa. När ska alla få ha kroppar utan andras tolkningar och blickar? Bröst tvångssexualiseras och det är på grund av det samhälle vi har. En dag ska vi byta ut har till ett hade. Frågan är bara när?

Stöd gärna projektet Bralien. Mattias Silva och Elin Gustafsson ligger bakom detta projekt, som ska mynna ut i en kortfilm. En komedi som utspelar sig i en värld där kvinnor inte behöver dölja sina kroppar mer än vad män gör, där behåar inte existerar och där ingen heller vet vad det är för något. En kan stödja projektet Bralien - A Brave Nude World här. Gå också gärna in på Facebook och gilla sidan Bara bröst bara. De skriver själva "Det här är en sida för oss som står upp mot diskrimineringen av kvinnor och transpersoner på Sveriges simhallar, och mot tvångssexualisering." Ändå har sidan blivit anmäld flera gånger, medan sidor med diskriminerande innehåll blir kvar trots flertalet anmälningar. Ska vi ha det så? 

fredag 1 augusti 2014

Hampus Carlsson - Stjärnstoft Och Damm


Att älska och bli ensam. Att famnen en höll i för sekunder minuter dagar sedan bara blir till damm. Städas bort, kanske glöms bort. Från glädje till lidande. Hampus Carlssons nya singel Stjärnstoft Och Damm, som släpps idag, behandlar detta på ett fint sätt. Melankoliskt men medryckande. Nu när vi närmar oss hösten så känns det fint med en låt som känns som både sommarens sista dagar och höstens första stapplande. Samtidigt som en försöker leva för stunden så inser en att efteråt stundar nya, kanske mer ensamma, vägar. Hampus sjunger om "när vi glömt våra känslor för varann".

Hampus släppte förra året sin första singel Sommarplågor, som fick både min inre och yttre kroppen att dansa runt. Stjärnstoft Och Damm är lite mer eftertänksam, men fortfarande väldigt bra. Även sorgen kan vara medryckande, och kören och blåsslingorna bidrar verkligen till det. Den fantastiska regnbågsvideon passar för övrigt fint nu när Stockholm Pride pågår.  




Här kan en läsa min intervju med Hampus från förra året.