fredag 29 maj 2020

"Det ska vara svettigt och ösigt att gå på en spelning med Le Volt"

Foto: Press

När Alice in Videoland bestämde sig för att lägga ner fortsatte sångerskan Toril Lindqvist att skriva musik. 2019 så bildade Magnus Norr från The Girl & The Robot och hon duon Le Volt. Elektronisk musik när den är som bäst. Idag släpper de singeln Dance och ett album kommer till hösten. Här nedan berättar Toril om den nya musiken, hur hennes drömfestival hade sett ut och att om möjligheten hade funnits, så hade hon gärna varit med på 70-talet och besökt Studio 54. 

Beskriv singeln Dance! 
- Dance är kanske vår popigaste låt, den är svängig och har ett positivt sound ( om man kan säga så) trots att texten handlar om att inte räcka till. 

Ett album är planerat till hösten, kommer det gå i samma stil som debutsingeln? 
- Våra låtar skiljer sig ganska mycket åt. Vi bestämde ganska tidigt att de måste få vara som de blir. Vi har inte försökt att rikta oss åt något något speciellt håll utan varit ganska lekfulla i skapandet! 

Blir det några speciella samarbeten på albumet? 
- Det är inte helt bestämt än! 

Många släpper ju musik på andra sätt nuförtiden, det är mer fokus på singlar och mindre på album, skulle jag säga. Hur ser du på det? 
- Det tycker jag är roligt, det blir mer press på kvaliteten på låtarna och förhoppningsvis mindre transportsträckor. 

Hur kompletterar du och Magnus varandra? 
- Fantastiskt bra, tycker jag. Vi har skickat filer och idéer fram och tillbaka i flera månader nu och varje gång någonting skickas eller kommer tillbaka så är det så sjukt mycket bättre. 

Skulle du säga att texterna och musiken är lika viktiga? 
- Ja, det tycker jag att de är. 

Foto: Press

Skriver du och Magnus all musik ihop? 
- Ja, det gör vi, men ibland är det hans grundidé som vi bygger på och ibland min.  

Du bodde i Österrike under ett antal år, vad minns du bäst från tiden där? 
- Alla fantastiska människor jag träffade och lärde känna! 

Vad var det som gjorde att du flyttade hem igen? 
- Saknaden av familjen. 

Vilket är ditt bästa minne från tiden med Alice in Videoland? 
- Herregud, det är så många! Arvika-spelningarna ligger mycket varmt om hjärtat, men vår turné i Los Angeles och spelningen på Whisky a go go är svårslagen. Vi har upplevt så otroligt mycket roligt och märkligt under årens lopp! 

Vad lyssnar du själv på för tillfället? 
- Otroligt blandat, men under den kreativa fasen har jag så mycket musik och idéer i huvudet att det är svårt att lyssna på annan musik. Men 80-tals musik är aldrig fel! 

Tanken var ju att ni skulle spela på Subkult i juni, men festivalen ställdes in på grund av Corona. Blir det Subkult för er nästa år istället? 
- Ja det kan du fethaja! 

Hur har Corona påverkat dig annars? 
- Som alla andra, antar jag. Mycket står still och det är svårt att träffa vänner och familj. 

Om du skulle beskriva en drömfestival, hur skulle den se ut? Vilka skulle få spela? 
- Haha, wow! Den skulle se ut och vara som Hultsfredsfestivalen var förr och vi skulle självklart spela. Sen skulle Iron Maiden, Depeche Mode, Peaches, Fleetwood Mac, Nine Inch Nails, The Cure, Patti Smith, Neil Young, Bruce Springsteen och Postal Service spela - och Bowie förstås! 

Hur vill du att det ska vara att gå på en spelning med Le Volt? 
- Svettigt och ösigt!

Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra? 
- Ja, det kommer nog att bli så, men det är långt ifrån samma sak som att spela inför publik. Att få kontakt med fansen och stå på scen känns som att bandet och publiken blir ett och det är en oslagbar känsla. 

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats? 
- Mycket! Jag är mer öppensinnad och lyssnar mer på detaljer. Jag kan fastna för en låt på grund av en speciell ton eller frasering.

Om du skulle välja din favoritskiva of all time, vilken skulle det bli? 
- Gud, vad svårt! Men måste nog säga David Bowies Space Oddity

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 
- Jag gillar att träna och att måla.

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Haha ja, faktiskt! Jag designar barnleksaker och produkter för mitt märke Pellianni. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 
- Nej, inte vad jag kommer på. High voice var ett återkommande klipp förr tills att det kom fram att det var fejk. Jag gillar dumma och roliga klipp!

Till sist, om du hade fria möjligheter, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka? 
- Solklart, slutet på 70-talet och Studio 54!

Lyssna på Dance här nedan! Som andraspår finns en remix av Anders Alexander Nilsson från Alice in Videoland! 

torsdag 28 maj 2020

Maple & Rye - For Everything


Det är en väldigt sorglig tid vi lever i just nu, med isolering medan värmen kommer allt närmare utomhus. Något många förknippar med gemenskap. Mycket av de känslor vi möter just nu i samhället finns på göteborgarna Maple & Ryes nya skiva For Everything. Både sorgen och ensamheten - och samtidigt hoppet om något annat, handklapp och ljuva körer som smyger in värmen och ljuset igen. Lyssna på Con of the Century till exempel. Det är ljuva toner som får hjärtat att jongleras fram och tillbaka av glädjefyllda händer. Passar fint att dansa till även här hemma i distansens tid. 

Överlag är det en fin blandning av just snabbare låtar och mer viskande, eftertänksamma, långsamma. Jag gillar när pianot kommer fram i låtar som Rebel’s run. Även Leaving now är väldigt vacker, börjar långsamt för att lyfta i slutet och explodera i känslor. Körerna så skivan lyfter den flera snäpp och ger musiken en vacker dynamik. Den ljuvt romantiska trumpeten som dyker upp i Cannonball håller både om och tröstar. 

Jag kan inte hitta något svagare spår på albumet egentligen, utan det är en vacker helhet, där både dans på festen och trösten, kramen som varar länge, länge efter att allt är över, finns med. Det är om inte fulländat, så åtminstone väldigt nära just det. Det är folkpop som rymmer många av de känslor många av oss känner just nu i samhället. Det tröstar. 

For Everything släpps imorgon, 29/5. 

"Jag försöker påminna mig om varför det känns lite tungt ibland, att det är en extremt annorlunda situation vi alla hamnat i"

Foto: Per Kristiansen 

Lena Swanberg släppte igår det fina albumet Sing Me The News, som placerar sig i gränslandet mellan jazz och americana. Här berättar Lena om albumet, tiden på kungliga musikhögskolan och om det bästa rådet hon har fått i sitt liv. 


Nya albumet heter Sing Me The News, hur skulle du beskriva albumet lite kort? 
- Ett löst hållet konceptalbum om de olika stadierna i en kris och viljan att ta sig vidare ur den. Ursprungsidén var att likna lägesrapporterna vid nyhetssändningar, ett koncept som fortfarande lever kvar i vissa titlar. Titeln Economy talar för sig själv, Rearrange the sky är en sorts väderleksrapport, medan UFO representerar sensationalism. Musikaliskt är det en genreblandning mellan jazz, singer/songwriter och Americana, med orkestrala inlag samt blues- och country-vibbar. 

Du utbildade dig vid kungliga musikhögskolan, hur tidigt i livet förstod du att det var musiken du ville ägna dig åt? 
- Musiken har funnits med före jag förstod att den fanns. Jag växte upp med musik hemma för mina äldre systrar spelade fiol, och jag med från att jag blev 6 år. När jag blev tonåring förstod jag att jag ville sjunga och uttrycka mig med min röst. 

Vad är dina bästa minnen ifrån högskolan? 
- Att få träffa och spela med så mycket begåvade musiker (elever och lärare) och få vänner för livet. En bra mötesplats helt enkelt. Jag träffade Ann-Sofi Söderqvist (trumpetare och kompositör) där eftersom jag sjöng i skolans storband en period när hon ledde det. Sen dess har vi jobbat ihop på tre album med hennes eget storband ASJO. 

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat dig? 
- Jag saknar att spela live. Jag var ju mitt i att börja boka gigs för kommande albumreleasen, så det blev ju framskjutet nu. Men jag släpper skivan ändå och kör på med livekonserter den dagen det är möjligt. 

Alla konserter ställs ju in just nu och det är väl ingen som riktigt vet när det går att genomföra en konsert med publik igen. Hur hanterar du det som musiker? 
- Vi ska live-streama en vardagsrums-konsert via Facebook på release-dagen 27 maj, men sen kommer jag nog mest göra videos och skriva nytt material i väntan på att det går att spela live. Jag försöker påminna mig om varför det känns lite tungt ibland, att det är en extremt annorlunda situation vi alla hamnat i. 

Har det här påverkat tankarna inför att släppa ett album på något sätt? 
- Nej, jag tror inte det.

Säg att när allt det här är över, att du själv får anordna en festival i Sverige. Hur skulle den festivalen särskilja sig från andra festivaler? 
- Rolig idé att jag skulle ordna en festival! Den skulle fokusera på att ha en blandad publik och medvetet försöka locka många olika sorters människor i alla åldrar till en inkluderande festival. Kanske inte är så nyskapande, och inte heller det lättaste, men viktigt. 

Vem är du på scen? 
- En innerlig, allvarlig och skämtsam person i ett. Jag brukar babbla rätt mycket i mellansnack och skoja med publiken och så (saknar verkligen den grejen nu, interaktionen) men sen i musiken så är jag koncentrerad och inte särskilt yvig. 

Du släppte ditt debutalbum 2012, hur ser du på det idag? 
- Jag är så stolt över det albumet, gillar det fortfarande mycket. En period lyssnade eller tänkte jag inte alls på det, men nu när jag släpper Sing Me The News så märker jag att albumen hänger ihop. 

Har du någon speciell metod när du skriver musik? 
- Jag samlar på mig fragment, både textidéer och inspelade pianosnuttar eller nåt jag nynnar in i telefonen. Sen när jag ska skriva ett album så går jag igenom det och lägger till och drar ifrån, och då brukar det också komma en del melodier och texter på studs. 


Foto: Per Kristiansen 

Har du något drömsamarbete? 
- Ingen specifik person men någon jag funkar med på bästa sätt vad gäller att bejaka idéer och vara i flow. Skulle inte tacka nej om Milton Nascimento hörde av sig, i och för sig! 

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- I solen och i naturen, och på scenen. 

Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv? 
- Om du ska äta en elefant, ät lite i taget. (Fick det av min syrra, som själv fått höra det när hon började en lång ingenjörsutbildning på KTH). 

Du sjunger mestadels på engelska, hur känner du kring att göra musik på svenska? 
- Tänker att jag kanske ska testa det snart faktiskt. 

Minns att du tolkade Sonja Åkesson för några år sedan och det har blivit allt vanligare att tonsätta poesi. Hur känner du för att göra något sånt igen? 
- Det vore kul, men det är en utmaning att sjunga sådana lite mer kärva ord som kan förekomma. "Ruttna nötter" sjunger jag i Åkesson låten, jag har inte erövrat det ännu riktigt, haha. 

Välj en 1. Film, bok, artist och samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer!
- 1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri 2. Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av Jonna Bornemark 3. Marisa Monte 4. Mycket, men kunskap kring beroendeproblematik och missbruk behöver lyftas ständigt för att motverka stigmatisering och åsiktspolarisering. 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 
- Kolla stand up, laga mat/vin, hänga med vänner, dansa samba, pyssla. 

Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken? 
- Att sjunga live. Att lyssna på musik starkt i lurar. Eller se en konsert live.

Lyssna på Sing Me The News här nedan! 

tisdag 26 maj 2020

"Jag ser det som en rolig utmaning att försöka få något roligt, som inte borde kunna vara roligt"

Foto: Ulrika Campbell

Enligt mig så är Fredrik Andersson Sveriges roligaste ståuppkomiker. Han är fantastisk på att hitta olika vändningar i sina skämt. Han föddes i Uppsala och växte upp i Tierp. Han har bland annat skrivit manus till TV-program som Parlamentet och Veckans nyheter. Han debuterade själv som ståuppkomiker 2004 och har medverkat i bland annat Släng dig i brunnen och Roast på Berns. Här nedan berättar han bland annat om vad som var bäst med uppväxten i Tierp, om hur han har påverkats av Corona och om vad han själv skrattar åt. 

Vad minns du bäst från din uppväxt i Tierp? 
- Esplanadkiosken. De tillhandahöll refreshers och halvliters colaburkar. Det var det närmaste man kunde komma red bull på den tiden. 

Hur skulle du beskriva din egen stand-up? 
- Jag försöker skriva skämt jag själv skulle vilja höra. Och jag vill bli överraskad. Skratta åt sånt jag inte trodde skulle gå att få roligt. 

Är det några komiker som har inspirerat dig? 
- Många. Bill Hicks, George Carlin, Steve Martin, Steven Wright och Mitch Hedberg var det i början. På senare år Daniel Tosh, Louis CK och Norm McDonald.

Hur kan du må just innan du går upp? 
- På nästan vilket vis som helst! Jobbet måste ju göras, oavsett om jag är glad eller ledsen. Men nervös är jag bara om jag har med mig väldigt nytt material, eller om förutsättningarna är konstiga. Dvs. om publiken är för full, eller ljudet dåligt osv. 

Hur ofta skriver och testar du nytt material? 
- Det går i perioder. Jag trivs som bäst när jag producerar mycket nytt. På somrarna skriver jag som mest av någon anledning. Kanske för att jag då gör mer sådana gig där publiken accepterar testande.

Hur tänker du med det material du lägger upp på Youtube? Är det sånt du känner dig färdig med? 
- Ja, eller borde känna mig färdig med. Dvs. att jag försöker pusha mig själv att skriva mer. Men just nu, i coronatider, så är det lika bra att lägga upp det när jag ändå inte kan uppträda med det. För det skulle ha stagnerat om jag bara lät det ligga. 

Finns det något du känner att du inte skulle kunna skämta om? 
- Nej. Men jag ser inte heller någon poäng med att skämta om något som är så känsligt att min publik blir ledsen. 

Vad skrattar du själv åt? 
- Kattvideos på youtube. 

Du jobbar mycket med oväntade vändningar i dina skämt, är det något du körde med redan från början 2004 eller har det växt fram? 
- Jag har alltid försökt skapa sådana. Kanske lite för att jag varit trollkarl. Men kanske också för att jag på den tiden jag började tyckte väldigt mycket av humorn man såg på scen var förutsägbar. 

Kan poängen vara att publiken inte alltid ska veta var dem har dig någonstans? 
- Det underlättar för att kunna överraska!

Skulle du säga att du gillar att ”ta risker” i dina skämt? 
- Ja, jag ser det som en rolig utmaning att försöka få något roligt, som inte borde kunna vara roligt. 

Hur ser du på om någon skulle filma ditt material på dina shower och lägga upp något kort klipp på Youtube efteråt? 
- Jag föredrar att ha kontroll över vad jag lägger upp själv. Men jag är också medveten om att många inte förstår att det kan innebära problem för mig, då de bara vill visa sina vänner. 

Innan du började med standup var du trollkarl, vad var det bästa med den tiden? 
- Hela trollerivärlden är väldigt mysig. Att gå på trollerikongresser, att få pilla på nyinköpt rekvisita, och att få visa upp ett nytt trick man precis lärt sig. 

Du bodde i England innan och körde standup, vad skulle du säga är den största skillnaden i engelska stand up-kulturen jämfört med hur det är i Sverige? 
- Storleken på marknaden. Det är grymt kul att kunna gå från klubb till klubb på en kväll och göra fyra-fem uppträdanden under några timmar. 


Foto: Ulrika Campbell

Något som många kanske inte vet är att du uppträtt i Afghanistan för FN-styrkorna där. Hur var det och hur kom det sig? 
- Försvarsmakten har ett behov av att se till att deras personal klarar av att tillbringa lång tid hemifrån, så de måste se till att erbjuda lite av vad man kan göra på sin frihet i Sverige. En av de sakerna är underhållning. Därför finns organisationen Fältartisterna, och det är en grupp artister som fått träning i att arrangera och genomföra uppträdanden i nästan alla miljöer. Så ibland åker jag iväg och gör uppträdanden på något lastbilsflak eller i något litet tält i ett otippat land. 

Hur ofta händer det att du improviserar på scenen? 
- Det händer, men huvudfokus för mig är att leverera skämt jag lagt lång tid på att skriva och formulera rätt. 

Finns det någon komiker som inte slagit igenom än, men som du känner bara är en tidsfråga?
- Jag vet inte ens om det funkar så längre. Att man slår igenom. Nu är det ju möjligt att bygga upp en väldigt stor fanbase, samtidigt som man är helt okänd inför de allra flesta. Jag tror det är en bra utveckling. Man behöver inte vänta på att slå igenom. 

Coronaviruset påverkar ju alla människor på olika sätt. Hur har det påverkat dig? 
- Förutom det sätt det påverkar alla på, med osäkerhet och oro, så blev alla mina klubb-gig inställda nästan omedelbart, och det har varit min största inkomstkälla. Som tur var så är det inte min enda. En positiv biverkan är att det gett mig en knuff i att producera innehåll online. Att sända live på youtube en gång i veckan som jag gör på söndagar, har fått ersätta mitt möte med publiken på klubbar. 

I slutet av februari startade du podcasten Opassande. Hur kommer det sig att du valde att starta den? 
- Jag såg Andrew Shultz göra "Inside jokes" och tänkte att något liknande skulle kunna fungera i Sverige. Att få följa med komiker på resan när ett skämt blir till. Och jag tror att min publik är lite comedy-nördar precis som jag. 

Till sist, om du hade fria möjligheter, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka? 
- Torsdag nästa vecka. Jag ska spela Animal Crossing med en kompis. Det blir nog trevligt.

Du kan kolla in Fredrik Andersson på bland annat Youtube. Bland annat i klippet här nedan, där han körde sin föreställning Sunda värderingar

måndag 18 maj 2020

Musikminne från CATBEAR

Foto: Press

Londonduon CATBEAR har kallats ”the hottest new indie girl band” och jämförts med Chvrches. Duon, som består av Zoe Konez och Sarah Smith, blandar synthpop, riot grrrl-attityd och en fantastisk känsla för melodier. Duon har själva sagt att "We want to inspire young women and LGBTQ people like us to not only go form a band, but to take control over every aspect of their music. You can be a guitarist, you can be a drummer. You can make beats, you can record and produce your own music. You can be anything." I april släppte de sin tredje singel Love and War. Idag gästar Zoe och berättar om ett musikminne.

When I was a teenager I had the usual obsessions with musicians and bands, and went through different phases, from emo to metal. As a musician myself, finding my feet playing guitar, singing and writing songs in bands, I found it important to follow and adore guitar bands with strong female leaders - Garbage, Skunk Anansie, The Donnas, Sahara Hotnights, PJ Harvey, Yeah Yeah Yeahs, Pretenders, the list goes on of course. I spent some amazing times travelling hours into London to queue outside the big venues to have powerful experiences of seeing these musicians perform live. It directly influenced not only my own music making but much of my development in that important changeable time for a young person. The friendships I made with other fans, the squash to get closer to the front, the oversized bootleg hoodie I bought afterwards, waiting for an autograph, reminiscing and writing lyrics on the train home - these were thrilling and memorable times. 

Since then I have spent some fantastic years playing both as a solo artist, and in CATBEAR (formally Cat Bear Tree). I moved to London and played across the capital’s venues having more amazing experiences as a performer, sometimes sharing the stage with amazing musicians I really looked up to. 

I live very close to one venue I used to travel far to come to gigs at - Brixton Academy. It’s an iconic 90 year old venue, with a sloped floor and big theatre vibes. It stands today boarded up, due to the ceasing of live music shows due to COVID-19. I walked past it on my daily exercise recently. Along the side road and past the stage door, I remembered a time I once queued, cold yet sweaty from being in the crowd of the gig, waiting afterwards to meet my idol Shirley Manson. I gave her a (probably terrible) demo cassette I had recorded myself on my 4-track recorder at home, and she graciously accepted it before signing a Garbage CD. I’m not sure why I gave her my cassette - maybe a “thank you for your music, this is where your influence has taken me” but that whole experience of travelling to London, waiting in line, running to the front of the crowd, watching my favourite live band whilst moving in time with thousands of other people, and the subsequent after show meet, was one of a few hugely impactful times so important for my development, as a young woman and as a musician. 

Walking past the stage door and the boarded up front doors of Brixton Academy made me worry of the prospect of a current generation of music fans missing out on those special experiences. With confusing news reports surrounding us, one possibility points to us maybe not having large live music events for years, and after we can, can the musicians afford to risk the prospect of a full-scale tour? I worry for the sustainability of the live music sector, for when we might be able to watch a gig again, but more than anything for for mid and low level acts who were already fighting to make a living playing live, and for the next generation who are only just discovering live music - I just hope that they still get the opportunity to sway in a beer-soaked crowd singing along to their favourite songs as the band plays the soundtrack to their Summer from the stage. 

/ Zoe Konez, CATBEAR

Lyssna på Love and War här nedan! 

lördag 16 maj 2020

Offren blir ofta osynliga

Jag minns när många försvarade Anders Borg när han hade tafsat på människor och blottat sig. Typ med att alla kan göra misstag och många visade medkänsla och förståelse. Nu är det samma kring Paolo Roberto som gripits för sexköp, att alla kan begå misstag och att det är starkt att han ska uttala sig i media och tyvärr är det ju en del som betett sig som svin, men som sedan föreläser om vilka svin de varit och på så sätt kan tjäna pengar på att de varit svin, vilket också är svinigt förstås. 

Jag tycker att det blir svårt att lita på människor som säger att nu ska de söka hjälp, precis när de blivit påkomna. Som om de aldrig sökt hjälp om de inte blivit påkomna. Vilket de förmodligen inte hade. 

Sant är att människor begår misstag, men varken att tafsa, blotta sig eller köpa människor kan väl ses som misstag på det viset, snarare grundar det sig i en jävligt vriden syn på människor och särskilt då kvinnor i dessa fall. 

Med det sagt så är det inte särskilt synd om dessa människor och fokus borde verkligen inte rikta sig mot dem, utan snarare mot deras offer. Men tyvärr blir offren ofta osynliga, medan förövare försvaras. Så klart försvaras dem inte av alla, men en alltför stor del. Jag spyr på det.

fredag 15 maj 2020

"Om vi har Broder Daniel i ena hörnet och Bruce Springsteen & The E-Street Band i det andra kanske vi möts i mitten någonstans."

Foto: Press

Stockholms-baserade Division 7 började som en duo för tolv år sedan när vännerna Dara Khudaida och Max Söderholm träffades för att skriva låtar ihop under gymnasiet. Dryga åtta år senare, 2016, tog bandet form och bildade det som idag är indiebandet Division 7. Sista spelningen innan Coronakrisen kom skedde i Göteborg. Tyvärr var jag inte där, men nästa gång de spelar kommer jag garanterat vara där. Idag släpper de singeln Istid!

Hur skulle ni själva beskriva er? 
(Max) - Om vi har Broder Daniel i ena hörnet och Bruce Springsteen & The E-Street Band i det andra kanske vi möts i mitten någonstans. Det kompetenta replokals-skramlet från Broder Daniel tillsammans det lite mer episka anslaget som man kan få till med en bredare instrumentuppsättning. Man skulle väl kunna ge både BD:s och Bruces musik epitetet näven-i-luften-musik, det vill säga musik som instinktivt väcker starka känslor. 

(Anton) - Vi är det stora bandet som (än så länge) spelar på de alldeles för små scenerna. 

När jag tänker på Division 7 är min första association fotboll. Hur kom namnet till? 
(Dara) - När jag gick på högstadiet brukade jag och en kompis titta på en lokal Division 7-klubb, vi gick upp i det där totalt, målade flaggor, brände bengaler och så vidare. Vi skulle göra banderoller till någon match när min kompis pappa undrade om vi skulle skriva ‘Länge leve Division 7’. Det blev ett citat vi slängde oss med och jag bestämde mig för att om jag någonsin får släppa en skiva ska den heta så och bandnamnet skulle vara just Division 7. Därför heter vår första EP det den gör, jag är glad att de andra nappade på det. Personligen är det en stor grej för mig att det blev som jag hade tänkt mig. 

Är ni själva sportintresserade? 
(Max) - Marginellt måste jag säga. Jag uppskattar gemenskapstanken, supporterskapet och hela den grejen vilket väl inte är sporten i sig å andra sidan. 

(Dara) - Jag trodde länge att jag var det men jag insåg efter ett tag att det var AIK jag var intresserad av, inte en särskild sport. Blev mycket glad när jag såg att en tidigare spelare lyssnar på oss. 

Berätta om nya singeln Istid, hur skulle ni beskriva den? 
(Max) - Det är definitivt det mest polerade - i all positiv bemärkelse - som vi har fått ur oss hittills. Möjligtvis även det mest polerade vi har i repertoaren. Ett återhållsamt sväng som kanske bottnar mer i discosoul än Göteborgsindie. Jag får lite vibbar av Kalifornien, 70-tal. Förmodligen en insats på basen jag inte kommer kunna upprepa igen (skratt). 

(Anton) - Det var en låt som vi redan på skisstadiet kände hade någonting. Melodierna satte sig direkt. Sen har vi låtit det ta tid att skriva klart den. Nästan ett år tog det. Det är helt klart en låt som betyder mycket för oss. 

Dara, har förstått att det är du som skriver mestadels av texterna, hur tänker du när du skriver texter? Hur utlämnande kan du vara? 
(Dara) - Jag brukar försöka skriva precis när jag ska sova, när jag nästan har börjat få de där rycken som inträffar precis innan man slocknar. Det blir ofta enklare då, man överanalyserar inte allting. Det går att vara utlämnande men jag försöker variera mig lite, allt behöver inte vara ur mitt eget perspektiv. 

Har du någon speciell metod när du skriver texter? 
(Dara) - Ja, jag brukar oftast ha versackorden klara när jag börjar. Sedan tar jag en befintlig text, oftast något med Stone Roses och sjunger den till mina ackord och försöker hitta en melodi som passar. När jag är nöjd bygger jag på med övriga delar i låten på samma sätt. Sedan börjar jag skriva en egen text. 

Ni är ett band som vuxit under tid om man ser till medlemmar. Är det svårt att dra jämnt alltid om den musikaliska inriktningen? Tänker att ju fler medlemmar, desto enklare blir det att bredda sig också? 
(Dara) - Nej, det är faktiskt väldigt enkelt att ha med varandra att göra. Tycker jag i alla fall. 

(Anton) - Musiken vi gör är summan av allas inspiration och uttryck. Soundet har vuxit organiskt i takt med att vi blivit fler. Vi börjar nog nå fram till något som vi kan kalla ”vårt sound” nu. 

(Dara) - Det kommer ju naturligt till en, att man graviterar mot sina egna influenser och det brukar smälta samman ganska sömlöst. 

(Anton) - När vi började tror jag att alla hade sin egen vision om hur vi skulle låta. Det fanns en svensk 90-talsrock-, en britpop- och en Motownversion av Division 7. Nu står vi någonstans mellan allt det där. 

(Max) - Än så länge har vi ladorna fulla med grejer och det känns som att eventuellt skav i form av att inte komma överens möjligen uppstår lättare när man ska börja helt från noll. Vi är alla väldigt ödmjuka, kanske är det rent utav så att ju skickligare instrumentalist, desto mer ödmjuk person (skratt). Som jag upplever det har allting fallit på plats när vi spelar tillsammans. Vi brukar vara överens, kanske för att det inte finns någon jättetydlig tanke om hur en låt ska vara. Ramarna är inte så låsta. Eftersom det ofta finns en grund i form av en demoinspelning brukar det mer handla om att ta det som är bra och förädla det. Vad gäller bredd är det en lyxig situation att vi har många olika inspirationskällor vilket även visar sig i musiken vi har släppt. 

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat er? 
(Max) - Det är så mycket tragedi i det hela nu. För bara en månad sedan var det enklare att se ens egen del i det och hur det påverkar bandet. Allteftersom tiden går känns ens egna planering och mål givetvis mindre relevant. Vi har ju inte riktigt tid att låta det här blåsa förbi utan att göra någonting och någonstans har väl det som är kul med Division 7, att spela tillsammans, att giga ryckts ifrån oss tillfälligt. Tidigare när vi har pratat om släppet av Istid som vi ser lite som juvelen i kronan har det varit enklare att ha visioner om vad det ska kunna leda till. Samtidigt blir det på något vis renare nu när det inte finns lika mycket i potten i form av att omvandla uppmärksamhet kring låtsläpp till konkreta saker som ett gig. 

Alla konserter ställs ju in just nu och det är väl ingen som riktigt vet när det går att genomföra en konsert med publik igen. Hur hanterar ni det som band? 
(Anton) - Till skillnad från många andra som har spelat livemusik över nätet har tagit tillfället i akt att verka i det fördolda. Vi har skrivit ny musik och laddat för att spela ute igen tillsammans med publiken när det väl vänder. 

(Dara) - Vi är fruktansvärt sugna på att spela live igen. 

(Anton) - Och då kommer vi vara bättre än någonsin. 

(Max) - Man saknar ju verkligen den fysiska, svettiga aspekten av det. 

Den sista spelningen ni hade innan allt det här bröt ut var som jag förstått det i Göteborg, på Jerntorgets brygghus, hur upplevde ni spelningen? 
(Anton) - Responsen var helt otrolig. Vi har nog aldrig fått ett så fint bemötande. 

(Dara) - Det är roligt att känna att vi har nått personer utanför vår egen bubbla också. Vi hoppas på att komma tillbaka snarast möjligt. 

(Max) - Personligen upplevde jag det som lite av en milstolpe. Det kändes som att folk var där och såg fram emot att se oss. Det var inga korslagda armar. Det var, tvärtom, allsång på ställen där man inte förväntade sig det. Hur fan har alla de här människorna hittat hit? 


Foto: Press

När ni väl står på scenen, vad vill ni ge då? Vad kan publiken förvänta sig? 
(Max) - Det säger väl sig självt att vi gör detta för att det är det roligaste vi vet. Att få förmedla det som ett slags tack för att de som kommer på spelningarna gör det möjligt och att få utlopp får något som pockar på att få komma ut. ’Here we are now, entertain us’ som det sjöngs en gång i tiden. Målet är att ge folk en upplevelse som får de att säga ’fan vad bra, när spelar ni igen?’. Då känns det som att det har satt sig djupare än när man får kommentaren ’Vad bra det var’. 

(Anton) - Vi gör väldigt bra spelningar helt enkelt. 

Vilken är er mest oväntade influens? 
(Anton) - Vi tillhör ju generationen som växte upp när Cheironstudion höll i taktpinnen för popmusik. Där finns det en hel del godbitar som sitter djupt rotade och sipprar ut i vår musik. 

(Dara) - Jag är väldigt förutsägbar i min musiksmak med Oasis, Stone Roses, Glasvegas, Florence Valentin och liknande. Jag får nog svara Olle Adolphson på den frågan. 

Hur fick ni kontakt med Septembernatt Records? 
(Anton) - Jag mailade på vinst och förlust och fick en träff. 

(Dara) - När vi sedan möttes upp med Filip från Septembernatt kändes det självklart att jobba ihop. 

Nu har ni lyckats bli signade, vad har ni för råd till de som inte lyckats? 
(Anton) - Septembernatt hjälper oss med releasen av Istid och även när vi kommer att släppa lite mer musik senare i år. Därefter står vi på egna ben igen så vi är själva också intresserade av att veta hur man lyckas. Någon som vet? 

Många släpper ju musik på andra sätt nuförtiden, det är mer fokus på singlar och mindre på album, skulle jag säga. Hur ser ni på det? 
(Max) - På ett sätt är det en återgång till det glada 50- och 60-talet. Albumformatet blev ju inte en grej förrän en bit in i Beatles karriär, då det gällde att sätta sig med lurarna och ägna 45 minuter åt att hänga med från start till slut. En tid där låtarna var grejen och inte artisten eller bandet. Det finns en charm i det. Det positiva är att den som har den starkaste treminutaren vinner. Det negativa är att det är svårare att bygga något som lyssnaren kan ta till sig och sjunka in i. Den värld av urbant förfall som byggs upp på exempelvis Lou Reeds New York-skiva är svårare att uppleva när man lyssnar på en enskild låt. Då blir albumet mer som ett reportage. 

(Dara) - Det är lite tråkigt, tycker jag men jag håller helt och hållet med om att det är så det ser ut. 

(Anton) - Det finns väl inte riktigt tålamod att lyssna på en fullängdare eller ens en EP. Det är lite synd att helheten tappas bort. Samtidigt tror jag att en fullängdare över tid har längre brinntid än en enstaka låt. 

(Dara) - Vi kör ju ett eget experiment av modell mindre nu när vi släpper en singel utan en uppföljande EP. 

(Anton) - Vi blir väl en del den här kulturen nu då. 

(Dara) - Absolut. Det blir intressant att se om det märks någon skillnad. 

Hur ser ni på sociala medier och kontakt med era fans via dem? Vill ni vara nära fansen även digitalt? 
(Dara) - Det vill vi absolut. 

(Anton) - Det är vi redan. Vi har en väldigt fin relation med många av de som lyssnar. Det blir som nyfunna vänner vi hörs lite sporadiskt med.

(Max) - Än är väl inte genomslaget så monumentalt att det känns som en stor apparat att svara lyssnare. Jag tycker att det är jäkligt roligt med direktkontakten man får. Du kanske inte får svar i DM av Selena Gomez liksom. 

(Dara) - Fördelen med att vara stora i smala kretsar är att det blir en mer personlig relation. Vi har helt underbara människor bakom oss, det är dessutom otroligt hedrande när folk tar sig tid och hör av sig till oss. 

Jag förstår att det är svårt att planera nuförtiden, men hur ser planerna ut för den kommande tiden? 
(Dara) - Först och främst släpper vi Istid nu den 15 maj. Sedan kommer lite ny musik framemot slutet av sommaren. 

(Anton) - Förhoppningsvis har krisen lagt sig då och vi kan ge oss ut på vägarna. Vi skulle även vilja hitta ett bolag att jobba långsiktigt med. Det är roligt att köra DIY men vi kan nog ännu mer maxa vår potential tillsammans med någon annan. 

(Max) - Som jag ser det handlar det först och främst om att göra Istid rättvisa, att vi gör allt för att få maximalt genomslag. Jag håller med Anton om att jag hoppas att vi lyckas knyta till oss kontakter som kan verka som en mer objektiv kraft och hjälpa oss vidare.

Lyssna på Istid här nedan!