måndag 24 november 2014

"Medleyn hör hemma i buskisrevyer"

Foto: Pressbild

Tom Levin började skriva musik när han bodde i Australien. När han återvände till Sverige startade han bandet Tennis. Första soloskivan släpptes 2002 och 2006 vann han som första svensk någonsin New Music Weeklys pris för bästa manliga radioartist. Bland övriga nominerade fanns bland andra John Mayer och James Blunt. Nu är Tom tillbaka med ett dubbelalbum, Them Feet/Them Buffalo. Det låter fantastiskt. Starka melodier och en röst som kramar om själen. Fint så, denna regniga och kalla vinter.  

Din nya skiva Them Buffalo släpptes i dagarna och utgör ett dubbelalbum tillsammans med tidigare släppta Them Feet. Vad är Them Buffalo för en slags skiva för dig?
- På Them Buffalo har jag fortsatt det experimenterande i studion som jag påbörjade på Them Feet. Jag har försökt att lämna min trygghetszon vilket producentduon Dark Lama verkligen hjälpt mig med. Them Buffalo är i min värld ett upptempo-album. När jag skrev låtar till Them Feet så var min tanke att jag ville göra ett album med ett högre tempo än mina tidigare album. Men när allt var klart så insåg jag att albumet i det stora hela var ett ganska långsamt album. Så jag bestämde mig för att direkt göra ett nytt försök. Jag tog hjälp av en metronom som jag helt enkelt satte på högre tempon, ställde mig lite mer bredbent och började skriva nya låtar. 

Var det svårt att göra två skivor på ett år?

- Det är klart att det är mycket jobb men jag var inne i ett ”flow” och hade ett väldigt skönt samarbete med Dark Lama. Om jag hade haft tid och råd så hade vi nog kunnat göra ytterligare ett album i år.

Ditt första soloalbum kom för 12 år sedan. Hur känner du kring det idag? 

- Det var ett tag sedan jag lyssnade på Saving Grandma men jag kan känna att jag utvecklats en hel del sedan dess. Framför allt som textförfattare men även som låtskrivare. Känner också att jag hittat min röst lite bättre sedan första skivan. Men jag tycker att produktionen på den första skivan, på sina ställen, fortfarande känns intressant. Om jag gjorde en best of-platta så skulle I just sing at the ceremony och Sweet Horizon troligen platsa från det första albumet.

Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än? 

- Massor. Jag skulle bland annat gärna vilja ha ett mindre jazzband. Jag sjöng ett tag med ett storband men jag ville bara sjunga storbandsjazz á la Sinatra så när de bad mig sjunga Abba- och Beatles-medley så hoppade jag av. Medleyn hör hemma i buskisrevyer. Sen vore det kul att göra en julskiva med inslag av religionskritik.

Jag har förstått att dina texter är väldigt viktiga för dig. Hur tänker du när du skriver? 

- För att jag ska kunna stå på en scen och spela musik så måste jag känna att jag har något att förmedla. Som för de flesta andra som skriver så funkar texterna i viss mån som självterapi och jag inspireras så klart av händelser i min egna vardag och av olika livsöden som jag på olika sätt kommer i kontakt med. 

- Mina texter är ett sätt för mig att vidga mina egna vyer och när det blir som bäst kan jag förhoppningsvis beröra och väcka tankar även hos andra.


- På det senaste dubbelalbumet har jag, oavsett ämne på låten, använt vad jag vill förmedla till mina barn som katalysator. Jag har också väldigt medvetet försökt skriva låtar med hopp och positiva budskap.


Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?

- Jag skulle aldrig kunna skriva något som jag själv inte tycker eller tror på. Men förutom det så kan jag inte komma på något som jag inte skulle kunna skriva om.

Vad skulle du säga att du behöver runt dig för att skriva?

- I den första fasen när jag kommer på grundidéerna så kan det ske när och var som helst. Min mobil är full med melodislingor och textidéer. När jag väl ska skriva klart så behöver jag framför allt tid och om möjligt tillgång till en dator och internet.

Du är för närvarande ute på en Sverigeturné. Hur har turnén varit än så länge? 

- Vi har spelat från Skanör i söder till Överkalix i norr och nu är det mellersta Sverige som gäller. Vi har spelat på allt från det hippaste stället i Malmö till det enda stället i Överkalix och så här långt har det lett till många härliga möten och vi har fått fantastisk respons.

Jag läste att du har haft Rod Stewart som support. Hur kom det sig och när var detta?

- Jag skulle spela på en privat fest med ett av mina första band i slutet av 90-talet och de hade även hyrt in Rod Stewart. Rod skulle med ett plan samma kväll så då kastades spelschemat om och plötsligt var han vårt förband.

Du deltog tidigare i projektet The House of Songs. Vad kan du berätta om det? 

-Att bli inbjuden att delta i The House of Songs (som har sitt ursprung i Austin, Texas) har för mig varit en av de absolut största och mest utvecklande upplevelserna som jag varit med om som låtskrivare. Vi var 9 låtskrivare från Sverige, USA, Kanada och Dominikanska Republiken, i olika åldrar, från vitt skilda genres och med väldigt varierande bakgrunder som bodde, åt och skrev låtar ihop i fyra dagar.

- Varje förmiddag och eftermiddag sattes vi ihop med en ny låtskrivare och så fick vi några timmar på oss skriva en låt. Efter varje skrivarsession, efter lunch och efter middagen, samlades vi i en stor sal och spelade upp de nyskrivna låtarna för varandra. Intressanta möten mellan musiker från vitt skilda genres resulterade i fantastiska låtar och salen fullkomligen vibrerade när de nyskrivna låtarna framfördes. Inte sällan grät, skrattade och tjöt vi av magin vi fick uppleva. 


- Låtarna Schizo och Margaret’s House på senaste skivan Them Buffalo skrev jag i samband med The House of Songs och några av texterna har jag skrivit efteråt med Aimee Bobruk som jag lärde kände där. Låten Girl From Nova Scotia har jag dessutom skrivit om en av artisterna jag träffade via The House of Songs.


Vad inspirerar dig i ditt liv?

- Det mesta, men framför allt möten med andra människor.

Vad ser du som viktigt och mest värdefullt i livet? 

- Utan tvekan min familj och mina vänner.

Vad önskar du att du hade mer tid till? 

- Familj, vänner och jag önskar verkligen att jag kunde hålla på med min musik på heltid.

Musikbranschen har förändrats i en rasande takt de senaste åren. Vad har du själv för förhoppningar om hur framtidens bransch kommer se ut? 

- Just nu är det en för liten del av intäkterna från streamingtjänsterna som når upphovsmännen och jag har en förhoppning om att fördelningen, i takt med att det dyker upp fler alternativa tjänster, bli mer rättvis. Jag fick en avräkning här om dagen från ett skivbolag som jag tidigare var signad till och man tror att det är ett skämt när man läser rapporten. Min ersättning låg mellan 7 hundradelars öre (0,0007 kr) och 1 öre per streamad låt.

- Personligen tycker jag, att förutom att upphovsmännen borde få en större andel av intäkterna, att det vore bra om intäkterna tydligare var kopplade till vad respektive användare lyssnar på. Om jag som användare till exempel bara lyssnar på en specifik artist så ska det jag betalar, efter avdragna kostnader för att driva tjänsten, gå bara till den specifika artisten. 


- Jag har även en förhoppning om att vi ska få fler mindre scener med livemusik i Sverige. Och att vi tar oss ur cover-träsket som vi verkar ha fastnat i så att originalmusik får större utrymme.


Året är snart slut, vad har du för förhoppningar på 2015? 

- Jag hoppas få fler tillfällen att spela live i Sverige och i USA och det vore grymt kul med en sommarturné. Sen håller jag och producentduon Dark Lama på med ett remixprojekt som ska bli kul att slutföra. Om jag får råd så hoppas jag även på att spela in ett nytt album nästa höst.

Lyssna på Tom Levins Them Feet och Them Buffalo här nedan.




söndag 23 november 2014

Landets första Ekogalleria


Den mest ekologiska varan är den vara du aldrig köper. Det är väldigt svårt att bortse från det, men ibland behöver vi handla. Det allra bästa vore dock att gå ifrån masskonsumtion och massproduktion till behovskonsumtion och behovsproduktion. Det är bra att vi sliter ut det vi har först och mycket går förstås även att laga. När det gäller mode så är modeindustrin generellt väldigt dåligt anpassad för planeten. Visste ni att det kan krävas upp till 29000 liter vatten för att producera ett kilo bomull? Bomullsarbetarna riskerar också skador på grund av kemikalierna som används. För 1 kilo färdig bomull krävs lika mycket bekämpningsmedel. I Sverige köper varje person, i genomsnitt, ungefär 12 kilo kläder/textilier av bomull varje år. Mode- och textilindustrin måste bli mer hållbar. Det ska inte vara lönsamt att förgifta naturen, men tyvärr är det så det ser ut idag. 

Nu i dagarna öppnades Sveriges första ekogalleria, Eco Market, där störst fokus kommer ligga på hållbart mode. Gallerian ligger på Storgatan 41 i Göteborg. Priserna kommer ligga en bit över de stora klädjättarnas, men en hållbar och småskalig produktion ger högre priser och jag hoppas de som har möjlighet väljer att besöka gallerian och handla där när behovet finns. Än så länge har tjugo företag flyttat in, bland annat Lokalt Göteborg som säljer lokalproducerade (från västkusten) livsmedel, bland annat glögg, honung och rapsolja. Största fokus ligger som sagt dock på mode, men planen är att utöka med fler ekologiska varor efter hand. 

Personerna bakom Eco Market har hämtat inspiration från begreppet Slow Fashion, som utgår ifrån att modet måste bli hållbart och långsiktigt och att vi konsumenter inte nödvändigtvis måste sluta konsumera, men i alla fall reflektera mer över våra inköp. Allt är inte klart än, och det finns plats för fler företag i gallerian. Utöver Shopping finns det både ett klädbibliotek, en lagnings-service och en redesign-verkstad, där en kan få lära sig att bland annat skapa nytt av återvunnet material. Klädbiblioteket fungerar som ett vanligt bibliotek, bara att en lånar kläder istället för böcker. Kläderna som lånas ut är skänkta till Eco Market av olika företag eller privatpersoner. Klädesplaggen ska tvättas innan de lämnas tillbaka. 

En kan läsa mer om Eco Market här

söndag 16 november 2014

Tio om de fem bästa svenska skivorna någonsin


Det kommer och har kommit så fantastiskt mycket bra musik från Sverige. Men vilken är den allra bästa skivan? De exakta positionerna på listan spelar kanske egentligen ingen större roll, men alla är en del av den svenska musikhistorien som fortsätter att berättas och som fortsätter att påverka både nutida och kommande artister. Kanske sjöng vissa artister låtarna med sina sista krafter, andra med röstens första stapplande steg, påverkade gjorde alla på olika sätt. Jag och Helena Rost frågade lite olika personer vilka 5 svenska skivor som är favoriter för dem. 

Elin Ruth 


1. Stina Nordenstam - Memories of a Color (1991)

Jag var väl kanske 10-11 år och hittade ett kassettband med Memories of a Color i min morbrors skivsamling när vi var i Stockholm på besök hos honom. Jag minns att jag lånade morbrors stora lurar och satt uppe hela natten och lyssnade på kassetten i freestylen om och om igen. Innan vi åkte hem fick jag spela av bandet, sen fortsatte jag intensivlyssna, säkert i flera månader. Det där bandet blev min käraste ägodel. And She Closed Her Eyes är väl egentligen nästan ett ännu bättre album, men jag har så otroligt starka minnen till just Memories of a Color

2. Jakob Hellman - …och stora havet (1989)
Jag vet inte om det behövs några ord här… Detta kan ju vara den bästa svenska platta som gjorts någonsin, punkt. Jag fick äran att sjunga Jakobs låtar ihop med honom när vi turnerade ihop en sommar för några år sedan, och efter det kände jag att nu kan jag dö. Nu är jag färdig. Jag som aldrig blir starstruck blev verkligen det av Jakob, för han känns som en levande legend. Jag har en otrolig respekt för honom som artist och låtskrivare. 

3. Håkan Hellström - För sent för Edelweiss (2008)
Jag tillhör dem som älskar Håkan. Jag beundrar hans musikaliska lekfullhet och dessutom är han i min bok en av Sveriges bästa sångare.

4. Eva Dahlgren - En blekt blondins hjärta (1991)
Den här skivan lyssnade jag på som liten, jag minns att jag tyckte den var... magisk på något sätt. Jag tycker fortfarande att Eva är sjukt mäktig, lite av en förebild tror jag. Gillar den pondus och lugn som hon utstrålar. 

5. Daniel Lemma - Morning Train (2001)
En fantastiskt fin platta som kanske har blivit lite bortglömd, men jag tycker den är en klassiker.

Elin är aktuell med skivan Here Comes The Storm


Fridah Jönsson

1. Peggy Lejonhjärta - Viskningar och Rop (2004)
Det är faktiskt inget annat än en skandal att Peggy Lejonhjärta inte släppt mer än en platta. Jag fick den här skivan på min tolvårsdag och lyssnade non stop hela nästa dag. Stockholmsromantiseringen! Den olyckliga kärleken! Identitetskrisen! Peggy Lejonhjärta öppnade enormt många musikaliska och språkliga dörrar för mig med Viskningar och rop, och tio år senare tycker jag fortfarande att Spår nr 6 är den absolut bästa svenska poplåt som gjorts och att Johan Persson är den absolut bästa gitarristen som finns.

2. Markus Krunegård - Markusevangeliet (2008)
Jag var löjligt anti den gode Krunegård i början. Jag tyckte att han verkade töntig som inte lät någon bli vän med honom på Myspace (obs. att det var 2008) och fick klaustrofobi när han spelade på Peace & Love inför en sjukt stor publik. Men så hörde jag raden "Och Fridas blickar och ett nummer i fickan" - och så lätt hade han mig! Att sjunga mitt namn och dessutom proppa ett helt album fullt av tidsmarkörer (det verkar vara ett jäkla messande på Markus Krunegård av texterna att döma), svårare än så var det inte. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel är den absolut bästa och smärtsammaste minnas-ungdomen-berättelse jag någonsin hört.

3. Frida Hyvönen - To The Soul (2012)
Alltså, Terribly dark! Jag knockades till golvet första gången jag hörde den, men alla andra i rummet var skeptiska så jag vågade inte säga att detta var något helt fantastiskt för mig. Men jag föll så handlöst att jag till slut inte kunde ljuga längre och det är säkert jag som står för hälften av alla Terribly darks 1 500 000 streams på Spotify. Dessutom är sista spåret Gold ett helt magiskt storslaget verk, för att inte tala om sorgliga men outsägligt vackra Farmor.

4. The Ark - We Are The Ark (2000)
Här finns det ju plats att tjata om hur viktig Ola Salo varit under hela min uppväxt men jag vill inte att Vakentimmar ska krascha, så jag får hålla mig till 300 tecken istället för 350000. Kort sagt: De bombastiska, kaxiga och normbrytande låtarna var något jag aldrig hört tidigare, och för en åttaåring i Leksand som hela livet varit blygast i universum kunde Ola Salo inte bli annat än en gud. Dessutom är några av bandets finaste men lite underskattade guldkorn med på denna platta, lyssna bara på Hey modern days, Patchouli och Angelheads. 

5. Säkert! - Säkert! (2007)
Det är inte direkt så att internet lider någon som helst brist på hyllningstexter till Annika Norlin, men jag måste sälla mig till kören. Det är knappt att jag vill göra det för jag får sjuk prestationsångest av att lyssna på Säkert! eftersom jag också vill skriva så bra låtar som hon gör. Men istället för att deppa över min musikaliska inkompetens kan jag ju göra roligare saker, som att lyssna på Sanningsdan och Och jag grät mig till sömns efter alla dar. Och jag vet ärligt talat inte hur många tårar över uteblivna sms och oblinkade msn-fönster jag torkat med orden "Annika Norlin fick inte heller svar". Lyssna på Du kanske var på Holmön så förstår ni.

Du kan läsa Fridahs krönikor från Metro här

Fredrik Strage

1. Stina Nordenstam - Dynamite (1996)
Totalt jävla mörker.

2. Blue For Two - Songs from a pale and bitter moon (1988)
Bombastisk electrogoth med Freddie Wadling i sitt livs form.

3. Robyn, Body talk (del 1,2,3) (2010)
Hjärtskärande vacker disco.

4. Addis Black Widow - The battle of Adwa (1996)
Svensk hiphop blev inte bättre (eller konstigare) än så här.

5. Anna von Hauswolff - Singing from the grave (2010)
Tvåtusentalets största röst.

Följ Fredrik på Twitter här


Fredrik Af Trampe 

1. Ulf Stureson - Allt jag ville säja (2003)
När jag först ombads göra den här listan var detta den enda självklara skivan jag kom på.  Ulf Stureson går på upptäcktsfärd i närhetsrädsla, gamla minnen, döden och ensamhetens mekanismer. Han gör det med hjälp av ett antal snabbfästande melodier och ett superbt kompband i ryggen. Få plattor har golvat mig så fullständigt.

2. Robert Broberg - Motsättningar (1979)
De flesta förknippar nog Broberg antingen med knasklämmigheten från 60-talet eller utsålda Globen-mastodontföreställningar från 90-talet. Mindre inetsat i folksjälen är hans 70-tal. Då kämpade han med en svår livskris, och de tokroliga formuleringarna blandades upp med de stora livsfrågorna. Det resulterade i ett flertal bra skivor, och kronan på verket är detta album från 1979. Enbart en låt som Jag skall inte ligga lik hade i sig räckt för en legendstatus.

3. Monica Zetterlund & Bill Evans Trio - Waltz for Debby (1964)
Förutsägbart, jo visst. Men också svårt att komma förbi. Ett lysande, tidlöst bevis på vad några fantastiska musiker kan göra med dito material på en eftermiddag.

En vän till mig brukar säga att "ett bra material och dess idealpublik hittar alltid varann, det kan bara ta lite tid ibland". Den här skivan är ett gott argument för denna tes. Den väckte föga uppmärksamhet 1970, men cirka 25 år sedan blev den först en kultskiva, sedan en storsäljare. Doris röst ihop med musiker som Berndt Egerbladh och Loffe Carlsson (innan denne ens blivit Loffe och bara var känd som Jan Carlsson, en av Sveriges bästa trummisar) kan aldrig vara fel. Inte blir det sämre av låtmaterialet. Lyssna särskilt på The Band-covern Whispering Pines!

5. Olle Adolphson - Vad tänker jag på? (1967)
Lånar några rader från Tomas Andersson Wij: "När Olle Adolphson är som bäst sänker han rösten till det där skoningslösa tonläget. Där väjer han inte för smärtan, där säger han som det är och ger blanka fan i uppbyggligheten. Hans ord är sotsvarta som Dan Anderssons men bärs av en melodi så ljus, elegant och längtansfull att Wilhelm Peterson-Berger kunde ha skrivit den. Ingen kunde som Olle Adolphson uttrycka livets motsägelsefullhet i en treminuterssång.". Och som bäst fångade han det under det sena 60-talet, i sånger som Vad tänker hon på?, Aria, Sista dan tillsammans och Nu har jag fått den jag vill ha.

Följ Fredrik på Twitter här


Markus Larsson

1. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser (2005)
Ingen annan svensk skiva har drabbat mig med lika stor emotionell kraft. 

2. Jan Johansson - Jazz på ryska (1967)
Min nyckel till jazzmusiken var Jazz på svenska. Men den mer storslagna melankolin har vuxit ikapp sin föregångare – och dragit ifrån. 

3. The Soundtrack Of Our Lives - Welcome to the Infant Freebase (1996)
På sin första och mest grandiosa skiva var gruppen ett av världens bästa rockband. 

4. Robyn - Robyn (2005)
Vår inhemska elektroniska popmusik hade saknat fötter...

5. The Knife - Silent Shout (2006)
... utan Robyn och The Knife. 

En kan läsa Markus krönikor från Aftonbladet här


Catti Brandelius 

1. Hollingworh Ljungman - Medvind (1974)
Jag är uppvuxen med den plattan och den är överst på listan. Speciellt Karin Ljungmans låtar är så vackra att det skär i hjärtat.

2. Maritza Horn - Jämmer och elände (1978)

Skillingtryck om död, sjukdom och lidande. Lejonbruden är en favorit om Selma som ska säga adjö till sitt lejon för hon är bortgift med en främmande man. Det blir totalknas och slutar med blod och död.

3. Lina Ekdahl och Martin McFaul - Dikter och musik (2002)
Crazy och bra dikter till musik.

4. Johanna Nordström - True or not (2010)

Asbra platta med sväng och Johannas coola röst är bara att njuta av. Den är delvis inspelad i Havanna. Lyssna! Hon har nu ett nytt band som heter Jolympix som också är väldigt spännande.

5. Den femte och sista har inte kommit ut ännu, det blir Nina Ramsbys nästa där låten Ett finns med.


Besök gärna Cattis hemsida som en hittar här

Elin Hedman

1. Lorentz - Kärlekslåtar (2014)
Det är så mycket med den här skivan. Beatsen, lekfullheten i språket, gästartisterna (särskilt Joy). Dog lite av lycka första gången jag hörde Där dit vinden kommer. Skulle egentligen kunnat välja Lorentz & Sakarias senaste skiva Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast men eftersom det andra på listan är lite äldre fick det bli den här. Jag har höga förväntningar på Martins kommande soloskiva.

2. Jens Lekman - I know what love isn’t (2012)
Gråter alltid när jag hör vissa av låtarna live för dom är så fina. Och älskar skivan som helhet. Det är lätt att glömma hur bra Jens är på skiva för att han alltid är så otroligt lysande live. Lätt en av landets bästa liveartister. 

Det tog en massa år för Peshi att släppa ett fulltängsalbum och det infriade alla förväntningar och lite till. 

4. Refused - The Shape Of Punk To Come (1998)
Det var otroligt svårt att bara välja en skiva. Men det får bli den här. Refused får representera hardcorescenen som verkligen formade om mig som människa. Är oerhört tacksam för det.

5. At The Gates - Slaughter Of The Soul (1995)
Allt med den här skivan är grymt. Och avtrycktet den haft på hårdrock världen över är helt otrolig. Kul också att dom släppt en ny och jättebra skiva efter så länge.

Besök gärna Elins hemsida som en hittar här.

Tina Wilhelmsson

1. Maud Lindström - Strategivisor för kärlekskritiker (2005)
Ett fantastiskt album som jag sätter på när jag behöver bekräftelse, stöd och tröst. Maud Lindström är en stark feminist som är tydlig i sitt språk. Förutom de genuina och skarpa berättelserna har låtarna genomarbetade arrangemang och jag gillar valet av instrument.

2. Abalone Dots - From a safe distance (2007)
Ett album som har introducerat genren softgrass för mig, det vill säga en blandning av bluegrass och folkmusik. Ett medvetet band som består av begåvade multiinstrumentalister som med vacker stämsång sjunger om traffiking, våld i nära relationer och sorgen efter en älskad far. Imponerande och berörande.

3. Ale Möller Band - Argai (2012)
Jag kan inte stå still när jag hör det här albumet. Så mycket svängig musik från världens alla hörn. Jag är en ganska lugn person annars, men när jag hör det här kan jag verkligen inte stå still. Argai är det perfekta pepp-albumet. Jag blir lika glad varje gång. De galna trummorna ger så mycket energi.

4. The Whitlams - Eternal Nightcap (1997)
Ett avslappnad album, typiskt australiensisk laid back-musik. Brutala och absurda berättelser om bitterhet och sexuell frustration som blir väldigt komiska. Det här albumet är så långt ifrån mig och min musik en kan komma, så jag lyssnar på det som en påminnelse om att det är okej att bara chilla ibland, ta livet lite som det kommer och vara lite småbitter.

5. Lars Winnerbäck - Söndermarken (2003)
Av alla Winnerbäcks album är Söndermarken mitt favoritalbum med de exakta vardagsskildningarna så som "tandläkarväder" och ”dom brandgula stolarna man staplar på varandra”. Jag gillar albumets blandning av visa och folkmusik och stämningsfulla arrangemang. Ett album jag aldrig tröttnar på.

Besök gärna Tinas hemsida som en hittar här


Ms. Henrik (Henrik Eksvärd)

1. Mattias Alkberg BD - Tunaskolan (2004)
Tunaskolan var faktiskt första plattan med sång på svenska som jag verkligen gillade. När Haparanda Here We Come dunkade igång sitt replokalsintro så slogs jag först av hur jävla bra det lät, men det var när Matti började sjunga som jag hakade på att det var något jävligt speciellt. Texterna är så långt bort från vanlig svensk poplyrik. Dom är helt jävla geniala.

2. The Knife - Deep Cuts (2003)
En av världens svängigaste plattor och inte bara bland svensk musik. Jag älskar blandningen mellan popdängor som Pass This On och Heartbeats med skummare låtar som She's Having A Baby och Got 2 Let U. Behind The Bushes som ger mig Vangelis-vibbar ger plattan en otrolig tyngd.

3. Antiloop - Fastlane People (2000)
Fastlane People är ett av världens bästa album. Det är otroligt underskattat, även om det röjde framgångar har det hela tiden avfärdats som fulkultur och simpel klubbmusik men det har i själva verket samma kvalitetshöjd som Beethoven eller Pink Floyd. Löjligt svängiga programmeringar möter ett mörkt tonlandskap.

4. Reeperbahn - Venuspassagen (1981)
Jag älskar Reeperbahn så otroligt mycket! Venuspassagen är kanske deras bästa platta, och den är faktiskt ganska kass bitvis. Men Reeperbahn är bra på samma sätt som Lou Reed är bra, och det är att det hela tiden känns som att dom är helt ärliga, att varje låt är exakt som dom vill ha den och sett som ett helt album så är det mycket skönare att ha den känslan även om vissa låtar suger. Men självklart så finns det ett gäng låtar som är fantastiska, den bästa av dom är så klart Förnedringen, en av världens bästa låtar.

5. Bo Hansson - Sagan Om Ringen (1970)
Bo Hansson hittade jag när jag bodde i Norrland, vilket känns väldigt logiskt. Jag lyssnade supermycket på Hansson & Karlsson och så klart även Bo Hanssons Sagan Om Ringen. I vissa stunder så är instrumental musik det enda jag kan lyssna på, när sång och text känns som det mest onaturliga i världen och jag är lite trött på soundtracket till Blade Runner så återkommer jag alltid till Sagan Om Ringen.

Henrik är aktuell med singeln Bullshit Baby.

Pär Mauritzson

1. Cornelis Vreeswijk - Ballader och Grimascher (1965)
Cornelis Vreeswijk är fortfarande den mest mångsidige och skarpaste textförfattare svensk musik har haft. På samma sätt som med en Zlatan så kan det gå hundratals år mellan att alla förutsättningar sammanstrålar i en punkt och ger oss något sådant i vårt lilla kalla sura land. Att Cornelis dessutom var kapabel att matcha texterna med melodier i samma klass garanterar honom förstaplatsen. Kunde naturligtvis valt i stort sett vilket album som helst (utom möjligen bluesskivorna...) men just det här var vinylen jag lyssnade sönder som tio-åring med hörlurar på en orange ryamatta. Note to self: Man kan skriva om vad som helst! Humor hör hemma i musik! En skiva kan och bör spreta!

2. Camouflage - Camouflage (1985)
Camouflage var från grannstaden Vänersborg och alla hade en släkting eller granne som spelade i bandet. Fast det visste man inte första gången man hörde dem på radio. Då var de bara som en underbart vacker blixt mot en i övrigt goth-svart himmel. Allt man lyssnade på (förutom möjligen Sator, Blue For Two och Imperiet) var engelskt. Medan alla andra på den här listan har långa karriärer och diskografier så är Camouflage en slända som i princip flög en dag. 3 album som Camouflage och ett som Tapirerna, vill jag minnas. Men textrader som; Kom sommar kom till denna karga kust, feber lämna mig, har jag med mig som ett evigt soundtrack långt inne i huvudet. Ola Jörhall var dessutom fram till sin död en slags indie-musikens Greta Garbo. Note to self: Sälj Cure-vinylerna och skaffa en gitarr (gärna en vit Hagström halv-akustisk)!

3. Thåström - Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal (1999)
Thåström är såklart en självklar etta om det var artister och inte album som listades. Jag är säkert inte helt ensam bland mänmedpoetiskaambitionerungapå80talet att känna så. Sveriges enda riktiga rockstjärna till dags dato. Visst kan genomtrevlige Håkan fylla Ullevi och visst kunde Roxette toppa Billboard men ingen har till dags dato den existensiella tyngden och det kompromisslösa egensinnet som Thåström (kanske Robyn är där lite). När den här skivan kom så var det efter exilen i Amsterdam och man hade hunnit tröttna på PLP. Gurra hade sagt något insiktsfullt i någon tidning om att han saknade Thåström som svensk textförfattare. Sedan kom Det e ni... och han hade rätt, den rösten hade saknats. Speciellt kul när Thåström plockar fram Messiahs-genen i egen ödmjuk variant; "...och ni föll ner på knä, sedan sjöng ni med mig, döva som ni är"! Note to self: Rent tekniskt är inte rock en ungdomspryl, det är ett tillstånd!

4. Lisa Ekdahl - Pärlor av glas (2006)
Lisa Ekdahl är undantaget i den här mycket manliga listan därför att hon skriver svenska texter i absolut toppklass och för att hon precis som Cornelis kan para dem med underbara melodier. Om bilderna är få i en Thåström-låt så är de legio i en Lisa Ekdahl-låt. Fast de är alltid egensinnigt oväntade men ändå på gränsen till något som man kunde ha tänkas ha tänkt själv eller hittat här och där i populärkulturen. Gillar dessutom att hon är sådär äckligt new age/hippie att hon lyckats reta ner hela kritikersverige i spagat. En fullständigt omöjliga diva, säger vanligtvis milda ljudfolk man träffat. Och det är ju möjligt men i så fall en diva med geni nog att backa upp det varje dag hela veckan. Kunde valt vilken som helst av de svenska skivorna men jag gillar låten Vraket ultramycket. Bäst av allt hon skrivit är dock Slow Knowing Smile. Men den är ju engelsk...
Note to self: Lär dig läspa i intervjuer för det är übercoolt!

5. Kent - Verkligen (1996)
Kent avslutar listan med Verkligen. Egentligen borde det kanske vara Varanteaterns parodi Knut -Kylskåp som ligger där eftersom den låten sammanfattar hela Verkligen och faktiskt självklart varit förstasingel även på den här högklassiga plattan (låt vara med en riktig text). Sett i backspegeln så blev Kent aldrig bättre än så här. Senare utvecklingar med Depeche Mode-synthen etc. känns mer som kosmetiska variationer. Här är dock Kent allt det som första skivan lovade att de kunde bli. Det är obehagligt under skinnet, det är smutsigt och vackert, det är som en rörelse i ögonvrån. Jocke Berg kliver upp i panteonet bland de onåbara och har förvisso inte blivit sämre men första gången är första gången och det går inte att uppleva just det igen.
Note to self: Våga vara allvarlig mer än 10 minuter! Göm lite Kent-texter i egna låtar!

En kan följa Pär och hans Cirkus Miramar på Facebook här.

måndag 10 november 2014

"Inom pop och rock har det inte hänt något kul sedan Dackefejden"

Foto: Olle Kirchmeier

Solen bjuder på musik som river genom själen på kvartettens andra album Till dom som bryr sig. De sjunger om saker som "du är kulan i mitt bröst och minnet förgiftar hjärtat". Det är inget ljust klimat som skildras, det är olika nyanser av svart, men det skildras starkt och jag älskar hur de febriga gitarrerna sätter igång i låt efter låt. Solen består av Erik Hillborg, Nils Dahlqvist, Gustav Karlsson och Olle Darmell. Låt dem stiga över er i vinter. 

Hur skulle ni själva beskriva Solen? 
- Som ett band bestående av fyra kompisar som bara kör på utan att veta vad som hända skall.

Sedan sist så har ni har blivit med skivbolag, släppt två hyllade singlar och PSL tror att ert album kommer bli ett av årets bästa. Hur hanterar ni det?
- Jättebra, vi tycker det är superkul. Tror visserligen inte den kommer mottas som årets bästa album när den väl släpps men att singlarna blivit väl mottagna tyder antingen på att singlarna är bra eller att behovet efter ett "årets bästa album" är stort. En kioskvältare. Det säger ofta mer om kritikerna än om skivorna i sig om de blir årets bästa.

Vad har ni för musikaliska förebilder? 
- Inga konkreta, vi lånar hej vilt från alla olika håll. Och skulle vi ha några konkreta skulle det vara helt olika beroende på vem i bandet som du frågar för vi har så olika smak.

Jag läste att ni har haft en del krismöten angående ert bandnamn. Hur nära var det att ni blev Fuck You istället för Solen? 
- Det var aldrig särskilt nära att det blev just Fuck You, det var mer ett panikförslag som alla inte höll med om. Men i början av Solens existens diskuterade vi många namn, bland annat Ines & Lovis.

Hur skulle ni beskriva Till dom som bryr sig
- Det är en ganska bra popskiva med en massa gitarrer. Vi hade ingen speciell agenda innan vi gjorde den utan det blev som det blev.

Vad har ni för förhoppningar på skivan?
- Det har vi inte pratat om gemensamt, men jag tror alla hoppas att den ska bli väl mottagen. Och kanske generera i fler spelningar utanför Stockholm.

Ni har spelat en hel del live den senaste tiden. Någon speciell live-anekdot ni vill lyfta fram?
- Vi upplever inte att vi har spelat så mycket senaste tiden men i våras i Jönköping när Gustav och Nils började bråka på scenen inför fem pers i publiken är något vi hoppas aldrig händer igen.

Har ni några särskilda förberedelser innan ni kliver på scen? 
- Nej, inte rent fysiskt och inte som grupp utan det gäller snarare att hålla koll på tankarna så de inte svävar iväg när man blir nervös. Man kanske kollar Instagram.

Hur mycket reflekterar ni över er musik medan ni skapar den? 
- Jättemycket. Inte innan, vi sätter inte upp mål men vi pratar mycket när en låt är klar. Det är drygt att göra det men vi måste då vi har så olika syn på musiken.

Skulle ni säga att ni har några speciella roller i bandet? 
- Ja, absolut! Alla drar sitt ovärderliga strå till stacken på olika sätt. Det är omöjligt att värdera en ackordsföljd högre än bokning av replokal för allt måste funka för att det ska bli någon produkt.

Ni är ganska närvarande på sociala medier, vad har ni för förhållningssätt till det?
- Det handlar om att vi inte kan låta bli, det är kul att skriva om annat än musiken på sociala medier. Men vissa saker tvingar vår manager oss att lägga upp på Facebook.

Läser ni allt som skrivs om er?
- Ja. Det skrivs inte så mycket om oss så det är rätt enkelt att hålla reda på.

Vad tycker ni annars om svensk musik just nu?
- Bra. Det händer mycket spännande inom genrer vi inte spelar, men inom pop och rock har det inte hänt något kul sedan Dackefejden nästan.

En kan lyssna på Till dom som bryr sig nedanför. Skivan går att köpa på bland annat CDON, Bengans och Ginza

tisdag 4 november 2014

Att bygga ett verkligt liv

Jag började känna mig digitalt ensam och jag förstod att det var en farlig känsla. Att till och med känna sig ensam på sociala medier. Trots det önskar jag allt mer att jag var digitalt isolerad. Det är så lätt att digital gemenskap leder till fysisk ensamhet och det skrämmer mig. I små städer ska en aldrig sticka ut och vara exakt som alla andra. I större städer ska en sticka ut men sticka ut exakt som alla andra. Jag tänker att sociala medier har blivit lite som den där stora staden. Popularitetshjulet. Bekräftelsehjulet. Det individualistiska hjulet. Gilla min status-hjulet. Allt kommer snurra vidare. Och det vore så skönt att hoppa av och bara dyka ner och upp i livet utanför tekniken. Det är en stor skillnad på att bygga ett samhälle för digitala varelser och ett samhälle för verkliga människor. Jag vill hellre vara en byggsten i det senare. Jag vill kunna drömma verkliga drömmar utan att morgonen tar med dem till slakten. 

Stundtals drömmer jag verkligen om att bli förälder. Jag har en återkommande dröm om en skogspromenad och hur jag och min partner och vårt barn går tillsammans bland träden, längs den lilla stigen. Vi ägnar dagarna åt varandra och jag och min partner gör saker vi lovade för tio år sedan att vi växt ifrån men innerst inne aldrig riktigt ville. Om drömmen så småningom kommer spolas upp i verkligheten vet jag inte. Kanske tar hajarna den. Eller vågorna.

Det är så svårt att bygga ett riktigt liv, av blod och värme istället för siffror och koder. Ibland behöver en sätta sig ner mitt i livet, stanna upp. Stanna upp hudens gång, stanna upp hjärtats gång. Låta självförtroendet nå ytterligare en bit innan en går vidare. Jag hade väldigt dåligt självförtroende förut. Ingen får något jobb, någon partner, några vänner eller någon bostad genom att säga att det kvittar. Att ni kan strunta i mig. Det blev bättre. Jag vet inte varför, men kanske lärde jag mig att hantera livet på ett annat sätt. 

Efter min senaste relation så kände jag att jag inte ville ha något mer förhållande. Det är en medveten lögn, absolut. Naturligtvis vill jag det, men däremot vet jag inte om min kropp kommer vara redo för konsekvenserna av det igen. Vägen in är underbar, men vägen ut är fruktansvärd. Jag vill helt enkelt inte förlora människor. Okej om kärleken går förlorad men att människan också gör det känns som en dubbelfilig väg till helvetet. Vem vill väl upptäcka ett nytt land för att sedan märka att ytorna blir färre och färre tills landet helt löses upp? Det är oftast inte bara relationen som tar slut, utan också människan tar sina sista stapplande steg i ens kropp. Livet innan någon, livet under någon, livet efter någon. Livet efter någon är bara tomhet och saknad. Ens liv går vidare men hjärtat har vikt av. Jag har väldigt svårt för det där med att gå från att älska någon och verkligen vilja ses för att allt känns så starkt till att inte kunna ses just för att man älskar någon så starkt. Kärleken behöver inte vara mindre i slutet än vad den var i början. Den kanske till och med har växt. Ändå får en gå omvägar förbi varandra och många väljer att ta genvägar genom andra för att ta sig dit. Jag är varken intresserad av omvägar eller genvägar. Genom hjärtat eller inte alls. 

En ska sluta med hjärtat på topp sägs det. Kanske är det så. Jag kan absolut drömma om ett liv med någon där bådas viljor når lika långt, där båda är helheter i en helhet. Där ingens framtid eller drömmar tar ut den andras. Där både kroppen och själen går in i varandra utan att längta ut, bort. Där båda ses som människor, varken höjs upp till orimliga höjder eller trycks ner. Där båda hjälps åt att dra hem ljuset. Där en inte låter ens partner komma i andra hand, utan i samma hand. Men hur hittar en en sådan relation? Jag tycker att det är bra med självreflektion och jag är medveten om att många av mina relationer till viss del har tagit slut på grund av mig. Jag är antagligen ganska svår att ha ett förhållande med. Jag har alltid trott att allt kommer lösa sig med hjälp av kommunikation och genom att vara envis men jag vet att det inte är så. Ibland är det bäst att ge upp om fler springturer över hjärtats ängar. Solen kanske inte kommer gå genom hjärtat ännu en gång och kanske är det också bäst så, för jag vet inte om jag orkar bli bränd av den igen. Jag vill kanske ha den för nära. Till slut orkar varken kroppen eller hjärtat hämta sig igen. Slagen är kastade. 

Egentligen är jag bara väldigt rädd för att förlora människor jag gärna vill ha i mitt liv och det är ofta något förhållanden har lett till. Jag vill inte ligga i ett hjärta som helt plötsligt vidgar sig till ett stup. Om kärleken leder till att en förlorar människor så är den inte värd det. Vissa relationer kan säkerligen vara länge. Andra varar bara en kort tid. Är det då bäst att undvika samtliga? Egentligen vill jag bara vara en luft utan föroreningar med dig. Fin för de som vill leva länge, fruktansvärd för de som redan har tröttnat. 

tisdag 28 oktober 2014

Du är skyldig tills svenskheten har bevisats

Jag fick frågan om jag tycker att det nya Super-Reva-projektet är hjärtlöst och det är svårt att inte tycka det naturligtvis. I sådana lägen kan en inte bara stå bredvid och se på. Har ni märkt hur mycket människor jagas? Kanske inte med blåslampa, men inte heller långt därifrån. Misstänkliggörs. Människor som är arbetslösa, papperslösa, sjukskrivna och maktlösa. Ensamstående föräldrar, ensamstående barn. Varför gör vi dem bara än mer arbetslösa, än mer papperslösa, än mer maktlösa och än mer ensamstående? Vi har splittrats men vi måste återförenas. 

Klyftorna i Sverige idag är inte bara ekonomiska utan handlar även om vem som har tillgång till ordet. Människor ges osynliga munkavlar. Strukturella munkavlar. 

Hatet är mer välklätt numera, men vad spelar det för roll att hatet går klädd i slips? Gör det åsikterna mer legitima? Hatet går klädd i koder och sprider ut sig över internet. Folk på Facebook diskuterar muslimska böneutrop. Någon skriver ”Bränn ner alla jävla moskéer i Sverige”, en annan ”Spräng skiten och skjut alla som kommer utkrypandes”. Vad händer och vad ska vi göra åt det? Jag tror på grundläggande värden som solidaritet och jämlikhet – och jag tror både vänster och höger och världen däremellan behöver bli påminda om dessa värden så ofta som möjligt. Vi har splittrats men vi måste återförenas. 

Jag läser Aftonbladets kommentarsfält. Ofta skriver folk om invandring, vare sig artikeln handlar om det eller inte. En yngre man kritiserar halalslakt i ett inlägg och verkar irriterad över att kvällstidningen skriver så lite om just detta. Han undrar om det beror på att de vill skydda muslimer. När en kritiserar något är det viktigt att vara tydlig med var kritiken har sin grund någonstans, har kritiken mot halalslakt sin grund i djurrätt eller har den sin grund i främlingsfientlighet? Är han emot halalslakt för att det är ett muslimskt påfund eller för att han värnar om djuren? Och om just halalslakt är värst, vad är bättre med andra slaktmetoder? Även halalslakt sker med bedövning i Sverige. 

Kritiserar en något är det viktigt att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt, det kan också vara viktigt att ha det när en blir kritiserad. Ibland är det lätt att göra sig till ett större offer än vad man är. Kanske blir en kritiserad av den anledningen en tror, men det kan också bero på något annat. Det finns ofta flera olika nyanser. Kritik bör vara konsekvent och opartisk och inte grunda sig i fördomar eller generaliseringar. De som kritiserar invandringen gör det ofta genom hat och fiskar så mycket syre till sin världsbild som det bara är möjligt. I den bilden ifrågasätts aldrig rasism och liknande idéer, där späs den bara på. I den världen är det logiskt att Sverigedemokrater kallar kvinnor för horor samtidigt som en talar om att muslimer har dålig kvinnosyn. 

Kritiken mot invandrare är ofta generaliserande. En hel grupp får stå till svars för vad individer gör. Att två personer delar hudfärg eller religion innebär inte att de har samma människosyn eller övertygelse. Det låter självklart, men är uppenbarligen inte för det alla. Integrationen är inte problemfri och naturligtvis måste de problem som uppstår kunna diskuteras, men detta måste ske helt utan fördomar, generaliseringar och olika slags hat och istället bygga på förståelse och respekt för olikheter. 

På nätforumet Flashback skriver en användare ”Burka hör hemma i öknen, och vi måste göra allt för att negrerna inte ska känna sig välkomna”, en annan användare skriver ”Jag menar att muslimer är vildar och svenskar civiliserade. Det är inte någon bra idé att släppa ut aporna på skansen i city om du förstår liknelsen”. Internet är fyllt av dessa kommentarer, delvis på grund av en inbillad anonymitet och delvis för att det är så enkelt. Det är många som skriver och det ger glöd till ens egna tankar. En har funnit en slags samhörighet. Det spelar ingen roll om den bygger på hat. En är delaktig. 

Ofta påstår användarna att det finns vissa saker som är sanna, men som en inte får säga i Sverige idag. De anser att en inte får avvika i frågor om jämställdhet, homosexualitet, barnuppfostran, religion, abort och rasism då. Jag vill inte sticka under stol med att politiken lätt blir instängd och att det ibland känns som att många människor låtsas tycka saker just för att passa in i den grupp där en vill höra hemma. Intellektuell syrebrist uppstår när alla ska hyckla att en tycker exakt lika och av samma skäl. Åsikter måste grundas i värderingar, inte i en färdig mall där det står exakt vad en ska tycka, känna och vara. Hela tiden finns dock föreställningen att Sverige stramas åt av ett åsiktsförtryck, men så är det inte. En får säga vad en vill, men säger en något kontroversiellt så får en vara beredd på att få mothugg. Det är inte särskilt konstigt. Nej, snart får en väl inte ens vara rasist utan att bli kallad för rasist. Har det gått för långt då, menar ni? 

De verkar tycka att invandrare är skyldiga tills motsatsen har bevisats, tills svenskheten har bevisats. Ta seden dit du kommer eller dra, säger dem. Någon känner några invandrare och säger ”De jag känner är annorlunda, men resten alltså...”. Folk känner sig otrygga, både i sina stadsdelar och i sina skinn. Det är en jakt. Hatet går uppklädd i slips och i koder. Det har samma grund. Du är skyldig tills svenskheten har bevisats. Människor förföljs men försvaras sällan. Vissa får åka på jorden runt-resor medan andra inte får bosätta sig någonstans.

Ni vill inte bli motsagda i ert hat. Ni vill stå där och stampa medan avståndet mellan människor blir större och större, avståndet mellan utanförskap och att vara en del av samhället, avståndet mellan att börja på noll och komma därifrån, avståndet mellan att ses som en hel grupp till att börja betraktas som en individ. För vissa är Zlatan Ibrahimovic en grupp när han är utanför plan och en individ när han gör mål för Sverige. Gynnar det en själv så får hatet vila en stund. 

Sveriges murar växer, Europas murar växer. Vill vi omfamna allt innanför en viss gräns och bara ett fåtal saker utanför den gränsen? Varför odlar vi avstånd och gränser mellan oss och andra människor? Vad är vi så rädda för? Många kommer till Sverige och får börja om från noll. Det är upp till oss att räcka ut en hand istället för att skrika ut hat. Kommer man från ett utanförskap så ska inte den nya landet bli ännu ett. Utanförskap är något vi inte bara ska inse och förstå, det är något vi måste bekämpa. Vi har splittrats men vi ska återförenas. 

måndag 27 oktober 2014

Ny header


Som ni alla kan se så har sidan fått en ny fin header. Den är gjord av Kirsi Räihä. Kirsi söker för närvarande jobb inom grafisk formgivning. Ta er gärna en titt på hennes portfolio som ni hittar här