Jag ska köpa ett bälte att hålla uppe deras självförtroende med

Vi satt i bilen på väg från Gräsgärde. Min bror hade satt på Dire Straits och Your latest trick. Saxofonen tog min själ i handen och vi satt och dansade tillsammans i familjens Datsun. Jag lutade huvudet mot fönstret och följde regndropparnas väg ner mot kanten. Jag somnade till slut i bilen och min mamma och pappa fick bära mig den sista biten till parhuset i Lindsdal. Det var som att bli buren mellan olika världar. Att somna i bilen var som att somna på hotell. Att få höra familjens samtal medan musiken hördes lätt i bakgrunden var som alvedon mot det jobbiga i världen. Det gjorde mina tankar mjuka nog att kunna somna mot dem. Det var som att min hjärna hade room service och det hade varit skönt att ha även idag. Kanske går det att lösa genom någon slags omorganisering. Tankar undanbedes till rum 101, tack. Och gärna en Cola Zero på det. 

Jag kunde se livet som en trappa och för varje trappsteg så kunde jag närma mig min dröm. Min familj var ett stabilt räcke genom hela min uppväxt. Jag blev exempelvis slagen en gång. De större killarna tyckte att jag var kort och ville göra mig ännu kortare genom att knuffa ned mig i backen i skogen. Det är svårt att plåstra om ett självförtroende, men det fanns inga synliga skador. Ibland hade det inre behövt en spegel mot omvärlden. Jag vet inte vad de killarna gör idag, men det är som att jag skulle stötta dem genom att köpa deras merch. Jag vet inte ens om de är musiker idag, men de var en slags hissmusik när mitt självförtroende åkte ned till åttonde våningen. Ibland skrek de bög också, sådär som många killar gör när deras ordförråd inte riktigt matchar alla känslor de bär på. 

Själv är jag väldigt glad över att jag mest umgicks med tjejer redan från en ganska tidig ålder. Jag minns på gymnasiet att några killar i klassen ville åka in till stan och se på tjejer och bilar, medan tjejerna ville prata om djupa saker. Det senare var mycket mer intressant. Senare hittade jag vänner i Stockholm som bar på samma sår som mig, vilket gjorde att jag plockade på mig ännu mer sår. Det var som att jag letade efter varje papperskorg i min kropp för att fylla mig med allt jag borde slängt iväg. Det var som att leta efter en inre pant. Och när jag umgicks med andra som mådde dåligt höjdes panten och det blev ännu viktigare att hitta burkar. 

Jag ville bara höra hemma någonstans och att må dåligt blev en del av ett sammanhang. Där hade vi Morrissey, våra dikter, Broder Daniel och varandra. Vissa dagar befann jag mig på en bergstopp. Vi gick på Skansen och delade på vantar, vi sov i samma säng på ett vänskapligt men nära sätt - andra dagar så satt jag och blödde på tunnelbanan, med ett rakblad i handen. Det var bilkrasch efter bilkrasch i huvudet - men vindrutan ut mot drömmarna klarade sig alltid. Jag märkte att om det är något som ger en uppmärksamhet så är det svårt att släppa taget om den grejen. Det är som idag när någon publicerar om människor som beter sig illa och till slut hittar på att folk betett sig illa - för om folk slutar bete sig illa så har man inget content längre och uppmärksamheten rinner långsamt bort. Därför är det svårt att säga hur dåligt jag mådde egentligen och hur mycket som berodde på att jag ville fortsätta behålla uppmärksamheten. På den tiden hade jag nog bekräftelsen och uppmärksamheten som ett bälte för självförtroendet. Det var inte särskilt stort men bältet hindrade ändå det lilla jag hade från att halka ned ännu mer. När jag får barn ska jag ge dem ett extra starkt bälte var. 

När jag var runt 18 så trodde jag att jag aldrig skulle gifta mig eller vilja skaffa barn, även om jag skrev dikter om vad mina barn skulle heta. Just dikterna och mitt sätt att skämta om svåra saker var en rutchkana ut i livet. Jag befann mig stundtals i ett jobbigt mörker men försökte skämta rummet ljust igen. Oftast lyckades det. Dikterna handlade ofta om att må dåligt. Jag vet inte hur jag mådde egentligen, men jag visste vad folk ville läsa och hur jag skulle bli populär. Jag var TEMU sett till kvalitet men genom dikterna kunde jag få folk att tro att jag var Norrgavel. Det funkade och när jag gick sönder redan under leveransen kunde jag skylla på att jag var ett måndagsexemplar. Jag känner fortfarande så ibland. 

Just mitt utseende är något jag har haft svårast för att acceptera. Jag duschade gärna i ett nedsläckt badrum, inte bara för att matcha att mitt humör var som en vild natt i Berlin, utan för att slippa se mig i spegeln efter duschen. Hjärnan var bättre på att knulla längre med euforin om rummet var nedsläckt. 

Jag tror att hela livet är ett slags sökande egentligen. Som ett Missing People i jakt efter mening. Målet är nå samma känsla som när jag somnade i bilen när jag var liten. För mig handlar mycket om var jag ska lägga fokus någonstans. Fokuserar jag på det negativa så blir det lätt det enda jag ser. Jag försöker skriva recept på vad jag vill att mitt liv ska innehålla och jag strävar efter att följa receptet så gott jag kan. Kort sagt så innebär det att om jag skrivit upp vila i mitt recept så kommer jag inte springa Göteborgsvarvet. I alla fall inte just den dagen. Jag försöker bygga hem i de känslor jag mår bra av, bygga säkra räcken upp till alla våningar. Först bygger jag räcket, sen går jag upp och väcker drömmarna. Inte tvärtom. 

I dagsläget mår jag oftast rätt bra. Jag övertänker gärna saker, men det är väl en rest från min tid i TEMUs sortiment. Eller är det bara så jag är. I framtiden vill jag ha två barn, få bjuda hem vänner på middag och gå och lägga mig i rätt tid. Jag strävar inte efter att vara ett hus som får våning efter våning efter våning. Mitt främsta mål är inte att bygga ut och skaffa en balkong åt varje dröm. Jag vill bara få sova nära elden och läsa Bamse-tidningar och Kalle Anka Pocket för mina barn innan de somnar. Når jag det trappsteget så blir det kramkalas i min mage. 

Och jag ska låta barnen somna i bilen när vi är på väg hem från något kalas. Och jag ska försöka bära dem och deras drömmar så långt mina armar bär. Så som min familj gjorde. Och någonstans började det där bärandet i en bil på väg från Gräsgärde. Jag var 7 år och hade spillt tårta på min vita tröja. Jag sölade mycket då jag slagit ut mina framtänder genom att ramla från en stol i köket. Minnen jag bär med mig. Ska vi bära dem tillsammans?

Robin Ess - Glitter

Jag blev glad av Robin Ess album SUPERNOVA 2037 och även om han fortfarande är en sökande artist så har han redan förmågan att visa guldgruvorna i sin röst och i sitt uttryck. Även om det förstås också finns saker att fila på, konstigt vore det annars, så tror jag att han och hans musik går mot en ljus framtid. Jag tror han vinner mycket på att mycket redan känns eget och att han gång på gång överraskar i sina låtar. Det kan handla om små detaljer eller att man inte riktigt vet var låten ska ta vägen. Jag gillar det lite ostrukturerade och sökande. 

Jag tycker att Robin överraskar även på nya singeln Glitter. Det är en låt med många dimensioner och Robin söker efter färger genom låten. Den börjar som en ballad med live-känsla men klär på sig musikal-kläder efter ett tag. Jag får den känslan av att gå på musikal på 1970-talet. Det är mycket som händer, Robin visar upp flera olika dimensioner även av sin röst och jag blir verkligen trollbunden av låten. Jag tror att det beror mycket på att hans nyfikenhet lyser igenom i den musiken han gör. Han verkar inte så intresserad av en specifik genre eller var olika gränser går, utan mer om att vidga sitt uttryck och klä det i sprudlande färger. Robin sjunger om det liv han vill ha och de färger han han vill måla sitt liv i, men det blir alltid mer dova nyanser än vad han hade önskat. Det är ett sökande utan att riktigt hitta fram. Som artist dock så har han, oavsett den melankoliska texten, skapat en låt som är bland det bästa han har släppt hittills. Det handlar inte bara om att låten aldrig riktigt står still, det handlar om hur självklart Robin får just de där stegen att kännas.

Lyssna här nedan!

Ida Staake - Finare så

Foto: Press

Ida Staake är en artist som berört mig och betytt mycket för mig under de åren hon har varit aktiv. Fritt fall är ett levande ljus som jag tillbringat många kvällar med och låten Julia från hennes album Trehundrasextiofem får mig alltid att bli lite rörd, med fina beskrivningar av en vänskap som är inredd som man vill att en vänskap ska vara. De gråter och skrattar tillsammans samtidigt som de tar ut sin ilska tillsammans på gymmet. 

Nu, drygt ett år efter att Ida släppte albumet Trehundrasextiofem, så är hon tillbaka med singeln Finare så. Idas musik passar perfekt i alla årstider egentligen, då hon så snyggt blandar in både ljus och vemod och sätter dem i samma båt. Hon bär sommardagens hopp och kvällens vemod, vårens spring i benen och höstens känsla av att man bara vill ligga kvar i sängen. Sådär kan man ju känna ibland och till viss del handlar Finare så om att fastna men också att hålla fokus där det hör hemma. Jag har tänkt mycket på hur viktigt just ens fokus är de senaste dagarna och att man även kan rikta fokus mot dåliga saker på ett mer positivt sätt. Att istället för att fokusera på att världen är dålig, fokusera på hur man vill att världen ska vara och utgå ifrån den tanken. Det är förstås lättare sagt än gjort, men jag upplever att Ida tänker lite liknande. 

Det är lätt att vada omkring i mörker och råka sätta drömmarna i baklås men man lever och man har fina vänner omkring sig som påminner en om det vackra i livet. De blir hennes tända ljus om kvällarna och den lågan är livsviktig.

Jag tycker att det är en fantastisk poplåt som behandlar att bära med sina svårigheter, sina sår men att inte fastna i dem. Tonerna blir till vänner som drar med en på en dagsfest och så firar man att man är vid liv en dag till och då känns det ändå väldigt fint. Det där livet.

Lyssna här nedan!

Esplanaden & Ida Gratte - Svarta hål

Esplanaden och Ida Gratte släppte låten Tonårshjärta i maj. Det var fint att få höra Ida i ett nytt sammanhang och samtidigt få upp ögonen för Esplanaden. Esplanaden är även en trevlig gata i Kalmar, där jag växt från mindre trygg till mer trygg genom att många jag känner har bott där och när jag var liten besökte jag ofta varubörsen som låg längs gatan för att hitta nya tv-spel. 

Esplanaden som rockband är också ett väldigt trevligt möte, ett sådant som både ger energi och river upp. Det är intensivt och energiskt, lyssna exempelvis på Ett as med bagage. Jag gillar hur det känns som att man står intill bandet när man lyssnar. Live-känslan är påtaglig och den känslan ger mig ett rus genom magen. En annan idiot är en annan favorit som är en låt som börjar lite lugnare men som sedan växer och växer. Det är en sån typisk låt som växer ännu mer live, så ge mig den på en scen i Kalmar och jag lovar att Kalmar kommer både dansa och le, på samma sätt som när stadsfesten i Kalmar hette just Kalmar dansar och ler. En annan låt jag verkligen funnit med Esplanaden är Bränna broar. Det är ytterligare en tung låt som spänner upp både känslorna och volymen men jag tycker om hur bandet klär sig i den tunga rocken och möter lyssnarna med en musikalisk käftsmäll som värker på de allra bästa av sätt. 

Ida Gratte är bloggens mest omskrivna artist och det beror på ganska många olika saker. Hur hon fångar olika slags känslor med sin röst, hur hon vänder och vrider på olika situationer med sin humor, hur hon fångar detaljer i sina texter, som en slags offentlig dagbok och hur hon samtidigt brinner för stora samhällsproblem och använder dels musiken som ett slags skydd mot dem, som att samla alla som behöver det i en stor kram och visa att vi är fler, det destruktiva kan inte nå oss här. Musiken som ett skydd och som en barriär. 

Esplanaden och Ida möts nu i en ny låt, där det till skillnad från Tonårshjärta bara är Ida som står för sången, men rösten springer omkring i Esplanadens musikaliska landskap. Svarta hål är en mid-tempo låt som växlar upp i refrängen, ungefär som med Tonårshjärtat även om jag upplever att Svarta hål är än mer tung, har än längre naglar. Texten beskriver en relation som tog slut eller kanske aldrig riktigt började och gravitationen kommer nog aldrig ta dem tillbaka till varandra. Intensiteten i musiken rusar fram tillsammans med Idas röst och jag tycker att det här släppet är än bättre än Tonårshjärta. Jag gillar svärtan och desperationen i låten, som växer både i det musikaliska och i Idas stämband. Det är en fantastisk låt.

Lyssna här nedan!

Effy Simon & CEDER - Vad ska jag bli när jag blir stor?

Foto: Stephanie Verstift

Vakentimmar-bekanta Effy Simon och CEDER har släppt en låt tillsammans. En låt som jag själv tycker är en av årets allra finaste. Som jag förstått det så har deras gemensamma resa precis börjat och jag väntar redan på att få höra mer från duon. ”Jag låter hjärtat tala högst” låter det i singeln Vad ska du bli när du blir stor? och det är en rad jag kommer spara med mig. 

Namnet bakom Effy Simon, Fanny Malmborg Simonsson, har varit och är aktuell i många olika sammanhang just nu, bland annat som en av grundarna till Emmabodakalaset, samt för hennes fina tolkningar av Vilhelm Mobergs verk, med musik från bland annat musikalen Kristina från Duvemåla på EP:n Effy Simon förlänger minnet av Wilhelm Moberg. Som hon gjorde det! Tolkningarna av Hemma, Minnet av ett hav samt Du måste finnas är låtar som klätt min hjärna i vackra färger det senaste. Jag gillar verkligen hennes karaktäristiska röst och att hon sjunger på dialekt. 

Rebecka Ceder och hennes CEDER skrev jag om på bloggen i samband med att singeln Shut down. I gränslandet mellan soul och pop fann hon verkligen ett sätt att nå in med den fina låten. Senast släppte hon den vackra EP:n Ceder & Dorotea, vilken var ett samarbete med Dorotea Dragodan. CEDERs låtar kryddades på ett nytt sätt genom att tillföra Doroteas cello. Magiskt var resultatet och det är låtar jag ofta lyssnar till. Värd att nämna är också singeln Something about you, en stillsam stjärna som försiktigt tände upp himlen. Rebeckas röst vred verkligen upp varje känsla i min kropp och jag blev djupt berörd av den vackra balladen. En låt präglad av längtan och förälskelse. 

 Nu samarbetar alltså CEDER och Effy Simon och jag måste säga att jag verkligen gillar duons röster ihop och texten är strålande. Den beskriver väl hur det är att jobba med kultur och bli nedvärderad av folk runt en som mest undrar när man ska skaffa ett riktigt jobb. Det är svårt att bli tagen på allvar och då är det lätt att själv sätta krokben för sina drömmar, men duon väljer att fortsätta tro på dem och styra bilen åt drömmarnas håll istället för att väja undan för dem och blicka åt en enklare väg. Det handlar inte om att pleasa någon utan att få leva det liv man vill leva. Det är en fantastisk låt och jag vill höra den igen igen och igen. Det är såhär det låter när man låter hjärtat tala högst.

Lyssna här nedan!

     

Åh Katta! - Den blomstertid är nu

Åh Katta! är här med sin andra singel i ordningen. Låten heter Den blomstertid är nu och det passar ju verkligen in nu när vi snart kan lämna juni bakom oss och välkomna juli och högsommarvärme. Låten känns också som en del av den där värmen, som en öppen hälsning från Katta som sitter där på en solstråle, ett grässtrå som växt sig stark. Hon välkomnar värmen och att våga närma sig kärleken. För människor kan också blomstra, särskilt när man ser på dem med kärleksfulla ögon. 

Det är en väldigt fin singel där Hanna Boman gästar på flöjt som liksom ramar in låten på ett fint och somrigt sätt. Det ger låten en slags lekfull och varm känsla i luften. Låten känns som en promenad en sommardag. En sån där sommardag som man aldrig vill kasta bort. Man vill bara känna och få bli kramad av värmen och av en annan person. Den som kan kännas så nära, fast den är långt, långt bort. 

Det är en låt som vandrar i en liknande värld som debutsingeln Benen (snart är det vår), den innehåller liknande toner, som låter som solstrålar och Kattas röst strålar verkligen samman med de somriga tonerna.

Lyssna här nedan!

Min hjärna ser mitt namn på varje lapp i Örådet

Jag hade inte körkort. Jag hade försökt fem gånger men fortfarande inte riktigt klarat uppkörningen. Jag visste att tomgångskörning var förbjuden, men det var så mitt liv såg ut. Det var en lång tomgångskörning rätt in i vuxenlivet. Det jag inte klarade uppkörningen till. Men jag besöker Shell ändå relativt ofta. Mestadels för att tanka min hjärna full av katastroftankar. Blyfritt? Knappast. Min hjärna springer Göteborgsvarvet varje dag, den är som en Friskis & Svettis-lokal. Jag har ångesten och prestationen som PT. De är oroväckande duktiga. Det är som en sportsändning på bästa sändningstid. Det är inte så att jag inte har blivit bättre, det har jag. Mina Willys-påsar under ögonen består av saker som gör min mage till ett helt nytt rum, ett hem att trivas i. Ofta försöker jag möta mina tankar med humor samt fantasi.

Mestadels har mina katastroftankar med min hälsa att göra. För några månader sen trodde jag att jag hade cancer i benet. En vän skulle lugna mig genom att säga ”Ja, alla symptom stämmer ju in”. Det lugnade inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Det var som att ge oron 12 Red bull. Den blev som fågeln under Kalle Ankas jul. Han som flyger fram och tillbaka hysteriskt över skärmen. Så jag oroar mig en del över hälsan och samt över vad andra ska tycka. Om jag vill nå någonstans, till exempel till det femte rummet i huset, så tänker jag ut exakt hur det kommer vara att gå igenom de andra fyra rummen för att nå dit och då är det sällan värt det. För min hjärna blir varje rum som att sitta i ett Öråd i Expedition Robinson. Oavsett om det stämmer eller inte så ser min hjärna mitt namn på varje lapp. Den har en väldigt speciell syn. Jag har föreslagit tid hos en optiker, men något besök har inte blivit av än. 

När jag och min fru sitter på tåget från Stockholm så känner jag ändå lycklig i det lilla. Jag tänker på när vi ska se nya Beck och hur det kommer bli en fight i huvudet att välja mellan att hålla om henne och äta chips med dipp. Det är två saker som är ytterst svåra att kombinera. Det övriga livet får stå på i bakgrunden. Det stör inte. Och någon gång kanske min hjärna kan bli som grannen i Beck och bjuda över mig på en stänkare. Jag säger inte att jag kommer säga ja. Men jag ska bli bättre på att medla med den jäveln. 

Det är det fina med att åldras, man har gråare hår och bättre kort i förhandlingarna. Det och att ingen säger åt när man äter upp ett glasspaket på en kväll bara för att det är så otroligt gott. Och vi har trots allt nyligen flyttat från ett ganska stökigt område till ett mycket lugnare sådant där varje tanke vinterväghålles. Det kändes ungefär som att flytta från en skräckfilm till en inspelning av en tre timmar lång film om en båt som är ute på sitt livs resa. Och den sjunker förstås inte i slutet.