Lars Winnerbäck - Tror jag hittar hem

Lars Winnerbäcks nya singel Tror jag hittar hem behandlar en slags omstart. Låten, som är första spåret på kommande skivan Eldtuppen, är en fin återkomst. Ju äldre man blir desto mer funderar man över livet. Man förändras, saker man aldrig skulle gjort när man var yngre blir till enkla beslut nu. I över 6 minuter reflekterar Lasse över hur livet har varit och hur det är nu, och vem han själv har varit och vem han har blivit. Det börjar stilla, som en reflektion medan världen susar förbi utanför fönstret på bilen där han och hans fru sitter. En resa mellan Huskvarna och Stockholm. Den geografiska världen som också den förändras, byggs om, ändrar färg - men låten är mer en reflektion över den inre världen, de inre värdena som förändras ju längre man får vara kvar på jorden. Tänk på minnena, men fastna inte där, risken att gå på grund är överhängande. Gå vidare. Livets inre resor, som kanske pågår samtidigt som de yttre resorna. Hjärtat, livet rör sig i takt med bilen som kör i 80, 90, 110. 

Lasse sjunger ”Och vi byter ringar, och vi skriver kontrakt. Sånt där är inte för mig egentligen, skulle jag en gång sagt.” För mig är det här den bästa låten Lasse släppt på evigheter, texten berör och det finns något i melodin, i det drivande pianot som krossar glas, krossar något inombords. Själv tycker jag dock att det är onödigt att öka på takten i slutet, att behålla det stillsamma och låta endast saxofonen komma in hade räckt. Texten är tillräckligt stor och behöver inte extra muskelkraft för att beröra. Men ändå, en fantastisk låt.

Lyssna på Tror jag hittar hem här nedan! 

"Var aldrig någonsin tyst om du har något att säga"

Foto: Pressbild 

Första gången jag hörde talas om Loa Ek från Kungälv var via den Guldbagge-belönade filmen Efterskalv. Just nu är hon aktuell, både i en ny SVT-serie, De Utvalda, där även Felicia Jankell och Amy Deasismont medverkar, och med singeln Fakk dåm! Hennes debutsingel blingBlingBliNGbLINgBLING släpptes tidigare i år, den följdes upp av Chinatown och nu är alltså Fakk dåm! här. Här nedan berättar Loa mer om musiken!

Berätta om Fakk dåm! Vad handlar den om? 
- Det är svårt att sätta fingret på exakt vad Fakk dåm! handlar om så jag får nog säga allt mellan himmel och helvete. 

Det kommer även släppas en video till Fakk dåm! Berätta om den! Hur var inspelningen? 
- Den var jätterolig, vi var ett likasinnat team, jag skrev manuset till videon och min kameraman Jon Pettersson hörde mina idéer och förverkligade min vision av hur videon skulle se ut, Jon är en fantastisk kameraman som jag verkligen älskade att jobba med. Sen var min bästa vän/extrasyster Lottie Müller stylist och hon är helt sjuk på det hon gör, hon är minst lika kreativ som mig och allt hon gör blir ett konstverk. 

Du växte upp på landet utanför Kungälv, hur var din uppväxt där? 
- Den har verkligen varit upp och ner, många toppar och dalar. Jag älskar landet, alltid gjort och kommer alltid göra. Alltså, man är mer fri som människa här ute tror jag, jag har fått allt utrymme till att göra exakt vad jag vill och formas till exakt den jag vill vara. Sen finns det givetvis nackdelar men fördelarna väger så mycket tyngre. 

När började du först skriva musik? 
- Vafan kan jag ha varit, kanske 10-11 år men då skrev jag inte rap-texter utan det var mer ballader med vanlig sång. 

Vilka är dina främsta influenser? 
- I film så är det Mia Skäringer, i musik är det Cardi B, Nicki Minaj och Stefflon Don.

Minns du första gången du stod på en scen?
- Ja, haha, jag var nog 10-11 år och sjöng en låt som jag hade skrivit.

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- Landet, 100 procent!

Du är även känd som skådespelare, när insåg du att du ville skådespela? 
- Det var nog aldrig något som jag insåg, jag hittade en annons på Facebook när jag gick i 9:an, där de sökte en kvinnlig skådespelerska till långfilmen Efterskalv så jag sökte och på den vägen blev det. 

Jag tyckte om din roll som Malin i Efterskalv, hur var det att spela henne? 
- Tack, det var kul som fan, det var som att spela mig själv! 

Det ryktas om att du ska medverka i en Tv-serie snart? 
- Jasså! Haha, nej, men det ryktet stämmer! 

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- Var aldrig någonsin tyst om du har något att säga. 

Vad får dig att skratta? 
- Min fantastiska storebror Pim Ek, min hund Bajsan, min bästa vän, min familj och lättkränkta människor.

Vad tycker du om att göra en helt ledig dag? 
- Skriva musik och vara i studion! 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 
- Ingenting! All den vetskap jag har idag fick jag genom att vara ung och testa mig fram. 

Var kommer man kunna se dig spela härnäst? 
- Den som lever får se! 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 
- Cardi B - Red Barz. 

Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 
- Tror inte beskrivningen till mitt liv just nu kan sammanfattas till en textrad, men om jag måste så "Lil'kim not a whore but I sex a n***a so good, he gotta tell his boys" 

Vad skulle du säga att du saknar mest i dagens musik-Sverige? 
- Jag vet faktiskt inte.

Välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer! 
1) The Stoning of Soraya M. 2) Historien om Leila K 3) Teck Noir 4) Straffen för våldtäkt och våld i nära relationer.

Till sist, säg att du skulle få anordna en festival, vad skulle känneteckna just den festivalen och vilka skulle headlinea? 
- Massa färger och former! Lil' Kim, Nicki Minaj och 6ix9ine! 

Lyssna på Fakk dåm! här nedan!

Kraftwerk på Liseberg, 30/8 2019

"Om jag skulle flytta från Södertälje skulle Göteborg stå högt i kurs"

Foto: Jenny Smultris Bengtsson

Jag recenserade Kajsa Larssons EP Stories, som jag gillade mycket, i januari. Nu är hon aktuell med nya singeln Det ska nog gå som släpptes den 22 augusti. Här nedan berättar Kajsa om nya låten, om uppväxten och om hur det kommer sig att hon snart drar iväg till Paris för att sjunga där. 

Hur skulle du beskriva dig själv och hur reflekteras det i din musik? 
- Som person är jag nyfiken och gillar att lära, gillar rutiner. Lugn, fast lite neurotisk. Ofta tankspridd, men ibland petnoga. Normal, men lite underlig. I min musik märks det nog genom att låtarna kan låta väldigt olika. Jag rör mig gärna mellan olika genrer och har inte ett uttalat sound, även om den som lyssnar på min musik säkert kan känna igen hur jag lägger melodier och använder text. 

Hur har din sommar varit? 
- Bra! Jag har gjort några småresor och hängt med kompisar, och så har jag strövat lite hemma i Södertälje, haft några spelningar, och förberett inför releasen av Det ska nog gå. 

Berätta om nya singeln Det ska nog gå! 
- Det ska nog gå är en glad poplåt som bygger på den oövervinnerliga känslan i förälskelsens förtrollade värld. Jag skrev egentligen det mesta av låten för många år sen, men jag la undan låten för den var halvfärdig och det var först förra året jag bestämde mig för att skriva klart låten och skrev ett stick. Låten handlar om när min dåvarande pojkvän var ledig från jobbet, men inte jag, drog han iväg på semester med en annan tjej (som jag inte riktigt hade koll på vilken relation de hade med varandra). Jag intalade mig själv att det inte var något konstigt med det, men hade nog börjat tveka lite på vår relation, och upplevde att min omgivning var ganska skeptisk till det hela. 

Du bodde i Göteborg tidigare, vad gillade du mest med stan? 
- Vännerna som jag hade och lärde känna där. Göteborg är ju också en väldigt vacker stad. Jag gillade att det var nära till det mesta i centrum. När jag äntligen fick en cykel i Göteborg var det som att hela staden blev tillgänglig. 

Kan du tänka dig att flytta tillbaka så småningom? 
- Japp. Om jag skulle flytta från Södertälje och Stockholmsområdet skulle Göteborg stå högt i kurs. 

Nu bor du i din födelsestad Södertälje, vad har du för favoritplatser där? 
- Brandalsund, ett naturreservat med fin badplats mellan Järna och Södertälje. Nere ”på stan” är favoritplatsen Marenviken där folk gärna promenerar runt eller sätter sig på bryggan när det är fint väder. Precis ovanför Södertäljes sluss ligger Kusens backe, som är en kulle full av tallar och löpspår som jag gärna springer ett varv i då och då. 

Om du skulle beskriva din uppväxt med en låt, vilken skulle det vara? 
- Kanske den där låten som Hacke Hackspätt sjunger på julafton. Jag var väldigt aktiv som barn och hade mycket aktiviteter, och så gillade jag att hoppa och dansa. Precis som en kan lita på att Kalle och hans vänner kommer på julafton, hade min familj en massa rutiner och uppväxten var väldigt trygg. 

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats? 
- Inte så mycket. Musik är något av det bästa som finns. Jag har nog alltid sett på musik som något slags universellt kommunikationssätt, som kan hela människor och skapa gemenskap. Numera har jag kanske större förmåga än tidigare att se musik och konst i alla former som ett viktigt demokratiskt element och uttryck. Jag inser mer och mer hur hotande konst kan upplevas för den som vill förtrycka människor. 

Vilken var den första skivan som betydde väldigt mycket för dig? 
- Det skulle nog vara Jagged Little Pill av Alanis Morissette. Det var en av de första skivorna som jag köpte och valde själv. Tror jag gick i sjuan då. Alanis var en färgstark förebild. Hon lät arg när hon sjöng och var inte tillrättalagd och verkade inte så angelägen om att vara vacker och tillags. Jag gillade hennes melodier och hänfördes av hur hon fraserade och kombinerade text och melodi på ett annorlunda sätt. Hennes musik gav mig självförtroende. 

Du gör musik på både engelska och svenska, vad känner du att den största skillnaden är mellan att skriva på svenska och på engelska? 
- Min språkliga förmåga på svenska är mycket bättre än min engelska. Mitt svenska ordförråd är större, och på svenska kan jag använda grammatiken för att göra små nyanser i språket, vilket jag inte kan på samma sätt med engelskan. Engelskan låter ju annorlunda både i melodi och uttal, vilket såklart påverkar hur jag skriver musiken. 

Dina texter känns väldigt personliga, censurerar du någonsin dig själv? 
- Jag håller med om att texterna är personliga, och jag försöker att inte censurera mig själv, men det händer att jag tar erfarenheter från olika situationer och relationer och lägger in i en och samma låt till exempel. Jag försöker att ha ett öppet sinne och kreativt flöde när jag skriver, och jag bedömer och hejdar mig hellre efteråt än under själva skapandet. 

Foto: Jenny Smultris Bengtsson

I september bär det av till Paris för att spela där, berätta mer! 
- Det ska bli jättekul! En vän har övertalat mig att följa med till Paris i några veckor. Hon ska plugga franska och skriva på sin bok. Hittills har jag hankat mig fram på ord jag har lärt mig från baletten och de franska sånger jag har sjungit, så jag tar en nybörjarkurs i franska och ska spela på gatorna som gatumusikant. Jag har velat, men inte vågat, stå på gatorna och spela innan, och testade på det lite förra sommaren när vi var på genomresa i Paris. Nu blir det ett till försök. 

Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst? 
- En liten förkylning brukar resultera i en lite annorlunda klang, och hes röst som jag gillar. Annars är viktiga faktorer att jag är på en plats där jag känner mig bekväm med att höras, och att jag hör mig själv ordentligt. Om jag har en känsla av att jag stör tar jag inte i som jag egentligen vill, och om jag dålig medhörning blir det svårare med finliret. 

När du inte spelar musik, vad tycker du om att göra då? 
- Umgås med vänner och familj. Vet inte om jag ska säga träna… Jag tränar mest för att må bra, men det är lite kul också. Just nu löper jag och i sommar har jag provat på Södertäljes multibana (typ crossfit utomhus). Jag gillar att sy också, fast det blir sällan av. 

Om du skulle lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i höst, vilka skulle det bli då?---- Eftersom jag gärna vill att alla ska lyssna på min musik, så blir det Tre minuter till alla Göteborgare, och min senaste singel Det ska nog gå. Lägg till Busted med The Person från Södertälje som får oförtjänt lite uppmärksamhet. Goodbye av Her Songs tills dess att deras nya låtar kommer senare i höst, och ta med Den som är den av Molly Sandén. Den har gått på repeat hos mig i sommar. 

Nämn en låt som du önskar att du hade skrivit! 
- Pass. Vet att jag har tänkt att jag tänkt tanken tusen gånger, men just nu står det helt stilla. Det fina med att vara trubadur och sjunga covers är att jag får sjunga låtar och låtsas som att det är jag själv som har skrivit dem. 

Finns det någon speciell artist som påverkat dig? 
- En av mina allra första idoler var Mariah Carey, och jag ville alltid kunna sjunga som henne. Så hon har varit min förebild vad gäller sång och röstteknik. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- Hemma hos mig själv eller hos vänner. Naturen är ju också ett bra ställe, men jag hänger inte så mycket där tyvärr. 

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- Ta smärtstillande när du har mensvärk. 

Vad får dig att skratta? 
- Mina vänner. Jag har väldigt roliga vänner. Stand up-komikern Sofia Nordin är både en gammal vän och stand up-komiker som ni inte får missa! Under hennes och Birgita Klepkes föreställning Från klamydia till inkontinens skrattade jag massor. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 
- Att min (och allas) del i helheten och samhället gör skillnad, att det finns möjligheter att påverka.

Vilket musik-klipp har du tittar på flest gånger på Youtube? 
- Det är mycket möjligt att det är Álvaro Ruiz y Alberto Leal - Miedo (acústicos SdMA). Jag blev väldigt förtjust i Álvaro Ruiz musik när jag kom i kontakt med den 2013, när jag bodde i Murcia i Spanien. 

Till sist, vad kan Göteborgarna förvänta sig av din spelning på Café Hängmattan den 5 september? 
- Det kommer att vara en intim spelning där jag framför massor av mina låtar. Det blir både allvarligt och lättsamt. Jag har bjudit in poeten Sayam Chortip (som har podden Poesi-jakten) och vi kommer bland annat att framföra något tillsammans.

Lyssna på Det ska nog gå här nedan!

"Vi skulle gärna vilja spela in på någon okonventionell plats någon gång, högst upp i en fyr till exempel"

Foto: Eden Yusof-Ioannidis

Örebro-kvartetten Roseph bildades 2017. Bandet vann Livekarusellens regionfinal samma år. Bandet, som består av Josef Jansson O'Leary, Erik Lyding, David Engquist och Gabriel Henricson bjuder på soulig pop som värmer gott. Senaste singeln heter Passionfruit! Här nedan berättar bandet mer om musiken, tiden på Liljeholmens folkhögskola och om arbetet på nya plattformen Pindify!

Hur kom bandnamnet Roseph till?  
- Att konstruera ett bandnamn kan vara bland det svåraste som finns, alla alternativ man skrapar ihop är antingen upptagna eller urusla. I vårt fall var det David Engquist som “droppade” några alternativ under en lunch. Vi fastnade för Roseph då vi alla uppfattade det som originellt och lite udda. När vi googlade namnet så fann vi ingenting som var kopplat till någon musikalisk verksamhet, detta var en klar fördel då målet är att hitta ett substantiv som inte har använts av någon annan i ett musiksammanhang. Exempel på sådana namn är t.ex Coldplay och U2. 

Berätta om tiden på Liljeholmens folkhögskola, vad gillade ni mest med tiden där?
- Liljeholmen var på många sätt ett paradis. För det första är vi så privilegierade som fått växa upp i ett land där folkis-konceptet existerar, att under ett års tid få avsätta tid för att finslipa konstnärliga eller själsliga färdigheter är en ynnest. Liljeholmen är dessutom en väldigt läkande och kreativ plats, en “folkisbubbla” i dess sanna bemärkelse. Alla i Roseph studerade på musiklinjen men läste olika inriktningar: Låtskrivande, Jazz och musikproduktion. 

- Att starta bandet på folkhögskolan var en klar fördel då vi kunde repa, skriva och spela in varje dag, vi hade mycket tid till vårt förfogande och lade på så sätt en stadig grund för bandverksamheten. En annan bonus var att många av våra studiekamrater uppskattade vår musik och besöker fortfarande konserter, de har förblivit vår första hängivna fanskara. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade?  
- Inte riktigt. Vi hade givetvis massa olika musikaliska preferenser och tankar kring hur vi skulle vilja låta men rent genremässigt eller stilistiskt var inget självklart, det visade sig dock ganska omgående att vi ville eftersträva ett genuint, välpolerat men ändå organiskt sound. Vi ville helt enkelt anamma och kombinera de mest konkreta stildragen i de genrer vi tilltalas av, den moderna popens välproducerade perfektionism och soulens råa ärlighet. Att låtarna skulle stå i fokus och tala för sig själva har alltid varit högst prioriterat, vi låter dem visa vägen och definiera Roseph. 

Berätta om nya singeln Passionfruit! 
- Det är en mörk och varm låt som behandlar en kärleksrelation där båda parter har blivit varandras antagonister, ett frekvent förekommande fenomen när det kommer till unga människors kärleksliv. Målet med den här låten var att fånga besvikelsen, ilskan och hopplösheten som är lätt att känna vid ett uppbrott, speciellt som ung vuxen. Rent tematiskt är detta något som har gjorts många gånger men för Josef, sångare, kompositör och textförfattare var det viktigt att få behandla ämnet på ett så konkret sätt som möjligt. Vi vill att alla genom låten ska få chansen att minnas tillbaka på sina egna uppbrott och inse att man trots smärtan nästan alltid blir en klokare människa av det man går igenom. 

- Det är väldigt roligt att skriva svängiga och energiska låtar för att sedan matcha ihop dem med allvarliga och dystra texter. Vi känner att vi med Passionfruit har steppat upp vårt spel i flertalet avseenden, både i komposition, utförande och produktion. Det var viktigt för oss att släppa en slagkraftig poplåt och dessutom göra det på vårt sätt, vi såg till att ta tid på oss och att få det rätt, att göra en låt som banar väg för våra kommande singlar. Vi känner att vi med den här låten har satt tonen för kommande musik, vilket känns skönt, nu kan vi vila i detta ett tag.

Hur skulle ni själva beskriva ert sound? 
- Organiskt, sofistikerat och dynamiskt. Rosephs mål är att göra popmusik med många genreöverskridande influenser och på så sätt skapa ett unikt sound. Att ha gitarrinslag utan att bli stämplade som ett typiskt gitarrbaserat band är viktigt för oss. Vi tycker det är svårt att kategorisera vår musik, vi får ofta höra att vi är Indie, vilket inte säger speciellt mycket. Om vi skulle beskriva vårt sound för någon som aldrig hört oss tidigare så skulle vi nog sammanfatta det som dynamisk och groovig pop med smakfulla gitarrslingor som inspireras av bluesens och soulens pionjärer. 

Hur ser processen ut, från idé till färdig låt? 
- Oftast börjar det med att Josef skriver musiken och texten. Därefter spelas den upp i repan där vi alla börjar arrangera tillsammans. När vi kommit överens om ett arrangemang så spelar vi låten ett tag för att sedan komma på att resultatet inte är bra nog, då arrar vi om tills kompositionen känns fulländad, ett idogt arbete redan där. Vi har för vana att alltid spela in demos att utgå från. Det är främst David och Erik som sitter och jobbar med demo-produktionen och när den är klar så spelar David och Erik in bas och trummor och Gabriel och Josef gitarrer. Därefter spelas sång och körer in. När det kommer till övriga arrangemang så är vi alla inblandade och brukar ohämmat pröva idéer tills vi inte vet vad som är vad längre. Vi måste hålla vår deadline så efter en månad släpper vi motvilligt ifrån oss låten och lägger den i Davids händer som börjar mixa. Några mötestillfällen planeras in då vi lyssnar på mixen och tänker olika. Efter ett tag kommer den mastrade versionen och därefter kan man bara jobba stenhårt med PR och hoppas på det bästa. 

Influeras musiken i sig av platsen ni spelar in på?
- Nja, studion är på många sätt ett arbetsrum där vi alla ska arbeta och prestera vårt yttersta. I studion får man chansen att på riktigt förmedla visionen man har med låten, vilket sound den ska ha och vilka känslor man vill projicera på lyssnaren. Ofta är det andra ställen och erfarenheter som man samlat på sig i andra sammanhang som i studion konkretiseras och huggs i sten. Vi skulle gärna vilja spela in på någon okonventionell plats någon gång, högst upp i en fyr till exempel, det vore något, undrar hur det skulle låta? 

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Musiken tar upp nästan all vår lediga tid, vi har knappt några hobbys eller åtaganden som inte är musikrelaterade. Det vi tycker om att göra tillsammans när vi inte repar eller spelar in är nog att äta middag, träna eller kolla på Christopher Nolan-filmer. 

Foto: Eden Yusof-Ioannidis

Ni har arbetat mycket på plattformen Pindify, vad har det gett er för möjligheter? 
- Vi upptäckte Pindify i våras och såg direkt möjligheter med att som osignat band använda plattformen, först och främst eftersom den är såpass nyetablerad, det är helt enkelt spännande att se vilken riktning den kommer att ta. I framtiden hoppas vi kunna kommunicera mer organiserat och direkt med våra fans vilket kan vara svårt att göra på ett genuint sätt genom dagens sociala medier. Pindify kan ha ett koncept som i framtiden kommer vara väldigt nödvändigt för artister och grupper som vill ha en plattform för att publicera mer genuint “behind the scenes” material osv. För oss har det hittills gett publicitet då vi lite inofficiellt agerar som ambassadörer för Pindify. 

Vad vill ni allra helst få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Vi vill att alla som tar sig till en Roseph-konsert ska få chansen att för en stund vara 100 procentigt närvarande, ibland märks det att man verkligen har fångat publiken men det krävs en extrem prestation för att bibehålla den intensiteten en hel konsert. Om vi märker att vi berört individer i publiken så är vi mer än nöjda. En klar fördel är ju om all teknik fungerar och att vi inte spelar fel. En konsert blir som bäst om det är ett trevligt ställe med en riktigt kompetent tekniker. 

Vilken av alla spelningar med Roseph har stått ut mest? 
- Vi spelade på Linköpings stadsfest 2017 vilket var en fantastisk konsert. Vi spelade sent på kvällen, det var många i publiken och ljuset var minst sagt påkostat. Innan midsommar spelade vi i Stadsparken i Örebro, det var också en riktigt mäktig konsert med god uppslutning. 

Berätta en rolig anekdot från en spelning!
- För två år sedan spelade vi i Norrköping och självklart trodde Josef att vi var i Linköping och ropade därför “Tack så hemskt mycket för denna gången, Linköping!” Det lyfte inte det minsta och han märkte ingenting förrän resten av bandet påpekade det efter spelningen. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Vi har många… Att få spela kontinuerligt inför en garanterat entusiastisk och stor publik är ju ett av de främsta målen. Men rent konkret vore det extremt häftigt att få göra en riktig arena-turné med den häftigaste scendekoren och showen som världen någonsin skådat, haha! 

Minns ni er första spelning och hur det var? 
- Vår första spelning var i Livekarusellen, det är ganska dimmigt men vi var nog nöjda med vår insats den gången. Det var dock en ganska kaosig spelning, Josefs mikrofonstativ gick sönder mitt under en låt och scenteknikern stod bara och stirrade, situationen löstes genom att bandets goda vän Johannes Pettersson lagade stativet då gitarristen Gabriel Henricson spelade ett solo. Efteråt råkade Josef häckla ljudteknikern… 

Generellt så lyssnar ju många på musik på ett annat sätt idag, vilket bland annat har lett till att live-scenerna har minskat, hur ser ni på den utvecklingen? Går det att vända på den? 
- Det är en smärtsam utveckling som inte bara drabbar popmusik utan även jazzklubbar och dylikt. Som popband kan man ibland uppleva att det är extra svårt eftersom att indie-scenerna försvinner en efter en, för bara 6 år sedan fanns ett helt annat utbud. Nu ska man ju exponera sig på sociala medier, det är främst där man måste imponera och inte på klubbscenen, vilket är synd eftersom klubbscenen är så brutalt mycket roligare än att spela in 30-sekunders snuttar till Instagram.

- Förhoppningsvis går det att vända på det men i dagsläget känns det ganska hopplöst. Vi behöver fler initiativtagare och eldsjälar inom livemusiken som inte enbart ska tjäna pengar på allt som rör sig. Sen behövs det ju fler omfattande satsningar på de delar av kulturlivet som rör livemusik. Litet svar på ett komplicerat problem. 

Hur tänker ni kring musikvideos? Blir det någon till Passionfruit? 
- Musikvideos är något vi vill göra i framtiden, helst till varje ny singel vi släpper. Vi gillar verkligen konceptet att göra kortfilmer till musik, som t.ex Mike Mills och The National gjorde med I Am Easy To Find, det vore en dröm att få göra något liknande. Det ligger några manus-idéer och skräpar och förhoppningsvis ser de dagens ljus när vi har lite mer pengar någon gång nästa år. Tyvärr blir det ingen musikvideo till Passionfruit, vi spelar dock in en riktigt mäktig live-session som kommer snart. 

Nämn en 1) skiva 2) person 3) plats 4) årtionde som betytt mycket för er som band!
1. Continuum av John Mayer. Otroligt bra skiva där varje låt har sin plats. 2. Max Martin - Inspirerar oss mycket. 3. Östgötaslätten. 4. Oj svårt, vi får nog, förutsägbara som vi är, säga 80-talet. Många bra skivor som släpptes då av t.ex U2, Kate Bush och Paul Simon.

Vad tycker ni behöver förändras i den svenska musikindustrin för att skapa mer jämlika förutsättningar? 
- Om detta finns så mycket att säga att det är svårt att veta var man ska börja. Först och främst måste det finnas fler arrangörer som är villiga att betala osignade artister, det är ganska tröttsamt att fylla en hel lokal med folk utan att få någon ersättning alls. Sen tror vi på de kollektiva krafterna och på unga människors förmåga att förändra strukturer och normer inom den näst intill dogmatiska musikindustrin. I dagsläget ser vi att oetablerade musiker går ihop med grafiska designers, konstnärer och andra aktörer som också befinner sig i början av sina karriärer, det är ett ständigt nätverkande och utbyte som säkert kommer bli starkare och mer utmanande i framtiden. 

Till sist, om ni fick drömma fritt, hur skulle framtiden se ut då? 
- Drömmen är att kunna jobba med bandet på heltid och därmed få göra det vi gör nu fast i mycket större skala. Vi vill spela in och turnera, träffa människor och samarbeta med andra musiker och kreatörer. Vi har en hel del planer och delmål som förhoppningsvis hjälper oss dit, men de är hemliga.

Lyssna på senaste singeln Passionfruit här nedan!

2019 och alla kan botas av Google

Tycker du om dig själv, Oskar? Jag vet inte, är jag min typ? Hur många människor är min typ egentligen? Vi uppmanas att boosta oss själva och nuförtiden är det som att vi även ska bota oss själva. Någon skriver om sin sjukdom och folk presenterar genast sina snabb-googlade mirakelkurer, det mesta naturligtvis väldigt dyrt och frågan är hur den sjuka personen ska orka kolla upp allt. Finns ekonomin ens? ”Din mamma hade inte dött av cancer om hon hade druckit min hälsosåpa”, skriver någon i kommentarsfältet. Vi ska vara våra egna läkare och följer vi inte alla råd som folk sprider så kommer gliringarna, skuldbeläggandet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. 

I ett samhälle där fokus riktas mot individen får den sjuka skylla sig själv. "Med den kosten så är det inte konstigt att du blev sjuk", skriver någon. "Alltså, vet du vad den där maten innehåller?", frågar sig en annan. Kör en grön kur, gör yoga varje morgon, gå minst två promenader varje dag, ät vitaminer, undvik allt socker. Hur ska någon med svår cancer exempelvis lyckas med allt detta? En hel del friska människor har alldeles för lätt för att diktera riktlinjer för sjuka och har alldeles för lätt för att tala som att det är den sjuka personens ansvar att bli frisk. Sjukdomar blir något vi ska konsumera oss ur och det gäller att lita på alla råd som sköljer över oss. Ät inte vitt bröd, ät grönsaker och frukt men inte den som inte är ekologisk, den är besprutad. 

Det är alldeles för många som tjänar pengar på människors oro och känsla av otillräcklighet. Vården går på knäna och det saknas vårdpersonal överallt, men nu när alla kan botas av Google, är det kanske inte längre ett problem? Det är så många som skuldbelägger människor för att de inte ätit eller druckit rätt, inte sprungit tillräckligt mycket, inte tränat, inte ätit tillräckligt med vitaminer och kosttillskott, inte hunnit cykla till jobbet eller för att de tänkt negativa tankar. Det är så mycket som fördyrar livet och gör det till en rädsla, särskilt för dem som är i allra störst behov av trygghet. Naturligtvis söker man efter egna kurer när man inte känner att man blir sedd inom vården, men då är just bemötandet inom vården det vi behöver förbättra. Naturligtvis är det inget fel med att äta mat som anses nyttig, precis som det inte är fel att äta mat för att man är hungrig eller för att det är gott. Jag tror bara att det vore bra om synen på vad vi stoppar i oss och inte stoppar i oss blev mer avslappnad. 

Kom inte med en massa oombedda kostråd, skuldbelägg inte människor för vad de stoppar i sig och för vad de inte stoppar i sig. Människor behöver få känna sig mindre oroliga, mindre otillräckliga och grunden till det är ett mer jämlikt samhälle där resurser fördelas rättvist. Men i ett samhälle där fokus ska riktas mot att vi löser det mesta själva, där vi ska boosta och bota, översvämmas med kostråd och skuldbeläggande så lägger vi snarare en grund för mer stress, mer oro och en större känsla av otillräcklighet. 

The National på Dalhalla, 18/7 - 2019

Dalhalla är verkligen en fantastisk plats för konserter. Att kombinera den platsen med The National borde vara upplagt för något fantastiskt. Det är lite svårt att förklara varför jag tycker om The National så mycket som jag gör, men jag tror det handlar om en kombination av Matt Berningers röst och texterna, som lyfter oron, lyfter grubblandet och maktlösheten som alla kan känna. Lyriken öppnar fönstret till mörkret och visar någons ”svaga” sidor. Och det handlar aldrig om effektsökeri, utan det känns som att orden verkligen måste ut. Och när Matt skriker ut ”It takes an ocean not to break” i Terrible love eller ”I cannot explain it any other way” i The system only dreams in total darkness så förstår man att han menar det, det är som om någonting exploderar. Inre bomber.

Arenan, som rymmer drygt 5000, är inte ens halvfull när mörkret sakta lägger sig över oss. Men det gör inte så mycket, det leder mest till att det blir en aningen glest mellan raderna, vilket gör att efter ett antal låtar så söker sig de flesta mot de främre raderna där folk börjat ställa sig upp. Till slut så står en majoritet av besökarna.

Fokus läggs mycket på The Nationals senaste skiva I am easy to find, särskilt till en början. Det börjar en aningen trevande, men stämningen växer och värker på ett smärtsamt men njutbart sätt på samma gång. Skivan, som släpptes samtidigt som en kortfilm med samma namn (med Alicia Vikander i huvudrollen), är ett nytt steg i gruppens karriär. Matt Berningers röst som tidigare varit mycket i fokus, är på skivan mer i skymundan och han delar sånginsats med ett antal kvinnliga sångerskor. Sharon Van Etten, Lisa Hannigan, Mina Tindle och Gail Ann Dorsey. Mina Tindle är med även under kvällen i Dalhalla och bidrar med mycket i fantastiska låtar som Oblivions och titelspåret på senaste skivan I am Easy to find, det är vackert och berörande.

I Mr. November beger sig Matt ut i publiken, sätter sig på läktaren, kramar om fans och sjunger tillsammans med dem, med oss, allt studsar mot bergväggarna. i Avslutande Vanderlyle crybaby geeks sjunger bara publiken. Det är hjärligt, genuint och det är det genuina i livet som är det allra finaste.