Precis som om de vore dina

Stjärnorna tog skydd under äppelträdet medan åskan drog förbi. Du bar tillbaka min gråt långsamt men du hann innan natten tog slut. Inte ens mörkret orkar springa jämt. Barnen springer tills mörkret stupar. Själv har jag inte den orken längre. Du tittade dig i spegeln för att se om hjärtat låg rätt. Tidigare var det alltid så. Nu bar det inte riktigt längre. Behövde du tömma det? Visst går en igenom sitt hjärtas packning när en är på väg mot döden? Vem skulle inte? 

Du satte dig på den plats där du ville bli begravd. En vitsippa låg utslagen bredvid dig. Förlorat mot solen i tre raka ronder. Du brukade äta frukost några hundra meter bort samtidigt som du alltid lyssnade till Da Capo med Anders Eldeman. Livet innebar något annat då, både för dig och för oss. Då kunde vi alltid ses. Snart skulle tidpunkten komma då det aldrig skulle ske igen. Jag förstår de som säger att aldrig är en mycket längre tid än alltid. Aldrig pågår så mycket längre. Livet är något som händer i ögonblick för att senare aldrig mer komma tillbaka. Aldrig pågår hela tiden, för alltid finns i ögonblick. 

Gräset slet sina rötter av oro. Du gick ut och kom aldrig riktigt tillbaka. Du blundade mot mig och reste vidare. Så länge du var kvar steg du aldrig av värmen. Du försökte nog aldrig ens. Den var en del av dig. Nog fanns det mycket som skulle kunna få dig att dra kylan över dig, men ditt hjärta kom alltid emellan, du lät livet ta plats medan du levde. Jag undrar om jag kommer minnas din röst om flera år, jag är så rädd för att glömma bort den. En röst har så många delar. Jag saknar dem alla. Du tog mina andetag varje gång vi sågs och höll dem inne, precis som om de vore dina. Och det var dem förstås. Så även nu. 

"Då blir det som en virvelvind i kroppen"

Foto: Johan Forsberg

Nira K släppte nu i helgen en cover på Kents Om du var här, en elektrofierad version av en odödlig klassiker. Vi ställde några frågor för att lära känna henne lite bättre.

När och hur började du med musiken?
- Jag började sjunga redan när jag var typ två. Pappa spelade in kassettband när jag sjöng mig till sömns när jag var liten. Sen tog jag tag i det lite mer seriöst när jag började på Rytmus i gymnasiet. Det var då jag började skriva och prodda själv.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? Har din musiksmak ändrats mycket sedan dess?
- Kent har tagit en stor plats i mitt liv sedan jag var 13. Innan dess var GES, Magnus uggla och Backstreet boys stora idoler. 

Vintervila är en av mina favoritlåtar med Kent och din version är verkligen grym! Vad har du för relation till Kent?
- Tack! Kent har såklart varit och är stora inspirationer i mitt eget låtskrivande och musicerande. Jag hängde mycket på forumet i tonåren och började tidigt göra covers som jag la upp där.

Hur var det att spela på hyllningskvällen för Kent på Debaser?
- Det var en ära! Svinkul men också lite nervöst eftersom det var så många artister som tolkade Kentlåtar. 

Hittills har du släppt singlar. Kommer du släppa ett fullängdsalbum snart?
- Bra fråga, jag vet att det kommer fler låtar - det kanske slutar i ett album eller så släpper jag en EP! Vi får se :)

Vad har du för intressen mer än musiken?
- Om tre veckor får jag min hund som kommer att ta upp stor del av mitt liv men eftersom jag jobbar med musik också så tar den förstås upp mycket tid. 

Hur var du under uppväxten?
- Jag har alltid vart en glad och social människa och drivit mycket projekt. I gymnasiet blev jag sjuk i en ätstörning och ångestsjukdom som gjorde att jag blev mer inåtriktad och deprimerad. Det har tagit lång tid att hitta tillbaka till mig själv och jag har fortfarande en lång bit kvar men blir bättre och bättre för varje dag. Att börja skapa musik igen för tre år sedan kan ha varit det bästa beslut jag tagit eftersom det hjälpt mig att uttrycka mina känslor på ett helt nytt sätt.

Vilken är din plats på jorden där du känner att du kan vara dig själv fullt ut?
- Jag har ingen specifik plats utan det är snarare vid vissa tillfällen, typ när jag är inne i en skaparprocess där jag utvecklas eller när jag gör något som jag verkligen tror på. Då blir det som en virvelvind i kroppen!

Hittade till ditt gamla band, Don't be Kate, som lät lite mer åt synthpop-hållet, saknar du att spela i band?
- Jag har ju mitt band när jag spelar live, utan dom skulle det vara extremt tråkigt. De är ju lika stor del av Nira K som mig när vi spelar live. Proddar och skriver också mycket med Rille så jag känner mig absolut inte ensam.

Är texten och musiken lika viktig när du skapar musik?
- Absolut.

Finns det någon speciell person som påverkat dig som person och som artist?
- Jocke Berg.

Lista dina topp 3 bästa favoritalbum!
Kent - Du & jag döden
Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för
Anna Ternheim - Somebody Outside

Vad ser du fram emot i sommar?
- Att släppa mina nya låtar och skriva mer musik.

En kan lyssna på Nira Ks senaste singel här nedan och följa hennes musik på hennes Facebook-sida.

Mäbe - Varje kväll nånstans

I höst släpps Mäbes nya EP När rösten i radion sa hans namn. Nu i sommar får vi dock höra smakprovet Varje kväll nånstans. Jag har tidigare hyllat Mäbes utveckling där rösten fått mer utrymme och de allt mer välarbetade texterna blir berättelser som hjärtat utan motstånd tar till sig. 

Nya singeln låter mässande och lågmäld på samma gång. På 2014 års Mot ingenstans och överallt sjöng Mäbe ”Vart man än är så längtar man bort” och texten känns lite som en fortsättning på det temat. De nödvändiga resorna, rotlösheten. Sökandet fortsätter. Vad som också fortsätter är Mäbes utveckling, där han får stå över referenserna. Det låter nämligen allt mer eget, personligt. 

Det är fint att följa med på Mäbes resor, både när det gäller utvecklingen och de bildliga resorna han förmedlar med sina texter.

Varje kväll nånstans släpps den 1 augusti.

"Många av texterna på plattan handlar om att ge upp"

Foto: Press

I slutet på juni släpptes Pages nya skiva Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut. Förra skivan Hemma kom 2013 så det känns fint att återigen dyka ner i svensk synthpops finaste band. Här nedan går Eddie Bengtsson igenom skivan, låt för låt. 

Krasch 
- Om att inte orka mer helt enkelt. Just den där känsla av att man märker att det håller på att gå åt skogen och man kan inte göra något åt det överhuvudtaget. 

Spottar Långt 
- Om att bli påverkad av och påtvingad saker som är skit helt enkelt. Även en kommentar till kommersiella musikbranschen som konstant spottar ur sig dynga, men som ändå en majoritet av folket köper rakt av. Samtidigt så är det en kommentar åt all media, politiker, journalister och myndighetspersoner och proffstyckare.  

Lägger Av 
- Återkommande temat och att bara skita i allt. Hela den här ”pärlor för svin”-grejen. Ett ifrågasättande av varför man håller på överhuvudtaget, frustrationen över att inte nå fram. Det klassiska: Det finns tre sorters människor; de som gör så att saker händer, de som ser att saker händer och de som undrar ”va fan är det som händer”. 

Låt Det Gå 
- Den text som mest skiljer ut sig från det anslagna temat. Mer som en klassisk Page-text; ett förhållande och omskrivna sexanspelningar. ”Låt det gå”… ja, ni fattar. 

Det Var Ingenting 
- Tillbaks till frustrationen, tröttheten och mörkret. Och mörkare än så här kan det inte bli. Den kan tolkas som om att ge upp, falla ner och dö, men även om att falla i de där groparna som andra gräver. Från ordspråket ”den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri”. Här blir det mer ”Den som gräver en grop åt andra lyckas med att få dem att falla däri” 

Är Det Jag Som Är En Idiot? 
- Om känslan av att man tycker någonting och så visar det sig at man är den enda som tycker så. Men även om att bli lurad och inte inse att man blivit det, för man förväntar sig inte att ”de” ska lura en. Och skulle man höja sin röst, så är det ändå ingen som lyssnar. Och om att hoppas och tro att saker och ting kommer att lösa sig, för det säger ”de” ju att det ska. 

Utanför 
- Om att vara på ett ställe där man egentligen inte alls vill vara och alla intrycken från det får en att bara vilja fly därifrån, en konsert, en fest, ett jobb, ett dansgolv. Och om känslan av att inte passa in. 

Sånt Som Inte Går 
- Kan vara" om ett förhållande som inte längre fungerar. Men kanske också om att ställas inför val och av någon anledning alltid välja fel. 

Min Gata 
- Om min barndomsgata i Limhamn. 

För Någon 
- Se, en förhållande-text till! Om ett obalanserat vuxet förhållande. Om att försöka upprätthålla en fasad av att allting är så bra. 

Tid För En Kyss 
- Den första låten som jag skrev inför den här plattan. Kärleks- och förhållande-temat är tydligt. Om att ta sig tid till att visa vardagskärlek, en kram, en smekning, en blick, en kyss. Alla viktiga saker som man kan råka ”glömma bort” efter ett tag i ett förhållande. 

- Många av mina texter skriver jag så att man ska kunna tyda dem på olika sätt. Så även om jag verkar säga en sak i texten, så kanske jag egentligen säger en helt annan sak. Dock är det ganska tydligt att många av texterna på nya plattan handlar om att ge upp, att lägga av, att gå in i väggen, att bli lurad och påverkad.

Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut finns att köpa på bland annat Hotstuff. 

Subkultfestivalen - 17/6 - 2017

Riket, VIP-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Moto Boy, Stella-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Project Pitchfork, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Kristian Anttila, VIP-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

The 69 Eyes, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

S.P.O.C.K., Stella-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Subkultfestivalen, 16/6 - 2017

Pale Honey, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Rave The Reqviem, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

Red Mecca, Stella-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Aesthetic Perfection, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

Love Antell

Foto: Helena Rost

Glenn Udéhn, VIP-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Vive la fête, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

"Vi är mer regnkappa än trekantsbikini om en säger så"

Foto: Simon Roberts

Göteborgsbandet Riket består av Britta Persson och Jennifer Lander, tillsammans möts de i ett vackert mörker. Öde landskap möter mörka men inbjudande skogar. Jag såg bandet live på årets upplaga av Subkultfestivalen, de bjöd på en vacker halvtimme. Här nedan berättar bandet om musiken, Twin Peaks och om att less is more. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- En garagerockare och en indiebrud som hittat varandra i musiken. 

Vad är historien bakom ert bandnamn? 
- Riket är taget som en hyllning till Lars Von Triers fantastiska TV-serie med samma namn. Vi tycker att stämningen, atmosfären och det filmiska språket i den TV-serien speglar Rikets musik väldigt väl. Lite kusligt, lite obehagligt, lite skruvat, lite svart humor och lite barnsligt. 

Er debut-EP är på gång, när släpps den? 
- Lagom till att mörkret faller i November. Rikets musik passar bäst att avnjutas en grå och ruggig vinterdag framför en stekande dag på stranden. Vi är liksom mer regnkappa än trekantsbikini om en säger så. 

Tänk att er EP är en stad, vad är det för slags stad? 
- Oj. Svår fråga. Om Riket ska beskrivas som någon “fysisk plats” är vi nog mer som ett ödsligt och kargt landskap. Otillgängligt och taggigt men ändå vackert. 

Vilka känslor präglar den platsen? 
- Vemod, ödslighet, skönhet, naivitet och en latent galenskap. 

Ni nämner Twin Peaks som en av era influenser, vad tycker ni om tredje säsongen hittills? 
- Vi kan ju säga så mycket som att Agent Cooper inte längre får våra hjärtan att klappa. Twin Peaks är lika snyggt visuellt som förvirrande story-mässigt. Precis som det ska vara med andra ord. Bra skit! 

Vad inspireras ni annars av? 
- Det filmiska, utöver David Lynch och Lars Von Trier, som tidigare nämnts, så klockas gammal skräckfilmsestetik in, gärna sånt med ett lite barnsligt inslag. Övergivna tivolin, skogsväsen, ödsliga landskap, Maria Gripe, det fula i livet, färgen svart och grymma kvinnliga musiker som PJ Harvey och Chelsea Wolf ligger också högt på vår lista. 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- I nuläget skriver vi var för sig. Vi bygger upp en låtstruktur med en melodi och text. Ibland arrar vi sedan upp stämmor tillsammans, om det inte redan är satt. För oss är sången och melodin alltid i fokus och vi är måna om att hitta stämmor och melodier som passar våra röster så bra som möjligt. Gitarrspelet i Riket är väldigt minimalistisk. Vi spelar ofta bara på en en sträng och många låtar bygger på två ackord. Less is more, som det så fint heter och tanken är att gitarrerna ska lämna utrymme åt melodierna och låta sången ta mest plats. 

Riket på Subkultfestivalen. Foto: Helena Rost

Ni spelade på Subkultfestivalen för andra året i rad, vad gillar ni mest med den festivalen? 
- Utöver alla grymma band och den grymma publiken så är det den där härliga “nystartarandan” som präglar hela festivalen. Positiva och engagerade människor som arrangerar och jobbar som volontärer. Vi har blivit så väl mottagna. Sånt betyder mycket! Dryg attityd går alltid bort. 

Är ni själva festivalmänniskor? 
- Nja. Små intima festivaler gillas. Blir det för stort försvinner liksom själen. Att sitta och festa i ett tält är dock en period i livet som är förbi. 

När jag såg er live så fastnade jag mycket för låten Lost my love, vad kan ni berätta om den? 
- Vi i Riket fullkomligen älskar det skeva, barnsliga, vackra och otäcka och vi ville skriva en låt som förmedlar den känslan. Vi tycker att vi fångat det väl i Lost my love. Texten handlar om att förlora sin kärlek och behovet av att de som finns nära ska sluta upp och hjälpa en att lindra det värsta fallet.

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, live och på skiva? 
- Vi vill att lyssnarna ska få en filmisk bild av vår musik. Vi vill skapa ljudlandskap som väcker lyssnarnas fantasi och som återspeglar de känslor vi tidigare nämnt. Sen ser det nog olika ut beroende på vem som lyssnar, men vår förhoppning är att vi når ut och berör oavsett om lyssnaren får några bilder i huvudet eller ej... 

När får vi se er på scen härnäst? 
- Vi spelar i Halmstad på Billy och Börje den 19/8. Eventuellt har en även möjlighet att se oss i Göteborg väldigt snart, men det är inte helt spikat så ha koll på vår Facebook om något konkret datum dyker upp. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Att få fortsätta skapa och ha kul ihop. Även om Rikets musik nog kan upplevas som ganska mörk och dyster så har vi alltid jäkligt kul då vi spelar och det är det viktigaste för oss. Allt annat är en bonus. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Oh, svårt. Finns så många bra ställen, men kanske i en grotta någonstans. Grym naturlig akustisk med massa fina människor i publiken. 

Till sist, vad är planerna för resten av året? 
- Vi ska spela in lite live-videos vi tänker släppa ut sporadiskt som teasers inför kommande EP:n. Vi kommer även spela in en “riktig” musikvideo till just Lost my love. Lite fina pressbilder behöver vi också ta och så ska vi ut och spela massa. Halva Riket kommer föda barn i början av oktober så då kommer vi ligga lite lågt en månad eller två, men lagom till Novemberrusket börjar släpper vi vår EP och efter det lär Rikets låtar höra talas om sig! Det lovar vi!

Följ Riket på Facebook här!