torsdag 12 oktober 2017

Robin Velander - Benhus



Benhus. Så heter Robin Velanders nya singel. Robin är även sångare i Candide Baby. Medan det bandet är rivigt och punkigt så är Robin på egen hand mer elektronisk, eftertänksam och dansant. Förra året släppte Robin EP:n Näbbar & Klor som jag gillade väldigt mycket och på den här singeln drar han det elektroniska, som närvarande även på den skivan, än längre. Robin sjunger ”Välkommen in, välkommen hit, där våra broar bränns ner med flit”. Han har en utmärkt röst som verkligen passar musiken och jag gillar när poetiskt vemod och kylig elektronik möts. Det är något jag har saknat ända sen Stum slutade sjunga på svenska, om någon nu minns dem. Samtidigt som Benhus beskriver ett kyligt samhälle så skiner ändå hoppet igenom här och där. Mycket fint. 

Lyssna på Benhus här nedan! 

lördag 30 september 2017

"Det finaste ljudet jag vet är ljudet från en cello"

Foto: Press

Natalie Migdal släppte sin debutsingel I've Run Out Of Words den 22 september och kommer de kommande två månaderna släppa två singlar till, All The Way Home och Open Your Eyes. Här nedan berättar Natalie om sig själv, om musiken och om uppbrott. 

Berätta lite om dig själv! 
- Jag har alltid älskat att skriva egen musik och känt mig som mest hemma vid vårt dammiga gamla piano i vardagsrummet där jag växte upp i Huddinge. När jag var 16 år gammal kom jag in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm på klassisk violin och gick där i 4 år, men kände mot slutet av utbildningen att jag saknade att skriva egen musik. Så jag sökte mig till jazzlinjen på Skurups folkhögskola och kom in på jazzsång! Jag gick ut 2012 och har frilansat sen dess. 

- Nu i höst släpper jag mina tre debutsinglar i eget namn och spelar en hel del live med mitt solo-projekt i samband med släppen. Parallellt med det egna skapandet driver jag stråkkollektivet Migdal Strings tillsammans med min bror, violinisten Daniel Migdal. Vi spelar in stråk till album med artister som Peter LeMarc, Loreen och Amanda Bergman och medverkar bland annat på soundtracket till den svenska biosuccén Gentlemen och den kommande biofilmen om Ted Gärdestad.  

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag är uppvuxen i en musikersläkt, så musik har alltid varit en del av mitt liv. 

Du är född och uppvuxen i Stockholm. Vad gillar du mest med stan?
- Jag tycker Stockholm är en otroligt vacker stad, det finns så många fina platser i olika delar av stan. Jag bor själv i Västra Skogen och älskar att ha nära till vattnet. 

Din debutsingel heter I’ve Run Out Of Words, berätta om den! 
- I’ve Run Out of Words handlar om att bryta kontakten med någon man älskar och frustrationen över att personen fortfarande lever kvar i ens tankar. Det finns en otrolig styrka i låten, en stark beslutsamhet i att bryta sig loss från en person som behandlar en dåligt och att man förtjänar att må bra och gå vidare i sitt liv. 

Du ska släppa tre singlar som alla handlar om ett uppbrott. Vad är ditt bästa tips för att bota ett krossat hjärta? 
- Åh, det är en bra fråga. Jag har nog inget tips direkt, men upplever själv att det viktigaste är att ge sig själv tid, att våga vara i känslorna och omge sig med varma människor som man kan prata med om sina struggles. 

Många säger att det är enklare att skriva om uppbrott än om lycklig kärlek. Är det något du håller med om? 
- Jag vet faktiskt inte om jag håller med! Jag upplever att det handlar mer om var jag befinner mig emotionellt! Ibland tänker jag mycket på smärtsamma erfarenheter jag bär på och då tar det sig i uttryck i det jag skriver. Och ibland tänker jag på varma minnen och då tar det sig i uttryck i musiken jag skriver.

Hur kom det sig att du valde att starta ett eget skivbolag? 
- Jag tycker det är kul att vara med i hela processen, från första ackordet till slutskedet i släppet. Jag gillar att ha friheten att bestämma vilka jag vill jobba med och vilket team jag vill bygga kring mig. Dessutom har jag en massa spännande planer och samarbeten i tankarna och ett eget skivbolag är ju en utmärkt plattform att släppa musiken på!   

Du har spelat mycket live de senaste åren, tillsammans med andra och själv, har du någon speciell anekdot från någon spelning som du vill berätta mer om? 
- Det är inte en anekdot egentligen, men jag minns hur chockad jag blev när jag såg publikhavet under Loreen-turnén 2012! Jag hade aldrig spelat inför så många människor tidigare och minns att det var en total overklighetskänsla. Sjukt mäktigt! 

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva musik? 
- Ett piano. Ifall det råkar finnas mysbelysning i närheten så är det definitivt ett plus. 

Vad inspireras du av? 
- Jag inspireras av en massa saker. Mina egna erfarenheter, mina relationer och det mina nära har varit med om och bearbetar. 

Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet? 
- Cello! Det är ju inget ljud, men ljudet från en cello!

Lyssna på I've Run Out Of Words här nedan. 

söndag 24 september 2017

Page på Kraken, 22/9 - 2017


Page släppte i somras Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut och kvällen på Kraken, strax intill Globen, inleds med 5 låtar från den nya skivan. Inte mig emot, det är en stark skiva. Det är första gången som jag ser Page och det som slår mig är att allt andas spelglädje och en fantastisk lekfullhet. Under 90 minuter blandar duon Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko gammalt och nytt och bland höjdpunkterna märks Så här (som aldrig tycks vilja ta slut!), Som en vind och den gamla klassikern Ful hund. 



I Spottar långt så sjunger Eddie ”De spottar ur sig vad som helst, men inte jag, inte jag.” Låten behandlar dagens musikklimat och det är sant att mycket av dagens musik är tämligen grå och likriktad, därför är det så fint att stå på första raden och känna musik som verkligen lever, känna den energin. 



Vi lever i en tid då antalet livescener minskar allt mer och det är väldigt synd. Kulturen behöver en scen. Popmusiken behöver en scen. Därför är det viktigt att stödja de som finns. Det är en av många anledningar till att det är synd att så få hittat till Kraken under kvällen. De missar verkligen något. Sen är det förstås lite bittert att inte få höra Dansande man första gången en ser Page. Den må vara uttjatad men det är en av pophistoriens bästa svenska låtar.

onsdag 20 september 2017

"Det är ganska få förunnat att leva det där dagarna som man minns"

Foto: Göran Segeholm

Jag är otroligt förtjust i Ellen Ekmans serie Lilla Berlin. Blandningen av humor och allvar är fantastisk. Förutom Lilla Berlin har Ellen, tillsammans med Elin Johansson, gett ut Veckan före barnbidraget som släpptes förra året. Just nu är Ellen, tillsammans med Charlotta Lannebo, aktuell med barnboken Olle och Bolle är bröder som handlar om två bröder och en sönderstressad mamma. Här nedan berättar Ellen om boken, om sin uppväxt och om sociala medier. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 
- Jag är 31 år, uppvuxen i Stockholm, och är serietecknare och illustratör. Jag tycker om att hänga i Stockholms södra förorter, umgås med mina katter och sjunga karaoke.  

Du är uppväxt i Stockholmsstadsdelen Tallkrogen, hur var din uppväxt där?  
- Trygg och skyddad. Allt är litet i Tallkrogen. Jag hade också turen att ha en skolgång som var kantad av lärare som uppmuntrade mig att teckna och berätta historier. Sådana som inte fastnade i det som jag var mindre bra på, vilket var en hel del, utan såg mina starka sidor och pushade mig att utveckla dem. Det gav en grundtrygghet i vad jag kunde klara av som har varit förutsättningen för allt jag gjort sedan dess.  

Hur kom det sig att du började teckna?  
- Jag har tecknat i hela mitt liv egentligen. Jag läste mycket serier som liten och började tidigt att härma uttrycken och stilen i mina favoritserier. Ett tag gick jag på förberedande konstskola och tänkte att det var konst jag skulle hålla på med. Skulpturer och måleri, eller typ konceptuella verk. Det blev bara jättedåligt, och jag återvände hela tiden till tecknandet, till figurerna och gubbarna. Och upptäckte också att jag gärna ville addera text. När jag började på Serieskolan i Malmö, som jag sökte till för att få en paus från en högskoleutbildning på Södertörns högskola, var det som att alla bitar föll på plats. Där fick jag jobba med både text och bild, och med humor. Det var som att hitta hem kreativt. Jag har Serieskolan att tacka för så mycket. Det var enormt givande att befinna sig i en sådan nördig miljö med andra som var intresserade av exakt samma sak och få utrymme att utveckla sitt uttryck. 

Läste du mycket serier som barn också, vad blev det då i så fall?  
- Jag har läst mycket serier. Vi hade ett stort skåp hemma fyllt med serier, som när man öppnade det liksom kräktes ut tidningar. Jag läste allt möjligt, såklart Bamse och Kalle Anka, men också Fantomen och Spindelmannen, Acke, Mad, Spirou och Tintin. Jag älskade Cecilia Torudd så läste Ensamma mamman och hennes serie Familjeliv. Jag läste hästserier som Min Häst och Penny och KP-serier som Eva och Adam. Vi prenumererade också på strippserietidningar som Larson och Serieparaden, och jag kunde i princip alla serier utantill för att jag läste dem så många gånger. Jag tror att det var de som la grunden till att jag drogs mot just strippserien som form när jag sen började på Serieskolan. Det hände också att jag gömde en av brorsans Pyton-tidningar i en Min häst och gick in på toan och läste, för det var lite förbjudet att läsa dem. 

Minns du vad du hade för drömmar som barn?  
- Jag hade nog ingen tydlig dröm som barn, förutom att typ äga en godisfabrik eller fira julafton året om. Jag har alltid älskat att rita och skriva, men jag trodde nog inte att man kunde leva på att göra det, att det var ett ”riktigt” jobb. 

Vad tycker var det mest utmanande med att illustrera Olle och Bolle är bröder? 
- Att rita en trovärdig miljö, hemma hos en två ungar och deras ensamstående mamma, med detaljer och stök. 

Hur fick du kontakt med Charlotta Lannebo?  
- Det var Rabén och Sjögren som satte ihop oss. Vi hade aldrig träffats innan, men Lotta bjöd in mig på hembesök hemma hos henne och hennes barn Abbe och Valle. Boken är inspirerad av dem, så det var väldigt bra att få en titt bakom kulisserna så att säga. Jag fick följa med och hämta på förskolan och vara med då de plockade upp matvaror och stökade runt hemma en vanlig vintereftermiddag. 
 
Som jag förstått det så ska det komma fler böcker om Olle och Bolle? 
- Ja, tanken är att det ska bli en serie böcker där vi får följa bröderna.  

Vilket förhållande har du till dina karaktärer i Lilla Berlin? 
- Jag känner för dem. Jag har ju själv befunnit mig där de är, i den där ganska jobbiga åldern mellan 20-30, väldigt nyligen, jag fyller 32 nu. Man har noll erfarenhet men vill så mycket. Man har samtidigt ingen som helst aning om vad man pyssla med, och i brist på erfarenhet så får man kompensera med massa störig attityd och idéer om vem man vill vara. De försöker ganska hårt men når sällan fram hela vägen. Men jag irriterar mig på dem också, när de är odrägliga och självupptagna.  

Många av dina karaktärer brottas med livet på sociala medier, i den där strävan att visa upp en lyckad fasad. Tror du att sociala medier kan skapa en känsla av otillräcklighet hos många?  
- Ja, absolut. Jag tycker att jag kan lura mig själv att jag har ett jävligt härligt liv om jag kollar på mina egna sociala medier, fast jag vet att det inte är så. Och jag tänker att när det gäller Olle och Bolle så handlar det också om att skildra livet som sker mellan de där gångerna när man lyckats ställa upp ungarna hela och rena framför en städad lägenhet eller en idyllisk semesterfond för ett foto till instagram. De där dagarna det bara handlar om att överleva, en slaskig och tråkig vinterdag. Jag tänker ofta på den där gamla reklamen med Mads Mikkelsen för Fritidsresor. Den när han säger: ”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns” samtidigt som han dyker ner i en klarblå pool. Blir så provocerad. Livet är liksom dagarna som passerar för väldigt många. Det är ganska få förunnat att leva det där dagarna som man minns.  

Vad läser du själv för böcker?  
- Jag läser väldigt mycket serieböcker. Just nu läser jag Mats Jonssons senaste, Nya Norrland till exempel. Men jag håller också just nu på med Löwensköldska trilogin, av Selma Lagerlöf. Det blir mycket satir och samhällskritik i mitt arbetsliv, det känns ganska skönt att varva med en riktig skröna.  

Många av dina seriestrippar är väldigt roliga. Vad skrattar du själv åt?  
- Jag skrattar mycket åt mina kompisar. Mina kompisar är väldigt roliga. De internskämt man delar med sina vänner är den finaste sortens humor. Jag gillar också folk som kan göra imitationer och dialekter, för det kan jag inte alls själv. Sedan skrattar jag mycket åt youtube-klipp med katter som klantar sig eller hundar som skäms. Och såklart åt tv-serier, gillar Master of None mycket, för den är så överraskande snäll, efter så mycket humorserier som går ut på att ställa till det så mycket som möjligt för sina karaktärer. Man tror hela tiden att det ska gå åt helvete, för det borde det enligt givet humorformat, men så gör det inte det. 

Vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer?  
- Det är jättesvårt att svara på, men jag skulle tillexempel önska att ”pensionsfrågan” nyanserades lite mer, och att vi börjar diskutera vilken katastrof det nuvarande pensionssystemet är ur ett jämställdhetsperspektiv.  

Du är en del av dotterbolaget. Vill du berätta lite om det? 
- Dotterbolaget är ett feministiskt kvinno- och transseparatistiskt serieskaparnätverk som startades i Malmö 2005, som en reaktion på en väldigt mansdominerad seriebransch, men som numera finns i lokalgrupper runt om i hela landet. Det är ett nätverk som bygger på principen samarbete före konkurrens, i en bransch som ofta bara har plats för en person som inte är cis-man åt gången. Dotterbolaget samarbetar i workshops och utställningar, men tipsar även om jobb och uppdrag och hjälper varandra i frågor som rör branschen och yrket. Det är dock inte bara för yrkesverksamma, utan alla som är intresserade av att teckna. När jag gick med i Dotterbolaget, när jag gick på Serieskolan i Malmö, var det väldigt viktigt. Det kändes som att man fick ett sammanhang. 

Till sist, finns det något du önskar att du hade mer tid till? 
- Min kropp börjar ta stryk av att sitta vid ett skrivbord och rita, så jag önskar att jag hade mer tid till att träna och bli stark.

Olle och Bolle är bröder finns att köpa på bland annat Bokus. Senaste volymen av Lilla Berlin finns att få tag på här.  

torsdag 7 september 2017

"Mina förebilder är de kvinnor som gått före"


Foto: Press

Gudrun Schyman, partiledare (hon delar uppdraget med Victoria Kawesa) för Feministiskt initiativ är en feministisk förebild för många. Men vad har hon själv för feministiska förebilder? 

- Jag har ingen särskild person utan mina förebilder är alla de kvinnor som gått före. I rösträttsfrågan, i fredsarbetet, i det antirasistiska arbetet och i miljöarbetet är det många som dräneras och de som gått före förstod behovet av organisering. Ingen kan ensam göra något. Ska jag lyfta fram någon ändå så är det Elise Ottosson Jensen. Hon reste land och rike runt och propagerade för att kvinnor skulle få preventivmedel och kunna ha självbestämmande över sin egen kropp. Hon var med och grundade RFSU.

Besök Gudruns hemsida här.

torsdag 17 augusti 2017

Precis som om de vore dina

Stjärnorna tog skydd under äppelträdet medan åskan drog förbi. Du bar tillbaka min gråt långsamt men du hann innan natten tog slut. Inte ens mörkret orkar springa jämt. Barnen springer tills mörkret stupar. Själv har jag inte den orken längre. Du tittade dig i spegeln för att se om hjärtat låg rätt. Tidigare var det alltid så. Nu bar det inte riktigt längre. Behövde du tömma det? Visst går en igenom sitt hjärtas packning när en är på väg mot döden? Vem skulle inte? 

Du satte dig på den plats där du ville bli begravd. En vitsippa låg utslagen bredvid dig. Förlorat mot solen i tre raka ronder. Du brukade äta frukost några hundra meter bort samtidigt som du alltid lyssnade till Da Capo med Anders Eldeman. Livet innebar något annat då, både för dig och för oss. Då kunde vi alltid ses. Snart skulle tidpunkten komma då det aldrig skulle ske igen. Jag förstår de som säger att aldrig är en mycket längre tid än alltid. Aldrig pågår så mycket längre. Livet är något som händer i ögonblick för att senare aldrig mer komma tillbaka. Aldrig pågår hela tiden, för alltid finns i ögonblick. 

Gräset slet sina rötter av oro. Du gick ut och kom aldrig riktigt tillbaka. Du blundade mot mig och reste vidare. Så länge du var kvar steg du aldrig av värmen. Du försökte nog aldrig ens. Den var en del av dig. Nog fanns det mycket som skulle kunna få dig att dra kylan över dig, men ditt hjärta kom alltid emellan, du lät livet ta plats medan du levde. Jag undrar om jag kommer minnas din röst om flera år, jag är så rädd för att glömma bort den. En röst har så många delar. Jag saknar dem alla. Du tog mina andetag varje gång vi sågs och höll dem inne, precis som om de vore dina. Och det var dem förstås. Så även nu. 

måndag 14 augusti 2017

"Då blir det som en virvelvind i kroppen"

Foto: Johan Forsberg

Nira K släppte nu i helgen en cover på Kents Om du var här, en elektrofierad version av en odödlig klassiker. Vi ställde några frågor för att lära känna henne lite bättre.

När och hur började du med musiken?
- Jag började sjunga redan när jag var typ två. Pappa spelade in kassettband när jag sjöng mig till sömns när jag var liten. Sen tog jag tag i det lite mer seriöst när jag började på Rytmus i gymnasiet. Det var då jag började skriva och prodda själv.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? Har din musiksmak ändrats mycket sedan dess?
- Kent har tagit en stor plats i mitt liv sedan jag var 13. Innan dess var GES, Magnus uggla och Backstreet boys stora idoler. 

Vintervila är en av mina favoritlåtar med Kent och din version är verkligen grym! Vad har du för relation till Kent?
- Tack! Kent har såklart varit och är stora inspirationer i mitt eget låtskrivande och musicerande. Jag hängde mycket på forumet i tonåren och började tidigt göra covers som jag la upp där.

Hur var det att spela på hyllningskvällen för Kent på Debaser?
- Det var en ära! Svinkul men också lite nervöst eftersom det var så många artister som tolkade Kentlåtar. 

Hittills har du släppt singlar. Kommer du släppa ett fullängdsalbum snart?
- Bra fråga, jag vet att det kommer fler låtar - det kanske slutar i ett album eller så släpper jag en EP! Vi får se :)

Vad har du för intressen mer än musiken?
- Om tre veckor får jag min hund som kommer att ta upp stor del av mitt liv men eftersom jag jobbar med musik också så tar den förstås upp mycket tid. 

Hur var du under uppväxten?
- Jag har alltid vart en glad och social människa och drivit mycket projekt. I gymnasiet blev jag sjuk i en ätstörning och ångestsjukdom som gjorde att jag blev mer inåtriktad och deprimerad. Det har tagit lång tid att hitta tillbaka till mig själv och jag har fortfarande en lång bit kvar men blir bättre och bättre för varje dag. Att börja skapa musik igen för tre år sedan kan ha varit det bästa beslut jag tagit eftersom det hjälpt mig att uttrycka mina känslor på ett helt nytt sätt.

Vilken är din plats på jorden där du känner att du kan vara dig själv fullt ut?
- Jag har ingen specifik plats utan det är snarare vid vissa tillfällen, typ när jag är inne i en skaparprocess där jag utvecklas eller när jag gör något som jag verkligen tror på. Då blir det som en virvelvind i kroppen!

Hittade till ditt gamla band, Don't be Kate, som lät lite mer åt synthpop-hållet, saknar du att spela i band?
- Jag har ju mitt band när jag spelar live, utan dom skulle det vara extremt tråkigt. De är ju lika stor del av Nira K som mig när vi spelar live. Proddar och skriver också mycket med Rille så jag känner mig absolut inte ensam.

Är texten och musiken lika viktig när du skapar musik?
- Absolut.

Finns det någon speciell person som påverkat dig som person och som artist?
- Jocke Berg.

Lista dina topp 3 bästa favoritalbum!
Kent - Du & jag döden
Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för
Anna Ternheim - Somebody Outside

Vad ser du fram emot i sommar?
- Att släppa mina nya låtar och skriva mer musik.

En kan lyssna på Nira Ks senaste singel här nedan och följa hennes musik på hennes Facebook-sida.