torsdag 22 juni 2017

Subkultfestivalen, 16/6 - 2017

Pale Honey, Aura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Rave The ReqviemAura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

Red Mecca, Stella-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Aesthetic PerfectionAura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

Love Antell

Foto: Helena Rost

Glenn Udéhn, VIP-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Vive la fêteAura-scenen, Subkultfestivalen

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost

Foto: Helena Rost


onsdag 21 juni 2017

"Vi är mer regnkappa än trekantsbikini om en säger så"

Foto: Simon Roberts

Göteborgsbandet Riket består av Britta Persson och Jennifer Lander, tillsammans möts de i ett vackert mörker. Öde landskap möter mörka men inbjudande skogar. Jag såg bandet live på årets upplaga av Subkultfestivalen, de bjöd på en vacker halvtimme. Här nedan berättar bandet om musiken, Twin Peaks och om att less is more. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- En garagerockare och en indiebrud som hittat varandra i musiken. 

Vad är historien bakom ert bandnamn? 
- Riket är taget som en hyllning till Lars Von Triers fantastiska TV-serie med samma namn. Vi tycker att stämningen, atmosfären och det filmiska språket i den TV-serien speglar Rikets musik väldigt väl. Lite kusligt, lite obehagligt, lite skruvat, lite svart humor och lite barnsligt. 

Er debut-EP är på gång, när släpps den? 
- Lagom till att mörkret faller i November. Rikets musik passar bäst att avnjutas en grå och ruggig vinterdag framför en stekande dag på stranden. Vi är liksom mer regnkappa än trekantsbikini om en säger så. 

Tänk att er EP är en stad, vad är det för slags stad? 
- Oj. Svår fråga. Om Riket ska beskrivas som någon “fysisk plats” är vi nog mer som ett ödsligt och kargt landskap. Otillgängligt och taggigt men ändå vackert. 

Vilka känslor präglar den platsen? 
- Vemod, ödslighet, skönhet, naivitet och en latent galenskap. 

Ni nämner Twin Peaks som en av era influenser, vad tycker ni om tredje säsongen hittills? 
- Vi kan ju säga så mycket som att Agent Cooper inte längre får våra hjärtan att klappa. Twin Peaks är lika snyggt visuellt som förvirrande story-mässigt. Precis som det ska vara med andra ord. Bra skit! 

Vad inspireras ni annars av? 
- Det filmiska, utöver David Lynch och Lars Von Trier, som tidigare nämnts, så klockas gammal skräckfilmsestetik in, gärna sånt med ett lite barnsligt inslag. Övergivna tivolin, skogsväsen, ödsliga landskap, Maria Gripe, det fula i livet, färgen svart och grymma kvinnliga musiker som PJ Harvey och Chelsea Wolf ligger också högt på vår lista. 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- I nuläget skriver vi var för sig. Vi bygger upp en låtstruktur med en melodi och text. Ibland arrar vi sedan upp stämmor tillsammans, om det inte redan är satt. För oss är sången och melodin alltid i fokus och vi är måna om att hitta stämmor och melodier som passar våra röster så bra som möjligt. Gitarrspelet i Riket är väldigt minimalistisk. Vi spelar ofta bara på en en sträng och många låtar bygger på två ackord. Less is more, som det så fint heter och tanken är att gitarrerna ska lämna utrymme åt melodierna och låta sången ta mest plats. 

Riket på Subkultfestivalen. Foto: Helena Rost

Ni spelade på Subkultfestivalen för andra året i rad, vad gillar ni mest med den festivalen? 
- Utöver alla grymma band och den grymma publiken så är det den där härliga “nystartarandan” som präglar hela festivalen. Positiva och engagerade människor som arrangerar och jobbar som volontärer. Vi har blivit så väl mottagna. Sånt betyder mycket! Dryg attityd går alltid bort. 

Är ni själva festivalmänniskor? 
- Nja. Små intima festivaler gillas. Blir det för stort försvinner liksom själen. Att sitta och festa i ett tält är dock en period i livet som är förbi. 

När jag såg er live så fastnade jag mycket för låten Lost my love, vad kan ni berätta om den? 
- Vi i Riket fullkomligen älskar det skeva, barnsliga, vackra och otäcka och vi ville skriva en låt som förmedlar den känslan. Vi tycker att vi fångat det väl i Lost my love. Texten handlar om att förlora sin kärlek och behovet av att de som finns nära ska sluta upp och hjälpa en att lindra det värsta fallet.

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, live och på skiva? 
- Vi vill att lyssnarna ska få en filmisk bild av vår musik. Vi vill skapa ljudlandskap som väcker lyssnarnas fantasi och som återspeglar de känslor vi tidigare nämnt. Sen ser det nog olika ut beroende på vem som lyssnar, men vår förhoppning är att vi når ut och berör oavsett om lyssnaren får några bilder i huvudet eller ej... 

När får vi se er på scen härnäst? 
- Vi spelar i Halmstad på Billy och Börje den 19/8. Eventuellt har en även möjlighet att se oss i Göteborg väldigt snart, men det är inte helt spikat så ha koll på vår Facebook om något konkret datum dyker upp. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Att få fortsätta skapa och ha kul ihop. Även om Rikets musik nog kan upplevas som ganska mörk och dyster så har vi alltid jäkligt kul då vi spelar och det är det viktigaste för oss. Allt annat är en bonus. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Oh, svårt. Finns så många bra ställen, men kanske i en grotta någonstans. Grym naturlig akustisk med massa fina människor i publiken. 

Till sist, vad är planerna för resten av året? 
- Vi ska spela in lite live-videos vi tänker släppa ut sporadiskt som teasers inför kommande EP:n. Vi kommer även spela in en “riktig” musikvideo till just Lost my love. Lite fina pressbilder behöver vi också ta och så ska vi ut och spela massa. Halva Riket kommer föda barn i början av oktober så då kommer vi ligga lite lågt en månad eller två, men lagom till Novemberrusket börjar släpper vi vår EP och efter det lär Rikets låtar höra talas om sig! Det lovar vi!

Följ Riket på Facebook här

onsdag 14 juni 2017

"Charmen med att vara författare är att man får leva i andra verkligheter ett tag"

Foto: Göran Segeholm

Författaren Christoffer Holst debuterade med Mitt hjärta går på 2015. Och det är väl just böcker som låter ens hjärta går på som berör som mest! Nu är Christoffer aktuell med spökhistorien Väntar tills natten kommer. Här nedan berättar Christoffer om nya boken, om författarklyschor och om vad han själv blir skrämd av. 

Berätta lite om dig själv! 
- Jag heter Christoffer Holst, är tjugosex år gammal och bor i Stockholm. Och så är jag författare och är väldigt glad för att jag får skriva böcker och bli utgiven. Det är en otroligt härlig känsla. Dock är jag inte författare på heltid, utan på dagtid jobbar jag som redaktör på ett färgglatt bokförlag i Stockholm. Så mycket i mitt liv kretsar kring böcker, kan man säga. Och i övrigt gillar jag att dricka ekfatslagrad Chardonnay och drömma om resor till Italien.  


Minns du första gången du kände ”Jag vill bli författare?” 
-  Nej, men jag minns däremot första gången jag kände att jag ville spela in en film. En sommar när jag var tolv år hade de Hitchcock-maraton på teve och jag såg alla hans klassiker. Jag tyckte de var helt otroliga, trots att de alla hade minst fyrtio, femtio år på nacken, och då bestämde jag mig för att jag ville jobba med film. Men sedan är det helt vansinnigt dyrt att spela in film och när jag insåg att jag inte hade råd att samla ihop 200 miljoner på egen hand bestämde jag mig för att börja skriva i stället. Det är helt gratis, men man får fortfarande berätta historier. Och så fastnade jag! 

När och hur fick du idén till Väntar tills natten kommer? 
- Min mamma och hennes man hade en fantastisk stuga vid Vänerns kant en gång. Jag var där väldigt mycket som barn och tyckte omgivningen var helt magisk, från altanen kunde man verkligen se ut över hela sjön. När de bestämde sig för att sälja stugan för några år sedan blev jag så ledsen att jag aldrig mer skulle få vara där, så jag tror att jag skrev denna bok lite som ett farväl-brev till stugan. Det sammanföll väldigt bra med att jag ville testa att skriva en skräckroman, den dalsländska miljön är väldigt mystisk och spännande.  


Vad kan du berätta om boken? 
- Den handlar om Sam och Lukas, två sjuttonåriga killar som haft ett distansförhållande under ett år, men som nu äntligen kommer få spendera sommaren tillsammans i en skruttig liten stuga vid Vänerns kant, som de hittat på nätet. Medan Sam extraknäcker på bygdens museum blir Lukas mer och mer involverad i stugans mystiska förflutna. Och en natt strålar ett ljus in från sjön … Någon vill kontakta honom.  


Vad var roligast respektive svårast under arbetet med boken? 
- Det roligaste var faktiskt att få gå fullt in i ”drömmen om landet”-grejen. Jag är själv en person som ofta drömmer om hur livet hade varit bland gröna buskar och inlandssjöar, men är också väldigt mycket stadsråtta. Lukas i boken är precis likadan. Sedan var det förstås kul att få skildra en tonårsförälskelse. Men det var också det som var det svåraste. Tonåringar har ju väldigt mycket känslor. Mer än vad som är sunt, haha. Att kliva in i den rollen igen var speciellt.  


Berätta lite om huvudkaraktärerna Sam och Lukas!  
- Lukas är en Stockholmsfödd drama queen, medan Sam har fötterna mer på jorden. Jag tycker att de kompletterar varandra väldigt bra, och jag var nog själv en blandning av de båda när jag var tonåring. Sedan har de väldigt olika bakgrunder. Lukas kommer från en strulig bakgrund där han fått klara sig mycket själv och Sam är uppväxt i en lyxig villa i en av Göteborgs finare förorter. Det var väldigt roligt att få leka med dessa olikheter. 

Vad blir du själv skrämd av?  
- Nyheterna, så jag måste ibland pausa från det. Och deckare som blir för blodiga kan jag ha svårt för. Jag började läsa Sandmannen av Lars Kepler en gång och den blev så jävla mörk att jag var tvungen att sluta för att inte behöva söva ner mig med ångestdämpande piller. 

I september släpps också romanen För oss är natten ljus. Skriver du på flera böcker samtidigt eller hur jobbar du?  
- Jag kan bara skriva en bok i taget, men jag är rätt produktiv. Mitt mål är att skriva minst två böcker om året, och det funkar bra med tanke på att jag både skriver vuxenromaner och ungdomsböcker. För oss är natten ljus är den totala motsatsen till Väntar tills natten kommer, en väldigt humoristisk feelgood i New York-miljö. Det är så kul att få röra sig i olika världar, så jag tror att det också är min drivkraft till att skriva mycket. 

Din debutroman Mitt hjärta går på ska bli film, vad är senaste nytt i det projektet?  
- Åh, jag har faktiskt ingen aning. Jag har förstått att det är väldigt svårt och tidskrävande att få ihop pengar till en film. Så rättigheterna är sålda, och jag hoppas såklart att det blir av! Men jag vet inte så mycket mer i nuläget.  


Det finns så många författar-klyschor om hur en författare ska vara, finns det någon du tycker stämmer hos dig?  
- Haha, kanske. Jag älskar vin. Många författare älskar vin. Fråga mig inte varför. Och jag är väldigt nyfiken av mig. Jag gillar att lyssna på människors livshistorier. Men en klyscha som absolut inte stämmer är att alla författare på något sätt skulle vara svåra konstnärer som liiiiiiider med varje ord de skriver. Jag är inte sån, och jag vill inte vara en sån klyscha, mitt skrivande är lustdrivet och jag förstår inte varför människor som tycker skrivprocessen är ett helvete skriver. Man ska ju göra sånt som man tycker är kul!  


Behöver du något speciellt omkring dig för att kunna skriva? 
- Massor av kaffe. Och jag gillar att skriva till musik. Dolly Parton när jag skriver feelgood och läskiga filmsoundtracks när jag skriver skräck.  


Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Åh, många! Framför allt älskar jag Emma Hambergs böcker. Hon skriver väldigt varma feelgoodhistorier, och det var nog hennes böcker som framför allt fick mig att börja skriva feelgood. Men när det kommer till spänning älskar jag Sharon Bolton. Hennes deckare är kusliga, rafflande och regelrätta lektioner i hur man bygger upp spänning! 

Finns det någon författare som du slukar allting av? 
- Ja, då måste det vara Emma Hamberg. Jag hade till och med kunnat läsa hennes bokföring. Emma for president! 


Vad brinner du för i livet, förutom skrivandet?  
- Jag önskar att jag kunde svara något beundransvärt. Att hjälpa människor i nöd, eller sånt. Jag borde verkligen bättre mig där. Jag blir tvungen att svara att jag brinner för människorna i min närhet. Min kille, min familj och mina vänner. Och så brinner jag för god mat och gott vin. Det är det bästa som finns i livet! 


Hur förhåller du dig till recensioner? Läser du allt som skrivs om dig?  
- När en bok precis har släppts brukar jag google-knarka lite. Mina böcker har tacksamt nog fått fina mottaganden hos många läsare, så jag har haft tur där. Men jag är inte överdrivet känslig för recensioner, tror jag. Jag skriver underhållning och om någon inte gillar en bok är det helt okej.  


Vad kännetecknar en bra bok för dig? 
- Det viktigaste med en bok är att man ska vilja fortsätta läsa vidare. Om man inte vill det så har författaren missat det viktigaste. Drivet måste finnas där. Sen är jag en sucker för humor, även i mörka historier. Den balansen tycker jag är superviktig. Livet är inte svartvitt, aldrig helt perfekt, aldrig heller fullkomligt kolsvart. Det måste finnas nyanser.  


Hur mycket av ditt eget liv finns i dina böcker? 
- Inte jättemycket tror jag. Jag gillar ju att skriva just för att jag får kliva in i andra världar och uppleva andra saker. Jag får bli förälskad på nytt, lösa brott, resa, byta namn, se annorlunda ut, fastna i gamla mysterium … Det är det som är charmen med att vara författare, att man får leva i andra verkligheter ett litet tag. Och jag skriver hellre om de världarna än mitt eget liv.  


Om du var en karaktär i en bok, vem skulle du vara då och varför? 
- Gud vad svårt. Kanske en Nora Roberts-karaktär. De får alltid hångla med de snyggaste killarna och flytta in i de finaste husen, samtidigt som de lever generellt spännande liv. Det vore väl härligt? 


Till sist, vilket är det finaste ordet du vet?  
- ”Hej”.

Väntar tills natten kommer finns ute nu och finns att köpa på bland annat Bokus

måndag 15 maj 2017

"Vi gillar att fika, dega, läsa och vara på landet"

Foto: Mimmi Nordin

Det är svårt att inte tycka om Randiga Rut och deras politiska folkpop. Bandet släppte sin debut-EP 2014 (Lyssna på fantastiska Ruts läkarbesök!) och släppte häromdagen debutalbumet Frågorna. Här nedan berättar bandet om arbetet med debutalbumet och om normer bland annat! 

Hur har arbetet med Frågorna varit? 
- Det har varit något av det roligaste vi har gjort som band. Inspelningarna har skett väldigt sporadiskt. Ibland har det varit låtar som nästan skrivits klart i studion och ibland äldre låtar som fått nya arrangemang (tack vare flera gästmusiker). Vi har hållit till i två olika studior under fjolåret och haft riktigt minnesvärda dagar. Var vemodigt när det var över. 

Tänk er att ert debutalbum är ett samhälle, vad är det för ett slags samhälle och hur mår människorna i det? 
- Det är ett samhälle som är betydligt mindre stressigt och mer eftertänksamt än detta, där en bryr sig om varandra och kan vara ifred och där det råder ordentlig lagstiftning kring miljöförstöring. Alla människor mår ju piss från och till men den psykiska ohälsan är inte utbredd på samma sätt som nu. Det är mindre individualistiskt och hetsigt. Utsuddat när det kommer till klass och kön.   

På albumet sjunger ni om 6 timmars arbetsdag, från politiker möts tal om arbetstidsförkortning oftast med ”det går inte”. Varför tror ni att de är så ovilliga att ta tag i den frågan? 
- Mm, det är sjukt att samma svar upprepas som när en gick ner till 8 timmars arbetsdag. (Och det funkade ju uppenbarligen). Det är ett ganska högt pris som betalas, sjukskrivningarna, inom förskolan inte minst, som skjuter i höjden. Det beror säkerligen på fler saker än antalet arbetstimmar i veckan, men nog är det få som har kraft att göra ett bra jobb och känna sig tillräcklig långa dagar inom sociala yrken. Tror ovilligheten att ta tag i frågan beror på att den inte anses akut, att det är så inbitet att jobbande skulle vara livets grej men kanske särskilt för att det är något som arbetarklassen skulle gynnas av - kortare arbetstid med bibehållen lön. 


Randiga Rut - Frågorna 

Vad hoppas ni att en får med sig efter att ha lyssnat på albumet? 
- Vet inte riktigt vad vi vågar hoppas på. Att folk lyssnar och fastnar för melodierna liksom. Vore roligt om albumet kan ge känslor av igenkänning! 

Vad tycker ni är det största frågetecknet i samhället idag? 
- Flyktingpolitiken. Det är oförsvarligt att människor som flyr inte får asyl. Att läsa och höra om till exempel ensamkommande barns mående och oroliga situation eller ungdomar som börjat skolan här, samtidigt som avslagen bara haglar runt omkring en bland klasskompisarna, gör oss knäckta.

Samhällets normer präglar ju även musikscenen, känner ni att det håller på att luckras upp något? 
- Ja, nu har ju vi själva på senaste tiden bara hållit till i studion och inte känt oss så vakna med sånt som händer på musikscenen riktigt heller för den delen. Men känns som att utrymmet är rätt fylligt. Inte bara en sak som görs och hörs liksom. Men är ju fortfarande känsligt att vara stel och nervös på scen och sånt. Alltså obekväm på ett inte humoristiskt sätt. Känns som att hybris är väldigt utbrett uppskattat? Vissa normer luckras upp medan andra inte gör det. Fast studion är ju i och för sig också i allra högsta grad en del av musikscenen och i den miljön har det varit jätteskönt för oss att vara omringade av personer som inte är intresserade av proffsiga, musikaliskt felfria produktioner.

Hur tycker ni själva att ni har utvecklats som band sedan första EP:n släpptes? 
- Det finns ju kvar sånt som vi haft sen den första EP:n helt klart, inte minst fokuset på text och sång. Annars är det nog faktiskt ganska annorlunda, eller så upplever vi det åtminstone själva, men det är klart att vi är lite mer pigga på de nya låtarna än på fem år gamla låtar. Därför hittar en gärna skillnaderna. Dynamiken är nog roligare nu, låtarna mer varierade, och texterna har en rödare tråd. Och på den första EP:ns tid var inte ens piano med, vilket ju känns som ett oersättligt instrument idag. 

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Fika, dega, läsa och vara på landet. 

Releasefesten blir den 14 juni, vad kan de som kommer förvänta sig av kvällen? 
- En upprymd spelning innehållandes nästan hela skivan med lite avskalad inledning och  poppigt och trummigt avslut. Sen blir det en och annan gammal (skiftande kär) låt och förhoppningsvis bra feststämning. 

Vad ser ni annars fram emot mest i år? 
- Har på sistone längtat efter att vinylen kommer från tryckeriet, vilket den nu har gjort så nu ser vi fram emot releasen och att åka och spela i Luleå i augusti. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som betytt mycket för er som band! 
1) Hmm, kan vi få säga ett par låtar istället? Dexys Midnight Runners Come on Eileen (vår vanligaste danslåt, ger lika stor glädje varje gång), Joel Almes The Queens corner (sjöngs på kollorummet konstant) och Säkert!s Sanningsdan (frikostigt snodd melodi från den till en av våra låtar på skivan). 2) Vi tittar typ aldrig på film ihop. 3) Ledarna på Björkbackens kollo. 4) Emma och Karins familjehus.

Lyssna på Frågorna här nedan! 

fredag 12 maj 2017

"Folk brukar beskriva oss som mysiga och mänskliga"

Foto: Press

Hi-Lili Hi-Lo är ett spännande namn på ett spännande band. Bandet, som består av Mikel Morueta Holme, Sanna Henriksson Spolaor, Arsema Asghodom, Sofia Chanfreau, Hugo Lundwall och Martin Erstrand, släppte den fina singeln We Are Not Machines tidigare i år. Här nedan berättar bandet om Malmö, sociala medier och ett mänskligare samhälle. 

Hur skulle ni själva beskriva Hi-Lili Hi-Lo? 
- Det är alltid lika svårt att beskriva. Symfonisk indie? En ganska otippad blandning av instrument, intryck och influenser. Det är inte ett multikonstnärligt projekt, men någonstans vill vi att det ska upplevas från olika sidor. Men i grund och botten är vi ju bara ett band. Vi gillar att utmana oss själva. Och folk brukar beskriva oss som mysiga och mänskliga, det håller vi nog med om. Det blir bara så. Även om vår musik kan kännas pretentiös när man börjar analysera den känner vi oss ganska jordnära. 

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, live och på skiva? 
- På något sätt ska det vara liksom både utmanande och tankeväckande. Både texterna och arrangemangen. Och sen handlar det om det här med att blanda, att hitta en naturlig mix mellan olika känslor - beslutsamhet och frustration, att få utlopp för känslor. Dynamik och kontraster känns viktiga. Som Birds, som var titelspåret på vår EP, den ger sken av att vara något den inte är. En lugn och gullig låt som egentligen är ganska arg. Det finns mycket symbolik inbäddat i arrangemangen, i detaljerna. Det återspeglar sig i Standing On Common Fire, vår kommande singel - den är mörk, det är ingen feelgoodlåt, och den är full av saker som ska få lyssnaren att haja till och lyssna extra, som ska väcka eftertanke. När vi spelar live faller vissa saker liksom på plats, det blir lite mer oputsat, direkt och ärligt, man får känna mer på kontakten mellan oss i bandet och låtarna får en annan energi och tydligare innebörd. Det där med att få utlopp för känslor blir verkligen en grej live. Eller så känns det i alla fall för oss! 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Det är något som håller på att förändras. Mikel har tidigare skrivit många helt färdiga, väldigt detaljerade arr som resten av bandet bara har gjort små ändringar i. Men med de senaste låtarna har Mikel kommit med skisser och låtidéer, och vi har tillsammans fixat ihop helheten. Vi har ganska olika, och ganska breda bakgrunder som musiker - tillsammans har vi rock, pop, disco, gospel, konstmusik, barock, jazz, elektro, folk, bluegrass och mer i bagaget. Såklart påverkar det hur låtarna blir, men vi har en ganska tydlig bild av vad vårt sound är och vad vi är ute efter när vi arrar. 

(Mikel) - Jag tror det kommer sig av att jag tidigare velat definiera för mig själv vad det är för sound och stil jag vill få fram, och vad som passar vår lite udda sättning. Men nu har saker fallit på plats och låtarna händer av sig själva när de väl är satta i rullning. 

Som jag förstått så gör ni det mesta själva, inklusive merchandisen? 
- Ja, haha. Snart öppnar vi restaurang! Nej, det ska vi inte. Men vi har pratat om att typ börja göra godis som merch. Och en massa andra saker. DIY känns som en del av vår bandidentitet just nu, tillsammans är vi bra på en massa olika saker och vi drar verkligen inte in pengar som band, så vi löser grejer själva. Det känns kul, och det blir verkligen 100% Hi-Lili. Den senaste merchen är handplockade second-handgrejer där vi sytt på egendesignade loggor. Det kändes såklart bra ur ett hållbarhetsperspektiv också. Vår keyboardist Sofia är vår producent som har mixat alla våra låtar, och Mikel gör våra videos och vår design. Såklart har vi också roliga samarbeten med folk, och vänner av guld som hjälper oss! 

Ni är Malmöbördiga, vad gillar ni mest med stan? 
(Mikel) - Den är svår, tycker jag 

(Sanna) - Vilken, svaret eller frågan? 

(Mikel) - Haha, både och! Det är många som säger att "det är människorna som gör det" om Malmö, att det är de många olika kulturerna och jaa... Jag har svårt att sätta fingret på det. Jag kan bara inte riktigt säga att jag kan se mig själv flytta härifrån. 

(Sanna) - Mmmm, luddigt! 

(Mikel) - Haha, ja, men min känsla för Malmö är luddig! Förstår du vad jag menar? Magiskt och mystiskt, fast det är det ju inte alls! Det är en motsägelsefull stad, det kanske är det jag gillar. En liten stad, och ändå hittar man väldigt mycket här. 

(Sanna) - Jag är ju född och uppvuxen i Malmö. Och ja, det är mycket som är motsägelsefullt här. Allt är nära, fint och fult är liksom kloss intill varann. 

(Mikel) - Du behöver inte ens gå runt hörnet för ett miljöombyte, du kan bara fortsätta samma väg så möter du allt möjligt. 

Videon till We Are Not Machines är väldigt fin, hur gick tankarna med den? 
 - Tack! Vi ville fånga tomheten i ett beteende som vi själva också kan känna igen oss i, det där avstängda där man bara åker med på trender, åsikter, nyheter och rutiner utan att riktigt ifrågasätta. Eller när man får overload på intryck via media och social media och glömmer att känna saker, man bara kollar vidare. Videon och låten som ett wake up call, eller kanske en spegel. Men själva uppvaknandet är ju poängen med både låten och videon. Att på nåt sätt försöka sätta stopp för det tomma beteendet, att inte fastna i status quo utan förändring. Att vakna och se att allt egentligen är ganska absurt och sen välja att inte fungera som en maskin. Hitta tillbaka vår egen mänsklighet och våga vara mänskliga. 

(Mikel) - När jag skriver texterna försöker jag akta mig för att peka på andra, jag inkluderar mig själv, jag behöver också vakna upp. Därför känns det symboliskt att det bara är vi själva som är med i videon, det är liksom lika mycket riktat mot oss som mot nån annan. Och så finns barnet där, Nellie, både som en symbol för hopp och som liksom en påminnelse om vår egen naivitet och våra egna chanser att förändras och vara en del av en lösning... Ja, det går ju att tolka på lite olika sätt såklart. 

Foto: Press

Vi lever ju i ett samhälle där det premieras att vara mer som en maskin, inte ifrågasätta, inte känna efter. Vad är ert recept för ett samhälle där det premieras att vara mänsklig? 
- Man önskar ju att det fanns ett recept... Vi har det inte. Men svaret ligger kanske i olika lösningar. Vi tror på öppenhet inför andra. Att våga ta in andras synsätt, lära känna andra kulturer, ha en öppen gemenskap. Se över individualismens mantra. Våga vara mänskliga inför varandra men också våga ta in varandras mänsklighet. 

(Sanna) - Och samtidigt är det viktigt att vara källkritisk mot sig själv. Det är något jag jobbar med. Att liksom tänka efter när man läser en nyhet, blir medveten om en ny trend eller bildar en ny åsikt - hur känner jag egentligen för det här? Kan jag tänka mig in i det? Vet jag tillräckligt? Är jag påverkad av vad mina facebookvänner tycker, eller hur någon journalist eller bloggare har uttryckt sig? Så mycket i media och sociala medier försöker spela med våra känslor, på våra allra mänskligaste sidor, och ibland är det just det som får oss att bete oss som maskiner. Andra gånger är just detta kanske det som gör att det blir overload, som till slut får oss att stänga av och inte orka bry oss. 

Vad har ni för relation till sociala medier? 
- Som många andra skulle vi gissa. Lite hatkärlek. Det är ju underbart att det är lätt att kommunicera med folk, och kunna nå ut och dela med sig av saker. Men det kan också kännas överflödigt, lite som en fasad. Det kan lätt bli obehagligt när trender i social media får sitt eget liv och börjar spåra ur. 

Tror ni att dagens sociala medier-liv kan skapa en känsla av otillräcklighet hos många? 
- Mm. Ja. Japp. Det är väldigt lätt att jämföra sig med andra. Och det är lätt att fastna, lätt att skapa bubblor åt sig själv utan att man märker det, eller svepas med i andras bubblor. Åsiktsbubblor, idealbubblor. Dessutom finns det ju så mycket man ska veta och kunna och göra, hur ska man ens hinna med allt? Det är svårt att se, svårt att komma ur, och ibland vill man inte ens komma ur. Vi är medvetna om att vi själva bidrar till det här, som band, med våra konton på social media. Det är härligt motsägelsefullt och känns oundvikligt just nu. 

Vilka samhällsfrågor tycker ni borde uppmärksammas mer? 
- Vi är ganska mainstream när det gäller samhällsfrågor om vi ska vara ärliga. Vi vill prata om miljöfrågor, öppenhet, antirasism, krig och fred, maktmissbruk, patriarkatet, equal rights... Det finns ju hur mycket som helst att säga och prata om. Men de här stora ämnena får aldrig börja kännas urvattnade eller otrendiga eller uttjatade. Det finns hur många små och specifika frågor som helst som är jätteviktiga, men vi får inte glömma det stora perspektivet, riktningen. 

Vilka normer tycker ni präglar musikscenen i Sverige? 
- Ingen aning. Det finns så mycket? Det finns så många olika scener, och det beror så mycket på vilket musikbubbla man är i. 

Finns det något ni skulle vilja se mer av inom svensk musik? 
- Vi tror att det finns väldigt mycket inom svensk musik - man ska bara upptäcka det! Det vi kanske saknar är en starkare livekultur. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Vi vill spela mer live, komma ut mer, till fler ställen och fler människor. Komma i kontakt med mer folk och hitta nya spännande samarbeten. Vi älskar att spela, men vi vill att det ska kännas härligt, verkligt, kul och spännande. Och vi gillar att experimentera! 

Säg att ni skulle få anordna en egen festival i Malmö, vad skulle känneteckna den? 
- Oh! Mycket DIY, mycket experimenterande, samarbeten och möten. Vi skulle ta med folk vi känner och deras vänner, och det skulle bli en härlig salig blandning väldigt grymma band och initiativ, det skulle bli allt från färgglad ukulelepop till svår electronica med 3D-visuals. Det skulle inte bara bli musik, det skulle finnas matlagning och en massa olika sorters pyssel och knåpande och testande och bygganden. Allt med ett hållbarhetstänk såklart, det är viktigt. Vi skulle ha med presentationer eller samarbeten med olika hållbara projekt och kreativa organisationer som jobbar för bra saker. 

Har ni någon drömspelning om ni själv får välja? 
- Haha - att spela på vår egen balla festival utan att själva vara det blekaste inslaget av allt vi lyckats få ihop! Och att spela långt bort. Av någon anledning känns det kul att spela långt bort, på otippade ställen. Förra våren hade vi en spelning i det lilla samhället Stäfa i Schweiz, det var helt fantastiskt. 

Till sist, vad är planerna för året? Ny EP? 
- Vi ska släppa vår nästa singel, Standing On Common Fire. Vi har haft ett jättespännande samarbete med Tambourine Studios och BoostHBG, en liveinspelning i 360 grader. Håll utkik efter den, vi tror att vi fick Sveriges bästa oplanerade och helt spontana studiokör. Och vi hoppas såklart få spela en del. Men vi är ett långsamt band, det är mycket detaljer och som sagt mycket vi sitter och fixar med själva, så vi vågar inte lova någon ny EP eller album 2017.

Lyssna på fina We Are Not Machines här nedan.

tisdag 9 maj 2017

"Jag vill inte göra musik som gör folk apatiska. Sånt kan Melodifestivalen stå för"

Foto: Dennis Svensson Mäkitalo

Candide Baby från Stockholm släpper idag debut-EP:n A Loser Inside Your Head, som bandet själva beskriver som ett svar till den skrämmande värld vi lever i. Här nedan berättar Robin Velander, Herman de Nederlanden och Jesper Nilsson om EP:n, om samhällsutvecklingen och hur en bäst rockar röven av högern. 

Vilka är Candide Baby? Hur arbetar ni tillsammans? 
(Robin) - Candide Baby består av mig, Robin, på sång och gitarr, Herman der Nederlanden på bas och sång och Jesper Nilsson på trummor och slagverk. Vår process är ganska basic egentligen, jag skriver text och musik på mitt håll, Herman på sitt. Sedan sätter vi ihop det och arrangerar låtarna tillsammans i replokalen. I några fall skriver vi något från scratch i replokalen tillsammans. 

(Herman) - Jesper, Robin och jag har alltid varit kärnan i punk/post-punkbandet Candide Baby. Vi har haft flera andra gitarrister som spelat med oss sporadiskt. Vi är inte så mycket av ett jamband utan arbetar ganska målmedvetet ihop de låtar som Robin eller jag tar med till replokalen. Alla medlemmar har sista ordet för hur sitt respektive instrument ska spelas, men vi pratar om det tillsammans tills alla är nöjda och jobbar demokratiskt. Emellanåt har några låtar uppkommit från när vi lekt runt med instrumenten däremot. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
(Robin) - Egentligen inte. Det tog ganska lång tid för oss att komma fram till hur vi ville att det skulle låta. Vi har egentligen två ben att stå på – det punkiga, hårda och ösiga. Men också det poppiga och väldigt melodiösa. Vi har hela tiden vacklat mellan de två. Vi var under en period på ständig jakt efter ytterligare bandmedlemmar. Men till slut insåg vi att det var vi tre som var bandet och vårt sound är det som vi tre skapar tillsammans. Ofta blir saker mycket bättre om man ger fan i att krångla till allt så mycket. 

(Herman) - Både ja och nej. Innan Candide Baby spelade jag och Jesper i Robins soloakt. När vi bestämde oss för att göra ett riktigt band av det ville vi gå ifrån ett popigare sound till mer rå energi. Sen så är vi lite av musiknördar så vi tar inspiration nog från alla möjliga genrer. Även om vi inte enbart spelar snabbt så har andra låtar tyngd eller en känsla av annalkande tumult. Jag tror vi alla gillar att befinna oss så nära som möjligt gränsen till att låten ska kapsejsa av sin egen vikt, men ändå hålla ihop. Det kan leda till väldigt givande och spännande resultat. 

A Loser Inside Your Head heter debut-EP:n, berätta lite om den! 
(Robin) - Det är sex låtar om den värld vi lever i och som vi är väldigt rädda för. Det känns som vi befinner oss i machokulturens sista andetag samtidigt som den hela tiden verkar slå tillbaka och trotsa sin död. Tänker framför allt på olika typer av extremism. Där återfinns en helt sjuk manlighet som trotsar och stretar emot förändring. Och i den trotsen kan det sluta väldigt illa. Åtminstone känns det så. Jag, som skrivit de flesta av texterna, tänker väldigt mycket på de här sakerna - hur hatet har fått fäste i folk på allvar. Att vara snäll börjar alltmer vara någonting dåligt. De tankegångarna gör mig illamående. 

(Herman) - Det blev en lång EP, man kan nästan kalla den ett minialbum. Vi hade tänkt spela in något säkert i över ett år innan vi väl gjorde det, men vi har varit lite otursförföljda så något kom alltid i vägen. 

En förlorare inuti ditt huvud, vill ni utveckla hur ni menar med det? 
(Robin) - Titeln härstammar från en textrad ur låten Arrested Development och sammanfattade hela EP:n egentligen. Och för mig så ironiserar låten över machokultur och hur den sparkar bakut mot allt som inte är ”typiskt manligt”. Vi i Candide Baby räknas nog som tre jäkligt stora losers i machokulturens ögon. Som man skulle kunna säga att det är vi som är förloraren. Men samtidigt är det ju de som tänker så som har en liten förlorare i huvudet, som sitter fast i någon slags social utveckling. 

(Herman) - För mig finns det också en mer personlig mening med titeln. Jag läser det lite som att kämpa med självtvivel och att försöka hitta sitt egenvärde under motgångar. Det är rösten i huvudet som alltid kommer med negativa tankar. Samtidigt kan jag tycka att det finns något befriande att identifiera sig med att vara en förlorare i ett så resultatinriktat samhälle – det är antitesen till allas ideal. 

Finns det en röd tråd genom EP:n? 
(Robin) - Ja absolut – världen vi lever i idag. Eller så som vi upplever världen vi lever i idag snarare. Allt tonsatt till tjutande gitarrer, svängiga basgångar och dundrande trummor. Det är distad musik för distade människor. 

(Herman) - Den behandlar ju väldigt mycket ett kollektivt missnöje, och hur det påverkar en människa på ett privat plan. Det finns mycket humor och ironi också. Många låtar har perspektivet från den sida som vi egentligen kanske står emot. 

Jag fastnade för Crooked Vertigo, var det något speciellt som inspirerade er när ni skapade låten? 
(Robin) - Jag satte mig och skrev den dagen efter Donald Trump vann valet. Låten handlar nödvändigtvis inte om just det. Men jag försökte väl sätta ord på någon känsla av hopplöshet och de politiska uttryck hopplöshet tar. Med tanke på de högerextrema framgångarna och hur rasismen tycks bli alltmer rumsren så känns det onekligen som att väldigt många har drabbats av någon ”snedvriden svindel” (Crooked Vertigo). Man väljer den enkla vägen och skyller på invandrare när de stora bovarna i vårt klassamhälle är skattesmitare. Tänk vad enkelt allt skulle vara om det var självklart för alla att bidra. 

(Herman) - Det kan nog ha varit den låt vi snabbast fick klar, när Robin tog med den till replokalen satte vi den, nästan som den är i studioversionen, på cirka fem minuter. Den har mycket gemensamt med Arrested Development, och lite av ”loser-temat”. Den kan också ha bästa texten bland EP:ns låtar. 



Av de sex låtarna på EP:n, är det någon ni känner extra mycket för? 
(Robin) - För mig är det nog Crooked Vertigo, jag är väldigt nöjd med hur sammansatt den är med text, musik och instrumentering. Vi fick till och med in ett Phil Collins-trumfill i den. Men jag tycker även Homeros och 1869 har ett speciellt skimmer över sig, 1869 blir dessutom en rolig utmaning att spela live. 

(Herman) - Kan nog vara F****d enligt mig, för den är så minimalistisk men har kanske mest ren primalkänsla i sig. Produktionen och framförandet är jag också väldigt nöjd med. Annars är jag som en låtskrivare också nöjd med kompositionen på 1869, den har en ganska unik uppbyggnad som gör den oförutsägbar. 

(Jesper) - Min favorit är F****d, jag känner att jag aldrig har hört ett så tungt basriff. Det gör låten otroligt rolig att spela trummor till! 

Var kommer desperationen i låtarna ifrån? 
(Robin) - Vi är nog väldigt frustrerade över mörkret i världen alla tre i bandet. Det grundar sig nog i det. Det är lätt att bli politiskt deprimerad, men istället för att bli en soffliggare så väljer vi att rocka röven av den känslan istället. 

(Herman) - Ja, jag tror vi alla i bandet håller med om att det reflekterar det politiska klimatet idag. Det är en anledning, men alla bandmedlemmar har haft negativa aspekter i våra liv det gångna året och sådant läcker ut. Musik är ju en väldigt effektiv katarsis. 

Hur vill ni utvecklas som band? 
(Robin) - Det är svårt att säga. Jag tror vi har hittat något nu som vi trivs väldigt mycket i. Jag tror vi kommer fortsätta balansera mellan det hårda och det melodiösa. Jag har personligen lyssnat väldigt mycket på black metal senaste tiden och det är svårt att inte bli inspirerad av det fascinerade mörkret i den musikstilen, så det är inte omöjligt att vi blir ännu hårdare i framtiden. 

(Herman) - Det kanske inte är något vi har en bristvara på, men jag skulle vilja införa mer eklekticism. Vi har ju tidigare flörtat en del med cowpunk, men jag skulle vilja testa något med bossa nova och eventuellt något groovebaserat som ESG och Liquid Liquid. 

Vad skulle ni säga utmärker er live? 
(Robin) - Energi. Vi går in med inställningen att ge allt. Dessutom låter det betydligt råare live än i studion. Jag tror vi är ganska roliga också, jag brukar ta min roll som frontfigur med stor självdistans. 

(Herman) - Jag antar att alla bandmedlemmars olika personligheter är på ganska bra display, vilket kan vara en ganska rolig mix. Men vi är nog ganska röjiga och, när vi är som bäst, smått oberäkneliga. Sen har vi en tendens att alltid locka nya fans som vi aldrig skulle ha gissat tillhört vår målgrupp. 

(Jesper) - En genomsyrande attityd som får de ovana att rysa. 

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Robin) - Desperation, ilska, vansinne – man ska bli berörd och känna något. Vi ska vara lite som en ångvält som får igång dig och hela din tankeverksamhet. Jag vill inte göra musik som gör folk apatiska. Sånt kan Melodifestivalen stå för. Det ska inte heller vara sterilt, perfekt och musikskole-slickt, det ska märkas att det finns hjärta bakom den här musiken. Mer än någonting annat. 

(Herman) - De får gärna börja dansa, om ens bara pogo. Annars hoppas jag att de tas med på en resa som avslutas med en känsla av förnyelse. 

(Jesper) - Vi vill att lyssnaren ska ta musiken för givet och när de är bekväma med vad de lyssnar på ger vi dem en tankeställare med tunga texter och explosiva riff.  

Vad lyssnar ni på för musik för att hitta alla influenser och hur går det till när ni sätter ihop en låt? 
(Robin) - Det är extremt olika. Vi har alla väldigt olika musiksmak. Jag älskar Depeche Mode och Nine Inch Nails. Men skulle inte säga att jag tar in den musiken när jag skriver låtar till Candide Baby. Det handlar nog mer om Sonic Youth och Pixies i det fallet. Jag skriver ofta utifrån en ackordföljd jag gillar, ibland hittas den i någon annan låt. Så jag referenslyssnar också en del. 

(Herman) - Jag brukar ofta ha en referenslåt, eller referensband när jag skriver låtar. Värt att nämna kan vara Fugazi, Pixies, Superchunk, Silver Jews, Bauhaus och Meatpuppets som exempel på detta. Mycket indie från 80-90- talen i alla fall. Vi brukar göra så att Robin eller jag har med en mer eller mindre färdigskriven låt, eller demo. Vi pratar om komp och gitarrdelarna, sedan vi kör en testrunda. Funkar det inte börjar vi om, men det brukar gå rätt snabbt. Sedan kan en låt morpha sig en del första tiden vi testar den live. 

Vad tycker ni om utvecklingen av musikindustrin? 
(Robin) - Det är fantastiskt att så många kan bli upptäckta och erkända utan backning från stora skivbolag. Jag gillar utvecklingen med många små lokala skivbolag, det är bra att Stockholms-centreringen försvinner (det gäller alla branscher). Men samtidigt blir musikindustrin väldigt urlakad av det, då det är omöjligt att ta till sig all musik som kommer. Det är en svår balansgång. Jag tycker det är synd att så få kan leva på sin musik, Spotify och de andra streaming-tjänsterna måste komma på en lösning där så man kan få skälig ersättning. Dessutom är musikindustrin för oetablerade band och artister idag väldigt mycket en kompis-tävling. Detta mycket på grund av att det finns för få scener och för få duktiga arrangörer som orkar ta ansvar att hjälpa fram oetablerade band och artister. Det känns som att många arrangörer vägrar ta något ansvar själva utan har inställningen att har du inte 100 vänner som garanterat kommer på dina gig så kan du ge fan i att ens försöka. Fler musikställen och fler arrangörer borde ha modet att skapa schyssta scener för oetablerade band så att fler kan ges chansen att, i alla fall försöka, nå ut och skapa sig en publik utan att vara beroende av att man är världens mest extroverta typ med tusen vänner. Man får gärna ge lite betalt dessutom. 

(Herman) - Den är båda bra och dålig. Det är ju fantastiskt att ha tillgång till så mycket musik som man har idag, och utan att behöva spendera mycket pengar på det, vilket såklart är anledningen till den dåliga sidan. Kulturarbetare förväntas ju inte få betalt i pengar, utan i ”spridning” istället. Samtidigt blir ju musik väldigt ”ren” om de som skapar den inte drivs av pengar. 

(Jesper) - Det är tråkigt och skamfullt vilken skit unga livemusiker dagligen får stå ut med och hur mycket vi blir tagna för givet efter att ha lagt hundratals timmar på att repa inför ett gig vi inte får mer än en tallrik mat i betalning för. Med det sagt är det fortfarande en otroligt blommande och vacker kultur som bara blir mer och mer lättillgänglig för de som vill börja skapa sina egna verk. 

Ni firar releasen på klubben PSB, vad kan de som kommer dit förvänta sig av kvällen? 
(Robin) - Det kommer bli en otroligt najs kväll. Vi kommer göra vårt bästa gig hittills (såklart). Fullt av energi, svett, vrål och oljud. Dessutom kommer vi kanske någon härlig gäst som dyker upp på scenen. Vi har även förmånen att få lite draghjälp av sköna Delsbo Beach Club som kommer vara förband. De blir en jäkligt gitarrbaserad kväll, vilket kan vara lite skönt i syntorkanerna som pumpas ut från Spotify-spellistorna ständigt. Sen kanske jag hoppar in i trumsetet igen, det gjorde jag sist vi spelade där. Det gjorde ont. 

(Herman) - EP:n i sin helhet live och de bästa övriga låtarna vi har i bagaget. Vi vill göra det till lite av en festlig kväll. Man kan ju med ganska små medel lägga till en dimension på ett gig. Gäster ska vi ha till vissa låtar och kanske lite teatrala arrangemang. 

(Jesper) - En ösig livespelning med drycker som passar alla och en plats där alla ska känna sig bekväma med den man är. 

Till sist, vad är ert bästa tips för att samhället ska klara av att rocka röven av högern? 
(Robin) - Var ständigt kompromisslös. Var precis den du vill, det är fan ren och skär rock n roll. Ingen annan jävel ska säga till dig vad eller vem du ska vara. Och samtidigt – låt andra får vara som de vill. Enklare än så behöver det inte vara. 

(Herman) - Haha, bra fråga! Jag tror ju att kultur ibland kan att fungera som ett förstoringsglas på samhället bättre än något annat redskap. Gör man ett verk som någon genuint tar till sig har den personen alltid det med sig. Låt aldrig din fantasi hämmas i en skapandeprocess, det är det bästa verktyg man kan ha! 

(Jesper) - Det bästa sättet är att krossa dem med hårda fakta, varm kärlek och med en medmänsklighet de sällan visar okända. 

Lyssna på A Loser Inside Your Head här nedan!

fredag 28 april 2017

Hagaliden - Skrivet i sten


Hagaliden släpper idag sin första singel på nya skivbolaget Vårø. Det är första släppet sedan albumet Inget är vårt kom för två år sedan. Ett av 2015 års bästa album om en frågar mig. Nya singeln Skrivet i sten är en fortsättning på det soundet, där ena foten står i ett proggigt 70-tal och den andra har gått vidare mot något nytt, träffat Ted Gärdestad på vägen och slagit sina påsar ihop. Det låter som en fin start på våren, den första knoppen på körsbärsträden, doften av det nyklippta gräset och första smutten på ett glas rosé. Omslaget, som är gjort av Staffan Larsson, är också fantastiskt, drömskt och mystiskt. Nu hoppas jag på ett album till sommaren. 

Lyssna på singeln här nedan!