söndag 25 september 2022

Hur ska man hinna städa huvudet innan man får besök?

Det var en dag då mitt huvud bjöd på växlande molnighet hela dagen. Utanför hade solen precis rökt klart. Men röken tycktes täcka en stor del av himlen. Dessa dagar var du staketet runt min jord. Var det brand på översta våningen fanns du där. Kom du bort så kunde jag ropa. Har du luften kvar i din trygghet än? Jag har min. Demonerna har ännu inte byggt något tak, tårarna har inte blivit till en stad. En grind mot idioterna. Hur mycket vilsenhet har jag kvar på mitt konto? Hur mycket hade du kunnat få i din hand bara av att ta på mig? Jag somnar i ditt huvud till sist. Jag blundar när jag håller i ratten, men hittar ändå fram dit. Kommer jag bort så får du ropa. 

Jag har aldrig vetat vad jag gör egentligen. Jag har nog en del vilsenhet kvar. Jag är glad att vi lyckades diska våra moln, men det var inte något välavlönat jobb. Under några år kände jag att jag mest var någon som man råkade springa på. Nu finns jag i kalendern och det gläder mig. I alla bokhyllor finns jag inte. En bekant sa när jag precis hade släppt min senaste bok att hen inte ville ha några priviligierade as i sin bokhylla. Dagarna efter fick jag ett nytt smeknamn av någon annan på internet, Soya boy. Tydligen har jag många nyanser. Jag tänker dock att det inte är helt lätt att känna sig hemma någonstans. Soya boy syftade förstås på läggning. När jag blev rånad för några månader sen fick jag höra att jag var priviligerad gentemot rånaren och borde se över min maktanalys. Häromdagen på spårvagnen var det en som inte ville sätta sig bredvid mig, med kommentaren ”Nej jag tänker inte sätta mig, vem vet var bögar som han har varit?”. Det är lätt att hitta hus, men det är svårare att hitta ett med en öppen dörr. På riktigt. 

Är inte allas våra huvuden ostädade hem? Hur ska man hinna städa huvudet innan man får besök? Det är väl därför jag aldrig varit så bra på småprat, jag har varit bättre på att fly. Mitt dåliga självförtroende var utdraget, men samtidigt något jag inte velat vara utan i min väska. Jag packade upp det till slut, men stundtals kommer det tillbaka. Osäkerheten slår ned i olika situationer. Kanske är det bra att ses på regelbunden basis och prata med det. Jag antar att man blir bättre på att svara med åren. Jag kände mig osäker första gången jag nattade din hand under bordet i smyg. Jag kände mig osäker när mitt hjärta var framme vid målet - hade jag tolkat allting fel? Det hade jag inte. 

Kommer jag bort så får du ropa, viskar du. Jag stängde grinden återigen. Staketet höll återigen vår jord skyddad. Jag nattar dina händer i min ficka. Du fortsätter vara solen när mitt huvud är släckt. Du skrattar åt mina torra skämt och vässar till mina inre armbågar. Nej, jag är inte byggd i cement, jag kan säkert raseras när som helst, men jag låter inte andras åsikter placera mig längre. Jag kommer inte spelas på allas dansgolv. Jag kommer inte stå i allas bokhyllor. Det gör inte så mycket. Jag vill slå in mina egna spikar. Jag tröttnade på det där med att ens identitet och bakgrund så snabbt kopplas till att man har en viss slags åsikt, en viss värdering. Är man X så tycker man Y. Så är det ibland, men minst lika ofta inte. Det är ett väldigt trubbigt sätt att döma människor utifrån vad man ser på ytan, men det görs i många datorer, i många möten. Jag vill inte vara ett sånt möte, så sällan som möjligt prata utifrån en mall. Jag vill inte dubba någon annans film. Jag vill vara min egen regissör. Extramaterialet släpps senare, men inga scener kommer klippas bort. Jag vill inte skämmas över min historia. 

lördag 24 september 2022

Folke Nikanor - Segerkrans


Niklas Johanssons projekt Folke Nikanor har växt till en av mina absoluta favoriter. Nya singeln Segerkrans befäster det. Förra året släppte han albumet
Främmande och den nya singeln ses som en avslutning på fortsättningen på det albumet, Främmande, kapitel 2. Något som har blivit en singelserie som här når sitt slut, alltså. 

Jag som ser möten med olika människor som bland det finaste i livet ser Folke Nikanors möten med olika röster som något väldigt speciellt. Vare sig den som gästar med sin text och röst har varit Anna Järvinen, Paulina Palmgren eller som i detta fallet GRANT så låter det fantastiskt. I somras älskade jag att somna till låten Natten (där Sofia Jannok sjunger). Ofta handlar det om vemodiga elektroniska folkvisor. Elektroniska drömmar. Djuret är nog den låt jag spelat mest av alla det senaste året. Visst är ”Tänk att vi finns till, trots allt” en fantastisk mening? Så kan jag fortsätta. Det är ljuvligt. 

I den nya singeln debuterar GRANT (Caroline Cederlöf) med att sjunga på svenska och det är något jag definitivt vill höra mer av. Texten i Segerkrans vittnar om en ensam seger, en kärlek som aldrig var högljudd, som fanns i periferin, i tystnaden, två förlorare trots en segerkrans trädd på huvudet. Musikaliskt är det återigen elektroniskt och drömskt och Caroline har en fantastisk röst och jag fastnar för den romantiskt poetiska texten, trots att händerna under bordet kanske aldrig riktigt ledde dit de ville från början. Det är tungt att älska med blodad tand. 

Tack Folke Nikanor för alla möten. För att vi får finfrämmat i våra öron.

Lyssna här nedan!

Helena E - Inte tillräckligt indie, inte tillräckligt mainstream


Helena E har precis släppt sitt debutalbum Inte tillräckligt indie, inte tillräckligt mainstream. Albumet är både en resa och en sammanfattning av flera år som artist. Titeln sammanfattar också på ett bra sätt navet i albumets berättelse; att inte riktigt passa in. Samtidigt är det kanske också det jag tolkar som en resa, att bli mer självsäker och inte känna att man behöver anpassa sig, det är okej att sticka ut och hitta det som är ens eget. Det är tankar jag själv kan känna igen mig i, men det är fint att hitta fler trygga rum i sig själv.

Just att inte passa in går som sagt som en röd tråd genom albumet, men vi vandrar genom olika känslor. Både sorg och trygghet, minnen att vila i, uppväxten i en mindre stad. Det är mycket att bearbeta och göra ett bokslut över. Många känslor att skriva ut. Jag älskar hyllningen till Göteborg i låten med samma namn och även om mycket handlar om att inte passa in, så finns det fortfarande en gemenskap i det, som lyfts fram här och där, en lycka som man kan ta på, att ha någon som kanske inte heller passar in. Någon att dela känslan med. 

Mest berörd blir jag i de låtarna där tempot sänks, som i Minns du sången och storfavoriten En dag till. En dag till liknar nästan en psalm i början och trots att den lyfter något jobbigt och tungt så känns den som armar runt en, som en varm kram. Låten behandlar psykisk ohälsa på ett nära och starkt vis. Överlag är det ett starkt debutalbum som spinner över Göteborgspop till rock, från eufori till sorg. En resa att återvända till.

Lyssna här nedan!

fredag 23 september 2022

Comfort Addict - Really Really!


Comfort Addict gästade bloggen i maj i samband med att de släppte singeln Kiss & Kudde och idag släpps debutalbumet. 

Det är natt när jag skriver detta och det blåser kraftigt utanför fönstret. Ibland känns vindarna som knytnävsslag mot fönstret, minst. En låt som bandet nämnde när de gästade bloggen var To be loved. Den har precis tagit slut och låten klär verkligen just den här natten i finare kläder. Den är storslagen och berörande. Strax innan låten slagit sju minuter växer den sig större och det är en väldigt fin avslutning. Kort innan To be loved så placerar sig låten Not a big thing och om To be loved är albumets mest berörande stund så är Not a big thing en av 2022 års absolut bästa låtar. Det är en ganska rak och trallvänlig poplåt som har allt för att bli en stor hit. Det är verkligen så. 

Även om ingen annan låt når riktigt samma höjder som Not a big thing så är det ett mycket starkt debutalbum där indiepop möter elektronik. Jag hör glimtar av både Depeche Mode och Erasure, samtidigt som det finns en hint av ABBA. Det kanske låter märkligt, men det är det inte. Det är en väldigt fin blandning där glädjen märks i allt bandet gör. Det är egentligen en perfekt sommarskiva men jag får se det som att albumet får smaken av sommaren att sitta kvar ett bra tag till, nu när hösten tagit över oss allt för mycket. 

Glöm inte att sätta på Not a big thing på era bilturer genom höst-Sverige. Den kommer få allt att kännas lite ljusare och föra hoppet lite, lite närmare er.

Lyssna här nedan!

Cloudpocket - Bonafide


Cloudpocket släpper idag den sjätte och sista singeln från det kommande debutalbumet som släpps i november. Bonafide heter den. Jag har tidigare skrivit om singlarna Miss DJ och Vibe city och har känt att detta verkligen är ett tillsammans-band. Det är musik som inte lämnar någon ensam, som inte fortsätter när någon börjar må dåligt, utan som ser till att alla är med. Kom som du är och umgås. Bandet hoppas själva vara en gnista som kan påminna en om värme och öppenhet och det lyckas man verkligen med. 

70-talsfunken med smak av disco fortsätter på den nya singeln. Låten bidrar med ett avslappnat gung och jag har märkt att bandets låtar brukar växa allt mer med tiden. Den är inget fotografi som aldrig förändras, utan här upptäcker man något nytt hela tiden. Som en ny vän som man lär känna bättre och bättre för varje gång man ses. Överlag ser debutalbumet ut att bli en riktig fullträff. 

Bandet gör den 27 september ett avskalat gig på Musslan i Stockholm och jag längtar verkligen tills jag själv får se bandet live. Jag tror att det är där bandet är som allra, allra bäst. Det känns som ett band som gjort för att möta publiken, som gjort för scenen.

Lyssna här nedan!

lördag 17 september 2022

Rickard och Juvelerna - Go, Go Johnny L’amour


Jag hade faktiskt inte hört Rickard och Juvelerna så mycket innan, men en genomlyssning av bandets katalog vittnar om något mycket bra. Låtar som Asmunderöd och Lyckligare nu är juveler som bär på både fina texter och melodier som hakar sig fast. Låten Som vindarna som släpptes tidigare i vår andas försommar och frihet. Samtidigt som den vemodiga texten doppar tårna lite försiktigt, men det är väldigt vackert ändå. Vemodspop. Jag måste säga att Som vindarna och nysläppta Go, Go Johnny L’amour båda tillhör det bästa som bandet släppt. Här finns starka melodier och både det drömska och vemodiga får plats i texterna. 

Bandet, som debuterade 2012, låter i senaste låten blåsinstrument få plats och jag tycker att det låter helt fantastiskt. Både trumpeten och saxofonen bidrar till en speciell dynamik och blås är något jag önskar att bandet använde sig av ofta. Lyssna exempelvis på den äldre låten Samma tårar. 

Musikaliskt låter detta som äldre indiepop när den var som bäst, men det är verkligen ingen kopia på något vis. Det är livserfarenhet och visdom klädda i en perfekt poplåt och med tanke på de två senaste singlarna så tycks bandet ruva på något stort.

Lyssna här nedan!

fredag 16 september 2022

Overkligheten - Sommarsyrsors sång


Den allra största styrkan hos bandet Overkligheten ligger i kontrasterna, i tempohöjningarna. Jag lyssnar på avslutande Världen som börjar akustiskt men som fortsätter växa. Jag gillar när desperationen får en röst i slutet på låten. Hur allting ökar i intensitet. Låten är klart bäst på den nya EP:n,
Sommarsyrsors sång och kanske det allra bästa som bandet spelat in hittills. 

Senast jag skrev om bandet var i samband med att singeln Gnistan släpptes våren 2021 och det som slår mig är att det som började som ett slags soloprojekt alltmer verkligen låter som det band som det har växt till. Lyssna bara på nyinspelningen av den gamla låten Ekarna på ön. Det finns en större tyngd i musiken och ofta påminner man lite om tidiga Solen. Jag tror att detta är rätt väg för bandet. 

80-talssyntar kommer ofta in på besök och bidrar till en speciell stämning. Jag berörs av den storslagna titellåten och texterna är som vanligt både poetiska och välarbetade. Bäst är dock bandet när tempot höjs och man drar åt rockens håll, åt det nästan desperata.

Lyssna här nedan!