torsdag 24 september 2020

"Livestream tycker jag personligen känns lite som att byta ut att gå och bada mot att torrsimma på vardagsrumsgolvet"


Bandet ro.t blandar svensk visa och folkmusik och tonsätter dikter. Bandet, som består av Rebecka O'Nils, Jenny Klefbom och William Bülow O'Nils, släpper idag albumet
Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm. Här, i en längre intervju, berättar de mer om beslutet att bilda en trio, om Harriet Löwenhjelms poesi och om att livestreama konserter. 

Hur träffade ni varandra? 
(Rebecka) - Även om det är fint att vi har ett band tillsammans nu, så är det en ganska tragisk historia. Jenny var bästa vän med min storasyster Maria sedan mellanstadiet, och de sjöng tillsammans i många olika konstellationer. De hade väldigt kompatibla klanger i rösten och fungerade väldigt bra ihop som sångerskor. När jag flyttade till Stockholm som 18-åring så bodde vi alla tre i samma stad och sjöng en hel del tillsammans i en sånggrupp, även om vi aldrig uppträdde publikt. Tyvärr fick Maria aggressiv cancer för tio år sedan och dog bara ett år efter att hon fått diagnosen. Jenny känner ju hela min familj sedan barnsben och vid en namngivningsceremoni i slutet av 2018 så sjöng jag och Jenny ihop igen, och bestämde att vi skulle starta ett band. Jag och Maria har ganska liknande klang i rösten, och min och Jennys röster fungerar väldigt bra ihop. Vi verkar även intuitivt närma oss texterna och melodierna vi sjunger på liknande sätt, vad gäller exempelvis rytm. Det gör det otroligt lätt och roligt att sjunga ihop! William och jag träffades genom jobbet 2012. Vi är gifta sedan ett år tillbaka. Det var han som sporrade mig till att köpa ett piano och lära mig ackord, och det är han som uppmuntrat mig att skriva mer musik och slutligen börjat arrangera mina tonsättningar. Så bortsett från faktumet att han spelar gitarr så kändes det ju väldigt naturligt att inkludera honom. 

Hur kom det sig att ni valde att bilda en trio?   
(Rebecka) - Det är väldigt inbakat i berättelsen om hur vi egentligen träffades, men tanken om ett band började när jag och William uppträdde tillsammans första gången. Vi sjöng tillsammans vid hans morfars begravning hösten 2017. Då sjöng vi bland annat Strövtåg i hembygden av Mando Diao, som ju är en tonsättning av Gustaf Fröding. Den tonsättningen inspirerade oss verkligen. Williams morfar tyckte mycket om visor, och lite som en bearbetning av vad som hänt så började jag och William spåna fram lite tonsättningar till Dan Anderssons dikter tillsammans. Jag blev som besatt av att tonsätta dikter efter det och fortsatte hela våren. Jag arbetade deltid som receptionist och skrev musik hela förmiddagarna, varje dag, innan jag gick till jobbet. William tyckte att det vore synd om tonsättningarna aldrig spelades publikt och började därför arrangera dem för gitarr. 

(William) - Ja, i början gick det ju dessutom väldigt snabbt. Det räckte med att jag var på jobbet en dag och när jag kom hem hade Rebecka redan hunnit skriva flera nya tonsättningar. Jag hann knappt ta in allt. 

(Rebecka) - Att vi frågade Jenny om hon ville vara med föll sig också väldigt naturligt, inte bara för att få umgås mer, utan framförallt för att hon är så säker sångerska och att hennes röst har en klang som passar med min. Men jag tänkte också att hon ju sjungit mycket i kör och troligen kunde plita ihop fina stämarrangemang, vilket ju verkligen visade sig stämma. Från början hade vi även tänkt att en cellist skulle passa vårt sound, men vi kände tyvärr ingen sådan och körde på som trio istället. 

(Jenny) - När jag fick frågan från Rebecka och William om jag villa starta ett band med dem så var det nästan något religiöst över det hela. En viktig del av mitt liv försvann när Maria gick bort, och nu kom det på ett sätt tillbaka. Den som sett filmen Blues brothers förstår vad jag menar. Jag svarade så klart ”JAAAAA!” 

Hur har sommaren varit?  
(Rebecka) - Tyvärr både hektisk och stillsam samtidigt på grund av Coronan. Vi fick dock in tre spelningar i augusti, samtliga utomhus, vilket vi är oerhört tacksamma för. 

(Jenny) - Lugn och fin. Inte för att jag önskar fler pandemier, men lite mer ”Coronamentalitet” passar mig mycket bra, förutom det tråkiga med avbokade konserter förstås. 

Det är mycket förändringar i kulturbranschen nu på grund av Corona. Känner ni att det finns någon förändring som ni känner att ni gärna vill ha kvar efter att allt med Corona är över?  
(William) - Väldigt svårt att säga. I början trodde åtminstone jag att live-stream kanske skulle kunna etableras som ett helt nytt sätt att hålla konserter på. Men jag tror det kommer att försvinna när större konserter blir möjliga igen. 

(Jenny) - Jag kan inte se att Corona har gjort något gott för kulturen alls, och livestream tycker jag personligen känns lite som att byta ut att gå och bada mot att torrsimma på vardagsrumsgolvet. Däremot hoppas jag starkt på att det har arbetats upp ett enormt sug efter att få ses och konsumera kultur tillsammans. Det har det i alla fall hos mig. 

Redan innan allt med Corona drog igång var det många livescener som försvann och många konserter bokades till exempelvis Gröna Lund och Liseberg istället. Har ni några tankar om det och hur de mindre scenerna ska finnas kvar? 
(Rebecka) - Nej, det kan vi inte säga att vi har. Ibland funderar vi dock på att starta en egen. Vi har emellanåt spelat på öppna scener, vilket är ett otroligt sätt att träffa nya människor. Tanken finns att kanske arrangera en ytterligare öppen scen i Stockholmstrakten så att mindre kända musiker har någonstans att pröva nytt material inför publik. Det är dock bara tankar och ännu finns dock inga konkreta planer. 

(Jenny) - Jag var med och drev en liten livescen i Stockholm på 80-talet, Café Stravinsky hette den. Det var fruktansvärt mycket jobb, men också fruktansvärt kul så jag hoppas att fler vågar prova. 

Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra?  
(Rebecka) - Vi hade faktiskt en livestream-konsert inbokad i juli, men den blev tyvärr hastigt inställd då jag, konstigt nog, blev tvungen att akut opereras för blindtarmsinflammation. Det vore väldigt roligt att prova livestream, tycker jag! 



Vad var det du Rebecka fastnade för hos Harriet Löwenhjelm?  
(Rebecka) - Mitt intellektuella svar vore hennes sätt att skriva om allvar på ett ironiskt och humoristiskt sätt. Det gör nämligen att hon aldrig blir uppenbart pretentiös eller sentimental, två aspekter i poesi och konst överlag som jag har väldigt svårt för. Men hennes avsaknad av sentimentalitet är kanske snarare det som gör att jag fortsätter läsa henne. Mitt ärliga svar om hur jag fastnade från början däremot är nog att rytmiken i hennes poesi tilltalade mig, samt de tydliga och säregna bilder och stämningar hon arbetar med. Det gjorde att jag förstod att det skulle vara både intressant, givande och roligt att göra flera tonsättningar av hennes dikter. Jag ville med musik förstärka den rika, spännande värld hon själv förmedlar i sin poesi. Lite som att jag kände ett behov av att flytta in i hennes värld. 

Många som gör tolkningar kan ibland ändra i originalet av olika anledningar. Hur har tankarna gått kring det? Finns det något som är annorlunda än i originaldikterna?  
(Rebecka) - Jag har ju tonsatt många olika poeter och vissa dikter har varit mycket gamla. Konsekvent har jag velat respektera originalverken samtidigt som jag valt att fräscha upp dem lite. Jag skulle aldrig ändra ordval, men exempelvis vägrar jag sjunga "icke" eller "ty" oavsett vem som skrivit dikten, det känns helt enkelt för förlegat för att jag ska kunna sjunga det på ett trovärdigt sätt. Vi använder ju "inte" och "för" idag som innehåller exakt lika många stavelser, och då tycker jag man kan byta ut dem. Förhoppningsvis gör det att dikterna känns mer aktuella och når ut till fler. Vad gäller Löwenhjelms poesi så sjunger jag till exempel inte "i krasse" utan "ni krassa" i Jakt på fågel, men i övrigt så tycker jag att hennes poesi känns ganska modern. Jag kan inte komma på något annat som jag ändrat. Ibland upprepar vi ju strofer dock. Exempelvis i Vaggvisa så upprepar vi vaggvisan många gånger, jag tänkte att inga barn väl somnar efter enbart en vers. 

Har sett att du även tonsatt dikter av andra poeter. Är det svårast att tonsätta någon man har en relation till än någon som är mer okänd för en sen innan?  
(Rebecka) - Nej, det tycker jag nog inte. Det bästa är nog att inte veta något om författaren så man inte färgas av dess livsöde, utan bara skriver musik utifrån stämningen i dikten. Den enda skillnaden jag kan komma på är att jag nog känt mig lite pressad när jag tonsatt stora favoriter, ibland så pass att jag inte fullföljt tonsättningen för att jag blivit för perfektionistisk. Av någon anledning blev det aldrig så med Löwenhjelm, fastän jag verkligen älskar hennes poesi. Men jag har en tonsättning av en av mina favoritpoeter, Gunnar Ekelöf, som jag fortfarande går och tänker på men aldrig gör klar, exempelvis.  

Om var och en i bandet fick välja en favoritdikt av Löwenhjelm, vilka skulle det bli då?  
(Jenny) - Av de dikter som Rebecka har tonsatt och som vi spelar så är Min nattlampas veke rykte i tran något av en favorit för mig. Den har en galen känsla i sig, lite som en gammaldags karusell som skenar, men alla tycker bara att det är roligt. 

(Rebecka) - Min är Nu så dansa denna världens barn. Jag gillar anaforerna, det mycket klassiska blomsterspråket, hur den är skriven på klassisk folkviseton och samtidigt känns så modern. Jag har alltid läst den som att den handlar om en kvinnas undertryckta kärlek till en annan kvinna, vilket känns som ett innehåll som står i intressant kontrast till diktens klassiska uppbyggnad. 

(William) - Jag är väldigt förtjust i Det skiner en sol som är första spåret på vår skiva. Jag gillar också Jakt på fågel. Det har nog mycket att göra med Rebeckas tonsättningar som skapat en lite mystisk stämning kring dessa två dikter. Jag tycker också Bön om våren och kanske framförallt stroferna "Och var jag en älg eller var jag en lo  som löper i villande skogen. Men nu är jag en mänska som mist sin ro och lossat av rätta fogen." Det får mig att längta bort och tänka på hur det är att bra strosa omkring i skogen. Den dikten har tonsatts av Stina Nordenstam och är helt otroligt fint insjungen av Freddie Wadling. Rebecka ville därför helst inte röra den. 

Hur gick första steget mot att göra musik av Harriets dikter till?  
(Rebecka) - Som jag nämnt tidigare började jag ju med att tonsätta Dan Andersson. Jag utgick sedan från en diktsamling över svensk kanon och testade alltså poeter som Karin Boye, Ulrika Widström och Stagnelius, men var hela tiden nyfiken på Löwenhjelm. Jag fick nämligen en bok om Harriet Löwenhjelm, Boel Hackmans fantastiska biografi Att skjuta en dront, i julklapp av min mamma för många år sedan. Mamma sa då till mig att hon tyckte att jag påminde henne om Harriet Löwenhjelm och jag undrade ju vad jag skulle hitta i hennes poesi som kunde vara den där likheten. Sedan jag bläddrat i den där biografin hade hon funnits i mitt bakhuvud. Och att tonsätta henne var mycket enklare än att tonsätta andra poeter. Det var något med rytmiken som sagt, och de säregna bilder och starka atmosfärer som man sugs in i när man läser hennes poesi. 

- Min första tonsättning av hennes dikter var Är jag intill döden trött, vilken jag skrev när jag var hemskt förkyld men ändå inte kunde hålla mig från att skriva musik. Jag tänkte att jag ville skriva lite av en medeltidsballad. Den skulle vara högstämd eftersom ju ämnet är så allvarligt och den ändå har en ganska religiös ton, men samtidigt ville jag göra den vaggvise-lik med tanke på den gungande rytmen i dikten. Senare såg jag ju att det är så de flesta av Löwenhjelms dikter är uppbyggda: vuxna och barnsliga, svåra och enkla samtidigt. Den kontrastrikedomen bär ju många människor på, men det är inte många som lyckas förmedla den dubbelheten i sin poesi på ett lyckat sätt. 

Vad har varit det svåraste under processen? 
(Rebecka) - Jag lärde mig spela ackord på piano bara något år innan jag gjorde min första tonsättning, jag spelar bedrövligt och kan fortfarande noll och ingenting om musikteori. För mig är det ju bara lustfyllt med musik, men William har helt klart slitit sitt hår när jag blandat kors och b-förtecken hejvilt i de ackord jag gett över till honom och bett honom arrangera för gitarr... 

(William) - Ja, det är en del tolkningsarbete, eller hur man nu ska uttrycka det. 

(Jenny) - Mitt största problem är att jag har en så skraltig hals som hela tiden krånglar. I övrigt tycker inte jag att någonting med ro.t är svårt, i alla fall inte i betydelsen besvärligt eller jobbigt. 

Skulle ni säga att det finns det en röd tråd i hur ni valt att tolka hennes dikter? 
(Rebecka) - Som jag sa innan så är många av hennes dikter högtidliga samtidigt som de är lekfulla, och hon närmar sig ju allvaret med hjälp av humorn. Jag har försökt få in denna skevhet och dubbelhet i melodierna också. Om det finns en röd tråd i mina tonsättningar, vilket jag hoppas och tror att det gör, är den alltså helt grundad i den röda tråd som finns i Löwenhjelms poesi. 

(Jenny) - Jag vill lägga till att en nyckel är att vi går så mycket på känsla i själva tonspråket, och lyckligtvis verkar vi ju ständigt känna samma saker.  

Är det någon i bandet som själv skriver poesi?  
(Rebecka) - Jag skrev poesi på engelska när jag var tonåring. Vi kan alla vara glada att det inte blev mer än så. 

(William) - Jag skriver lite grann, men inget seriöst. Det blir oftast vansinnigt pretentiöst och därför hamnar det som regel i papperskorgen. 

(Jenny) - Vem skrev inte poesi i tonåren? Men inte sedan dess.  

Skriver ni på helt egna låtar också? 
(Rebecka) - Jag försöker, men ovannämnda oförmåga att skriva egna texter sätter käppar i hjulet för mig. Det vore dock skönt att få skapa melodier helt fritt utan att behöva ta hänsyn till andras texter, men än så länge har jag inte lyckats fullfölja en hel låt med egen text sedan jag var tonåring. 

(William) - Jo, men det är mest skämtsamma saker som jag möjligtvis spelar för vänner. 

(Jenny) - Jag har en son som är en fantastisk multiinstrumentalist, och vi fastnar ofta i att sitta och improvisera i vårt musikrum. Men när vi slutar så finns det inga spår kvar av musiken. Det är ju det som är charmen med improvisationer. 

Till sist, om var och en av er i bandet skulle vara en karaktär i en klassisk bok, vilka skulle ni vara då och varför? 
(Rebecka) - Min idol när jag var barn var Bertil Enstöring från Skrot-Nisse. Jag vet inte om jag identifierar mig med honom för att det finns någon form av likhet, eller om jag bara fortfarande tycker att han är beundransvärd på något vis. Men jag säger honom! Jag skulle passa som Bertil. 

(William) - Jag har slagits mot många väderkvarnar, så Don Quijote kanske? 

(Jenny) - Den här frågan fick jag tänka på ett tag, för i världslitteraturen beskrivs inte så många lyckliga människor. En karaktär som jag många gånger har känt mig som är Alice i Underlandet. Verkligheten överträffar alltid dikten.

Lyssna på Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm här nedan! 

onsdag 23 september 2020

Musikminne från Nympheä



De låtarna jag hört från franska Nympheä har varit fantastiska. Samarbetet med Lympes i stillsamma Two bodies och egna svängiga Freckles, som hon släppte i augusti, är underbar popmusik. Idag bjuder hon på ett musikminne, som är kopplat till Taylor Swift! 

My soft spot in music is obviously and essentially pop music, and fell into it pretty early on in my life. I was a kid dancing to Hannah Montana, pretending I had a double pop star life. I couldn’t get enough of Disney stars, and then came along Taylor Swift. A friend showed me the music video to her back-then top hit You Belong With Me, and that was it for me. At the time, Taylor had two albums and song after song I knew all the words. I would re-write lyrics to songs, to fit my super dramatic friendship problems. I was really dramatic, and still am. 


But there we were, in 2019, Taylor Swift was my childhood role model, and I still loved and used down all of her discography. I knew all the words, ALL of them. And to my despair, she did not tour in France anymore. That’s what I thought, until she announced a one time only, promotional concert in Paris. Taylor Swift at the Olympia, an iconic small Parisian venue. It was not only a once in a life-time opportunity, but when was Taylor Swift ever going to play such a small venue again? The answer to that was probably never. The only problem with the City of Lover concert was that you could not purchase tickets. It was a press and fan event. You could either be invited, or win tickets which was very frustrating. I spent countless hours listening to the radio to win tickets, did all the online contests, asked all my friends and family to do so as well, so I could have more chances of winning. But nothing worked. A friend of mine managed to get tickets, and she was determined to have me with her for the concert, so she did everything she could, she sent emails everywhere to see if it was possible to get another ticket. At this time, it was a couple days before the concert and every fan was desperate to hopefully get a ticket, I was as desperate as they come, I couldn’t possibly imagine Taylor Swift playing in my city and not being there. And to our surprise, an email sent was answered with "we will add a second ticket to your name". And that was it? I was seeing Taylor Swift. 

I was given the opportunity, and I was going to make the best of the experience. That meant camping out from early morning to get front row. Which I did, and I was crazy sick that day but that didn’t matter. When the doors finally opened, and we got let in, we ran to save our front row spots, I actually slipped while literally diving on the floor to secure my spot, and hit my head on the floor. I was not proud and quite frankly a bit scared of the possible concussion. But hey! Front row! 


So the concert went on and I was the happiest girl on this planet. Nine year-old me was ecstatic, and the musician in me was so fascinated by the perfect pop star. I have learned so much about music, about writing stories and lyrics, about stage presence by just watching Taylor all these years. Her musical essence is so pure and genuine, which is something that the world has finally come to terms with recently, with her latest album
Folklore. 

As you can imagine, as a music lover and a musician myself, 2020 has been rough, I don’t know when I’ll go to a concert again, and I surely do not know when I will play again. But I do find comfort knowing that I attended Taylor’s only 2019 concert, and only concert up to this day.

/ Nympheä

Lyssna på Freckles här nedan! 

måndag 14 september 2020

Musikminne från Zoe Brush


Zoe Brush har släppt tre singlar i år. Resting place (en fin duett med Gabriel), Ego och Language of you är låtar som träffar mig på lite olika sätt - men som alla är väldigt bra. Den Los Angeles-baserade sångerskan släppte sin debut-EP
Trust Fall 2019. Idag gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne, som börjar med ett brustet hjärta. 

When I was in high school I had a first love as I think many people do. And, of course, it broke my heart. I remember we were on and off after that for a few months and it was after another one of our breakups that I decided to go to Boston for Berklee’s Five-Week summer program. Before I left I wrote a song called Maybe Boston about getting away from my town and hopefully getting over my relationship. That summer was life-changing for me. 

I auditioned with Maybe Boston for the songwriting contest and it was in the finalists at the competition. I then had the opportunity to perform it (and perform for the first time) on stage in front of the other students, and while it was nerve-wracking, I felt more alive than I’d ever felt before. Near the end of the five weeks everyone had the chance to audition for scholarships. I didn’t know it at the time but what I thought was just an audition for next year’s summer program was actually an audition for the college. 

I sang Maybe Boston again and played part of Chopin’s Etude in E Major, calling my mom afterwards to tell her that it was an “Okay” audition but nothing special. A week or so later my dad arrived to attend the final concert series with me at the program before we headed home. They announced different scholarships in-between each performance and I knew after they had announced scholarships to next year’s summer program that I hadn’t been on that list. Still in high spirits, we watched the remainder of the shows until they got to the last announcement for full-tuition scholarships. Of course, this wasn’t even an option in my mind because I thought I had just auditioned for next summer’s program. When the second name that appeared on the screen was my name and my hometown my jaw dropped and I think I may have blacked out for a moment. All I can remember is my dad shaking me saying, “DID YOU KNOW ABOUT THIS?!?!” and then being ambushed by all of my friends afterwards. 

My dad happily announced he was buying frozen yogurt for everyone because he didn’t have to pay for his daughter’s school anymore. This is still one of my dad’s favorite memories to re-live. I don’t share this story often but it was truly one of my favorite moments in my life. All because of a breakup. 

Sometimes I wonder what would’ve happened if we hadn’t broken up. I really don’t know if I would’ve taken the risk of flying to Boston for a summer and writing that song. All I know is that God is good and that Maybe Boston will always hold a special place in my heart.

/ Zoe Brush 

Lyssna på Language of you här nedan! 

torsdag 10 september 2020

Harriet Nauer - Human


Harriet Nauer bjuder på ödsliga landskap på nya EP:n
Human. Landskap som ger min själ gåshud. Från inledande Hit me hard till avslutande Bruises så är det otroligt vackert. Rösten lyfter fram melodierna. De största skillnaderna mellan låtarna ligger i de olika stämningarna, varje låt berättar en historia som jag gärna fortsätter lyssna på. Lyssna exempelvis på Harriets röst i Breathless. Den låter smått desperat och som om Harriet menar allt, alla känslor som kommer ut. Starkt. 

Det är vemodiga och ödsliga berättelser över lika ödsliga landskap. I en jakt på ljus, en jakt för att hitta sig själv. Det är samtidigt mycket kontraster i musiken, mellan det ljusa och det mörka. I små detaljer som lyfter låtarna. Man hör något nytt varje gång man återkommer till någon av de fem spåren. Avslutande Bruises är lite väl kort. För mig hade den gärna kunnat vara i tio minuter. Utan att gnistan i den skulle slockna. Ett av årets bästa släpp.

Lyssna på Human här nedan! 

tisdag 8 september 2020

"Jag har alltid uppmuntrat alla jag har jobbat med att göra saker utanför jobbet - det blir riktigt farligt om jobbet är allt."


Författaren Rebecka Edgren Aldén släppte nyligen boken Deadline. En thriller i magasinsmiljö. Boken är förutom en spännande thriller även en beskrivning på en ohållbar arbetsmiljö där det förekommer både en tung stress och manipulation. Här, i en längre intervju, berättar Rebecka om boken, om hur det var att själv jobba på ett modemagasin och om att skapa trygghet i en kaosartad värld. 
 
Berätta lite kort om dig själv! 
- Jag är journalist från början, har jobbat både på morgontidning och kvällstidning, men framför allt med magasin - i nästan 15 år. Jag bor i Nacka och är gift med Björn som drömmer om att bli rockstjärna (han spelar i två band), vilket är bra, för han har alltid förstått min dröm om att bli författare. Vi har tre barn, 18, 17 och 13. Och en hund, en Jack Russel-tik som är väldigt lik mig till sättet. Jag blir nördigare för varje år som går, eller knäppare (om du frågar mina barn). 

- Jag har egentligen väldigt få intressen. Jag älskar att jobba, och jobbar numera enbart med böcker och text. Jag läser böcker och skriver böcker. Jag tränar själv och tränar barn i gymnastik. Sedan gör jag inte så mycket mer. Men jag gör de här grejerna väldigt mycket i stället. 

Varför valde du magasinsmiljön som spelplan för den nya boken? 
- För att jag har jobbat med magasin i drygt 14 år, det är en miljö jag kan och som är väldigt spännande. Det är en rätt galen värld, och jag tänkte att det kunde vara bra som spelplan för en thriller. 

Hur upplevde du att det var att själv jobba på ett modemagasin? Vad var roligast respektive tuffast? 
- Jag trodde att det skulle vara snobbigt. Jag är själv inte så bra på mode, och är inte så intresserad heller. Men det var faktiskt väldigt roligt att lära sig, och mycket mer intressant än vad man kan tro. Och de som jobbar där var väldigt gulliga och ödmjuka. Det var en mycket snällare redaktion än vad jag hade föreställt mig. Det roligaste var att jobba ihop med de andra och göra tidningen och allt runt omkring ihop. Det är som ett kreativt grupparbete med duktiga och ambitiösa människor som alla har sin specialkunskap. Det som var jobbigast var att media har varit i en eskalerande kris de senaste tio åren. Det blev tuffare och tuffare för varje år jag var i branschen. Eftersom jag dessutom var chef tvingades jag säga upp folk, och jag fick lägga på redan stressade människor ännu mer jobb. Det är tufft att jobba i en bransch som har det svårt. 

Berätta lite om bokens huvudkaraktärer Anna och Diana! 
- Anna är en duktig journalist och en noggrann och rättvis chef. Hon hör till den gamla stammen, en som, som det heter, KAN göra tidning. Det spelar inte så stor roll vad för sorts tidning det är. Hon kan liksom hantverket. Anna får ett erbjudande om att bli ansvarig för den största och mest prestigefyllda tidningen på förlaget. Och även om hon blir smickrad är hon också rätt nervös - kommer hon klara det? Hon är gift med Mattias sedan många år, och tillsammans har de döttrarna Tess, snart femton, och Alice som är nio. Diana är Annas raka motsats, hon har ingen egentlig yrkeskunskap, utan har tagit sig fram från ett kändisskap i dokusåpavärlden i unga år. De senaste åren har hon omvandlat sig till hälsoinfluencer. Hon är dessutom gift med förlagets styrelseordförande. De två representerar det gamla och det nya medielandskapet. I dag kan en influencer ha större räckvidd än flera stora magasin ihop. Och det är den "konflikten" jag också vill skildra. 

Boken är inte bara en thriller utan visar även hur vår arbetsmiljö påverkar oss. Förstår att det är mycket stress inom journalistiken. Har du några grundläggande tips på hur man kan förbättra arbetsmiljön? 
- Ja, det är en väldig press inom media. Det har alltid varit det. Jag tror att det ligger i mediets natur, med ständiga deadlines. De som väljer media gillar ju också ett högt tempo och vill ha kniven mot strupen. Dessutom har det alltid varit ett attraktivt arbete - folk har velat jobba i media, trots ibland usla arbetsvillkor. Jag känner ju flera som hankade sig fram i vikariesvängen med låg lön i många, många år. Man blev utlasad efter elva månader och hoppade på så sätt runt bland redaktionerna. Det säger ju sig självt att man inte kan ställa krav på sin arbetsplats då. Dessutom finns det alltid en rad praktikanter och assistenter som jobbar i princip gratis. Jag vet faktiskt inte hur man på ett grundläggande sätt kan förbättra arbetsmiljön, men som chef ville jag alltid skapa trygghet - om människor är trygga, vet vad som förväntas av dem, så blir det en sundare och mer kreativ stämning. Det var i alla fall det jag försökte med: Skapa trygghet i en rätt kaosartad värld. 

Du var själv nära att bli utmattad då du jobbade väldigt mycket och inte hade tid för återhämtning. Vad tror du den största anledningen var till att du inte hittade den viktiga balansen mellan jobb och återhämtning? 
- Jag tror att jag är rätt typisk. Jag är en duktig flicka, och jag ÄLSKAR att jobba. Allt jag gjorde var kul, och det gick väldigt bra för mig. Jag fick mycket positiv feedback, och jag tog bara på mig mer och mer. Till slut jobbade jag nästan dygnet runt. Varje helg, varje semester. Även om det var roliga saker jag jobbade med så tog kroppen slut. Det var det som hände, men som tur var hann jag dra i nödbromsen i tid. 

Diana är en manipulativ chef och stressar de på redaktionen. Jag tänker att det finns en del såna chefer i verkligheten också. Hur tycker du man ska göra om man själv börjar märka sådana tendenser hos sin chef? 
- Ja, flera av Dianas drag har jag själv både sett och hört om. Sådana manipulerande chefer finns. Och de frodas i stressiga och otrygga miljöer som medier oftast är. Jag fattar att det är lättare sagt än gjort, men jag kom till en punkt där jag bestämde mig för att aldrig mer acceptera dåliga chefer. Jag har sagt upp mig flera gånger. Tyvärr tror jag inte att det går att göra så mycket om man märker att man har en manipulativ och elak chef. Om man inte kan säga upp sig eller söka sig till ett annat jobb så tycker jag att man ska sätta på sig ett "robot-mood", göra sina uppgifter, inte försöka förändra chefen, inte göra mer än vad man måste. Se till att ha ett rikt liv utanför jobbet. 

- Jag har alltid uppmuntrat alla jag har jobbat med att göra saker utanför jobbet. För det blir riktigt farligt om jobbet är allt. Jag hade till exempel alltid mitt skrivande. Båda mina första thrillers skrev jag ju medan jag jobbade. Och även min debattbok som kom 2009. Under många år skrev jag också debattartiklar och krönikor i andra tidningar. Det tror jag gör att man inte blir lika utsatt. 



Vad har varit svårast respektive roligast under arbetet med boken? 
- Jag älskar ju att skriva, men att skriva en bok är inte alltid roligt. Det är hårt arbete, och ofta blir det man skriver inte tillräckligt bra. Det tar tid att få ihop alla trådar. Nu låter jag väldigt drastisk, men det värsta med att skriva är att man så ofta känner sig helt värdelös. Så många gånger jag har tvivlat på att det verkligen ska bli en bok! Roligast är att skapa personerna och hitta på historien, och sen att bli klar, haha. 

När och hur fick du idén till Deadline? 
- Den har funnits med mig rätt länge. Tror jag skissade på första utkastet redan innan förra boken kom, 2017. I början hade jag en del scener klara för mig. Och så visste jag att jag ville skriva om magasinsbranschen. Sedan blev ju mina barn tonåringar i den här vevan, och boken handlar ju också mycket om hur vi i olika generationer lever på helt olika plattformar digitalt. Barn i dag är väldigt utsatta. Det ville jag också ta upp. 

Hur ser själva skrivprocessen ut för dig? 
- Eftersom jag framför allt jobbar med annat, så skriver jag i perioder. Jag bestämmer mig för att nu ska jag skriva i fem dagar, varje förmiddag. Ungefär. Innan jag sa upp mig skrev jag enbart på semesterdagar. Då skrev jag 4-5 timmar varje semesterdag. Det gjorde jag i 8 år. 

Hur förhåller du dig till recensioner? Läser du allt som skrivs om dig? 
- Ja, tyvärr gör jag det. Jag tycker det är svårt. Jag skulle aldrig bli arg för en dålig recension. Det är ju läsarnas bok när den är släppt, och deras tolkning gäller. Men det hindrar ju inte att jag förstås blir ledsen av dåliga recensioner. Om de är konstruktiva kan de vara bra, för man lär sig något, man utvecklas. Men om någon bara hatar ens bok, då är det bara jobbigt att läsa. Förra gången Storytel hade möjligheten att recensera böckerna, och då anonymt, kunde vissa vara väldigt elaka. Men jag har förstått att alla författare får sådana elaka kommentarer. Jag har ändå fått många väldigt bra recensioner också. Tyvärr är det ju så att det är de negativa som fastnar ... 

Om vi går in lite i tidningsvärlden. Varför tror du att så många bara läser rubrikerna nuförtiden? Särskilt på sociala medier har jag märkt av detta - och så reageras det på saker som själva artikeln faktiskt motsäger. 
- Ja, detta är en jätteviktig fråga! Något jag verkligen brinner för. Jag SER att människor blir allt sämre på att läsa, sämre på att skriva. Tycker det här är ett stort demokratiproblem. Ofta går det knappt att diskutera saker på sociala medier, för människor kan inte uttrycka sig, och de kan inte läsa innantill och förstå vad där står. Det kom ju en rapport nu nyligen om att elever hade så svårt med att skriva och sin läsförståelse. Och att det gör att de har svårt att ta till sig även andra ämnen. Det här oroar mig något enormt. Särskilt nu när vi lever i en så komplex värld som är så fruktansvärt polariserad. Hur ska vi kunna närma oss om vi inte ens har ett gemensamt språk? Jag är på mina barn jättemycket om att de ska läsa. Det här kan jag prata om hur länge som helst! 

Tidningsbranschen i sig är ekonomiskt pressad idag och det har väl blivit värre av situationen med Corona. Hur tror du man kan vända utvecklingen? 
- Det är en jättesvår fråga. Jag gick ju över till "andra sidan" och jobbade just med detta - affärsutveckling, som konceptansvarig och chef över vår kreativa annonsavdelning. Det var det enda som ökade på slutet, men nu vet jag att de även har svårt med detta. Det måste till andra lösningar. Ett Spotify för tidningar. Problemet är att folk läser allt mindre, och det de läser läser de gratis. Nu under coronakrisen hade tidningarna fler läsare än någonsin - digitalt, och ändå tappade de pengar, för annonsörerna svek. Det är en jättesvår situation. Om jag visste hur man skulle vända utvecklingen skulle jag vara rik, haha! 

Hur har du själv hanterat situationen med Corona? 
- Riktigt bra faktiskt! Jag är ju en ensamvarg som gillar att sitta och jobba - och alla mina jobb kan jag göra hemifrån. Mina skrivarkurser som jag har gick då digitalt, och det fungerade bra. Jag trodde att jag skulle förlora uppdrag, men så blev det inte. Snarare fick jag fler. Så klart gillar jag inte pandemin, men om jag får vara egoistisk så var det lite skönt att alla andra också satt hemma. Du vet, FOMO och allt det där. Jag är ju en hemmaråtta. Det var egentligen bara riktigt jobbigt i två veckor, när Sats var stängt och min gymnastikförening stängde gymnastiken. Att inte få träna själv eller träna mina gymnaster var superjobbigt. Men så fort Sats öppnade igen började jag träna. Och vi körde träning utomhus med gymnasterna, och efter ett tag fick vi komma in i hallen. 

Bokmässan blir ju digital i år. Kommer du att delta? 
- Ja, jag är ordförande i deckarpriset Crimetime Award, och kommer hålla i prisutdelningen i de fyra kategorierna tillsammans med Josefine Sundström. Sedan ska jag vara med på ett seminarium med Camilla Läckberg och Mattias Edvardsson. Jag hade en massa programpunkter till Bokmässan som blev inställda. Jag skulle moderera några seminarier och så skulle jag ha skrivarskola där, men det är ju som det är. 

Har litteraturen alltid funnits med dig? 
- Ja, jag har alltid läst väldigt mycket. Var en riktig bokslukare som barn. Jag läste också litteraturvetenskap på universitetet och tog en fil. kand i det ämnet. Och så utbildade jag ju mig till journalist. Jag älskar litteratur, och älskar allt som har med text och historier att göra. 

Om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 
- Hm, svår fråga, för de flesta klassiska böcker jag gillar har ju rätt tragiska karaktärer... som råkar ut för hemska saker. Men okej, jag brinner ju för jämställdhet och har alltid krävt ett jämlikt förhållande med min man, så jag säger Sara Videbeck i Carl Jonas Love Almqvists bok Det går an

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Många! Och de har betytt olika saker i olika tider. För mitt skrivande betydde Karin Alvtegens S-serie som kom på 90-talet väldigt mycket. Hon skrev psykologiska thrillers, mer relationsdramer än deckare. Fristående historier: Svek, Skam, Skuld och så vidare. Det var de som fick mig att börja skriva just i den här genren. 

Det finns så många författar-klyschor om hur en författare ska vara, finns det någon du tycker stämmer hos dig? 
- Disciplinerad och läser mycket. Det stämmer på mig. 

Behöver du något särskilt omkring dig för att kunna skriva? 
- Nej, jag kan skriva överallt. I bilen, på segelbåten, på bussen. Var som helst. 

Hur ser en vanlig dag i livet ut för dig? 
- Jag är för det mesta hemma med min hund Charlie. Antingen skriver jag på mitt eget, eller så jobbar jag med någon annans manus. På lunchen går jag ut med Charlie. Jag brukar träna på eftermiddagarna. Och på tisdagar och torsdagar är jag inne i stan efter lunch, då tränar jag med PT, och sen på kvällen har jag skrivarkurs på Skrivarakademin på Folkuniversitetet. Varannan måndag, onsdag och fredag och varje lördag tränar jag gymnaster i hallen. Varannan vecka brukar jag jobba på kvällarna. På söndagar brukar jag jobba hela dagen. Tjusningen med att vara sin egen är ju att man kan styra över sin tid. För mig är träningen och att träna mina gymnaster viktig. Och då gör det inget att jag jobbar många kvällar och helger. 

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- Jag vet inte om det var ett råd, det var nog mer en insikt. Efter en djup depression när jag var drygt 20 gick jag flera år i terapi. Där och då lärde jag mig att jag är en medelmåtta. Jag är inget geni, och har egentligen ingen större talang. Där och då lärde jag mig att man kan komma långt med hårt arbete. Jag ser mig själv som en hantverkare. När jag drömde om att börja skriva böcker ramlade jag på ett citat, och det löd: Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete - det där gick rakt in i mig. För jag visste ju att om det är något jag verkligen kan så är det hårt arbete. Och kanske, kanske hade jag tio procents talang. Jag tror att den insikten gjorde att jag vågade försöka. Det finns underbarn inom litteraturen, men jag är inte det. Om jag ska tävla med genierna måste jag jobba hårt. Och det är det jag har gjort. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 
- Hm, vissa ord är vackra i sig, vissa är vackra i sin betydelse. Skymning är ett vackert ord. Tillit. Ljuvlig är vackert också. Förnimmelse är vackert också.

Det går att köpa Deadline på bland annat Bokus och Adlibris

måndag 7 september 2020

Musikminne från Claire Donzelli


Claire Donzelli från Paolo Alto i Kalifornien släppte i början av sommaren vackra Together apart och i augusti så följde hon upp den med Lift me higher. 
Den är minst lika vacker och kommer värma mycket under hösten. Claire är en otrolig talang med en vacker röst. Idag gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne! 

One of my favorite concert experiences was when my best friend got us tickets to see Metric in San Francisco on New Year’s Eve in 2018. I was feeling a little nervous and claustrophobic when we got there and it was this dark room packed shoulder-to-shoulder with people, but once the music started I felt so free. I’d actually never heard of Metric before that night, but the music felt powerful and uplifting and I really connected with it. I especially liked Help I’m Alive, Breathing Underwater and Black Sheep. I tend to be introverted and I usually don’t dance, but that night I talked to people I’d never met and danced my heart out. 

I left that concert feeling lighter and braver going into the new year. Later that month, I went to a Tchaikovsky concert that inspired me to play piano again after a few years of only practicing sporadically. Hearing Hershey Felder play piano and tell the story of the composer’s life made me want to go home and start practicing again as soon as I could. After that concert, I gradually started practicing piano and singing again. Later that year, I auditioned and earned a scholarship to attend my dream music school. I’m so grateful that some of the events of 2018 were the spark that realigned me with my passion for music. 

/ Claire Donzelli 

Lyssna på Lift me higher här nedan!

torsdag 3 september 2020

Musikminne från Siri Elton


Norska Siri Elton släppte precis singeln Lips Locked som fastnade helt för mig. Låten kommer passa perfekt på klubbarna när allt så småningom öppnar igen. Idag gästar Siri bloggen och berättar om ett musikminne! 

Min största musikupplevelse är den första julkonserten jag deltog i som sexåring. Det var då jag blev kär i musik. 

Jag minns ännu den där känslan som jag fick när jag gick upp på scenen för att sjunga för första gången och allt som hände efter det. Alla repetitioner under veckorna före december, bandet och artisterna som blev som en familj för mig, pepparkakor och varm choklad vid genrepet. 

Det var december 2005, jag var sex år och skulle spela på en julkonsert för första gången. Redan i början av oktober började vi öva. Jag var nervös, upphetsad och glad när jag skulle genomföra den första repetitionen. Jag blev väl emottagen och jag fick snabbt nya vänner. Nerverna försvann snabbt och för varje dag gick det bättre och bättre. Hela gänget blev en stor familj. 

Den stora konsertdagen kom och vi gjorde oss redo för konserten. Jag var nervös, men mestadels taggad och redo för att visa upp vad vi hade förberett. När det äntligen var min tur var det som om jag var skapt för att stå där, på scenen. 

Det var så konstigt - för även om jag var väldigt nervös före konserten - försvann alla nerver när jag ställde mig på scenen. Det var som om jag var i min egen lilla bubbla där bara jag fanns. En berusning av lycka som jag aldrig hade känt förut. Det var dagen då jag blev kär i musik.

/ Siri Elton 

Lyssna på Lips Locked här nedan!