fredag 28 april 2017

Hagaliden - Skrivet i sten


Hagaliden släpper idag sin första singel på nya skivbolaget Vårø. Det är första släppet sedan albumet Inget är vårt kom för två år sedan. Ett av 2015 års bästa album om en frågar mig. Nya singeln Skrivet i sten är en fortsättning på det soundet, där ena foten står i ett proggigt 70-tal och den andra har gått vidare mot något nytt, träffat Ted Gärdestad på vägen och slagit sina påsar ihop. Det låter som en fin start på våren, den första knoppen på körsbärsträden, doften av det nyklippta gräset och första smutten på ett glas rosé. Omslaget, som är gjort av Staffan Larsson, är också fantastiskt, drömskt och mystiskt. Nu hoppas jag på ett album till sommaren. 

Lyssna på singeln här nedan! 

måndag 24 april 2017

"I slutändan tror jag ändå att allting kommer bli bra"

Foto: Press

Sylvester Schlegel, tidigare trummis i The Ark, släppte nyligen sitt andra soloalbum Det kommer gå, allting kommer bli bra. En skiva som hyllats unisont. Här nedan går Sylvester igenom skivan, låt för låt.  

Ditt vilda hjärta
- Ni vet den där rösten som finns inuti huvudet. Den där klokare varianten av dig själv som kan se allting utifrån, alla misstag, all fåfänga, alla svek. Och varsamt viska: det är ok, det är lugnt, ingen fara, jag förlåter dig.

Återfall
- Alla gånger man sagt till sig själv att: det här är sista gången, jag lovar. Spelar ingen roll, har man en gång fallit för en förbjuden lockelse kommer minnet av den alltid finnas kvar, och i svaga stunder kommer det vara svårt att inte falla tillbaka. Vare sig det handlar om sprit, knark eller en osund relation. 

Forever amazed
- Jag hade en ide om att jag skulle försvinna, gå upp i rök och reinkarneras i en helt ny, mycket bättre skepnad nånstans långt långt borta. Rykten skulle gå och folk skulle undra. Det var planen. Jag kom halvvägs innan verkligheten och framförallt kärleken kastade ned mig på jorden igen. 

Livet är ingen gåva 
- Vi matas ständigt med uppmaningar om att ta vara på vår tid på jorden, att fånga dagen och omfamna varje sekund med ett leende på läpparna. Jag är född med tvivel och hur gärna jag än vill lyckas jag inte fånga några dagar. Och jag tänker inte låtsas att solen alltid skiner. Det är både vackert och plågsamt att leva och det måste det få vara. 

Kalifornien igen 
- Att vara flyktbenägen och rastlös kan ibland ta en med på oväntade strapatser. En gång hamnade jag i Kalifornien och det kändes för en stund som om jag hade kunnat stanna där resten av livet. Jag köpte illusionen till hundra procent och lät mig förföras. Som de flesta romantiska illusioner sprack det väldigt fort. 

Flyr min väg för å stanna kvar 
- Ibland måste man göra sig av med allt, omvärdera vem man är och vart man är på väg. Livets vägskäl är både lockande och skrämmande. Det enda du kan veta är att detta inte är sista gången du tvingas föda dig själv på nytt. 

Stan kokar 
- Åh staden, som jag älskar och förbannar dig. Du lockade mig från min byhåla, förförde mig och svek mig gång på gång. Hur främmande jag än känner mig, är det alltid hit jag kommer återvända. Du kan välja vem du ska vara i staden, fejka, överdriv och låtsas. Ingen kommer se tomheten du bär runt på för alla har fullt upp att dölja sin egen. 

På Christianias strand 
- Du dör en micro-död många gånger i livet. Det du trodde du kunde luta dig mot faller plötsligt och allt rasar. Du tror du lär dig av dina misstag, men du kommer fortsätta begå samma om och om igen. Du kommer välja lögnen, fåfängan och kärleken gång på gång. Och du kommer vara lika oskyddad varje gång den rycks ifrån dig. 

Det kommer gå… 
- Att tvivla är bättre än att ge upp. Och det finns saker du kan försöka intala dig själv för att orka resa dig igen. Du behöver inte tro på det till hundra procent. Men för varje gång du pekar på dig själv i spegeln och säger ”vad är det för fel på mig?” kan du också försöka säga att det kommer gå, allting kommer bli bra. Den här låten var mitt verktyg för att orka stiga upp ur sängen och min förhoppning är att den kan funka så även för andra 

Allting kommer bli bra 
- En febrig natt på Sicilien hände det igen. Eller om det var i en dröm. Allt ställdes på sin spets. Återigen var ingenting sig likt, ljus förvandlades till mörker, hopp till tvivel och skoningslöst uppriktiga saker sades. Sanningen är livsfarlig och kan skära som tusen rostiga knivar. Men den behöver komma fram ibland hur ont det än må göra. För sanningen raserar och ger dig chansen att resa dig och börja bygga igen, Lögnen är mer förrädisk och bryter ner dig sakta tills du inte har nån kraft kvar att resa dig. I slutändan tror jag ändå att allting kommer bli bra.

Det kommer gå, allting kommer bli bra finns att beställa på bland annat Bengans och CDON. Lyssna på skivan här nedan! 

"Det blir att gå tillbaka till indie-rötterna"

Foto: Helena Rost

Glenn Udéhn släpper den 28 april nya singeln Dom bortglömda, en singel som även innehåller B-sidan Sjung en visa till, en låt som visar upp en ny sida av Glenn. Jag och Helena mötte upp Glenn och pratade om nya singeln, om vad som hände med Sony och det faktum att den anrika klubben Jazzhuset lägger ner. 

Berätta om nya singeln!
- Det kommer vara en A- och en B-sida och A-sidan blev klar för ganska länge sedan. Min tanke var att jag skulle släppa den via Sony. När Början på slutet släpptes tänkte jag att det skulle vara naturligt att släppa Dom bortglömda två månader efter, men så blev det inte. Jag tyckte den var för bra för att inte släppas. För mig är det en ganska stark singel, så det kändes naturligt att släppa den själv nu. Låten handlar och är till de som bara är. Jag har alltid varit en person som inte vill sticka ut, enda sen högstadiet, även om mina drömmar och visioner alltid varit stora så har dom varit det i smyg. Låten är helt enkelt till drömmarna som fortsätter utan att få någonting för det, de glöms bort ganska ofta. 

Och B-sidan, vad är det för låt?  
- Den var tänkt som en enkel pianolåt, men så satt jag hemma en kväll och spelade in, vilket jag börjat lära mig. Det underlättar mycket för nu kan jag sitta hela nätter utan att behöva tänka ”5 timmar kvar innan studiotiden tar slut”. Låten är som en sommarvårvisa, typ Cornelis Vreeswijk, men kanske inte lika smart i texten som hans.  

Är det ett sound du vill utveckla vidare? 
- Ja. Hade jag kunnat så hade jag ju spelat lite mer visaktigt, Jag har börjat bli mer och mer kär i soundet då man bara sitter och spelar gitarr, berättar något, men det är samtidigt kul att spela med band. Just nu känns det rätt skönt att kunna göra båda delarna.  

Kul med en uppdaterad ljudbild också, med orgel och fiol! 
- Ja, exakt!  

Är det något som kommer vara med live också?  
- Fiol blir nog svårt att lösa men orgel finns ju i de flesta syntharna. 

Den senaste tiden har du spelat mycket med Eddie Wheeler, hur kommer det sig? 
- Båda var väl lite trötta på hur musikscenen ser ut just nu i Sverige, så vi bestämde oss för att boka ihop och även köra en del utbytesgig. Då får båda spela och arrangören får två akter till priset av en. Sen är det ju alltid roligare att åka med någon. Det har jag märkt, av erfarenhet. Jag har spelat utan band i Växjö, man kommer dit och soundcheckar och så är det 6 timmar kvar till spelningen. Det är då man går in i en klädaffär och värmer sig för att det inte finns något att göra. Eller så sitter man scenkanten och bara väntar. Är man några som åker med så kan man ju hitta på saker. Visst, det kan man själv också men jag är inte så bekväm med det. Jag trivs med att vara själv men jag trivs inte med att göra saker själv.  

Du har lämnat Sony, vad var det som hände? 
- Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det är svårt det där, att slå sig in i musikbolagsbranschen. Jag hade 5 låtar kvar på mitt kontrakt, men valde att bryta då jag inte kände att det gav mig något, utan istället blev ett moment av stress och jobba med att placeras in i ett fack som produkt. Jag förstår såklart att musikbolag behöver dra in pengar, som vilket företag som helst, och för mig är det inga konstigheter. Det jag hade önskat hade väl varit lite mer stöttning för att nå ut med min musik. Jag förstår att många kan tycka att det är ett konstigt beslut, då det är vanligt sträva efter att få ett skivkontrakt som musiker, det har varit min ambition med, men idag förstår jag branschen bättre och att ett skivkontrakt inte nödvändigtvis leder till något större. Singeln som släpps nu är en liten del av en fullängdare som jag och Tom (Larsson) på TL Recordings kommer släppa via ett eget skivbolag. Det blir att gå tillbaka till indie-rötterna helt enkelt, vilket känns väldigt rätt och motiverande efter några vilsna månader. 

När släpps den?  
- Jag håller på och repar för fullt för att kunna gå in i studion så det har gått väldigt fort från att ha varit nere på botten till att det nu känns väldigt roligt igen. Jag kommer ta med Det lyser över staden på skivan då den känns för bra för att bara vara en ensamstående singel. Tanken är att vi ska börja spela in i sommar någon gång och så blir släppet i höst/vinter.  

Vilket format? 
- Nästa skiva blir vinyl. Jag har alltid velat göra vinyl och min förhoppning var att vi skulle göra en vinyl på EP:n men det är ju en pengafråga det där med. Jag funderar på att trycka upp första skivan i vinyl, i några ex, det är ju kul att ha själv också.  



Foto: Helena Rost

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Jag ser det som att det fortfarande är en konstnärlig del av skivan. Jag känner ju själv att det inte finns någon mening i att bara släppa digitalt. Det är ju så, om man släpper enbart digitalt så finns det ju ingen som kollar i en booklet eller på ett omslag. Men köper du en fysisk skiva så kanske du inte ens har en cd-spelare men du köper den ändå för att du älskar omslaget. Särskilt vinylskivor, det blir ju som tavlor. Omslag kan symbolisera väldigt mycket, det behöver inte ens vara en bra skiva, men så är det ett jättebra omslag som blir kultförklarat.  

Vilka är dina favoritomslag, topp 3?  
- Love Antells solodebut Gatorna tillhör oss med en söndertrampad läskburk på. Han har fotat grejer han har hittat på gatan. Hela den bookleten är som konst. Jag hade velat ha någon av bilderna i bookleten i ett större format och ha som tavla. Hello Saferides More modern short stories köpte jag faktiskt just för att det var så fint omslag och Bob Hunds Det överexponerade gömstället är bland det smartaste jag sett. Det känns väldigt genuint. Martin Kann som skulle göra omslaget hade skickat en lapp om att han inte hade någon omslagsidé och då fick lappen bli omslaget.  

Hur känner du för att jazzhuset ska lägga ner?  
- Det är väldigt tråkigt. Det är väl lite så när man bor i Göteborg, att allt ska vara som det är, inget ska byggas om och ställen får inte försvinna. För min del är det ju en spelplats och det känns som att klubbscenerna bara blir färre och färre. Men det känns som att folk inte går ut på samma sätt längre. Det känns som att folk hellre går och dansar till en DJ och kommer det en låt de inte gillar så sätter de sig i baren. Göteborg har ju alltid varit en stad där det funnits en scen för all typ av musik, oavsett nivå, så det är tråkigt att live-scenerna försvinner en efter en.  

Vilka är dina finaste minnen från Jazzhuset?  
- Första spelningen vi fick där, man tänkte att alla som är något, som spelar pop och är från Göteborg har spelat här, och nu kommer vi också spela där! Det kändes jättestort. Jag hade mitt skivsläpp för Lilla London brinner där. Det var så mycket folk att vakten fick stänga dörren och det var flera som inte kom in. Jag minns att jag ville flytta scenen den gången, fick hybris direkt! Innan så hade de haft scenen där soffgrupperna står nu och jag ville spela där istället, men det gick inte på grund av brandrisken.  Jag såg Love Antell spela där och då pratade vi även efteråt. Jag minns att jag ville ha ett tygmärke av honom och då sa han att dem var slut men att han eventuellt hade ett kvar hemma någonstans och då sa han att kunde posta det till mig och tre dagar senare så fick jag märket. Det har varit kul att bara vara på Jazzhuset. Speciellt när man har varit där så mycket, så lär man känna folk och personalen. Det har varit som att komma hem till någon.  

Du är med och anordnar Subkultfestivalen, hur går det? 
- Det går jättebra! Det har varit svårt att förstå innan hur mycket arbete som läggs ner för att festival ska fungera. En festival kan ju vara ett års arbete för två dagar. Man måste tänka på allt. Själv jobbar jag med VIP-området för festivalen. Jag tycker hela Subkult-grejen är grym. Att man låter subkulturell musik få en festival, få en plats. Sen att festivalen är tillgänglig för alla. Det är svårt att inte tycka att det är en bra festival. Det är kul att jobba med musik också, vid sidan av musiken, att få lära sig den biten som vissa musiker kanske bara tar för givet att det ska fungera. Det är kul att se båda delar.  

Vad tycker du bäst om med våren i Göteborg? 
- Uteserveringarna börjar komma fram. Man hoppas alltid mycket på våren, mycket förväntningar om hur sommaren kommer bli, hoppet om en bra sommar. Det är det bästa med våren, man vet inte om sommaren blir bra eller dålig, så man kan alltid tro att den kommer bli skitbra, sen när den väl kommer så vet man ju att nu är den dålig. Man gör inget åt det heller utan bara sitter där hemma och är förbannad och så säger man ”Stockholm har alltid sol” men man är aldrig där. Jag har hört att man ska svettas in sommaren och frysa in hösten, men det gör man ju nästan aldrig. Det är mer ”nu är det sol och då åker vinterjackan upp på vinden!” 

Som avslutning får du göra lite reklam för dig, varför ska folk fira Valborg med dig på Jazzhuset?  
- Det är upp till och var en, men för det första så tycker jag att man ska gå till jazzhuset så mycket som möjligt. Jag tror många inte förstår hur stor betydelse för Göteborgs musikliv den klubben har haft. Man ska vara där innan det är för sent! Det är två veckor kvar och sen bommar det igen, då är en av stans mest anrika scen borta för alltid. Och sen, vad gör man annars på Valborg? Vi kommer även att spela en låt som släpps först till hösten. Det är vårt sista gig på jazzhuset och vårt enda gig under våren, bara en sådan sak. Sen kommer Love Antell vara DJ, så vill man inte lyssna på oss så kan man ju önska Pokerkväll i vårby gård av maestro själv.

Följ Glenn på Facebook här och lyssna på nya singeln här nedan! 

torsdag 13 april 2017

"Jag har insett att det är världarna i mitt huvud jag försöker göra spegelbilder av hela tiden"

Foto: Press

Luna Green släppte i slutet på mars singeln Lotus Interception, hennes första material sedan 2014. Vem föll inte för skivan Swedish Strawberries? Den lät helt fantastiskt. Nu är hon i alla fall tillbaka och här nedan berättar hon om musiken och resorna bland annat. 

Din cover på Kents Kräm är magisk. Hur ser din relation till Kent ut och hur har den sett ut genom åren?
- Åh tack! Jag gillade vissa låtar mycket när jag var yngre, bland annat den. Påminner om en viss tid. Jag växte upp nästan utan referenser till musik ganska länge, men det var en låt jag kom ihåg från tonåren, och så ville jag göra nåt som kändes olikt mig själv i soundet. Den är fin.

Du har berättat att du gillar drömvärldar och det magiska, hur påverkar det din skapandeprocess?
- Kanske att jag är extremt fixerad av ljud på grund av det! Jag drömmer och har insett att det är världarna i mitt huvud jag försöker göra spegelbilder av hela tiden. Det märks nog mer nu när jag proddar, fast det har alltid varit så. Jag är väl som jag är, kan bli tokig på på mig själv att jag är så wishy-washy och inte mer cool och realistisk.

Du har rest mycket och bott i olika städer. Vilken är den bästa platsen du vet i hela världen?
- Oj, beror nog helt på! Tokyo! Milano är kanske den sämsta men som jag haft mest kul i! För att ingen som bor där orkar bry sig! Man tänker att det ska vara en fantastisk italiensk storstad, fast så är den bara "brun". Haha! Beror så på vilken period jag är i! Ibland vill jag observera på håll eller ge mig hän och ha kaos. I vissa perioder är det min största mardröm, vill vara ensam och rensa huvudet och ha lugn, åker hem till Gotlands-hem! När jag bodde i New York ville jag bo där för alltid men det vill jag inte överhuvudtaget så som jag är nu! Jag skulle bli galen.

Har du ett stort feministiskt engagemang?
- Ja. Eller jag tänker mycket på det i alla fall. Jag har växt in i det mer när det sjunkit hur världen ser ut. Jag är ganska långt från "uppväxt feministiskt". Tagit ganska länge för mig att förstå det, men när man gör det så går det inte att gå tillbaka.

Beskriv hur du var när du var liten!
- Hmm, kanske inte blir världens mest nyanserade bild, haha. Jag var väl en blyg, lite överkänslig, tumult liten person som pratade konstig dialekt och gömde mig i skogen. Typ som nu.

Om du fick göra ett tidlöst blandband med tio låtar, vilka låtar skulle du välja ut då?
Tom Waits- Hoist that rag (best song ever!)
Ladytron- 17
Lilium- Yokio Kondo
Röyksopp- What else is there?
Jenny Hval- Innocense is kinky
Sevdaliza - Human
Sigur ros - Njósnavélin
Arca - Sever
Marilyn Monroe- River of no return
Sevdaliza - Human

Vad skulle du säga är största förändringen ljudmässigt på den kommande skivan från dina tidigare släpp?
- Nu proddar jag allt själv! Ingen kan stoppa mina galna idéer eller anpassa! Förut sa jag "jag vill ha en skrikande plågad val" och då gjorde jag och Niclas Frisk en skrikande lapsteel. Nu lägger jag typ in riktiga valar med pitchshifter och distar! Väljer noga vilken val-röst jag älskar allra mest, får sitta i timmar! Ingen kan stressa på mig, jag känner mig inte i vägen för någon och jag anpassar mig inte eller känner nervositet i stunden. Jag kan vara osäker och känslig som social person och det är utelämnande att visa sin musik ofärdig och sånt, jag får ett helt annat lugn ensam.

Kommer du att ge dit ut på någon turné i samband med släppet?
- Säkert! Inte 100 på när och hur! Det vill jag!

Vilka har du jobbat med på nya skivan?
- Har inte någon hel skiva än men so far, bara mig själv, har proddat. Robin Rudén har mixat. 

Lyssna på Lotus Interception här nedan! 

måndag 27 mars 2017

"Bara kör på din grej och lita ALLTID på din magkänsla"

Foto: Philipp Gladsome

De senaste dagarna när solen gjort mörkret och gråheten sällskap och vissa dagar till och med knuffat bort båda två och skinit dagarna igenom har jag mest gått runt och lyssnat på Dying inside you av Emma Elisabeth. Låten är liksom senaste singeln Where do tears go hämtad från den kommande EP:n We Gotta Talk. Här nedan berättar Elisabeth "Betty" Dittrich som hon egentligen heter om musiken, Berlin och om hennes fascination för 60-talet. 

Jag gillar verkligen Dying inside you, vad kan du berätta om texten till den?  
- Den handlar om att vilja förstå någon och samtidigt känna sig helt borttappad. Något vackert som visar sig ha en mörk baksida. Det finns situationer och personer som man utan eftertanke dras till, och innan man vet ordet av är man mitt inne i en labyrint och vet inte hur man ska hitta ut igen. 

Berätta om den fina videon till låten! 
- Jag såg en gammal video från 70-talet med Black Sabbath, samt en video med Prince från 80-talet någon gång och blev såld på idén av att göra en green-screen video med hela bandet, som ser så där härligt utklippt och oorganiserad ut. Jag är även ett fan av Warhols handheld-camera footage, röriga livevideos med Velvet Underground. Med den inspirationen i bakhuvudet började jag jobba på manuskriptet ihop med min kompis Stefan Wölfle. Jag hittade en skitbillig green-screen studio i Kreuzberg där vi kunde filma. Och sen började förberedelserna med rekvisita etc. Sen var egentligen redigeringen den största biten av allt, att få alla lager och bilder dit vi ville. Men det var det värt i slutändan! Jag är stolt. Minimal budget men maximalt med idéer. 

Din kommande EP heter We Gotta Talk, finns det en röd tråd genom EP:n?  
- En klassisk öppningsreplik till tunga konversationer som dom flesta känner igen. När man har något man måste prata om. Och precis det är låtarna på EP:n för mig. Den röda tråden kan man väl säga är att alla texterna är väldigt personliga och knutna till grejer som jag gått igenom. We Gotta Talk sammanfattar det på något vis. 

På tal om titeln, vad tycker du vi borde prata mer om?  
- Just nu tycker jag att det är viktigt att prata om vad som håller på att hända med världen, om medmänsklighet, om problem som är obekväma att prata om, om rädslor, och att inte låta det kalla främlingsfientliga klimatet bli "normalt". 

Hur går det till när du snickrar ihop en låt? 
- Ibland sätter jag mig bara ner och börjar spela och hittar på någon melodi. Oftast jobbar jag med melodin och ackorden först, och sedan kommer texten. Men det händer också att jag gör precis tvärtom. Ibland är det en mening, ett ord, en känsla, en film, en person eller en upplevelse som sätter igång den kreativa processen. Jag samlar på mig alla sådana tankar och intryck i en anteckningsbok eller i mobilen. Det finns inga regler, och jag tror att det bästa är att bara försöka vara så öppen som möjligt. Man måste skriva idéer som låter skit också för att komma åt de riktigt bra grejerna. En idé leder ju till en annan. 

Vad tänker du på när du skriver texter? 
- Jag försöker att tänka så lite som möjligt och bara få ur mig det som måste komma ut. Sen försöker jag att gå på djupet med de idéerna som kommer. Mina texter är relativt direkta, mer som en konversation än en massa obegripliga ord. Känslan är allt för mig, och ibland är just det enkla det starkaste sättet att säga något. Jag har en svaghet för lite oväntade rim, så det är något jag gillar att bygga in i mina texter. 

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om? 
- Hm. Jag tror det viktigaste är att jag kan relatera till det jag skriver om, annars skulle det bara kännas konstigt. T.ex. Bling, money och ho's kommer inte naturligt in i mina texter. Och jag har aldrig skrivit politiska texter. Men det är inte så att jag aldrig skulle vilja göra det, kanske dags att utforska nya områden. 

Vad var det som fick dig att känna att du ville satsa på musiken? 
- För att det är så jäkla kul. Det ger mig så otroligt mycket att hålla på med musik. Det ger mig utlopp för allt. Känslan av att skapa något och att andra kan lyssna och ta det till sig är beroendeframkallande. Det var framför allt när jag började spela på gymnasiet och började spela ihop med andra, gav konserter och började skriva som jag fastnade. Sen har jag bara följt det spåret sedan dess. Jag har aldrig riktigt funderat på det eller bestämt mig för att satsa, utan olika möjligheter har uppenbarat sig, och jag valde att hoppa på tåget. 

Kommer du ihåg den första gången du stod på scen? 
- Ja, i gympasalen i skolan sjöng jag en sololåt första gången, tror jag var 9 eller så. Skakade av rädsla. Men känslan som sköljde över mig efteråt glömmer jag aldrig. Första gången jag sjöng en av mina egna låtar på scen var på gymnasiet när jag var 16. 

Minns du den första artisten du verkligen fastnade för? 
- Jag älskade Alanis Morissette. Jagged Little Pill kunde jag helt utantill. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att ingen egentligen vet vad de pratar om, så bara kör på din grej och lita ALLTID på din magkänsla. 

Jag har förstått att du gillar 60-talet väldigt mycket, vad är det du har fastnat för med det årtiondet?  
- Fuzzgitarrerna och stämsången framförallt, haha. Generellt tilltalas jag av sent 60-tal och 70-tal väldigt mycket, vet inte riktigt vad det beror på. Hela viben. Jag tror mest på grund av att så många av de artister som jag fascineras av gjorde otroligt mycket bra musik under den perioden. Det finns något visst magiskt med vissa platser och tillfällen, de olika scenerna som existerade samtidigt eller influerade varandra. London, New Yorks The Factory och Chelsea Hotel på 60 och 70 talet, Laurel Canyon, San Francisco etc. Rent tekniskt gillar jag hur mycket dynamik, känsla och värme som finns i inspelningarna från den tiden. 

Foto: Philipp Gladsome

Du har flyttat runt en del, när skulle du säga att du känner dig som mest hemma? 
- När jag dricker kaffe hemma i min lägenhet och filosoferar med mig själv känner jag mig hemma. Med vänner och familj utspridda så kommer ibland känslan av att man inte känner sig hemma någonstans. Fast nu har jag bott i Berlin i 6 år, så det börjar kännas som hemma. Sen kommer "hemma" även alltid fortfarande att vara nere vid havet hemma i Höllviken där jag växte upp. 

Har du någon speciell anekdot från en spelning som du vill berätta om? 
- En gång spelade jag på en strippklubb (det var på reperbahn festival) med speglar på golvet, i taket och på väggarna, så ljudet bara studsade runt. Och det fanns en pole dancing-stång på scen. Backstage var i strippornas omklädningsrum, inklusive deras outfits. Klockan 11 öppnade den vanliga strippklubben, och stämningen blev eh… annorlunda. 

För några år sedan deltog du i tyska kvalet till Eurovision med låten Lalala, hur var det?  
- Det var kul, lite bisarrt men väldigt lärorikt. Jag har aldrig varit inblandad i en så stor produktion innan. Absolut en av de roligaste upplevelserna jag haft, men på något sätt också overklig. Jag kände mig som en alien på en ny planet. Som artist kände man sig liten och obetydlig, man var liksom bara en liten liten del av en stor maskin, och det fanns inte mycket tid till något. Jag har ju mest spelat på mindre klubbar tidigare, med direkt kontakt till publiken. Och det här var något helt annat. 

Kan du tänka dig att ställa upp igen? 
- Det har jag inte planerat, nej. Jag vet inte riktigt om mina nya låtar gör sig rätt i det sammanhanget. Om de återinför konceptet med liveorkestern kanske. 

Vad minns du mest från tiden med Shebang?  
- Bästa minnena har jag från Japan, när vi åkte dit på promotion-turné. Jag blev såld på det galna modet i Shibuya och köpte en japansk outfit och såg ut som en liten blond japansk emo resten av resan. Och Marina tappade en halv tand när vi åt soppa så hon fick åka till akut-tandläkaren i Tokyo. 

Vad skulle du säga är topp 3 saker som en inte får missa om en inte varit i Berlin innan? 
- Området runt Maybachufer utmed kanalen, där finns en marknad, bra restauranger och kaféer samt en hel del småaffärer. Klunkerkranich, en rooftop bar och kafé som ligger högst upp på parkeringsgaraget i Neukölln Arkaden. Det är riktigt fint, avslappnad stämning, ibland spelningar och fin utsikt över stan. Mauerpark är en stor och ganska turistig loppmarknad, men under sommaren har de söndags-karaoke vilket är hur roligt som helst att kolla på, med tusentals människor i publiken. Värt ett besök. 

Vad gör du helst en ledig dag? 
- På något vis är det svårt med lediga dagar som musiker. Det slutar ofta med att man sitter och spelar eller skriver ändå. Men nu när det börjar bli varmare ger jag mig ut med cykeln och cyklar genom Friedrichshain och Kreuzberg, umgås med vänner, går på någon utställning eller spelning. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig. 
1) Rumours med Fleetwood Mac (Bästa albumet. När jag hörde det första gången öppnades en ny värld) 2) Almost Famous (Penny Lane alltså.. ikon) 3) En buddistisk munk i ett litet tempel på Sri Lanka satte en hel del grejer i perspektiv för mig. 4) Paris (det var första gången jag reste iväg själv, bodde där en månad)

Lyssna på Dying inside you här nedan! 

torsdag 23 mars 2017

"Jag skrev min första låt på gitarr som sjuåring"

Foto: Press

Hösten 2015 släppte NOLA den hyllade EP:n Abyss. Nu är hon tillbaka med singeln Illusions, som snart kommer höras i en webbreklam för IKEA, och albumet Moral Overflow som släpps idag! Här nedan berättar Johanna Karlson som ligger bakom NOLA om albumet bland annat! 

Var kommer namnet NOLA ifrån? 
- Namnet ”Nola” är vackert och enkelt precis som dess latinska innebörd: liten klocka. NOLA låter som min musik gör: kraftfullt men mjukt med en sorgsen klang, som en kyrkklocka.

Idag släpps Moral Overflow, finns det en röd tråd genom skivan?
- Det finns en röd tråd, men det är kanske inte helt uppenbar vid första lyssningen. Det handlar framförallt om en sinnesstämning inom mig, som format texter och teman, och som förbinder låtarna till varandra. De är alla skrivna under en mycket speciell tid i mitt liv. Kanske är det bara jag som upplever detta som en röd tråd? Andra skulle nog säga att folkmusikreferenserna, subtila som uppenbara, är ett genomgående tema för plattan.

Berätta om singeln Illusions! 
- Illusions skrev jag för många år sedan. Om temat för Moral Overflow är hur jag hade det under några tuffa år så är Illusions kulmen på denna period. Låten skrevs i katarsis; ett plötsligt klimax, en upplysning, en rening, och efteråt började saker och ting vända långsamt. Illusions handlar om att nå en viss punkt där man inser att man är helt fel ute i livet och måste börja leta efter en annan väg. 

Lars Halapi har producerat och ni fick kontakt på ett speciellt sätt, vill du utveckla det lite? 
- Min farbror jobbar på en brädgård i närheten av där Lasse bor och där hade de träffats. Jag hade inte skrivit musik på flera år men hade precis skrivit och spelat in en demo till en av låtarna på albumet och lagt upp på MySpace. Min farbror skickade denna till Lasse som sedan tog kontakt med mig och föreslog att jag skulle komma och hälsa på honom i studion. Efter någon timme hade vi bestämt oss för att börja spela in ett album tillsammans, och sen började den månatliga pendlandet mellan Oslo och Österlen.

I april kommer IKEA ha med Illusions i en webbreklam. Hur kommer det sig? 
- En annan slumpmässig händelse! En bekant till mig skulle spela in en reklamfilm till IKEA och ville att jag skulle tonsätta den. Det visade sig att jag redan skrivit en låt som passade nästintill perfekt. Det enda jag behövde ändra var den sista radens sista stavelse. 

IKEA är ju något som de allra flesta i Sverige har en relation till, vad har du för relation till IKEA? 
- Ja, du… Jag känner rätt många som jobbar där faktiskt! Jag gillar Ikea.

Du har berättat att inspelningen skedde under en väldigt tuff period i ditt liv, hur mår du idag? 
- Livet gör ju ont, jag är övertygad om att jag alltid kommer att känna att det är rätt svårt att leva. Men man kan inte vara annat än glad när knoppar börjar brista och man äntligen får släppa sin debutplatta efter 100 år i studion!

När väcktes musikintresset?
- Jag har sett en film på mig själv som treåring när jag sjunger barnvisor med riktig whiskyröst. Jag skulle tro att det började där någonstans. Sen har pappa alltid spelat mycket musik hemma; jag minns att vissa låtar fick det att pirra ordentligt i kroppen när jag var barn. Jag tackar även mina föräldrar för att de föreslog att jag skulle börja spela gitarr istället för blockflöjt när det väl begav sig. Jag skrev min första låt på gitarr som sjuåring och har skrivit musik sedan dess.

Vilken var den första skivan som betydde väldigt mycket för dig?
- 100% Tracy Chapmans debutplatta från -88 och Crossroads från -89. Herregud, de drabbade mig verkligen; jag tror att lusten att sjunga och spela gitarr sprang ur detta. Jag tycker fortfarande att hon är en av de mest självklara musiker som finns.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Det var som sexåring i en liten kyrka i Lund. Jag sjöng en solovers på Jesus, du är bron över mörka vatten. Jag kan den fortfarande!

Din musik låter väldigt poetisk, både stämningen och texterna. Läser du mycket poesi?
- Jag tycker mycket om poesi i musikform. Jag lyssnar på texter och kan fastna hårt för vissa rader i låtar som jag tycker är extra vackert skrivna. Jag föredrar det metaforiska, eller snarare det icke övertydliga, både när jag skriver, lyssnar och läser. Det ger plats för kontemplation och tolkning, ibland en gåta att lösa. Läser jag poesi blir det Edith Södergran eller Tomas Tranströmer.

Hur privat kan du vara, när du skriver? 
- Jag tycker sällan att det finns någon mening med att skriva alls om det inte är helt och hållet ärligt och privat. Det är långt inifrån min inspiration kommer, och behovet att skriva i sig. Tur att man tycker om metaforer, liksom.

Vad brinner du för, förutom musiken? 
- Bland mycket annat så vill jag se mina medsystrar växa sig starkare, stötta varandra och fortsätta kämpa i denna eviga motvind som världen bjuder oss. Inte minst inom musiken saknar jag kvinnor i roller som ljudtekniker, producenter, skivbolagschefer, instrumentalister, och på scen över huvud taget. Som tur är finns det många bra förebilder, och fler lär det bli!

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 
- En riktigt bra dag börjar med lilla/stora sked med någon jag tycker om + kaffe på sängen. Resten av dagen kan se ut precis hur som helst, bara jag inte har något jag måste göra. Kvällen vill jag laga middag till några vänner och dricka bärs, kanske vara full och kär och dansa till disco på Grand!

Säg att jag drar till Malmö över en helg, vad bör jag inte missa? Var finns bästa maten? Var spelas bästa musiken? 
- Jag säger som alla andra: fa-la-fel. Det är det bästa med Malmö. Alla jag känner äter falafel minst en gång i veckan. Det är sjukt gott + billigt = bästa maten. Min favorit var Restaurang Sara, men jag har nästan förätit mig. Jag gick dit delvis för att de har bäst bröd, delvis för att en som jobbar där ser ut som en persisk prins! Malmö är vaggan för otroligt mycket bra musik och det finns gott om scener för oetablerade akter här. Jag tycker att Martin Axén som driver Far i Hatten och Grand är bra på att boka nya och duktiga band (bl.a. för att han har fixat flera spelningar till mig, ha! Tack Martin.)

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Jag är ganska bra på att rita, resten är nog ganska synligt.

Till sist, blir det turné i samband med att skivan släpps?
- Qui vivra verra.

Lyssna på Moral Overflow här nedan!

måndag 13 mars 2017

Mitt liv som förlossningsskadad

Foto: Privat

Jag heter Hanna Öhman och jag är förlossningsskadad. För drygt fem år sedan födde jag vår dotter och sedan den dagen i november 2011 har jag genomgått 25 operationer och är stomiopererad till följd av skadorna jag fick i förlossningssängen. Idag kämpar jag för alla födande kvinnor i Sverige, jag är en av initiativtagarna till nätverket Våga Vägra Förlossningsskador och driver en av Norrbottens största bloggar som handlar om just det – Mitt liv som förlossningsskadad. Jag kommer dagligen i kontakt med förlossningsskadade kvinnor. Kvinnor som, likt mig, har problem med underlivet och sjukdomar de fått till följd av förlossning. I en sluten grupp på Facebook finns vi, en grupp där vi kan stötta varandra, peppa och framförallt hitta likasinnade att lufta våra tankar och känslor med. Något som ofta slår mig när jag har kontakt med andra förlossningsskadade kvinnor är att vi har så mycket gemensamt trots att våra skador inte alls behöver vara av samma art. Jag säger inte att det gäller alla men många av kvinnorna jag har träffat och pratat med beskriver känslor som jag själv haft och gått igenom. 

För att använda mig själv som exempel så har jag alltid haft höga krav på mig själv, detta är något som jag jobbat otroligt mycket med i vuxen ålder. Tar jag mig an något nytt så går jag in med själ och hjärta för att göra ett så bra resultat som möjligt. Höga prestationskrav betyder ibland även prestationsångest och när jag förstod hur illa skadad jag faktiskt blev under min förlossning kände jag först skam. Jag hade misslyckats med något som jag trodde att kvinnokroppen kunde klara av "på egen hand", något som alla andra kvinnor lyckades med: Jag kunde inte föda barn ordentligt. Den här skammen jag kände gjorde att jag slingrade mig lite när jag fick frågan hur förlossningen gått. Jag skämdes för att berätta sanningen eftersom jag trodde att jag hade ”presterat dåligt" och att jag på något sätt svikit både mig själv men även min kropp. Jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag hade misslyckats med denna grundläggande uppgift som alla världens kvinnor klarade av - utom jag. Varför kunde inte jag fixa en förlossning utan att förstöra mitt underliv? Vad hade jag gjort för fel? Varför varför varför? När det en tid senare upptäcktes att min tarm och slemhinna inte hade läkt ihop kom nästa bakslag. Ännu en gång hade jag misslyckats med något som, i mina ögon, alla andra kvinnor klarade av: Att läka ihop efter förlossningen. Det tog mig ett bra tag att förstå och acceptera. 

Jag har gått igenom alla möjliga faser rent psykiskt och idag vet jag att jag aldrig haft något att skämmas över. Ångesten är sedan länge borta och idag finner jag tröst i att jag faktiskt kan hjälpa andra kvinnor och vara en stöttepelare för den som behöver mig. Samtidigt är jag medveten om att alla de här känslomässiga stegen jag gått igenom (rädsla, skam, skuld, förnekelse, ilska, ångest, nedstämdhet, sorg m.m) är helt normala och genom alla möten och mail-konversationer jag har med andra förlossningsskadade kvinnor så tror jag att det här är steg som många av oss går igenom. Jag känner igen mig så mycket i resonemang om hur man mår och hur skadan påverkar livet/familjelivet. Jag vet, jag har själv varit där. 

Idag, drygt fem år efter min skada, har jag kommit långt psykiskt. Trots de problem som varit (blodförgiftning, infektioner och operationer som avlöst varandra) mår jag idag väldigt bra och jag vet att jag som människa utvecklats otroligt mycket "tack vare" allt jag tvingats gå igenom. Jag är så mycket starkare nu. Vägen till välmående har inte varit spikrak och jag har då och då känt en enorm avundsjuka gentemot kvinnor som ”lyckats” så mycket bättre än mig med att föda barn. Denna avundsjuka grundar sig garanterat i mina egna prestationskrav. Idag blir jag istället lycklig och varm i hjärtat för de kvinnor som klarar sig bra i förlossningsrummet. Alla är inte lika lyckligt lottade och den skadade kvinnan har inte bara ett trasigt underliv (eller andra skador som till exempel delade magmuskler) att bearbeta, hon har även en stor psykisk resa framför sig och ett samliv med sin andra hälft som påverkas i allra högsta grad. 

Den förlossningsskadade kvinnan tvingas gå igenom saker både på egen hand och tillsammans med vänner/familj/partner som inte går att förstå om man inte varit där själv. Förlossningsvården måste utvecklas och eftervården måste bli bättre. Alla kvinnor har rätt till en trygg och säker förlossning och tillsammans kan vi göra skillnad. 

Du kan läsa Hannas blogg här