fredag 12 oktober 2018

Mina selfies blir bara bra under Earth Hour


Nu kan en förhandsbeställa min senaste bok. Det gör en enklast på http://www.litenupplaga.se/1849 (länken är klickbar). Där kan en även få mer information om boken. En kan även beställa boken direkt av mig, skicka mig ett mail på oskar.rickardsson@gmail.com. Boken kommer även att kunna beställas på Bokus och Adlibris

onsdag 10 oktober 2018

"Jag gör konst baserad på verkligheten. Där det inte bara är fest och dans, utan även PMS, glutenintolerans och annat krångel"


Hört talas om Idanceforcookies? Det är konstnären Kim Kennegård i Göteborg som ligger bakom namnet. Hon har den senaste tiden fått lovord från Gunilla Persson och hennes konst har blivit delad på sociala medier av Linnéa Claeson, Miriam Bryant, Mia Skäringer och Stina Wollter. Hennes konst blandar den Göteborgska vardagen med skildringar av verkligheten, både från den mörka och ljusa sidan. Här nedan berättar Kim mer om sin konst. 

Beskriv dig själv! 
- Kim, 33 år, rolig, snäll, gillar pyjamas och snus. Har en sambo och ett perfekt 7-årigt barn, som heter Tintin. Bor i Majorna, Göteborg men är ursprungligen från Hufvudstaden. Älskar att måla och skapa, jag gör konst baserad på verkligheten, ofta min egen, men även många andras. Där det inte bara är fest och dans utan även PMS, glutenintolerans och annat krångel. 

Hur kommer det sig att du började göra tavlor? 
- Jag började redan för ca. 10 år sen, men tröttnade, som jag ofta gör med nya hobbys. Sen har jag haft svårt att hitta tid till det samtidigt som jag parerat familjeliv med heltidsjobb. Men efter en välbehövd tjänstledighet så insåg jag att det är det här jag vill göra och fick ganska direkt väldigt bra respons. Så på den vägen är det.  



Vad vill du utforska/förmedla med din konst? 
- Jag har inget bestämt tema i tavlorna, men det blir ju per automatik ett mönster eftersom det är mina tankar och känslor. Jag har nästan alltid med en text på varje tavla, som liksom binder ihop säcken lite. Det kan vara en hålögd alienliknande figur, men då kanske jag har en mer positiv text, jag älskar kontraster. Ett tag så gjorde jag gulliga enhörningar i regnbågsfärger, för att bryta av allt gull så stod det olika typer av fula ord över. Den med ”håll käften” blev väldigt populär. Sen har jag en stor fanbase bland tjejer med PMS/PMDS pga. att jag kan lätt sätta mig in i hur dom känner, då jag har samma. 

- Ibland är livet nattsvart, då gäller att hitta sätt som får en att hålla sig över ytan. För många har det varit att införskaffa en av mina tavlor och det är ju en helt fantastisk känsla som konstnär. Att man får vara med att hjälpa till. 

Vad vill du säga till folk som tar del av din konst
- Jag har en väldigt fin dialog med de som kommenterar och mailar. Innan jag började med detta, så hade jag stött på rätt så urkassa personer med en dålig agenda. Men tack vare alla fantastiska människor som finns därute, så har jag successivt ändrat hela min syn på mänskligheten. Haha, stort va? Men det är stort. Är du helt ny och kommer in på till exempel min Instagram för första gången, så vill jag mest bara hälsa dig välkommen och hoppas du stannar! Som det står på en av mina tavlor: ”kom igen det blir kul!” 



Hur ser din skapandeprocess ut? 
- Åh, önskar verkligen att jag skulle kunna svara något häftigt här, som får mig att låta superintressant. Som att jag drar på mig min konstnärsrock, dricker lite rödvin och dansar mig fram med penseln genom livet. Men jag har på mig mjukisbyxor, har två portionssnus under läppen, en kopp kaffe nära tillhands och sen börjar jag med att måla en bakgrund. Efter det så kommer motivet av sig själv. Efter ca. en dosa snus så är jag klar för dagen och då går jag hem från studion och då börjar ofta jobbet på det sociala medierna. 

Var finner du mest inspiration? 
- Den hittar jag överallt. Men oftast hos människor och deras beteenden. Man kan hitta mycket gott där. Sen måste man våga visa upp sig själv, hur man själv känner. Kan vara lite läskigt att vara självutlämnande till en början, men sånt ger sig med tiden och allt eftersom märker du att du är inte konstigare än någon annan. Det kan ju alltid vara en tröst för någon. Jag är uppfostrad till att älska mig själv, så ibland får jag tona ner mig lite, för att det inte ska komma ut fel. Men tavlan med texten ”Jag är fan bäst” är det många som vill ha och jag älskar det! Alla ska fan känna att dom är bäst! 

Tar du emot önskemål på tavlor?
- Ja, ibland kan jag ändra färger och text om det är för att någon känner att den skulle göra skillnad och peppa. Men det är alltid mina egna motiv. Sen väljer jag noggrant vad jag ändrar texten till. Jag skulle aldrig gå med på något rasistiskt eller annat dumt. 

Hur tror du Göteborg har påverkat dig som konstnär?
- Det vet jag faktiskt inte, men det kan vara så att staden i sig får mig att gå ner i tempo och då möjliggör det att jag lättare kan koncentrera mig på skapandet. Sen gillar jag att måla spårvagnar… och det hade nog inte kommit till mig om jag bott kvar i Stockholm, men det kan man ju inte veta.



Vilka konstverk är du mest nöjd med och varför? 
- Jag har ett par stycken, ett porträtt på Sten-Åke Cederhök, mina hålögda gubbar och småfåglarna som säger ”pip pip motherfucker” och har ett uppochnervänt kors i pannan. Men jag gillar alla tavlor, har ofta separationsångest när dom ska iväg till olika kunder. Men det där får jag bara jobba bort, snabbt! 

Har du själv någon favoritkonstnär? 
- Älskar Hejhejvardag, Lars Lerin och allt med Jan Stenmark! 

Din nästa vernissage är 19 oktober, då du också kommer samarbeta med Captain J Photography, berätta mer om vernissagen och samarbetet! 
- Åh det är ett roligt samarbete. Kaptenen Jesper är en återkommande kund hos mig och har genom det lärt känna honom. Han har fotograferat mina tavlor förut både på vernissager och annat i reklamsyfte. Eftersom branschen är tuff och det är många som vill synas så tänkte jag att det vore kul att ta in en gäst som då kanske får sig en liten skjuts framåt. Det jag inte visste när jag frågade Jesper om han ville vara med är att han är färgblind, vilket gör det hela lite extra komplicerat (humoristiskt), då jag jobbar med mycket färg. 

- Sen att han är från Sandviken och jag från Stockholm gör det också lite extra speciellt då jag döpt vernissagen till ”e du go eller!?". Det är en skildring av Göteborg. Men det är med värme och kärlek vi tagit oss an Göteborg och vi ska försöka få ihop en utställning där vi på nåt sätt flätar ihop mina tavlor med hans fotografier. Om vi lyckas? Det återstår att se! Alla är hjärtligt välkomna för att komma och kolla in resultatet. 

Vad finns i kikaren för framtiden?
- Svår fråga, men vill gärna kunna fortsätta med detta till vardags. Det är en fantastisk känsla att göra det man älskar, dagligen. Så jag hänger på så länge det bara går, förhoppningsvis hela livet, haha. 

Till sist, vad stör du dig mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier? 
- Det beror helt på humör, har jag PMS så stör jag mig på nästan allt. Så då är det lika bra att bara skita i det. Har avföljt alla på Facebook till exempel, så jag kan välja när jag vill se olika personers statusuppdateringar. Så slipper det hoppa grodor. 

- Vad jag älskar mest? (lång tystnad)
Bilder på hamburgare.

Följ Kim och hennes Idanceforcookies på Facebook här och på Instagram här

torsdag 27 september 2018

"Vi kallar honom för George och menar då både Harrison och Martin"

Foto: Press

AstroMike Gordon släppte nya albumet On Cloudy Days den 21 september. En skiva som är fantastiskt bra att värma sig med, med höjdpunkter som A-OK, Julia och Real Man. Intimt och teatraliskt, storslaget och vackert. Här nedan berättar sångaren och låtskrivaren Christoffer Csanady om musiken, nya albumet och om astronauter. 

Vi börjar i rätt ände. Beskriv AstroMike Gordon! 
- Ett crooner-popband med en förkärlek till det teatraliska. 

Det låter lite superhjälte-aktigt, finns det någon speciell historia bakom? 
- Jag har alltid fascinerats av astronauter. Främst av vad det måste göra med dem att uppleva det där. Att se att jorden på riktigt bara är en prick i ett oändligt hav av mörker. Och sen måste de återvända och vara en prick i ett oändligt hav av människor som saknar denna insikt. Jag tror att många av oss känner sådär. Att vi är ensamma om våra upplevelser och tankar. Jag gör det i alla fall och genom AstroMike Gordon kan jag sjunga ut mitt känsloliv helt ohämmat. 

Hur skulle du själv beskriva ert sound? 
- Där någonstans i gränslandet mellan det banala och det pretentiösa hamnar vi. 

Vad är On Cloudy Days för en slags skiva? 
- Det är en skiva för den som stillsamt drömmer om det storslagna. En skiva som tog över två år att spela in och som aldrig hade blivit av om det inte hade varit för vår gitarrist och producent Tomas Borgström. Vi kallar honom för George och menar då både Harrison och Martin. Vi kallar honom aldrig för Max. 

Jag fastnade för fina A-OK, berätta lite om den! 
- Ja! Vad kul att du gillar den. Det är faktiskt den absolut nyaste låten. Jag hade ett flyt i skrivandet och skrev Adéu, Lonely Astronaut och Fun In The Sun nästan i ett svep. Efter det kände jag mig lite djärv och vågade skriva någonting enkelt och tydligt vilket blev A-OK. Texten har legat och väntat på rätt låt i flera år. Jag ville skriva om hur onödigt det blir att veta så mycket om en före detta när det tar slut. Varför ska jag minnas din skostorlek och vad din morbror heter när du har lämnat mig? 

Berätta om den fina videon till Real man! 
- Det är en lek med könsroller till en låt om manligt ideal. En låt som skildrar den där inre monologen som jag tror att många män har haft på sistone. Den där monologen där man skalar av fler och fler lager för att sen inse att man kanske inte är helt oskyldig ändå. 

Var kom videoidén från? 
- Jag fick den där bilden av en kvinna i mustasch som sjöng och allt föll på plats. Idén stannade liksom kvar för länge för att kunna låta bli att förvekliga den. Sen arbetade jag och min bror fram det färdiga resultatet tillsammans med Bianca som spelar huvudrollen. 

Foto: Press

Vad vill du att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
- Drömmen är att göra musik som känns intim. Något du lyssnar på i ensamhet utan att prata om det med andra. Inte för att du tycker att det är skamset att lyssna på utan för att du vill behålla den för dig själv. 

Hur vill du att det ska vara att gå på en AstroMike Gordon-spelning? 
- Det ska inte direkt vara en kul kväll. Man får gärna ha roligt såklart. Men vi försöker nog skapa en upplevelse som stannar kvar lite. Det är absolut något av ett skådespel. Om någon gråter, vilket bara har hänt två gånger, så är allt i balans i flera veckor. 

Vilket har varit ert mest minnesvärda gig så här långt? 
- Vi har ändå hunnit göra lite alla möjliga typer av spelningar. Ibland helt fel publik. Och ibland helt fel ställen. Men den mest passande spelningen vi har gjort var nog i Darmstadt på en teater. Allt från inredningen till publiken och ägarna kändes helt skräddarsydda för oss. Och vi fick göra två set med en paus i mitten vilket innebar att vi kunde göra ett klädbyte. En dröm gick i uppfyllelse. 

Hur ser processen ut, från idé till färdig låt? 
- Jag skriver all musik och alla texter. Oftast har jag en klar vision om hur det ska låta. Men i samma sekund som hela bandet bjuds in blir det allmängods. Jag har fått lära mig att släppa efter där och lita på bandet. En enorm del är också inspelningsprocessen. Där får vi helt enkelt bara lita på Tomas.

Influeras musiken i sig av platsen ni spelar in på? 
- Vi inspireras nog av utrustningen främst. Fina gamla tyska mixerbord och mikrofoner från 60- och 70-talet ger ju ett fantastiskt ljud men man ska inte underskatta känslan det också ger. Vår musik hämtar mycket inspiration från just de årtiondena. Det hade känts mindre passande om vi hade spelat in på en laptop med digitala plug-ins. 

Hur tycker du Malmö mår som musikstad? 
- Helt ok ändå. Som musikkonsument tycker jag att Malmö mår utmärkt. Det finns otroligt många fina klubbar och ännu fler fantastiska band. Men som musiker skulle jag önska att det fanns lite bättre villkor ändå. Det förväntas lite för ofta att man ska spela nästan gratis. 

Om alla i bandet får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Roxy Music - Avalon, Bo Hansson - Sagan om ringen, John Coltrane - A Love Supreme, Scott Walker - 3 

Säg att ni får anordna en festival i Malmö, vad skulle känneteckna just den festivalen?
- Det skulle vara en genreöverskridande festival. Vi rör oss alla i många olika genrer och lyssnar på musik av alla möjliga typer. En gång arrangerade vi en klubb med vårt egna skivbolag, Paltunes, där vi hade allt från klassiska romanser för sopran och piano till AstroMike Gordon och den Danska folkduon Kirsten & Marie. Fantastisk musik oavsett genre skulle det bli. 

Till sist, vad tycker du behöver förändras i den svenska musikindustrin för att skapa mer jämlika förutsättningar? 
- Vi som musiker bär inte automatiskt ett ansvar för att skapa jämlika förutsättningar. Detta är en fråga som bör ställas främst till klubbarrangörer och industrifolk. Jag som person intresserar mig och funderar väldigt mycket på frågan men huvudansvaret ligger hos arrangörerna och på det kulturpolitiska planet. Musiker och artister, oavsett kön eller etnicitet, försöker bara nå ut med sin musik. Musiken räcker. Musiken har ett egenvärde. Vi verkar ha glömt bort det. Vi behöver inte motivera dess existens på något annat sätt.

Lyssna på On Cloudy Days här nedan!

onsdag 12 september 2018

"Sluta älta är, liksom Sluta sura, mina ledord"

.
Foto: Jonatan Fernström

Timo Räisänens senaste skiva Tro, Hat, Stöld kom för drygt ett år sedan. Senaste singeln Nikotin, alkohol och jag kom i somras. I sommar har han även varit ute på turné och i vinter spelar han både i Stockholm och i Göteborg. Här nedan berättar Timo om uppväxten, Her Majesty, Göteborg och drömsamarbeten. 

Om du skulle beskriva dig med hjälp av ett klipp på Youtube, vilket skulle det bli då? 
- Det får nog bli det med chimpansen som pillar sig i rumpan, luktar på fingrarna och trillar ner från grenen han sitter på. Klassiskt och tidlöst. 

Vem var du när du växte upp? 
- Klassens clown, umgicks med allt och alla. Hade då som nu ett driv att ta kontakt och kommunicera. 

Minns du vad du drömde om som barn? 
- På natten om att plötsligt stå naken på skolgården, på dagen om hundar och tjejer. 

Kommer du ihåg första gången du stod på en scen? 
- Ja det var katedern i treans klassrum med mitt band Kobra Khan. 

Hur ser du på Her Majesty idag? 
- Ömt. Glatt. Trasigt och stundtals lite sorgligt. Den där tiden hade nog kunnat vara väldigt mycket mer utvecklande för oss alla om vi bara hade tagit det lite lugnt. 

Cut me är fortfarande en av de låtarna som drabbat mig allra hårdast. Var det svårt att lämna ut sig så? 
- Inte alls. För mig har låten alltid fått gå före andra ställningstaganden. 

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om? 
- Låttexter, har jag genom alla dessa år märkt, är så mycket en tolkningsfråga in the eye of the beholder. Man skulle kunna vara mycket mycket tydligare än vad jag är, och ändå så skulle det finnas hundra olika tolkningar per hundra lyssnare. Så nej. 

Hur ser du på ditt debutalbum idag?
- Nakenheten och det direkta i både det musikaliska och i tilltalet på Lovers are Lonely gör mig stolt över mitt 23-åriga jag. 

Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än? 
- Det här skulle kunna bli en egen intervju. “Allt” kan vi väl säga för att korta ner något. Sörjer bara att jag inte behärskar allt. 

Har du något drömsamarbete? 
- Ja många, mest inom den cross-over/klassiska världen. Nils Frahm, Lang Lang och Sophie Hutchings. 

Foto: Jonatan Fernström

Finns det någon särskild skillnad på scen-Timo och utanför scenen-Timo? 
- Inte så att jag drar på mig någon scen-persona men energin som uppstår av att stå där och sjunga ut hjärtat inför en publik kan vara lite svår att överträffa. Utanför scenen-Timo surar lite mer helt klart.

Vad känner du för Göteborg idag? 
- Älskar Göteborg. Men inte som när jag bodde i staden. Vi har slitits itu lite av vägtullar och parkeringsplatser och såna tråkigheter. 

Brukar du läsa det som skrivs om dig? 
- Inte längre. Försöker att låta bli. 

Säg att du skulle anordna en festival, vad skulle känneteckna just den festivalen? 
- Kampen för avkriminalisering. Eller med ett annat ord, medmänsklighet. 

Vad önskar du att du hade mer tid till? 
- Jag ödslar inte min tid åt att fundera så. Sluta älta är, liksom Sluta sura, mina ledord. 

Finns det något särskilt som du är rädd för? 
- Döden. Misslyckande. Människan och framtiden. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att det aldrig blir roligare ju mer man dricker. 

Om du inte hade blivit musiker, vad tror du att du hade sysslat med då? 
- Jag har aldrig funderat på några alternativ men jag tror att jag hade kunnat syssla med i princip vad som helst och tyckt att det var hyfsat roligt. Gärna kirurg, parterapeut eller sektledare. 

Det är ju valår i år, tycker du att det är viktigt att som artist ta ställning? 
- Som artist tar man ställning för att man har ett behov av att göra det och då gör man det genom konsten. Annars tycker jag inte alls det är viktigt, om ens önskvärt. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) person 3) plats 4) årtionde som betytt mycket för dig som artist! 
1) The Divine Comedy - Cassanova. 2) Min fru. 3) Göteborg. 4) Jämt skägg mellan 00-talet och 00-talet. 1800/2000.

Lyssna på singeln Nikotin, alkohol och jag här nedan! 

måndag 10 september 2018

"Jag stör mig mest på faktaresistens, intellektuell ohederlighet och bristande källkritik."

Foto: Press

Anders Nilsson har tidigare mest skrivit låtar till andra. Nu gör han musik under namnet Skogebrandt. Senaste singeln Tried är en lågmäld och vacker skapelse. Här nedan berättar Anders om uppväxten och musiken. Och så fick vi in film på ett hörn. 


Du växte upp i byn Gällö, hur var din uppväxt där? 
- Jag har många fina minnen från Gällö. Bland annat saknar jag närheten till naturen, med skog perfekt lämpad för orientering, samt det vackra läget vid Revsundssjön. I en omröstning i en lokaltidning 2015 utnämndes Gällö till “Jämtlands Twin Peaks”, förmodligen mycket tack vare sågverket och dess iögonfallande placering i utkanten av byn; det är dessutom en av ortens största arbetsplatser. Då jag är mer av en vård/skola/omsorg-kille, bejakade jag lärarbarnet i mig och jobbade i kommunens Kulturskola ett antal år på 2000-talet.

Hade du någon speciell roll när du växte upp? 
- Jag har nog inte tänkt på det sättet, att man nödvändigtvis har en särskild “roll” som definierar en, men jag vill tro att jag spelade mig själv. Men visst, om skolgången var som i en stereotyp, amerikansk high school-film, var jag nog en av nördarna.

Minns du när musiken kom in i ditt liv för första gången?
- Först var det väl i hemmet, där det sjöngs en del barnsånger, Astrid Lindgren och annat som var gångbart under 1980-talet. Sedan började jag själv spela fiol i lågstadiet och på den vägen var det.

Du bor numera i Stockholm, längtar du någonsin tillbaka till Jämtland?
- I sommar har jag varit mycket i Östersund och fått min dos av efterlängtad lokalpatriotism. Jag trivs att vara i Jämtland och jobbar dessutom ofta på distans, vilket är en frihet jag värdesätter då jag periodvis kan vara ganska ombytlig och flexibel.

Om du skulle beskriva den kommande EP:n som en plats, vad är det för slags plats och hur mår människorna där?
- I så fall är det antingen en mindre ort, eller en storstad som främst befolkas av folk som kommer från mindre städer och byar. Människorna där mår som folk gör mest; det är upp och ned och tillvaron puttrar på. Ibland bryts det inrutade av något utöver det vanliga, men för det mesta handlar det om att hantera livets förgänglighet och mysterier.

Är det någon låt på EP:n som du känner lite extra för?
- Alla låtar har något som tilltalar och sticker ut, tycker jag nu när EP:n är klar. Annars, när jag är mitt i processen, blir jag lätt trött på mina egna låtar. Det brukar dock alltid vända till sist och jag kan betrakta verket som en fristående skapelse, redo att skickas ut i världen.

Blir det lite spelningar i höst också?
- Det lär bli någon spelning i samband med EP-releasen men utöver det vågar jag inte lova något. Målsättningen är dock att kliva ut ur studiogrottan och spela mer. I våras gjorde vi (jag och grymma slagverkaren Jesper Lagström) en liten live-premiär för att testa materialet, vilket gav mersmak.

Var kommer ditt artistnamn ifrån?
- Det är ett släktnamn som jag med stolthet använder som alias. Jag gillar hur namnet ser ut i skrift, lantligt och adligt på en och samma gång (åtminstone i mitt huvud). Enda nackdelen är att Google-sökningar ibland föreslår ordet “skogsbrand”.

Senaste singeln heter Tried, berätta om den!
- Texten är skriven av en av mina vapendragare, Fanny Mardirossian, och handlar om att inte skämmas för att satsa på sig själv. Som kuriosa kan nämnas att låten är inspelad helt utan “klick” och har inget givet tempo. Jag gjorde ett par-tre tagningar, där jag spelade piano och sjöng låten rakt igenom och sydde ihop de bästa delarna utifrån det. I vanliga fall brukar jag alltid spela in pianot först och sedan lägga sång, men det var roligt att på detta sätt närma sig det live-orienterade.

Var finner du mest inspiration?
- Från guldkorn i musikhistorien, samt filmer och tv-serier. Jag har ingen ambition att försöka vara cutting edge, så för mig är det naturligt att gå retro och hämta inspiration från de som banat väg för oss andra.

Du har mest skrivit till andra musiker innan, hur kommer det sig att du ville satsa på ett eget projekt nu?
- Även om detta inte är första gången jag sjunger i ett solo- eller artistprojekt, kände jag att jag verkligen ville grotta ned mig i mitt eget skapande, en gång för alla. Det krävdes en del eftertanke då det var lättare sagt än gjort att komma underfund med hur jag ville ha det. Jag insåg till sist att jag ska göra musik jag bottnar i och inte försöka tävla med någon annan än mig själv. Sedan har jag fått ovärderlig hjälp på vägen, dels från de jag har skrivit med, dels tidigare nämnda Jesper som jag har spelat med genom åren.

Du är även filmkritiker, om du nämner tre filmer som förändrat något hos dig, vilka skulle det bli? 
- Precis, ibland skriver jag i egenskap av skribent eller kritiker. Det är svårt att välja bland många starka titlar, men spontant kommer jag att tänka på coming of age-berättelsen ​Stand by Me​ (1986), som håller än idag. Oliver Stones ​JFK​ (1991) är konspiratorisk men jag är ett fan av filmer som handlar om sökandet efter sanning och rättvisa; det gäller även filmer som ​The Insider​ (1999), där Al Pacino spelar den legendariske CBS 60 Minutes-producenten Lowell Bergman.

Har förstått att du gillar David Lynch, vad tyckte du om tredje säsongen av Twin Peaks?
- Nog för att jag gillar makligt tempo, men säsong tre var tålamodskrävande, på gränsen till plågsamt långsam. Jag respekterar vad David Lynch ville göra men ska inte sticka under stol med att jag blev lite besviken. Jag vill dock framhålla avsnitt åtta, som bjöd på utmärkt, skruvad skräck och var i stort sett som en fristående tevefilm. Det avsnittet får högsta betyg och jag skulle gladeligen se om det.

2010 drog du och en vän ut på en road trip genom USA, vad minns du bäst från den resan? 
- Japp, vi är jämnåriga och firade vårt 30-årskrisande genom att göra en kust till kust-resa i USA. Bland många höjdpunkter var när vi hittade en location från ​True Blood​, ett litet blått hus som syns i seriens vinjett, beläget vid ett träsk i Louisiana. Ägaren var biodlare och skrämde upp oss när han berättade att det inte var helt ovanligt att alligatorer kunde få för sig att kravla upp på tomten...

Är det något du längtar efter att göra igen?
- Verkligen! Vi får se om det blir en favorit i repris när vi båda fyller 40...

Till sist, vad stör du dig mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
- Jag älskar när folk debatterar och triggar gärna igång diskussioner mellan personer som inte känner varandra. Jag stör mig mest på faktaresistens, intellektuell ohederlighet och bristande källkritik.

Lyssna på Skogebrandts senaste singel här nedan!

måndag 20 augusti 2018

Vi håller varandra vid liv

Har en varit med om något hemskt så uppmärksammas det mest när det ledde till en favoriserad text, delad av hundra tusen, hur ångesten försvann och bidrog till en karriär, men den ångesten som bara leder till påsar under ögonen, sömnbrist och noll inbjudningar till event på Facebook ska vi vara tysta om. Och en är tråkig om en säger nej, ännu tråkigare om en blir utbränd för att en alltid ville vara till lags och aldrig sa nej. Och samhället har blivit fullt av fake news och konspirationsteorier, verkligheten känner sig sviken när vi bara läser rubriken, Trump kläcker ur sig ännu en konspiratorisk spya, jag trodde vi hade tillräckligt med problem för att vi skulle slippa hitta på nya. 

På Instagram tävlar vi om vem som har den härligaste sommaren och den bästa ångesten, ja, ni vet, den som ledde någon vart. Kanske till en självhjälpsbok, en meme, ett visdomsord. För i samhället vi har ska vi slita och ila, kila och stila, inte vara trött och utbränd och bara behöva vila. Men vi behöver kanske ett nytt perspektiv, inse att många ser andra värden med sina liv. Vi är många som pressas att gå rakt och stadigt fast vi ständigt vinglar, vi är många som hellre samlar ork på toaletten än minglar. 

Det anses ganska fult att vara nöjd med att bara vara sådär, vara nöjd med att inte ha gjort karriär, att inte alltid orka prestera, leverera, men jag är fortfarande kopplad till kontakten och behöver återhämtning för att inte krackelera. Mina selfies blir bara bra under earth hour och jag gör oftare fel än rätt, men det verkar rätt omöjligt att vara perfekt, en glad fasad rämnas snabbare än en dominorad. Allt jag vill ha och behöver är er och tid att vara med er. Vi ger varandra nya perspektiv. Vi håller varandra vid liv.

måndag 13 augusti 2018

Britney Spears på Göransson Arena, 11/8 - 2018


Det går att se på den här konserten på lite olika sätt. Just som konsert så är det inte särskilt bra, Britney väljer att inte interagera med publiken och det är playback som gäller. Så det som gäller denna varma kväll i Sandviken är en show snarare än en konsert, olika dansnummer till förinspelad sång. Showen Piece of me har Britney gjort sedan 2013, främst i Las Vegas. För första (och sista) gången når den Sverige. Senaste gången hon spelade i Sverige var för sju år sedan. 

Att Britney inte tar så många toner från scenen, mer än högst sporadiskt mellansnack, gör att mycket energi går förlorad. Det är mycket tricks, klädbyten och specialeffekter, men jag tror att Britney hade vunnit på att vara mer avskalad, mindre effekter, mer på riktigt. Det är lätt att det blir rörigt och för mycket. Som konsert sett så berör det inte så mycket, men det är en välarbetad show som underhåller. Det är gasen i botten och over the top nästan hela tiden. Under nittio minuter delas showen upp i sju akter. Den sista akten, som inleds med Toxic, är klart starkast och får med sig publiken. Under avslutande Till the world ends exploderar den varma arenan i konfettiregn. 



Britney verkar en aning loj under konserten och vad som skiljer denna konserten från de övriga turnén är nog väldigt lite. En person bjuds upp på scenen under Freakshow och uppmanas att gå runt på alla fyra medans Britney smiskar honom. Det känns en aning smaklöst. Smaklös var även förbandet, rapparen Pitbull. Hela framträdandet kändes väldigt sexistiskt och budskap som ”She says she won’t but I bet she will” känns riktigt unkna. 



Absolut så underhåller Britney, även om det hela känns väldigt mekaniskt och utan riktig känsla, många av låtarna är i grunden väldigt bra, glad och klubbig pop, men det är den kärnan hon behöver återgå till även live, där musiken får en mer framträdande roll och tar ett större kliv in i verkligheten. Det behöver bli mer på riktigt, mer blod än mekanik. Där svetten inte bara kommer av en varm arena, utan också att hon anstränger sig för de som har kommit för att se henne.