fredag 8 december 2023

Josefin Berger - Rövarsången

Foto: Press

Josefin Berger har tidigare tolkat Vargsången ifrån Ronja Rövardotter och nu är det dags för Rövarsången att få klä sig i Josefins värld, i hennes kläder. På albumet A new dawn (Where I can blossom) sjöng Josefin bland annat om Ronjas födelse och det står helt klart att Ronja betyder mycket för Josefin. Mycket av visorna från Astrid Lindgrens värld är några av mina favoriter. Bland annat då Rövarsången, Vargsången och Törnrosdalens Frihetssång från Bröderna Lejonhjärta. Det är något så fridfullt i både Rövarvisan och vargsången, samtidigt som ett vemod knackar på i Törnrosdalens Frihetssång. Jag hade den länge som ringsignal på min telefon. Den är oerhört vacker. 

Josefin har ett speciellt uttryckssätt överlag och hennes musik är alltid spännande att få ta del av. I texterna märks kärleken till det fria, de öppna fälten å ena sidan, skogarna och å andra sidan sagorna, friheten man kände när man var barn. Jag kan själv känna den där friheten när jag går vid Fjärås Bräcka utanför Kungsbacka. Bara natur som omger mig. Det är både fritt och fridfullt. 

Josefins tolkning av Rövarsången är drömsk och meditativ. Den blandar ett skogslandskap med ett elektronisk dito. Det blir mycket stämningsfullt. Vacker stämsång och drömmar som springer jämsides med friheten i ett elektroniskt landskap. 

Lyssna här nedan!

Fem album: Derriere Le Miroir

Foto: Nick Kampmann

Idag gästar Ralf Jesek (även I-M-R, T-HE) och Kai Kampmann (även T-HE) från darkwave-bandet Derriere Le Miroir bloggens serie "Fem album" där artister berättar om fem album som inspirerat dem under deras karriär. Bandet bildades av Kai, Ralf och Nicole Rellum. De har nyligen varit på turné i Tyskland, Belgien och Spanien och jag har alltid uppskattat bandets förmåga att kombinera mörker med dansanta melodier. Senaste albumet In flux kom 2016 och det var en fantastiskt fin comeback. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

The Cure - Seventeen Seconds (1980) 
This album creates atmosphere with minimal means and great songs. And that really impressed me at the time when I discovered it (around 1984). And inspired me, of course. 

New Order - Low-Life (1985) 
Simple, catchy compositions which live from their arrangement layers. A blueprint. 

Compilation: Sarah Records - Temple Cloud (1990) 
A bouquet full of melancholic indie pop songs. Strumming guitars and sad vocals. All great bands. Gave me a lot of ideas back then. 

Fad Gadget - Gag (1984) 
Frank Tovey was a sadly underrated, radical genius. His last album as Fad Gadget was his catchiest - to my ears. Almost near to synthpop. He followed his ideas alone. Admirable. 

The Pale Fountains - From Across The Kitchen Table (1985)
Brilliant eccentric guitar pop. Always a foot off the mainstream. Especially the guitar solos are "special". They taught me to do not care too much for accuracy. 

/ Ralf Jesek 

The Cure - Three Imaginary Boys (1979)
The band was crucial for the friendship between Ralf and me. Without the realization and the exchange that we have the same taste in music, we wouldn't be here today. 

Depeche Mode - Construction Time Again (1983)
It probably grapped everyone in one way or another. Using samples was really new. 

Einstürzende Neubauten - Halber Mensch (1985)
"More commercial"? No idea, but for me also a great Hansa Studio production, like Bowie, DM and Nick Cave. 

Mike Oldfield - Tubular Bells (1973)
This album impressed me as a teenager - even more by the fact that Oldfield plays almost all the instruments than by the music itself. 

Pixies - Doolittle (1989)
Regardless of the praise from other artists, the bass on Gauge Away was and still is formative for me to this day. "Simple" and unique!

/ Kai Kampmann

Lyssna på Derriere Le Miroir här nedan!

Raketklubben - Stjärnfallet

Omslag av Hampus Håkman

Raketklubben var nära att knipa en slags hedersplats på min årsbästalista över album som släppts i år. Deras Vuxen & Heartbroken var förstås inte ett album, men det berörde mig otroligt mycket, särskilt låten Villagatan. Ett brev från en barndom som inte var helt enkel och jag älskade förmågan i texten att förklara något svårt utan att döma. Sommartid var en avslappnad pärla och titelspåret bar på ljusa sommarnätter i tonerna. En visslande hjärtesorg. Jag gillar verkligen kontrasterna som bandet gärna leker med. 

Nu är bandet tillbaka med en cover på Markus Krunegårds gamla Stjärnfallet. Det var en av de låtar jag själv föll för när jag upptäckte Markus musik. Själv har jag tröttnat lite på låten sen dess men det är fint att få höra låten ur ett nytt perspektiv, med två röster i refrängen och även om låten går i samma tempo som originalet så blir det ändå något nytt och spännande. Bandet har tidigare spelat låten och hade med en tolkning av den i sin julkalender för tre år sedan. Nu som då är det en vacker och finstämd cover. En version som ger låten nytt liv, nya lungor. Omslaget är för övrigt fantastiskt fint, signerat Hampus Håkman. 

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Kyss mig bonne nuit


Senast jag skrev om Ida Grattes musik var det när jag recenserade albumet Vi måste prata. Jag lyssnar på det ofta och jag ser den tydliga gemenskapen å ena sidan och samhället som misslyckas att stötta och förebygga än tydligare ju mer jag lyssnar. 2023 har varit ett fruktansvärt år för många, med krig, våld och olika former av otrygghet och mycket av det målas upp på Idas album, samtidigt som gemenskapen och vänskapen målas upp jämsides. Den som får en att stå pall på något sätt i en jobbig värld. ”Jag vill bara veta att du lever” är en rad som säger så mycket. 

Ida har idag släppt den akustiska singeln Kyss mig bonne nuit. Det första jag tänker på när jag lyssnar på texten är när jag och min fru gått över Skanstullsbron. Det blir lite extra fint när man kan tänka i sitt liv lite lite i någon annans texter, i någon annans musik. Ida målar upp ett vinterklätt Stockholm med små detaljer om att hennes cykel har frusit fast. Det känns personligt och väldigt fint. Det är en kärlekshistoria som målas upp, som en jättefin kontrast till vinterkylan. Idas kärlek är från Paris och ömheten, känslorna täcker varje ord. Varje mening blir till en fin kärleksförklaring.

Lyssna här nedan!

Maja Gödicke - Dig

Foto: Press

En värld att ligga vaken i
heter Maja Gödickes kommande album, vilket är det andra i ordningen. Första singeln ut heter Dig och den släpps på nystartade Knippla Records. Jag lyssnade igenom Majas katalog häromdagen och insåg återigen hur mycket Maja varit inspiration för mig i mitt skrivande. Jag minns hur jag lyssnade igenom Omniana strax innan jul 2015. Det där var hennes tyngdlag, hennes språk, hennes värld och universum. Jag är så glad att vi fick besöka det. Det var speciellt att höra texterna så ofta vandra i landskap av orgel. Marmor var och har fortsatt vara en låt jag ofta återkommer till. Ett stillsamt mästerverk. 

Senast vi hörde från Maja i soloväg var på singeln 1920 som släpptes 2017. En låt där Maja sjöng ljuvt och mjukt och hennes röst har verkligen varit saknad, även om vi hört den i gästspel. Bland annat hos Avantgardet. 

Jag har under hela hennes karriär sett henne som en väldigt öppen artist som har ett rum som är hennes men dörren till det är öppen. Öppen för nya uttryckssätt, öppen för andra influenser. 

Dig är en stillsam låt där stråkar och knaster imploderar vackert tillsammans. Låten varar knappt två minuter men alla små detaljer, Majas röst och stämningen som låten bygger upp tänder upp min själ helt. Ibland behövs det knappt två minuter för att tända den där gnistan. Maja har samtidigt en sån känsla för språket, det är vemodigt och romantiskt på samma gång. Mycket fint.

Lyssna här nedan!

torsdag 7 december 2023

Musikminne från Amanda Ardai

Foto: Ida Lagevik

Amanda Ardai är skinande soul. Hon släppte singeln 15 minuter i somras och följde upp den fina debuten med först vackra Håll om mig (lyssna till kören!) och i oktober kom Din religion. Amanda briljerar med både sin röst och förmågan att verkligen gå helt in i känslorna i hennes musik. Det är musik som förenar, som förtrollar och som bör explodera på de stora scenerna inom kort. Idag gästar Amanda bloggens serie Musikminne!

Ett av de starkaste musikminnena jag har är från en konsert jag gick på som 13-åring. Under våren 2010 släppte Salem Al Fakir sitt nya album Ignore this på Bengans på drottninggatan i Stockholm och i maj skulle dom nya låtarna och även de gamla favoriterna spelas på Berns salonger. Jag och två vänner hade en sån brutal crush på Salem 2010, ja vi gick på Adolf Fredriks musikklasser, att det var lite på gränsen till obehagligt nu när man tänker på det idag… men det sopar vi under mattan. 

Det var helg och vi hade valt att spendera vår söndag med att köa. Timmarna gick vid Berzelii Park och vårvärmen höll en varm. Jag tror mestadels av tiden gick åt att lyssna på musik på iPoden. Jag hade en iPod Nano i turkos färg som sedan länge ligger i Årstaviken (R.I.P.)

När portarna öppnades kunde vi konstatera att vi hamnat längst fram. Våra andra normala vänner som också skulle gå på konserten, som inte var lika hardcore stalkers som oss, hamnade i mitten så vi vinkade bakåt åt dom och sen såg man bara rakt fram. Jag har inte pratat med någon av dom i vuxen ålder, även fast jag har kontakt med vissa om vad dom upplevde under just den här konserten. Men det är en upplevelse som jag alltid kommer att minnas. 

Det kanske var tonårshormonerna, pirret, att man kunde precis alla låtar utantill eller att man fick vara på Berns salonger då artisten i fråga lagt till just den här konserten med åldersgräns 13 år så att vi minderåriga skulle kunna få se honom. Och att vara just 13 år då kändes väldigt bra, och väldigt coolt, man gick ju liksom i högstadiet. 

Jag har funderat på om jag överdrivit minnet av konserten men samtidigt var förbandet Oskar Linnros som körde sitt första gig som soloartist och premiärkörde Från och med du… så jag tror inte det! (Det låter nästan för bra för att vara sant, men det stämmer och jag har Kingsize magazine som källa som kan understryka det här!) Så från första stund sköljdes man över av pigga trummor, hög energi och helt ny soul på svenska. Sen när man trodde att det inte kunde bli bättre så kom grabben vi alla väntat på. Med gungande lockar pendlar han mellan mikrofon, keys och gitarr eller var det en keytar? Jag tror att Red rock var den allra första låten. 

Bild från konserten. Foto av Greta Hammare 

Bandet verkade lika taggade som artisten själv och strålkastarna och energin hade en som förtrollad. Och man kände att man befann sig på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle, höger om scenen kändes som höger om himlen! Låtarna behandlas dynamiskt, övergångarna sitter ihop, tighta rytmer, bra intonering och fint samspel. Man går från ett väldigt elektroniskt högtempo till att strålkastaren vänder och ett varmt sken riktas mot vänster. Där står en flygel och flera stråkinstrument. Där spelas lugnare låtar från Astronaut, och Al Fakir briljerar vid flygeln. Sen tillbaks till huvudscenen där energin pulserar hela vägen in i slutet och poff så var det slut.

Lampan tänds igen och vibrationerna pulserar än i kroppen. Man ser sina vänner och pratar med dom men är ändå inte riktigt där än. Jag trodde jag var förberedd men hela konserten var fylld med så mycket överraskningar att jag än idag som 27-åring inte känner att någon annan konsert har toppat det. Det är fortfarande en av de starkaste musikaliska upplevelserna jag någonsin har varit med om. Att få en sån paus från sig själv, identitet och fysisk form och bara försvinna i en upplevelse kanske är ännu mäktigare när man är tonåring och hatar precis allt man är. Man blir ett med ljudvågorna och tiden bara flyger. 

Jag kommer nog aldrig helt kunna veta om den faktiskt var så här jäkla bra eller om det hade med omständigheterna att göra. Men det är väl det som egentligen är grejen med minnen.

/ Amanda Ardai

Lyssna på Din religion här nedan!

Musikminne från Ceci Noir

Foto: Press

De som väntar på Ceci Noirs album Voltage Valleys, som släpps nästa år, väntar på något riktigt stort vill jag lova. Albumet är elektriskt och har en fantastisk sprängkraft. Generellt så är det tung rock vi bjuds på och jag vågar lova att många kommer älska det. Albumet river tag och känns i kroppens alla celler. Jag recenserade ju nyligen Ceci Noirs akustiska singel Away. Albumversionen släpptes även den som singel nyligen. Jag uppskattar båda versionerna väldigt mycket, samtidigt som jag tycker att det är intressant hur tempot på låtarna kan ge låtarna så skilda språk. Det är fantastiskt fint. Idag är jag tacksam över att Cecilia Norberg och hennes Ceci Noir gästar bloggen med ett musikminne!

Det finns så många starka musikminnen från min barndom, tonår och nu även från min vuxna nutid. Men något som jag minns starkt var när jag fick The Sounds debutalbum Living in America i handen och spelade skivan så det skakade hemma i väggarna, samtidigt som jag studsade runt och sjöngskrek med. Explosiv och revolterande energi från Maja Ivarsson som var och är en kvinna inom rocken som gjort stora ringar på vattnet och en mega impact i rockvärlden och i min värld. 

Det var så frigörande och det inspirerade mig och gav mig kraft, precis allt jag behövde där i tonårens totalkaos. Fotboll var länge mitt liv, alla tonår faktiskt, men musiken fanns alltid där som tröst och terapeut, jag skrev sånger istället för dagbok typ. Maja Ivarsson banade väg för mig och fler tjejer och kvinnor inom rocken där och då när de rivstartade på 2002-talet tror jag. Men även now and forever!

Nu många år senare har jag vaknat till liv igen, när jag fick en käftsmäll av musikens kraft när jag gick in i väggen och musiken var min viktigaste ventil, jag skrev låtar och kunde inte hålla tillbaka alls, det exploderande och sköljde över mig. Det hjälpte mig att sakta men säkert ta mig igenom depressioner och också ta mig tillbaka starkare än förr. Men jag är fortfarande bara människa med mina ups and downs. 

Jag får ofta flashbacks från den där tiden som satt sina spår i mig. Det är något jag aldrig hann leva ut eller ha vågat ge uttryck för tidigare, för att jag har kämpat på för att vara en duktig flicka och har hållit så mycket kreativ kraft tillbaka så länge och just nu på senare år har jag lyckats öppna upp den dörren igen. 

Så nu finns det ingen återvändo. Musiken jag ackumulerat inom mig måste ut. Därför kom min senaste singel Away först nu som jag skrev då i tonåren, men resten av mitt kommande album Voltage Valleys är nyskrivna låtar men innehåller känslor som jag inte klarat av att uttrycka förrän nu. 

Experimentell och cinematisk rock vill jag kalla den nya musiken jag skrivit, med moderlig urkraft, mörker och mystik. Voltage Valleys är elektrisk och dynamisk och inget någon väntar sig av mig tror jag, eftersom att mitt första album var väldigt soft och -soulblues-singer-songwriter-rock tror jag. Men the story goes on och varje album är ett konceptalbum för mig, som bygger på mitt liv och det jag vill berätta och förmedla. Jag har inte haft något kommersiellt tänk kring det, har behövt konstnärlig frihet. Jag har tagit i mer för att uttrycka mig, med mer dist, tyngre toner och influenser från både soul och metal är att vänta. 

Mitt mål med att dela min musik är att göra skillnad. Om det bara är för några få, så om någon funnit tröst eller känt sig stärkt eller bara känt sig mindre ensam så känns det ändå meningsfullt. Är så tacksam för att de musikskapare som jag lyssnat på har delat sin musik med världen, och nått fram till mig. 

Tack för musikminnen och vakentimmar vill jag säga med det! 

Take care! 

/ Cecilia Norberg, Ceci Noir 

Lyssna på Away här nedan!