torsdag 16 november 2017

"Mitt låtskrivande behöver mötet med andra människor för att det ska kännas kreativt och skoj"


Dalabandet Äventyret har precis släppt debut-EP:n Daniel var i Finland, en EP som är det bästa jag hört på svenska på ett bra tag. Här nedan berättar Malte O'Reilly om bandet, EP:n och om relationen till sociala medier, bland annat! 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Såhär beskrev jag själv Äventyret förut och det beskriver oss fortfarande rätt bra: ”Äventyret grundades efter gymnasiet sommaren 2014 då Ille och jag var lika lost i vart vi skulle ta vägen. Vi var kvar i en stad där de flesta ville ta sig därifrån. Vi har känt varandra och varit nära vänner enda sedan grundskola, fotbollslag, hemmafester etc. Jag har alltid haft musikdrömmar fast hade aldrig väntat mig att vi två skulle skapa musik tillsammans. Det var skitkul när det hände, var som att en hade väntat på nånting sånt där fast en inte visste om det. Det blev bättre musikdrömmar och tydligare vad Äventyret var för oss. Med catchiga refränger och texter med hjärtat utanpå ska vi spela.” 
 

Er Debut-EP heter Daniel var i Finland, vad är historien bakom titeln? 
- Namnet på Ep:n har en rätt kort historia. Daniel var helt enkelt i Finland, han har varit vår basist och jag tycker nog att det symboliserar oss rätt bra, att vi tager vad vi haver och gör något bra av det.

Beskriv de tre spåren lite kort! 
- En rastlös vän är en rätt personlig och ärlig låt om hur det är att vara en människa som är sämst på att se folk i sin närhet, typ. Spegel, spegel är en fin låt om olycklig kärlek av Ille som är den första han har gjort, hoppas på fler. Det har mestadels varit jag, Malte som har skrivit texter men jag tycker om när fler blir inblandade i den biten. Midsommar var en av de första låtarna då vi började hitta vårt sound, även den handlar om olycklig kärlek och allt däremellan. 

Blir det några spelningar i anslutning till att Ep:n släpps? 
- Det kommer säkert bli något mindre gig men just nu håller vi på att spela ihop oss med en ny bandkonstellation. Fast sen är vi sjukt taggade på att ta oss ut på scenen! 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Ille beskrev det rätt bra att ofta är det jag, Malte som kommit med något, kan vara allt ifrån en hel låt till en diffus känsla en får av några ackord. Sedan sitter vi tillsammans eller var för sig, och spelar, skickar röstmemon & nojjar. Musiken skrivs ofta tillsammans medan texterna oftast skrivs av en person skulle en kunna sammanfatta det. 

Musikbranschen har ju ändrats mycket på senare år. Hur ser ni på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Skivomslag tycker vi nog är kul men mest bara för att det är det första en upplever även digitalt, att det kan ge en go känsla. Men i övrigt är vi ju uppväxta med digitalt, Pirate Bay osv. Och det är ju kul med det digitala att fler människor har möjlighet att komma ut med sin musik, men det en blir trött på är väl att branschen har högre krav på hur en ska lyckas ta sig fram i bruset. 

Hur vill ni att det ska vara att gå på en Äventyret-spelning? Vad vill ni ge på scen? 
- Jag hoppas att en ska känna att det alltid är kul och lite spännande att se vad vi hittar på denna gång, vilka är med på scenen, hur spelar de låtarna och att en känner att vi verkligen tycker om vår musik, typ spelglädje. 

Minns ni er första spelning och hur det var?
- Jo, jag kommer ihåg första spelningen med Äventyret. Vi var ett ganska udda band då. Det var jag och Ille, en vän som heter Syrjä som egentligen hade tänkt plugga till läkare men som ångrade sig och spelade bas med oss, Johan på kongas och mandolin, han fattade inte alls vår musiksmak men tyckte att det var kul ändå och Linus på trummor som jag hade sett upp till på gymnasiet, en riktig hårdrockstrummis. Det var fullsatt på wasabryggeriet i Borlänge och det var ett stort ögonblick att inse att vi hade något på gång. 

Vet att du, Malte, gick på Biskop Arnös Folkhögskola, hur var den tiden? 
- Det var spännande och utmanande att vara bosatt på en ö tillsammans med andra låtskrivare, prata om musik i all oändlighet. Många gånger var jag nog frustrerad av att gå där, som att en hela tiden snöade in sig och tänkte efter för mycket. Det är nog i efterhand som jag sett att det gav mig mycket att testa mina gränser, hitta mitt sätt att skriva. Men annars så har jag insett att mitt låtskrivande oftast behöver mötet med andra människor för att det ska kännas kreativt och skoj. 

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi lyssnar på mycket men genremässigt har det varit Alkberg som var en stor inspiration när vi startade, bob hund, Säkert!, Markus Krunegård och alla de där. Sen får vi inspiration från alla möjliga håll, det kan vara ett lokalt punkband eller melodier från någon 80-tals hit. 

Vad inspireras ni av annars? 
- Inspiration i övrigt kan vi få från roliga sammanhang, på jobbet, med djs och dans och saker en har varit med om. 

Om alla i bandet fick välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Lotta - David Bowies The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from mars 
Daniel – Mattias Alkbergs Åtminstone artificiell intelligens
Malte – Mattias Alkbergs Anarkist 
Ille – Håkan Hellströms 2 steg från paradise 
Miranda – Vet inte just nu. 

Säg att ni i Äventyret skulle få anordna en festival i Dalarna, vad skulle känneteckna den festivalen? 
- En festival hade varit skoj. Den hade nog varit bred och mycket folk inblandade. Hade velat ha oetablerade band. kanske mer alternativa stilar, indie, punk, elektro, djs och hade även velat ha vjs som jag fått upp ögonen för, då det finns flera här i trakterna som är sjukt duktiga och jag gillar det visuella tillsammans med musik. I övrigt ska det vara på ett avskilt ställe, kanske en sjö och mycket pynt. Där folk bara trivs att hänga, allt fokus behöver inte ligga på musik utan bara härliga kvällar.

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Ja, det är inte mycket mer... Nej, men det är väl det vanliga, att umgås med människor en tycker om. Spela pingis och sånt. 

Vad har ni för relation till sociala medier? 
- Ja, sociala medier är nog det vi är mest rädda för. Ingen av oss har ett avslappnat förhållande till det. Liksom pressen en känner av att försöka vara intressant, uppdaterad, inte klyschig, våga vara sig själv… Ah, ni hör ju, det går ju inte. Vi hade Lotta, tidigare trummis i bandet, som var den som var en hejare på det där, men nu bor hon på västkusten så vi får försöka hantera det, det löser sig nog. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Drömmarna just nu är att bara få fortsätta och få fullända alla låtar som vi gjort genom åren. Tror också vi ser musiken som något vi alltid kommer hålla på med och att det mest är spännande att vara ovetande och se vad som kommer hända härnäst. 

Till sist, hur ser planerna ut för nästa år? 
- Nästa år ser jag nog att vi börjar spela mycket ute igen med fullband och att påbörja en inspelning av ett album möjligtvis!

Lyssna på Daniel var i Finland här nedan! 

onsdag 15 november 2017

Lika rätt till toalett - Ett event om tillgänglighet i kulturlivet


Den 23 november anordnar projektgruppen Lika rätt till toalett ett event om tillgänglighet i kulturlivet. Naturligtvis ska konst och kultur vara tillgänglig för alla, men idag ser det tyvärr inte ut så. Eventet kommer att hållas på Frilagret i Göteborg och pågå mellan 18.30 till 21.00. Arrangörerna hälsar att det bland annat kommer att bjudas på underhållning, föreläsningar och tilltugg. En av deras aktörer är Anders Westgerd som, sedan en olycka för 22 år sedan, är rullstolsburen. Han är idag verksamhetsledare för GIL, ett företag som samordnar personlig assistens. 

Tänk dig att du ska åka spårvagn och så kommer vagnen men så är den inte tillgänglighetsanpassad och så du får vänta på nästa som visar sig inte heller vara anpassad. Samhället ska inte begränsa människor från att aktivt delta i det. Visst har många saker blivit bättre, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. 

När jag intervjuade Eddie Wheeler för tre år sedan så sa han ”Vad är ett funktionshinder? Att man är annorlunda? Är det så dåligt att vara annorlunda egentligen? Jag hade hatat att vara precis som alla andra. Däremot stör jag mig på att folk inte fattar att ett handikapp beror mycket på hur samhället ser ut, inte hur jag ser ut. Jag sitter i rullstol men låt oss leka med tanken att det inte fanns några trappor i några byggnader. Då hade jag inte alls varit speciellt handikappad och klarat av det mesta själv. Ens handikapp beror på ens miljö, inte på hur personen i fråga är.” och jag tycker att det är en helt utmärkt beskrivning. Under eventet torsdagen den 23 november på Frilagret är Eddie en av aktörerna. Lika rätt till toalett? Minst!

Besök Lika rätt till toaletts sida på Facebook här

onsdag 8 november 2017

"Det är roligare att be någon dra åt helvete med ett leende på läpparna!"

Foto: Jonas Nordin

The Sensitives tredje album Love Songs for Haters släpptes i september. Albumet är ett rått men melodiskt långfinger som låter både högt och bra. Här nedan berättar bandet om skivan, live-anekdoter och om planerna på nytt material på svenska! 

Vad är historien bakom titeln Love Songs for Haters
- För oss är kontraster i musiken extremt viktigt, som när vi rastlöst hoppar från snabb punk till SKA och vidare till rock'n'roll samtidigt som vi, med ett stort leende på våra läppar skriker ur oss all den frustration vi bär på! Allt det här gör oss till lyckligare människor och titeln är helt enkelt förlängning av det! Det är roligare att be någon dra åt helvete med ett leende på läpparna!

De låtar jag fastnade mest för på nya skivan är No control och I wanna riot, vill ni berätta mer om dem?
- No Control är vår hyllning till vår förmåga att kliva utanför vår komfortzon och ständigt lära oss nya saker. Vi besitter alla den förmågan men frågan är om vi tänker bejaka den eller sitta och påstå att vi behöver ännu bättre förutsättningar än de vi redan har för att göra något av den? 

- Du vet när du jobbat jäkligt mycket under en period och sen äntligen får en ledig dag? Det är tidig morgon, skitkallt ute men inne värmer en kopp rykande, svart kaffe och du njuter av att vara ledig medans alla andra går till jobbet. Sen gör du misstaget att slå på Nyhetsmorgon och får höra valfri Sverigedemokrat göra hela landet dummare genom att föreslå egoistiska quick fixes för att lösa komplicerade problem och du vill skicka ut TVn genom fönstret så fort det bara går. I Wanna Riot är den känslan! 

Är det någon låt på albumet som ni känner lite extra för? 
- Drunk As Fuck är en trevlig stänkare som alltid bjuder upp till 90 sekunder av positivt kaos live!

Just Drunk as fuck får mig att tänka på #MeToo-debatten i sociala medier. Vad har ni för tankar kring den debatten? 
- #MeToo känns som en naturlig utveckling av hur män beter sig som skit mot kvinnor i alla år. Ingen nykter person kan vara förvånad över att folk får nog. Bra tycker vi!

Vad tycker ni är det största problemet i samhället idag?
- Den ständiga strävan över att ha en ännu fetare bil att ställa på en ännu mer skyddad garageuppfart utanför ett ännu större hus. Vi upplever att det gör oss själviska och naiva. 

Hur har albumet tagits emot?
- Albumet har tagits emot väldigt väl. Vi spelade en del av låtarna på en turné innan vi släppte albumet och vi märkte ganska väl redan då att låtarna gick hem och att folk gick igång på dem. Vi är själva väldigt nöjda med skivan, så det är otroligt roligt att vi har fått väldigt mycket positiv respons.

Vad var roligast respektive svårast under arbetet med skivan? 
- Vi tog med oss alla prylar, hund och producent ut i en liten stuga på vischan i Dalarna i februari och spelade in skivan där. Vi fick elda för att hålla värmen och promenera längs åkrarna med hunden mellan tagningarna och det var otroligt avslappnat att spela in en så intensiv skiva. Återigen, kontraster! Att arbeta med vår producent Erik Berglund är ett nöje och han lyckas alltid få ur det bästa ur oss. Så själva inspelningen var nog det roligaste! 

- Det enda tråkiga och svåraste var att välja bort låtar. Vi skriver väldigt mycket låtar och allt får helt enkelt inte plats på ett album.

Tänk er att skivan är ett samhälle, vad är det för ett slags samhälle och hur mår människorna i det?
- Det samhället skulle nog se ut som en punk- och hippiefestival med en massa ösiga spelningar, vegansk mat och väldigt lite sömn! Människor mår sjukt bra för stunden men behöver nog några dagar ledigt efter en helg. Love Songs For Haters är intensiv och kräver återhämtning, så väl som skiva som samhälle!

Hur skulle ni säga att processen ser ut, från idé till färdig låt?

- Allt som oftast har Martin skrivit en stomme, därefter följer en väldigt demokratisk process i replokalen där vi provar att spela den på olika sätt i replokalen tills vi känner att vi hittat rätt. Vi testar allt möjligt, dels för att låten ska komma till sin rätt och för att den aldrig ska bli för bekväm. Det ska alltid vara utmanande att spela en The Sensitives-låt! Vi ändrar också fortfarande i gamla låtar när vi spelar live och på så sätt så finns det egentligen ingen färdig process, men kanske också för att vi själva inte ska tröttna på gammalt material. Ett album är bara en dokumentation över hur låtarna lät just då.

Vad får en bra låttext inte sakna?
- Det är så otroligt olika men någon form av nerv och ärlighet måste alltid finnas där. Det finns inget värre än själlösa texter om "the party doesn't start ‘til I walk in" eller "drink all night, sleep all day". Fy fan alltså! En låttext med bra melodi i orden är också skönt, och att texten får en att tänka till, eller bara hajja till!

2016 släppte ni lite två singlar på svenska, finns det planer på mer svenskt material?
- Vi jobbar faktiskt i skrivande stund på mer svenskt material och vi har planer på ett släpp med enbart svenskt material. Det är väldigt roligt och utmanande att skriva på svenska och det finns ett sug utomlands efter texter på svenska. Härom turnén träffade vi ett par i Potsdam som berättade att vår cover på Alina Devecerskis Flytta På Dej gått på repeat under deras husbilssemester trots att de inte förstod ett ord av den.

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi lyssnar (precis som alla band) på väldigt mycket olika musik men Rancid, Against Me!, The Baboon Show och Masshysteri är hörnstenar i vår konsumtion. På senare tid har Knivderby, Lastkaj 14, AJJ, Courtney Barnett, Deap Vally, Beyond Pink och Matriarkatet spelats flitigt i turnébussen. Att Matriarkatet lägger ner är bland det sorgligaste som hänt musik-Sverige. 

Foto: Jonas Nordin

Ni har turnerat runt Europa, har ni någon speciell live-anekdot som ni skulle vilja dela med er av?
- Vi spelade i Estland under en av våra första turnéer när det plötsligt står en polis med en cocker spaniel på scen och skriker i micken och vi funderar vad fan som pågår. Det visar sig att stadens poliskår bestämt sig för att göra en razzia och leta droger mitt under pågående spelning så en massa poliser och en en glad cocker spaniel springer in på klubben och leta runt i 10 minuter, tackar för sig och vi får fullfölja vår spelning. Det är nog det minst effektiva och sunda polisarbete vi någonsin sett!  

Minns ni ert första gig och hur det var? 
- Vårt första gig vi gjorde var på Hemperium i Ulm, södra Tyskland. När vi startade bandet sommaren 2011 bestämde vi oss för att det var just turnerande vi ville hålla på med, så det kändes som en viktig grej att cementera det beslutet i att åka till Tyskland och starta historien där. Det var svettigt, ösigt och hela giget filmades ambitiöst nog av en bekant i Tyskland. När vi ser tillbaka på det giget nu ser vi att mycket har hänt. Vi har lärt oss mycket från då till idag, ca 250 gig senare!

Vad vill ni ge på scen?
- En stund för publiken att vara i nuet. Vi vill ge energi men också ladda oss själva med energi. Vi vill ge en invit att sjunga med, dansa eller bara vara.  

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- De bästa spelningarna är ofta på platser där det är ovanligt att utländska band kommer och spelar. Som i Vilnius, Litauen där vi spelat, och en kan se elden i ögonen på publiken som laddat i flera veckor för vår spelning. Då kan liksom inget gå fel. Det vore fett att åka någonstans i Asien eller Sydamerika där svenska band inte är vardagsmat än. Vi har inte heller spelat på någon riktigt stor festival, med flera tusen i publiken. Det skulle också vara kul att få uppleva. 

Ni kommer från Falun, vad gillar ni mest med stan? 
- Själva staden i sig är kanske inte den bästa, men folket som bor i den gör att det ändå känns som att det är hemma för oss. Ingen av oss är ursprungligen från Falun men vi har hamnat här och det känns rätt. Vi ha ett brett kontaktnät med folk som håller på med musik, kultur och subkulturer. Vi är aktiva i föreningar som försöker göra staden till en bättre plats och känner att det finns så otroligt mycket fantastiska, stöttande och ambitiösa människor som hjälper oss, vilket är ovärderligt för ett band som försöker klara sig utan storbolag och massa cash. 

Hur ser ni på ert debutalbum idag? 
- Som en tidsmaskin, och en dokumentation på tiden som var då. Vi gjorde det bästa vi kunde utefter de förutsättningarna vi hade då, och vi känner oss ändå stolta över det albumet. Även fast vi låter lite annorlunda och kanske har lite mer eftertanke i skapandet och genomförandet så är det en härlig, lite ruffigare version av oss som innehåller en hel del pärlor. Vissa låtar från albumet (High Alone, Sorry That I Fucked It Up med flera) är fortfarande stående låtar på våra setlists idag.

Snart nytt år, vad hoppas ni på av 2018? 
- Vi hoppas på att kunna smacka in våra låtar på svenska så vi kan dela med oss av dem, och att passera 300-sträcket för antal spelningar!

Lyssna på senaste skivan här nedan! 

fredag 20 oktober 2017

"Spelningen i Göteborg var en av de roligaste i år"

Foto: Press

Punkbandet Mimikry har varje månad sedan april släppt en ny singel digitalt. Oktobersläppet blev en cover på Timbuktus Alla vill till himmelen men ingen vill dö, som Martin Westerstrand från Lillasyster gästar på! Nyligen gjorde Mimikry en grym spelning i Göteborg och här nedan berättar trummisen Heavy om den spelningen och om nya singeln. 

Hur upplevde ni spelningen i Göteborg? 

- Den spelningen var absolut en av de roligaste i år. Dels för att Tony på Belsepub är en jävligt trevlig och bra arrangör, dels för att det var slutsålt och ett jävla drag, men så klart blev det extra kul för att Martin kunde gästa oss på scenen för första gången. 

Har ni någon speciell mindre känd anekdot från karriären som ni vill berätta mer om? 
- En rolig, eller ja, särskilt roligt var det ju inte då, men nu efteråt, är när vi spelade i Skövde för längesen. Mia stod böjd på scenen och fipplade med en stämapparat på golvet, samtidigt som hon lutade sig mot golvet med den andra handen. Bredvid henne stod Hjalle på en stol för att sätta upp backdropen. När Hjalle var klar hoppade han ner från stolen rakt på Mias hand. Det resulterade i ett brutet finger, ungefär 10 minuter före spelning! Men Mia bet ihop och spelade trots att det så klart gjorde skitont. Och efter spelningen spenderade vi halva natten på akuten där Mia fick gips och omvårdnad. Dagen efter spelade vi i Stockholm, och Mia fixade det med gips! En hjältinna! 

Vad har ni själva för relation till Alla vill till himmelen men ingen vill dö? 
- Det är nog ungefär som de flesta. Man har hört den massa gånger, eftersom det är en så stor hit. Men framför allt är ju texten fenomenal, säger det mesta om egoismen, och det känns som att den texten passar Mimikry väldigt bra, med allt vad vi står för. 

Kan vi förvänta oss en Mimifierat 2 någon gång i framtiden? 
- Det är inget vi diskuterat än så länge, så det blir nog i så fall i en väldigt avlägsen framtid.

Till sist, vad är den största drivkraften till att hålla igång idag? 
- Det är nog att försöka hitta nya idéer. Som nu när vi satsar på att släppa en singel i månaden. Det är ju en sån där idé som gör att det känns roligare än om vi bara hade släppt en skiva som vanligt, som vi gjort en massa gånger tidigare. Så det gäller att hitta nya roliga utmaningar, spela på nya ställen, göra nya låtar osv. Så att det händer nåt. Då är det kul, och då fortsätter man.

Lyssna på nya singeln här nedan! 

torsdag 12 oktober 2017

Robin Velander - Benhus



Benhus. Så heter Robin Velanders nya singel. Robin är även sångare i Candide Baby. Medan det bandet är rivigt och punkigt så är Robin på egen hand mer elektronisk, eftertänksam och dansant. Förra året släppte Robin EP:n Näbbar & Klor som jag gillade väldigt mycket och på den här singeln drar han det elektroniska, som närvarande även på den skivan, än längre. Robin sjunger ”Välkommen in, välkommen hit, där våra broar bränns ner med flit”. Han har en utmärkt röst som verkligen passar musiken och jag gillar när poetiskt vemod och kylig elektronik möts. Det är något jag har saknat ända sen Stum slutade sjunga på svenska, om någon nu minns dem. Samtidigt som Benhus beskriver ett kyligt samhälle så skiner ändå hoppet igenom här och där. Mycket fint. 

Lyssna på Benhus här nedan! 

lördag 30 september 2017

"Det finaste ljudet jag vet är ljudet från en cello"

Foto: Press

Natalie Migdal släppte sin debutsingel I've Run Out Of Words den 22 september och kommer de kommande två månaderna släppa två singlar till, All The Way Home och Open Your Eyes. Här nedan berättar Natalie om sig själv, om musiken och om uppbrott. 

Berätta lite om dig själv! 
- Jag har alltid älskat att skriva egen musik och känt mig som mest hemma vid vårt dammiga gamla piano i vardagsrummet där jag växte upp i Huddinge. När jag var 16 år gammal kom jag in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm på klassisk violin och gick där i 4 år, men kände mot slutet av utbildningen att jag saknade att skriva egen musik. Så jag sökte mig till jazzlinjen på Skurups folkhögskola och kom in på jazzsång! Jag gick ut 2012 och har frilansat sen dess. 

- Nu i höst släpper jag mina tre debutsinglar i eget namn och spelar en hel del live med mitt solo-projekt i samband med släppen. Parallellt med det egna skapandet driver jag stråkkollektivet Migdal Strings tillsammans med min bror, violinisten Daniel Migdal. Vi spelar in stråk till album med artister som Peter LeMarc, Loreen och Amanda Bergman och medverkar bland annat på soundtracket till den svenska biosuccén Gentlemen och den kommande biofilmen om Ted Gärdestad.  

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag är uppvuxen i en musikersläkt, så musik har alltid varit en del av mitt liv. 

Du är född och uppvuxen i Stockholm. Vad gillar du mest med stan?
- Jag tycker Stockholm är en otroligt vacker stad, det finns så många fina platser i olika delar av stan. Jag bor själv i Västra Skogen och älskar att ha nära till vattnet. 

Din debutsingel heter I’ve Run Out Of Words, berätta om den! 
- I’ve Run Out of Words handlar om att bryta kontakten med någon man älskar och frustrationen över att personen fortfarande lever kvar i ens tankar. Det finns en otrolig styrka i låten, en stark beslutsamhet i att bryta sig loss från en person som behandlar en dåligt och att man förtjänar att må bra och gå vidare i sitt liv. 

Du ska släppa tre singlar som alla handlar om ett uppbrott. Vad är ditt bästa tips för att bota ett krossat hjärta? 
- Åh, det är en bra fråga. Jag har nog inget tips direkt, men upplever själv att det viktigaste är att ge sig själv tid, att våga vara i känslorna och omge sig med varma människor som man kan prata med om sina struggles. 

Många säger att det är enklare att skriva om uppbrott än om lycklig kärlek. Är det något du håller med om? 
- Jag vet faktiskt inte om jag håller med! Jag upplever att det handlar mer om var jag befinner mig emotionellt! Ibland tänker jag mycket på smärtsamma erfarenheter jag bär på och då tar det sig i uttryck i det jag skriver. Och ibland tänker jag på varma minnen och då tar det sig i uttryck i musiken jag skriver.

Hur kom det sig att du valde att starta ett eget skivbolag? 
- Jag tycker det är kul att vara med i hela processen, från första ackordet till slutskedet i släppet. Jag gillar att ha friheten att bestämma vilka jag vill jobba med och vilket team jag vill bygga kring mig. Dessutom har jag en massa spännande planer och samarbeten i tankarna och ett eget skivbolag är ju en utmärkt plattform att släppa musiken på!   

Du har spelat mycket live de senaste åren, tillsammans med andra och själv, har du någon speciell anekdot från någon spelning som du vill berätta mer om? 
- Det är inte en anekdot egentligen, men jag minns hur chockad jag blev när jag såg publikhavet under Loreen-turnén 2012! Jag hade aldrig spelat inför så många människor tidigare och minns att det var en total overklighetskänsla. Sjukt mäktigt! 

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva musik? 
- Ett piano. Ifall det råkar finnas mysbelysning i närheten så är det definitivt ett plus. 

Vad inspireras du av? 
- Jag inspireras av en massa saker. Mina egna erfarenheter, mina relationer och det mina nära har varit med om och bearbetar. 

Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet? 
- Cello! Det är ju inget ljud, men ljudet från en cello!

Lyssna på I've Run Out Of Words här nedan. 

söndag 24 september 2017

Page på Kraken, 22/9 - 2017


Page släppte i somras Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut och kvällen på Kraken, strax intill Globen, inleds med 5 låtar från den nya skivan. Inte mig emot, det är en stark skiva. Det är första gången som jag ser Page och det som slår mig är att allt andas spelglädje och en fantastisk lekfullhet. Under 90 minuter blandar duon Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko gammalt och nytt och bland höjdpunkterna märks Så här (som aldrig tycks vilja ta slut!), Som en vind och den gamla klassikern Ful hund. 



I Spottar långt så sjunger Eddie ”De spottar ur sig vad som helst, men inte jag, inte jag.” Låten behandlar dagens musikklimat och det är sant att mycket av dagens musik är tämligen grå och likriktad, därför är det så fint att stå på första raden och känna musik som verkligen lever, känna den energin. 



Vi lever i en tid då antalet livescener minskar allt mer och det är väldigt synd. Kulturen behöver en scen. Popmusiken behöver en scen. Därför är det viktigt att stödja de som finns. Det är en av många anledningar till att det är synd att så få hittat till Kraken under kvällen. De missar verkligen något. Sen är det förstås lite bittert att inte få höra Dansande man första gången en ser Page. Den må vara uttjatad men det är en av pophistoriens bästa svenska låtar.