![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhovXdCxEXnrQexMcRsQn5iKk5EEm4wVQwsUCL0zahsl0dNjgBDsJw0KgLukwGWYmKyj5J0BgfgvQBkWtczJXzJpjyI6NsfeessHMb6Gl2NfxWbwEWqI9jEe5TjtBr0TnJlC20WEJDcGJxF7EwclGxq8GHLrCtHwFOl6i7Fn9Il8FvX1WX-1zeH2ecwAxI/w640-h548/Desideria%20Press2.jpg) |
Foto: Linda Jägerström |
Desideria bjuder på elektronisk mystik. Det låter ibland som tonsatta skogspromenader om kvällarna, som att simma ut själv i älven i en mystisk dimma. Hon bjuder på ljud som liksom dansar fram. Hon blandar engelska och gutamål samtidigt som det inte är de enda språken hon bjuder oss på. Hon är en artist som förändrar synen på språk och gör språket till något annat än ord. Det är så mycket som kommunicerar med en här och det är väldigt fint. Senaste singeln heter Serotonin och den är hämtad från hennes kommande debutalbum som släpps i mars. Idag gästar hon bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen finns att lyssna på, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.
Delia Derbyshire - The Synth and Electronic Recording Exchanges (2019) Jag upptäckte Delia genom en dokumentär för några år sen och det förändrade mitt lyssnande. Hon var en pionjär inom elektronisk musik och en av grundarna av BBC Radiophonic Workshop. Hon skapade sina mest inflytelserika verk under 60- och 70-talen och experimenterade ofta med ljud i en nästan science fiction-liknande anda, huvudsakligen genom användning av bandspelare.
Hennes musik är som inget annat jag har hört. På grund av den analoga inspelningen känns det ofta så organiskt och imperfekt. Det gör på något sätt att det blir ännu mer helt bortom den här världen. Jag hörde i en senare intervju att hon var besviken på hur musikutvecklingen tog form när syntar blev mer kommersiellt populära. Ibland fantiserar jag om vilken typ av musik hon föreställde sig skulle ta över världen i vår tid. Jag hade så gärna velat höra mer av hennes vision. Nu lever de bara som ett fantasilandskap under mina sena kvällar ibland.
Aphex Twin - Orphans (2018)
Aphex Twin är min husgud. Jag tycker om både hans ambienta eror och hans utveckling mot allt komplexare beats och det han kallar ”brain dance”. Utom alla uppenbara älsklings-tracks tycker jag verkligen om hans EP Orphans från 2017. Här har han samplat en så snygg dikt, This is the night mail av WH Auden från 1936, som handlar om tåget med nattposten och är otroligt poetisk! Den är inläst med en gammaldags talröst men tonen och timingen är slående vackert och märkligt musikaliskt. Ibland känns den som ett bättre lyriskt verk än nästan all rap jag hör idag (och då är jag ändå ett stort fan av rap). I alla fall, Aphex twins take på den är kanske det ENDA som kan motivera mig att gå till dansstudion vissa dagar med mycket träningsvärk, det är verkligen ett ånglok.
Joanna Newsom - The Milk-Eyed Mender (2004)
Harpa är min stora akustiska kärlek. Kanske till en början för att 50-talets drömmiga sida drog in mig i sin rökridå när jag var barn och jag har sett en enorm uppsjö dramatiska verk och romantiska komedier från gamla Hollywood under min uppväxt, som brukade innehålla spår av alla möjliga drömska harpor. När jag senare upptäckte Dorothy Ashbys mer nyanserade harpa (The Jazz Harpist, 1957, en liten ”honorable mention”) stannade tiden, och jag släpptes in i en helt annan färgskala, en trygghetszon att existera i. När jag sen kom till mitt möte med Joanna Newsom som fortfarande väldigt ung krossade Peach, plum, pear mitt hjärta i bitar och förändrade min bild av harpan. Jag hade aldrig hört någon spela harpa på det sättet, med sin säregna nästan barnlika röst, det abstrakta sättet att berätta om det mest personliga och ett så komplext melodispråk. Hon är så brutalt avancerad, men också på något sätt lättillgänglig med hjärtat i handen. Det finns ett före och efter det för mig. Efter det köpte jag min första harpa, så troligtvis blev jag harpist på grund av Joanna och Dorothy.
Tristwch Y Fenywod - S/t (2024) Nyligen upptäckte jag Tristwch Y Fenywod, som debuterade 2024 med ett självtitulerat album. Deras musik är en slags experimentell, gotiskt präglad häx-lik upplevelse med ovanliga rytmer. Namnet är på walesiska och betyder "kvinnors sorg". Jag älskar verkligen hur walesiska och korniska låter, något jag först upptäckte genom Gwenno (honorable mention – låten Tir Ha Mor). För mig är det också otroligt inspirerande att se artister som gör något originellt och annorlunda med sina minoritetsspråk. Det känns som en slags gemenskap, eftersom jag själv skriver mycket musik och ljudkonstverk på gutamål (det gamla gotländska språket).
Tristwch Y Fenywod har verkligen ett unikt och egensinnigt melodiskt språk. Låtar som Blodyn Gwyrdd ("grön blomma") och Llwydwyrdd ("grå-grön") bjuder på fascinerande rytmiska och ljudmässiga världar.
Jag har tyckt om Arcas musik sedan de tidiga albumen. Många av dem är helt fyllda med detaljer och texturer som rör sig… yum! Jag fastnade nog på riktigt när Xen kom, men Kick ii slog omkull mig helt. Rakata är fortfarande min go to party-song. Även en så bra låt om man inte vill att föraren ska somna när man åker bil om natten, då sätter jag alltid på den. Dock förstör jag den alltid totalt genom att sjunga med i alla partier, inklusive alla synth-bitar där det inte finns sång! Till mitt försvar njuter jag verkligen ohämmat! Jag älskar Arcas sätt att förhala timingar, få beats att snubbla över sig själva, och sättet hon håller energin stadigt hög genom många konstiga progressioner. Hon kan vara både subtil och drastisk på samma gång. Jag beundrar producenter som verkligen använder musikproduktion som ett digitalt hantverk.
/ Desideria
Lyssna på Serotonin här nedan!