"Följ hjärtat med en liten portion magkänsla och hjärna"

Martin Roos.

En av originalmedlemmarna i Kent och senare deras manager Martin Roos har startat det instrumentala bandet Byråkrat och i mars släpptes debut-EP:n. Efter att ha sett spelningen på Masthuggsgunget i Göteborg i maj ville vi veta mer om honom och hans nya musikskapande. Nedan pratar vi om hans syn på musik och att en alltid ska följa sitt hjärta.

Hur kom det sig att du startade Byråkrat?

- Allt startade för drygt ett år sedan då jag köpte en ny gitarr, en stålsträngad Levin från 1942. Med den gitarren upptäckte jag en ny öppen klang. Det i kombination med att jag sedan ett par år tillbaka nästan uteslutande lyssnar på instrumental musik födde Byråkrat.

Var det alltid självklart att Byråkrat skulle vara instrumentalt?

- Man kan säga att det organiskt växte fram när jag tog de skisser jag hade från det akustiska och spelade in dem elektriskt. Det blev ett visst monotont möljande som växte fram.

Hur upplevde du spelningen på Masthuggsgunget?

- Det var en episk och magisk kväll med härlig stämning. Aldrig varit med om maken till sceneri. Man visste inte om man skulle kolla på den härliga publiken, sin medmusikant eller backdropen som bestod av Göteborgs hamninlopp.

Byråkrat på Masthuggsgunget.

Är det någon av låtarna på EP:n som du gillar särskilt mycket?

- Jag gillar Kompetensbehov. Mest för att det är den låten som har utvecklats live tillsammans med mina medmusikanter.

Du var manager för Kent i flera år och var även gitarrist mellan 91-95, vad är ditt bästa minne från den tiden? 
- Oj oj..många minnen och svårt att välja. Men om jag måste välja något från de tidiga åren är det spelningen på Lollipop -95 när vi blickade ut över publikhavet. Då förstod man för första gången att det här kommer nog funka!

Hur kändes det när dom la ner?

- Värdigt. Man ska alltid sluta när man är på topp och det tyckte jag Kent verkligen gjorde.

Har du några dolda talanger?

- Nja - snarare att jag är en mångsysslare. Har både Dragracinglicens som sportskyttelicens. Vandrat upp på Kebenekajse och Kilimanjaro. Designintresserad och samlare av diverse saker. Springer trail och har gjort mål på Wembley (fotboll).

Vad vet du i dag om livet som du önskar att du visste när du var yngre? 

- Allt ordnar sig. Man behöver inte vara så orolig av sig. Den bästa frågan man kan ställa sig är: Vad är det värsta som kan hända om jag tar detta beslut? Oftast får det inga katastrofala följder oavsett vilken väg man väljer. Följ hjärtat med en liten portion magkänsla och hjärna.

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började jobba med musik, hur har den förändrats?

- Det har gått i vågor. I sena tonåren och upp till jag var 25 år var musik något lustfyllt och kul. Sen när jag började arbeta professionellt i musikbranschen avtog lusten något och det blev vardag. Nu när jag sen ett par år tillbaka inte är i branschen har mitt musikintresse bara växt och ökat för var dag. Sen är det otroligt svårt att navigera i musikdjungeln idag. Man behöver bra "kuratorer" för att kunna hitta det man söker.

Vilken tidpunkt i pophistorien skulle du vilja besöka?

- 70-talets USA. Jag är ett stort Kiss-fan och det hade varit kul att följa med på deras resa när de slog igenom 73-75.

Byråkrat.

Du bor kvar i din hemstad Eskilstuna, vad gillar du bäst med stan?

- Närheten till allt. Bodde i Stockholm under ett par år mellan 1992-1999 och där blev allt ett projekt så fort du skulle göra något. I en mindre stad slipper du all dö-tid (restid) och livet blir med effektfullt.

Vad lyssnar du själv på för musik just nu?

- Jag lyssnar mycket på instrumentalt och framförallt på min egen lista som jag har skapat mest för min egen del och inspiration. Följ gärna!

- Men även en hel del americana. Har precis upptäckt bandet America. Grymt bra.

Har förstått att du har ett stort bilintresse. Berätta mer!

- Köpte min första Oldsmobile 1997 och det var en Cutlas Supreme från 1975. En riktig deckar-bil. Har genom åren haft ett par bilar främst muskelbilar men har precis sålt av alla bilar så nu är det första gången på 21 år jag inte har jänk. Sugen på att köpa lite fler gitarrer i stället. Vi får se!

Till sist, tror du att en gör ett bättre jobb på ett kontor om en har på instrumental musik i bakgrunden än om det är helt tyst?

- Det är en smaksak. Jag fixar inte att jobba med vokal musik. Då far mina tankar i väg och fokuserar på text. Nä - jag behöver monoton pulserade kontors-muzak för att kunna bli effektiv. Rekommenderar denna låt.

En kan lyssna på Byråkrat här nedan:

Videopremiär: Frida Selander - Din frekvens

Foto: Press

Frida Selanders första album på Svenska, När du går på känsla är du alltid i tid, släpptes i början av april. En av de starkaste låtarna på albumet, Din frekvens som gästas av Anna Levander från duon Dolce, har blivit med video som idag har premiär! Fick mig även ett kortare snack med Frida som bland annat berättar om låten och om att göra en föreställning av det nya albumet. 

Du har valt att göra en föreställning av ditt nya album, hur kommer det sig? 
- Det är något som växt fram, att ta in fler dimensioner i liveframträdandet. Jag har alltid tyckt om dynamiken mellan mellansnack och låtar. Nu ville jag ta ett större kliv, få arbeta med fler element. Jag ville ge något mer, en helhetsupplevelse. Det är så spännande vad en rörelse gör med en berättelse eller hur man kan använda ljus för att skapa magi. Hur ett moln av heliumballonger skapar en stämning eller hur ett föremål förstärker en historia. 

När du går på känsla är du alltid i tid är en fantastisk titel, vad har den sitt ursprung? 
- Förrförra sommaren så satt min tjej Eva, vår kompis Sara och jag och pratade på Saras veranda. Det var ett oerhört intensivt samtal. Både Eva och Sara är väldigt snabba. Jag kände att jag halkade efter hela tiden. Ju mer jag försökte förstå, och ju mer jag försökte hänga med, desto mer skar det ihop sig i huvudet på mig. Till slut fattade jag ingenting. Jag kände mig så himla långsam. Då sa Eva så här till mig: När du går på känsla är du alltid i tid. 

Hur skulle du bäst beskriva Din frekvens? 
- Varje människa har en ton inom sig. Ibland träffar man någon där ens toner passar. De vibrerar med varandra och då uppstår en tredje ton, det man är tillsammans. Då är man tre toner, man är ett ackord. Den här låten är en längtan efter det ackordet, den närvaron och föreningen. 

På låten hörs även Anna Levander. Känner ni varandra sedan tidigare? 
- Vi känner till varandra, och varandras musik, men har bara träffats några gånger. Jag tycker Anna har en gudomlig röst, och jag var nyfiken på vad som skulle hända om man blandade den med min. 

Var kom videoidén från? 
- Emanuela Gualersi som gjort videon säger så här: 

”Idén till videon kom från boken "Punkt och linje till yta" där Wassily Kandinsky undersöker de tre geometriska objekten och deras relation till varandra. Dessa geometriska element i samband med en rik variation av färger förekommer i videon och animeras för att förmedla känslor, emotioner, krafter och för att visualisera en berättelse.”

På nya albumet finns en egen tolkning av Somewhere over the rainbow, vad är det du fastnade för mest med den låten? 
- Känslan som finns i den. Att fantasin ibland är verkligare än verkligheten. Och så är melodin briljant. 

Har du några egna coverfavoriter? 
- Jaaa. Jag brukar sjunga en egen översättning av What a difference a day makes. Det är ju som en dröm för rösten att få vistas i en sådan melodi. 

Till sist, vilket har varit årets bästa händelse för dig hittills? 
- Jag gillar inte så mycket att rangordna saker och händelser. De är bäst på olika sätt. Men att stå i ett rum med en lyssnande publik och göra föreställningen - det har känts oerhört meningsfullt.

Ikväll spelar Frida Selander med Cajsa Siik på Deodar i Stockholm. Det blir dubbel releasefest! Kolla in eventet här och kolla in videon till Din frekvens här nedan! 

Masthuggsgunget, 2/6 - 2018

SeLest 

SeLest

SeLest

Ebbot Lundberg

Ebbot Lundberg 

Premiär: I Wish I Was A Fish - Truth

Omslag: Ida Engblom

Jag intervjuade Frida Teresia Svensson, som gör musik under namnet I Wish I Was A Fish, i slutet på 2016, inför släppet av debut-EP:n med samma namn. Jag minns hur jag fastnade för hennes Run, det var en stark avslutning på det året, en viktig text för många att ta till sig. 

Nu är hon tillbaka, då hon idag släpper den nya låten Truth, en låt som Frida producerat själv. Frida berättar själv att ”Truth handlar om sårbarhet, om saker och tings föränderlighet. Även om påtryckningar från samhället och bilden av hur en borde vara, vilket är en omöjlighet att leva upp till och skapar vilsenhet och ensamhet.” Låten känns som en tydlig och fin fortsättning på soundet från debuten. Frida sjunger ”What we see is not the only truth", melodin är både lekfull och stämningsfull samtidigt som texten präglas av sårbarhet och samtidigt är så vacker så att det känns in i minsta kärl. Plus också till ett vackert omslag, tecknat av serietecknaren Ida Engblom.

Lyssna på Truth här nedan!

Hampus Carlsson - Är det det här som är livet?

Det första jag noterade när jag såg låtlistan på Hampus Carlssons debutalbum Är det det här som är livet? var att Nån som du saknades. Kanske passade den inte in i helheten, men det är en fantastisk låt som fler borde leva till. Den hade gärna fått byta plats med Gjorda för trubbel som jag inte fastnar för på samma sätt. Just att leva och få slippa bli begränsad av olika gråa normer är något som jag förknippar med Hampus musik och det blir så tydligt när han spelar live, det är musik som människor möts i, händer möts, läppar, danssteg och det finns en närhet mellan publiken och Hampus på scenen som är väldigt fin.

Bland de tio spåren finns nyinspelade versioner av Stjärnstoft och damm och Sommarplågor och tre helt nya låtar, varav alla är bra. Om jag ska nämna någon av de nya som sticker ut lite extra är det Alien där 80-talselektronik möter en omfamnade text där Hampus sjunger ”De andra drömmer mest om att va nån annan, men jag drömmer mest om att va med dig”.  En vacker ballad. 

Bäst sammanfattas Hampus musik i Fester baler maskerader discon klubbar festivaler, det är texter som klättrar över murar och musik som får folk att dansa nätterna igenom. Naturligtvis är inte hela livet såpbubblor, dans tills kläderna åker av och vänner som hela tiden finns där och tar med en ut på äventyr, men det kan vara fint att ha det där att längta till, just de där sommarnätterna då allt händer, om än bara för en kväll, eller för blott en sekund. En fantastisk skiva.

Lyssna på Är det det här som är livet? här nedan! 

"De som försökte trycka ner en och ta död på ens lust hade inte någon koll"

Foto: Jessica Nettelbladt

Den 20 april släppte Sofia Härdig sitt nya album, Changing the Order. Den följer upp 2016 års And the Street Light Leads to the Sea. Sofia har kallats för "Sveriges bäst bevarade hemlighet" och har hyllats internationellt. Igår hade hon releaseparty för nya skivan i Berlin. Här nedan berättar Sofia om nya skivan, om uppväxten i Uppsala och om hur experimenterandet med ljud började redan när hon var spädbarn. 

Ditt nya album heter Changing the Order, vad är det för en slags skiva? 
- Ett elektroniskt album med rötterna i synth, noise och rock.

Är det någon av låtarna som du gillar särskilt mycket? 
- Det går lite i perioder det där, just nu jag gillar titelspåret. Dels för att jag gjorde mycket av ljuden till den låten på en Buchla (En 60-tals modulär synt, där man kopplar sladdar via olika oscillatorer istället för att spela på keyboard) och dels för att det är ett bra sväng! 

Säg att du skulle beskriva nya albumet som en plats, vad är det för en slags plats? 
- En industriell övergiven byggnad i utkanterna av en Östeuropeisk stad, där det om nätterna sipprar in varelser genom alla hörn och springor, för att dansa hela natten lång. Väggarna skallrar, det går sprickor i murbruk, sten och betong. Det yr av damm och monoton extas. Genom sprickorna sipprar solskenet ner och in i mörkret. 

Jari Haapalainen har producerat, hur kom du i kontakt med honom? 
- Det var en vän till mig, Elena Wolay, som tipsade om honom då hon hörde några låtar ifrån skivan. Jag skickade över ett par spår till honom och han gillade det, vilket gjorde mig glad eftersom han är känd för att vara en kräsen producent som endast jobbar med det han absolut tror på. 

Det är första gången du jobbat med en producent, hur fungerade det, tycker du? 
- Det var intressant och lärorikt. Jag lärde mig mycket, en av de största lärdomarna var paradoxalt nog att tro på mig själv som producent. Jari lyfte fram mina egna idéer och tankar. 

När du skapar musik, brukar du följa din ursprungliga idé genom hela skrivprocessen? 
- Både ja och nej. Det gäller att vara trogen sin idé men samtidigt följa vad som händer på vägen. 

Du växte upp i Uppsala, hur var din uppväxt där? 
- Jag började spela i band då jag var 9 år, ett par år senare spelade jag i stans alla möjliga band. Ett tag var det så många som 7 band parallellt, jag sprang ifrån ett gigg till ett annat. Spelade för middagar osv. Jag såg också mycket liveband som kom och spelade i stan. Som 14-åring gick jag flera gånger i veckan på konserter, stod längst fram med vidöppna ögon och öron. Vet inte riktigt varför de släppte in mig egentligen, men de hade väl inte hjärta att säga nej. 

Har hört att du experimenterade mycket med ljud redan som tre-åring? 
- Ja det stämmer, min pappa hävdar till och med att det har underdrivits om det där. Han menar att det började ännu tidigare. Att jag drog ut varenda kastrull och bunke ur skåpen som spädbarn och jämförde ljuden i dem, då jag slog på dem noggrant. Att jag satt i timmar och bankade och lyssnade. Själv minns jag att jag började experimentera med maskinljud, som jag skapade musik till, vår gamla taffel och allt som lät som jag kunde komma över. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. 

Nu bor du i Malmö, hur trivs du där? 
- Malmö är en trevlig stad. Mycket musik och stort hjärta, många goda vänner. 

Hur ser du på ditt debutalbum idag? 
- Jag lyssnar väldigt sällan på min egen musik, jag skulle faktiskt säga aldrig. En del saker är jag lite imponerad över att jag gjorde, andra får mig att önska att jag kunde göra om det. Jag kan också höra att jag var på väg någon annanstans, bort ifrån det klassiska bandformatet och att bandet inte riktigt hängde med i det musikaliskt. 

Foto: Jessica Nettelbladt

Vilken var den första låten du skrev? 
- Det vet jag faktiskt inte, jag var så liten. Musiken växte fram utan att jag riktigt visste att det var det jag gjorde. Det finns ingen första milsten, "så, där är den första." 

Minns du den första gången du stod på en scen? 
- Det är också lite vagt och successivt. Jag stod på scen i olika sammanhang och med olika instrument. Jag minns någon av de första gångerna med ett rockband. Det var kul. Jag var så liten så jag fick stå på mitt trumpet-fodral för att nå upp till micken, som jag delade med bandets långa saxofonist. 

Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för dig som artist? 
- Alan Vega från Suicide. "HAAARLEEEEEM", ingen kan skrika som Alan!  

Har du några dolda talanger? 
- Jag är väldigt bra på att förlösa lammungar! 

Vilket är ditt bästa minne, kopplat till musik? 
- Att spela i New York på CBGB innan det stängde. 

Finns det något drömprojekt du verkligen skulle vilja förverkliga? 
-  Oj OM! Väldigt många! 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att de som försökte trycka ner en och ta död på ens lust faktiskt inte hade någon koll. 

Till sist, vad ser du fram emot mest 2018? 
Att gå in i studion mixa nästa album som jag redan spelat in! Släpps 2019!

Lyssna på Sofias nya album, Changing the Order här nedan! 

"Vi är definitivt inte det där stela svåra synth-bandet"

Foto: David E Nilsson 

Daniel Önnerby, Roger Tell och John Andersson är en trio som tillsammans bildar bandet Vogon Poetry. Elektronisk pop med en känsla för melodier. Bandet debuterade 2014 med albumet Don't Panic och i dagarna kom deras nya album Life, the Universe and Everything. Här nedan pratar jag med bandet om musiken, science fiction och sociala medier. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Vi är tre exilskåningar bosatta i Lerum utanför Göteborg och som 2012 fick för oss att starta upp ett band. Detta efter att ha medverkat i en musiktävling och tyckt det varit så kul att vi var tvungna att göra något åt det. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
- Vi visste nog att det skulle bli ganska så melodiskt och poppigt men soundet har utvecklats ganska mycket sedan de första låtarna så vi vet väl fortfarande inte riktigt vart det kommer sluta. Vi började med ett väldigt minimalistiskt sound som har utvecklats allteftersom. 

Vad använder ni för utrustning, instrument och program? 
- Vi är verkligen inga instrumentnördar utan vi gör allting på en MacBook Pro med Logic och ett gäng softsynthar, bl.a. Sylenth och Omnisphere 2. Det har nästan varit ett måste att ha allt samlat då i stort sett samtliga låtar har skrivits på resande fot eller hotellrum. Då är det smidigt att ha hela orkestern i ryggsäcken. 

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
- Självklart vill man ju att lyssnarna skall beröras av vår musik, men det är svårt att säga på vilket sätt vi skulle vilja beröra. Musik är viktigt på så många plan och vi går till musiken på grund av olika orsaker. Jag skulle säga att om vi lyckas påverka lyssnaren så att de mår bättre av att lyssna på vår musik, då har vi lyckats. 

Vad är Life, the Universe and Everything för en slags skiva? 
- Det är lite av en bipolär skiva faktiskt. Den innehåller på klassiskt Vogon Poetry-manér Science fiction-inspirerade låttexter till väldigt melodisk tonsättning, men även betydligt tyngre låtar som ställer frågan om hur framtiden kommer te sig för våra barn och om det kanske är så att vi alltid springer efter just framtiden men glömmer nuet. Life, the Universe and Everything är ljudmässigt definitivt vårt mest sammanhållna album. 

På nya skivan hittar vi en cover av S.P.O.C.K.S In space no one can hear you scream, vad har S.P.O.C.K. betytt för er som band? 
- Under en viss period i livet betydde S.P.O.C.K. ganska mycket tillsammans med alla övriga Energy Rekords-band som spelade frekvent på Stadt Hamburg i Malmö. Början av 90-talet spenderades ofta just där och självklart avspeglas det i vad vi gör då det tema-mässigt har många beröringspunkter. Idag är det band som exempelvis IAMX, Kite och senaste tiden Priest som går på repeat. 

Hur ser ni på debutalbumet Don’t Panic idag? 
- Det var inte så längesedan jag satte mig och lyssnade igenom det igen och det har ju hänt en del sedan Don't Panic helt klart. Jag tycker fortfarande att många av slingorna och melodierna funkar, men ljudmässigt märks det att det var vårt första album och att det även gjordes under en längre tid utan tanke på att låtarna skulle hamna på samma album. 

Vad vill ni ge, när ni står på scen? 
- Att fånga publiken så att de är helt inne i både musik och det visuella är otroligt häftigt när man lyckas göra. Att ge publiken känslan av att inte kunna stå still utan behöva röra sig med musiken. Sen har vi vår sångare John som är smått galen och man vet aldrig vad som hoppar ur munnen på honom vilket också ger lite flavour. En Vogon Poetry-spelning skall både vara medryckande och rolig. Vi vill ge känslan av hur roligt vi faktiskt har på scen. Vi är definitivt inte det där stela svåra synth-bandet live. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Just nu så är faktiskt spelningen på Wave-Gotik-Treffen den 18 maj lite av en drömspelning och något vi aldrig vågade hoppas på när vi startade 2012. Vi hade inte ens några tankar i den riktningen då så det är fantastiskt kul att få äran att presentera lite Vogon-poesi nere i Tyskland.

Minns ni er första spelning och hur det var? 
- Vår första riktiga spelning var på Valand i Göteborg, på en synth-afterwork. Vi och två andra band delade scen. Det var något färre låtar att välja mellan då och det var tämligen nervöst, men det jag kommer ihåg var att det redan vid det tillfället var sjukt kul att se att vår musik togs emot väl. Hade det blivit en katastrof där hade nog Vogon Poetry endast blivit ett studioprojekt framöver. 

Foto: Press

Att ni inspireras av science fiction är tydligt, kan ni enas om de tre bästa sci-fi filmerna? 
- Eftersom jag inte lyckats få några svar från övriga bandmedlemmar så har jag ensamrätt på det här och jag kan utan svårighet nämna världens bästa sci-fi. Det är värre med plats två och tre. Aliens (Alltså nr 2 i ordningen) anser jag och har alltid ansett vara världens bästa sci-fi. Som nummer två skulle jag nog sätta Terminator. Den kanske inte håller fullt ut idag vad gäller effekter och så, men som filmidé och genomgående känsla älskar jag den fortfarande. På tredje plats slänger jag in A Split Second med Rutger Hauer. Han är kung och jag vet inte hur många gånger jag har sett den rullen. Fantastiskt bra helt enkelt. 

Ni är alla från Skåne, men bor nu alla tre i Lerum, hur kommer det sig att ni hamnade där? 
- För Daniel och mig (Roger) var det i första skedet studier som drog upp oss till Göteborg. John hittade kärleken och lämnade Skåne för den och sedan fastnade vi helt enkelt här. Att det sedan blev Lerum istället för Göteborg var mest en vilja att komma bort en bit från stan och då råkade det bli Lerum.

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Det är ju jag som snickrar låtar och det brukar ske på jobbresor och hotellrum. Ofta är den en melodislinga som etsat sig fast och som sedan låten byggs kring. Texten kommer alltid sist och av tradition brukar de skrivas i solstolen på semesterresor. 

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi är ganska mycket allätare. Vår sångare John är countryälskare vilket kanske inte Daniel och jag är. Jag är nog den som mest fastnat i synth-träsket och då gärna ganska experimentell sådan eller åt det tyngre hållet även om det slinker in lite poppigare tongångar också. 

Om alla i bandet fick välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Roger: Front Line Assembly - Caustic Grip, Daniel: Depeche Mode - Violator, John: Antagligen något med Jill Johnson. 

Till sist, vad stör ni er mest på i flödet på sociala medier? 
- Allt som dränerar. Med sociala medier är det så oerhört enkelt att påverka och få människor ur fattning. Att väldigt lite filtreras eller läses med källkritiska glasögon gör ju också att det ofta tar mycket energi bara att hitta det som är något sånär vettigt.

Lyssna på Life, the Universe and Everything här nedan!