tisdagen den 15:e april 2014

Våren har precis hämtat andan

Vi är en uppgraderingsgeneration. Nuet är sällan tillräckligt. Skaffa en ny modell! En ny tv, en ny bil, en ny partner. Varför kämpa för något som vi så lätt kan byta ut? Varför byta ut? Är vi bara slit och släng-varor? Produkter? Varför vill vi lämna tillbaka framtiden när vi väl har fått den? Jag har framtiden i mig hela tiden. En skog. Våren har precis hämtat andan. Vi är tre stycken. Små händer mot byxor. Håll i dig, nu kommer lyckan. 

Jag försöker att aldrig ha ett dolt språk i munnen. I tystnaden vilar bara fler och fler berättelser. Det här är det enda här vi har. Där stjärnorna sover sked med havet. Där vi går in i varandra om nätterna. Där ljuset vaknar upp i ditt och mitt ansikte i samma stund. Vad kan få det att slockna? Att se mot ljuset men enbart se mörker. Att bländas. Att blunda och ändå inte se dig. Det här är det enda här vi har. Där du vänder ryggen till mig för att jag ska kunna forma mig själv runt dig. Mitt hjärta kom tomhänt till din kropp. Jag följde känslan tills den mynnade ut i ditt ansikte. Och sen då? Själen runt tills hjärtat får träningsvärk? Kroppen runt tills händerna blir till jord? 

Jag vill ge kärleken tid nog. Det tar lång tid att lära känna någon. Dagarna kommer inte igen, de springer ut i havet för att drunkna. Jag vill inte ta upp dessa dagar som ett brev och undra vem som skrivit det. Jag vill inte kasta dessa dagar och låta mitt hjärta springa efter dem. Apport. De kommer inte tillbaka. Tämj framtiden och låt den springa runt i våra kroppar. Det här är det enda här vi har. 

söndagen den 13:e april 2014

Johan Heltne - Det finns ingenting att vara rädd för


Tonåriga Jonatan står i centrum i Johan Heltnes debutroman Det finns ingenting att vara rädd för (Natur & Kultur, 275s). På en skolresa till Israel förälskar han sig i Nina, men förälskelsen kantas av ångest och skam. Hans liv präglas av församlingen Livets ord - där Gud äger ens själ och sex före äktenskapet är en synd. Att stå på tröskeln till vuxenlivet och vara förälskad skapar en stor spricka i Jonatan då det helt krockar med det som varit hela hans liv tidigare, Livets ord. Ser någon dem? Misstänker någon något? Samtidigt drabbas Jonatan av återkommande epileptiska anfall. Han får höra att han kan botas genom avbön, men anfallen fortsätter. Sprickan mellan de två olika liv som möts skapar en stor spricka i Jonatan själv. Det talas om Guds oändliga kärlek men mycket tycks snarare handla om övervakning och skuldbeläggande, där mycket är svart eller vitt, himmel eller helvete. Endast den raka vägen når fram, men det finns tvivel även i en rörelse som förväntas vara väldigt likriktad och en väg bort från destruktivitet. Vi tvivlar alla många gånger genom livet, på dess mening, på människors kärlek till oss, på oss själva och på vår tro. 

Jonatan filmas på sjukhuset för att de ska ha koll på hans anfall, men samtidigt är det som att han är övervakad hela tiden. Han får träffa en psykolog som på många sätt ifrågasätter hans sanning. Kanske är det egentligen inte ifrågasättande han behöver, utan snarare förståelse. Kanske bör ifrågasättande så mycket som möjligt vara förstående för den som ifrågasätts. Jonatans mamma pratar om psykologens samtal med honom och säger att hon inte vill att han ska bli hjärntvättad och jag tänker på skillnaden mellan hjärntvättning inifrån och hjärntvättning utifrån. Där det yttre alltid hotar och det inre är blint. I det slutna inre uppfattas allt yttre ifrågasättande som ett hot. Hur kan en ifrågasätta det som alltid varit sant? Hur enkelt det än kan te sig för utomstående att bara lämna församlingen så är det förstås inte så. Även om skuldbeläggandet, övervakningen och skammen smärtar så är det mellan de väggarna han har växt upp. Där smakar allt som vanligt, där är allt som vanligt - och i världen utanför är allt okänt. Kanske smakar något en ändå vet vad det är bättre än något en aldrig har provat innan. Det är enkelt att inbilla sig det i alla fall. 

Johan Heltne, vars musik jag har lyssnat på under flera år, har skrivit en viktig roman. Han växte själv upp inom Livets ord och har också lidit stort av epilepsi, men han framhåller att det är just en roman och inte en självbiografi. Det handlar mycket om världar som kolliderar och att leva med allt tvivel inom sig, Jonatan för en kamp både mot epilepsin och mot kåtheten som får honom att göra något han själv har fått höra är en synd. Boken är relativt lättläst och Johan berättar mer än vad han beskriver. Kanske upprepas vissa saker lite för mycket, som att Nina kysser i luften hela tiden. Jag hade velat veta än mer om Ninas liv och jag saknar till viss del Johans mer poetiska språk han har använt i texterna till sina låtar, men överlag är Det finns ingenting att vara rädd för en väl skriven roman om kärlek och om en församling som inte riktigt tycks förstå vidden av hur den på ett negativt sätt påverkar människors liv. 

En kan köpa boken på bland annat Bokus, CDON och Adlibris

tisdagen den 8:e april 2014

I patriarkatet kan ingen höra dig skrika

I höstas köpte jag en cykel. Jag fick genast kommentarer om att det är en damcykel. Liknande kommentarer har fällts när jag har köpt kläder. Allt detta med dam och herr framför känns väldigt meningslöst. Vill jag ha ett plagg som hänger på damavdelningen så köper jag det helt enkelt, vill jag ha en rosa parfym där det på etiketten står ”for women” så köper jag det. Pojkar uppfostras till att där det är rosa finns inget för honom. Det är som Oskar Skog beskrev i ett blogginlägg där han diskuterade med sin son. Hans son jämförde kvinnorna på strippklubben i Grand Theft Auto 5 med de rosa ”tjejleksakerna” - ”Dom kanske inte vill vara där. Det är någon annan som ställt dom där, som har bestämt att dom ska stå där.” Var vi placeras och var vi vill vara kan skilja sig väldigt mycket åt.

När jag växte upp var jag ganska blyg och reflekterade snarare än kommunicerade så mycket med andra. Det lärde mig kanske till viss del att våga välja bortom strukturer. Just att jag reflekterade över hur människor betedde sig och hur samhället såg och fortfarande ser ut. Det handlar inte alltid medvetet om att bryta normer, även om jag tycker om att göra det, jag väljer bara det jag själv trivs bäst med att välja. Det enda det har lett till är att jag ganska ofta får frågor om min sexuella läggning. Jag tycker det är rätt ointressant vem som har sex med vem så länge det sker på samtyckesgrund. Det mest förkastliga och det vi borde diskutera mer är att det finns många som trakasseras, hotas och misshandlas för sin sexuella läggning och som inte tillåts att ens vara sexuella. Det räcker också att åka bussen en vardag runt fyra för att få höra någon skrika åt sin kompis att han är en jävla bög. Sexualiteten blir ett skällsord. Så var det när jag gick i skolan också, särskilt på högstadiet. Bögstadiet, sa någon. Många skrattade och höll med. 

Jag brukar alltid säga att varje liten sak är en del av något större och att vi därför inte kan bara ignorera det lilla med kommentarer som att det finns viktigare och större saker att bry sig om. Jag är faktiskt innerligt och ytterligt trött på hur mansrollen förstör livet för så många varje dag. Är samhället för förlåtande? Behövs det inte ett bredare perspektiv? Varför ligger samhället sked med våldet? Varför säger ingen stopp? 2013 dömdes 75 kvinnor (4 procent) och 1 196 män (94 procent) för att ha begått våldsbrott. Det finns fortfarande en oerhört problematisk maskulinitetsnorm. Den tar med sig våldet överallt - i hemmen, i skolan, på gatorna och i rädslan över att själv bli offer. För egentligen handlar inte våldet kring fotbollsmatcher, som nu senast, om problem med fotbollen i sig - utan snarare är problemet just den kulturen som män växer in i. Våld i nära relationer och våld i ett samhälle där trygghet bytts ut mot fingrar som håller hårt i nycklarna och mobilen. 

Vad uppfostrar vi pojkar till? Det är något vi behöver problematisera och grunden för att problematisera börjar ofta hos oss själva. Om en inte har en problemformulering, hur ska en då kunna motverka ett problem? Vi måste sluta tro att hat av olika slag är något andra sysslar med och att vi själva är långt ifrån det där. Det omedvetna hatet finns det också. Det syns kanske inte i spegeln eller kommer ut genom munnen, men det kan märkas i handlingar och val. För ett tag sedan läste jag om en som lagt upp ett våldtäkts-skämt på Facebook. Är våldtäkt något att skämta om? Jag skulle vilja berätta för denne om våldtäktsstatistiken i Sverige och fråga om han skulle kunna se så många människor i ögonen och berätta att han skrattade åt det ”skämtet”, skulle han det? Orkar en inte tänka längre än haha eller vad är problemet? 

Vad uppfostrar vi pojkar till och varför fortsätter vi? Visst kan vi förfäras över enstaka händelser men det krävs ett bredare perspektiv för att förebygga att något händer igen. Bland friande våldtäktsdömar och fotbollsrelaterat våld så är det viktigt att vi ser strukturerna bakom. Visste ni att att det finns 1200 domare i Sverige men att endast 20 har gått den frivilliga sexualbrottsutbildningen som erbjuds alla anställda inom rättsväsendet? Gör utbildningen obligatorisk, med en gång. Tyvärr slår vi oss ofta för bröstet i Sverige och hävdar att vi är så bra (både när det gäller miljöfrågor och jämställdhetsfrågor), men det blir mest en ursäkt för att inte komma ännu längre. Inte kan väl vi! Är det inte bättre att bara sitta kvar? Ferdinand sitter kvar under korkeken och bara luktar på patriarkatet. Nästa gång någon frågar ”Varför tar du illa upp?” ska jag försöka svara med ”Varför gör inte du?”

Människor ska ha rätten till sina egna kroppar. Människor kan vara sexuella för sin egen skull. Människor ska inte behöva någons godkännande för att se ut på ett visst sätt. Ingen människa ska antas anpassa sig efter vad killar/tjejer gillar. Människor måste få rätten att bli de människor de själva vill vara. De ska inte behöva leva upp till vad andra förväntar sig. Är vi överens? Var vi placeras och var vi vill vara kan skilja sig väldigt mycket åt. Ska vi fortsätta placera ut människor eller ska vi äntligen få välja själva? Vi delar upp men vi ser inte uppdelningen tillräckligt tydligt. 

En kan läsa Oskar Skogs inlägg här.

lördagen den 29:e mars 2014

Själv vill jag bara låta kroppen vara

Jag får ibland frågan vad jag har för utseendemässiga preferenser och svaret är att mina känslor är de enda preferenser jag har! Eller i varje fall de största. Jag menar inte att utseende är helt irrelevant, det vore att ljuga, däremot är det långt ifrån att vara särskilt viktigt. Känner jag något för någon så blir personen tveklöst vackrast. Jag tycker att det fokuseras alldeles för mycket på utseende, så till den grad att människor hulkar över toaletten för att de på något sätt ser ut eller inte ser ut. Själv har jag haft ganska stora problem med mitt utseende men tycker om mig själv mer idag än vad jag gjorde för sex år sedan då jag såg bättre ut. Nu för tiden vill jag bara låta kroppen vara. Den används till det här. Den ser ut såhär. Ibland ser håret för jävligt ut, hyn likaså och ibland har jag ringar under ögonen. Min famn är inte vacker och inte ens kanske särskilt trygg men den är minsann närodlad och helt ekologisk! 

Det sägs ibland att vi kan vara i vilken storlek vi vill men ändå ska vi hela tiden tänka på den där kroppen och hata eller älska extrakilon. Kroppen som åsikt - vilken kroppsdel gillar du bäst och vilken har du mest komplex för? Ja, hen har ju lite mage. Så går du ner 20 kilo! Är en inte en del av idealet måste en gå ut med att säga att hen älskar sin kropp ändå. Själv vill jag bara låta kroppen vara. Känna att jag tycker om mig själv och att min kropp är en del av mig. Tänka att rynkor är känslors väg genom kroppen. Ändå är det många som inte verkar tro på det innerst inne eller leva efter det ytterst ute. Utseendet står hela tiden i fokus och jag önskar att det inte var så. 

Jag tycker inte min kropp är särskilt fin, och det är klart att jag skulle kunna förändra både det andra och det ena. Men jag är helt enkelt inte längre särskilt intresserad av att göra det. Det finns ju så mycket annat att bry sig om - hela tiden! Jag vill helt enkelt inte lägga någon större värdering vid kroppen. Jag har de senaste åren velat komma bort från att känna mig nöjd till stor del ska handla om hur jag ser ut och vad andra tycker om hur jag ser ut. Nu för tiden vill jag bara låta kroppen vara. 

Jag vet hur fint det känns när en uppfattas som attraktiv även när en inte lagt ner varken tid eller energi på att uppfattas just så. När hjärtat bultar och jag faktiskt låter det bulta utan att jag låter utseendet stå i vägen för det. Varför låta hjärtat falla på mållinjen? Jag vet av erfarenhet att tidiga morgnar när en kan flytta handen lite och försiktigt smeka den över bar varm maghud är det allra finaste, just på grund av känslan. Det har jag lite mage att säga och mycket mage att känna! 

fredagen den 28:e mars 2014

Innerst ute

Jag hade förberett mig på inre nedrustningar, men det kommer dagar då hjärtat spricker upp och en låter våren sova innerst. Det är när världen bestämmer sig för att hångla i ens mage, när en får tänka tankarna fullt ut, hela vägen ner, känna känslorna fullt ut, hela vägen upp - dagen om och slutligen kanske också livet om. Det finns människor som ger mig både ett och två hopp genom och i värmen. Dagen om och slutligen kanske också livet om.

söndagen den 23:e mars 2014

"Vi ska sluta att kalla kvinnors rättigheter för kvinnofrågor"

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

En av de frågor jag själv brinner mest för är jämställdhet. Därför hoppas jag att Feministiskt Initiativ tar sig in i riksdagen i höst. Vi behöver ett jämställt samhälle där alla människor behandlas lika, oavsett förutsättningar, kön, ålder och etnicitet. F! skriver själva på deras hemsida att de "vill att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla områden i livet." Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt Initiativ.  
  
Vilka är de tre största sakerna du vill ta tag i i samhället?

- För mig är det viktigaste nu att vi får in den saknade dimensionen i politiken, det vill säga att vi får in det som handlar om jämställdhet och frihet från alla former av diskriminering som en respekterad del av den "riktiga" politiken. Vi ska sluta att kalla kvinnors rättigheter för "kvinnofrågor" och vi ska sluta att benämna diskriminering som "minoritetsfrågor". Det är därför jag jobbar med F!. Vi ska helt enkelt vidga idén om vad politik är, föra in nya kunskaper och nya personer som kommer till tals. Det blir en vitalisering av demokratin och det är nödvändigt, inte minst när vi har politiska krafter,  så som Sverigedemokraterna, som vill gå en helt annan väg och inskränka rättigheter och frihet för människor.


Konceptet med homeparty har blivit en succé. Hur kom du på den idén?


- Vi/F! har inga pengar att hyra lokaler och affischera och annonsera men jag fick många frågor om när jag skulle ha möte. Många ville komma och lyssna. Ur detta föddes idén att människor skulle ordna mötena själva och jag komma. Det är ett bra sätt att sänka trösklarna för det politiska samtalet.

Hur stor chans tror du F! har att komma in i riksdagen i höst?


- Först kommer vi in i EU-parlamentet och sedan i riksdagen. Vi har alla chanser. Det är nu det händer. Vi ser just nu ett feministiskt genombrott och det är självklart att det kommer att manifestera sig i valen!


Besök Feministiskt Initiativs hemsida här och Gudrun Schymans hemsida här.

onsdagen den 19:e mars 2014

All form av sex utan samtycke är våldtäkt

Läste för ett tag sedan att en inte kan våldta en partner, vilket verkar grunda sig i en idé om att en partner alltid ska vara tillgänglig för regelbundet sex. För ett tag sedan så diskuterades det även om det är okej att köra på när den andra sover. Kommentarer som ”om hon ligger halvnaken intill honom, hur i helvete kan det bli en våldtäkt då” yttrades. Otroligt korkad kommentar. Återigen som om det vore kvinnans fel att hon blir våldtagen. Den enda anledningen till våldtäkter är den som våldtar. Skippa snacket om allt det andra. Oavsett om en har ett förhållande eller inte så bör ingen ha krav på sig att göra ett dugg den inte känner för. En kan aldrig köra på som en vill när en annan människa är inblandad. Det fungerar inte. Det är så viktigt att förstå hur viktigt samtycke är för alla inblandade. Och naturligtvis betyder inte samtycke för sex att själva sexakten sedan kan se ut hur som helst. All form av sex utan samtycke är våldtäkt. Att försäkra sig om att den en har sex med är med på noterna är inte särskilt svårt, därmed är det ett otroligt dåligt argument att säga att en aldrig uppfattade att den andra inte ville.

Överlag verkar just sex ofta innehålla en hel del outtalade krav. Som exempelvis att mannen ska komma och att själva samlaget är slut efter det. Många kan även känna ångest över att en som partner då inte duger om den inte lyckas få sin partner att komma, då mannen liksom ska det. Att han ska komma och för henne är det ”skönt ändå”. Det blir inte på bådas villkor. Här tror jag att det är viktigt att inte lägga särskilt stor vikt vid om partnern kommer eller inte, att det inte får bli det viktigaste, utan att det viktigaste är att båda njuter av varandra och av situationen och att båda känner närheten, värmen och respekten från den andra. Ibland får båda orgasm, ibland får ingen det, ibland får den ena det. Krav på olika ställningar, på att få orgasm, på olika sorters sex och på att en ska ha en viss kropp som naken skapar bara osäkerhet och är ingen bra grund för varken trygghet, kärlek eller ett bra sexliv. Det är också en viktig sak att inte genast anta att tjejen äter P-piller. P-piller är ett skydd men också ett skydd som innebär en hel del risker, så som blodproppar och nedstämdhet. Så sätt så är kondom fortfarande överlägset då de skyddar både mot graviditet och sjukdomar. Vilket skydd en än väljer så måste det vara bådas ansvar.

Det är viktigt att diskutera synen på kön, sexualitet och relationer, men det handlar också mycket om att slåss med sig själv, sin egen självbild och de föreställningar som en själv bär med sig. Det är det svåraste av allt. Särskilt när det är så lätt att vara rädd, nervös och nojig. Vi är rädda för att visa oss själva, vi är rädda för att säga fel saker, vi är rädda för att inte vara tillräckliga, vi nojar över vikten, utseendet och vad vi säger och inte säger, vi är rädda för att bli lämnade, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal och rädda för att gå på fester där vi inte känner så många. Kort sagt, vår värld kretsar mycket kring rädsla. Både över hur vi är och hur vi inte är. Normen och det som är utanför den. Det som en själv vill och det som samhället säger åt en att en ska vilja. Kampen emellan. Vem segrar när alla förlorar? Jag tror själv att det kan vara en bra sak att vara rädd, och att det inte nödvändigtvis ska ses som något negativt att vara det. Det är när någon kör över vår rädsla eller ignorerar den som är det mest skrämmande.