lördag 21 april 2018

Själens röda siffror


Det är valår i år och jag hoppas en stor del av valet kommer handla om att stanna upp. Samhället kan inte ha som syfte att allt ska växa, att allt ska handla om mer, större, snabbare. Där människor pressas hårdare, där planeten pressas hårdare. Livet blir inte längre bara för att vi skyndar oss igenom saker, människor. Vi ska vara så effektiva och snabba hela tiden, till och med vår kommunikation har utvecklats så, en måste svara snabbt, vid första plinget ska det kollas upp, ingen tid ska finnas till att reflektera, tänka efter. Och medan ekonomin visar gröna siffror så visar det mentala allt rödare siffror. Konsumtionsutrymmet växer men livsutrymmet minskar.

Jag har sett i många grupper där syftet har varit just att växa, att det målet täcker allt annat, till slut har värderingar glömts bort, gruppen växte, men idéerna som innan börjat gro stannade av. Samhällets syfte är idag att allt ska växa, växla upp, rusa fram. Trots att allt fler blir utbrända och vars stress äter dem till frukost, lunch, middag så uppmanas vi att för varje år springa ännu fortare. Jag tror inte det blir bra om vi skapar samhället som en tävling där alla förväntas springa snabbare, snabbare och än snabbare. Det samhället raserar våra ekologiska och själsliga resurser.

Vi har skapat ett samhälle där allt ska mätas i pengar och där ett ökat flöde av pengar är långt mycket viktigare än hur planeten och människorna på den mår. Det känns uppenbart att vi måste se över varför så många mår så dåligt och börja göra förändringar i samhället för att förändra omständigheter och orsaker. I ett samhälle där vi förebygger stress och tillåter människor att stanna upp, växla ner så kommer människor må bättre och på sikt får vi då också ett samhälle som mår bra. Jag förstår varför robotar tar över mer av våra jobb, då samhället sedan länge tycks ha varit anpassat efter just robotar som aldrig ska känna efter, aldrig ska tänka efter, som bara ska producera, leverera och konsumera i en evig loop.

Allt kan inte mätas i pengar och människor ska inte mätas i vad de orkar leverera, prestera och hur mycket en kan konsumera. Ett sådant samhälle kommer leda oss till en mental och ekologisk konkurs. Jag vill att människor ska få en möjlighet att leva längre, inte bara tillbringa längre tid på jorden, utan få en möjlighet att just leva mer. Klart att många måste jobba för att samhället ska kunna fungera, men då måste vi få till ett hållbart arbetsliv.

Eva Dahlgren på Bengans, 21/4 - 2018

Foto: Oskar Rickardsson

Foto: Oskar Rickardsson

Record Store Day och Eva Dahlgren spelade på Bengans i Göteborg. Hon spelade låtar från den nya Ep:n Jag vill bara vara fri och så avslutade hon med att tillägna fina Ängeln i rummet till Avicii som tragiskt gått bort, alldeles för ung. Det var otroligt vackert. 

fredag 20 april 2018

"Jag ville hålla på ett lag som ingen annan höll på"

Foto: Patrik Sventelius

Svaret på allt heter Staffan Hellstrands första skiva på tre år. Skivan, som följer upp Blod & Tårar, är en mycket vacker historia (Lyssna bara på inledande Inget silver & inget guld. Fantastisk.) och den släpps idag. På skivan gästar bland annat Cajsa Siik, Jon Rekdal och Lisa Långbacka. Här nedan berättar Staffan om skivan, om första musikminnet, om fotboll och om en spelning på ett ställe som blev bombhotat av Hells Angels...

Vad är Svaret på allt för en slags skiva? 
- Ett album där jag jobbat väldigt mycket själv med inspelning och produktion. Tagit mig tid att mejsla ut det jag vill uttrycka. Ganska många låtar är skrivna på piano. 

Du har valt att spela nästan allting själv? 
- Ja, jag ville helt enkelt ha kontroll in i det sista. Har dock några gäster på mer udda instrument, som dragspel, trumpet och kontrabas. 

Berätta om singeln Nån som kör! 
- Den bygger på ett febrigt pianobasriff som maler genom hela låten. Texten handlar om utsatthet i Stockholms klubbliv. 

Vill du berätta lite om ditt första musikminne? 
- Oj… Min storebror brukade skicka in mig i godisaffärer i Stockholm, där jag ställde mig på golvet och sjöng med hög klar röst, tre år gammal. Naturligtvis fick jag lite godis som brorsan tog det mesta av. Där lärde jag mig något om hur branschen fungerar också...

Minns du den första gången du stod på scen? 
- I nioårsåldern sjöng jag Home On The Range på en båt på väg till USA, kompad av husbandet. 

Hur ser du på ditt debutalbum idag? 
- Min solodebut var ju lite speciell eftersom jag bara sjöng Dan Andersson-texter. Men det var ett väldigt roligt album att göra, med massor av musiker från alla möjliga genrer. 

Vad skulle du säga är det bästa respektive det sämsta med att vara heltidsmusiker? 
- Jag kan inte komma på så mycket dåligt, faktiskt. Osäker ekonomi ibland kanske. Bästa är förstås att få syssla med det man brinner för. 

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Dom är ju naturligtvis inte lika viktiga längre, tyvärr. Men det är en nedåtgående spiral som började redan när CD:n introducerades tycker jag. 

Vilka är dina favoritomslag, topp 3? 
- Oj, det finns för många, men Joy Divisions Love Will Tear Us Apart, John Coltranes A Love Supreme och Bob Dylans Blood On The Tracks, säger jag då.


Blir det turné i samband med nya plattan? 
- Jag spelar egentligen hela tiden och kommer att fortsätta så i vår och sommar. 

Har du någon speciell anekdot från någon spelning som du vill berätta mer om? 
- Det finns naturligtvis massor från ett långt turnéliv. En spelning på ett hak i Helsingborg, som var bombhotat av Hells Angels är ett av mina mest minnesvärda. Hela publiken och vi stod och skanderade ”Hey, hey, my my, rock'n roll will never die” i en halvtimma efter giget. 

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Haha, inte direkt. Men jag kan jonglera rätt länge med en fotboll. 

Säg att du skulle få anordna en egen festival, vad skulle känneteckna den? 
- Bra musik. 

Ditt fotbollsintresse är välkänt och favoritlaget är Öster från Växjö. Hur kommer det sig att någon uppväxt i Nyköping blev Öster-Supporter? 
- Jag var i den åldern när man skulle skaffa sig ett favoritlag, så jag valde Öster, som precis gått upp i allsvenskan. Jag ville hålla på ett lag som ingen annan höll på - och så är det ju fortfarande... 

Du gjorde EM-låten Explodera för 18 år sen, skulle du kunna tänka dig att göra något liknande igen? 
- Nej.

Till sist, nämn en 1) skiva 2) person 3) plats 4) årtionde som betytt mycket för dig som artist! 
1) New Order - Power, Corruption & Lies 2) Ivar Lo Johansson 3) Stockholm 4) 80-talet. 

Lyssna på Svaret på allt här nedan! 

torsdag 12 april 2018

"I would make a festival with only female acts. There are so many damn good women out there so the lineup would be sick!"

Foto: Press

Hildur har turnerat världen runt i olika band. 2017 gick hon solo och släppte debut-Ep:n Heart to heart. Nu introducerar hon sig för den svenska publiken. Här nedan berättar Hildur om musiken, om uppväxten och om sexismen i musikbranschen.  

A remix of Water is your latest track. What can you tell me about the song? 
- I'ts a upbeat version of a slow and emotional song. So it's basically best of both worlds! I wanted to work with someone from Scandinavia as I love the music scene there at the moment, specially in Sweden and Norway. Water is about longing for a love that you haven't met yet. And the process, how hard it can be and how empty you can feel when you are alone. But it's like a journey and in this song it ends with hopefulness. 

What do you hope to achieve in 2018?
- I'm writing a lot of new tunes that I have high hopes for and am very excited to share with the world! I'm also doing a very exciting festival that I can't announce yet and I'm hoping to be adding more gigs around the world. I love playing in new places! 

Where does your passion for music come from? 
- It's hard to say, I feel like it has always been there. It just spoke to me since I was a kid. I was fascinated by the feelings music could give you. I was a very artistic kid in general and was always creating things, drawing, sculpturing, writing stories but music was somehow the ultimate beauty that combined so many of these things. 

How was it for you to grow up in Iceland? 
- It was a very sweet childhood. You can be very free there and I loved being outside. I would also say Iceland is a very artistic country. I feel like everyone is involved with art in some way, which makes it such an inseparable part of life. 

Were you surrounded by a musical culture? 
- Music was always a part of my home. I have 2 older sisters that both sing really well. I loved listening to them. My dad is very musical and plays the bass so he showed me a lot of music, like the Beatles, which I got obsessed with. My mom wanted me to learn an instrument so I learned the cello from age 6. So I would say my life has always been very musically supported and I'm thankful for that. 

Can you tell us about your first memory, connected to music? 
- I remember sneaking into my sister's room to look at her CD's. And then I stole some to listen to in my room. I remember my favorite was the “blue one” with the nice voice. I found out many years late that CD was Dummy by Portishead. It was a sick nostalgia feeling when I rediscovered it when I was 15 but somehow remembered most of the songs. 

What was your first live performance? 
- My first performance was at a singing competition when I was 14. I have never in my life been as nervous but I sang Killing Me Softly and actually won, so it's a good memory. 

Do you have a pre-show routine? 
- I try to relax mostly, but then I need to get my blood pumping before I go on stage so me and my drummer usually do push-ups and some jumping around to get us in the mood. Everyone thinks it's funny when I start doing pushups dressed up for stage, but I would say that is like my personal fashion statement too, glamorous but sporty. 

What do you know today that you wish you knew when you were younger? 
- I have learned a lot in regards to music that I wish I knew earlier. But I guess the top thing is that I wish started producing earlier. I did some when I was about 12, my dad bought me Cubase and I liked it but I didn't really stick to it. Then I started again when I was 24. Whenever I see kids now that are interested in producing I'm like preaching– start early, then it becomes like drinking water! 

Who inspires you? 
- I have many inspirations. I have a lot of friends that inspire me in different ways and then I have musical inspirations. Biggest ones are Björk, Beth Gibbons, Grimes, FKA Twigs, Charli XCX, Kanye West and more. 

In Sweden, nearly 2000 women working in the music industry, signed a statement saying they have experienced sexual assault, harassment, intimidation or other forms of sexism. You have also experienced this, a male dj made sexist remarks, you demanded an apology, did you get one?  
- Yes, that's one of the experience I've had. It was kind of bad. I had just received awards for my song as it was "Pop Song of the Year" at the Icelandic Music Awards and he said live on radio that it was an ok song but I must have had a guy help me make it. And then he went on talking about a guy he think deserved the awards more and then on about making more sexist remarks about women in music. I wrote him a letter I titled “From the winner of Pop Song of the Year to a sexist radio host”. It became viral in Iceland and hit the news in Iceland but I think it was a blessing in disguise because it showed so many people that didn't believe this industry to be sexist what was actually wrong with it. I didn't get an apology but I felt like it still was important to speak out and not let him get away with it and the support I got was so incredible! 

You’re involved in the organization Kítón, can you tell us a little more about it?  
- Kítón is an Icelandic organization for women in music. I was a chairmember for 2 years and took part in organizing a lot of get together for women in the industry, gigs, and just in generally raising awareness about the situation in the industry. Right now I'm also a member of a more international association aiming for the same thing – it's called Keychange and has gathered 60 women from the industry, both artists and innovators to fight to change the situation as it's right now. I met up with them for the first time last week in Tallinn and it was such an inspirational time. We have so much female talents that doesn't get the chance they should. 

Name a record, a movie, a person and a place that has meant a lot for you as an artist. 
- Record: Lauryn Hill – The Miseducation of Lauryn Hill, Movie: Lost in Translation, Person: Björk, Place: Tokyo
. 

If you were given a chance to arrange a festival, what would characterize that festival? 
- I would make a festival with only female acts. There are so many damn good women out there so the lineup would be sick. And all the female power, I'm excited already! 

What makes you laugh? 
- Animal videos. Always. 

Finally, what is the most beautiful word that you know? 
- I think many Japanese words are gorgeous. Like natsukashi – which means a good nostalgic feeling something gives you and brings you warm memories.

Lyssna på Water (FAMILY_TIME Remix) här nedan! 

tisdag 10 april 2018

"Jag kommer nog aldrig lämna Göteborg"

Foto: Oskar Rickardsson

Den 13 april släpper Glenn Udéhn nya skivan Det går åt helvete nu, i mars släppte han en fin singel med samma namn. Han släpper skivan på det nystartade skivbolaget Coast 2 Coast Records och firar in släppet med releasefest på Pustervik. Jag och Helena träffade Glenn på ett café vid järntorget och pratade om nya skivan, om att romantisera och om livescenen i Göteborg. 


Du har ett nytt skivbolag som du själv varit med och startat upp, hur känns det? 
- Det har varit mer jobb än vad jag trodde. Jag driver inte bolaget, det är Tom Larsson som startade upp det. Men det är kul att testa och se lite hur det fungerar. Efter att jag bröt med Sony hade jag inga tankar på hur den här skivan skulle släppas, men Tom har alltid velat starta upp ett skivbolag så nu blir jag lite av en försökskanin kan man säga, så får vi se hur det fungerar. Går det åt helvete med mitt släpp så får vi väl sluta, haha. Men, det känns spännande! 

Du kände väl efter Sony att du ville ha mer fria tyglar när det gäller din musik och det kanske du kan få nu? 
- Ja, precis! Tom är den som spelar in min musik och det är lätt för mig att säga hur jag vill ha det och så behöver jag inte kompromissa så mycket heller med släpp och sådär. Det känns som att det ligger i tiden också, att man ska ha makt och kontroll över sin egen musik. Det känns skönt att gå independent igen. 

Det blir en vinyl den här gången? 
- Ja, det har vi kämpat hårt med. Det blir både vinyl och cd nu. Det kommer även släppas lite merchandise, POW som jobbar med tryck frågade om de fick trycka upp en Glenn Udéhn-kollektion som består av tygmärken och college-tröjor! 


Foto: Oskar Rickardsson

Hur nöjd är du med musiken den här gången? 
- Det har varit lite till och från, men jag har nog aldrig varit såhär nöjd någon gång innan. Jag tycker att det låter bra. Det blir en ganska blandad skiva, med både upp-tempo och mer avskalat. 

Din senaste singel släpptes i mars, Det går åt helvete nu. Berätta om den! 
- Såhär i efterhand så blev det ju som en beskrivning av hur allt varit efter släppet, det har kanske inte gått åt helvete, men det har varit många motgångar, bland annat med inbrottet i replokalen. Men angående låten så; jag är ju ganska pessimistisk och nervös av mig och jag har nog lätt för att ofta göra en höna av en fjäder, har lätt att tänka att ”nu skiter det sig, jag går och lägger mig, det finns ingen mening med någonting” men så gör man saker ändå och det löser sig till slut, kanske inte alltid, men oftast. Låten handlar väl om att man inte ska ge upp. 

- Det är någon vers där jag sjunger att Anton säger att Göteborg har gett upp, det finns inga drömmar kvar och det hade han sms:at på riktigt, och så skrev han ”varsågod, här har du en låttitel, och den passade bra in i den här texten. Det var någon som skrev att den är väldigt glad i melodin och att det kanske kan vara skönt att vara på klubb och dansa och få sjunga ut sin frustration till här låten. Det kändes fint. 

Du gillar väl att jobba lite så med den kontrasten, med glada melodier och mer deppiga texter? 
- Ja, det har väl blivit så. Jag har lyssnat mycket på Florence Valentin och jag tror Love Antell sa någon gång att man kan dansa till melodin men sen betyder texten något helt annat. Det tyckte jag var en smart tanke. 

Det känns som att du har en ganska pessimistisk syn på Göteborg också, känner du att du längtar härifrån ibland? 
- Det är konstigt, för det gör jag verkligen inte. Jag kommer nog aldrig lämna Göteborg. Jag kan inte bo utomlands, för jag är flygrädd, och jag har svårt att ta kontakt med nya människor. Det tar tid att bli bekväm. Man ska aldrig säga aldrig, men det blir väl en slags hatkärlek när man bott i en stad länge. Det är fint men det kan också vara bedrövligt, men så är det ju överallt. 


Foto: Helena Rost

Romantiserade du mycket saker när du växte upp för att sen upptäcka att det inte alls var som du trodde? 
- Ja, absolut. Jag ville till exempel jättegärna bli fotbollsproffs när jag var liten och när jag var tjugo tänkte jag fortfarande att jag skulle bli det. Jag blev aldrig det, men det var den bilden jag hade hela tiden, att det är klart att jag blir det. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag och en kompis drog på en sån här Rasmus på luffen-luff när vi var 21-22, någonting. Vi tänkte att vi inte behövde något liggunderlag, inget ombyte och att vi bara skulle ta oss runt med ett tält, sovsäckar och våra instrument. Det var bedrövligt. Vi trodde att vi skulle ha jättekul, men vi var ständigt irriterade och hungriga, vi hade ju inte råd att äta mer än en gång om dagen. 

- Jag tror ändå det är viktigt att man romantiserar saker och att man hela tiden hittar nya saker att romantisera. Jag drömmer om att bo på en gård på landet till exempel, samtidigt som jag inser att jag kanske aldrig kommer ha råd, men det är kul att drömma och det är gratis. 

Finns det något du hade en romantiserad bild av och så visade det sig vara lika fint som du trodde? 
- Jag var på Putte i Parken, det var min första festival. Jag gick med några som varit på många festivaler innan, det blev en hype innan om hur det skulle vara och det visade sig att det verkligen var så på riktigt också. 

Sist vi pratades vid hade du en längtan efter att göra mer visaktiga låtar, är det något som kommer märkas av på nya skivan? 
- Nej, faktiskt inte. Det blir snarare tvärtom, med en lite rivigare känsla, lite småstökigt. Vi spelade in alla grunder - gitarr, bas, piano, trummor - live den här gången. Den präglas av mycket bandkänsla. Men jag har absolut kvar den där tanken, att göra något somrigt och lugnt. Kanske nästa skiva. 

Vilka har du jobbat med? 
- Musikerna är mitt band, Anton Engström, Simon Engström, Erik Engström som vanligt, Johan Albertson, Jonathan Jönbrink. Sedan spelar Gustav Davidsson trombon, Erik Göransson saxofon, Jennie Salomonsson trumpet och Tora Hyllstam fiol. Tom Larsson har ju spelat in och så har Hans Olsson Brookes mastrat. Sen så jobbar jag med Anders på Westin Promotion. Anders hjälper till med PR för nya skivan och uppstarten av skivbolaget. Det är fler människor inblandade nu än första gången och det är väl det som gör att ångesten har blivit större på något sätt. Den här gången känns det mer på riktigt med allt, det känns skönt att vi är ett team, jag, Tom och Anders, vi hjälper varandra och kan bolla många tankar och idéer. 

- Sen just att releasefesten är på Pustervik gör att allt känns otroligt nervöst och stort. Det blir nog bra, jag hoppas det blir lite folk i alla fall, sen i slutändan så spelar det inte så stor roll hur mycket folk som kommer, jag spelar ju för dem som är där. 

The Tape spelar samma kväll, har du lyssnat något på dem? 
- Inte så mycket, men jag gick in och lyssnade efter att jag hörde att de också skulle spela och dem är verkligen jättebra! Jag ska försöka hålla mig lugn så att jag kan lyssna på deras spelning också. Jag har ju en tendens att springa runt mycket innan spelningar, för att jag blir så nervös. Det är skönt att Pustervik har många bra trappor. 

Du var med och arrangerade Subkultfestivalen förra året, är det något du ska göra igen?

- Nej, eftersom jag börjat på Kulturverkstan nu så hade jag inte tid i år. Men det känns som att dem växer, så det är kul! 

- Det var ännu en erfarenhet. Jag tror att det är bra att om man sysslar med musik att få en inblick i hur det är att vara arrangör också. Det är inte så jätteroligt när man kämpar för att få ihop ett event och så kommer en musiker som är jätteförbannad över att det inte finns ost till tacosen och så har man försökt tänka på allt, det blir stressigt. 

Var det ett exempel från verkligheten? 
- Nej, faktiskt inte, haha. Men jag tror det är viktigt att få den där förståelsen, att bli mer insatt i hur andra som jobbat inom kultur har det. 

Vi pratade ju mycket om livescener förra gången vi sågs och det är intressant hur det har utvecklats i Göteborg. Nu har Liseberg tagit över en större del av livescenen här. 
- Ja, de har bokat allt möjligt. Det är ju kul men jag förstår samtidigt att det skapar irritation för de som driver klubb i stan, på Liseberg kostar det kanske 80 kronor att gå in, för att en klubb ska gå runt så behöver man ta kanske 300 i inträde, det blir svårt att konkurrera med. Det är bra att kunna gå på bra och billiga spelningar, men det kan samtidigt leda till att klubbscenerna inte får de tre stora akterna som de behöver varje år för att hålla sig högt i kurs. Samtidigt finns det lite barer i stan som försöker hålla liv i scenen, som Holy Moly. Det är roligt. 


Foto: Helena Rost

Hur ser våren och sommaren ut för dig annars? 
- Jag har inte orkat ta tag i det där än. Jag har varit väldigt hög och låg och när allt har varit uppåt har jag jobbat ganska mycket med att nå ut och kolla upp spelställen men när det har varit lågt så har jag inte lämnat lägenheten på några dagar och inte orkat ta tag i så mycket. 

- Jag ska till Lund i slutet av april och spela utan band, sen blir det Östersund med hela bandet i juni, tanken är också att vi ska till Stockholm i maj. Sen får vi se. Jag tror att jag och Eddie Wheeler ska åka upp till Inlandsbanefestivalen i Jämtland i augusti, men vi har inte hunnit prata om det riktigt. 

Ni har inte pratat om att göra musik tillsammans någon gång, du och Eddie? 
- Någon gång kanske, men just nu är det inget på gång. 

Du och Kristian Anttila skulle väl göra något tillsammans? 
- Ja, jag var i hans studio i somras och spelade in två låtar och tänkte släppa dem innan december, men sen tänkte jag att det vore synd att bara slanga ut det, då var vi mitt i inspelningen av nya skivan. Så nu ligger två låtar och väntar. Jag har pratat med Kristian om det, om att vi kanske kan spela in någon helg till och sen göra en Ep av det. Vi får se. 

Till sist, vilket är det allra finaste ordet du vet? 
- (efter lång betänketid) Körsbär.

Lyssna på albumet Det går åt helvete nu här nedan! 

tisdag 20 mars 2018

"Om mänskligheten kan delas in i de du vill ha med dig om du måste ro över Atlanten och övriga, så gör jag mitt bästa för att tillhöra den första gruppen"

Foto: Charlotta Burlin

Poeten Magnus Zackariasson driver förlaget 2066 som grundades 2016 med visionen att läggas ner efter femtio år. På förlaget har han precis släppt diktsamlingen Trots allt det andra leker vi i vinden, en diktsamling som är något av det bättre jag läst på senare år. Här nedan berättar Magnus om hur det är att driva ett eget förlag, om boken och om barndomens drömmande. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 
- Om mänskligheten kan delas in i de du vill ha med dig om du måste ro över Atlanten och övriga, så gör jag mitt bästa för att tillhöra den första gruppen. 

Hur ser en vanlig dag i livet ut för dig? 
- Jag går upp vid fem, dricker kaffe ur en vit kopp, lägger mig i en soffa med datorn på magen, får till några rader, äter två smörstekta ägg, andas in den lugnande doften av mina barn, samt av min fru, och cyklar sen iväg längs en övergiven golfbana. Resten av dygnet brukar försvinna i ett töcken av plikter och distraktioner, inte sällan trevliga och intressanta men vanligtvis meningslösa. 

Du driver ett eget förlag, hur är det att göra det? 
- Det har varit oväntat omvälvande och och jag trivs fantastiskt bra både som oemotsägbar förlagsdirektör och underbetald alltiallo. “Att driva förlag” har också visat sig generera vissa typer av tankar som annars kanske inte infunnit sig, till exempel: ska vi ta och ge ut en bok med David Lynch, eller har han redan sagt det mesta i Catching the Big Fish? och vad är egentligen poängen med att skriva en essä? Jag rekommenderar vem som helst att prova. 

Visionen är att förlaget bara kommer finnas i 50 år, vill du berätta mer om tankarna bakom det? 
- Å ena sidan tänker jag att femtio år nog kommer att räcka, å andra sidan är jag redan känt en viss oro för hur det kommer att kännas när det redan är slut om 48 år, kanske blir det tomt, det får ge sig med tiden, eller så blir det bara skönt att få ta det lite lugnt. 

Trots allt det andra leker vi i vinden heter din debutbok, vad har varit svårast respektive roligast under arbetet med boken? 
- Det svåraste var att uppnå en anständig nivå av ärlighet, eftersom jag ville skriva om det som är viktigt, det vill säga om det som faktiskt aktiverat min uppmärksamhet, genom att inventera ett år av mitt liv och försöka förstå vem eller vad som genererat vilken känsla - glädje, äckel, hat, lust, kärlek, sorg och så vidare. Utmaningen bestod helt enkelt i att bortse från hur det borde vara. 

- Det roligaste var att någon gång då och då få till en rad som var ... totalt jävla mästerlig! 

Du har skrivit en väldigt fin samling, jag älskar verkligen raderna ”jag kan ta några knuffar i trängseln när vi springer genom avgaserna om det rinner en bäck när jag lägger mig ner”, det är en vacker beskrivning av livet, det tuffa en genomgår i nuet, och längtan som finns där bakom, det som gör det värt det. Om jag skulle sätta ett ord som beskriver min känsla av många av dikterna är det ”livsmaximering” och en önskan om mer tid bortom arbete, mot mer tid över för att leva. Jag kan förstås ha fel, men hur ser du på den tolkningen? 
- Tack! vad roligt att höra! Och om du upplevt dikterna sådär har jag inget att invända. 

Har litteraturen alltid funnits med dig? 
- Någon sa att det som utmärker läsare är att de läser, vad än de kommer över, och så har det varit för mig: mjölkpaket, morgontidning, textningen på tv, romaner, lyrik och så vidare. 

Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad blev det av dem? 
- En gång frågade min lågstadiefröken vad vi barn hade för drömmar om livet och jag sa att jag ville bli världsomseglare och fotbollsproffs, och omgående som jag sagt det där var det som om kroppen genomsköljdes av en slags skam, besk och sträv, eftersom jag ljög, och följde manus, istället för att uttala något som kunde ha blivit livsavgörande. 

Vilket är ditt bästa minne, kopplat till en läsupplevelse? 
- När jag läste jag Schampoplaneten av Douglas Coupland fick jag syn på ett fotografi på insidan pärmen som fullständigt förändrade min syn på hur till exempel en tisdag bör spenderas. På bilden sitter Coupland på golvet i sin lägenhet och läser en bok, med ryggen mot väggen och en kopp kaffe inom räckhåll, lugnt och ledigt och underbart onyttigt. 

Vad väntar härnäst för dig? 
- Sedan några veckor försöker jag morgon efter morgon skruva till skärpan så att jag kan komma loss med min tredje diktsamling. Snart ska jag också skärpa till mig och redigera klart nästa samling, som förmodligen kommer att heta Tåget till Stockholm skakar långsamt till

Finns det något drömprojekt du verkligen skulle vilja förverkliga? 
- Förmodligen men inte vad jag känner till. 

Något du vill hälsa till läsarna innan de tar sig an Trots allt det andra leker vi i vinden
- Du är varmt välkommen.

En kan köpa Trots allt det andra leker vi i vinden på bland annat Bokus och Adlibris

torsdag 15 mars 2018

"Tids nog var vi tvungna att krypa tillbaka in i den skyddande industri-värmen igen"

Foto: Anna Ledin Wirén

Misery Loves Co. är tillbaka. Jag minns när jag lyssnade på Your vision was never mine to share som 16-åring. Det var en fantastisk upplevelse för mig. Låtar som No exit och Rise and fall lät fantastiskt då och låter minst lika bra nu. Samma år som skivan släpptes valde Misery Loves Co. att lägga ner, men i början på 2016 återförenades bandet och gjorde senare samma år även några spelningar. Bandet, som idag består av Patrik Wirén, Örjan Örnkloo och Michael Hahne, släppte förra året singeln Would you? och det är väl bara att säga: Välkomna tillbaka, det är många som saknat er! Här nedan berättar sångaren Patrik Wirén om återföreningen, om att spela live och om Would you? förstås. 

Första singeln Would you? släpptes förra året, vad handlar den om?
- Textmässigt finns det ett tydligt tema den här gången. Jag har alltid skrivit om dysfunktionella relationer, människors oförmåga att kommunicera med varandra på ett djupare plan och den starka känslan av utanförskap och ensamhet som det för med sig. Typisk lättsamma ämnen... Det finns fortfarande kvar i en text som Would You?, men där finns även någonting mindre introvert. Blicken har höjts en aning och texten handlar lika mycket om att bygga murar kring länder eller villaområden som omkring sig själv.  

Textmässigt har jag alltid gillat de öppna texterna, med kopplingar till både personligt mörker och samhällets mörker, hur har ni tänkt med texterna till nya skivan?
- Hm, nu verkar det som om jag redan svarat på frågan, men jag kan ju utveckla den en aning. Jag vill med de nya låtarna att det ska finnas både ett mikro- och makroperspektiv och känner mig smickrad över att du märkt det. Jag kommer aldrig kunna skriva de där texterna med ett rakt och tydligt budskap som andra är så bra på, men jag försöker hitta mitt sätt att kommentera samhället samtidigt som jag gräver i mig själv och det som finns närmast mig. 

Är Would you? signifikativ för hur albumet kommer låta? 
- Svår fråga, men det måste nog bli nej. Eller snarare ett nja. Inget av våra album har haft ett spår som representerat hela skivan och det blir nog likadant den här gången. Men den är inte helt avvikande från de andra låtarna vi skrivit heller. Som sagt, svaret får nog bli: nja.

Det är 18 år sedan ni valde att lägga ner bandet, vad var det som hände då och vad var det som fick er att känna att det var dags att köra igen? 
- Med förbehållet att det kan vara en efterkonstruktion så tror jag mest att vi var less. Vi hade turnerat mycket och egentligen inte haft så mycket till liv vid sidan av bandet. Jag var väl 20 när vi bildades och 28 när vi splittrades. Det händer en del under de åren i en människas liv och personligen var jag nog peppad att se vad som fanns att upptäcka där utanför Misery-bubblan. Jag hittade en del saker som jag tyckte om, men saknaden blev för stor. Tids nog var vi tvungna att krypa tillbaka in i den skyddande industri-värmen igen. Sedan har vår gitarrist Michael Hahne haft en del i det också. Han är numera med oss i låtskrivandet och allt annat som rör Misery och förde med sig ny energi som kickade igång oss ytterligare.

Ni började skriva Misery-låtar redan 2005 igen, hur kom det sig att det inte blev något då?
- Det är en bra fråga. Varför? Jag vet inte. En rädsla för att bli för uppslukad av Misery igen kanske? Vid den tidpunkten hade vi båda hittat annat i livet som hade ett verkligt värde och som vi inte ville förlora. Vi inväntade, helt omedvetet, rätt läge antar jag.

Debutalbumet släpptes 1995, hur ser ni på det idag? 
- Förr hade jag nog svårare för den första skivan. Vi befann oss i rörelse och det kändes mer spännande att blicka framåt än bakåt. Vi var båda hela tiden överens om att det senaste vi gjort också var det bästa och såg snarare bristerna än fördelarna med det vi gjort tidigare. Jag tycker fortfarande att det sista albumet vi gjorde, Your Vision Was Never Mine to Share, är vårt bästa. Det vill säga, tills vi släpper nästa album. Men debuten har en energi och en lekfullhet som jag tycker om i dag. Flera av låtarna spelar vi live än i dag.

Blir det turné i samband med släppet av nya skivan?
- Vi hoppas det. Men vi tar en dag i taget och vet inte när det kommer ett nytt album. Nästa vecka släpper vi en ny låt, Suburban Breakdown och kanske blir det ytterligare någon låt innan ett album är aktuellt. Men vi är redo för både albumsläpp och turnéer. Helt klart.

Vad vill ni allra helst få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Målet är alltid att försätta sig själv i någon sorts tillstånd som är knepigt att förklara. Det handlar både om en ego-grej och vad vi uppnår som kollektiv. VÄLDIGT svårt att förklara. Men jag vet i alla fall att det underlättar med ett gäng älskvärda människor framför oss.

Vilket är det största konsertögonblicket hittills?
- I nutid är det spelningen vi gjorde på en festival i Palestrina utanför Rom i somras. Det var en sagolik kväll på alla sätt och jag tror aldrig jag upplevt så mycket ömsesidig kärlek mellan publiken och oss som den kvällen. Misery Loves Co. och Palestrina har ett väldigt speciellt förhållande till varandra.

Generellt så lyssnar ju många på musik på ett annat sätt idag, vilket bland annat har lett till att live-scenerna har minskat, hur ser ni på den utvecklingen? Går det att vända på den? 
- Det är sant att många spelställen försvunnit, vilket såklart är skittrist. Förr fanns det musikföreningar i landet i en helt annan utsträckning än i dag. Eldsjälar som bokade band i var och varannan stad. Det var grymt. Men däremot upplever jag att behovet av att uppleva musik live är minst lika stort som förr. Jag hoppas att nya livescener dyker upp framöver och att fler människor sätter igång och själva arrangerar spelningar. DIY är nog den enda vägen att gå.

Du, Patrik, släppte en låt som heter Stålverk (det lät fantastiskt!) för några år sedan, vad hände med det projektet? 
- Oj, tack! Det är inte många som hört den där låten, så jag blev lite överraskad att du nämnde den. Det var jag och Olle Dahlstedt (Entombed A.D, ex-Misery Loves Co.) som skrev några låtar i en källarlokal i Gamla stan i Stockholm kring 2002. För två år sedan hörde Novoton (Pascal osv) av sig och undrade om de fick släppa den låten digitalt och vi sa ja. Så nu finns låten på alla digitala plattformar. Men projektet varade inte längre än några månader i början av 00-talet.

Till sist, nämn en 1)skiva 2) film 3) person 4) plats som betytt mycket för er som band! 
- Oj! Men ok: 1) Skivan måste bli Ministrys Psalm 69. Det var trots allt den skivan som fick Örjan att fråga mig om vi inte skulle skriva några låtar ihop. 2) Alltså, det var svårare. Men jag minns att jag lät The Crow snurra i bakgrunden ibland när jag skrev texter till några av låtarna på Your Vision… Även om vi alla tre i bandet har andra favoritfilmer än just den så kan jag inte komma på något bättre exempel just nu. 3) Det finns för många för att bara nämna en. Men den som upptäckte oss och såg till att vi blev kontrakterade till MNW var John Cloud som var A&R på bolaget på den tiden. Utan honom hade vår historia antagligen sett helt annorlunda ut. 4) Studion i Uppsala såklart. Även om jag älskar att stå på scenen var det i studion allt började för Misery Loves Co.

Lyssna på senaste singeln Would you? här nedan!