Liten igen

Nyheter göms bakom betalväggar, fisken får plast till mat, vi litar på fake news och grannens bordskick är mer idealt. Och Horace Engdahl säger att män passar bättre i akademien, är en privilegierad känns jämställdhet som ett förtryck, så snälla Horace, lämna akademien i tvåhundra knyck. Och marknadshyror passar bra när lönerna pressas ner, mycket vill som alltid behålla mer, och det ryktas att Ulf Kristersson gör skidbackar av osten, med vad värre är, är att han vill öka klassklyftorna i orten. Se upp för samhället! Samhället stängs. 

Livet blir inte längre bara för att vi lever det snabbt, skyndar oss igenom känslor och relationer i all möjlig hast. Och vi har allt mer kontakt med digitala kopior, som är som oss själva, men som bara har bra sidor, som alltid är alldeles lagom, med perfekta bordsskick, bra jobb och aldrig ofrivilligt ensamma kvällar och dagar, med kritvita tänder och mätta magar. Visst är det knäckande för självförtroendet att inte vara populär, att inte ha gjort karriär, att inte vara kär. Så här låtsas vi och mår bra, här fortsätter vi tanka sjuka ideal. Jasså, du gömmer dig på toaletten istället för att mingla? Det kryper i skinnet på dig när en myndighet ber dig ringa? 

Det är inte hos dig felet ligger, felet ligger i att vi alla förväntas sträva åt samma håll, som om ingenting spelar någon roll, som om alla kan ta hand om sina krukväxter innan de dör en ond bråd död, som om alla på samma sätt kan hantera livets problem, som om alla slipper ångest och oavsett ork alltid kan hantera mer och mer. Nej, världen behöver bli mer genuin och jag längtar efter nätter då ingen kan somna för att vi skrattar så mycket, där världen kanske inte räddas, men där vi ändå behåller vår tro, på att det är möjligt. Men fortsätter det såhär när jag blir stor, min vän, så lutar det åt att jag gärna vill bli liten igen.

Mira Aasma - Nighttime Memos

Ghost med Mira Aasma är en av mina mest spelade låtar de senaste åren. Låten, hennes debutsingel, kom i slutet av 2015, är drömsk, mystisk och fantastisk. Miras säregna röst blandat med den både kalla och varma elektroniken har fångat mig sedan dess. Hennes senaste EP Nighttime Memos är en logisk fortsättning. Jag känner igen mig, samtidigt som Mira gärna experimenterar med nya ljud, nya instrument, som en vacker saxofon i Sunday. Jag gillar hennes exprimentlusta och att det finns så mycket att hämta i varje låt. 

Mira lättar upp och skalar av i femte och sista låten Moon. Bäst låter det dock i Worries Shoes som växer och växer. På hennes debutalbum sjöng hon en låt på svenska (den vackra Lyckans famn), det är något hon gärna får fortsätta blanda upp de engelska texterna med. Mira Aasma fortsätter i alla fall att vara en av de mest intressanta nya artisterna i Sverige.

Lyssna på Nighttime Memos här nedan! 

Jag hade scrollats bort

Jag blundade och dansade mot din hud, du var på väg mot någon annans himmel. En gång var jag ditt hem, din räls över havet. Minns du promenaderna över vattnet, hur vi satte oss över vågorna och pratade? Du kysste min blick så fort jag tittade på dig. 

Minns du hur havet kavlades ut längs din kropp? När hela livet var på topp. Men jag var ingen slutstation, jag var inte ens halvvägs till femtio. Blott röken medan andra brann.  

Och idag så hade jag scrollats bort om du bara kunde. Vi är alla på flykt från något, från att vara lyckans mellanhand,  från att bara vara röken från de som faktiskt brann.

Du var vägen som ledde mig hem, gatlyktorna som växte igenom mörkret men lyckan tar alltid fram en pistol och skjuter mig i huvudet när jag minst anar det.   

Och idag så hade jag scrollats bort om du bara kunde. Vi är alla på flykt från något, från att vara lyckans mellanhand, från att bara vara röken från de som faktiskt brann. Men du vet att lyckan alltid tar fram en pistol och skjuter dig i huvudet när du minst anar det. 

Musikminne från skogarna i norr – dags för en vit gitarr!

Foto: Ann-Katrin Blomqvist 

Idag gästas bloggen av artisten Vera Vinter, som berättar om ett fint musikminne. 

Det gick en countrydokumentär på TV som pappa kollade på. Jag var sexton år och på väg in till Kalix, närmsta samhälle till byn Stora Lappträsk i Norrbotten där jag kommer ifrån. Pappa ville att jag skulle kolla ihop med honom men jag gnällde om skjuts de 2,5 milen till Olovs fest (gitarrist i det band som kommunala musikskolan satt ihop och som jag sjöng i). När jag samma kväll fick hämtning från festen berättade pappa om en artist som hette Emmylou Harris. Hon hade vit gitarr och sjöng country – det borde du också göra sa pappa. Jag minns min reaktion – aldrig i livet, jag ska ju sjunga pop. Jag tyckte country var töntigt men lyssnade ändå lydigt på den cd-skiva pappa gav mig. Det var Wrecking Ball. För mig blev det början på något nytt. Emmylou med sin nasala, luftiga och lite sluddriga röst. Jag hade inte hört någon kvinna sjunga så. Sången flöt liksom fram tillsammans med ”reverbiga” gitarrer men stod ändå alltid i fokus. Jag lyssnade inte på något annat under en lång period och det var någonstans här som jag började spela gitarr. För även om det hade funnits flera gitarrer hemma, eftersom min pappa spelade, hade jag inte varit särskilt intresserad eller trott mig kunna spela. 

Jag fick en nylonsträngad ”Alhambra” i present och på den skrev jag mina första låtar. Sen dess har låtskrivandet och musiken blivit en del av den jag är. En ventil och en kompass. Så om jag ska illustrera det här minnet med musik får det bli med albumet Wrecking Ball med Emmylou Harris och särskilt låten Where will I be. När jag lyssnar på den igen inser jag hur mycket skivan, låtarna och hennes röst har betytt. För även om jag inte fattade det som 16-åring tror jag plattan sa till mig – du kan spela gitarr fast du är tjej, du kan sjunga precis som du vill och din röst förtjänar sin plats i ljudbilden. Nu tänker jag att det börjar bli dags för en vit gitarr.

/ Vera Vinter

En kan följa Vera Vinter på Facebook. Här nedan kan du lyssna på hennes senaste singel Allting smakar skog och förstås även på albumet Wrecking Ball, av Emmylou Harris. 

"Det finaste ljudet som jag vet är ljudet från havet. Att höra bruset och vågorna"

Foto: Privat

Peter Sjöholm har tidigare släppt både synth- och punkskivor. Han är bland annat gitarrist i punkgruppen Gubbjävlers, men i nya projektet Himmelen är det varken punk eller synth som gäller. Det är mestadels instrumentalt och som Peter själv beskriver skivan Lycklig Resa, som hans rehabilitering. Här berättar Peter om livet med sjukdomen SLE, om musiken och om vad som är riktig livskvalitet för honom. 

Du har berättat öppet om din SLE, hur mår du idag? 
- Jag mår bra. Sjukdomen kommer jag aldrig att bli av med. Men tack vare medicinering plus att jag försöker leva hälsosamt lever jag idag ett ganska normalt liv. 

Hur reagerade du när du fick beskedet att du var sjuk? 
- Jag hade förstått under en lång tid att det var något som inte stämde med mig. Jag var obotligt trött och nedstämd. Jag fick hudutslag och ledvärk. Under december 2012 blev jag jättedålig och fick rosfeber. I början av 2013 fick jag träffa en reumatolog som tog massa prover på mig. De ringde från reumatologen på Sahlgrenska någon vecka senare och ville att jag skulle bli inlagd. De misstänkte att jag hade sjukdomen SLE. Jag hade googlat på SLE och läst massa hemska grejer. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. 

Berätta om skivan Lycklig resa! 
- Den blev till i slutet av min sjukskrivning. Jag hade fått reda på att jag hade SLE i hjärnan. Hela 2015 var ett riktigt skitår. Jag fick göra massa cellgiftsbehandlingar och under hösten fick jag dessutom reda på att jag hade en liten stroke i hjärnan. I december började allt sakta vända och precis efter julhelgen var jag ensam hemma och bestämde mig för att spela in låtar på mitt piano i vardagsrummet. När jag väl satte igång så gick det ganska fort. Jag kunde spela in två låtar på en dag. Med tiden blev det många låtar. Sedan blev de liggande som ljudfiler i min dator under ett par år. Nu i våras kom jag på den mest korkade idén att jag skulle släppa alla låtarna på skiva. 

Hur kom det sig att skivan blev, mestadels, instrumental? 
- Från början var det nog inte meningen att det skulle bli någon skiva alls. Jag bara spelade in låtar för att ha något att göra. Min hjärna behövde tränas upp igen. Under nästan två år hade jag varit dålig och inte orkat göra något. Det blev som en form av rehabilitering. Så det var inte så viktigt för mig att sjunga i låtarna. Musiken blev mer som bakgrundsmusik. Som soundtracket till en film. Det är små melodier som blivit över under alla år som jag skrivit musik. Några av låtarna skrev jag redan i tonåren. Till exempel Österlen, Bente och Vårens Första Fjäril. Men två låtar på skivan har sång och text, När fåglarna Sjunger och Godnattvisa. 

- När Fåglarna Sjunger skrev jag när jag trodde att jag skulle dö på sjukhuset. Godnattvisa har jag skrivit till mina barn. De fyller snart 11 och 15 år men jag tyckte att de kunde behöva en godnattvisa i alla fall. 

Vilket är ditt finaste minne, kopplat till din egen musik? 
- Wow! Jag har så mycket fina minnen till min musik. Både synth- och punkminnen. Men rent spontant kommer jag att tänka på när jag spelade i Göteborgs-indiebandet Waterbug på Emmabodafestivalen 1998. Vi hade precis spelat in vår skiva In Between Beast And Freak. Vi spelade ganska sent på kvällen och det ösregnade. Ingen i publiken hade hört låtarna, för de var ju inte släppta ännu. Men de röjde nåt helt hysteriskt. Folk var helt galna. Det var en riktigt magisk kväll. Vi var bäst! Det tyckte både publiken och kritikerna efteråt. 

Vad ser du som viktigast och mest värdefullt i livet? 
- Hade du frågat mig innan jag blev sjuk så hade jag nog svarat att det viktigaste i livet hade varit att resa. Eller att jag skulle slå igenom med min musik. Men idag värdesätter jag helt andra saker. Att äta middag tillsammans med min familj. Att dricka en kopp kaffe på balkongen. Att bada i havet. Det är riktig livskvalitet för mig. 

Vad önskar du att du hade mer tid till? 
- Jag önskar att jag hade haft mer tid med min familj. Speciellt under vardagarna när jag jobbar och barnen går i skolan. Fast jag önskar också att jag hade haft mer tid för min musik. När jag var yngre spelade jag mycket mer. Jag hinner inte det på samma sätt längre. Jag kan verkligen sakna det. Det är bra för själen. Bättre än medicin! 

Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 
- Utav mina egna texter så är det textraden ”Vem har tid att dö när våren sjunger utanför?” från låten När fåglarna sjunger. Annars har jag och min fru haft textraden ”Vårat gäng är bara du och jag. Alla andra kan dra åt helvete” från låten ”Two Man Gang” med Les Big Byrd. Fast vi föredrar Alice B’s tolkning av låten bäst. 

Du har ett eget skivbolag. Hur kom det sig att du valde att starta ett eget? 
- Japp! Computer Killed The RecordStore. Jag startade det när mitt gamla punkband Syster Ingrid skulle släppa sin skiva Punk! 2012. Jag orkade inte jaga skivbolag och tyckte det var lättast att släppa det själv. Under åren har jag även hjälpt en del kompisar att släppa skivor. Bland annat Eddie Wheeler, Obsklassen, Demonen och synthbandet Eurotix. 

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva musik? 
- Nej. Egentligen inte. Jag skriver ofta låtarna mitt i vardagen. När jag kör bil, dammsuger eller lagar mat. Det är ett ganska mysigt sätt att skriva musik på. Jag trallar fram melodier som jag gör text till. Låtarna blir ofta väldigt raka och melodiösa då. 

Du har tidigare släppt både punk- och synth-skivor, tänker du annorlunda när du skriver musik i så skilda genrer eller är det samma process? 
- Jag tror faktiskt att jag tänker ganska samma när jag skriver punk och synthmusik. Däremot kanske det blir lite annorlunda när man ska arra låtarna. Punklåtarna ska ju helst gå i tvåtakt eller D-takt. Synthlåtarna ska gärna innehålla lite skruvade synthljud. 

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Skivomslag är viktiga. De är som konstverk. Jag köper fortfarande mycket LP-skivor. Mest för att det är så vackra omslag. Jag brukar alltid ha någon skiva på väggen som en liten tavla. 

Vilka är dina favoritomslag, topp 3? 
- Jag har alltid varit väldigt förtjust i Pet Shop Boys. Ända sen jag var liten. Både musiken och skivomslagen. Så det får bli en topp 3 med deras skivomslag: 
1. Pet Shop Boys – Domino Dancing (maxisingel) 
2. Pet Shop Boys – Actually (Album) 
3. Pet Shop Boys – Disco (Remix Album) 

Har du någon skiva som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Oj. Svåraste frågan! Jag har jättesvårt att välja någon favoritskiva. Men jag får nog svara Jazz På Svenska med Jan Johansson. En riktig svensk klassiker! Det är förresten från det skivomslaget som jag har snott titeln Lycklig Resa till min skiva. 

Vad skulle du säga att du saknar mest i dagens musik-Sverige? 
- Idag är musiken så välproducerad. Jag skulle vilja ha tillbaka lite mer av den gamla hederliga brötrocken. Lite dålig ljudkvalité. Det får gärna höra när man spelar fel. Det ska inte låta perfekt. Jag älskar det gamla lo-fi-soundet. 

Om du fick resa tillbaka till ett speciellt musik-årtionde, vilket skulle det vara då och varför? 
- 80-talet! Det gjordes mycket bra musik då! Pop, punk, synth med mera. Jag var för ung för att förstå hur bra det var då. Jag hade gärna upplevt det igen i vuxen ålder. 

Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet? 
- Haha. En jobbarkompis brukar skicka filmer till mig på Instagram där folk skär i tvålar med kniv så att det knastrar på ett speciellt sätt. Hon tycker att det är avkopplande! Men det finaste ljudet som jag vet är ljudet från havet. Att höra bruset och vågorna. Att överhuvudtaget vara vid havet är avkoppling för mig. Jag älskar dessutom att bada.

Lyssna på Lycklig Resa här nedan!

"Jag försökte mitt bästa för att se ut som någon i The Strokes och de försökte allt vad de kunde att se ut som Jan Stenbeck allihop"

Foto: Press

Per Egland är aktuell med skivan Hej lakej! som släpptes för två veckor sen. Hans fjärde i ordningen. Här nedan berättar Per om uppväxten i Norrland, fina minnen och vilket det bästa rådet han har fått i sitt liv är.

Du är från Utansjö utanför Härnösand, hur var din uppväxt där? 
- Min uppväxt skulle kunna vara hämtad ur en socialdemokratisk propagandafilm. Ibland har jag tänkt att jag skulle ta och bli sosse bara för att "betala tillbaka.” Föreningslivet var starkt. Folk var engagerade i varandra - Idrott, kultur, friluftsliv och folkbildning. Man hade samtidigt tråkigt och tvingades till att börja tänka själv. Helt genialt. Plötsligt skaffade någon kabel-TV och gick in till sig. Sen sa någon att det var viktigare att ges möjligheten att bli rik och ha kabel-TV än att tänka själv. Det var synd.

Du bor i Stockholm sen 15 år, hur kom det sig att det blev Stockholm?
- Jag har aldrig haft någon stark drivkraft att liksom ”fly” eller "dra iväg”, som många andra. Jag trivs hemma. Jag flyttade till Stockholm eftersom mitt band Streetwaves spelade i huvudstan så pass mycket att jag knappt hann hem mellan varven. Hade jag inte blivit halvt övertalad av mina bandkamrater kanske jag fortfarande hade spelat in låtar i mitt pojkrum.

Vad gillar du mest med stan? 
- Jag minns att jag tyckte om Sibirien ett tag när jag bodde där för ca 15 år sedan. Det var ganska trevligt då. Små kiosker och dylikt. Nu undviker jag stan så ofta jag kan. Jag håller mig hemma i Årsta som jag tycker om. Östberga är väldigt trevligt också. En rolig blandning av folk. Funderar på att flytta dit faktiskt - eller Hagalund. Undviker Södermalm.

Längtar du någonsin tillbaka till Norrland? 
- Jag fantiserar ofta att jag befinner mig längs Riksväg 90 mellan Sprängsviken och Lunde. Jag saknar landskapet och naturen samt att det är glest befolkat. Det är något svalare också vilket är skönt.

Minns du när musiken kom in i ditt liv för första gången?
- Jag minns att mina äldre syskon spelade Depeche Mode på grammofon på övervåningen i huset där vi bodde. Det var som om musiken kom nedburen från molnen. Jag kanske var fem eller sex år och blev förstenad. Min far brukade spela orgel på övervåningen också. Jag minns Four Brothers med inbyggd trummaskin på orgeln. Då var jag nog inte mer än tre.

Berätta om Hej lakej!, vad är det för en slags skiva? 
- Det är en skiva som beter sig lite som en teaterföreställning utan regissör. Kanske revy? Jag misslyckades (igen) att hålla mig till min master plan som gick ut på att hålla ihop idéerna och vara ekonomisk med mitt material. Skivan blev mer utav en samling vardagliga betraktelser som krävde helt andra tillvägagångssätt. Det är väldigt betungande att skriva just så och jag tror att det var sista gången jag gör på det viset. Jag har inte riktigt tid längre att ta in hela världen i musiken hela tiden, bara för att jag kan. Å andra sidan ger det livslängd åt helheten, hahaha.

Finns det någon speciell känsla du velat fånga på skivan? 
- En känsla som jag faktiskt haft under hela processen har varit att låsa in sig ensam nere i källaren och dansa loss något djävulskt.

Jag fastnade mycket för Pengar trivs bäst i fantasin, berätta lite om texten till den!
- När jag bodde i Vasastan så gick jag ofta förbi Handelshögskolan. Minns att jag passerade förbi där en natt och de hade en fest där inne med musik som fick mig att hata mina egna öron. Utanför stod ett gäng kostym-prydda pojkar och rökte. De hånflinade åt min rockstil och spottade. Jag började skratta för mig själv. Vi var säkert inflyttade från liknande småstäder, dom och jag. Samma medelklassosäkerhet och typ lika gamla. Vi såg dock så olika ut, helt plötsligt. Jag försökte mitt bästa för att se ut som någon i The Strokes och de försökte allt vad de kunde att se ut som Jan Stenbeck allihop.

Har du själv någon favorit från nya skivan?
- Talang är ingenting för mig. Det är kanske den bästa låt jag någonsin skrivit.

Kommer du åka ut och turnera med det här albumet?
- Jag har redan spelat en del och spelar i Malmö den 24:e November. Sen blir det mer nästa år.

Ditt debutalbum kom för 8 år sen. Hur ser du på det idag?
- Mycket av den skivan skrev jag som typ 23-åring. När jag råkar ramla över de där låtarna så får jag ibland ångest och önskar att de försvann. Folk vill dock höra dem live och jag måste lära mig acceptera att jag var en annan typ då än nu.

Vilket är ditt bästa minne, kopplat till din egen musik?
- När sydsamiska tonåringar framförde min och Mikael Niemis musikal runt om i Västerbotten. Tonåringarnas gammelmormor och dylikt - som aldrig fått tala sitt eget språk offentligt - fick höra sina barnbarns barn tala, sjunga och jojka på folkets hus i Tärna. De satt stolta längs fram i samedräkt och grät. Vi satt längs bak och gjorde detsamma.

Vilken skulle du säga har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
- Jag spelade för ett par veckor sedan två kvällar på en klubb i Härnösand, varav den första var rätt så minnesvärd. Tydligen hade en bostadsrättsförening bokat in sin årliga fest i lokalen med mat och underhållning. Medelåldern var hög och efteråt blev vi avtackade av ordföranden som undrade vilken lägenhet i föreningen vi bodde i.

Foto: Press

Vad vill du få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Jag tycker om de spelningarna som kan vara svåra att ro iland. Det har hänt att någon kommit till konserten på fel dag och väntat sig ett helt annat band men vägrar gå hem eftersom denne har betalt. Det är kul. Och skrämmande förstås. Bäst är ju när någon som inte alls känner till en helt plötsligt börjar dansa.

När du skapar musik, brukar du följa din ursprungliga idé genom hela skrivprocessen?
- Jag ska börja. Tror jag blivit lite bättre. Jag är lite trött på spretigheten som förföljt mig under alla år och arbetar mycket mer efter en utstakad linje idag.

Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för dig som artist?
- Chris Cornell innan han blev allt för jobbig runt 1999.

Ruvar du på några dolda talanger?
- Jag är en bra försäljare.

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att det är skönt att bli lite äldre.

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- Var inte rädd - som min mor alltid brukar säga.

Till sist, hur gör du i din vardag för att få tid till det du verkligen vill göra?
- Om man inte gör saker som man inte tycker om så blir de saker man tycker om inte lustfyllda. I mitt jobb så gör jag nästan aldrig saker jag inte tycker om. Om jag måste så gör jag dem kvickt.

Lyssna på Hej lakej! här nedan!

"Alpaca symboliserar nåt mjukt, fluffigt, drömskt och snällt"

Foto: Per Möller

Indiepopbandet Alpaca Sports har släppt ett nytt bubbelgumsdoftande album, deras andra, och Andreas Jonsson i bandet berättar här om musiken, spelminnen, känslor och varför de är Big in Japan!

Hur kom bandnamnet Alpaca Sports till?
- Namnet kom till ganska mycket av en slump när det pratades om bandnamn med en god vän till mig som hade på sig en tröja i alpackaull. Utan att överanalysera så är det mest en lek med ord och associationer. ”Alpaca" symboliserar för mig nåt mjukt, fluffigt, drömskt och snällt. ”Sports” är rörelse, ett mål, men kanske också svårigheter.

Berätta om nya skivan From Paris With Love! Har du någon favoritlåt därifrån?
- From Paris With Love släpptes i september av spanska skivbolaget Elefant Records och är vårt andra fullängdsalbum. Jag känner mig väldigt stolt över vad vi lyckades skapa! För mig känns det mer sammanhängande än vårt debutalbum Sealed With a Kiss och låtarna följer och beskriver väldigt naturligt en speciell känsla/tema. Jag var bosatt i Paris när låtarna till albumet skrevs och det har nog gjort avtryck och påverkat mig och Lisle Mitnik (bosatt i USA), som jag skriver musiken tillsammans med. Musiken är inspelad och färdigställd i USA och senare England med hjälp av producent-magikern Ian Catt. Favoritlåt känns svårt att välja, det beror nog lite på dagsform också, men Saddest Girl in the World får mig alltid att känna mycket.

Ni har en tydlig profil, både grafiskt och musikaliskt, vad inspireras ni av?
- Inspireras av otroligt mycket. Känslor, relationer, människor, minnen, drömmar, musik, filmer, rädslor osv. Allt möjligt som finns runtomkring oss och som får oss att känna saker som känns på riktigt. Just när det gäller det grafiska och musikaliska så är det nog inget som vi pratar och filosoferar om speciellt mycket, det kommer naturligt. Men musiken inspireras mycket av indiemusik från 80-90talet som vi vuxit upp med.

Berätta en rolig anekdot från en spelning!
- Haha, har väldigt många anekdoter! Vi har varit väldigt modiga genom åren och lånat in lokala musiker och band när vi åkt utomlands och spelat och det har ju gett oss helt fantastiska minnen och upplevelser. Att t ex spela för allra första gången tillsammans som band på legendariska New York-stället Cake Shop och känna att allting fungerar perfekt, det är en underbar känsla och något av en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

- En rolig anekdot som kommer spontant till mig är när vi spelade i Milano för första gången, tror det måste varit 2012. Spelningen ägde rum i den punkiga och extremt varma källarlokalen ”Ligera”. Min monitor på scen slutar helt att fungera efter några låtar och då vi uppträder till backing tracks (bakgrundsmusik innehållandes majoriteten av instrument som trummor, bas, lead-gitarr) har jag egentligen ingen aning alls vad som händer, haha. Vi hittade ingen lösning på problemet så jag fick spelningen att synka min sång och gitarr med sången/vrålen från arrangörerna som stod för att hjälpa mig vid en av två högtalare riktade mot publiken. Vi har nog aldrig varit mer punk än så!

Hur kommer det sig att ni är stora i Japan?
- Vet inte om jag skulle säga att vi är stora, men intresset där är helt klart större än här hemma i Sverige exempelvis. Det är säkert många faktorer som spelar in men den viktigaste är nog rätt enkel och det är att det finns en större publik och ett större intresse där för den klassiska indiepop vi spelar. Vilket så klart gör att den får mer plats och syns mer. Vi får t ex stora album-montrar i jättebutikerna Tower Records och Disk Union i Shibuya, Tokyo, och spelas på McDonalds-restauranger runtom i landet.

Vilka skulle ni vilja se göra en cover på någon av era låtar?
- Hmm, svårt! Om jag får spåra ur fullständigt säger jag The Clash runt 1977-1980. Hade älskat att höra bapapa-körer från Mick Jones!

Foto: Jonas Börjesson

Vilka är bandmedlemmarna?
- På nya albumet sjunger jag och Amanda, Lisle spelar mängder med instrument som bas, gitarr och keyboard, Hampus Öhman-Frölund spelar trummor, Kristine Capua spelar klarinett, Gary Olson spelar trumpet, och producent Ian Catt spelar lite blandat, t ex melodica och keyboard. Live senaste åren har vi också fått hjälp av den fantastiska Cristina Quesada.

Ni verkar vara utspridda geografiskt, hur fungerar det praktiskt?
- Det är ett väldigt internationellt projekt helt klart! Jag gör låtarna tillsammans med Lisle som bor i Portland. Gary spelar in Hampus på trummor i hans studio i New York, Ian producerar, mixar och mastrar i London, Ray Kimura från Tokyo gjorde albumets illustrationer och allt släpps av Elefant Records från Spanien. Jag och Lisle började skriva tillsammans på minialbumet When You Need Me the Most som släpptes 2016 och det var ett stort experiment för oss. Det tog tid att lära känna varandra, både som musiker och vänner, och det kan vara svårt att helt fullt ut förstå varandras idéer och att kunna uttrycka sig över internet helt klart. Men allteftersom skapar man sig ett eget språk och till detta album var vi mycket mer bekväma med arbetssättet och bättre på att uttrycka idéer, experimentera och ifrågasätta arrangemang, osv.

- Detsamma gäller övriga som har varit med och bidragit till albumet. Tilliten vi byggt upp genom åren har gjort att vi alla har fullt förtroende för varandra att alla kommer göra sitt bästa för att den färdiga låten ska bli starkare och större än summan av alla individuella delar.

Vems hund är det som figurerar kring er? Så oerhört söt!
- Visst är hon söt!? Det är min mammas hund Misty.

Vad har du för smultronställen i Göteborg?
- Skatås är väldigt speciellt för mig och Härlanda Tjärn. Ett annat smultronställe är på ståplatsläktaren när ÖIS lirar boll.

Ni släppte singeln "I'll do anything you want" den 16e oktober med tillhörande video. Vill du berätta om texten och videon?
- Jag och Amanda hoppade på tåget till Halmstad tidigt en morgon och spelade in videon med vår gode vän Jonas Börjesson! Jonas hade precis tömt sina föräldrars garage på en massa saker, t ex skateboards och gamla tennisrackets. Så videon blev en rätt spontan historia där vi packade ner diverse prylar, kaffe och kanelbullar, och åkte ut till platser där Jonas växte upp och tillbringade mycket tid som liten. Detta blandat med Jonas unika förmåga att mixa färg, form och nostalgi gjorde videon perfekt och väldigt speciell och betydelsefull för oss och honom. - Texten är ganska rak på sak tror jag och innehåller en rätt stor portion desperation och frustration med personer som krampaktigt håller sig kvar i giftiga relationer.

Kommer vi få se er spela i Göteborg snart?
- Vi har inga spelningar inplanerade just nu. Vi är som sagt väldigt utspridda geografiskt och det har inte varit läge att titta på alternativ just nu pga flera olika anledningar, inte minst tid. Förhoppningsvis nästa år!

Lyssna på det nya albumet här.

Och se den fina videon till I'll do anything you want här nedan!