söndag 28 februari 2021

Musikminne från wanda hbr


Göteborgsbaserade wanda hbr är drömsk och vacker musik, som gjord för sena kvällar när man bara vill stanna vaken lite lite till. För en dryg vecka sedan släpptes EP:n Moon of my life. Idag så gästar Demi, personen bakom projektet, bloggen och berättar om ett musikminne! 

Att återberätta ett fint musikminne handlar väl om att beskriva en magisk stund, en sinnesstämning som för ett ögonblick tar oss någon helt annanstans, samtidigt som vi i allra högsta grad är närvarande. En stund som kan påminna oss om nya platser i sinnet, livet, världen och tillvaron. Och för oss till en plats långt ifrån vardagens tristess, men som också skänker vardagen liv och ljus. Något som gör livet lite mer värt att leva. 

Det känns som att vi lägger otroligt mycket tid i att söka efter dessa magiska stunder, men det häftiga med dem är väl just att de inte riktigt går att söka. De kommer av sig själva, av helt egen vilja. De uppstår i det spontana. 

För mig är det svårt att jämföra såna stunder och dess sinnesstämningar, just för att de är så unika och omätbara. Varje heligt, minnesvärt ögonblick har liksom sin säregna plats. Mitt bästa musikminne handlar därför inte om ett, utan ett av mångamånga. Många som är för utlämnande eller explicita för att återberätta just nu. Men också många som jag glömt, eftersom de hade sin plats i ögonblicket och inte i historien. 

Ett av dessa många musikminnen var för en tid sedan då en vän och jag var hemma hos en tredje kompis, i ett hus som han squattade. Han hade blivit utkickad av myndigheterna, hade några dagar på sig att flytta ut och den dagen blev som en slags avskedsceremoni för huset. Vi hängde i hans musikrum och jammade i timmar, och det blev så heligt på något sätt att vi var tre. Vi var en perfekt ”trinity”, hade en perfekt synk med varandra, och skapade en slags utomstående musikalisk entitet som fick eget liv. Det blev så tydligt att vi i vårt jam skapade nånting som var utanför oss själva som individer och som grupp, och som styrdes och bestämdes av andra krafter än vad varje person spelade för ton. Lite som anden i glaset — alla är med på ett hörn, men vad är det som styr glaset? Det kollektiva blir förkroppsligat till en yttre kraft som styr. Det var helt enkelt musiken som hade rodret och vi var dess förmedlare. 

Eftersom vi hade skapat denna entitet som ledde musiken gav det oss utrymme att sjunka in i oss själva. Som ett slags, närmast spirituellt, äventyr i våra inre liv. Samtidigt som musiken och jammet pågick. En var på ett sätt väldigt närvarande men också någon helt annanstans. Och det är en av de saker som jag tycker är så spännande med musik — den kan ta en till flera platser samtidigt. Den uppstår och existerar både i och bortom tid och rum. 

Vid något tillfälle gick vi ut i skogen som ett levande marching band, slukades av skogens magi och kände närvaron av andra lyssnande väsen. Och musiken blev som en gåva till vår omgivning. 

/ wanda hbr 

Lyssna på Moon of my life här nedan!

lördag 20 februari 2021

"Det enda jag kan göra är att älska mig själv"



Ludvig Nordholm släppte igår albumet Små varelser, en konceptskiva om psykisk ohälsa. Här nedan berättar Ludvig mer om albumet, om de små varelserna och hur hans drömfestival hade sett ut. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 
- Jag skulle beskriva mig som en artist och låtskrivare med stor nyfikenhet. Jag sysslar också en del med poesi, serietecknande, stickning, videoproduktion, ja, lite allt möjligt. Men musiken är grunden för mitt skapande, det andra är mest för skojs skull. I mitt sound kombinerar jag akustiska instrument och mer mekaniska element. 

Du bor i Göteborg. Vad tycker du om mest med stan? 
- Det finns alltid saker att göra här (under vanliga omständigheter). Innan pandemin kunde en gå ut en dag utan någon plan och hamna på releasespelningar, eller gratis improföreställningar. Göteborg har ett väldigt rikt kulturliv som jag älskar. 

Nya albumet heter Små varelser. Varför heter det så? 
- Det är för att jag sjunger om Små Varelser. Varje liten varelse i albumet personifierar ett beroende eller ett beteende. Jag brukar beskriva dem som medpassagerare i det undermedvetna som emellanåt sätter sig i förarsätet och styr in en på ohållbara beteenden. 

Har du några speciella samarbeten på skivan? 
- Jag har ett par samarbeten. Nadja Itäsaari har förgyllt tre av låtarna med stämmor som ger musiken en extra dimension. Det är fascinerande och fantastiskt, hur bra hon är på att använda sin röst som ett instrument! 

- Även Göteborgsartisten Niina Palm är med och levererar några repliker i en av låtarna, tillsammans med min vän Malin Lindgren. 

- Sebastian Sandberg på Silversand Productions har mixat och mastrat musiken och dessutom varit stöttepelare och bollplank till mig under hela produktionsprocessen. 

Albumet utforskar psykisk ohälsa, vilket du själv har erfarenhet av. Hur mår du idag? 
- Idag mår jag bra. Jag har fortfarande ångest ibland, men jag har slutat vara så hård mot mig själv när detta inträffar. Det är till stor del tack vare just skapandet av detta albumet. I hela mitt liv har jag haft väldigt låg självkänsla, och för att hantera det har jag gått in olika beteenden och beroenden. 

 - Till exempel har jag gått in i för mycket arbete och engagemang (Lilla Löparen) eller så har jag tagit på mig min offerkofta och blivit manipulativ (Lilla Måne). När jag senare kom på mig själv med dessa beteenden så dömde jag mig skoningslöst, och självföraktet växte. Men när jag skrev albumets sista låt, Lilla Du, så kom jag till en stor insikt. Jag kan inte strida mot dessa varelser/beteenden, det gör det bara värre. Det enda jag kan göra är att älska mig själv, även när en liten varelse sitter vid ratten. 

- Som resultat av detta har jag lärt mig att se när en liten varelse styr mitt liv, och att tacka den för vad den försöker göra, men att vänligt flytta den till passagerarsätet. 

Hur kommer det sig att du ville göra ett konceptalbum om just detta? 
- Kärnan i albumets budskap är försoning och självkärlek. Jag tror att mänskligheten behöver mer av det, och jag hoppas att musiken och metaforerna i den ska kunna hjälpa fler att nå dit. En annan tanke är att skapa ett mer lättsamt/lekfullt språk kring psykisk ohälsa, beroende och medberoende. Att ge människor mindre tunga och stigmatiserade ord och perspektiv. 

Har du några tankar om vad som skulle kunna främja en bättre psykisk hälsa generellt? 
- Ja, absolut, mängder. Men just nu har jag en period då jag anstränger mig för att inte vara politisk, för min egna psykiska hälsas skull. Så jag låter dem vara osagda denna gången. 

Mycket i dagens samhälle handlar om status, att utåt visa hur bra vi har det på olika sätt, varför tror du att det har blivit så? 
- ... yes, jag får nog bli politisk iallafall. Jag tror att mycket har och göra med kommersialismen i samhället. Vi ska alla vara duktiga konsumenter som håller igång tillväxtekonomin, och som följd får vi ständigt se reklam som visar på hur vi ska vara, vad vi ska äga, klä oss i, syssla med, resa till med mera. Samtidigt finns i näringslivet en väldigt stark tro på konkurrens som jag tror har smittat över på resten av samhället. Alla ska visa att de räcker till, att vi har allt vi "borde" och lite till.

Det har varit mer fokus på just den psykiska ohälsan i samband med Corona och att många blir isolerade. Hur har du själv haft det under denna omvälvande tid?
- Jag har blivit bättre på att ringa vänner under pandemin. Det har gjort att jag fått mer kontakt med vänner jag annars inte haft så mycket kontakt med. Men det har definitivt varit en tung tid. Jag är en extrovert person som gärna går ut på evenemang för att träffa helt nya människor. Sånt går ju inte för sig längre. Men jag har ju mina Små Varelsers sällskap iallafall, heheh.

Hur stor roll tror du sociala medier har i att många känner sig otillräckliga idag?
- En stor roll. Men jag tror att de negativa effekterna av hur vi jämför oss med varandra, och försöker verka perfekta i sociala medier mer är ett symtom på samhället vi lever i stort. Ett resultat av kommersialismen. Och de sociala medierna drivs ju inte som idéella verksamheter, utan är ju precis lika måna om att tjäna pengar som alla andra.

Du har tidigare blivit mästare i poetry slam. Skriver du fortfarande ren poesi?
- Jag har blivit länsmästare i min hemort, Jönköping. Sverigemästare är en titel som jag fortfarande drömmer om. Men för mig går kreativiteten i vågor, och just nu skriver jag bara musik, och poesin kommer in i låttexterna istället.

Vad ser du som viktigt och mest värdefullt i livet?
- Allt. Men jag är rätt bra på att använda tiden. När jag hämtar mitt barn från skolan ser jag till att ha plockat bort dator, kamera och allt annat jag använder för mitt skapande, för att kunna vara helt närvarande med honom. Den tiden betyder mycket för mig.

Du gjorde nyligen en fin version av Red Water av gruppen CHIVVY. Är covers något du också vill pröva på mer?
- Tack, vad glad jag blir! Jomen jag gör covers ibland, det är inget nytt för mig. Men det som är spännande nu är att jag lärt mig mer om att producera musik, och jag vet mer om vad som är mitt sound. Så då blir det väldigt spännande att göra andras låtar på mitt sätt. Jag drömmer t.ex om att spela in en pizzicato-version av Dance Monkey. Det önskar jag att jag hade tid till!

Till sist. Vi vet ju inte när festivaler blir möjliga igen men om du själv fick beskriva din drömfestival. Vad hade präglat den och vilka hade spelat?
- Hmm. bra fråga. Det skulle vara en festival där människor möter varandra, ser varandra i ögonen, och committar till att vara närvarande. Det skulle finnas möten, workshops, morgonyoga. Artisterna och banden skulle sitta med besökarna och jamma. Artister och band som skulle spela vore; Rising Appalachia, Mallrat, Emil Jensen, Kolonien, Fastpoholmen, bara massa artister och band som jag älskar helt enkelt. Och jag då såklart.

Lyssna på albumet här nedan!

fredag 19 februari 2021

Mohlavyr - Vad fan ska jag göra då?


I nästan 6 minuter pågår Mohlavyrs nya singel Vad fan ska jag göra då? En låt som behandlar relationer och som frågar sig hur mycket man egentligen ska kämpa för dem. Finns det en gräns? Det är en låt som blandar det mjuka och det hårda. Tempot varierar och följer känslorna genom låten. Väldigt effektfullt. I slutet upprepas titeln gång på gång och tempot ökar. Desperationen märks i raderna. 
Hon undrar om det finns andra sätt än att försöka så hårt att man slår knut på sig själv? Vilka då? 
 
Jag är glad att Mohlavyr, som är Ulrika Mohlins artistpersona, är tillbaka med ny musik. Hon tar upp viktiga ämnen och gör det med så mycket känsla att det är omöjligt att värja sig. Det känns som att jag sitter bara millimeter ifrån när Ulrika sjunger om vad fan hon ska göra. Det känns live. Det känns intimt. Och på så många sätt fantastiskt. Det är nog den mest experimentella låt som Mohlavyr har släppt men jag gillar hur hon testar nya sätt, nya vägar att få ur sig alla känslor. Ett extra plus till det lekfulla och fina omslaget. 

Lyssna på låten här nedan! 

"Vi filmade en scen där jag skulle svepa en golfklubba i huvudet på Kjell Bergqvist"


När jag var tio år såg jag Rapport till himlen. Tv-serien, som gick på ettan som vi sa då, träffade mig fullständigt. Många år har förflutit sen dess. Jag har följt Lina Englund, som spelade Anna i serien, genom åren. Genom hennes musik och hennes skådespeleri. I höstas kunde vi se henne i serien Top Dog och idag släpper hon sitt nya album War Is Over. Här nedan berättar hon mer om albumet, skådespeleriet och om när hon var millimeter ifrån att slå Kjell Bergqvist i huvudet med en golfklubba... 

Om du skulle beskriva albumet som en fysisk plats, vad är det för en plats och hur mår människorna där? 
 -Vilken fantasifull fråga. Stadsmiljö tror jag. Kanske pratar man inte helt öppet om allt. Folk har nog lite ont i magen. Dom är tysta dagdrömmare som läser för att få tiden att gå men säger inget intellektuellt någonsin. 

Du sjöng på Teater Galeasen i Stockholm i Oktober förra året. Hur var det att spela inför publik igen? 
- Att spela på just Galeasen var det självklara valet. Det är rätt miljö och vi har en slitstark relation, jag och teatern. Det bästa med skiva är live. Det är min bestämda åsikt - sen kan jag bromsa upp mig själv precis innan... står på målsnöret och undrar om alla har allt de ska ha och är glada. Jag fokuserar på småsaker, som att det typ ska finnas ägg och vindruvor bakom scenen om någon blir trött. 

Du har samarbetat med David Shutrick på albumet. Hur kompletterar ni varandra? 
 - David är en säker låtskrivare till grunden som genom hela processen vill ändra och förbättra. Man kan tolka det som en osäkerhet men jag upplever det mer som nyfikenhet, att gräva djupare där man står. Sånt kräver självförtroende och han litar på sig själv musikaliskt och vågar det. Jag skulle säga att han lärt mig ovärdeliga grunder vad gäller låtskrivande, hands on. Jag har inspirerats på annat håll, kommit tillbaka med det jag vill uttrycka i låtidéer ofta på gitarrackord, riff och ibland piano. Vi har så klart också många gemensamma musik-referenser som vi gödslar kreativt med. Ur det hittar vi vårt sound. 

- Jag har mina rötter på scenen och uttrycket är superviktigt. Jag vill gärna hämta det från visuell inspiration av typ teater och poesi och glam! Sången är mitt språk men timbre är ännu större för mig. Olikheterna gör också vårt samarbete. Jag har till exempel i perioder lyssnat på typ Clinic, eller Alan Vega - medans David scannat precis ALLT på pophimlen; sådana skavsår ger ett skört bra inre liv åt låtarna, skulle jag säga. 

Har det funnits planer på att göra musik med David innan? Förutom det med Selfish, tänker jag. 
- Nej, jag kände inte till ”artisten” David innan vi träffades. Vi var ihop ett tag innan Johan Lindström tyckte att jag skulle sjunga in musik som de två skrivit grunderna till. Jag har dem båda att tacka för den äran! Man hade sökt upp mig i samma veva, och diskuterat ett eventuellt solokontrakt på WA music men så hade jag möte med dem och sa vad och vilka jag ville arbeta med. Selfish skulle vara ett band för det var så vi jobbade fram allt. Det ansågs också coolare på den tiden. Johan sa att han skulle producera. Inga andra fick stå i vägen för det. Till sist fick vi ja på det på skivbolaget efter att de fått höra demoinspelningarna vi gjort. 

På nya albumet fastnade jag jättemycket för Sleepwalk. Den är drömsk, vacker. Vill du berätta lite om texten till den? 
 - Jag kan bara svara för vad den handlar om i min värld. Ganska exakt det den beskriver . Två människor som har lossnat ifrån varandra. Och känslan av att vissa platser man besökt, levt kring, gör att avlägsna minnen av den andra människan kommer över en igen. Bilderna kommer och tar en till en annan tid, ett annat liv man haft. Och att sitta med en gammal handkamera och leta efter det där vackra man minns. Det man älskade hos den andra, och inte hitta det. Inte heller kärleken från den andra. Minnet som sanning eller lögn. 

En nyinspelning av Vinterviken är på gång. Vad minns du bäst från inspelningen av originalfilmen? 
- Jag tror det som fastnat är nog dagarna då vi var i Von bars gamla villa som skulle föreställa mitt hem. Vi filmade en scen där jag skulle svepa en golfklubba i huvudet på Kjell Bergqvist. Det gick alldeles för bra och han var en millimeter från att få den i skallen på riktigt. Han backade undan i absolut sista stund!  Givetvis var det ingen äkta klubba, den var i hårdplast av något slag men det var nog en driver det skulle föreställa, så den var  ganska stor.

Vi har nyligen sett dig i första säsongen av Tv-serien Top Dog. Vad kan du berätta om din roll Caroline? 
- Hon är advokat, en driven maktkvinna vars agenda är djupt rotad i familjens hierarki. Hon kommer in som förklädd ängel i nöden och blir snabbt en kraftfull spelare på byrån. 

Minns du vad det var som fick dig att vilja bli skådespelare? 
- Att jag tidigt kämpat mig till uppmärksamhet och utvecklat en slags; Kolla på mig för här kommer jag- attityd. Men det var bara hemma och absolut inte i skolan. Rädd och blyg för skolan och lärare och var för det mesta ett slags påhäng bland klasskompisar. Men jag pumpade lite tvångsmässigt upp mig med åren, tror jag. Där fanns två väldigt olika personer av mig själv och troligen odlade jag fler ”roller” i andra sammanhang såklart. Det där kunde jag ju sen använda i yrket. Att vara en på utsidan och försöka dölja en annan på insidan för att sen byta plats på dem två när det behövdes. 


Du bor i Stockholm. Finns det något du skulle vilja förbättra angående kulturlivet där, när allt med Corona lugnat sig?
 
- Såklart vill jag liksom alla att kulturen på nytt får finnas live i alla former i Stockholm. Och att viss kultur inte ska behöva kosta multum. Det borde sanktioneras i ännu högre utsträckning av staten. Dvs. mer än några gratisavgifter på museum osv. Det ligger i vårt samhälleliga intresse att gemene man är hyfsat kunniga på området kultur för det är avgörande vad gäller empati och värdegrunder. Då talar jag om kultur = konst, mer än kanske ishockey. 

Vad har du för smultronställen i Stockholm? 
- Där det är vackert, vill jag helst vara. Rent arkitektoniskt så är det nog Biografen Scandia och Skogskyrkogården av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Vi gigade på Tengboms terass i höstas för några få. Det var helt galen utsikt! Fast jag har också vurm för lite ruffare ställen som inte är tillgängliga läge, som kolsyrefabriken där jag hade replokal förr om åren tex. 

Hur väljer du bland dina projekt? 
- Jag är av naturen rent lustdriven. Det är bra ibland och dåligt ibland. Jag vill utveckla det jag inte sett eller hört förut. Sjunga och skriva sånt jag saknar. Eller så får jag idé och inspiration via rena klassiker. Det gäller både musik och skådespeleri. Ibland lyckas jag och eller så blir det en dynghög med en fasanfjäder i. Jag kan ändå se att jag etablerat mig som konstnär över åren, skapat min cred, och kan odla mitt utryck med viss tillit. Just nu är det inte många i min bransch som ”väljer” pga. Corona. Många som byter jobb snarare. Fast där är jag inte idag. Corona har ju också tvingat en till reflektion och det gör att, åtminstone jag, vågar grunda och ta ut kursen ännu bättre inför jobb i nära framtid. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 
- 60-talet, givet. 

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp?
- Min första skiva var ABBA, hade flera kassettband med dem, minns jag. Sen fick jag Ebba Grön av min bror, som någon slags motvikt. Efter det Depeche Mode, Devo, U2, Dolly Parton, David Bowie, Boléro och Loffe Carlsson, Kiss... Nej, det var ingen ordning. Min pappa spelade spansk gitarrmusik, och min mamma gillade Körberg. Båda kunde enas kring Olle Adolphson. Pappa klinkade Debussy och Ravel på piano hemma tills mamma fick nog och de skilde sig. Av den soppan tror jag att jag utvecklade blandbands-fäbless. Jag spelade in timvis med musik från radiostationerna på mina kassetter och försökte lyssna in mig på det som gällde.

- När jag blev äldre och valde mer medvetet blev det ren singer-songwriter först och sen kom typ Neil Young, Elton John, Van Morrison, Bruce Springsteen, Peter Gabriel - gubbnostalgi. Jag tog igen det senare och köpte skivor med kvinnor en period: Carole King, Mazzy Star, Patti Smith, Joni Mitchell, Nina Simone. Sen klassiker och mer moderna band: Pop, Punk, blues & kraut rock... När 80 och 90-talet passerat hade jag plöjt det mesta vad gällde den moderna populärmusiken, tror jag. Soul, r&b, dansband, och viss bredbent countrymusik är inte riktigt min grej märker jag. Det fäster jag minst på. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 
- Jag spelade nån slags hovmarskalk i en skolpjäs. Gula siden-knickers, vita tunnstrumpor och halskrås. Snubblade ofrivilligt och folk trodde det var lagt som ploj i min karaktär. Ett pinsamt framträdande och jag hade verkligen inga avsikter att stå inför andra igen. Vad gäller musik var det nog en solo-insats på ett lucia-julframträdande i TV. Jag kan väl ha varit i tidiga tonåren. Skulle sjunga ”Jul jul strålande jul” men det var så långa toner och jag sackade i tempot konstant. Musikerna följde med tills jag hade både darr och akut andnöd. Med Selfish kan man väl säga att vi snubblade in på Grönan och O-baren ganska omgående. Rena paniken i blicken. Hela bandet spelade tokhögt och jag drunknade i larmet. Vi var motsatsen till det vi är idag, alla har utvecklats enormt och nuförtiden är scenen en tryggare plats än livet för de musiker jag jobbar med. Jag tror jag släppte rädslan när jag blev mer grundad i sången. Nu vet jag vad jag kan och behöver inte bevisa något. Det är skillnad. Med teatern är det samma sak men där blandas självförakt med hybris i perioder. Det ingår i yrket, gissar jag. 

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats?
- Min syn på musik är mer generös nu än förr vad gäller stilar, och det är ju mer accepterat att vara det idag. Under uppväxten skulle man gilla vissa grejer och aktivt förskjuta annat. På ganska konstiga grunder ibland, tyckte jag. Jag vågar mer för jag vet min kärna och är inte så snäv längre, inbillar jag mig. 

Vad tycker du om att göra en helt ledig dag? 
- Röra på mig när det är ljust. Jag är gärna ute, men det är också skönt att ta en day of allt det där, och få läsa eller titta på film. Min 6-åriga dotter är mitt bästa här-och-nu. 

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Jag kan prata Danska. Har väl en viss fallenhet för akvarell. Sen är jag en ganska ökänd bio-hacker bland mina vänner. Folk slår till slut dövörat till när jag skrävlar om molekylärbiologi. Kunskapen och intresset har blivit en slags talang. Ett redskap för mig att att hantera stress i vardagen, men pådyvlandet är helt klart en karaktärsdefekt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig? 
- Helt ok om personen inte liknar mig utseendemässigt. Så länge hon inte hela tiden ”menar” replikerna.

Lyssna på albumet här nedan! 

torsdag 18 februari 2021

"Jag har tillgång till hela registret, både mörker och extas och det är så jag vill leva."


Hana Oceans, eller Hanna Nilsson som hon egentligen heter, släpper idag singeln 111 the Owl. En stillsam och vacker låt som växer för varje sekund som den pågår. Det känns som att man upptäcker något nytt varje gång man lyssnar. Låten är hämtad från EP:n Austers som släpps i mars. I en längre intervju berättar Hanna här om EP:n, om tiden på Fårö och om hur hon mår idag, efter att hon gick in i en depression för några år sedan. 

Nya EP:n släpps i Mars. Vad skulle du säga att den röda tråden är där?  
- Det är inte lätt att vara människa, men min tro är att det inte finns en enda känsla eller en enda upplevelse som inte går att förvandla till guld, likt alkemi. Med det sagt så blir livet inte lättare att hantera, bara vackrare. Denna EP är min alkemi, min process av att sitta med så djupa känslor att det känts som att jag ska gå sönder. Ibland har jag gått sönder, men ur sprickorna har låtarna blivit till. Den röda tråden är att jag tolkat denna tillblivelseprocess med symbolik från naturen, drömmar och mysticism. 

Nya singeln heter 111 the Owl. Hur skulle du beskriva den?  
- Jag skrev låten när jag navigerade väldigt intensiva känslor. Under denna period besökte jag nya platser inom mig själv, vissa så mörka att jag undrade om det gick att hitta ut. Såg framför mig att även om mörkret var här för att stanna skulle jag åtminstone kunna vara mitt eget ljus. Ugglan i låten är symbolen för ljuset inom varje människa och det finns inget mörker som kan kväva det. 

Du hittade inspiration när du befann dig i en stuga på Gotland 2019. Hur kom det sig att du åkte dit från början? Var du där helt själv? 
- Jag hade tagit mig ur en utmattningsdepression men hade symptom som inte gick över och tänkte ‘fan, så här kan det inte fortsätta'. Det var då jag fick idén att isolera mig själv i en stuga på Fårö. Jag var mestadels ensam hela sommaren förutom de 10 dagar då producenten Pablo San Martin var på besök och spelade in halva EP:n med mig, samt några dagar till då låtskrivaren Ronja Marike Damgaard var där och skrev låten The Sea med mig som också kommer på EP:n. 

Hur har arbetet med själva EP:n flutit på?  
- Det har varit en snårig väg. Under arbetets början stötte jag på en del motgångar och ibland undrade jag om livet verkligen tyckte att jag ska hålla på med musik. Men varje gång jag släppte greppet om min dröm flöt arbetet på igen. Jag har helt fantastiska minnen från att spela in låtarna med både Pablo San Martin som producerat låtarna Animals och 111 The Owl, samt med Fabian Rosenberg som producerat titellåten Austers och The Sea. 

Du har berättat att du känner dig förlorad utan naturen. Vad skulle du säga att det är som naturen ger dig? 
- Naturen är för mig en spegelbild av min inre natur. En natur där allt får finnas, där allt får plats, där allt får växa, leva och dö. I naturen försvinner min impuls att vilja fixa mig själv och kontrollera mina omständigheter. Det är som att jag släpper garden och låter livet vara som det är och i det kan jag tillåta skönhet att ske av sig själv. 

Du gick in i en depression för några år sedan då du pausade musiken. Hur skulle du säga att du mår idag? 
- Idag är jag levande, vilket står i motsats till att vara i depression. Att vara levande för mig innebär att låta känslor komma och gå utan motstånd. Jag både skrattar och gråter ofta. Jag har tillgång till hela registret, både mörker och extas och det är så jag vill leva. 

Hur har situationen med Corona påverkat dig? 
- Jag har delvis levt i en bubbla där det inte påverkat mig alls. Som i somras när jag bodde och jobbade på Gotland och var förälskad. När jag inte jobbade så besökte jag vackra platser i naturen eller satt och skrev dikter på kvällarna och tyckte att livet aldrig varit bättre. Men ingen människa är en ö. Jag har som många andra tidvis gått igenom ensamhetskänslor och känslor av meningslöshet. Jag har också känt mycket med dem som förlorat sina inkomster, eller ännu värre en anhörig. 

Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som du också skulle kunna tänka dig att göra? 
- Gärna det! Tänker att det skulle vara spännande att försöka skapa en nära känsla trots att konserten sker digitalt. Men när samhället öppnar upp igen skulle jag vilja åka hem till folk och ha intima konserter i deras trädgård eller vardagsrum. 


Du har rest mycket i ditt liv. Vilken är den viktigaste resan du gjort? 
- Jag skulle nog säga att resan till Laos och Kambodja när jag var 20 var avgörande. Där träffade jag människor som fick mig att se på både mig själv och livet på ett nytt sätt. Jag befann mig på en ö i Kambodja när jag insåg att ens öde inte är så skrivet i sten som jag tidigare trott. Den dagen bestämde jag mig för att börja sjunga och spela musik… 

Du bodde ett tag i Boston. Hur var din tid där?  
- Det var en fantastisk, utvecklande och utmanande tid. Jag studerade på Berklee College of Music och eftersom jag inte är skolad i musik sedan tidig ålder som de flesta andra på Berklee, fick jag öva från tidig morgon till sen kväll varje dag i veckan. Det var svårt men jag vaknade upp varje dag med ett leende på läpparna. 

Vilket skulle du säga är ditt finaste minne, kopplat till musik?
- Innan Berklee gick jag ett år på kulturama. En dag besökte LaGaylia Frazier kulturama för att hålla i en workshop och uppträda. Hennes självklarhet på scenen skiftade något i mig. Det var som att hennes sätt att ta plats i sin kropp, i sin röst och i sitt uttryck, gav mig tillstånd att göra samma. Hon var som en orkan och jag tog tacksamt emot den kraft som svämmade över från scenen. Mitt första uppträdande efter denna upplevelse var också första gången jag stod på scen utan scenskräck. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka? 
- Jag skulle kunna tänka mig Paris runt sekelskiftet 1900, lära mig måla av de bästa och samtala med konstnärer, författare och poeter. I alla fall under en dag, det var nog inte helt mysigt att leva då alltid.  

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång?  
- Jag hänger inte så mycket på Youtube men har återkommit flera gånger till musikvideon till Naughty Boy ft. Beyoncé – Running. Så galet vacker och konstnärlig video med två fridykare som spelar upp en slags kärlekssaga under vatten.  

Till sist, om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför?  
- Jag har garanterat en del i mig som är och ser ut som lilla My i Mumintrollen. Hon är både busig och skrämmande på samma gång, har alltid något i kikaren men alltid med glimten i ögat.

Lyssna på 111 the Owl här nedan!

fredag 12 februari 2021

Hederos & Hellberg - Tillsammans mot ljuset


Jag tänker en tidig morgon. En promenad genom skogen tillsammans med ens kärlek i handen. Man vet inte riktigt var man är på väg, men man vet att man är där. Tillsammans. I stunden. Men säg hur länge stunden varar? Kanske finns bara minnen kvar till sist. Puff. Så är allting borta. 

Jag tänker på skogspromenader när jag lyssnar på Hederos & Hellbergs nya album Tillsammans mot ljuset. Naturen har sin plats på albumet. Tillsammans med alla känslor. Det är svårt att helt tolka om Tillsammans mot ljuset är något där allt blir bättre eller där allt löses upp. Kanske både och.

Allt material är egenskrivet, förutom Din hand, som är en cover på Robert Dahlqvists låt. Som på singeln Puff så är allt material på svenska. Förutom det så används fler instrument än tidigare. Fler röster. I övrigt är den vemodiga stämningen kvar. Den har bara blivit lite mer drömsk och med fler nyanser. Tid är ett återkommande tema. Att den är allt för kort. Att saker försvinner med tiden. 

Allra finast låter det i Gräsmark som har en melodi jag vill resa till hela tiden. Som har en slutstation i en fulländad skönhet.

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från Lia Kay


Kanadensiska Lia Kay släppte debutsingeln Walk away för en vecka sedan. Elektronisk och dansant pop med en melodi som fastnar. Låten är hämtad från hennes kommande EP Daydreaming som släpps under året. Idag gästar Lia bloggen för att berätta om ett musikminne, kopplat till Ariana Grande! 

I will begin by saying that I truly miss being able to attend music shows. 

My absolute favourite concert memory is the “Dangerous Woman Tour” Ariana Grande concert back in 2017. This was held at the Air Canada Centre in Toronto, Ontario. Ariana Grande is someone I idolise as an incredible singer and performer; but what makes her extraordinary and incomparable to most other artists, is her ability to deliver an even more stunning performance than the recording. 

The woman doesn’t hit wrong notes, it’s absolutely surreal. When you think about the amount of dancing she does during the show, to sing flawlessly with such complex vocal runs and wide range is mind blowing. The “Dangerous Woman Tour” was exactly that; I couldn’t help but be mesmerized by her as well as her talented musicians and dancers that accompanied her. The energy was incredible and I couldn’t help but dance and sing along! 

I left the show feeling inspired and in complete awe of Ariana’s talent.

/ Lia Kay

Lyssna på Walk away här nedan!