 |
| Foto: Press |
Malena Lagerhorns debut Ilion släpptes förra året. En bok som kliver in i Nordisk bronsålder och som utmanar synen på vår forntid. Boken skrev hon tillsammans med sin tvillingsyster. Här nedan berättar Malena om Ilion, om skrivandet och om drömmar.
För det första, för den som ännu inte läst den, vill du berätta lite om handlingen i Ilion?
- Ilion är en historisk roman som berättar om pojken Melas. Melas familj har dödats i en trojansk räd. Han bestämmer sig för att hämnas, en gång som vuxen krigare. När han är nitton år gammal får han tillfälle att utkräva sin hämnd, då han deltar i det berömda slaget om Troja, ett av världshistoriens mest berömda slag.
- De flesta känner nog igen slaget om Troja från filmen Troy. Det är en berättelse som härstammar från vår forntid, från bronsåldern, och skaldades av den antike poeten Homeros i eposet Iliaden.
- Jag använder mig av en ny teori, där man anser att Iliaden kan beskriva verkliga händelser och att de utspelades i Norden, och inte i Grekland där verket skrevs ned och bevarades. Det kan låta lite väl fantasifullt, men jag ska faktiskt ned till en forskarkonferens i Aten i vår som kommer att diskutera just detta.
Boken ska även släppas i en engelsk utgåva snart?
- Ja, i september är det tänkt. Jag har översatt boken tillsammans med min syster och så har vi hjälp med korrektur av släktingar i USA. Jag tyckte att jag lika gärna kunde sätta igång själv istället för att vänta på att ett utländskt förlag eventuellt hör av sig.
Vad var roligast respektive svårast under arbetet med boken?
- Jag har upptäckt hur roligt jag tycker det är att skriva. Som tur är, det är ju ganska mastigt att skriva ihop ett par hundra sidor text. Svårast har varit all efterforskning i de antika källorna som jag har använt liksom att hålla mig Iliaden trogen när jag beskriver allt som sker på slagfältet. Det är så mycket som händer, blixten slår ner två gånger bland de stridande, slagfältet både brinner och översvämmas och striden böljar fram och tillbaka. Jag har velat lyfta fram allt detta utan att förvanska Homeros berättelse.
Hur var det att skriva med din tvilling?
- Boken hade aldrig blivit till utan Annika. Det är hon som står för det mesta efterforskningsarbetet och som har sammanställt antika källor och bronsåldersarkeologi. Men det är klart att man sliter på varandra.
Jag är själv tvilling och minns att när vi var små hade vi någon dröm om att jag skulle bygga hus och min bror riva dem... Minns du vad du hade för drömmar som barn? Hade ni någon dröm som ni delade, du och din syster?
- Så roligt, grattis, det är toppen att ha en tvilling, det märker man framför allt som vuxen. Jag hade faktiskt under en kort tid en dröm om att bli författare. Annika ville bli pirat. Vi levde nog båda ganska mycket i en fantasivärld som barn. Vi brukade leka att vi var sjörövare, jagade av kungens män eller skeppsbrutna på en öde ö med endast saft och knäckebröd att äta.
Du har jobbat mycket inom skönhetsbranschen, hur kom det sig att du började skriva?
- Jag hamnade i skönhetsbranschen av en slump. Branschen är intressant då den spänner över så extrema ytterligheter. Jag hade en kollega en gång som varit med om en otäck olycka i lumpen. ”Tacka gud för plastikkirurgi” menade han efter att ha fått ansiktet återställt av kunniga läkare. På den andra sidan har vi alla de som bara vill känna sig lite fina. Jag har träffat kvinnor som knappt har velat visa sig nakna för sina män efter andra eller tredje barnet.
- När jag jobbade för läkemedelsföretaget Allergan, och pendlade varannan vecka mellan Stockholm och London, det var enormt slitsamt, så fick jag plötsligt för mig att börja skriva. Då hade jag varit fascinerad av teorin om ett Troja i Norden i ett antal år. Men när jag ser tillbaka på det är det svårt att förstå hur jag fick orken att börja. I och för sig hade jag då ingen aning om vilket jobb bokprojektet skulle innebära. Annika och jag höll därefter på i tre års tid.
Hur ser en vanlig dag i livet ut för dig?
- Efter att ha jobbat extremt mycket har jag valt att ta det mycket lugnare nu. Jag har mitt eget företag tillsammans med Annika där jag tar uppdrag som skribent och som konsult inom marknadsföring, framför allt digital kommunikation. Jag kanske har blivit lite väl bekväm av mig. Jag letar inte uppdrag utan väntar på att någon ska höra av sig. Det har fungerat bra hittills men ibland får jag lite dåligt samvete och tycker att jag borde aktivera mig lite mer och söka roliga uppdrag. Så jag har en lugn tillvaro där jag börjar jobba runt nio, sittandes i köket med en kopp kaffe. Ibland har jag externa möten, vilket nu är en rolig omväxling istället för en tidstjuv. Annika och jag brukar ha ett redaktionsmöte varje eller varannan vecka då vi försöker göra något mysigt samtidigt. Som att sola och bada eller ta en lunch tillsammans. Det är ingen livsstil man blir rik på men jag mår bra.
Behöver du något speciellt omkring dig för att kunna skriva?
- Jag behöver vara ensam. Som tur är trivs jag med att vara själv med mig själv. Jag tror nog att man som författare behöver vara lite av en ensamvarg. Samtidigt vill ofta förlag numera att man ska vara väldigt aktiv utåt och synas mycket. Jag känner mig lite lätt obekväm med det, även om jag tycker om att hålla föreläsningar. Jag vill hellre berätta om det jag gör än berätta om mig själv. Att ta en promenad brukar fungera väldigt bra när man inte vet hur man ska börja eller formulera sig. Ibland går jag till ett café. Ensam så klart när jag behöver inspiration för att skriva.
Nuförtiden är det många författare som skapar soundtracks till sina böcker, vad tycker du om den idén?
- Det låter helt fantastiskt! Tyvärr slutade jag spela piano när jag var 17 år. Jag spelade mest klassiskt och hade kommit till Debussy och Clair de lune. Jag insåg då att jag aldrig skulle kunna göra den kompositionen rättvisa och då försvann all inspiration. Som tur är finns det många musikaliska talanger som man kan anlita och som inte bara ger upp så där som jag gjorde.
Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken?
- Det är många böcker som har betytt mycket för mig, men en bok som jag har funderat på en del på senare tid är Rosens namn av Umberto Eco. Första gången jag läste den som tonåring fick jag veta att Eco skriver i olika nivåer, lite kryptiskt, jag förstod inte riktigt vad som menades med det. När jag senare åter läste boken, denna gång på italienska, så förstod jag bättre dessa nivåer. Rosens namn är ju en medeltida deckargåta. Samtidigt är det en diskussion om kristenheten, var Jesus fattig eller rik, det vill säga har kyrkan rätt att äga? Boken är också en diskussion om våra mentala bilder och vår föreställningsvärld. Vi är mer triviala är vi själva kanske vill föreställa oss och man kan fråga sig om någonting i våra tankar egentligen är unikt eller mer eller mindre totalt influerat av vår kultur och samtid. Eco återupptar den diskussionen i La misteriosa fiamma della regina Loana. Jag märker att jag har skrivit Ilion på samma sätt, vilket jag tror många författare gör. Dels är Ilion en berättelse om en ung krigare, samtidigt som boken diskuterar vår forntid och antik litteratur.
Om du var en karaktär i en bok, vem skulle du vara då och varför?
- Det finns en lite humoristisk, och romantisk, fantasyserie som heter The Twelve Houses av Sharon Shinn. I serien finns en karaktär, Kirra, som kan ta djurhamn. Så det skulle vara hon i så fall. Det skulle vara intressant att vara en örn ena dagen och en räv nästa dag.
Vilket är det finaste ordet du vet?
- Blånande.
Till sist, vad kännetecknar en bra bok för dig?
- Det är tre saker. Man ska vilja läsa det mesta som står och inte bara sluddra över långa passager för att de känns trista och onödiga. Man ska kunna sjunka in i boken och glömma bort tiden. Jag vill också gärna att böcker ska ge mig något efteråt, att jag funderar på dem och ser på världen med nya ögon.
