Ett barns uppväxt

 
Valentina satt och ritade av sin fot. Hon tittade ner hela tiden. Sen sa hon att det är tur att hon inte har lika stor mage som sin morfar för då hade hon inte sett sina fötter. Sen skulle hon skriva ”min fot” under teckningen. Jag fick hjälpa henne med m:et som hon tyckte var lite för svårt. Vi var ute och gick efter en mysig morgon. Valentina blev lite trött efter halva promenaden, men jag sa att vi kunde ha en springtävling hem genom skogen. Hon jagade fåglar medan hon sprang.

När vi kom hem hittade hon på små korta lekar med Tindra, med sånger om sensommaren där solen alltid skiner. Hand i hand snurrade de runt i dans över sovrumsgolvet, ända till dess att Valentina trampade fel och hamnade på Tindras fot och orättvisan var ett faktum!

Vi åkte till sjukhuset och hälsade på hennes mormor dagen efter. Valentina hade ritat en droppställning och en streckgubbe med glad mun, och ett stort ärr över magen. Mormor sa att teckningen var jättefin och hon satte upp den över sängen. Under den kvällen hittade Valentina på egna sagor och berättade för sin mormor. En saga handlade om ett godisskepp som mormor fick åka runt i. Hon höll sin mormors hand medan hon berättade, en sjuk skakande hand mot en liten spretig.

När vi kom hem läste jag en saga för Valentina, men jag var så trött så jag hoppade över den sista sidan. Det märkte hon med en gång! Jag fick läsa om de sista raderna två gånger, men ändå ville hon höra dem igen. Sen tjöt hon att hon faktiskt måste få ha alla sina dockor och nallar i sängen så att ingen skulle känna sig utanför. Till slut fick hon knappt plats i sängen själv! Sen sa jag god natt och gav henne en bamse-tidning som alltid ligger under henne när hon vaknar.

Innan hon somnade lovade jag henne att hennes mormor skulle komma och möta henne i sitt godisskepp under natten och att mormor aldrig någonsin kommer att segla bort ifrån henne.

The National - Trouble will find me

Han försöker skrika, försöker överrösta mörkret men det går inte riktigt. Han tror att han vänder sig om i henne men när han rullat över på mage igen så ligger han i tomhet. En tomhet som äter upp honom. Han äter ingen mat, han äter demoner. De fyller upp honom och hon är flera tankar ifrån. Det behövs ett annat hjärta för att han ska orka påminnas om sitt eget. Jag tänker på allt det där när jag lyssnar på The Nationals nya skiva Trouble will find me. Det är så det känns, även om ljus når upp till ytan ibland består just själva ytan av något annat, något större. Något som inte helt går att överrösta. Ibland når man inte långt när problemen känns starkare, har mer ork än en själv.

Jeanette Winterson skrev en gång att "Du kan inte vara en annan människas ärlighet, barn, men du kan vara din egen". Jag tänker att ärlighet blivit något som folk väljer när de ska vara snarare än något som de är naturligt. The National känns ärliga. Kanske beror det på Matt Berningers röst och texter som sover sked i ens öron. Kanske något annat. I Slipped sjunger Matt ”I won't need any help to be lonely when you leave me”. Ett tvivel som alltid rör sig genom honom, som stannar upp oroväckande länge ibland, tar upp för stor plats. Samtidigt är det något med skivan som känns ljusare än föregångaren High Violet (2010). Kanske handlar det om ljudbilden som känns lite luftigare, lite mindre smutsig. Ljusare skuggor är fortfarande skuggor dock.

Tempot är mestadels lågt, låtarna skär in i en med långsamma, korta snitt. Avståndet mellan Matts röst och lyssnaren känns minimalt, rösten kryper så nära. I skivans hjärta slår Fireproof högst. ”You tell me you’re waiting to find someone who isn’t so hopeless, but there’s no one”. Kanske en av de starkaste låtarna som The National skrivit hittills. Hela skivan är inte riktigt lika stark även om låtar som Demons och Sea of love också berör, rör runt. Skivan känns något för långsam för att nå alla mina känslor. Det känns som att den är både för lång och lite för tempofattig. Det räcker inte med en låga när man vill ha en hel eld.
 
Trouble will find me känns som en resa, kanske både från och till något. Resan tar sin väg genom mig. Jag väljer att behålla delar av den innan jag blåser ut resten över gatorna.

Vi måste återförenas

Jag fick frågan om jag tycker att Reva-projektet var hjärtlöst och det är svårt att inte tycka det naturligtvis. I såna lägen kan man inte bara stå bredvid och se på. Har ni märkt hur mycket människor jagas? Kanske inte med blåslampa, men inte heller långt därifrån. Misstänkliggörs. Människor som är arbetslösa, papperslösa, sjukskrivna och maktlösa. Ensamstående föräldrar, ensamstående barn. Varför gör vi dem bara än mer arbetslösa, än mer papperslösa, än mer maktlösa och än mer ensamstående? Vi har splittrats men vi måste återförenas.

Hatet är mer välklätt numera, men vad spelar det för roll att hatet går klädd i slips? Gör det åsikterna mer legitima? Hatet går klädd i koder och sprider ut sig över internet. Folk på Facebook diskuterar muslimska böneutrop. Någon skriver ”Bränn ner alla jävla moskéer i Sverige”, en annan ”Spräng skiten och skjut alla som kommer utkrypandes”. Vad händer och vad ska vi göra åt det? Jag tror på grundläggande värden som solidaritet och jämlikhet – och jag tror både vänster och höger och världen däremellan behöver bli påminda om dessa värden så ofta som möjligt. Vi har splittrats men vi måste återförenas.

Jag läser Aftonbladets kommentarsfält. Ofta skriver folk om invandring, vare sig artikeln handlar om det eller inte. En yngre man kritiserar halalslakt i ett inlägg och verkar irriterad över att kvällstidningen skriver så lite om just detta. Han undrar om det beror på att de vill skydda muslimer. När man kritiserar något är det viktigt att vara tydlig med var kritiken har sin grund någonstans, har kritiken mot halalslakt sin grund i djurrätt eller har den sin grund i främlingsfientlighet? Är han emot halalslakt för att det är ett muslimskt påfund eller för att han värnar om djuren? Och om just halalslakt är värst, vad är bättre med andra slaktmetoder? Även halalslakt sker med bedövning i Sverige.

Kritiserar man något är det viktigt att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt, det kan också vara viktigt att ha det när man blir kritiserad. Ibland är det lätt att göra sig till ett större offer än vad man är. Kanske blir man kritiserad av den anledningen man tror, men det kan också bero på något annat. Det finns ofta flera olika nyanser. Kritik bör vara konsekvent och opartisk och inte grunda sig i fördomar eller generaliseringar. De som kritiserar invandringen gör det ofta genom hat och fiskar så mycket syre till sin världsbild som det bara är möjligt. I den bilden ifrågasätts aldrig rasism och liknande idéer, där späs den bara på. I den världen är det logiskt att Sverigedemokrater kallar kvinnor för horor samtidigt som man talar om att muslimer har dålig kvinnosyn.

Kritiken mot invandrare är ofta generaliserande. En hel grupp får stå till svars för vad individer gör. Att två personer delar hudfärg eller religion innebär inte att de har samma människosyn eller övertygelse. Det låter självklart, men är uppenbarligen inte för det alla. Integrationen är inte problemfri och naturligtvis måste de problem som uppstår kunna diskuteras, men detta måste ske helt utan fördomar, generaliseringar och olika slags hat och istället bygga på förståelse och respekt för olikheter.

På nätforumet Flashback skriver en användare ”Burka hör hemma i öknen, och vi måste göra allt för att negrerna inte ska känna sig välkomna”, en annan användare skriver ”Jag menar att muslimer är vildar och svenskar civiliserade. Det är inte någon bra idé att släppa ut aporna på skansen i city om du förstår liknelsen”. Internet är fyllt av dessa kommentarer, delvis på grund av en inbillad anonymitet och delvis för att det är så enkelt. Det är många som skriver och det ger glöd till ens egna tankar. Man har funnit en slags samhörighet. Det spelar ingen roll om den bygger på hat. Man är delaktig. Ofta påstår användarna att det finns vissa saker som är sanna, men som man inte får säga i Sverige idag. De anser att man inte får avvika i frågor om jämställdhet, homosexualitet, barnuppfostran, religion, abort och rasism då. Hela tiden finns föreställningen att Sverige stramas åt av ett åsiktsförtryck, men så är det inte. Man får säga vad man vill, men säger man något kontroversiellt så får man vara beredd på att få mothugg. Det är inte särskilt konstigt. Nej, snart får man väl inte ens vara rasist utan att bli kallad för rasist. Har det gått för långt då, menar ni?

De verkar tycka att invandrare är skyldiga tills motsatsen har bevisats, tills svenskheten har bevisats. Ta seden dit du kommer eller dra, säger dem. Någon känner några invandrare och säger ”De jag känner är annorlunda, men resten alltså...”. Folk känner sig otrygga, både i sina stadsdelar och i sina skinn. Det är en jakt. Hatet går uppklädd i slips och i koder. Det har samma grund. Du är skyldig tills svenskheten har bevisats. Vissa förföljs men försvaras sällan. Vissa får åka på jorden runt-resor medan andra inte får bosätta sig någonstans.

Ni vill inte bli motsagda i ert hat. Ni vill stå där och stampa medan avståndet mellan människor blir större och större, avståndet mellan utanförskap och att vara en del av samhället, avståndet mellan att börja på noll och komma därifrån, avståndet mellan att ses som en hel grupp till att börja betraktas som en individ. För vissa är Zlatan Ibrahimovic en grupp när han är utanför plan och en individ när han gör mål för Sverige. Gynnar det en själv så får hatet vila en stund. 

Sveriges murar växer, Europas murar växer. Vill vi omfamna allt innanför en viss gräns och bara ett fåtal saker utanför den gränsen? Varför odlar vi avstånd och gränser mellan oss och andra människor? Vad är vi så rädda för? Det finns människor som bor trångt i små lägenheter, kan vi inte göra lägenheterna större så kan vi i alla fall försöka utöka våra hjärtan så länge. Många kommer till Sverige och får börja om från noll. Det är upp till oss att räcka ut en hand istället för att skrika ut hat. Kommer man från ett utanförskap så ska inte den nya landet bli ännu ett. Utanförskap är något vi inte bara ska inse och förstå, det är något vi måste bekämpa. Vi har splittrats men vi ska återförenas. 

Det som göms i hjärnan kommer upp i hjärtat

Framtiden byggs inte på en dag. Hjärtat byggs inte på en dag och inte bara av en person. Ska man kasta sitt liv åt okända städer eller åt ett välbekant håll? Hur vet man vad rätt väg är? Kanske är den rätta vägen ett stup? Hur vet man vilken väg som leder till småsten och vilken som leder till berg? Jag vill inte ha ett liv som cirkulerar runt dig, utan snarare ett som cirkulerar i dig, som slungas genom din muns rymd, din mages vintergata. Vi byggs inte på en dag. Vi förändras hela tiden. Det som finns en dag går upp i rök nästa och genom röken bildas nya platser, nya möjligheter.
 
När jag öppnar min mun springer min framtid ut. Min mun jobbar snabbare än hjärtat på det viset. Jag ser mot ditt ansikte och ser springande barn i det. Du stänger dina ögon och barnen somnar. Kanske berättar ditt ansikte din framtid. Ibland är vår kropp den största resa vi gör, ibland går den genom någon annans kropp.
 
Är en promenad i någon värt det om man bara nått halvvägs till hjärtat när man ombes att vända om? Vare sig det är ett hjärtslag eller ett helt liv man tvingas vända ifrån så vet man att ingenting kommer bli som förr igen. Dagen man förälskade sig och resten av dagarna berättar vad som hände sen. Vad som väntar på en på andra sidan? Bara genom att leva får man reda på det. Det som göms i hjärnan kommer upp i hjärtat. Låt inte det förflutna hindra dig att söka framtiden.

"Between performing mini funerals in surreal locations, the girls practice being bad!"

Drew Denny

Jag minns när jag såg Jess + Moss för första gången. Clay Yeters debutfilm var fantastisk. Jag beskrev den som en film präglad av en skönhet som är omöjlig att motstå. I eftertexterna till filmen hörde jag Drew Denny för första gången. Hennes låt "Blah Blah Bye Bye" tryckte sig in i mitt hjärta och jag älskade varje ton av den. Nu är Drew Denny aktuell med sin regidebut, The Most Fun I've Ever Had With My Pants On. Jag fick tag på Drew och frågade om filmen och om hennes pappa. Livet fortsätter alltid på något vis. Intervjun publiceras på originalspråk. 

For those who haven't seen it, what is your film all about?

- The Most Fun I've Ever Had With My Pants On is a road film about two estranged childhood girlfriends, Andy and Liv, who drive from Los Angeles to Austin, Texas. Andy is scattering her father's ashes and Liv is preparing to audition for the role of a vixen spy in a noir film! Between performing mini funerals in surreal Southwestern locations, the girls practice being bad!

Who were your inspirations?

- I wrote the film while caring for my father as he passed away, so his spirit was definitely an inspiration. Remembering his favorite quotes such as "you're only as old as the women you feel" definitely motivated me to laugh through the tears!
 
- Filmmakers I am especially in love with include Věra Chytilová, John Cassavetes, Werner Herzog, Wim Wenders, John Waters, Mae West, and Lucrecia Martel. For this project, I was also inspired by bats, owls, my best friends, all the artists on the soundtrack and the desert. 

What’s it like being a first-time filmmaker?
 
- My favorite part about doing something for the first time is having no idea what I should be afraid of! 

You went to film school?

- I went to film school at USC then worked as a musician for several years before studying philosophy in grad school at Cal Arts where I began creating multi-media performance artwork and interactive installation. 

Tell me a little bit about the style of your filmmaking? 

- I am still figuring out my style but I want it to be an integration of all these processes - I want to tell compelling stories with viscerally pleasurable imagery, thoughtful sound design, humor, heart, and a critical but fun-loving self-reflexivity. 

Your father is one of the biggest characters of the film. What was he like when he was alive?
 
- Like most dads, he was the best and the worst. He was a big guy with a big personality. He could charm the pants off anyone - no matter how much trouble he got in, he always tried to make sure everyone was having a good time. He left when I was a kid so I only saw him a few times a year for most of my life. 

I heard the title of the movie is from him?
 
- Yup. The title actually comes from his favorite thing to say: "Killing someone is the most fun I've ever had with my pants on." 

What was your relationship with him like growing up?
 
- When I was very young, we were close. He watched me ride horses, and I watched him smoke cigars. He moved out when I was eight and left the country for good when I was ten. We developed a very strange but loving friendship after I'd grown old enough to sympathize with him. I visited him often in Colombia where we talked about women and swam in the sea.

When did you realize you wanted to make a film about all this?
 
- I created a performance for a gallery in Los Angeles on Father's Day a few months after my dad passed away. The piece combined video projection, live performed music, pre-recorded score, narrative and audience participation. I realized the feeling could be better investigated through filmmaking so I adapted the performance to a script and set out with my friends a month later to shoot the film.

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

Can you tell me a little about the main characters? I heard Andy is half-based on your life?
 
- Andy is another daughter my father could have had. She's the little badass inside of you that you rely on when grieving to help you remember what's beautiful and exciting about chaos! My friend Dan, who writes for LA Record, called her my roaring id! He's probably right. I am much quieter than her but am proud to have that spirit in me - the bad girl who isn't mean.

- Sarah Hagan's character, Liv, is a bit based on Sarah as well. Liv is an actress struggling to shake a "good girl" image, which Sarah has dealt with after becoming so well-known for her character Millie on Freaks and Geeks. Though adorable and in many ways a kid at heart, Liv (like Sarah) is a complicated woman who wants to express all aspects of her personality.

How did you find the balance between the comedy and tragedy of your story? Wasn't it difficult?

- Humor is a brush and art is the frame. A mode of manifesting meaning and its context, regardless of medium. In EMT school I learned that cardiac tissue cut from two different hearts will start beating on the same rhythm if placed near one another. That’s how I think of humor and tragedy - composed of the same substance, pulsing with the same life but representing different destinies.

What’s the funniest part of making your own movie?
 
- Working for days with no sleep and no food puts you in a funny mood, and the hilarity reached great heights when one of our crew members had to wrangle a lost donkey and once the car broke down in shot!

- The best part was noticing every now and then how well we were working together in such extreme circumstances - out in the middle of the desert, on top of a cliff in a monsoon! Performing and shooting and lighting, recording sound and watching out for each other... I am so lucky to have such kind-hearted and wildly talented friends!

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

And the worst?
 
- The worst part is that it's over! I mean, I love sharing the film with audiences! I have learned so much and met so many wonderful folks, but I just want to go back out there and do it again.

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

What kind of movies do you enjoy yourself?
 
- So many kinds! Those made by the people I mentioned earlier but, perhaps more interesting for your readers - many films made by friends of mine! It Felt Like Love is on the festival circuit now, and it is stunning. After Tiller is a phenomenally important documentary that everyone should watch. Jess + Moss is the film that motivated me to reach out to my friends to work together - it's a gorgeous piece by many of the same folks who worked on Fun Pants.

How much you were involved in Jess + Moss?
 
- Jess + Moss was made by very dear friends of mine but I wasn't involved in the production of that film. At that time, I was working abroad participating in performance art festivals and playing music. I saw the film at Sundance where I was exhibiting some photographs from a project of mine in Bolivia. I was so moved by the film and wildly impressed by my buddies Clay Jeter, Will Basanta, Isaac Hagy, and Sarah Hagan. Later on, Clay asked me to donate a song for the end credits so now if you watch the film you'll hear my song "Blah Blah Bye Bye" at the end. I'm glad I could contribute something to that work which absolutely changed my life. Clay, Will, Isaac, Sarah and many others from the Jess + Moss family created Fun Pants!

Do you like any Swedish movies? Seen any good? 

- Well, of course I know Bergman! Actually, Persona was an influence for Fun Pants! (not that you can really tell) I named Sarah Hagan's character Liv after Liv Ullmann. I love her, and I love Persona. In fact - we quoted a shot from Persona! In the scene when we're laying in the tent!

What else is next? Planning to make another film?
 
- Yes! I'm writing two feature scripts right now and producing a documentary.

Ni kan följa Drew Denny och hennes film på Facebook här. Filmens hemsida hittar ni här, där kan ni även se filmens trailer.  

Skulle du ladda ner en kram om du kunde?

Jag tycker alltid att det är bra att rannsaka sig själv och besluten man fattar. Jag ser bland annat relationer som ett sätt att utveckla sig med någon annan. Jag frågade en gång om vad folk oftast glömmer kvar hemma, hjärtat eller mobilen. Tyvärr är det ofta hjärtat man glömmer. När jag står och väntar på bussen så tittar alla ner på sina telefoner och det fortsätter överallt. Det har blivit ett sätt att vänta på. Jag är tyvärr själv en liten del av det, men jag försöker sluta. När man umgås med någon till exempel så är nog det allra bästa att lämna telefonen någon annanstans, annars hamnar man längre ifrån närheten och blir inte riktigt delaktig och vad är närhet mellan två personer när en inte är delaktig i den? Jag är rädd för att tekniken får oss att komma längre ifrån varandra, fastän vi i princip tror att det är tvärtom. Det är så enkelt att logga in och vipps är man social men riktigt så blir det inte.

Jag tror den finaste närheten är den när man är långt ifrån det digitala. Ofta använder vi tekniken för att minnas, genom att checka in på olika platser eller genom att ta bilder, fast vi fortfarande har hjärta, sinnen och händer att minnas med, dela med oss av. Vem vet om vi helt plötsligt skulle börja ladda ner kramar, kyss och annan fysisk närhet om det var möjligt? Du skulle aldrig stjäla en kram, men du skulle ladda ner en om du kunde!

Själv börjar jag tro mycket på att försöka att inte alls använda mobilen eller datorn under vissa dagar. Bara ta med mina sinnen, mina armar och mitt hjärta och känna att det räcker så. För varför skulle det inte göra det? Det är många som söker genom Google på frasen ”Facebook förstör mitt förhållande” fast i grunden är det all tid vi lägger ner på all teknik som förstör våra relationer till andra. Facebook frågar vad min relationsstatus är. Räcker det att veta med hjärtat, trots avsaknad av gillamarkeringar eller uppmuntrande kommentarer? För att parafrasera Miljöpartiets valaffisch angående oljeberoende för ett antal år sedan: Jag är inte beroende av teknik. Jag kan sluta när jag vill - eller? Kanske drog jag det hela för långt nu. Jag är bra på det. Men kanske är det bara så vi hamnar i framtiden.

Världen fortsätter vidare

Jag är bra på att skjuta upp saker, men jag skjuter aldrig upp människor. Jag drar isär mig för att få plats med fler möten. Jag vill bära tyngden av andra människor, det gör mig lättare. Jag älskar oreserverat. Jag vill ha klichéerna. Göra om dem på mitt sätt. Orden har sagts förr, men inte människan. Hjärtat har slagits förr, men inte med samma slag. När hjärtat sjunger gamla sånger, lär du ut nya.

Ibland vaknar jag upp med två barn i kroppen. De jagar varandra i mitt bröst och springer över hjärtats allt rödare ängar. Där finns ett stråk av barndom, ett stråk av framtid. Ljus så långt hjärtat når. De gungar i min mage och när de hoppar av är jag där att ta emot dem. Ibland tar jag emot med din famn, ibland tar du emot med min.

Ibland vaknar jag upp bredvid ett vattendrag. Jag dyker ner där gång på gång i hopp om att gå i uppfyllelse. Vissa dagar dyker jag ner i dig i hopp om att vi ska gå i uppfyllelse. Ibland dyker jag ner utan att komma upp med annat än förvirring, ibland har jag solen med mig.

Jag vet inte om jag är bred nog för att du ska kunna gå i mig utan rädsla. Jag är en lina spänd mellan två kroppar men jag vet inte om jag är bred nog. Tillräckligt bred för ord, men otillräckligt för språk.