tisdag 24 maj 2016

Northern Indians - No shelter in sight


No shelter in sight är folkpoppiga Piteåbandet Northern Indians andra album och längs hela vägen är det en vacker resa. När jag lyssnat på skivan några gånger så tyckte jag först att skivan kändes lite för lång men efter några ytterligare lyssningar så känner jag inte att jag skulle vilja vara utan någon låt då alla bidrar till en helhet. 

Duon känns väldigt nära i sitt uttryck, jordnära och människonära och texterna behandlar både mänskliga rättigheter och svårigheter. Singeln Shameful behavior står ut med sin spark på den rasistiska själ som gror lite varstans, även To my dear dear friend står ut som låter mig vila i de fina tonerna och den hummande refrängen.  

Hela skivan ger en känsla av närhet, utsuddande av alla möjliga avstånd och jag tycker om det väldigt mycket. I en tid då avstånden växer sig allt större känns det så härligt att få en helt annan känsla i en skiva. Jag lägger gärna båda mina öron mot de sommarnätter då denna skivan kommer gå varm. 

Skivan går att köpa på bland annat Rootsy och CDON. En kan även lyssna på skivan i sin helhet här nedan. 

söndag 22 maj 2016

Kanske är vårt mående en reaktion på hur samhället ser ut

Jag har märkt på senare tid att normala krisreaktioner sjukförklaras. Jag tror att det är viktigt att förstå att både människor och samhället i stort är mer komplext än vad många tycks tro. Det är så att vi mår väldigt dåligt idag generellt men ofta har det naturliga förklaringar. Vi har till exempel skapat ett arbetsliv där många måste springa sig utmattade och när de väl gått in i väggen så får de höra att de ska titta på sina tankemönster. En förväntas orka och går det inte får en se över sitt tankemönster. Det är många som mår dåligt idag och det viktigaste är att vi ser över varför så många mår dåligt och börja förändra samhället i en riktning där vi kan förändra omständigheter och anledningar till att människor mår som de mår. Många letar efter felen hos sig själva. När vi ser hur arbetslösa behandlas så håller vi fast vid ett jobb som vi egentligen inte orkar med. Bidrag som sänks och en allt svårare jakt att hitta ett jobb över huvud taget gör att många inte vågar. I dagens samhälle mäts våra värden i vad vi kan leverera, hur mycket vi orkar prestera och efter vad vi har råd att konsumera. Det är skambelagt att inte ha råd, att vara den föräldern som inte har pengar nog att köpa den senaste telefonen eller märkeskläder till sitt barn. Eller till sig själv. Många skuldsätter sig över öronen för att ha råd, för att hålla igång konsumtionen. För köper vi det här, det här och det här så blir livet bättre. Det är vad vi får höra. 

Gränsen för ”normal” blir allt snävare och den sociala utsattheten blir allt större. Förskrivningen av psykofarmaka ökar, samtidigt som anledningarna till att folk mår dåligt inte ses över i särskilt hög grad. Psykofarmaka är troligen mer lönsamt än hälsa, annars skulle väl samhället knappast acceptera den psykiska ohälsan? Så fort någon inte passar in och avviker på något sätt så ska de medicineras bort, men kanske är det ofta samhället som är problemet. Många diagnoser kanske förväxlas med personlighetsdrag? Har alla blyga autism? Har alla som har svårt att sitta still och koncentrera sig ADHD eller är det just deras personlighetsdrag som inte passar in i den snäva mallen? Jag säger inte att det inte finns några diagnoser, utan att vi borde försöka se allt ur ett mer nyanserat perspektiv. Många självmedicinerar för att orka med sina jobb, men är det då människorna som är problemet, de som inte orkar, eller är det arbetssituationen? Många mår dåligt idag men kanske är det inte så märkligt. Kanske är det bara en reaktion på att samhället ser ut som det gör. Klart att en mår dåligt över att sakna pengar, men samhället ropar, skriker för att vi ska sabba vår ekonomi för att kunna hänga med i statusjakten. Klart att en mår dåligt när en måste stressa sig över sin egen gräns för att orka göra ett bra jobb, men varför fortsätter det då se ut så på många arbetsplatser? Om flera tvingas sjukskriva sig från samma arbetsplats, är det då deras tankemönster som är problemet egentligen? Klart att det är bra med medicin ibland, men samtidigt vet jag inte om det alltid är den bästa lösningen. Ibland önskar jag att det kunde skrivas ut nya jobb istället för mediciner, för om jobbet är problemet, så är väl inte mediciner lösningen? Om ekonomin är problemet, löser då psykofarmaka det finansiella? Nej, är det otrygghet i olika situationer som är problemet, så måste just otryggheten lösas. 

Vi skapar ett samhälle som bränner ut människor och istället för att förebygga att människor bränner ut sig så löser vi bara konsekvenserna av det men sällan varför det sker. Jag är ingen motståndare till mediciner, men om människor mår dåligt av att samhället är uppbyggt som det är, så är det inte just mediciner som hjälper i längden. Om arbetssituationen, fattigdom och annan social utsatthet är problemet, så kan inte samhällets enda svar vara att medicinera. Samhället behöver terapi men det är människorna som sjukförklaras. 

fredag 20 maj 2016

Kent - Då som nu för alltid


Gitarrerna spränger gatan utanför. Nionde spåret på Kents sista skiva Då som nu för alltid, Gigi, låter nästan som en tillbakablick till 90-talet. Sista skivan spretar dock mestadels åt andra håll, Tennsoldater till exempel påminner mest om Daft Punk. Något annat som kommer krossa både hjärtan, gator och världar är sista spåret på skivan, kallad Den sista sången. Den hade gärna fått vara några minuter längre, men den känns verkligen som ett avslut, särskilt när barnkören kommer in. I övrigt känns albumet ofta som en fortsättning på de senaste fyra skivorna och jag som föredrar det lite renare soundet, gillar inte när det blir för mycket effekter kring Joakim Bergs röst, sånt skapar mest ett avstånd till musiken. 

Texterna är rakare än tidigare, men behandlar, som många gånger tidigare, tvivlet. Det som funnits förr, som en kanske förväntats komma bort ifrån, men som mest har ändrat form. Tvivlet på jaget som samsas med tvivlet på samhället. Joakim Berg sjunger ”Jag glömde min drivkraft. Det finns inget hjärta om du inte har kul” och här och där finns det små antydningar till varför det tar slut här. Musik är till för att kännas in, för att vi ska kunna existera i musiken, som om den handlade om oss. Men det är inte så mycket berättelser till oss, utan det handlar snarare om bandet, om något personligt, något bortom räddning, något som kommer leda till jävligt kyliga och jävligt ensamma nätter. 

Då som nu för alltid är inte Kents bästa skiva men det är ändå ett vackert avsked. Jag tror jag hade kunnat spela Den sista sången på repeat en hel natt igenom. Tyvärr är det också en hel del som inte är särskilt bra, som Nattpojken & Dagflickan, där Anna Ternheim gästar, med musik och text som mest känns rörig. Här och där, med tveksamma arrangemang och för mycket effekter, skapas ett avstånd där det istället borde ha varit blodomlopp i blodomlopp. Det är synd, men det är ändå mycket på skivan som tar min anda med sig, som skapar ett tomrum när de förbyts mot tystnad. Ett band som kommer fortsätta lysa även efter explosionerna, även efter att de slocknat. 

Skivan finns att köpa på bland annat CDON och Bengans

fredag 13 maj 2016

"Jag önskar att jag hade vetat hur bra jag hade det"

Foto: Maria Fäldt

Dennis Kalla har kallats för Norrbottens nya pophopp. Hans texter skär genom hjärtat och nya singeln Crack your skull, där han gästas av The Strongest Man Who Ever Lived, låter väldigt bra. Låten är hämtad från den kommande EP:n The ones that matter som släpps den 25 maj.

Berätta om The ones that matter!
- The ones that matter är en EP på tre låtar om hur det är att leva med mig. Upp, ner och all over the place.

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag var nio år gammal och tjuvlyssnade på min systers skivor med bland annat Håkan, Mando, och The Cardigans. Brukade klä ut mig och spela luftgitarr när hon inte var hemma. Slutade med att jag snodde både skivorna och hennes gitarr.

Du är född i Pajala. Hur var din uppväxt?
- Bortsett från mina känslor och tankar så var den väldigt vanlig. I alla fall för att vara här uppe i landet. Undre medelklass, hus med skogen bara några meter från gården, fotbollsträningar och grannbarn. Jag är uppfuckad, men inte på grund av var och hur jag växte upp.

Du har tidigare berättat att du har svårt att känna dig hemma någonstans, vad tror du att det beror på?
- Jag vet inte riktigt, men jag har börjat uppskatta känslan då den ger mig möjligheten att bo hur och var som helst. Så länge jag gör det jag vill och är med människor jag bryr mig om så känns det okej liksom.

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre?
- Jag önskar att jag hade vetat hur bra jag hade det.

Du var en av de artister som deltog i The House of Songs i Februari, berätta mer om det! 
- Det var helt sjukt. Som en kreativ explosion. Vi var fjorton låtskrivare som bodde i ett hus tillsammans, varje morgon efter en gemensam frukost parades vi ihop två och två, fick fyra timmar på oss att skriva klart en låt som sedan skulle framföras, samma sak efter lunch. Så höll det på i en vecka. Dessutom spelades allt in av ett filmteam, med dolda kameror osv. Som Paradise Hotel fast bra.

Vad var det bästa med resan?
- BBQ.

Har du någon speciell anekdot från en spelning som du vill berätta om?
- Jag spelade på en klubb i Ryssland just när jag släppt min första singel. Ljudteknikern var så full att han sabbade allt och det slutade med att han kom upp på scen och jammade munspel med mig, i fel tonart.

Ruvar du på några dolda talanger?
- Jag är verkligen sjukt bra på fussball. Det finns många krossade motståndare som kan bekräfta detta.

Finns det något du önskar att du hade mer tid till att göra?
- Typ allt. Jag har aldrig tid för något och hinner aldrig med det jag borde göra.

I radio pratade du om psykisk ohälsa. Det finns ett stort stigma kring psykisk ohälsa. Hur har det stigmat påverkat dig?
- Det har gjort att jag använt humor som ett försvar och bagatelliserat mina problem när jag pratat med vänner. Jag intalade även mig själv att det bara berodde på yttre omständigheter och att jag kommer klara det själv, jag kände mig svag och dålig då ingen annan verkade känna likadant. Jag hade behövt höra att det är okej med såna känslor och att det inte alls är ovanligt, men att det ändå måste tas på allvar.

Vad får dig att må bäst?
- Att vara i bastun. Sjukt stereotypisk tornedaling, jag vet, men det är sant, haha!

Till sist, om du fick anordna en egen festival, vad skulle prägla den? 
- Barnkalas-tema och ett krav på minst 0,2 promille i blodet för att få komma in på området.

Dennis Kalla spelar på Occupy Valand i Göteborg den 18 maj. Här nedan kan du lyssna på Crack your skull. 

tisdag 10 maj 2016

"Vi hamnade mitt i historier om brudpar som gått genom isen"

Foto: Sanna Alevång

Häromkvällen gick jag på en lång promenad. Jag hade Mira Aasmas röst i öronen och hennes musik är som gjuten för såna kvällar, och miljön jag gick i blev än mer drömsk tillsammans med Miras röst. Whale song och Ghost gick på repeat. Det lät fantastiskt den kvällen. Nu är Mira aktuell med sin debut-EP Stereoscope som släpps på Birds Records den 13 maj. 

Berätta lite om dig själv!
- Jag heter Mira Aasma, är mest Göteborgare men även lite est och lite smålänning.

Hur kom du in på musiken från början?
- När jag var liten var jag ett sambabarn som fick hänga med som ryggsäck med hörselkåpor när mina föräldrar spelade på karnevaler, det var nog min första ingång i musiken. I övrigt har jag väl alltid haft egen musik i huvudet och ofta hela arrangemang och ljudbilder, men jag visste inte vad jag skulle göra med dem så de slutade ofta som halvkassa gitarrlåtar. 

- Det var inte förrän i januari för två år sen som jag skickade iväg ett par låtar till en kompis kompis som jag visste hade en hemmastudio. Där fick jag min första kontakt med musikproduktionen och vad som gick att göra med musik, sen vintern därpå satte jag mig i skolstudion och började lära mig producera.

Skulle du vilja beskriva alla fyra låtar från EP:n lite kort?
- Ruins kom till i min fasters stuga i Bohuslän, jag och en kompis bodde där en dimmig vecka i december och vi hamnade mitt i historier om övergivna samhällen, brudpar som gått genom isen på bröllopsdagen och monument på havets botten. Något av det bästa jag vet är att arra och lägga körer och Into the wild fick bli ett utlopp för det, Whale song var det första jag skrev helt utan gitarr vilket öppnade upp för en annan stil och Animal är en dagdröm från fönstret.

Du släpper din EP på Birds records, hur kom du i kontakt med dem?
- Birds är grymma, är väldigt glad att få jobba med dem! Jag mailade ut min musik en hel del under hösten, fick svar från där och mötte upp grundaren Petter när han var på besök i Göteborg.

Vad inspireras du av?
- Hmm, mycket! Men kanske bland annat människor som hittar nya sätt att göra musik på. Det kan vara alltifrån påhittade instrument och ljud till livespelningar i oväntade sammanhang, oväntade samarbeten. Blir ofta också inspirerad av annat än musik som biofilm, utställningar, nya platser, historier som folk berättar.

Vad tänker du på när du skriver texter?
- Ibland snöar jag in mig på ett visst ämne, stämning eller känsla och skriver mycket låtar kring det en period. När jag väl är inne i ett skrivarläge i några dagar så brukar det vara ganska enkelt att hitta historier att berätta eller ord som kan sjungas, ibland faller texten på plats direkt efter det och ibland tar det längre tid att lirka fram den rätta texten.

Vilka känslor vill du förmedla till lyssnarna, både live och på skiva?
- Jag önskar ju såklart att jag kan ge något annorlunda, få tillföra något till musikvärlden som kanske inte funnits på samma sätt förut. Förhoppningsvis också ge lyssnarna en värld att befinna sig i för några minuter. Livemässigt vill jag just nu jobba mer på scenografi som gör scenen personlig och intressant, och att få settet att bindas ihop bra musikaliskt. Lite som en film kanske?

Vad sysselsätter du dig med utöver musiken?
- Just nu jobbar jag på Pustervik och på ett kulturhus som musikledare, arrangerar klubb och live-sessions nu till våren och hänger mycket med vänner i övrigt.

Du bor i Göteborg. Var hänger du helst i stan en varm vårkväll?
Ett bra berg, en balkong eller uteservering, ofta Magasinet/Kino.

Vad lyssnar du själv på?
- Just nu lyssnar jag inte jättemycket på musik eftersom det ofta blir ett projekt. Men i min favoritlista finns bl.a. Tame impala, Björk, Wildhart, James Blake, och så har jag ett par grymma listor som jag fått av vänner med helt ny musik.

Nämn en artist som betytt mycket för dig.
- Svårt att välja en! Men en person som inspirerat mig på senaste är Laura Mvula, hon har gjort så jäkla bra arrangemang på Sing to the moon-skivan och har en slags egen genre.

Vilken är den bästa låten i hela världen? Alltså, om du bara får säga en.
- Monument med Röyksopp och Robyn!

Vad drömmer du om inför framtiden?
- Jag skulle gärna göra olika kul samarbeten, såg Cirkus Cirkör på storan igen för ett par veckor sedan och blev inspirerad av deras samarbete med Looptok som kör soundtracket live på pads, loopar, trummor, fiol. Annars kanske spela uppe i ett träd, under ett vattenfall eller i rymden.

Se den fina musikvideon till Whale Song här nedan. 


onsdag 27 april 2016

Springa ikapp

Våren syddes klart under natten, regnet kröp till slut ut ur kroppen. Lyckan som förr var blott ett rum blev till en värld utan synliga sprickor. Jag minns när ditt leende började springa över min kropp, hur våra leenden till slut sprang ikapp med varandra, hur dina händer lyftes upp i luften, grep tag i solen. Vi höll oss varma i veckor. De kunde grilla över vår kärlek. 

Jag kunde inte somna. Tankarna var sprickfärdiga så jag gick ut. De hade tänt upp ute på sjön, och stjärnorna vilade sina upplysta händer mot varandra. Jag gick flera varv runt ditt ringfinger den natten, tills det återstående livet formats runt det. Det blev storm men våra fingrar blåstes inte ut, våra hjärtan klamrade sig fast vid våra relingar. 

torsdag 7 april 2016

Northern Indians - Shameful behavior

Piteåduon Northern Indians består av Josef Eriksson och John Andersson. De har nyligen släppt första singeln från deras kommande skiva No Shelter In Sights som släpps i maj. Singeln Shameful behavior är en gitarrdriven låt som får sällskap av ett ljuvligt dragspel. Personen som gästar med dragspelet är Björn Sjöö som bland annat var med i proggbandet Rekyl. Shameful behavior är en reflekterande låt, bland annat om hur profit värderas högre än mänskliga rättigheter och miljö. Det är också en spark mot de politiker som inte vill att Sverige ska ta emot fler flyktingar. Jag gillar Josef Erikssons röst som samspelar fint med melodin och den slagkraftiga refrängen. Det känns fint med en låt av värme i ett övrigt allt kyligare samhällsklimat.

Kolla gärna in den fina musikvideon här nedan, där bland annat Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt medverkar. Följ bandet på Facebook här.