Musikminne från skogarna i norr – dags för en vit gitarr!

Foto: Ann-Katrin Blomqvist 

Idag gästas bloggen av artisten Vera Vinter, som berättar om ett fint musikminne. 

Det gick en countrydokumentär på TV som pappa kollade på. Jag var sexton år och på väg in till Kalix, närmsta samhälle till byn Stora Lappträsk i Norrbotten där jag kommer ifrån. Pappa ville att jag skulle kolla ihop med honom men jag gnällde om skjuts de 2,5 milen till Olovs fest (gitarrist i det band som kommunala musikskolan satt ihop och som jag sjöng i). När jag samma kväll fick hämtning från festen berättade pappa om en artist som hette Emmylou Harris. Hon hade vit gitarr och sjöng country – det borde du också göra sa pappa. Jag minns min reaktion – aldrig i livet, jag ska ju sjunga pop. Jag tyckte country var töntigt men lyssnade ändå lydigt på den cd-skiva pappa gav mig. Det var Wrecking Ball. För mig blev det början på något nytt. Emmylou med sin nasala, luftiga och lite sluddriga röst. Jag hade inte hört någon kvinna sjunga så. Sången flöt liksom fram tillsammans med ”reverbiga” gitarrer men stod ändå alltid i fokus. Jag lyssnade inte på något annat under en lång period och det var någonstans här som jag började spela gitarr. För även om det hade funnits flera gitarrer hemma, eftersom min pappa spelade, hade jag inte varit särskilt intresserad eller trott mig kunna spela. 

Jag fick en nylonsträngad ”Alhambra” i present och på den skrev jag mina första låtar. Sen dess har låtskrivandet och musiken blivit en del av den jag är. En ventil och en kompass. Så om jag ska illustrera det här minnet med musik får det bli med albumet Wrecking Ball med Emmylou Harris och särskilt låten Where will I be. När jag lyssnar på den igen inser jag hur mycket skivan, låtarna och hennes röst har betytt. För även om jag inte fattade det som 16-åring tror jag plattan sa till mig – du kan spela gitarr fast du är tjej, du kan sjunga precis som du vill och din röst förtjänar sin plats i ljudbilden. Nu tänker jag att det börjar bli dags för en vit gitarr.

/ Vera Vinter

En kan följa Vera Vinter på Facebook. Här nedan kan du lyssna på hennes senaste singel Allting smakar skog och förstås även på albumet Wrecking Ball, av Emmylou Harris. 

"Det finaste ljudet som jag vet är ljudet från havet. Att höra bruset och vågorna"

Foto: Privat

Peter Sjöholm har tidigare släppt både synth- och punkskivor. Han är bland annat gitarrist i punkgruppen Gubbjävlers, men i nya projektet Himmelen är det varken punk eller synth som gäller. Det är mestadels instrumentalt och som Peter själv beskriver skivan Lycklig Resa, som hans rehabilitering. Här berättar Peter om livet med sjukdomen SLE, om musiken och om vad som är riktig livskvalitet för honom. 

Du har berättat öppet om din SLE, hur mår du idag? 
- Jag mår bra. Sjukdomen kommer jag aldrig att bli av med. Men tack vare medicinering plus att jag försöker leva hälsosamt lever jag idag ett ganska normalt liv. 

Hur reagerade du när du fick beskedet att du var sjuk? 
- Jag hade förstått under en lång tid att det var något som inte stämde med mig. Jag var obotligt trött och nedstämd. Jag fick hudutslag och ledvärk. Under december 2012 blev jag jättedålig och fick rosfeber. I början av 2013 fick jag träffa en reumatolog som tog massa prover på mig. De ringde från reumatologen på Sahlgrenska någon vecka senare och ville att jag skulle bli inlagd. De misstänkte att jag hade sjukdomen SLE. Jag hade googlat på SLE och läst massa hemska grejer. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. 

Berätta om skivan Lycklig resa! 
- Den blev till i slutet av min sjukskrivning. Jag hade fått reda på att jag hade SLE i hjärnan. Hela 2015 var ett riktigt skitår. Jag fick göra massa cellgiftsbehandlingar och under hösten fick jag dessutom reda på att jag hade en liten stroke i hjärnan. I december började allt sakta vända och precis efter julhelgen var jag ensam hemma och bestämde mig för att spela in låtar på mitt piano i vardagsrummet. När jag väl satte igång så gick det ganska fort. Jag kunde spela in två låtar på en dag. Med tiden blev det många låtar. Sedan blev de liggande som ljudfiler i min dator under ett par år. Nu i våras kom jag på den mest korkade idén att jag skulle släppa alla låtarna på skiva. 

Hur kom det sig att skivan blev, mestadels, instrumental? 
- Från början var det nog inte meningen att det skulle bli någon skiva alls. Jag bara spelade in låtar för att ha något att göra. Min hjärna behövde tränas upp igen. Under nästan två år hade jag varit dålig och inte orkat göra något. Det blev som en form av rehabilitering. Så det var inte så viktigt för mig att sjunga i låtarna. Musiken blev mer som bakgrundsmusik. Som soundtracket till en film. Det är små melodier som blivit över under alla år som jag skrivit musik. Några av låtarna skrev jag redan i tonåren. Till exempel Österlen, Bente och Vårens Första Fjäril. Men två låtar på skivan har sång och text, När fåglarna Sjunger och Godnattvisa. 

- När Fåglarna Sjunger skrev jag när jag trodde att jag skulle dö på sjukhuset. Godnattvisa har jag skrivit till mina barn. De fyller snart 11 och 15 år men jag tyckte att de kunde behöva en godnattvisa i alla fall. 

Vilket är ditt finaste minne, kopplat till din egen musik? 
- Wow! Jag har så mycket fina minnen till min musik. Både synth- och punkminnen. Men rent spontant kommer jag att tänka på när jag spelade i Göteborgs-indiebandet Waterbug på Emmabodafestivalen 1998. Vi hade precis spelat in vår skiva In Between Beast And Freak. Vi spelade ganska sent på kvällen och det ösregnade. Ingen i publiken hade hört låtarna, för de var ju inte släppta ännu. Men de röjde nåt helt hysteriskt. Folk var helt galna. Det var en riktigt magisk kväll. Vi var bäst! Det tyckte både publiken och kritikerna efteråt. 

Vad ser du som viktigast och mest värdefullt i livet? 
- Hade du frågat mig innan jag blev sjuk så hade jag nog svarat att det viktigaste i livet hade varit att resa. Eller att jag skulle slå igenom med min musik. Men idag värdesätter jag helt andra saker. Att äta middag tillsammans med min familj. Att dricka en kopp kaffe på balkongen. Att bada i havet. Det är riktig livskvalitet för mig. 

Vad önskar du att du hade mer tid till? 
- Jag önskar att jag hade haft mer tid med min familj. Speciellt under vardagarna när jag jobbar och barnen går i skolan. Fast jag önskar också att jag hade haft mer tid för min musik. När jag var yngre spelade jag mycket mer. Jag hinner inte det på samma sätt längre. Jag kan verkligen sakna det. Det är bra för själen. Bättre än medicin! 

Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 
- Utav mina egna texter så är det textraden ”Vem har tid att dö när våren sjunger utanför?” från låten När fåglarna sjunger. Annars har jag och min fru haft textraden ”Vårat gäng är bara du och jag. Alla andra kan dra åt helvete” från låten ”Two Man Gang” med Les Big Byrd. Fast vi föredrar Alice B’s tolkning av låten bäst. 

Du har ett eget skivbolag. Hur kom det sig att du valde att starta ett eget? 
- Japp! Computer Killed The RecordStore. Jag startade det när mitt gamla punkband Syster Ingrid skulle släppa sin skiva Punk! 2012. Jag orkade inte jaga skivbolag och tyckte det var lättast att släppa det själv. Under åren har jag även hjälpt en del kompisar att släppa skivor. Bland annat Eddie Wheeler, Obsklassen, Demonen och synthbandet Eurotix. 

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva musik? 
- Nej. Egentligen inte. Jag skriver ofta låtarna mitt i vardagen. När jag kör bil, dammsuger eller lagar mat. Det är ett ganska mysigt sätt att skriva musik på. Jag trallar fram melodier som jag gör text till. Låtarna blir ofta väldigt raka och melodiösa då. 

Du har tidigare släppt både punk- och synth-skivor, tänker du annorlunda när du skriver musik i så skilda genrer eller är det samma process? 
- Jag tror faktiskt att jag tänker ganska samma när jag skriver punk och synthmusik. Däremot kanske det blir lite annorlunda när man ska arra låtarna. Punklåtarna ska ju helst gå i tvåtakt eller D-takt. Synthlåtarna ska gärna innehålla lite skruvade synthljud. 

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Skivomslag är viktiga. De är som konstverk. Jag köper fortfarande mycket LP-skivor. Mest för att det är så vackra omslag. Jag brukar alltid ha någon skiva på väggen som en liten tavla. 

Vilka är dina favoritomslag, topp 3? 
- Jag har alltid varit väldigt förtjust i Pet Shop Boys. Ända sen jag var liten. Både musiken och skivomslagen. Så det får bli en topp 3 med deras skivomslag: 
1. Pet Shop Boys – Domino Dancing (maxisingel) 
2. Pet Shop Boys – Actually (Album) 
3. Pet Shop Boys – Disco (Remix Album) 

Har du någon skiva som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Oj. Svåraste frågan! Jag har jättesvårt att välja någon favoritskiva. Men jag får nog svara Jazz På Svenska med Jan Johansson. En riktig svensk klassiker! Det är förresten från det skivomslaget som jag har snott titeln Lycklig Resa till min skiva. 

Vad skulle du säga att du saknar mest i dagens musik-Sverige? 
- Idag är musiken så välproducerad. Jag skulle vilja ha tillbaka lite mer av den gamla hederliga brötrocken. Lite dålig ljudkvalité. Det får gärna höra när man spelar fel. Det ska inte låta perfekt. Jag älskar det gamla lo-fi-soundet. 

Om du fick resa tillbaka till ett speciellt musik-årtionde, vilket skulle det vara då och varför? 
- 80-talet! Det gjordes mycket bra musik då! Pop, punk, synth med mera. Jag var för ung för att förstå hur bra det var då. Jag hade gärna upplevt det igen i vuxen ålder. 

Till sist, vilket är det finaste ljudet du vet? 
- Haha. En jobbarkompis brukar skicka filmer till mig på Instagram där folk skär i tvålar med kniv så att det knastrar på ett speciellt sätt. Hon tycker att det är avkopplande! Men det finaste ljudet som jag vet är ljudet från havet. Att höra bruset och vågorna. Att överhuvudtaget vara vid havet är avkoppling för mig. Jag älskar dessutom att bada.

Lyssna på Lycklig Resa här nedan!

"Jag försökte mitt bästa för att se ut som någon i The Strokes och de försökte allt vad de kunde att se ut som Jan Stenbeck allihop"

Foto: Press

Per Egland är aktuell med skivan Hej lakej! som släpptes för två veckor sen. Hans fjärde i ordningen. Här nedan berättar Per om uppväxten i Norrland, fina minnen och vilket det bästa rådet han har fått i sitt liv är.

Du är från Utansjö utanför Härnösand, hur var din uppväxt där? 
- Min uppväxt skulle kunna vara hämtad ur en socialdemokratisk propagandafilm. Ibland har jag tänkt att jag skulle ta och bli sosse bara för att "betala tillbaka.” Föreningslivet var starkt. Folk var engagerade i varandra - Idrott, kultur, friluftsliv och folkbildning. Man hade samtidigt tråkigt och tvingades till att börja tänka själv. Helt genialt. Plötsligt skaffade någon kabel-TV och gick in till sig. Sen sa någon att det var viktigare att ges möjligheten att bli rik och ha kabel-TV än att tänka själv. Det var synd.

Du bor i Stockholm sen 15 år, hur kom det sig att det blev Stockholm?
- Jag har aldrig haft någon stark drivkraft att liksom ”fly” eller "dra iväg”, som många andra. Jag trivs hemma. Jag flyttade till Stockholm eftersom mitt band Streetwaves spelade i huvudstan så pass mycket att jag knappt hann hem mellan varven. Hade jag inte blivit halvt övertalad av mina bandkamrater kanske jag fortfarande hade spelat in låtar i mitt pojkrum.

Vad gillar du mest med stan? 
- Jag minns att jag tyckte om Sibirien ett tag när jag bodde där för ca 15 år sedan. Det var ganska trevligt då. Små kiosker och dylikt. Nu undviker jag stan så ofta jag kan. Jag håller mig hemma i Årsta som jag tycker om. Östberga är väldigt trevligt också. En rolig blandning av folk. Funderar på att flytta dit faktiskt - eller Hagalund. Undviker Södermalm.

Längtar du någonsin tillbaka till Norrland? 
- Jag fantiserar ofta att jag befinner mig längs Riksväg 90 mellan Sprängsviken och Lunde. Jag saknar landskapet och naturen samt att det är glest befolkat. Det är något svalare också vilket är skönt.

Minns du när musiken kom in i ditt liv för första gången?
- Jag minns att mina äldre syskon spelade Depeche Mode på grammofon på övervåningen i huset där vi bodde. Det var som om musiken kom nedburen från molnen. Jag kanske var fem eller sex år och blev förstenad. Min far brukade spela orgel på övervåningen också. Jag minns Four Brothers med inbyggd trummaskin på orgeln. Då var jag nog inte mer än tre.

Berätta om Hej lakej!, vad är det för en slags skiva? 
- Det är en skiva som beter sig lite som en teaterföreställning utan regissör. Kanske revy? Jag misslyckades (igen) att hålla mig till min master plan som gick ut på att hålla ihop idéerna och vara ekonomisk med mitt material. Skivan blev mer utav en samling vardagliga betraktelser som krävde helt andra tillvägagångssätt. Det är väldigt betungande att skriva just så och jag tror att det var sista gången jag gör på det viset. Jag har inte riktigt tid längre att ta in hela världen i musiken hela tiden, bara för att jag kan. Å andra sidan ger det livslängd åt helheten, hahaha.

Finns det någon speciell känsla du velat fånga på skivan? 
- En känsla som jag faktiskt haft under hela processen har varit att låsa in sig ensam nere i källaren och dansa loss något djävulskt.

Jag fastnade mycket för Pengar trivs bäst i fantasin, berätta lite om texten till den!
- När jag bodde i Vasastan så gick jag ofta förbi Handelshögskolan. Minns att jag passerade förbi där en natt och de hade en fest där inne med musik som fick mig att hata mina egna öron. Utanför stod ett gäng kostym-prydda pojkar och rökte. De hånflinade åt min rockstil och spottade. Jag började skratta för mig själv. Vi var säkert inflyttade från liknande småstäder, dom och jag. Samma medelklassosäkerhet och typ lika gamla. Vi såg dock så olika ut, helt plötsligt. Jag försökte mitt bästa för att se ut som någon i The Strokes och de försökte allt vad de kunde att se ut som Jan Stenbeck allihop.

Har du själv någon favorit från nya skivan?
- Talang är ingenting för mig. Det är kanske den bästa låt jag någonsin skrivit.

Kommer du åka ut och turnera med det här albumet?
- Jag har redan spelat en del och spelar i Malmö den 24:e November. Sen blir det mer nästa år.

Ditt debutalbum kom för 8 år sen. Hur ser du på det idag?
- Mycket av den skivan skrev jag som typ 23-åring. När jag råkar ramla över de där låtarna så får jag ibland ångest och önskar att de försvann. Folk vill dock höra dem live och jag måste lära mig acceptera att jag var en annan typ då än nu.

Vilket är ditt bästa minne, kopplat till din egen musik?
- När sydsamiska tonåringar framförde min och Mikael Niemis musikal runt om i Västerbotten. Tonåringarnas gammelmormor och dylikt - som aldrig fått tala sitt eget språk offentligt - fick höra sina barnbarns barn tala, sjunga och jojka på folkets hus i Tärna. De satt stolta längs fram i samedräkt och grät. Vi satt längs bak och gjorde detsamma.

Vilken skulle du säga har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
- Jag spelade för ett par veckor sedan två kvällar på en klubb i Härnösand, varav den första var rätt så minnesvärd. Tydligen hade en bostadsrättsförening bokat in sin årliga fest i lokalen med mat och underhållning. Medelåldern var hög och efteråt blev vi avtackade av ordföranden som undrade vilken lägenhet i föreningen vi bodde i.

Foto: Press

Vad vill du få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Jag tycker om de spelningarna som kan vara svåra att ro iland. Det har hänt att någon kommit till konserten på fel dag och väntat sig ett helt annat band men vägrar gå hem eftersom denne har betalt. Det är kul. Och skrämmande förstås. Bäst är ju när någon som inte alls känner till en helt plötsligt börjar dansa.

När du skapar musik, brukar du följa din ursprungliga idé genom hela skrivprocessen?
- Jag ska börja. Tror jag blivit lite bättre. Jag är lite trött på spretigheten som förföljt mig under alla år och arbetar mycket mer efter en utstakad linje idag.

Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för dig som artist?
- Chris Cornell innan han blev allt för jobbig runt 1999.

Ruvar du på några dolda talanger?
- Jag är en bra försäljare.

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att det är skönt att bli lite äldre.

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- Var inte rädd - som min mor alltid brukar säga.

Till sist, hur gör du i din vardag för att få tid till det du verkligen vill göra?
- Om man inte gör saker som man inte tycker om så blir de saker man tycker om inte lustfyllda. I mitt jobb så gör jag nästan aldrig saker jag inte tycker om. Om jag måste så gör jag dem kvickt.

Lyssna på Hej lakej! här nedan!

"Alpaca symboliserar nåt mjukt, fluffigt, drömskt och snällt"

Foto: Per Möller

Indiepopbandet Alpaca Sports har släppt ett nytt bubbelgumsdoftande album, deras andra, och Andreas Jonsson i bandet berättar här om musiken, spelminnen, känslor och varför de är Big in Japan!

Hur kom bandnamnet Alpaca Sports till?
- Namnet kom till ganska mycket av en slump när det pratades om bandnamn med en god vän till mig som hade på sig en tröja i alpackaull. Utan att överanalysera så är det mest en lek med ord och associationer. ”Alpaca" symboliserar för mig nåt mjukt, fluffigt, drömskt och snällt. ”Sports” är rörelse, ett mål, men kanske också svårigheter.

Berätta om nya skivan From Paris With Love! Har du någon favoritlåt därifrån?
- From Paris With Love släpptes i september av spanska skivbolaget Elefant Records och är vårt andra fullängdsalbum. Jag känner mig väldigt stolt över vad vi lyckades skapa! För mig känns det mer sammanhängande än vårt debutalbum Sealed With a Kiss och låtarna följer och beskriver väldigt naturligt en speciell känsla/tema. Jag var bosatt i Paris när låtarna till albumet skrevs och det har nog gjort avtryck och påverkat mig och Lisle Mitnik (bosatt i USA), som jag skriver musiken tillsammans med. Musiken är inspelad och färdigställd i USA och senare England med hjälp av producent-magikern Ian Catt. Favoritlåt känns svårt att välja, det beror nog lite på dagsform också, men Saddest Girl in the World får mig alltid att känna mycket.

Ni har en tydlig profil, både grafiskt och musikaliskt, vad inspireras ni av?
- Inspireras av otroligt mycket. Känslor, relationer, människor, minnen, drömmar, musik, filmer, rädslor osv. Allt möjligt som finns runtomkring oss och som får oss att känna saker som känns på riktigt. Just när det gäller det grafiska och musikaliska så är det nog inget som vi pratar och filosoferar om speciellt mycket, det kommer naturligt. Men musiken inspireras mycket av indiemusik från 80-90talet som vi vuxit upp med.

Berätta en rolig anekdot från en spelning!
- Haha, har väldigt många anekdoter! Vi har varit väldigt modiga genom åren och lånat in lokala musiker och band när vi åkt utomlands och spelat och det har ju gett oss helt fantastiska minnen och upplevelser. Att t ex spela för allra första gången tillsammans som band på legendariska New York-stället Cake Shop och känna att allting fungerar perfekt, det är en underbar känsla och något av en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

- En rolig anekdot som kommer spontant till mig är när vi spelade i Milano för första gången, tror det måste varit 2012. Spelningen ägde rum i den punkiga och extremt varma källarlokalen ”Ligera”. Min monitor på scen slutar helt att fungera efter några låtar och då vi uppträder till backing tracks (bakgrundsmusik innehållandes majoriteten av instrument som trummor, bas, lead-gitarr) har jag egentligen ingen aning alls vad som händer, haha. Vi hittade ingen lösning på problemet så jag fick spelningen att synka min sång och gitarr med sången/vrålen från arrangörerna som stod för att hjälpa mig vid en av två högtalare riktade mot publiken. Vi har nog aldrig varit mer punk än så!

Hur kommer det sig att ni är stora i Japan?
- Vet inte om jag skulle säga att vi är stora, men intresset där är helt klart större än här hemma i Sverige exempelvis. Det är säkert många faktorer som spelar in men den viktigaste är nog rätt enkel och det är att det finns en större publik och ett större intresse där för den klassiska indiepop vi spelar. Vilket så klart gör att den får mer plats och syns mer. Vi får t ex stora album-montrar i jättebutikerna Tower Records och Disk Union i Shibuya, Tokyo, och spelas på McDonalds-restauranger runtom i landet.

Vilka skulle ni vilja se göra en cover på någon av era låtar?
- Hmm, svårt! Om jag får spåra ur fullständigt säger jag The Clash runt 1977-1980. Hade älskat att höra bapapa-körer från Mick Jones!

Foto: Jonas Börjesson

Vilka är bandmedlemmarna?
- På nya albumet sjunger jag och Amanda, Lisle spelar mängder med instrument som bas, gitarr och keyboard, Hampus Öhman-Frölund spelar trummor, Kristine Capua spelar klarinett, Gary Olson spelar trumpet, och producent Ian Catt spelar lite blandat, t ex melodica och keyboard. Live senaste åren har vi också fått hjälp av den fantastiska Cristina Quesada.

Ni verkar vara utspridda geografiskt, hur fungerar det praktiskt?
- Det är ett väldigt internationellt projekt helt klart! Jag gör låtarna tillsammans med Lisle som bor i Portland. Gary spelar in Hampus på trummor i hans studio i New York, Ian producerar, mixar och mastrar i London, Ray Kimura från Tokyo gjorde albumets illustrationer och allt släpps av Elefant Records från Spanien. Jag och Lisle började skriva tillsammans på minialbumet When You Need Me the Most som släpptes 2016 och det var ett stort experiment för oss. Det tog tid att lära känna varandra, både som musiker och vänner, och det kan vara svårt att helt fullt ut förstå varandras idéer och att kunna uttrycka sig över internet helt klart. Men allteftersom skapar man sig ett eget språk och till detta album var vi mycket mer bekväma med arbetssättet och bättre på att uttrycka idéer, experimentera och ifrågasätta arrangemang, osv.

- Detsamma gäller övriga som har varit med och bidragit till albumet. Tilliten vi byggt upp genom åren har gjort att vi alla har fullt förtroende för varandra att alla kommer göra sitt bästa för att den färdiga låten ska bli starkare och större än summan av alla individuella delar.

Vems hund är det som figurerar kring er? Så oerhört söt!
- Visst är hon söt!? Det är min mammas hund Misty.

Vad har du för smultronställen i Göteborg?
- Skatås är väldigt speciellt för mig och Härlanda Tjärn. Ett annat smultronställe är på ståplatsläktaren när ÖIS lirar boll.

Ni släppte singeln "I'll do anything you want" den 16e oktober med tillhörande video. Vill du berätta om texten och videon?
- Jag och Amanda hoppade på tåget till Halmstad tidigt en morgon och spelade in videon med vår gode vän Jonas Börjesson! Jonas hade precis tömt sina föräldrars garage på en massa saker, t ex skateboards och gamla tennisrackets. Så videon blev en rätt spontan historia där vi packade ner diverse prylar, kaffe och kanelbullar, och åkte ut till platser där Jonas växte upp och tillbringade mycket tid som liten. Detta blandat med Jonas unika förmåga att mixa färg, form och nostalgi gjorde videon perfekt och väldigt speciell och betydelsefull för oss och honom. - Texten är ganska rak på sak tror jag och innehåller en rätt stor portion desperation och frustration med personer som krampaktigt håller sig kvar i giftiga relationer.

Kommer vi få se er spela i Göteborg snart?
- Vi har inga spelningar inplanerade just nu. Vi är som sagt väldigt utspridda geografiskt och det har inte varit läge att titta på alternativ just nu pga flera olika anledningar, inte minst tid. Förhoppningsvis nästa år!

Lyssna på det nya albumet här.

Och se den fina videon till I'll do anything you want här nedan!

Mina selfies blir bara bra under Earth Hour

Nu kan en förhandsbeställa min senaste bok. Det gör en enklast på http://www.litenupplaga.se/1849 (länken är klickbar). Där kan en även få mer information om boken. En kan även beställa boken direkt av mig, skicka mig ett mail på oskar.rickardsson@gmail.com. Boken kommer även att kunna beställas på Bokus och Adlibris. 

"Jag gör konst baserad på verkligheten. Där det inte bara är fest och dans, utan även PMS, glutenintolerans och annat krångel"

Hört talas om Idanceforcookies? Det är konstnären Kim Kennegård i Göteborg som ligger bakom namnet. Hon har den senaste tiden fått lovord från Gunilla Persson och hennes konst har blivit delad på sociala medier av Linnéa Claeson, Miriam Bryant, Mia Skäringer och Stina Wollter. Hennes konst blandar den Göteborgska vardagen med skildringar av verkligheten, både från den mörka och ljusa sidan. Här nedan berättar Kim mer om sin konst. 

Beskriv dig själv! 
- Kim, 33 år, rolig, snäll, gillar pyjamas och snus. Har en sambo och ett perfekt 7-årigt barn, som heter Tintin. Bor i Majorna, Göteborg men är ursprungligen från Hufvudstaden. Älskar att måla och skapa, jag gör konst baserad på verkligheten, ofta min egen, men även många andras. Där det inte bara är fest och dans utan även PMS, glutenintolerans och annat krångel. 

Hur kommer det sig att du började göra tavlor? 
- Jag började redan för ca. 10 år sen, men tröttnade, som jag ofta gör med nya hobbys. Sen har jag haft svårt att hitta tid till det samtidigt som jag parerat familjeliv med heltidsjobb. Men efter en välbehövd tjänstledighet så insåg jag att det är det här jag vill göra och fick ganska direkt väldigt bra respons. Så på den vägen är det.  

Vad vill du utforska/förmedla med din konst? 
- Jag har inget bestämt tema i tavlorna, men det blir ju per automatik ett mönster eftersom det är mina tankar och känslor. Jag har nästan alltid med en text på varje tavla, som liksom binder ihop säcken lite. Det kan vara en hålögd alienliknande figur, men då kanske jag har en mer positiv text, jag älskar kontraster. Ett tag så gjorde jag gulliga enhörningar i regnbågsfärger, för att bryta av allt gull så stod det olika typer av fula ord över. Den med ”håll käften” blev väldigt populär. Sen har jag en stor fanbase bland tjejer med PMS/PMDS pga. att jag kan lätt sätta mig in i hur dom känner, då jag har samma. 

- Ibland är livet nattsvart, då gäller att hitta sätt som får en att hålla sig över ytan. För många har det varit att införskaffa en av mina tavlor och det är ju en helt fantastisk känsla som konstnär. Att man får vara med att hjälpa till. 

Vad vill du säga till folk som tar del av din konst? 
- Jag har en väldigt fin dialog med de som kommenterar och mailar. Innan jag började med detta, så hade jag stött på rätt så urkassa personer med en dålig agenda. Men tack vare alla fantastiska människor som finns därute, så har jag successivt ändrat hela min syn på mänskligheten. Haha, stort va? Men det är stort. Är du helt ny och kommer in på till exempel min Instagram för första gången, så vill jag mest bara hälsa dig välkommen och hoppas du stannar! Som det står på en av mina tavlor: ”kom igen det blir kul!” 

Hur ser din skapandeprocess ut? 
- Åh, önskar verkligen att jag skulle kunna svara något häftigt här, som får mig att låta superintressant. Som att jag drar på mig min konstnärsrock, dricker lite rödvin och dansar mig fram med penseln genom livet. Men jag har på mig mjukisbyxor, har två portionssnus under läppen, en kopp kaffe nära tillhands och sen börjar jag med att måla en bakgrund. Efter det så kommer motivet av sig själv. Efter ca. en dosa snus så är jag klar för dagen och då går jag hem från studion och då börjar ofta jobbet på det sociala medierna. 

Var finner du mest inspiration? 
- Den hittar jag överallt. Men oftast hos människor och deras beteenden. Man kan hitta mycket gott där. Sen måste man våga visa upp sig själv, hur man själv känner. Kan vara lite läskigt att vara självutlämnande till en början, men sånt ger sig med tiden och allt eftersom märker du att du är inte konstigare än någon annan. Det kan ju alltid vara en tröst för någon. Jag är uppfostrad till att älska mig själv, så ibland får jag tona ner mig lite, för att det inte ska komma ut fel. Men tavlan med texten ”Jag är fan bäst” är det många som vill ha och jag älskar det! Alla ska fan känna att dom är bäst! 

Tar du emot önskemål på tavlor?
- Ja, ibland kan jag ändra färger och text om det är för att någon känner att den skulle göra skillnad och peppa. Men det är alltid mina egna motiv. Sen väljer jag noggrant vad jag ändrar texten till. Jag skulle aldrig gå med på något rasistiskt eller annat dumt. 

Hur tror du Göteborg har påverkat dig som konstnär?
- Det vet jag faktiskt inte, men det kan vara så att staden i sig får mig att gå ner i tempo och då möjliggör det att jag lättare kan koncentrera mig på skapandet. Sen gillar jag att måla spårvagnar… och det hade nog inte kommit till mig om jag bott kvar i Stockholm, men det kan man ju inte veta.

Vilka konstverk är du mest nöjd med och varför? 
- Jag har ett par stycken, ett porträtt på Sten-Åke Cederhök, mina hålögda gubbar och småfåglarna som säger ”pip pip motherfucker” och har ett uppochnervänt kors i pannan. Men jag gillar alla tavlor, har ofta separationsångest när dom ska iväg till olika kunder. Men det där får jag bara jobba bort, snabbt! 

Har du själv någon favoritkonstnär? 
- Älskar Hejhejvardag, Lars Lerin och allt med Jan Stenmark! 

Din nästa vernissage är 19 oktober, då du också kommer samarbeta med Captain J Photography, berätta mer om vernissagen och samarbetet! 
- Åh det är ett roligt samarbete. Kaptenen Jesper är en återkommande kund hos mig och har genom det lärt känna honom. Han har fotograferat mina tavlor förut både på vernissager och annat i reklamsyfte. Eftersom branschen är tuff och det är många som vill synas så tänkte jag att det vore kul att ta in en gäst som då kanske får sig en liten skjuts framåt. Det jag inte visste när jag frågade Jesper om han ville vara med är att han är färgblind, vilket gör det hela lite extra komplicerat (humoristiskt), då jag jobbar med mycket färg. 

- Sen att han är från Sandviken och jag från Stockholm gör det också lite extra speciellt då jag döpt vernissagen till ”e du go eller!?". Det är en skildring av Göteborg. Men det är med värme och kärlek vi tagit oss an Göteborg och vi ska försöka få ihop en utställning där vi på nåt sätt flätar ihop mina tavlor med hans fotografier. Om vi lyckas? Det återstår att se! Alla är hjärtligt välkomna för att komma och kolla in resultatet. 

Vad finns i kikaren för framtiden?
- Svår fråga, men vill gärna kunna fortsätta med detta till vardags. Det är en fantastisk känsla att göra det man älskar, dagligen. Så jag hänger på så länge det bara går, förhoppningsvis hela livet, haha. 

Till sist, vad stör du dig mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier? 
- Det beror helt på humör, har jag PMS så stör jag mig på nästan allt. Så då är det lika bra att bara skita i det. Har avföljt alla på Facebook till exempel, så jag kan välja när jag vill se olika personers statusuppdateringar. Så slipper det hoppa grodor. 

- Vad jag älskar mest? (lång tystnad)
Bilder på hamburgare.

Följ Kim och hennes Idanceforcookies på Facebook här och på Instagram här! 

"Vi kallar honom för George och menar då både Harrison och Martin"

Foto: Press

AstroMike Gordon släppte nya albumet On Cloudy Days den 21 september. En skiva som är fantastiskt bra att värma sig med, med höjdpunkter som A-OK, Julia och Real Man. Intimt och teatraliskt, storslaget och vackert. Här nedan berättar sångaren och låtskrivaren Christoffer Csanady om musiken, nya albumet och om astronauter. 

Vi börjar i rätt ände. Beskriv AstroMike Gordon! 
- Ett crooner-popband med en förkärlek till det teatraliska. 

Det låter lite superhjälte-aktigt, finns det någon speciell historia bakom? 
- Jag har alltid fascinerats av astronauter. Främst av vad det måste göra med dem att uppleva det där. Att se att jorden på riktigt bara är en prick i ett oändligt hav av mörker. Och sen måste de återvända och vara en prick i ett oändligt hav av människor som saknar denna insikt. Jag tror att många av oss känner sådär. Att vi är ensamma om våra upplevelser och tankar. Jag gör det i alla fall och genom AstroMike Gordon kan jag sjunga ut mitt känsloliv helt ohämmat. 

Hur skulle du själv beskriva ert sound? 
- Där någonstans i gränslandet mellan det banala och det pretentiösa hamnar vi. 

Vad är On Cloudy Days för en slags skiva? 
- Det är en skiva för den som stillsamt drömmer om det storslagna. En skiva som tog över två år att spela in och som aldrig hade blivit av om det inte hade varit för vår gitarrist och producent Tomas Borgström. Vi kallar honom för George och menar då både Harrison och Martin. Vi kallar honom aldrig för Max. 

Jag fastnade för fina A-OK, berätta lite om den! 
- Ja! Vad kul att du gillar den. Det är faktiskt den absolut nyaste låten. Jag hade ett flyt i skrivandet och skrev Adéu, Lonely Astronaut och Fun In The Sun nästan i ett svep. Efter det kände jag mig lite djärv och vågade skriva någonting enkelt och tydligt vilket blev A-OK. Texten har legat och väntat på rätt låt i flera år. Jag ville skriva om hur onödigt det blir att veta så mycket om en före detta när det tar slut. Varför ska jag minnas din skostorlek och vad din morbror heter när du har lämnat mig? 

Berätta om den fina videon till Real man! 
- Det är en lek med könsroller till en låt om manligt ideal. En låt som skildrar den där inre monologen som jag tror att många män har haft på sistone. Den där monologen där man skalar av fler och fler lager för att sen inse att man kanske inte är helt oskyldig ändå. 

Var kom videoidén från? 
- Jag fick den där bilden av en kvinna i mustasch som sjöng och allt föll på plats. Idén stannade liksom kvar för länge för att kunna låta bli att förvekliga den. Sen arbetade jag och min bror fram det färdiga resultatet tillsammans med Bianca som spelar huvudrollen. 

Foto: Press

Vad vill du att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
- Drömmen är att göra musik som känns intim. Något du lyssnar på i ensamhet utan att prata om det med andra. Inte för att du tycker att det är skamset att lyssna på utan för att du vill behålla den för dig själv. 

Hur vill du att det ska vara att gå på en AstroMike Gordon-spelning? 
- Det ska inte direkt vara en kul kväll. Man får gärna ha roligt såklart. Men vi försöker nog skapa en upplevelse som stannar kvar lite. Det är absolut något av ett skådespel. Om någon gråter, vilket bara har hänt två gånger, så är allt i balans i flera veckor. 

Vilket har varit ert mest minnesvärda gig så här långt? 
- Vi har ändå hunnit göra lite alla möjliga typer av spelningar. Ibland helt fel publik. Och ibland helt fel ställen. Men den mest passande spelningen vi har gjort var nog i Darmstadt på en teater. Allt från inredningen till publiken och ägarna kändes helt skräddarsydda för oss. Och vi fick göra två set med en paus i mitten vilket innebar att vi kunde göra ett klädbyte. En dröm gick i uppfyllelse. 

Hur ser processen ut, från idé till färdig låt? 
- Jag skriver all musik och alla texter. Oftast har jag en klar vision om hur det ska låta. Men i samma sekund som hela bandet bjuds in blir det allmängods. Jag har fått lära mig att släppa efter där och lita på bandet. En enorm del är också inspelningsprocessen. Där får vi helt enkelt bara lita på Tomas.

Influeras musiken i sig av platsen ni spelar in på? 
- Vi inspireras nog av utrustningen främst. Fina gamla tyska mixerbord och mikrofoner från 60- och 70-talet ger ju ett fantastiskt ljud men man ska inte underskatta känslan det också ger. Vår musik hämtar mycket inspiration från just de årtiondena. Det hade känts mindre passande om vi hade spelat in på en laptop med digitala plug-ins. 

Hur tycker du Malmö mår som musikstad? 
- Helt ok ändå. Som musikkonsument tycker jag att Malmö mår utmärkt. Det finns otroligt många fina klubbar och ännu fler fantastiska band. Men som musiker skulle jag önska att det fanns lite bättre villkor ändå. Det förväntas lite för ofta att man ska spela nästan gratis. 

Om alla i bandet får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Roxy Music - Avalon, Bo Hansson - Sagan om ringen, John Coltrane - A Love Supreme, Scott Walker - 3 

Säg att ni får anordna en festival i Malmö, vad skulle känneteckna just den festivalen?
- Det skulle vara en genreöverskridande festival. Vi rör oss alla i många olika genrer och lyssnar på musik av alla möjliga typer. En gång arrangerade vi en klubb med vårt egna skivbolag, Paltunes, där vi hade allt från klassiska romanser för sopran och piano till AstroMike Gordon och den Danska folkduon Kirsten & Marie. Fantastisk musik oavsett genre skulle det bli. 

Till sist, vad tycker du behöver förändras i den svenska musikindustrin för att skapa mer jämlika förutsättningar? 
- Vi som musiker bär inte automatiskt ett ansvar för att skapa jämlika förutsättningar. Detta är en fråga som bör ställas främst till klubbarrangörer och industrifolk. Jag som person intresserar mig och funderar väldigt mycket på frågan men huvudansvaret ligger hos arrangörerna och på det kulturpolitiska planet. Musiker och artister, oavsett kön eller etnicitet, försöker bara nå ut med sin musik. Musiken räcker. Musiken har ett egenvärde. Vi verkar ha glömt bort det. Vi behöver inte motivera dess existens på något annat sätt.

Lyssna på On Cloudy Days här nedan!