 |
| Foto: Göran Segeholm |
Jag är otroligt förtjust i Ellen Ekmans serie Lilla Berlin. Blandningen av humor och allvar är fantastisk. Förutom Lilla Berlin har Ellen, tillsammans med Elin Johansson, gett ut Veckan före barnbidraget som släpptes förra året. Just nu är Ellen, tillsammans med Charlotta Lannebo, aktuell med barnboken Olle och Bolle är bröder som handlar om två bröder och en sönderstressad mamma. Här nedan berättar Ellen om boken, om sin uppväxt och om sociala medier.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Jag är 31 år, uppvuxen i Stockholm, och är serietecknare och illustratör. Jag tycker om att hänga i Stockholms södra förorter, umgås med mina katter och sjunga karaoke.
Du är uppväxt i Stockholmsstadsdelen Tallkrogen, hur var din uppväxt där?
- Trygg och skyddad. Allt är litet i Tallkrogen. Jag hade också turen att ha en skolgång som var kantad av lärare som uppmuntrade mig att teckna och berätta historier. Sådana som inte fastnade i det som jag var mindre bra på, vilket var en hel del, utan såg mina starka sidor och pushade mig att utveckla dem. Det gav en grundtrygghet i vad jag kunde klara av som har varit förutsättningen för allt jag gjort sedan dess.
Hur kom det sig att du började teckna?
- Jag har tecknat i hela mitt liv egentligen. Jag läste mycket serier som liten och började tidigt att härma uttrycken och stilen i mina favoritserier. Ett tag gick jag på förberedande konstskola och tänkte att det var konst jag skulle hålla på med. Skulpturer och måleri, eller typ konceptuella verk. Det blev bara jättedåligt, och jag återvände hela tiden till tecknandet, till figurerna och gubbarna. Och upptäckte också att jag gärna ville addera text. När jag började på Serieskolan i Malmö, som jag sökte till för att få en paus från en högskoleutbildning på Södertörns högskola, var det som att alla bitar föll på plats. Där fick jag jobba med både text och bild, och med humor. Det var som att hitta hem kreativt. Jag har Serieskolan att tacka för så mycket. Det var enormt givande att befinna sig i en sådan nördig miljö med andra som var intresserade av exakt samma sak och få utrymme att utveckla sitt uttryck.
Läste du mycket serier som barn också, vad blev det då i så fall?
- Jag har läst mycket serier. Vi hade ett stort skåp hemma fyllt med serier, som när man öppnade det liksom kräktes ut tidningar. Jag läste allt möjligt, såklart Bamse och Kalle Anka, men också Fantomen och Spindelmannen, Acke, Mad, Spirou och Tintin. Jag älskade Cecilia Torudd så läste Ensamma mamman och hennes serie Familjeliv. Jag läste hästserier som Min Häst och Penny och KP-serier som Eva och Adam. Vi prenumererade också på strippserietidningar som Larson och Serieparaden, och jag kunde i princip alla serier utantill för att jag läste dem så många gånger. Jag tror att det var de som la grunden till att jag drogs mot just strippserien som form när jag sen började på Serieskolan. Det hände också att jag gömde en av brorsans Pyton-tidningar i en Min häst och gick in på toan och läste, för det var lite förbjudet att läsa dem.
Minns du vad du hade för drömmar som barn?
- Jag hade nog ingen tydlig dröm som barn, förutom att typ äga en godisfabrik eller fira julafton året om. Jag har alltid älskat att rita och skriva, men jag trodde nog inte att man kunde leva på att göra det, att det var ett ”riktigt” jobb.
Vad tycker var det mest utmanande med att illustrera Olle och Bolle är bröder?
- Att rita en trovärdig miljö, hemma hos en två ungar och deras ensamstående mamma, med detaljer och stök.
Hur fick du kontakt med Charlotta Lannebo?
- Det var Rabén och Sjögren som satte ihop oss. Vi hade aldrig träffats innan, men Lotta bjöd in mig på hembesök hemma hos henne och hennes barn Abbe och Valle. Boken är inspirerad av dem, så det var väldigt bra att få en titt bakom kulisserna så att säga. Jag fick följa med och hämta på förskolan och vara med då de plockade upp matvaror och stökade runt hemma en vanlig vintereftermiddag.
Som jag förstått det så ska det komma fler böcker om Olle och Bolle?
- Ja, tanken är att det ska bli en serie böcker där vi får följa bröderna.
Vilket förhållande har du till dina karaktärer i Lilla Berlin?
- Jag känner för dem. Jag har ju själv befunnit mig där de är, i den där ganska jobbiga åldern mellan 20-30, väldigt nyligen, jag fyller 32 nu. Man har noll erfarenhet men vill så mycket. Man har samtidigt ingen som helst aning om vad man pyssla med, och i brist på erfarenhet så får man kompensera med massa störig attityd och idéer om vem man vill vara. De försöker ganska hårt men når sällan fram hela vägen. Men jag irriterar mig på dem också, när de är odrägliga och självupptagna.
Många av dina karaktärer brottas med livet på sociala medier, i den där strävan att visa upp en lyckad fasad. Tror du att sociala medier kan skapa en känsla av otillräcklighet hos många?
- Ja, absolut. Jag tycker att jag kan lura mig själv att jag har ett jävligt härligt liv om jag kollar på mina egna sociala medier, fast jag vet att det inte är så. Och jag tänker att när det gäller Olle och Bolle så handlar det också om att skildra livet som sker mellan de där gångerna när man lyckats ställa upp ungarna hela och rena framför en städad lägenhet eller en idyllisk semesterfond för ett foto till instagram. De där dagarna det bara handlar om att överleva, en slaskig och tråkig vinterdag. Jag tänker ofta på den där gamla reklamen med Mads Mikkelsen för Fritidsresor. Den när han säger: ”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns” samtidigt som han dyker ner i en klarblå pool. Blir så provocerad. Livet är liksom dagarna som passerar för väldigt många. Det är ganska få förunnat att leva det där dagarna som man minns.
Vad läser du själv för böcker?
- Jag läser väldigt mycket serieböcker. Just nu läser jag Mats Jonssons senaste, Nya Norrland till exempel. Men jag håller också just nu på med Löwensköldska trilogin, av Selma Lagerlöf. Det blir mycket satir och samhällskritik i mitt arbetsliv, det känns ganska skönt att varva med en riktig skröna.
Många av dina seriestrippar är väldigt roliga. Vad skrattar du själv åt?
- Jag skrattar mycket åt mina kompisar. Mina kompisar är väldigt roliga. De internskämt man delar med sina vänner är den finaste sortens humor. Jag gillar också folk som kan göra imitationer och dialekter, för det kan jag inte alls själv. Sedan skrattar jag mycket åt youtube-klipp med katter som klantar sig eller hundar som skäms. Och såklart åt tv-serier, gillar Master of None mycket, för den är så överraskande snäll, efter så mycket humorserier som går ut på att ställa till det så mycket som möjligt för sina karaktärer. Man tror hela tiden att det ska gå åt helvete, för det borde det enligt givet humorformat, men så gör det inte det.
Vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer?
- Det är jättesvårt att svara på, men jag skulle tillexempel önska att ”pensionsfrågan” nyanserades lite mer, och att vi börjar diskutera vilken katastrof det nuvarande pensionssystemet är ur ett jämställdhetsperspektiv.
Du är en del av dotterbolaget. Vill du berätta lite om det?
- Dotterbolaget är ett feministiskt kvinno- och transseparatistiskt serieskaparnätverk som startades i Malmö 2005, som en reaktion på en väldigt mansdominerad seriebransch, men som numera finns i lokalgrupper runt om i hela landet. Det är ett nätverk som bygger på principen samarbete före konkurrens, i en bransch som ofta bara har plats för en person som inte är cis-man åt gången. Dotterbolaget samarbetar i workshops och utställningar, men tipsar även om jobb och uppdrag och hjälper varandra i frågor som rör branschen och yrket. Det är dock inte bara för yrkesverksamma, utan alla som är intresserade av att teckna. När jag gick med i Dotterbolaget, när jag gick på Serieskolan i Malmö, var det väldigt viktigt. Det kändes som att man fick ett sammanhang.
Till sist, finns det något du önskar att du hade mer tid till?
- Min kropp börjar ta stryk av att sitta vid ett skrivbord och rita, så jag önskar att jag hade mer tid till att träna och bli stark.
Olle och Bolle är bröder finns att köpa på bland annat Bokus. Senaste volymen av Lilla Berlin finns att få tag på här.
