Den blomstertid nu kommer

Ett Sverige under attack, regeringsbyggnader som sprängs och kommunikation som slås ut. Den blomstertid nu kommer är en svensk katastroffilm där mänskliga svårigheter sätts på ännu mer prov när det trygga samhället raserar. 

I centrum står Alex (Christoffer Nordenrot), hans ungdomskärlek Anna (Lisa Henni) och Alex pappa Björn (Jesper Barkselius). Filmen tar sin början runt jul 2005, Alex och hans familj firar jul, men det är en dysfunktionell familj där hot och våld aldrig är särskilt långt bort. Det slutar med att familjen splittras och vi förflyttas drygt tio år framåt i tiden. Alex har blivit framgångsrik inom musiken, precis som han drömde om, men det är samtidigt något som skaver, som inte känns rätt, så han bestämmer sig för att åka tillbaka till sin barndomsort för att köpa ett piano som finns i kyrkan där han och Anna brukade sitta och spela som barn. Parallellt med detta så attackeras Sverige och både säkerheten och relationer sätts på prov, särskilt när kommunikationen helt slås ut, men när samarbete och empati är som viktigast tycks många drivas främst av egoism. Det finns en annan kommunikation, den mänskliga, som tycks ha slagits ut för länge sedan, vilket i sin tur gjort att det är ganska ensamma människor vi följer. 

Filmkollektivet Crazy Pictures är mest kända för sin kortfilmsserie på Youtube, Poesi för fiskar. Deras långsfilmsdebut finansierades till viss del av så kallad crowdfunding, via Kickstarter. Att den är gjord med små medel gör den samtidigt mer imponerande. Alla skådespelare i de bärande rollerna gör ett bra jobb och det är en väldigt snygg film, specialeffekterna är utmärkta och händelserna i filmen är, om inte helt sannolika (tänker bland annat på ett giftigt regn), intressanta och spännande att följa. Om filmen hade gjorts i Hollywood hade den definitivt sett annorlunda ut, här är det mer lågmält och det inre hotet nästan lika påtagligt som det yttre. 

Ett problem med filmen är att det är svårt att känna sympati för huvudpersonen Alex, på många sätt liknar han sin pappa Björn och han vänder lätt den inåtvända sidan till något mörkare, mer aggressivt. Så det är inte så att en sitter och hoppas på att Alex och Anna ska återförenas. Tvärtom snarare. 

Med ett bättre slut och mer sympatiska karaktärer hade det här kunnat bli mycket bättre, nu är det fortfarande bra och filmen imponerar på många sätt, kanske främst visuellt. Främst handlar filmen kanske om kommunikationsbrist, hur den skapar ensamma människor, när vi behöver andra människor som mest. Sargade människor som någonstans försöker mötas i ett land som å ena sidan försöker hålla samman, å andra sidan blir egoistiskt, en dörr som stängs.

Filmen går på bio just nu.  

"Det är alltid kul att slå sönder en dator, det går aldrig out of style!"

Foto: Helena Rost

Festival del Mar har bytt plats, från Asperö i Göteborgs skärgård till Nya varvet i närheten av Röda Sten i Göteborg. Solen skiner och vi, Oskar och Helena, har bestämt träff med Junior Brielle. Timmarna innan de själva ska spela på festivalen så slår vi oss ner på en veranda i solen.

Hur kommer det sig att ni började med musik?

- Vi har alltid haft ett piano och gitarrer hemma, men vi blev sålda på 00-talsrock, Oasis, Blur, The Strokes och Arctic Monkeys och då ville vi vara som dem. Så vi köpte ett trumset också och började spela i källaren och lade väl någon form av grund där. Vet inte om vi blev så mycket bättre av att spela där, men vi lade ner ett antal tusen timmar där nere i källaren.

Och det var i barndomshemmet?

- Ja, och varför vi började med musiken…  det var väl för att det är kul och vi ville vara som Alex Turner och hans kompisar. Det blev en del dåliga versioner av “I bet you look good on the dance floor” och på det spåret var det.

Ni är två bröder, har ni alltid hängt mycket tillsammans, under uppväxten och så?

(David) - Ja det har vi alltid gjort, vi spelade mycket fotboll när vi var små, jag fick vara med och spela, fast det är sex års åldersskillnad. Men vi blev väl tajta när åldern slutade spela en så stor roll, vid 14.

(Gabriel) - Vi har alltid haft gemensamma kompisar, som är som extrabröder som har hängt hemma hos oss.

Ni är ganska lika som personer, eller?

- Ja, vi har våra egenheter båda två, men vi är i samma fack om man nu ska kategorisera människor på det sättet.

Foto: Helena Rost

Berätta om uppväxten i Östersund, längtade ni bort till någon större stad?

(David) - Ja! ganska mycket, vi växte upp i Brunflo, en mil utanför Östersund, vi ska inte klaga, det var fint, vi hade mycket vänner och bra community.

(Gabriel) - Jag har aldrig tänkt den faktiska tanken, mer än att man ibland kunde vara uttråkad, men det var aldrig varit att “nu packar vi väskan”, ändå kändes det naturligt att flytta. Du har ju bott i Gävle och jag har bott på många olika ställen, nu är första gången vi bott på samma ställe i två år sen studenten. Nu bor vi i Solna på samma gata där vår pappa växte upp.

Vad lyssnar ni själva på och vad inspireras ni av när ni gör musik?

- Oasis, alltså jag tror att vi inspireras av vackra melodier när vi skriver musik, vi lyssnar supermycket på Sia, hon är en jedi, hon behärskar allt och kan sjunga både som Kurt Cobain och Celine Dion. I vår musik tycker jag man hör Sia, Oasis, Robyn och The Strokes,

men inspireras behöver inte vara att man låter som någonting, inspireras kan man göra av artister som gör saker på ett nytt sätt eller gör nåt väldigt bra bara. Man har vuxit från det här att det är töntigt att lyssna på någonting, en bra låt är en bra låt, det är skönt. Nu blir det mer objektivt musiklyssnande.

- Våra producenter är ju en trio som består av en pop-rockare, en funk-rockare och en trap-lord, och så kommer vi från något slags garage rock-håll med våra melodier så det blir ett spännande möte. Men alla som gör något bra inspireras vi av.

Ni sjunger “Minns du alla dom där coola banden, minns du hur du ändrade din jargong?”, har ni något sådant band eller musikminne som förändrat ert liv?

- Jag skulle säga The Strokes, the newyork-cool, the new york-powerpop, new york-rock’n’roll. Jag kan inte säga en enda dålig låt som The Strokes har gjort. I alla fall på de första tre plattorna, då var man väl lite besatt av ett band, i mitten av 00-talet nån gång så var dom anledningen till att vi ville hålla på med musik, eller i alla fall det som startade det.

- Men man kan vända på den där raden också och se det från andra hållet. Att man skiter i vad man ska lyssna på utan väljer att lyssna på bra musik. Istället för att man fokuserar på bra artister och band så fokuserar man först och främst på att det är en bra låt.

Gör ni låtar tillsammans med text och musik eller delar ni upp det?

(David) - Det blir lite som det blir, vi gör allt tillsammans men självklart har vi våra specialties i den där mixen av att skapa en låt. Ingenting som blir klart har inte gått genom den andra, det händer inte att jag kommer med en färdig låt, båda har pillat på allt.

Hur känns det att bara ha en dator och en bas på scen när ni tidigare har spelat i band med mer traditionell uppsättning av instrument?

(David) - Det är lite blandat, det är skönt att slippa skriva med ett band, men det är jävligt coolt att spela i ett band. När jag kollar på Post Malone-klipp på Youtube, då har han ju bara ett backtrack och sig själv. Så egentligen spelar han bara upp låten. Nu gör vi det men i en annan genre, tänker jag, men musiken skulle ju passa att spela med ett band, det hade ju gått! Det är en plan vi har, det funkar nu, vi har inget band just nu, men om vi nånsin får tillräckligt bra betalt så har vi gärna ett band bakom oss.

Är alla texterna i låtarna självupplevda?

(David) - Ja, det är dom, förr skrev jag väldigt ironiska texter, satte ihop coola ord och så. Men från och med Junior Brielle, eller från och med att vi skrev I Luften, så kändes det mycket bättre när folk kunde relatera till det, det har känts bättre på något vis, så sedan dess har vi fortsatt på det spåret.

- Det blir bättre när man inte är ironisk, när man skriver saker man menar, folk hör det och det blir lättare att stå för det. Oftast är det någons historia som låten bygger på.

Hur skulle ni beskriva er musik?

- Pop. Men det är väl nån slags fusion, men tanke på våra producenter, av trap-kunnande, garage-rocken och stora melodier. Stor pop på svenska.

Med lite engelska ord.

- Ja, det har blivit så för det är det som kommer naturligt i dom partierna och då får det fortsätta att vara så, då är det ingen mening med att ändra.

(Helena) - Snygga ord är snygga ord.

-  Ja, exakt, lite Broder Daniel-tänket.

Foto: Helena Rost

Vad stör ni er mest på i flödet på sociala medier?

(David) - Allt. Jag såg en video igår kväll, det var en pappa och så satt han med sin son i bilen och så filmade han sig själv. Så säger han att, Jackson, jag sa att du fick gå in och plocka en leksak, vilken du ville på hela Toys "R" Us, vill du visa vad du valde? Och redan där vet man exakt vad han har valt, jo han hade valt en barbie-docka. Det var en 6-årig grabb. Och sen får pappan feeling, och sen visar det sig att det sitter en till son där, en som är två år gammal, och en som är sex år gammal, och han som är sex år gammal har valt en barbie-docka. Och pappan säger, “yeah that’s right, you’re a boy and you’re six years old but you still went for the barbie-doll and i respect that and I respect you and you can be homosexuel, bisexual, heterosexual, I don’t care, you’re good in the way you are, bla bla bla.”. Chilla! Vad är tanken, vad exakt är tanken? Han ville bara visa “I’m a respectful father of two boys.”

(Gabriel) - Det är samma med mammor som filmar sina döttrar där dom har sagt innan, säg det här, något riktigt sassy, “I’m a grown woman and it’s my vagina. Egentligen, föräldrar som fiskar likes genom sina barn, som får sina barn att säga sjuka grejer. Det hade ju varit okej om de inte tagit upp kameran, men i och med att de gör det så blir det ju en så stor grej att de ska visa att så här bra är jag, så här bra är mina barn.

Om ni fick anordna en festival själva, hur skulle den se ut och vilka band skulle ni vilja ha med?

- Den hade varit i Klanghallen i Brunflo. Vi hade headlineat klockan tolv. Det blir vi och så Oasis -94, The Strokes -06, Arctic Monkeys för två år sen, The Libertines, Beatrice Eli - hon headlinear på andra scenen, och folk hade fått hoppa som dom ville, man hade fått dricka öl ute, man hade fått ta med egen dricka, alternativt hade vi bekostat det.

Har hört att ni brukar svara olika på denna fråga så vi testar: Varifrån kommer namnet Junior Brielle?

(Gabriel) - För det första så var det en vecka kvar tills vi skulle släppa låten I Luften så det var under tidspress, och vi tyckte Lana del Rey lät coolt och det låter lite mexikanskt, lite spanskt, sexigt, så vi försökte med något italienskt motsvarande sexigt.

(Daniel) - Och så brukar Gabriel kalla mig för Junior, och så heter Gabriel GaBRIEL, så det är mångbottnat, och så låter det som en sjätte medlem i The Strokes. Som en kille som skulle kunna hänga med Albert Hammond Jr. till exempel.

Foto: Helena Rost

Hur ser framtiden ut, kommer vi få höra mer från er snart?

- Ja, vi kommer turnera på lite festivaler i sommar och i höst kommer vi turnera på småklubbar i Sverige. Sen kommer vi släppa några singlar i höst, en till fyra, eller noll. Nej, vi kommer släppa några, vi kommer spela några nya ikväll faktiskt.

Till sist: Hur många Mac-datorer har ni kvar att förstöra?

- De tar aldrig slut, så länge det finns Mac-datorer kvar! Nej, jag vet inte, om man får feeling, om tillfälle ges så är det alltid kul att slå sönder en dator, det går aldrig out of style, den lilla svarta.

(Oskar) - Jag har en där hemma som jag börjar tröttna på.

- Är det sant? Ta med den.

- Tar ni emot gåvor?

- Vi tar emot gåvor!

- Vad är det för en Mac?

- 12”

- Är den ny?

- Tre, fyra år.

- Den får inte vara för ny, det blir för oekonomiskt.

Ska ni själva se något på festivalen?

- Hästpojken, Vita bergen, Hanna Järver.. Oj hon börjar väl snart?

Vi får några minuter till för fotograferande innan de kilar iväg.

En kan lyssna på Blod här nedan!

A Choir of Ghosts - Woods

Duon A Choir of Ghosts består av Anna Gerdin och James Auger. Duon bildades i oktober 2016. Woods är deras 5 låtar långa debut-EP. Från inledande titelspåret till avslutande Outside the window möts vi av en vemodigt vibrerande folkrock, inspirerad av de norrländska skogarna, och den lämnar ett mjukt avtryck i själen. I vemodet finns också ett hopp, i hoppet finns också en förtvivlan. 

James står för den mesta av sången, men starkast blir det när duons röster möts i lugna Morning Light. Jag ryser. James sjunger omväxlande sprött och märgfullt och texterna har en vacker poetisk klang, "Praying on my knees; trying to make a fire, so my soul don’t freeze." låter det i titellåten. Duon, som spelat en hel del utomlands, har sannerligen möjlighet att slå både i Sverige och utanför landets gränser. Det ryktas om att ett album släpps i höst. Det är redan efterlängtat.

Lyssna på Woods här nedan! 

"Under #metoo kände jag att någonting måste hända"

Foto: Press

Idag släpper Robin Velander, sångare i Candide Baby, soloalbumet Hierarkin!, och medan Candide Baby är mer riviga så är Robins soloprojekt mer kyligt och elektroniskt. Bra låter det verkligen, särskilt i låtar som Alltid så ensam, Benhus och Människoätarna. Här nedan berättar Robin om uppväxten, musiken och om de samhällsfrågor han brinner som mest för. 

Du är uppväxt i Karlstad, hur var din uppväxt där? 

- Jag har väldigt ljusa minnen av min uppväxt där. Det är nog en ganska så perfekt stad att växa upp i – inte för stor, inte för liten. Det fanns mycket att göra, både som barn och tonåring: Mariebergsskogen, muséeparken, parkleken på Orrholmen, UNO (Ungdomens hus). Jag stod, och står fortfarande mina föräldrar och min syster, väldigt nära. Jag är väldigt glad över att båda mina föräldrar var så närvarande under min uppväxt. Jag är dock extremt olik mina föräldrar, de är båda hårt drillade barn av idrottsrörelse-Sverige, även om pappa är rätt musikalisk. Jag valde kulturen istället för idrotten väldigt tidigt och hade min kreativitet närvarande mest hela tiden. 

- Jag drömde mig bort mycket i min fantasi. Jag gjorde ofta små serietidningar och skrev berättelser – jag gjorde även fan fictions om Star Wars och James Bond. Jag tror att jag också var ett väldigt ensamt barn stundtals, för att jag valde det själv. Min fantasi var ibland kanske en roligare plats än den verkliga, det låter deppigt. Men jag tror jag tänkte lite så. Jag tror också att jag är väldigt präglad av att vara arbetarklass, eller i alla fall av undre medelklass. Vi hade aldrig råd att resa utomlands eller ha något lyxigt sommarhus. Men det behövde jag ju inte, jag hade min fantasi och mina föräldrar som hela tiden stöttade mig och såg till att jag och min syster hade den bästa möjliga uppväxten. Något som faktiskt är viktigare. 

Hur påverkades du av din skoltid?

- Jag tror att den här arbetarbakgrunden har gett mig ett driv, ett jävlar anamma som hjälpt mig i livet men kanske också stjälpt. Ibland triggar det mig, och ibland ger det mig ett otroligt dåligt självförtroende. Jag tror de där känslorna grundar sig i ett väldigt stort klass- och bildningskomplex. I stort sett alla mina vänner under min uppväxt kom från akademikerhem, och jag vägrade låta mig bli behandlad annorlunda på grund av det. Min tävlingsinstinkt är nog enorm av det och jag pluggade oerhört hårt i perioder. Jag hade väldigt fina vänner under högstadiet, men vi splittrades när vi skulle börja gymnasiet. Trots det tror jag att det fanns en del mörker. Första gången jag var riktigt deprimerad var på högstadiet. Jag tror att det fanns stråk av, vad många skulle kalla för, mobbning i mellanstadiet. Det finns de som har det mycket värre och jag vill minnas att jag alltid sagt ifrån och inte låtit det påverka, men det finns vissa saker som hände som har märkt mig ganska hårt och som fortfarande gör ont när jag tänker på det. 

Minns du när du höll i ett instrument första gången? 

- Jag vill minnas att min mosters man spelade mycket gitarr för mig när jag var liten. Det var säkert då jag höll i ett instrument första gången. Pappa spelade även trummor i ett hobbyband när jag var liten så det fanns säkert många tillfällen när jag fick vara med i replokalen. Men jag har en tydlig bild från en musiklektion i högstadiet när jag insåg att jag faktiskt kunde spela lite gitarr. Tror det var Paul Ankas låt Diana som var den första låt jag lärde mig spela. Det var en häftig känsla, lite sådär magiskt – att ”oj, kan jag verkligen det här”. Sen fick jag min första gitarr i nian.

Varför hamnade du i Stockholm till slut? 

- Jag hade tagit studenten och ville lämna Karlstad kvickt. Jag tror att jag var rätt trött på Karlstad, jag var liksom färdig med stan. Inte av någon särskild anledning eller så, jag ville bara vidare någon annanstans. Och jag har nog alltid velat vidare, drömt om större städer. Så jag började plugga i Stockholm. 

Säg att du skulle beskriva nya albumet som en plats, vad är det för en slags plats? 

- Det är en ganska kall plats. En plats jag är väldigt rädd för. En plats där vi inte ser varandra utan liksom flyter fritt i universum utan hänsyn eller respekt för varandra. Men det är också en plats där det finns ett motstånd och en förhoppning om en annan väg, en annan plats. En plats där vi faktiskt tar hand om varandra. Man skulle kunna säga att det är en plats som längtar. 

De låtarna jag fastnade mest för på albumet är Människoätarna och Alltid så ensam, vill du berätta lite mer om dem? 

- Vad kul. Jag är väldigt nöjd med båda låtarnas produktion. Något jag laborerat med rent soundmässigt när jag spelat in Hierarkin! är monotoni, men också dynamik. De två kanske motsägelsefulla krafterna avspeglar sig tydligt i de två låtarna. Människoätarna handlar om otrygga anställningar, och i ett större perspektiv: makt. Jag har själv jobbat på ett ställe där jag känt mig väldigt otrygg, med en chef som bröt ner en. Låten är lite ett ”fuck you” till den typen av situation. Alltid så ensam är nog den mest raka och odiffusa text jag skrivit. Den handlar helt enkelt om ensamhet, svaghet och hur vi är så rädda för varandra. Den jobbar med groove på ett sätt jag inte gjort tidigare, den kanske är lite enformig men den är samtidigt galet svängig. Tror det är basgången och hur den arbetar med det monotona men tunga beatet som gör hela låten. 

Omslaget till Hierarkin! 

Är det någon låt på albumet som du känner lite extra för? 
- Jag skulle egentligen vilja lyfta fram hela albumet i dess helhet. Tidigare när jag gjort musik har jag siktat men ofta missat slutmålet – det vill säga det jag hör i huvudet. Jag tror att Hierarkin! ligger väldigt nära vad det var jag ville uppnå, jag är åtminstone på rätt spår – vilket är härligt. 

- Ska jag lyfta fram någon låt som är lite extra nära så är det Dom gemensamma banden. Under förra hösten med #metoo så vaknade någonting i mig. Jag har hela tiden velat kalla mig för feminist men har sällan lyft ett finger för att bidra till den feministiska kampen, kanske för att jag varit lat – kanske för jag inte vetat vad min plats som cis-man ska vara i den kampen. Men under #metoo kände jag att någonting måste hända. Så jag engagerade mig i Män för jämställdhet och började utforska vad jag kan göra för att bidra för att krossa patriarkatet. Men jag började också titta på vad jag gjort, eller inte gjort, för att upprätthålla patriarkatet. Män för jämställdhet jobbar mycket med självreflektion i samtalsgrupper och jag inspirerades väldigt mycket av historierna jag hörde i samtalsgrupperna. Det finns gemensamma band mellan oss alla och om vi bara börjar prata med varandra så kanske vi kan börja förändra och stoppa en massa destruktiva saker i samhället. Som det sexuella våldet. Men också stoppa det faktum att självmordsstatistiken bland män är så otäckt hög, troligtvis eftersom män är så dåliga på att ta sina känslor på allvar och be om hjälp. Så låten handlar om det – banden som binder oss män samman. Sen är jag nöjd med hur syntarna i låten smälter samman så fint med gitarrerna. Och Robert Nord, som är gitarrist i Candide Baby, lade ett kort men effektivt gitarrsolo! 

Vad är det som attraherar dig i elektronisk musik? 

- Det kyliga med det. Tycker det finns en atmosfär i elektronisk musik som inte går att uppnå på annat sätt än med synthar och trummaskiner. Men det finns också en aspekt i det som är att det låter framtid. Trots att elektronisk musik är så sjukt mainstream i dag och är en del av all modern popmusik så känns fortfarande synthen som framtidens instrument. Det är något sjukt spännande med det. 

Textmässigt skriver du om både samhällets mörker och mer personligt mörker. Känner du att dessa hör ihop och påverkar varandra? 

- Jag går lite efter filosofin – så i det lilla så också i det stora. Jag har tidigare skrivit väldigt navelskådande texter. Men här har jag försökt lyfta blicken lite. Det är fortfarande väldigt personligt eftersom jag tittar på världen med just mina ögon. Jag tror absolut att samhällets mörker och det personliga mörkret hänger ihop – man påverkas ju av det som händer i världen hela tiden. 

Du skriver även låtar till Candide Baby, tänker du annorlunda när du skriver låtar till bandet? 

- Egentligen inte. Alltså texterna är på engelska med Candide Baby, men min ambition att hitta den perfekta låten är lika levande där. Sen jobbar jag kanske mer med riff och så. Men i det stora hela är det samma process. 

Vad vill du få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?

- Jag vill kunna känna mig närvarande. Gör jag det så faller så mycket på plats och då tror jag också att de som lyssnar kommer tro på och känna det jag vill förmedla på ett mycket mer direkt sätt. Jag vill kunna gå in i musiken och känna ren glädje. Har man känt det några gånger blir det som ett gift och man kräver mer. Jag tror jag är en bra publikdomptör när det vill sig väl. De perfekta förutsättningarna är följande: Mycket publik som är levande och som är öppna. Bra ljud. Och bra medhörning, det är viktigt. För egen del är det också viktig att vara välrepad, uppsjungen och lagom nervös. Är man för avslappnad blir det trist att titta på, är man för orepad blir det en massa fel och ens självförtroende sjunker som en sten. Nu spelar jag allt mer sällan med det här soloprojektet, men det är ju samma känsla jag vill komma nära och det är samma förutsättningar som krävs när jag spelar med Candide Baby (som gör betydligt fler livegigs än när det bara är jag). 

Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst?

- En blandning av rätt uppvärmd, rätt mängd pepp i bröstet och rätt mix i medhörningen. Om vi ska snacka live. Ska vi snacka studio så är det ju lättare att fuska. Det handlar om att välja rätt tonart och våga ta i på rätt ställen. Men det är lika viktigt med texten, jag måste tro på det jag sjunger. Annars blir det fel. Det kanske därför jag ser det som väldigt viktigt att skriva mina egna texter. 

Vad är du beredd att offra för musiken?

- Om jag skulle bli erbjuden en härlig turné hela sommaren skulle jag överge mitt sommarjobb omedelbart. Nä, men skämt åsido. Musiken kommer alltid vara närvarande och den kommer alltid vara min stora kärlek. Jag känner det så starkt att jag vet att den alltid kommer finnas där – det betyder att jag tror inte att något behöver offras för musikens skull om jag spelar mina kort rätt. Jag tror inte på motsatsförhållanden när det kommer till musiken, dvs. att man måste offra något för att få något. Men jag tror på planering, framförhållning och vilja. 

Vilka ser du som de största svenska musikerna i ett historiskt perspektiv?

- Det finns fyra personer som jag tror både är de största svenska musikerna rent historiskt och som betyder sjukt mycket för mig som låtskrivare. Det är ABBA. Men ska vi tänka mer personligt så är Joakim Thåström, Joakim Berg och Karin Dreijer en treklöver som är otroligt viktiga för mig.

Vems skivsamling skulle du vilja lyssna igenom?

- Joakim Thåströms musiksamling verkar ju sjukt spännande. Han är ju inne på lite liknande grejer som jag – industrimusik. Jag kanske kan få lite schyssta tips. 

Vilka skivor återvänder du alltid till?

- Det finns många. Kents Hagnesta Hill, Depeche Modes Violator, Nine Inch Nails The Downward Spiral, The Knifes Silent Shout, ABBAs The Visitors, Ulf Lundells Den vassa eggen, Devin Townsends Addicted, Kraftwerks The Man Machine. 

Bara några månader till valet, vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer? 

- Klimatet. Det ger mig kalla kårar att det börjar bli bråttom, samtidigt som så få verkar fatta hur allvarligt det börjar bli. Sen tycker jag en tryggare arbetsmarknad är viktigt, det pratas mycket om det från vänsterblocket nu men tycker ändå det borde uppmärksammas mer. Jämställdhet mellan män och kvinnor förstås. Och jämlikhet överlag. 

När blev du själv politiskt medveten? Vad var det som fick dig att "tänka efter mer”?

- Det var nog i sexan när en klasskompis ifrågasatte med ett hånflin varför min familj bodde i en hyresrätt. Jag tror det här med klassklyftor blev väldigt tydliga för mig då, även om jag inte hade ord och begrepp för det. Jag började förstå under högstadiet på något diffust sätt att vänsterpolitik var det som kunde bryta klassklyftor men att engagera sig politiskt låg väldigt långt bort. Min politiska medvetenhet kom nog i gång på allvar när jag pluggade statsvetenskap på universitetet och jag började läsa på om ideologier. De ideologer jag är väldigt svag för är Karl Marx, förstås. Men också för John Rawls, som egentligen är ganska liberal – men som jag upplever hade ett starkt humanistiskt och socialt synsätt. 

Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier? 
- Att vi är så jävla elaka mot varandra. Sociala medier är nog det sämsta som kunnat hända ur den aspekten – en dörr mot människors äckliga mörker står vidöppen. Det skrämmer mig – jag hoppas verkligen det här med näthat blir något som det lagstiftas tydligare om snart.

Här nedan kan du lyssna på Hierarkin! och se musikvideon till Alltid så ensam! 

"Följ hjärtat med en liten portion magkänsla och hjärna"

Martin Roos.

En av originalmedlemmarna i Kent och senare deras manager Martin Roos har startat det instrumentala bandet Byråkrat och i mars släpptes debut-EP:n. Efter att ha sett spelningen på Masthuggsgunget i Göteborg i maj ville vi veta mer om honom och hans nya musikskapande. Nedan pratar vi om hans syn på musik och att en alltid ska följa sitt hjärta.

Hur kom det sig att du startade Byråkrat?

- Allt startade för drygt ett år sedan då jag köpte en ny gitarr, en stålsträngad Levin från 1942. Med den gitarren upptäckte jag en ny öppen klang. Det i kombination med att jag sedan ett par år tillbaka nästan uteslutande lyssnar på instrumental musik födde Byråkrat.

Var det alltid självklart att Byråkrat skulle vara instrumentalt?

- Man kan säga att det organiskt växte fram när jag tog de skisser jag hade från det akustiska och spelade in dem elektriskt. Det blev ett visst monotont möljande som växte fram.

Hur upplevde du spelningen på Masthuggsgunget?

- Det var en episk och magisk kväll med härlig stämning. Aldrig varit med om maken till sceneri. Man visste inte om man skulle kolla på den härliga publiken, sin medmusikant eller backdropen som bestod av Göteborgs hamninlopp.

Byråkrat på Masthuggsgunget.

Är det någon av låtarna på EP:n som du gillar särskilt mycket?

- Jag gillar Kompetensbehov. Mest för att det är den låten som har utvecklats live tillsammans med mina medmusikanter.

Du var manager för Kent i flera år och var även gitarrist mellan 91-95, vad är ditt bästa minne från den tiden? 
- Oj oj..många minnen och svårt att välja. Men om jag måste välja något från de tidiga åren är det spelningen på Lollipop -95 när vi blickade ut över publikhavet. Då förstod man för första gången att det här kommer nog funka!

Hur kändes det när dom la ner?

- Värdigt. Man ska alltid sluta när man är på topp och det tyckte jag Kent verkligen gjorde.

Har du några dolda talanger?

- Nja - snarare att jag är en mångsysslare. Har både Dragracinglicens som sportskyttelicens. Vandrat upp på Kebenekajse och Kilimanjaro. Designintresserad och samlare av diverse saker. Springer trail och har gjort mål på Wembley (fotboll).

Vad vet du i dag om livet som du önskar att du visste när du var yngre? 

- Allt ordnar sig. Man behöver inte vara så orolig av sig. Den bästa frågan man kan ställa sig är: Vad är det värsta som kan hända om jag tar detta beslut? Oftast får det inga katastrofala följder oavsett vilken väg man väljer. Följ hjärtat med en liten portion magkänsla och hjärna.

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började jobba med musik, hur har den förändrats?

- Det har gått i vågor. I sena tonåren och upp till jag var 25 år var musik något lustfyllt och kul. Sen när jag började arbeta professionellt i musikbranschen avtog lusten något och det blev vardag. Nu när jag sen ett par år tillbaka inte är i branschen har mitt musikintresse bara växt och ökat för var dag. Sen är det otroligt svårt att navigera i musikdjungeln idag. Man behöver bra "kuratorer" för att kunna hitta det man söker.

Vilken tidpunkt i pophistorien skulle du vilja besöka?

- 70-talets USA. Jag är ett stort Kiss-fan och det hade varit kul att följa med på deras resa när de slog igenom 73-75.

Byråkrat.

Du bor kvar i din hemstad Eskilstuna, vad gillar du bäst med stan?

- Närheten till allt. Bodde i Stockholm under ett par år mellan 1992-1999 och där blev allt ett projekt så fort du skulle göra något. I en mindre stad slipper du all dö-tid (restid) och livet blir med effektfullt.

Vad lyssnar du själv på för musik just nu?

- Jag lyssnar mycket på instrumentalt och framförallt på min egen lista som jag har skapat mest för min egen del och inspiration. Följ gärna!

- Men även en hel del americana. Har precis upptäckt bandet America. Grymt bra.

Har förstått att du har ett stort bilintresse. Berätta mer!

- Köpte min första Oldsmobile 1997 och det var en Cutlas Supreme från 1975. En riktig deckar-bil. Har genom åren haft ett par bilar främst muskelbilar men har precis sålt av alla bilar så nu är det första gången på 21 år jag inte har jänk. Sugen på att köpa lite fler gitarrer i stället. Vi får se!

Till sist, tror du att en gör ett bättre jobb på ett kontor om en har på instrumental musik i bakgrunden än om det är helt tyst?

- Det är en smaksak. Jag fixar inte att jobba med vokal musik. Då far mina tankar i väg och fokuserar på text. Nä - jag behöver monoton pulserade kontors-muzak för att kunna bli effektiv. Rekommenderar denna låt.

En kan lyssna på Byråkrat här nedan:

Videopremiär: Frida Selander - Din frekvens

Foto: Press

Frida Selanders första album på Svenska, När du går på känsla är du alltid i tid, släpptes i början av april. En av de starkaste låtarna på albumet, Din frekvens som gästas av Anna Levander från duon Dolce, har blivit med video som idag har premiär! Fick mig även ett kortare snack med Frida som bland annat berättar om låten och om att göra en föreställning av det nya albumet. 

Du har valt att göra en föreställning av ditt nya album, hur kommer det sig? 
- Det är något som växt fram, att ta in fler dimensioner i liveframträdandet. Jag har alltid tyckt om dynamiken mellan mellansnack och låtar. Nu ville jag ta ett större kliv, få arbeta med fler element. Jag ville ge något mer, en helhetsupplevelse. Det är så spännande vad en rörelse gör med en berättelse eller hur man kan använda ljus för att skapa magi. Hur ett moln av heliumballonger skapar en stämning eller hur ett föremål förstärker en historia. 

När du går på känsla är du alltid i tid är en fantastisk titel, vad har den sitt ursprung? 
- Förrförra sommaren så satt min tjej Eva, vår kompis Sara och jag och pratade på Saras veranda. Det var ett oerhört intensivt samtal. Både Eva och Sara är väldigt snabba. Jag kände att jag halkade efter hela tiden. Ju mer jag försökte förstå, och ju mer jag försökte hänga med, desto mer skar det ihop sig i huvudet på mig. Till slut fattade jag ingenting. Jag kände mig så himla långsam. Då sa Eva så här till mig: När du går på känsla är du alltid i tid. 

Hur skulle du bäst beskriva Din frekvens? 
- Varje människa har en ton inom sig. Ibland träffar man någon där ens toner passar. De vibrerar med varandra och då uppstår en tredje ton, det man är tillsammans. Då är man tre toner, man är ett ackord. Den här låten är en längtan efter det ackordet, den närvaron och föreningen. 

På låten hörs även Anna Levander. Känner ni varandra sedan tidigare? 
- Vi känner till varandra, och varandras musik, men har bara träffats några gånger. Jag tycker Anna har en gudomlig röst, och jag var nyfiken på vad som skulle hända om man blandade den med min. 

Var kom videoidén från? 
- Emanuela Gualersi som gjort videon säger så här: 

”Idén till videon kom från boken "Punkt och linje till yta" där Wassily Kandinsky undersöker de tre geometriska objekten och deras relation till varandra. Dessa geometriska element i samband med en rik variation av färger förekommer i videon och animeras för att förmedla känslor, emotioner, krafter och för att visualisera en berättelse.”

På nya albumet finns en egen tolkning av Somewhere over the rainbow, vad är det du fastnade för mest med den låten? 
- Känslan som finns i den. Att fantasin ibland är verkligare än verkligheten. Och så är melodin briljant. 

Har du några egna coverfavoriter? 
- Jaaa. Jag brukar sjunga en egen översättning av What a difference a day makes. Det är ju som en dröm för rösten att få vistas i en sådan melodi. 

Till sist, vilket har varit årets bästa händelse för dig hittills? 
- Jag gillar inte så mycket att rangordna saker och händelser. De är bäst på olika sätt. Men att stå i ett rum med en lyssnande publik och göra föreställningen - det har känts oerhört meningsfullt.

Ikväll spelar Frida Selander med Cajsa Siik på Deodar i Stockholm. Det blir dubbel releasefest! Kolla in eventet här och kolla in videon till Din frekvens här nedan! 

Masthuggsgunget, 2/6 - 2018

SeLest 

SeLest

SeLest

Ebbot Lundberg

Ebbot Lundberg