fredag 18 november 2016

"Det bästa bränslet är krossade hjärtan och ångest"

Foto: Pauline Kvist

Luma är tillbaka! Jag intervjuade dem senast i augusti i samband med att de släppte singeln Revolution. Idag släpper de nya singeln Sluta när det är som roligast och det låter fantastiskt bra. Här nedan berättar Sandra Fogelberg och Isabell Westerlund om nya låten och om hur de tar sig igenom den långa kalla vintern. 

Sluta när det är som roligast släpps idag, vad kan ni berätta om låten? 
- Den är en hyllning till att våga välja bort någon som man hoppats på. Och egentligen är det väl en tröstsång. Någon slags uppgörelse med insikten om att det den andra precis har gett, är allt den någonsin kommer kunna ge. Men framförallt är låten en försoning med att låta relationen dö när den är som allra vackrast. Bara så kan den få leva kvar på sättet den förtjänar: en berättelse om hur speciell den var. 

- Så den handlar egentligen om att träffa någon som skakar om oss och väcker något som kanske aldrig bleknar bort. Men att den där personen sällan blir den vi hamnar med i slutändan. Och tur är väl det egentligen. Vår förra singel Revolution handlade om att man inte ska nöja sig med mindre än att någon kysser en som om hoppet finns i smaken av ens mun. Sluta när det är som roligast handlar om att man vet att man förtjänar det, och därför väljer man bort den där relationen som aldrig blir så som man hoppats. 

Hur går arbetet med den kommande EP:n? 
- Det rullar! De här låtarna vi släppts hittills har vi ju skrivit och producerat själva och det har varit superviktigt för oss att få göra det. Men nu känner vi inte att vi behöver bevisa för varken oss själva eller andra att vi kan. Så det blir lite fler samarbeten på den kommande EP::n vilket känns jätteroligt. Och med det blir nog soundet på EP:n ännu mer utvecklat. Vi experimenterar lite med det bästa från 80-talet och det bästa från mer akustisk musik. Det krångliga nu är väl att vi båda är i väldigt idylliska relationer, vilket betyder att låtskrivandet går lite trögare. Det bästa bränslet är ju krossade hjärtan och ångest. Men det är härligt att få skriva om hur bra det kan vara när det är bra också. Det är ju egentligen svårare att få lyckliga människor att bli berörda av en lycklig låt än att få olyckliga människor att bli berörda av en ängslig låt, så vi försöker se det som en positiv utmaning. Vi vill ju vara de bästa låtskrivarna vi kan vara. 

- Men nästa släpp blir faktiskt redan i mitten av december! Då släpper vi en cover på Kents Kräm. Det är ju deras sista turné och vi vill fira dom ordentligt. Så det har vi att se fram emot också! 

Ni spelade nyligen på Rookiefestivalen i Hultsfred, hur gick det? 
- Det var himla kul! Vi hade roadtrip hela dagen fram och tillbaka till Hultsfred, och det var så himla fint arrangerat alltihop. Vi fick spela lite nytt material också! Så kul att få visa vad vi pillat med själva i studion i källaren! Flera kom fram efteråt och sa att de lyssnat massor på Revolution och att de älskade Sluta när det är som roligast och var peppade på att den snart skulle släppas. Det ger ju en enorm kick. Men det bästa var nog ändå att vi fick skriva en autograf! En ung tjej kom fram med ett sånt autografblock vi själva hade när vi var små. Då kände vi lite press. Vi skrev ”Du kan bli vad du vill” och snackade en stund med henne efteråt. Vi får öva på det där, vad som är våra autografpersonor. 

Är ni själva festivalmänniskor? 
(Isabell) - Verkligen! Det är det bästa sättet att stanna tiden, att vara på festival. Jag tycker det är fantastiskt att vara på Stockholm Pride. Fokus är ju inte på musik, men känslan är ju densamma. Festival är ju ofta som en liten isolerad utopi. Det är fint att få vara i en sån, det ger energi att kämpa för att den ska bli verklighet annars också. 
  
(Sandra) - Mitt bästa musikfestivalminne var när jag skulle se Arcade Fire på en skitstor festival i Paris för sex år sen. Det blev dåligt väder och det blåste så mycket att det regnade in mot scenen. Så de fick avbryta konserten och hoppades att det skulle gå över. Men det gjorde aldrig det. Så de kom ut igen och fick avsluta spelningen nästan helt akustiskt. En gitarr och så alla på sång bara. 40.000 människor i publiken. Jag fick sitta på min kompis axlar och var med och skrålade för full hals i Wake Up. Får fortfarande rysningar av att tänka på det. 

När får vi se er på scen härnäst? 
- Vi har troligtvis en spelning i Stockholm i december men det är inte sealed än. Men i vår kommer vi spela mer och åka ut på en EP-turné! Uppsala, Lund, Stockholm och Linköping kommer vi att fira extra med. 

Er video till Revolution var fantastiskt fin, vill ni tipsa om tre klipp på internet som alla borde se? 
- Michella Obamas tal till Hillary Clinton. Topp 3 mest inspirerande talen. Någonsin.
- När Aretha Franklin överraskar Carole King och kör hennes (You make me feel like) A natural woman. Det är när Carole King fått Kennedy Center Honors för hennes livsverk och bidrag till amerikans musikhistoria. Sånt starkt band att de delar den låten genom livet och det syns i videon hur starka de båda är. 
- Klipp på människor som jobbar som sjöjungfrur. Det finns en massa stora instagramkonton med kvinnor som jobbar på typ akvarier och vattenland med att simma runt och sprida en magisk känsla. Så sjukt knäppt och briljant på samma gång! Go live your childhood-dreams. 

Drygt två månader kvar av året, vad är ni mest nöjda med under året som gått? 
- Att vi äntligen kan visa för alla vad vi egentligen hållit på med! Tror att många tänker att när någon ”satsar på konsten” så innebär det att de sitter inlåsta någonstans, grubblar och tar sig själva på för stort allvar. Och jag tror att man undrar lite om det faktiskt är bra eller om det bara är ”svårt”. Fler av de i våra nätverk hörde av sig och sa att det blev så glada att det vi släppte faktiskt var bra. Att de verkligen hoppades att de skulle tycka om det men att de varit nervösa att de inte skulle gilla det. Så det är väl en lättnad framförallt kanske? För både dem och oss. Sen är vi glada att vi var i Italien i somras och fick saltvatten och kullerstensgränder och glass! Ett av årets bästa beslut. 

Vad ser ni mest fram emot med 2017? 
- Att få vara ute och spela mer! Och att få släppa ny musik. Men framförallt kanske att hitta nästa jätteinspiration till en låt! Det är en speciell känsla, när man känner att ”Det här kommer sitta. Det här kommer berätta det vi vill berätta.” Och att få se hur musikvärlden utvecklas. Personligen är vi lite trötta på womp-synthar och pitchade röster! Det var grymt och nytänkande och snyggt men det blir kul att se vad som blir nästa grej. Vi ska väl jaga det där också, försöka hitta något nytt och något intressant. 

Vad är ert bästa tips för att ta sig igenom vintern?
(Sandra) - Jag har ju bott i Örnsköldsvik senaste året och där var det ganska många veckor då man tittade på solnedgången under lunchrasten. Jag drack te med d-vitamin. Det var ananassmak vilket blev lite väl tjatigt efter ett tag, men för trötthetsnivåerna fungerade det fint.

(Isabell) - Jag är mycket med min hund Penny. Hon har varit med en hel del när vi tagit albumbilder och pressbilder så ni kommer se mer av henne. I ett annat liv var hon jag och jag var hon.

Lyssna på Sluta när det är som roligast här nedan. 

"Musikbranschen är relativt toppstyrd"

Foto: Press

Singer-songwritern Karl Ingemarsson går under artistnamnet Hosp. Debut-EPn Long Walk Home kom förra året och idag släpper han sin andra EP -II-. Här nedan berättar han om musiken och hur bra han är på att hantera kritik.

Berätta lite om nya EP:n!
- Det är en EP som jag spelade in under sommaren. Den består av två låtar. Den ena heter Give Me A Ride och är en låt med några år på nacken som jag gjort om litegrann och spelat in. Det är en mer rockig låt med tydlig dissonans i riff och vers. På den låten har jag jobbat mycket med stämsången framförallt. Den andra låten heter Try Spanish Guitar och är en nyskriven låt som är tänkt att vara enkel och avskalad.

Var det stor skillnad att skapa den, till skillnad från den förra?
- Ja, det var en viss skillnad att göra nya EP:n jämfört med förra. Med den första EP:n fick jag lägga mycket mer tid på all teknik som rör inspelning och mixning eftersom jag hade så dålig koll. Med den andra EP:n gick det snabbare och jag kunde lägga mer fokus på det kreativa arbetet med innehållet. En annan skillnad är att jag hade gästmusiker på första EP:n medan jag gör allt själv på den nya EP:n.

Hur skulle du beskriva din musik?
- Genren är Singer-Songwriter och jag gör allting själv. Jag tror att det finns vissa drag av amerikansk folkmusik i min repertoar. Jag är svag för stämsång så det är en stor del av den musik jag gör. Jag strävar efter att göra det bästa utifrån förutsättningarna att jag gör allt själv och inte ägnar mig åt musiken på heltid. Musiken är därför inte tänkt att låta perfekt, utan det ska vara schysta låtar med starka melodier som framställs på ett bra sätt med så många äkta moment som möjligt. Tyngdpunkten ligger än så länge på det musikaliska, så texterna har fått stå tillbaka till viss del. Men det ska jag se till att jobba vidare med.

När kan vi förvänta oss ett album?
- Jag har tänkt att nästa platta ska vara mer åt album-hållet. Eftersom det ska skrivas nya låtar och sedan spelas in en hel del så kommer det dröja ett tag. Men jag har som mål att kunna ge ut ett album om något år.

När blev det allvar med musiken?
- Än så länge skulle jag säga att det är semi-allvar då musiken är en fritidssysselsättning. Det började egentligen i samband med förra året då jag gav ut min första EP. Innan jag började med den hade jag mest spelat låtar live. Men i början av förra året tog jag steget från sofflocket och tänkte att jag ska börja publicera min egna musik och försöka få det att låta så ”proffsigt” som möjligt.

Du har beskrivit dig som självkritisk, hur hanterar du recensioner?
- Det är ännu så pass ovant att bli recenserad så jag vet inte riktigt. Jag tror att det kan vara ganska jobbigt att få kritik (som det ju ofta är). Samtidigt vore det riktigt kul att få bra respons och beröm när man är så pass ny i det hela. Om det finns konstruktiv kritik i en recension kommer jag i alla fall definitivt att snappa upp det tror jag. Man letar ju gärna efter förbättringsområden när man är självkritisk, man fokuserar på det som är sämre.

Vad tycker du om att stå på scen?
- Det är grymt kul men samtidigt grymt nervöst. Hjärtklappning och handsvettningar är det som gäller innan man kliver på. Men det är väldigt kul när man väl drar igång och nervositeten släpper.

Hur ser du på den svenska musikscenen? 
- Den svenska musikscenen känns ganska kompakt. I Sverige har vi en uppsjö av talang och vi är ju en av världens största musikexporter. Därför känns det som att det inte så enkelt att slå sig fram, dels på grund av konkurrens, men också för att den svenska publiken inte är så stor till antalet.

Är det något speciellt som du saknar?
- Något jag saknar är mellantinget mellan att vara professionell musiker eller låtskrivare och att vara en glad amatör. Jag upplever att det är en ganska skarp gräns däremellan som gör det svårt för oetablerade musiker att delta i mer professionellt musikskapande. Musikbranschen är relativt toppstyrd. Samtidigt vet jag att det finns många grymma låtskrivare och musiker därute som kanske sitter på någon ”hitlåt”, eller två, och som skulle kunna involveras mer i den svenska musikscenen. Verktyg som gör gapet mellan proffs och amatör mindre tror jag på, både som affärsidé och som en fördel för alla parter. Ett exempel är Spinnup som jag själv distribuerar min musik genom som möjliggör publicering av musik utan att man är signad.

Just nu bor du i Holland, vad sysselsätter du dig med där?
- Jag är på utbyte och studerar juridik här. Jag avslutar min femåriga juristutbildning nu i januari och börjar jobba efter det, så jag flyttar tillbaka till Stockholm i vinter.

Hur mycket reflekterar du över din musik medan du skapar den?
- Mycket! Både under tiden man skriver en låt och spelar in den så kan det dyka upp nya saker och idéer samtidigt som man stryker vissa saker, ändrar i text och liknande. Jag tror att slutresultatet ofta skiljer sig mycket från vad ursprungstanken med en låt var. Ofta skriver jag inte allt på en och samma gång utan litegrann då och då. Däremellan får man gott om tid till att reflektera över materialet.

Hur brukar det vanligtvis se ut när du spelar in? Nynnar du melodier, skriver du upp idéer eller hur går du tillväga?
- När jag spelar in brukar jag alltid börja med att sätta tempot på låten ordentligt eftersom det inte går att ändra en sådan grej i efterhand om man upptäcker att det borde ha gått lite snabbare eller långsammare. Ofta har jag det färdiga formatet på låten klart när jag börjar spela in också, så att antalet takter blir rätt. Sedan brukar jag börja spela in gitarr och därefter byggs det på steg för steg.

- I själva skrivandeprocessen kan det dyka upp en melodi eller en ackordföljd i huvudet. Ofta använder jag mig av röstmemoarsfunktionen på iPhone för att komma ihåg mindre snuttar med idéer. När jag sätter mig och gör klart en idé till färdig låt blir det många gånger framför pianot för att klura ut stämsång, ackordsfärgningar och variationer.

Ruvar du på några dolda talanger?
- Haha, nej tyvärr! Nu när jag publicerat min musik har jag verkligen inga ess kvar i rockärmen.

Snart nytt år, vad hoppas du 2017 kommer bjuda dig på?
- Det blir ett händelserikt år. Jag flyttar snart till Stockholm och börjar jobba efter flera års studier. Förutom jobb kommer det förhoppningsvis rulla på med spelningar med bandet och lite nya musikprojekt. 

En kan lyssna på -II- här nedan! 

lördag 12 november 2016

"Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York"

Foto: Anna Thorbjörnsson

Jenny Gabrielsson Mare släppte i början av november sitt tredje soloalbum Comb the Wicked. Det låter helt fantastiskt och jag menar det på alla möjliga sätt. Jenny och Fredrik (Jonasson) bildar annars duon White Birches som släppte debutalbumet Dark Waters förra året. Här nedan berättar Jenny om nya skivan, om New York och om film. 

Titellåten Comb the Wicked har en väldigt speciell video, hur gick tankarna kring den?
- Comb the Wicked handlar mycket om skuld och skam men också om förändring, om att förändras. Jag har stort, bångstyrigt hår som tovar sig. Jag är också ganska odiplomatisk och bångstyrig som person. Någonstans fick jag idén att bara jag kunde hålla mitt hår i schack kanske jag skulle kunna börja bete mig bättre också? Kanske sitter det onda i håret? Ursprungsidén var egentligen bara att två stränga sköterskor skulle kamma ut mitt hår. I ett försök att göra mig mer lätthanterlig. Men låten är över 6 minuter lång. Och kanske vill jag inte vara lätt att hantera. Vad skulle hända om jag istället påverkade de som försöker göra mig mindre till att själva släppa ut håret?

Hur skulle du beskriva nya skivan som helhet? 
- Avskalad och nästan dogmatisk i sin natur. Sång, piano, orgel, bas och slagverk. Jag försökte hålla den ramen. Skriva låtar som skulle funka även om det bara var sång och ett annat instrument. 

Själv påminns jag lite om filmmusik när jag hör dig, vilken sorts film tror du själv att din musik hade passat i? 
- Jag tänker mycket i bilder när jag komponerar. Ofta handlar det om att ta sig från en plats till en annan. Att börja i en miljö och avsluta någon annanstans. Ljus och mörker. Så kanske ett hjärtslitande drama. Eller en psykologisk thriller. Någon måste dö? Är det inte så?

Du släppte din första soloskiva för 6 år sen, hur ser du på den idag? 
- Black Stars var ett resultat av många års olika musikkonstellationer och skrivande. Jag kände det var dags att göra en ordentlig inspelning och kontaktade producenten Katharina Nuttall. Jag skickade rätt mycket material till henne och hon fick i princip fria händer att välja ut, arrangera och producera. Vissa låtar tycker jag mycket om fortfarande och jag spelar nästan alltid exempelvis Nulle Part på konserter. Men det jag gör nu är väldigt olikt från hur den skivan lät. Tror jag. Då hade jag fortfarande en idé om att bli spelad på P3. Nu är jag för gammal för att bli popstjärna och det känns jätteskönt. Jag kan göra precis vad jag vill med min musik.

Du skrev låtarna till skivan under en månad i New York, hur kom det sig att det blev just New York? 
- Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York. Varje gång jag varit där upplevde jag en kittlande atmosfär som kändes som gjord för inspiration. Lite som att komma hem. Men samtidigt vara på äventyr. Jag ville testa om det verkligen var så. Och tesen höll. Jag skrev en platta på fyra veckor. Nästan komplett med arr och texter och allt. 

Säg att jag drar till New York i en vecka, vad bör jag inte missa? 
- Missa inte Brooklyn. Missa inte Tooker Alley på Washington Avenue för drinkar. Missa inte Morbid Anatomy Museum för det makabra. Missa inte Prospect Park. Missa inte ostron eller en traditionell grilled cheese på the Bearded Lady. Missa inte att äta NY-pizza. Massor av pizza. Missa inte Coney Island. Gå på Sideshow by the Seaside. Hänger du på Manhattan – missa inte drinkar på Death & co och gå på massor av museum, jazzklubbar mm. Hälsa från mig när du besöker Bethesda i Central Park. 

Tänk att din skiva är en stad, vad är det för slags stad? 
- Det är en gammal industristad vid havet. Där finns luft och rymd och träd men också vackra rostiga skorstenar, kugghjul, stålbalksbroar och luft som är svår att andas när vinden blåser åt fel håll. Det myllrar av liv och människor med olika bakgrund och olika drömmar. Man hör ljudet av fabriker om dagen och syrsor och gospel när mörkret faller. Hela tiden finns där ett elektriskt mmmmm från trassliga elledningar som ligger som spindelnät över hus och vägar.

Vilka känslor präglar den staden? 
- Sorg, skuld, hopp och vansinne.

Du gör det mesta själv, vad är den största utmaningen med det? 
- Att inte bli för endimensionell. Eller att fastna i detaljerna. Och såklart tiden, att göra saker själv tar tid. Att behålla förståndet. 

Vad inspireras du av? 
- Att promenera i industriområden. Att titta på film och tv-serier. Andra konstnärer, samarbeten. Att lyssna på musik. Rytmer. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag lyssnar på nästan all typ av musik men just nu, under den här dystopiska hösten, blir det mycket Chelsea Wolfe, Nicole Sabouné, Esben and the Witch, Nick Cave och Siouxsie and the Banshees.

På din andra skiva finns en slags hyllning till Twin Peaks, The Black Lodge. Vad tror du om den kommande säsongen? 
- Jag tror det kommer bli hur bra som helst. Frost är med. Lynch är med. Jag vägrar vara skeptisk just nu. Kanske blir jag besviken men jag ser fram emot detta nästan obeskrivligt mycket. 

När vi ändå är inne på filmer och serier, vilken är din favoritfilm? 
- Beror helt på sinnestillståndet. Mulholland Drive om jag känner mig för klartänkt. Tale of Two Sisters om jag känner mig för trygg. Breakfast at Tiffanys om jag är ledsen. Rocky Horror Picture Show när jobba-äta-sova-livet tar över. Dancer in the Dark eller Wuthering Heights (1939) när livet känns för glättigt. 

Till sist, vad hoppas du kommer hända under 2017?
- Att jag får komma ut och spela mitt nya material. Att jag och Fredrik i vårt projekt White Birches får till den svåra platta nummer två. Att jorden inte går under. 

Lyssna på albumet Comb the Wicked här nedan. 

fredag 4 november 2016

"Jag tar ingen skit längre"

Foto: Mats Sandström

Frida Anderssons nya skiva, Den som letar efter guld, släpps idag! När snön yr utanför fönstret, blandat med hårt och kallt regn, så värmer skivan gott. Nu i vinter blir det turné och hon gästar även Emil Jensen under hans konserter i Varberg, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Här nedan berättar Frida om sin uppväxt, om resor och musiken. 

Du är uppväxt i Ekenäs i södra Finland, hur var din uppväxt?
- Jag är näst yngst i en syskonskara på fyra. Min barndom var fylld med musik och kreativitet. Jag gick Waldorf skola hela lågstadiet och har haft en väldigt härlig uppväxt i en finlandssvensk småstad.

Vem var du när du växte upp?
- Jag var en typisk lillasyster. Trodde på allting min storasyster Emma sade och såg upp till henne. Min äldsta syster är 44 och min yngsta är 21 och hon som är närmast mig i ålder är idag 30 år. Så vi har en bred vidd på åldrarna och är samtidigt varandras bästa vänner. Jag sade redan när jag var 4 år att jag skulle bli sångerska till mina föräldrar. Jag var definitivt en dagdrömmare. I lågstadiet blev jag väldigt utfryst och mobbad, vilket ledde till att jag bytte skola till högstadiet. Nu i efterhand kan jag se tillbaka på tiden och förstå att jag blivit ganska stark i mig själv efter den jobbiga tiden. Jag tar ingen skit längre och avskyr oärlighet och falskhet.

Berätta om din nya skiva, Den som letar guld
- Det tog mig nästan tre år att göra den och man kan i stora drag säga att jag under skivprocessen gick från singel till sambo. Titelspåret syftar på att landa rätt och resan dit. Det är en ganska avskalad skiva, med texten i centrum. Finlandssvenska i centrum, kan man säga.

Du har med två covers på skivan, För dig av Lars Winnerbäck och Tack av Bo Kaspers Orkester, varför valde du just de låtarna? 
- De låtarna är två covers som jag fallit särskilt mycket för. Jag har tagit dem till mig på ett sätt som gör att det känns som att dom är mina. Känslan i låtarna och melodierna och lyriken har berört mig och jag tyckte att de passade in på albumet. Det är otroligt inspirerande att göra tolkningar av andras låtar också!

På nya skivan gästar just Bo Sundström, hur fick ni kontakt första gången? 
- Det var 2013 när jag hörde av mig till Bo Kaspers Orkester och frågade om jag skulle kunna få vara förband åt dem när de spelade i Finlandiahuset i Helsingfors. Jag hade precis släppt mina första singlar på svenska och var ivrig och förväntansfull. Då svarade Bosse mig att han inte gillade tanken på förband men att jag gärna fick följa med bandet som gästartist på deras Norden turné. Det betydde otroligt mycket för mig. Efter det har vi blivit goda vänner och så blev det att han gästar på min skiva, vilket varit ett fantastiskt kul samarbete!

2007 släppte du ditt första album, Busy Missing You, hur ser du på den skivan idag? 
- Jag är stolt över allting jag gjort. Jag ser tillbaka på första skivan, lite nostalgiskt. Jag minns hur jag kände mig då, hur jag mådde och vad jag tyckte och tänkte. Det är verkligen en känsloresa varje gång jag gjort en skiva. Samtidigt som man simmar på i en fristad man bygger upp själv, vill man att det ska komma på burk så bra som möjligt. Det som skiljer sig i hur jag jobbat på mina skivor är att jag i och med när jag började skriva på svenska, spelat in hela albumen live. Dvs. utan egentliga omtagningar och klippa-klistra. 

- Jag fokuserar inte över huvudtaget på att det ska låta ballt, ”i tiden” eller kommersiellt. Jag berättar mina historier med mina melodier på mitt sätt och hoppas innerligt att det når hem till lyssnaren på det sättet. Jag är uppvuxen med viskultur. Där står just tolkningen alltid i fokus, snarare än en image eller artisten själv.

Du skriver även poesi, är det något du funderat på att ge ut i någon form? 
- Jag har alltid ett anteckningsblock i väskan. Jag föredrar att skriva mina låtar med penna och papper, snarare än på datorn eller i telefonen…Jag har en hel del material, vem vet…

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Svår fråga. Jag gillar ”vidunderlig”, ”sammelsurium” och ”drömlänges”, det sistnämnda ett ord jag själv kommit på.

Läser du mycket själv? 
- Jag är inte en sån som plöjer igenom böcker, men jag läser och begrundar ofta låttexter. Älskar att skriva alla typer av texter.

Vad skulle du säga att musiken betyder för dig? 
- Allt. Man kan säga att jag lever av, men och på musiken.

När är du som mest kreativ?
- När jag minst anar det.

Nu i november blir det turné. Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills i din karriär? 
- Jag bär med mig ett gäng guldkornskonserter i minnet. Det var häftigt att spela med Bo Kaspers Orkester på sitt sätt, på ett annat sätt otroligt att få spela i Kina med mitt engelska material för 10.000 pers i publiken på festivaler. Det jag brinner för mest är ”knappnålsgiggen”. Då stämningen är vibrerande och det är så tyst under låtarna så man skulle höra om en knappnål föll i marken. När man ser någon i publiken i ögonen och ser hur den blir berörd av en låt. Det är det jag brinner för. 

Du har åtminstone två gånger skänkt pengar till organisationen Kvinna till kvinna mot att dina fans delat din musik. Vill du berätta lite om det? 
- Jag kom på den idén när jag skulle lansera en singel. Att för varje delning av mitt inlägg av musikvideon på Facebook skulle jag skänka 10kr till Kvinna till Kvinna. Det är helt otroligt hur det tog fart. Jag är så glad över den idén och har bestämt mig för att i fortsättningen alltid marknadsföra min musik på det sättet. Att erbjuda någonting bra till den som ”hjälper mig”. Tillsammans kan man göra något bra och många bäckar små. 

Jag har fått uppfattningen att du reser ganska mycket, är det under resorna du hittar inspiration? 
- Jag älskar att resa. Absolut! När jag reser älskar jag att fantisera att jag bor/kommer från staden jag befinner mig i. Jag vill känna in och förstå, flyta med och hänföras av nya kulturer och platser. Det är så befriande och fyller mig med inspiration och nyfikenheten är total.

Vilken är den finaste resa du gjort?
- Det är absolut den jag är på nu, varje dag.

Det börjar snart bli dags att sammanfatta det här året, vad är det bästa som hänt dig under året, personligen och som artist?
- Jag har blivit sambo! Min skiva har blivit klar. Och så har jag blivit god vän med Emil Jensen som jag ska turnera med i vinter.

Lyssna på Den som letar efter guld här nedan. 

onsdag 2 november 2016

"Jantelagen kan vi slänga i en galen tunna"

Foto: Press

Ms. Henrik släpper sitt debutalbum Fake and Copy den 18 november. Första singeln från skivan, Like Lovers Do släpptes i slutet på september och nu i dagarna släpptes andra singeln Cut Down On Everyone. Här berättar Henrik om skivan, Jantelagen och Twin Peaks. 

Ditt debutalbum släpps nu i november, vad kan du berätta om det?
- Det är det första debutalbumet som jag släpper, det kommer inte upprepas. Det är totalt 9 låtar om man räknar med alla de låtar som finns på skivan. Jag gillar låtarna och mina föräldrar likaså för en gångs skull, vilket troligtvis innebär att jag tappat all coolness jag hade och nu spelar för fel generation - "Here comes success!"

I första singeln från skivan, Like Lovers Do, nämner du racerföraren Niki Lauda, vad har du för relation till honom?
- Jag växte upp med Niki Lauda, min farbror Christer var med i hans stall som mekaniker på 70-talet och han har länge varit en vän till familjen. Tråkigt nog så hände något mellan dem i slutet på 90-talet och jag har inte träffat honom sedan dess. Han har ju världens fräckaste namn så jag slängde in det i låten.

Henrik Olsson medverkar i videon till Like Lovers Do, vad är din relation till Voxpop?
- Jag och Voxpop hade en lång passionerad förälskelse ända till VP valde att göra slut med mig och bli ihop med Josefine Sundström istället. Jag har aldrig riktigt repat mig från det och det definierar fortfarande vem jag är och vart jag är på väg i livet och i bilen.

På tal om Voxpop, vilken är i ditt tycke den bästa musikvideon?
- Call me Al med Chevy Chase. Han är en av mina favoritartister och han sjunger så himla fint i den videon.

Du växte upp i Grästorp, hur var det att växa upp där?
- Skettrökigt.

Vem var du när du växte upp?
- Jag var Fredrik Andersson Drake, men jag bytte för- och efternamn när jag fyllde 16 efter att hela släkten var tvungna att byta identitet.

Hur såg ditt liv ut för ett år sedan jämfört med idag?
- För ett år sedan var jag en ung, mycket lovande handmodell som skulle ersätta den store Ray McKigney, men efter att ha bränt mig på ett strykjärn så tog det livet slut.

Du har en väldigt snygg stil, har du någon speciell stilförebild?
- Chevy Chase, Bill Gates, Frank Sinatra, Frank Zappa och Daniel Mars.

Går det fortfarande att köpa ditt läppstift, var i så fall?
- Det går att köpa direkt av mig om du är beredd att betala kostnaden som krävs för att jag ska gå med på att bli av med det enda exemplar jag äger. Vid närmare eftertanke har jag tappat bort det sista. Om någon har ett läppstift kvar så köper jag gärna det för kostnaden som krävs för att ni ska gå med på att bli av med det enda exemplar ni äger.

Blir det någon turné i samband med att skivan släpps?
- YOU BET!

Har du någon drömspelning om du själv får välja?
- Igår natt så drömde jag att en hamburgare åt mig!

Välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga, som du tycker
borde uppmärksammas mer!
1. Killing them softly
2. Fransk Kaffekaka - Procceduren
3. Robimon
4. "Hur många län finns det i Sverige och varför finns inte Skaraborg kvar?"

Du bryter på många sätt mot normer eller är med i en förändring av dem om en så vill, men ofta blir det en stor grej av det varje gång någon gör något annorlunda eller klär sig på ett annat sätt. Hur tror du att vi ska komma ifrån det?
- Genom att göra det mer och tycka att det är gött när fler gör det. Jantelagen är vårt lands största problem, vi har mycket frihet men också en del jante. Det kan vi slänga i en galen tunna.

Var hänger du helst när du är i Göteborg?
- I Music-A-Matic på Tredje långgatan med geniet Henryk Lipp.

Till sist, du har tidigare berättat att du gillar David Lynch, vad tror du om den kommande säsongen av Twin Peaks?
- Jag är livrädd för att det kommer vara dåligt! Dave har säkert tappat det, precis som alla andra. Det måste han väl ha gjort? Eller? Den enda räddningen är att hela serien är som de sista 5 sekunderna av Sopranos finalavsnitt.

Lyssna på Like Lovers Do här nedan! 

"Något som alltid gör mig lugn är ljudet av ett godståg som bränner förbi en i full fart"

Foto: Press

Någonstans mellan klubblandskap och drömlandskap hittar vi Post Pines. Vi hittar dem även i Linköping. I slutet av oktober släppte duon, som består av Julius Norrbom och Joakim Andersson, EP:n Past Eyes. Här nedan berättar Julius och Joakim om musiken, resor och Linköping.  

Berätta om EP:n Past Eyes!
(Joakim) - Past Eyes är en kollektion av fyra sinnesstämningar, fyra delar av oss. En pjäs i fyra akter.

Berätta om inspelningsprocessen. Var det en smärtsam eller ljuvlig process?
(Joakim) - Det där är ju alltid olika, stundom fantastiskt och förlösande samt stundom monotont, stressigt och frustrerande. Det har mestadels varit rätt så härligt. För min egen del så skulle man kunna summera det senaste halvåret med en kort mening och den lyder "för mycket grejer i huvudet". Och är det något som hjälper mot det så är det att stänga in sig i en mörk källare med en och annan synth.

(Julius) - Jag tror att just scenariot ”mörk och sval källare” främjade denna EP. Vi är båda lite ensamvargar också, det kan vara påfrestande att sitta i timmar tillsammans och försöka få fram rätt synthljud. Men om vi inte alltid är synkade i processen och tar olika vägar, så vill vi nästan alltid till samma plats i slutändan. Våra magkänslor klickar stadigare än våra humör och tillvägagångssätt.

Hur träffades ni?
(Joakim) - Vi träffades första gången i Träsket på Hultsfredsfestivalen, vi bytte ett par ord och inte så mycket mer än så. Senare visade det sig att vi jobbade i samma byggnad och i samma koncern. Jag hörde lite beats och grejer som Julle knåpat ihop och kände att det där vill jag också göra, så jag började stalka honom på Twitter, skrev lite meddelanden då och då för att han skulle få upp ögonen för mig. Flörtade lite, haha. Efter mycket om och men lyckades jag fånga hans intresse och vi började jobba på vår första remix.

(Julius) - Spelade jag så svår?

Hur är Linköping som musikstad?
(Julius) - Förutsättningarna för skapandet är och har länge varit bra. Gott om replokaler, möjligheter att växa och få hjälp. Det bubblar mycket spännande projekt, men de flesta håller sig på sina hörn, och det gör vi också. Känns lite dumt såhär i skrivande stund. Klubb och konsertlivet går i vågor, när jag precis blev myndig tyckte jag att det var ganska levande och bra. Sen dessa har det dippat, men nu känns livescenen återupptinad, vilket är skitkul.

(Joakim) - Ja det har varit ganska slätstruket. Om man till exempel jämför Linköping med Norrköping så vinner Norrköping med hästlängder. Jag vet inte varför riktigt, Norrköping känns mer levande på något sätt. Dock så finns det en hel del eldsjälar som faktiskt fått saker och ting att börja rulla i Linköping. Till exempel Måns Erkers samt Kaj och grabbarna på Gaphals. Fast som Julle säger, förutsättningar för skapande finns det gott om!

Hur skulle ni beskriva era texter?
(Julius) - Otydliga minnesbilder av framtiden. Vissa målinriktade, andra mer som öppnafrågor. Ofta är det fragment av situationer, sinnesstämningar som ej skall upprepas och liknande mantran. Jag tycker att texterna ska vara en del av musiken, inte en korv som ligger ovanpå och berättar en historia, även om vissa texter är mer riktade brev än andra. För mig är t.ex den svepande basen som kommer in i "Now: Hold", nyckeln, svaret på påståendet i texten.

Vad lyssnar ni själva på?
(Joakim) - Det är ett brett spektrum. Allt från Nikolai Rimsky-Korsakov till Joni Mitchell till Stormzy till Moderat.

(Julius) - Jag åker ganska mycket buss just nu, Rival Consoles och Vessels passar perfekt till dessa resor.

Köper ni fortfarande skivor?
(Joakim) - Ja, jag la faktiskt rabarber på Bob Dylans The Cutting Edge 1965 – 1966: The Bootleg Series Vol.12: Collector’s Edition, eller ja, jag fick den i 25års-present.

(Julius) - Jag har försökt få igång ett vinylberoende i omgångar, men frågan är hur genuint det är. Latheten vinner oftast över ägandet och jag mår rätt bra i tanken av att det är musiken som räknas, inte vad den spelas ifrån. 

Hur kommer det sig att Garden blev Post Pines?
(Joakim) - Vi ville vidare. Det kändes som att vi inte kom någon vart med vad vi gjorde och vi ville förnya oss. Det var bara naturligt att byta namn och ja, det är ju bara ett namn egentligen, kärnan är den samma.

Vad hoppas ni på - med skivan och i framtiden?
(Julius) - Det känns som att vi ställt oss på en stadigare grund, musikaliskt. De känslor vi vill bli av med eller frambringa blir lättare och lättare till toner. Jag personligen känner att det på gott och ont blir svårare och svårare att förmedla saker i tal. Jag hoppas på att kunna snacka ännu mer via verk framöver.

(Joakim) - Vi hoppas ju självklart att folk ska tycka om den. Vi hoppas att de som lyssnar kan få samma sorts sinnesro som när vi lyssnar på några av våra favoriter. Framtiden är som alltid oviss, lite kuslig fast spännande och det enda jag egentligen vet är att jag vill ägna mig mer åt musik.

Hur vill ni utvecklas som band?
(Joakim) - Med tanke på att vi inte är så värst duktiga musiker så är ju det något att sträva efter, att bli bättre på det alltså.

(Julius) - Vi pratar om att förändra liveupplevelsen också. Att komma bortom det klassiska med en scen, publik och gränser, få det mer till en konversation än en monolog. Vi behöver nog landa i oss själva först bara, innan vi kan öppna upp det.

Var hämtar ni inspiration till musiken?
(Joakim) - Överallt. Det går inte säga var den kommer från. Något kommer in från ett håll, blandas, kokas och filtreras och på något sätt hamnar det i en .wav-fil.

(Julius) - Vi båda har svårt att dra in känslospröten. De är uppe och samlar intryck konstant. Det är nog tur att vi har hittat en kanal att dumpa skiten i.

Har ni något favoritljud?
(Julius) - Sinuskurvor! Mjuka, runda, varma sine waves. Det är alltid go to i första hand när jag ska göra en synth patch.

(Joakim) - Något som alltid gör mig lugn är ljudet av ett godståg som bränner förbi en i full fart. Jag vet inte varför. Det är blir bara väldigt lugnt inom mig när jag hör det.

När jag kollade igenom er Facebooksida där ni publicerat olika filmklipp och vackra bilder ser de ut som att de målar upp någon slags resa. Ni vet, som när en sitter på ett tåg och tittar ut genom fönstret med musik i öronen. Har ni själva rest mycket?
(Joakim) - En del. Det är alltid skönt att vara på väg någonstans. Jag måste resa mer känner jag...

(Julius) - Är inte resor lite som vi vill att vår musik ska vara Jocke? Både frågan och svaret på det öppna påståendet. Just tåg-referensen passar nog som handen i handsken både metaforiskt och konkret. Jag var på en klassisk tågluff i Europa i somras och är inte en tillstymmelse till trött på tåg. Kom på nu att jag skrev lite melodier på en batteridriven synth under resan, de borde vi kanske göra något av.

(Joakim) - Jo fan, så är det ju. Absolut! Ring mig så kan vi kika på det...

Blir det någon turné i samband med EP-släppet?
(Julius) - Ingen konkret turné i nuläget, men vi har lite spelningar på G. Vi börjar med en releasefest på Morfar Ginkos i Stockholm den 12:e november tillsammans med Skymning.

Lyssna på Past Eyes här nedan! 

söndag 23 oktober 2016

Åsa Grennvall - Jag håller tiden


Jag minns hur berörd jag blev av Deras ryggar luktade så gott. Nu, två år senare, släpper Åsa Grennvall Jag håller tiden . Båda böckerna behandlar samma tema, känslomässig försummelse, bortvända föräldrar. Den här boken är som en andra del av en uppgörelse. I förra boken handlade det mest om berättarjagets mamma, här är det relationen till pappan som behandlas. Hon vill verkligen att relationen till pappan ska fungera, om inte annat så i alla fall för hennes barns skull, men pappan tycks vara helt ointresserad och kommer på bortförklaring efter bortförklaring för att inte träffa henne. Längtan efter någon slags fungerande relation kammar hela tiden noll. 

Berättarjaget berättar att hon alltid håller tiden, men inte när det kommer till känslor. Där blir hon aldrig klar. Hon får ofta höra saker som ”Jag trodde att du hade släppt det där!” och ”Tänker du på det fortfarande!?”. Själv fungerar jag lite på samma sätt och det är intressant det där, vissa kan släppa saker meddetsamma medan andra bär runt på dem länge, ibland kanske hela livet. Det är just det där, att släppa taget samtidigt som en längtar efter det motsatta. Längtan efter att få spela roll. 

Kan en förlora något en aldrig har haft, en aldrig har fått? funderar jag på när jag läser boken. Det finns ett kapitel i boken som handlar om Solvalla, berättarjaget har slitit för att verkligen få träffa sin pappa när han nu är på besök i Stockholm, de kommer överens om att ses men när hon väl kommer till Solvalla stänger pappan av mobilen, det som ledde till klösmärken på spjälsängen, något som beskrevs i Dina ryggar luktade så gott, fortsätter i vuxen ålder. Föräldrar som inte bryr sig, som vänder sig bort. Det kanske fungerar att ses ibland, när det är bekvämt för dem, när det är på deras villkor, men inte annars. Åsa Grennvall har i flera av sina böcker visat att även om det är på ett visst sätt för de allra flesta så är det inte så för alla och det är så viktigt att komma ihåg det, att ta in det. Även i det självklara finns fläckar som är så viktiga att se. Det är en både berörande och fantastisk bok. 

Boken går att köpa på bland annat Adlibris, Bokus eller från förlaget Syster förlag.