Robin Ess - SUPERNOVA 2037

Robin Ess från Göteborg är aktuell med albumet SUPERNOVA 2037. Han har tidigare släppt flera singlar, två EP:s och debutalbumet Flowers & Flaws. Jag skulle väl säga att det åtminstone fram till det här albumet har varit mycket av en slags sökande låtar. Jag får känslan att Robin försöker hitta sitt uttryck och sin stil och bli mer bekväm i sin röst och att leva och sjunga ut i den. Så debutalbumet kanske mer ska ses som en samlingsalbum över låtar han dittills spelat in och att den röda tråden var just ett sökande och att bygga sitt eget uttryck. När jag lyssnar på debuten så måste jag säga att jag älskar soundet i Photo booth. Den hade passat fint i en film, med sitt smygande sound, med toner som från en stillsam natt eller från en lägereld. Youllusion är en snygg ordlek och jag gillar känslan i den mycket, hur Robin får melodin att skina och skratta. Hans röst låter utmärkt där. De mer melankoliska Think too much samt Don’t forget about me fungerar också fint och vittnar om att han har både en vass penna och röst att slåss med alla tankar och känslor som lätt faller över en. 

Nya albumet då. Titellåten är verkligen suverän. Den är dansant på ett fantastiskt sätt och om det hade varit lättare att fightas i bruset av alla artister idag som söker utrymme så hade det verkligen blivit en hit för Robin. Jag skulle säga att Crash landing samt About you rör sig bland samma toppar och håller samma klass. Som bonus får vi också en ny version av Don’t Forget about me, här kallad New Story. Den är ett bra bevis på att Robin redan här känner sig tryggare i sitt eget uttryck och sin röst. Jag skulle säga att låten är mycket bättre här och den rör sig också i liknande miljö som titellåten. Mindre avskalat, mer power vilket också märks i Robins röst när han sjunger. Hans samspel med melodin blir bättre och bättre. På Säger vad (Du och jag) sjunger han på svenska och det är välkommet det också. Han får gärna variera språk framöver. Låten har en fin text och en fin melodi som kramar om det ömt och sårbart. Vackert. The door går åt det mer akustiska hållet. Jag tycker att de mer ”bombastiska” låtarna passar Robin bättre, men han sjunger genomgående fint och refrängen är vacker.

Överlag är det här ett album som går i rätt riktning på alla sätt. Jag fastnar inte för allt, men topparna är mycket höga här.

Lyssna här nedan!

Staf - Alla änglar är döda

Foto: Press

Staf gästade bloggen tidigare i år i samband med att singeln Glöm mig var på tapeten. För mig är det ett band som växt till att bli Göteborgs allra bästa band. Det finns många anledningar till det. Svaren finns på bandets andra album Alla änglar är döda. Jag tycker att valet att gå från ett mer punkigt sound till ett mörkare och mer dovt sound är helt rätt och punken finns förstås kvar, i känslan bandet sprider och i energin. Men det är mer neddragna persienner här, mer melankoliska pop-låtar. Som Glöm mig då, en fantastisk singel med en smittsam refräng. Och när man precis börjat lyssna på albumet så möts man av Liv & död. Den mörka rösten i början reciterar Hamlet och när låten väl börjar så är det bland det bästa och mest intensiva jag hört på länge. Jag gillar desperationen i sången här. Jag har svårt att tro att det här inte kommer bli en live-favorit. En av de bästa svenska låtarna jag hört på flera år. Låten är inte så varierad i sig, den är mer av typen som hamrar in en känsla så långt det bara och det passar den smått desperata känslan jävligt bra. Kent sjöng ”Vi ska alla en gång dö”, i Stafs värld heter det ”Vi ska alla en gång spela schack”. Det är snyggt. 

…som idioter bjuder på en slags filosofisk punk. Både Oregano samt Inatt bjuder på fin pop. Jag gillar Inatt lite bättre och melodin som liksom gråter lite lätt mellan orden. Ibland är det svårt att veta vad man ska säga, för de rätta orden finns inte. De orden man faktiskt ville säga kommer aldrig riktigt fram. Det intensiva rabblandet av ord i slutet målar verkligen upp känslan perfekt. Ingen vill va beskriver ett förändrat liv och texten består av flera metaforer som målar upp hur livet har förändrats medan gitarrerna skriker frustrerat, i slutet av låten hinner sången ikapp och de delar frustrationen, försöker sudda bort den genom att skrika bort den. Älven är den mest stilla låten på albumet, Jag fastnar inte helt men låten har mycket nerv i det vaggande landskapet och texten är fantastisk. Att låten sprängs i slutet är också en fantastisk detalj, men låten i stort skulle jag säga är den svagaste här. 

I Amor lyfter det igen med en fantastisk energi. Låten är förhållandevis lång för en popdänga, den klingar in på nästan sex minuter, men det gör verkligen ingenting. Det lär bli ytterligare en live-favorit där publiken lår skråla ”det är inget att ha” gång på gång. Svart klänning är också en energirik låt, även om den bär på en annan slags energi. En mer längtande och bedjande sådan. Avslutande Önskar omöjliga saker är som en programförklaring från bandet och innehåller allt som utgör bandet i dagsläget. Nerv, frustration och desperation. Något stillsamt som plötsligt sprängs i luften. Där och i inledningen Liv & död låter Staf som allra bäst och jag vet någon som vill stå längs fram på alla deras spelningar i Göteborg framöver. Det är ett annat Staf idag än när bandet grundades men på alla punkter är bandet bättre.

Lyssna här nedan!

Mathea Århus - So Very Far

Foto: Martine Faber

Mathea Århus har nu släppt sitt debutalbum So Very Far. Den danske artisten har ett hel skog i sin kropp och i sin röst. Man märker att naturen betyder mycket för henne. Hennes musikaliska språk är något minimalistiskt och liksom vaggar fram en - genom hennes känslor, genom hennes liv. Hon är väldigt bra på att få in livet i hennes musik, det finns en direkthet i hennes uttryck - samtidigt som en mystik kramar om varje låt.

Jag gick på en skogspromenad igår, genom vitsippor som byggt som små vita hus mitt ute i skogen. Såna promenader är som gjorda för Matheas musik, även om musiken i sig känns som gjord för senare kvällspromenader. När kvällen börjat äta upp solstråle för solstråle och man blir lätt melankolisk. Just där är Matheas musik som mest hemma. 

Från den avskalade Yellow tree som inleder albumet till det avslutande spåret Murder song, som bär på en lite rivig och kylig elektronik, så är det ofta fantastiskt fint. Hon använder sig ofta av ordlös sång, på samma sätt som Wilma Holmes ofta gör. Jag skulle säga att bland annat det gör att Matheas röst är det absolut viktigaste instrumentet här, det är den som bär upp låtarna än mer, än högre. Även om pianot exempelvis måste nämnas i vackra Drip drop, samt det ljuva samspelet mellan olika lätta instrument i ljusa låten I remember. Det känns som en glimt av sol mitt i natten. Just melodin bär en vårledig klädsel. Hon har ett fint samarbete med Mads Dahl på albumet som bidrar med extra dynamik till låtarna. 

Heartcrow känns som ett rop från skogen. En sång om att bära på rädslan av att vara nära någon, så istället sätter man som ett staket runt hjärtat - som skydd för det som kan göra ont. Murder song är den låten som mest bryter av från de övriga. Matheas röst är fortfarande i fokus, men det musikaliska landskapet är ett annat. En låt som var som ett slagsmål med det där mörkret som gärna tar över ens liv. När livet känns tungt kan det onekligen kännas som att man blir uppäten av det jobbiga - men låten blir också ett motstånd mot det där, ett ljus som tänds i ens liv och drar med en upp. Wildflowers fortsätter med det som hörs mellan orden. Där mycket av känslan finns i Matheas hummande. Det är lika delar effektfullt och mysigt att höra det. 


Överlag är det ett underbart debutalbum och jag tänker att jag någon gång vill höra Mathea sjunga i en ståtlig kyrka, få höra hennes röst sätta sig i byggnaden. Den sortens akustik tillsammans med hennes nära sånger hade varit rent ut sagt magiskt att få lyssna till.

Lyssna här nedan!

Mia Maria Johansson - Bloss

Oj, kände jag först. Hade jag suttit på en stol så hade jag blåst bort från den. Det finns ett otroligt riv på Mia Maria Johanssons senaste singel Bloss. Mia kokar just nu ihop sitt tredje album. Senaste singeln heter alltså Bloss och det är det andra smakprovet från den kommande skivan. Första singeln ut var To leave you, som släpptes i december förra året. To leave you satte igång flera larm i huvudet och det var en låt som fick hjärtat att rusa fram - på det mest positiva av sätt. Hon släppte även en hemmainspelning av den låten, i ett akustiskt format. Ett snyggt sätt att ge låten en ny kropp med nya perspektiv. 

Mia Maria Johansson har länge imponerat på mig. Jag upptäckte henne på albumet Luft som kom 2023. Jag gick tillbaka till debuten (Slay) och lät mig imponeras även där. Lyssna exempelvis på refrängen i Out of time, som får en att vilja skrika sig ur ens lungor. Eller slutet på The end där varje ord bär en fantastisk kraft. 

På andra albumet Luft så återkommer jag ofta till Sorg på ett dansgolv. En låt att skrika med till samtidigt som man dansar sig fram genom natten. Det finns något ursinnigt och nervigt i Mias musik och jag kan inte låta bli att fastna. 

Nya Bloss gästas av Hanna Winberg från Nära Döden. Vi möts av ett fantastisk trumspel där basen och trummorna verkligen kraschar in i varandra på ett underbart sätt. Tillsammans med Mia och Hannas röster så har vi en riktig vår-banger. För mig präglas låten av vänskap samt den där känslan att man inte behöver vara något för att få leva och finnas till - det blir inget av oss - men vi lever på ändå. Och det är väldigt härligt att höra. En fantastisk singel som jag kommer lyssna på mycket under året.

Lyssna här nedan!

Anna Bodotter - Benådad

Foto: Julian Berglund

Jag har alltid gillat Anna Bodotters texter. De reflekterar på ett vackert sätt och ofta bär orden drömska och poetiska kläder - eller rättare sagt så är ofta musiken klädd i drömmar och texten klädd i poesi. Anna har berört mig i låtar som Fortfarande ganska unga samt Barndomens gudar. Många av låtarna har spekulerat kring ensamhet, som i Så länge hjärtat slår där hon sjöng om att ensamhet är något man måste lära sig, att drömmar om att köpa hus blev till ett ensamt liv längs Gröna linjen i Stockholm. Hon har skrivit om det på ett berörande sätt och hennes sång påminner ofta om Anna Järvinens, som spunnen ur drömmar. Det är svårt att uppfatta varje ord, men lätt att uppfatta varje känsla hon förmedlar. 

Nya singeln heter Benånad och rör sig också kring tankar om ensamhet. Många känner sig utlämnade och många delar av samhället försöker få en att tänka att man ska klara allt själv, fast pengarna inte räcker, fast täcket och ensamheten är lika högt uppdragna. Trots att elräkningen visar på många ensamma nätter och slutar i ekonomiskt haveri. I det livet söker vi mening och gemenskap och Anna påminner om att vi har en arm här, ett samtal där, en kram överallt när vi behöver. Vi kan klara det men vi behöver inte klara allt på egen hand. 

Det är som ofta en elektronisk grund hos Anna även om jag uppfattar elektroniken som mer rivig här, texten beskriver när livet sipprar ut samtidigt som den påminner om att vi har varandra. Kontraster och att faktiskt se människor. Det är en väldigt fin singel från Anna.

Lyssna här nedan!

Johanna Frostling - Med natten som segel

Foto: Press

Jag bodde i Stockholm i början av mitt liv som 20-åring. Allt var stort och jävligt häftigt för mig som bara levt i Kalmar fram tills dess. Jag kände mig dock ensam under mina år där och ensamheten saknade balkong, saknade utsikt och hade ingen riktig plats i katalogen. Jag tycker att Stockholm är en fantastisk stad men jag tror inte att jag riktigt kunde fylla Stockholms kostym där och då. 

Nu när Johanna Frostling är här med sitt debutalbum Med natten som segel så tar hon mig med till Stockholm igen och hon låter fler berättelser höras. De vars berättelser och liv det sällan pratas om, men som är en självklar del av stadsbilden. Jag har skrivit det tidigare men Johanna tittar inte bara mot människor när hon skriver om dem, hon ser dem verkligen och ger deras berättelser och liv förstoringsglas. Rök genom ventilationen kan vara något väldigt jobbigt, men också ett tecken på att en ensam granne fortfarande lever. 

Hur ofta tänker du på avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av, frågar sig Johanna i en låt om ett nytt Stockholm, om en plats där världen en gång började men där nu ”vanliga” människor inte har någon möjlighet att bo. Broar ses ofta som en mötesplats, en möjlighet men här blir Guldbron en slags symbol för en förändrad stad. En kostym, förvisso utan hål nuförtiden, men som inte känns levande på samma sätt. Bye bye Slussen är en fantastisk inledning på albumet. 

Klassperspektivet fortsätter i den mer rockiga Brommamamma. Den har ett härligt sound och efter att den tagit slut sätter jag på play igen. Till min granne fortsätter att vara bland det finaste du kan höra i år, det är en text som fattar händer, som faktiskt frågar hur läget är - på riktigt. Den är ett levande ljus och något som faktiskt bränner till på riktigt. Död snö behandlar de som mest vill ha någon för sakens skull och den innehåller den fantastiska raden ”plötsligt har du tröttnat på att va ett element i hennes säng.” Låt mig besjunga dig nu tar oss med till Allsång på Skansen fast utan att visa upp enbart de vackra fasaderna och utsikten mot vattnet, här synas även de chockhöjda hyrorna och de som kanske inte sjunger allsång med kändisar men är en självklar del av Stockholm ändå. Jag älskar hur texten känns så impulsiv när Johanna sjunger den. Som om hon går på promenad genom stan och berättar om allt hon tänker på. Hon ser de vackra fasaderna liksom dubbelmoralen. En blandning av sött och salt onekligen. 

Båtar (med natten som segel) är en av mina favoritlåtar de senaste åren. ”Hur stänger man dörren till öppet hav” är en rad som jag vill tatuera över mina drömmar. Det är en perfekt poplåt om att ha svårt att få ro i en relation och ständigt söka efter stormarna, för relationerna känns som en otrygg provanställning. Man kan liksom inte riktigt omfamna tryggheten utan det är lättare att lägga armarna runt stormen. Blomma i city samt Rosa drömmar sänker farten något. Författaren Stig Larssons favorithak Rosa drömmar besöks i den sistnämnda låten. Johanna sjunger ”Vi blir aldrig som dom som hittar hit i sömnen” över ett stillsamt och betraktande landskap. Väldigt fint. Avslutande Stolta stad låter mer rå igen men blir också en fin avslutning. 

En avslutning på vad? Det är både ett album, en samhällsbetraktelse, en promenad genom det vi ofta lägger märker till men sällan ser. Johanna gör det och gör till både rå och stämningsfull popmusik. Jag sätter på Båtar (med natten som segel) igen. Högsta volym och världen där utanför smulas sönder under ett par minuter. Bye bye Slussen återkommer även den gång på gång och jag ska erkänna att jag alldeles för sällan tänker på det där avståndet, men det finns så många andra avstånd som märks mer. Det blir kväll och Till min granne slutar aldrig beröra. Den ofrivilliga ensamheten som verkligen tär, som kan krossa bröstet på vem som helst. Den kraften har den. De tre låtarna är bäst här och Johannas album är möjligen bäst i år. Det kommer bli väldigt väldigt svårt att överträffa detta.

Lyssna här nedan!

Fem album: Levina Storåkern

Foto: Eirik Havnes

Levina Storåkern från band som Diket samt Ævestaden har idag gått solo. Hennes första singel heter Som en snäcka och det är en stillsamt vacker låt. Hon talar till oss och 'refrängen' bär på toner från hennes inre, hennes själsliga dagbok. Texten bär på en rädsla av att försvinna och att bli omfamnad, buren. Önskan kommer ur det mest sårbara och ibland behöver man bara en lång mänsklig kram när livet vänder sig bort från en och får en att fundera över alltings mening. Då behöver man mänsklig närhet för att skrapa bort mörkret och fortsätta att bara få finnas. Den vackra musiken kommunicerar verkligen med texten och bär verkligen låten med varsamma händer. Otroligt vackert. Idag gästar Levina bloggen för att dela med sig av Fem album som inspirerat henne. Hon valde att ha med två inläsningar istället för ett album och där hittar man Youtube-klipp till dessa om man klickar på titeln. Detsamma gäller för albumen, men där är går länkarna till Spotify. 

 

Valkyrien Allstars - Slutte og byne (2020) 

Våren 2020 visste jag att Valkyrien Allstars hade ett nytt album på väg, det hade de haft rätt länge och vi var många som började bli otåliga. Några av låtarna hade de spelat live en stund och vissa andra hade jag fått tjuvlyssna på i form av ofärdiga mixar. Som jag längtade. Först släpptes titelspåret Slutte og byne som singel och jävlar, den gick på repeat. Kombinationen av rap och folk liknade ingenting jag hade hört förut, förutom Valkyrien Allstars själva då, men här drog de det ett steg till. En annan favorit från albumet som släpptes på hösten är Grus og sand, där Erik Sollid sjunger. Jag slutar aldrig imponeras över hur de använder traditionella melodier och kombinerar dem med nya texter, och vilka texter (!!!), det är helt genialt. Tuva Syvertsen är en av mina absolut största förebilder när det kommer till låttexter. 

Två inläsningar: Ola Julén - Orissa & Kerstin Thorvall - Jag är en grön bänk i Paris 

De är inte några album, men jag känner att jag måste nämna dem då de båda varit till stor inspiration för mitt kommande album Månadsvill. Orissa av Ola Julén introducerades jag för under 2020. Jag blev helt tagen av det. Julén skrev precis så som jag ville skriva. Det var en egendomlig upplevelse att hitta till någon som skapat något som var exakt det jag ville närma mig. Snart hittade jag en inläsning av Orissa med Ola Juléns egen röst på YouTube. I starten hör man Sveriges Radios ljudlogga, så jag förstod att den här versionen kom därifrån, även om den inte längre går att hitta på SR:s hemsida. Denna version är ljudlagd i en sorts kollageform, och det var något med det som verkligen tilltalade mig. Hela mitt kommande album är väldigt starkt inspirerat av denna inspelning inklusive hur den är ljudlagd. Jag har mejlat både Sveriges Radio och Kungliga bibliotekets metadatabas, men inte fått svar på vem som gjort ljudläggningen eller vad som ligger bakom den. Vem som har valt musiken, och varför, hur delaktig Julén själv varit när det kommer till det. Sista spåret av mitt kommande album, och det enda spåret som inte innehåller min egen text är en tonsättning av Orissa, jag tänker på den som en avslutande epigraf som ramar in hela albumet.  

Kerstin Thorvall är också en av mina absoluta favoritförfattare och jag tycker mycket om inläsningarna hon gjort av sina egna romaner. Hon läser på ett så intensivt sätt, och om man kollar andras kommentarer inne på ljudbokstjänster är det många som tycker att det blir för intensivt, och hellre vill ha en mer neutral och långsammare inläsning. Men jag älskar hennes intensitet. I inläsningen av hennes diktsamling Jag är en grön bänk i Paris, som är skitbra inläst, förekommer det även små mellanspel på gitarr och piano. Återigen, det är något med det där som verkligen tilltalade mig. Trots mejlande med både Albert Bonniers Förlag och Arkivet för Näringslivshistoria har jag inte fått svar på vad det är för musik, vem som spelar eller vad som är bakgrunden till formatet med dessa små mellanspel. Men jag upplever att musiken både lyfter texten och ibland fungerar som neutraliserande kaffebönor, och det där, hur musiken, fast den är enkel, påverkar texten går jag igång på. 

Nino Ramsby & Martin Hederos - Visorna (2004) 

Först och främst är det extremt bra låtar på albumet - låtar från flera av Sveriges bästa låtskrivare: Barbro Hörberg, Eva Dahlgren, Cornelis Vreeswijk med flera. Arrangemangen är avskalade. Samspelet mellan Martin Hederos och Nino Ramsby är så jävla bra, det känns så lyhört. Och så sjungs texterna med en helt otrolig närvaro, en ovanlig närvaro. Jag brukar inte gilla covers och nytolkningar av andras låtar. Men fy fan vad jag älskar den här skivan. Det är något i just närvaron och det avskalade i detta album som inspirerar mig. 

Helga Myhr - Natten veller seg ut (2019) 

När det här albumet kom hade jag redan lyssnat mycket på Helga Myhr genom hennes projekt Morgonrode och Kvedarkvintetten, och vi hade studerat tillsammans på Norges Musikkhøgskole. Jag visste att hon var skitbra på att sjunga och helt amazing på att spela. Ändå blev jag alldeles tagen på sängen av hennes soloalbum. Jag var inte alls beredd. Du skal ikkje døren stenge och Nu rinner frem en deilig sommer är två favoriter från albumet. Jag älskar hur Helga Myhr arbetar med alla de olika ljud hon kan få fram från hardingfelan, hur hon bygger upp spänning - och för mig var detta album en viktig ögonöppnare: shit, så här kan man också ackompanjera sig själv. 

Martin Langlie - Østerstaus (2019) 

Vad är inte att älska med den här EP:n? Det har varit min mest lyssnade utgivning flera år i rad. Det är inte alldeles enkelt för mig att sätta fingret på vad det är jag älskar så mycket med den, men jag tror att det handlar om stämningen - i både musiken och texten. Det är inte särskilt mycket text i låtarna, men tillsammans med musiken säger den ändå otroligt mycket. Det är mörkt och tungt, och det finns en sorts "nu skiter jag i detta pisset och drar vidare, jag är färdig med detta"-stämning genom hela albumet. Som en revansch kanske, men inte riktigt ändå. Något med det där tilltalar mig som bara den. Attityden. Hur musiken förstärker texten.

/ Levina Storåkern 

Lyssna på Som en snäcka här nedan!