måndag 15 januari 2018

Mäbe - När rösten i radion sa hans namn


Jag har alltid sett Mäbes musik som ett sökande, en resa utan givet mål, men som är väldigt intressant att följa. Tågspåren på omslaget passar fint. Förra gången vi hörde från Mäbe var det genom singlarna Varje kväll nånstans och I skuggan utav tornet. Nu är EP:n När rösten i radion sa hans namn här. Naturligtvis hittar vi båda singlarna här och även fem nya spår. Jag gillar Mäbe bäst när insidan tillåts explodera, när det privata tillåts krypa närmare och närmare, som i Pannkakskungen från albumet Mot Ingenstans och Överallt. När rösten, texten, orden talar högre än musiken. Som i inledande Poetens död. Då. Den ger mig samma känsla som i Pannkakskungen. Mäbe är bra på att berätta historier, oavsett om de hänt på riktigt eller inte så berör de in på djupet. 

Texterna är som vanligt välarbetade och jag tycker om när perspektiven vänds och vrids på i Världen uppochner. Världen uppochner är faktiskt en av de bästa låtarna vi fått från Mäbe, enligt mitt tycke. Texten och melodin är på topp. Synd att låten inte lyfts fram än mer, nu är den med som bonuslåt på cd-utgåvan. 

Överlag så är det en stark EP som känns som ett naturligt steg i Mäbes utveckling. I början av karriären tilläts inte Mäbe stå på egna ben, utan skulle hela tiden jämföras med Thåström, det suddas ut allt mer och då är det enklare att bygga vidare på det som är en själv, istället för att hela tiden tvingas motbevisa folk. Om människor fokuserar på det som gör Mäbe unikt så kommer också fler förstå vad det är som gör detta så bra, berättandet om de inre resorna, bort, hem, bara någonstans tillsammans med musiken som både imploderar och exploderar. Lyssna och ta in.

EP:n släpps den 26 januari och kan förbokas på bland annat CDON och Ginza

måndag 8 januari 2018

"Under den välpolerade ytan döljer sig ett mörker i form av en narcissistisk förälder"

Foto: Press

Nu i december släppte Sanne Forslund sin debutroman I mors klor. En bok om familjen Lundeborg där allt, under den välpolerade ytan, inte är som det ska. Här nedan berättar Sanne om boken, om sin uppväxt i Visby och om barndomens drömmar. 

För det första, för den som ännu inte läst den, vill du berätta lite om handlingen i I mors klor
- I mors klor är en roman som kan kännas omskakande och svår att lägga ifrån sig. Den handlar om en tillsynes helt vanlig familj i ett lika vanligt radhus. Men under den välpolerade och dammfria ytan döljer sig ett mörker i form av en narcissistisk förälder. Det påverkar hela familjen som dessutom är belagd med munkavle – allt måste stanna innanför radhusets väggar. 


Hur har responsen varit? 
- För mig som debutant har det känts överväldigande. Det är många som hör av sig och berättar om hur berörda de har blivit när de läst boken, och nästan varje dag möter jag folk som är intresserade, nyfikna och som vill läsa den. 


Hur mycket av ditt eget liv finns i boken? 
- Boken är en blandning av självupplevt, av sådant jag sett hemma hos andra och av händelser som jag fått berättat för mig. Boken har också tagit sina egna vägar ibland och det har gjort skrivandet speciellt roligt. 


När och hur fick du idén till I mors klor
- Svårt att säga, idén har förmodligen legat där i decennier. Det var speciellt en mening som malde i huvudet och så fort jag skrev ner den så var skrivprocessen igång. Det svåra var inte att skriva, det svåra var att skaffa sig tiden att göra det. 

Du växte upp i Visby, hur skulle du beskriva din uppväxt där?  
- Så här i backspegeln ser jag en uppväxt i en idyllisk småstad där allting fanns. Det var gott om barn, vi sprang fritt omkring och gjorde våghalsiga saker som att klättra på ringmuren och smyga i ruiner. Hela tiden fanns närheten till havet. Biltrafiken var sparsam och utan dagens teknik fick man vara ifred för de vuxna, huvudsaken var att man kom hem till måltiderna.  


Vad läste du för slags böcker som barn? 
- Pippi Långstrump, Kulla-Gulla, Polyanna, Fem-böckerna, Bill-böckerna och alla former av hästböcker. 


Minns du vad du hade för drömmar som barn? 
- Vi var några stycken som gärna ville bli artister. The Beatles var förebilderna förstås. 


Vad har du för drömmar nu?

- Istället för drömmar har jag planer. Som att fördjupa det jag prioriterar mest - skrivande, umgänge och naturupplevelser. 

Minns du första gången du kände ”En dag vill jag bli författare?” 
- Nej, just den önskan har inte varit drivkraften, det har snarare varit själva glädjen att få hålla på med ord och språk som drivit mig. Att stå vid datorn och skriva är ett rent nöje, det blir aldrig tråkigt.  


Vad var svårast under arbetet med boken? 
- Förmodligen var det redigeringen. Det är svårt att se sina egna stavfel, upprepningar etc. I ett visst skede måste man be någon annan med ”friska” ögon att läsa. 


Har du något råd till den som själv lever med narcissism inom familjen?

- Misstänker man att någon är narcissist är det bra att ta reda på vad den ”diagnosen” innebär. Att låna böcker i ämnet och få insikt om hur svårt det kan vara att nå fram till en narcissist. Kunskap kan ge förklaringar som gör att man slutar stånga sig blodig. 


Var det din tanke hela tiden att just den här historien skulle bli din debutroman, eller har du haft andra planer? 
- Debutromanen, och även den kommande uppföljaren, innehåller båda historier som länge velat komma ner på pränt. 


Vad hoppas du läsaren ska känna när den läser I mors klor? 
- Igenkänning. Förståelse för varför man aldrig nådde fram till den där viktiga personen. Eller varför man drabbats av olika symtom som till exempel ätstörningar. Men viktigast av allt är kanske igenkänning hos oss själva - har jag också liknande drag som bokens huvudperson?  


Vilket är ditt bästa minne, kopplat till en bok? 
- När jag var barn och min mamma läste högt ur Edgar Rice Burroughs böcker om Tarzan för mig. De innehöll allt man kunde önska sig.  


Hur skulle du sammanfatta ditt 2017 om du blickar tillbaka?
- 2017 har varit året när jag målmedvetet arbetade för att ge ut min debutroman. Känslan av att ha gått i mål var överväldigande när jag i november stod och signerade på mitt eget releaseparty.

Min plan är att besöka Visby för första gången i sommar, något tips på en plats jag inte får missa?  
- Om frågan gällt hela Gotland hade jag fått skriva en bok till. Även Visby har oerhört mycket att erbjuda, men måste jag välja får det bli ringmuren. Då får man vara med om en medeltida vandring i 3,5 km och samtidigt uppleva Visby av idag.  


Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 

- Av de tio vackraste orden jag vet väljer jag natur, det står för både inre och yttre upplevelser.

En kan köpa I mors klor på bland annat Bokus och Adlibris

söndag 24 december 2017

"I cannot understand why right-wing idiots get more and more accepted by the societies"

Foto: ONUK/Bernhard Schmitt

Det tyska darkwave-bandet I-M-R är en fin följetong på bloggen. Den förra skivan, InOutSide, släpptes 2015 och innehöll den fantastiska All about us. Nu är bandet tillbaka och har i dagarna släppt skiva nummer tre i ordningen, 25.20.15. Här nedan går sångaren Ralf Jesek igenom skivan, låt för låt. 

After All 
- Our opener. And a further "this will be our last album" statement. Enriched by some phrases from the outside. Condensed: start to grow up! 

Another Day 
- A song about the moment when you realize that something was not like you thought it would be, when reality shatters your imagination. And when another person is involved, who sees it in a different way, then times could get quite hard. Fortunately we could win Annette Kosakowski again to play accordion on this song, because its sound adds a slight desperate tone to it - in any case for me. 

Bluff 
- What would you do if you would notice that someone, who has your fate in her/his hands, starts to lose contact? For example you threaten her/him to show her/him up or to stop following her/him. And that is where the song title comes into play. I noticed that such statements are nothing than idle threats - most of the time. We definitely have a predisposition to hand over responsibility to other persons or institutions. And we hesitate to change this state even if it is time to do it. It is so much easier to source out decisions and criticize/comment them afterwards. 

Nothing Left 
- A song about increasing alienation and the inability to stop it. 

Cuts 
- About an amicable separation. A sad moment of course, but also a wonderful one, because there is no hurt in it. Both know that they have tried their best, but it does not work anymore, so it is time to finish it. Life could be so easy... if it would be so easy... 

Marlo 
- A little melody that came to my mind while I was working on Dedicated. I could not think of it as a real song, but its slight medieval approach was quite nice. So it ended up as a short instrumental.

Seven Days 
- About the inability to express your feelings. 

Like No Other 
- Disappointed by some good advice. 

Done Anything 
- A song about missed opportunities. One of these threads in my life... 

A Place Like This 
- Another song about the importance of individuality, supported by Nicole Rellum of Derrière Le Miroir. We are strewn with commercials and role models, so-called influencers tell us what we have to need, what we have to buy and how we have to be. And we should do something against all these manipulations. Even if it could become unpleasant. First I wanted the lyrics to be more, let's say, subversive, but I could not find a satisfying way to implement it. Obviously I am the wrong person for revolution songs. 

She Said 
- Not really a duet with the Greek musician Kriistal Ann, in fact a song with assigned parts. Sometimes you need someone to broaden your mind, to break up your routines - whatever the new direction will be. 

Alone 
- Kai Kampmann of Derrière Le Miroir on bass and I think this song is the rockiest one we have done so far. The idea was to make it sound a bit like a Goth demo from the nineties. And this also included the lyrics. So you find keywords like dead, dark or die in it. In the end it is about the insight that you often have to overcome the past to see the truth. Surely a truism, but... 

DoDoDo 
- The political development in Europe is really scary. I cannot understand why nationalists, chauvinists and right-wing idiots get more and more accepted by the societies. I fear there will be a bad awakening when we just act as bystanders. 

Dedicated 
- A little song about the impervious mystery of love. Dedicated to my wife. Kitschy, but heartfelt. 

Not The Guy 
- Since we've been making music for quite a while, people tend to overrate us. They think we know a lot about everything and expect clever answers. I know some artists that see themselves in this exposed role and can explain seriously the meaning of life. But we cannot offer that. We are just (almost) ordinary guys with individual opinions and experiences. Do not take us too serious, not everything we say has a deeper meaning, sometimes it is just what it is - no interpretation needed. And to make that fact a bit clearer, we looked for a music style that no one would expect from us. And we found it in a kind of a jazzy tune. We have not done something like this before, so it is no wonder that it became our fav. I can remember Nicole's skeptical glance when I played the song to her and asked if she would like to do some backing vocals. Very funny. 

Masquerade 
- The subject is quite similar to Not The Guy and it is rooted in a conversation I once had with a Goth girl. She explicated what we should change to be in line with the scene and I could only reply "Why?" all the time. I definitely have a problem with people who define themselves mainly through given parameters. This lack of individuality bores me. And that is what we try to say in this song: we do not let us be co-opted by a scene or a person. We are not interested in fitting with any patterns. Full stop. Greatly supported by Stanislav (voice) and Marina (violin) of the wonderful Russian band Stillife.

25.20.15 går att beställa från bland annat CDON

lördag 9 december 2017

"Om man inte vågar blotta sitt hjärta när man gör känslosam musik, vad gör man då ens musik för?"

Foto: Charles Ludvig Sjölander 

Violet Cheri är ett band med hjärtat på utsidan. Stockholmsbandet har nyligen släppt singeln I'll always be alone där melodisk pop och vemod möts i en fin blandning. Här nedan berättar sångaren Daniel Hoff om bandet, drömmar och om att lämna ut sig själv. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Kaos! Nej, men... Violet Cheri är väl ett band som låter hjärtat säga sitt. Texterna är ju rätt dystra. Det finns en grundläggande leda där. En slags hopplöshet som genomsyrar alla texter. Det är inget jag söker mig till, det bara blir så. Musiken däremot, har mycket mer variation tycker jag. Den kan låta gullig, på gränsen till barnslig ibland, men den kontrasten är hela grejen. Det blir mer intressant när man inte är inramad i ett visst "sound", där man hela tiden måste låta på ett visst sätt bara för att. Jag tycker vi har en väldig frihet i vår musik som kanske inte alla har. 

Hur träffades ni? 
- Jag träffade Melker (trummor) på Emmabodafestivalen 2013. Vi var dom enda iklädda svart kostym trots 30-gradigt väder. Kimie (gitarr) var gammal vän med Melker, så när vi drog igång bandet hängde han med på något rep och blev kvar. Simon (gitarr) tror jag att jag tog kontakt med över Facebook och bara "Hej! Jag har ett band. Vill du vara med?”. Robin (bas) var sista pusselbiten. Han kom fram efter ett gig vi hade och var väldigt imponerad. Vi hade visserligen redan en basist då, men vi ville åt olika håll med bandet så det fungerade inte. Robin tog över på bas i augusti 2017. 

När blev det allvar med musiken? 
- Det har alltid varit allvar med musiken. Jag har ju skrivit låtar i kanske tio år, men det var väl först 2015 som Violet Cheri hade en uppsättning som jag kände mig trygg i och vågade öppna upp mig helt för. Visst, nu 2017 är det bättre än någonsin. Vi har aldrig låtit så här bra och vi är bästa vänner. Det är alltid kul att ses. 

Berätta om singeln I’ll always be alone! 
- Det är en låt vars text är väldigt gammal, men som jag aldrig har varit i form att spela in. Jag skrev den efter att jag och min dåvarande tjej hade gått skilda vägar och jag gick ner mig totalt. Låten handlar ju uppenbart om ensamheten efter ett "break-up", men det som inte många vet är att det handlar om en självvald ensamhet. Jag kunde inte se någon morgondag just då och levde ett väldigt självdestruktivt liv. Jag isolerade mig medvetet från omvärlden för jag kunde inte se mig själv lycklig igen med någon annan. Jag ser ju nu i efterhand hur extremt det var att acceptera ett sådant öde i 20-årsåldern, men det var så det kändes och därför existerar I'll Always Be Alone. 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Någon sade en gång att jag oftast skissar själva mallen till låtarna, men att vi färglägger den tillsammans. Det tycker jag är en rätt bra beskrivning. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
- Jag har alltid älskat pop, men att Violet Cheri låter som det låter är nog mycket av en slump faktiskt. Visst, det har alltid funnits en idé bakom allt, men slingor och annat utmärkande i musiken kommer i grund och botten från min okunskap i musikteori. Jag menar, jag kan komma till replokalen och visa något jag kommit på hemma, och de andra bara tittar på varandra och säger "alltså ‘it makes no sense’ att den slingan kommer in där! Det är inte ens rätt taktart". Hade jag inte haft de andra i bandet så skulle det aldrig fungera. De är så mycket mer insatta. Musikaliskt alltså. Jag må komma med grundidén till låtarna men jag är sjukt självkritisk och har svårt att tro på mig själv om inte de andra säger att det jag gjort är bra. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Det absolut bästa som skulle kunna hända är väl att kunna leva på musiken. Det är nog alla musikers största dröm, men det är väl inget vi direkt strävar efter. Vi vill finnas där för andra så som band i vår ungdom fanns där för oss i svåra tider. Det är något värt mer än pengar enligt oss. 

Vad tycker ni att en bra låttext inte får sakna? 
- Det har jag ingen aning om. Vad är en bra låttext egentligen? Är den bra för att den innehåller stora ord? Metaforer eller ens rim? Enligt mig ska den berätta något som författaren tycker är viktigt. Om du känner att texten är bra, då är det så. 

Du, Daniel, skriver bandets texter, som är ganska utlämnande och personliga. Finns det något du känner att du inte skulle kunna skriva om? 
- Nja, inte direkt. Det är hela grejen med Violet Cheri. Att ta upp ämnen som är jobbiga, för jag tycker att mycket musik idag verkar fokusera mer på själva utförandet av musiken än anledningen till varför musiken existerar. Hade vi börjat censurera oss själva skulle vi inte vara samma band. Violet Cheri är vår fristad. Det är den enda platsen där vi får göra exakt som vi vill och ingen kan säga ett skit om det. 

Du har tidigare berättat att du kände dig utsatt som barn, hur har din uppväxt präglat dig som person? 
- Det har gjort mig väldigt cynisk tror jag. Det är nog en rätt naturlig reaktion egentligen, men det har ställt till en massa i mitt privatliv. 

Vad vill ni ge, när ni står på scen? 
- Vi vill ge en show som man inte glömmer bort i första taget. Det finns så många band och artister som är totalt ointressanta live, där skiljer vi oss otroligt mycket från mängden tycker jag. När vi spelar finns ingenting annat än oss själva och vi blir ett med musiken. Visst, det blir oftast väldigt stökigt när vi är ute och spelar, jag har lätt att tappa kontrollen och saker och ting går oftast sönder. Folk kan ju säkert tycka att vi beter oss väldigt oseriöst, men vi tycker tvärtom. Våra låtar handlar om väldigt personliga saker och det är klart att det gör ont att tänka på. På ett sätt fungerar bandet som en terapi för mig då jag kan ventilera mina demoner på scen, men på samma gång kommer man aldrig ifrån dem när man hela tiden sjunger om dem. Men om man inte vågar blotta sitt hjärta när man gör känslosam musik, vad gör man då ens musik för? 

Ni bor alla i Stockholm, vad gillar ni mest med stan? 
- Vi är väl rätt mycket outsiders men vi älskar Stockholm, dock är det rätt deppigt med musikscenen. Känslan är att man i princip ska vara glad ifall man slipper betala för att spela live. Det finns för få bra spelställen i förhållande till band, och de flesta uppskattar inte livemusik på samma sätt som i många andra städer. 

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Bandet tar väldigt mycket energi, så om vi ses utanför Violet Cheri brukar vi försöka tänka på annat. Vi brukar hänga på Hemma Hos Fanny, Popklubb, eller Panda 2.0 när dom väl har klubbar. Annars ses vi väl bara över några öl på Spisen i Svedmyra eller gamla Dovas på Hornsgatan. 

Er sista spelning i år blev på Scalateatern. Hur var spelningen? 
- Det var en bra kväll, vi var nöjda. Det är alltid kul att gigga med Pelle Adlén och det var en skön lokal med många fina människor. Jag råkade langa ett mickstativ på en i publiken, men han tog det bra! 

Snart nytt år, vad hoppas ni på av 2018? 
- Vi vill ut från stan, spela mer! Några krokar är ute och vi har snackat lite med Pelle och hans band om att åka runt lite ihop, vi får se vad som händer. Vi har massvis med grymma låtar så det vore kul att spela in mer, men då ska det ske med rätt personer i rätt studio. Vi går ju in för det här 100% och då vill vi att det vi gör ska spegla det. Detta är bara början för Violet Cheri!

Lyssna på I'll always be alone här nedan!

torsdag 7 december 2017

söndag 3 december 2017

"Like a shot of cocaine straight to the heart and gut"

Foto: Eliza Soros

Sångerskan Lizzy Plapinger har tagit en paus från MS MR och är nu aktuell med soloprojektet LPX. Första singeln Tightrope släpptes i januari, den följdes upp av Tremble och nu är tredje singeln Slide här. Här nedan berättar Lizzy om LPX. 

What does Slide mean to you? 
- Slide is euphoric agony in a bottle. It’s a tortured love song, equal parts anger, disbelief, passion and infatuation. It only hurts this much because it was that good. A double edged sword that keeps on digging, it's an explosive and fragile combination that feels perfectly emphasized and echoed by the pulsating energy of the songs production.

How would you describe the forthcoming EP? 
- Very high octane - like a shot of cocaine straight to the heart and gut. It’s aggressive but still emotional and vulnerable. I’m really proud of how powerful and assertive it is while still being delicate in unexpected ways. 

How has this project been different from MS MR? 
- LPX is a very different beast to MS MR. It’s rooted in punk and rock and indie, all the bands I grew up listening to like the Yeah Yeah Yeahs, Le Tigre, Tv on the Radio, Bloc Party, The Cardigans and more recently War on Drugs, NIN, The Horrors. I want to live at the crux where pop and alternative meet. LPX is about being a bold, wild, assertive and sensitive thing all while playing with expectations of alternative music. 

Any plans coming to Sweden with your solo project? 
- No plans of yet but I hope sooner than later! I’m self funding and self releasing LPX so it’s hard touring without a label to provide tour support but playing live is what this project is all about. If you get a chance to come to a show, do! These songs were written to be played live and it’s a super high energy and wild experience. 

What’s coming up next? 
- I’m really excited to be releasing my debut EP, Bolt in the Blue, January 12th 2018 - so stay tuned!

Lyssna på Slide här nedan! 

fredag 1 december 2017

"Roten till väldigt mycket olycka i världen är på grund av att vi jämför oss för mycket med varandra"

Foto: Press

Senast jag intervjuade den oerhört trevliga mångsysslaren Eddie Wheeler var hösten 2014. Då var han aktuell med tre singlar på svenska. Nu är Eddie aktuell med Ep:n Love, Live, Repeat som släpps den 8 december. Här berättar han om mörkret som präglar skivan, om tillgänglighet och om hur musikbranchen har förändrats. 

Din nya singel heter Burn it. Vad är för en låt? 
- Burn it är en ganska enkel låt. Ville testa att göra en låt så enkel som möjligt för att få varje liten nyans att bli större och märkas mer. Så jag skrev en enkel text och försökte ha en så enkel produktion som möjligt. Låten handlar om att ibland är det ingen idé att laga något som gått sönder för 1000e gången. Ibland måste man reboota, starta om på nytt. Bränna ner skogen och låta den nya växa upp. Känns som något som är ganska aktuellt nu med tanke på all politik och galenskap i världen. 

På kommande Ep:n har jag fastnat mycket för True love is dead, vill du berätta lite om texten till den?  
- Kul att du gillar den. Den är min favorit också. True love is dead handlar om att befinna sig i en livskris och vakna upp. Typ som Nemo i Matrix när han tar pillret. Hela vår västerländska civilisation har befunnit sig vid en ändhållplats ganska länge. Mycket av det vi gjort och hur vi lever är ohållbart men vi har blundat i 20-30 år för detta faktum. Nu befinner vi oss vid en position där man inte kan blunda mer. Så jag ville skriva en låt om det. Men för att inte bli för uppenbart pretto i texten skrev jag låten ur ett kärleksperspektiv. Hur man inser man nått en ände och måste välja ett nytt sätta att leva. 

Det känns som en ganska mörk Ep och jag tolkar det som att det handlar både om personligt mörker och att samhället går åt fel håll, ligger det något i den tolkningen? 
- Ja, den är absolut det mörkaste jag gjort. Men inte mörkt på det viset att det inte finns hopp. Utan mer mörkt och elände som vi måste hitta ett sätt att ta oss ur. 

Under året har du turnerat en del med Glenn Udéhn och Richard Selin och du har nämnt att du trivs så bra att vara ute på turné med dem. Hur kompletterar ni varandra som personer? 
- Alltså, vi är bästa teamet. Glenn gillar inte att äta och Richard gillar ha det sjukt varmt precis som jag! Så vi passar toppen tillsammans. Jag brukar alltid ställa AC:n på högsta inställningen när jag checkar in på ett hotellrum. Även när jag turnerade i Australien och det var 40 grader varmt ute. Trodde jag var ensam i världen om det, sen möter jag dessa snubbar. Hur stora är oddsen? 

I april spelade du på Jazzhuset som stängdes ner för gott i maj. Vad är ditt bästa minne därifrån? 
- Oj oj oj. Helt omöjligt att säga. Har så fruktansvärt många minnen därifrån och många lämpar sig inte i tryck. Men jag är nog mest glad att jag är så pass ”gammal” att jag fick vara med i några år då Jazzhuset verkligen blommade i underground-Göteborg. När Soundtrack, Bad Cash och Broder Daniel festade backstage. Men det var inte personerna i sig som var det häftiga utan hur liten kärna av band som fanns då och alla kände varandra. Idag är musikscenen så urvattnad och det finns inte samma sammanhållning. Det saknar jag jättemycket. 

Generellt så lyssnar ju många på musik på ett annat sätt idag, vilket bland annat har lett till att live-scenerna har minskat, hur ser du på den utvecklingen? Går det att vända på den? 
- Vilken bra fråga. Jag vet inte. Jag tror kanske det är bra att musikindustrin får en liten svacka. Så får man starta om hela skiten på nytt. Problemet är inte pengarna som har försvunnit i branschen, pengar finns fortfarande men problemet är att det är börsen och investmentbolag som bestämmer hur musikbranschen ser ut. Det finns inte så många musikälskare som ger ut musik bland de större bolagen. Allt är bara profit och det har gjort musikindustrin förutsägbar och tråkig och då drar folk. Det finns andra mer spännande saker att göra än att se på artister som härmar artister som i sin tur härmar artister. 

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Jag vet inte riktigt. Jag gillar fysiska skivor men det är ju smidigt med digitalt. Svårt att svara på. 

Vilka är dina favoritomslag, topp 3? 
- Oj, svårt. Kanske 1. Scott Walker – Tilt. Är det tuppar som slåss på omslaget? 
2. David Bowie – Low. Fantastiska färger, Bowie ser så cool ut. Som en galjonsfigur på ett skepp. Fantastiskt omslag.
3. Ratmilk – Give me that. En muspojk och en cool tjej. Allt världen behöver. Love it

Foto: Press

Du arbetar mycket för tillgänglighet, vad skulle du säga är sämst med Göteborg och samhället i stort ur ett tillgänglighets-perspektiv?
- Problemet är helt enkelt att det är svårt att dra på event om man har tex. rullstol. Det finns liksom 100 platser på Ullevi som tar typ 50.000 pers. Om man skulle se hur många som faktiskt sitter i rullstol i Sverige och bygga platser efter det så skulle det finnas kanske 300-500 platser. Och när man väl får en rullstolsplats så får man aldrig ha med sig kompisar eller så pga. regler. En polare i rullstol skulle gå med sina barn på Disney on ice, men de fick inte sitta med honom utan på andra sidan arenan med massa främlingar för de kunde inte räknas som assistenter. Skulle dra och se en konsert med ett band på en av de större ställena i Göteborg. De har bara två rullstolsplatser. Båda var sålda så jag fick ingen biljett trots att 45% av ordinarie sittbiljetter fanns kvar. Det är lite frustrerande. 

Senast vi pratade så nämnde du att du håller på med en bok, och nu verkar det som att den är på gång? 
- Alltså den där boken. Jag skriver lite då och då, har för många järn i elden så jag hinner aldrig få klart den eller så kanske jag inte vågar skriva klart den undermedvetet. Men den kommer. Men det tar nog säkert ett år till tyvärr. 

Vad är roligast respektive svårast under arbetet med boken? 
- Det roligaste är att bara skriva. Ibland hittar man den där berättarrösten och allt flyter på så fint, då är att skriva det roligaste som finns tycker jag. Oftast sitter jag med en rykande kopp te och stirrar på en vit sida dock. 

Har du själv någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Har så otroligt många men skulle nog kanske säga Per Hagmans samling Cigarett, pool, volt tillhör något av de bästa som har skrivits på svenska. Per Hagman är ett sant geni. Det är både en bra story och det vackraste språk man kan tänka sig trots att boken handlar om ”smuts” och ”synd”. 

Finns det någon speciell person som påverkat dig som person och som artist? 
- Mina föräldrar. De är helt otroliga. Alla säger det, inte bara jag. Har aldrig träffat så glada och positiva människor som dom. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Roten till väldigt mycket olycka i världen är på grund av att vi jämför oss för mycket med varandra. Med sociala medier är det lättare att jämföra sig med andra och inget gott kommer av det. Jämför dig med dig själv istället för då ser du verkligen fantastiska framsteg. Det kommer alltid finnas andra som är bättre men som har andra förutsättningar så skit i dem. På riktigt. 

Vad skulle säga att du mår bäst av? 
- Att få vara kreativ och av att skapa. 

Vad får dig att skratta? 
- Smart och riktigt udda humor, gärna med brittisk touch. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 
- Nagellackborttagningsmedelsradioreklam! Ett fantastiskt ord, eller hur?

Lyssna på Burn it här nedan!