 |
| Foto: Press |
Idag gästas bloggen av bandet Konflikten som berättar om ett musikminne!
Det är juli och vi är on the road, på väg från Göteborg till Skåne för att spela för sommarkursdeltagarna på Fridhems Folkhögskola. Allt har rullat på (bokstavligt talat) och E6:an bjuder som vanligt på lika mängd lastbilar som fartdårar, men i Konflikten-bilen är allt prima. Så småningom börjar dock kaffesuget göra sig påmint och vi stannar till vid närmsta bensinmack. Där, någonstans mellan Falkenberg och Falkenberg, får Karin och Amanda koffeinkicken de så desperat behövde och vi sätter oss åter i hyrbilen redo för fortsatt färd.
Denna gång hinner vi dock inte längre än ca. 200 meter ut på motorvägen innan bilen har tröttnat på de stissiga koffeindrickarna och börjar göra revolt. Motorlampan lyser ilsket och för varje meter verkar bilen rycka oss otåligt åt olika håll som en angsty teen. Amanda bromsar in samtidigt som hon slår på varningsblinkers. Där står vi nu, i en vägren någonstans mellan Falkenberg och Falkenberg, med varningstriangeln utställd och en panikslagen Lindis som förtvivlat försöker nå biluthyrarna.
Som om det inte vore nog börjar i samma stund blodet forsa ur Amandas näsa. Eftersom det inte finns något papper i sikte letar Karin fram en tampong som Amanda får använda för att försöka stoppa blodflödet. Livet som turnerande musiker har aldrig känts så glamoröst.
Efter att ha pratat med servicecentralen har vi fått alternativen 1. Vända tillbaka till Göteborg för att få en ny bil men då missa soundcheck och eventuellt också spelningen, 2. Fortsätta och hoppas på det bästa. Vi fortsätter. Allt för konsten. Med hotet om att bli utbytt verkar bilen ha bestämt sig för att fortsätta framåt en bit till trots allt och vi tar oss sakta men säkert fram längs vägen, nu med en stressad Lindis vid ratten och en blödande Amanda bredvid. Efter ännu ett stopp och telefonsamtal rullar vi mirakulöst in på parkeringen utanför folkhögskolan.
Som tur var hade mödan inte varit förgäves. Vi får ett fantastiskt bemötande av personalen, grillbuffé i solnedgången och när klockan slår halv nio börjar vi en otroligt rolig spelning på skolans innergård. Vackra ljusslingor i olika färger lyser upp publiken och ljudet som studsar mellan husen får det att kännas som att vi står i en arena och sjunger. Tack Fridhem.
Morgonen efter är det dags att återvända till Göteborg. Något skeptiska sätter vi oss åter i vår angsty teen-bil. Inte helt överraskande tar vi oss endast ca. 1 km innan den åter bestämmer sig för att skaka som ett skrämt marsvin. Den här gången så kraftigt att vi inte vågar köra vidare. Vi vänder vid närmaste bondgård och kör tillbaka in i Svalöv centrum där vi innan avfärd hade sett en bilmack med tillhörande servicestation. Osmidigt kör vi in på parkeringen, lägger i handbromsen och andas inte ut förrän vi lämnat över nycklarna till personalen som ska undersöka problemet.
Efter en timme eller två av väntan i gräset utanför macken ser vi den lilla djävulen “glida” ut genom garageporten och vi möter en av mekanikerna för att se vad som har hänt. Av en inte så trevlig medelålders man får vi mansplainat för oss att vi har kört med handbromsen i, eftersom vi uppenbarligen inte har förstått att den moderna bilen har en handbroms vid fötterna. Vi försöker förklara att vi la i handbromsen när vi parkerade utanför macken och att det är de, inte vi, som kört med den i, men de är övertygade om motsatsen och efter att ha lärt oss hur en kör bil vinkar de iväg oss. Smått oroliga och inte klokare på vad som är fel, börjar vi försiktigt köra hemåt. Bilen verkar ha bråkat klart och när vi lämnar in den ber personalen hemskt mycket om ursäkt för all problematik.
Låt oss nu hoppa fram två år i tiden när det är dags att återvända till Fridhems folkhögskola för en liknande spelning. Vi hämtar upp hyrbilen på det gamla vanliga stället - som vi aldrig annars har problem med - men hinner inte längre än en bit ut på motorvägen innan motorlampan börjar lysa även på denna bil! Vi har dock lärt oss av våra misstag och denna gång vänder vi direkt. Som tur är har vi lite extra tid att vänta denna gång, utan risk för att missa soundcheck, och en timme senare åker vi därifrån med en icke-problematisk bil som smidigt tar oss hela vägen till Svalöv. Och Amandas näsa förblir näsblodsfri hela vägen.
Det var vår bilhistoria. Tack för oss.
/ Konflikten
En kan följa Konflikten på Facebook här. Här nedan kan en lyssna på senaste singeln Action.
Oskar, din hjärnas lagringsutrymme är begränsat på grund av att den innehåller 25 GB skräp. Jag ältar mycket och har nog alltid gjort det. För några år sedan så brukade jag spendera allt längre tid i butikerna jag var i, där fanns ett sammanhang som jag ville vara kvar i, där hemma väntade bara en tom lägenhet och planlöst scrollande. Plus en massa jämförelser. Närsynta personer kan tro att ordinära ting är enhörningar, människor, konst som sticker ut i den grå massan, själv såg jag vänskap där det egentligen inte fanns någon. Det var ett ensamt år. Jag träffade folk på stan och vi avslutade alltid med att ”det vore fint att ses snart”, så sa vi även andra gången vi gick in i varandra. Och tredje. Bekanta skrev på sociala medier om det fanns någon som skulle vilja dricka vin med dem, gå på konserter med dem, bara hänga med dem. Jag var ofta intresserad men tänkte att de bara skulle tycka att det var jobbigt om jag skrev att jag ville. Förmodligen hade de inte tyckt att det var jobbigt, men det var så det kändes. Jag kände mig sur och avmagnetiserad. Kortköpen gick igenom, men jag gick inte igenom. Ingens dörrar i alla fall, förutom min egen och jobbets.
Ibland vill en bara ha bråttom någonstans, för att det finns så mycket att hinna med, så många att träffa, men det året hade jag inte bråttom någonstans.
Ibland behöver en bli uppmärksammad på att en finns, ibland behöver en att ens röst landar någonstans, snarare än bara studsar fram och tillbaka, utan någonstans att ta vägen.
Jag skulle tagga alla vänner som gjort det året till något alldeles särskilt, men i årssammanfattningarna hade jag ingen att tagga. Det var bara en period, helt plötsligt kom nya relationer, livet tuffade på någorlunda igen, men det är ändå lätt att älta och fundera över varför vissa relationer aldrig höll, fast de var bland de finaste jag haft medan de pågick. Plötsligt rann de bara ut i sanden. Ända tills vi sågs på stan igen och konstaterade att vi måste ses snart. Men det gjorde vi inte.
 |
| Foto: Press |
Idag gästas bloggen av Frida Teresia Svensson, också känd under namnet I Wish I Was A Fish, som berättar om ett musikminne.
Att spela musik är det bästa och värsta jag vet.
Jag vill dela med mig av några av de finaste och fulaste minnena från min turné jag gjorde förra hösten i Danmark, Tyskland och Tjeckien. Jag hade jobbat som en liten iller för att tillsammans med min bokare få ihop allting och jag hade lyckats samla ihop ett helt gäng fina medmusiker som skulle följa med. Hjärtat bultade av spelsug.
Jag hade köpt en knallblå folkvagnsbuss, för att kunna frakta mig, bandet och instrumenten. Med på turnén var till en början min käre far och min fina vän Kajsa som hjälpte till med allt roddande, körande och fixande.
Jag började första spelningen i Danmark som solo-artist, plockade sedan upp en musiker-vän i Hamburg för att göra några spelningar på dou. I Berlin blev vi en trio och slutligen i Prag var vi ett sex-personers band. Under denna tid hade den knallblå bussen gått sönder ett antal gånger. Oftast behövdes den puttas igång och vid ett tillfälle blev den inlämnad för reparation under några dagar vilket resulterade i panik-körande i hyrbil till en festival. Vi spelade på små caféer och barer, en festival mitt ute i skogen, uppe på ett tak, i en trailer-park, klubbar av olika slag, en gammal biograf och allt där emellan. Vi hade även lyckats få bussen inlåst på en parkering med begränsade öppettider vilket ledde till att vi fick spela ihop pengar på en restaurang för att få ihop pengar till en oplanerad övernattning. Och mitt i allt det här fanns musiken, vi människor, alla relationer mellan oss, publiken och så jag då. Fylld av kärlek till musiken, berörd av mötena med publiken, men också så sjukt sliten av att försöka limma ihop alltihopa.
I Prag hade vi alltså blivit sex personer i bandet och vi gav oss iväg i den knallblå bussen för att spela i en liten mindre stad i Tjeckien. Där gick allt fel. Bussen behövdes puttas igång flera gånger under färden. Vi körde fel och vi började bli sena. Väl framme möttes vi av förvirrad personal som inte hade koll på något. Ljudteknikern var inte där och den vegetariska maten visade sig vara fryspizza med salami som de tyckte vi kunde pilla bort. När ljudteknikern väl dök upp var han skitförbannad. Vi försökte starta nån slags soundcheck men inget verkade funka och ljudteknikern blev alltmer otrevlig. Efter lång tid skulle vi äntligen börja spela, trots att ena högtalaren inte gick att få ljud i. Vi hann spela två låtar tror jag, sedan kom en person inrusandes och skrek åt oss att sluta spela. Grannarna hade hotat att ringa polisen för att vi var för högljudda. Vi avslutade kvällen med att sova på gamla mögliga madrasser på scenen vi spelat på då det blivit något fel med vår hotellbokning. Morgonen efter visade sig att vi hade parkerat fel och fått ett sånt där hjullås på ena däcket. Oh, life is good.
Efter att allt löst sig med bussen åkte vi iväg för att få totala motsatsen till upplevelse. Vi åkte bland berg och dalar som i något slags sagolandskap och hamnade tillslut i en liten bergsby där vi skulle spela på ett slott. Vid slottet kom en vaktmästare och mötte oss som kunde varit Hagrids (från Harry Potter) tvillingbror. Han hade den största nyckelknippan jag sett, grymtade som hälsning och öppnade de stora portarna. Vi blev bjudna på hemlagad mat och ljudteknikerna var rena proffsen. Det lät fantastiskt bra och vi fick feeling. Och publiken var fantastisk. Det var som att hela byn kom till spelningen. Såna där finingar som verkligen lyssnar och är närvarande.
Jag älskar och jag hatar att spela musik. Det är så värt och det är så ovärt. Det skaver och det smeker om vartannat. Det får mig att vilja ge upp, det får mig att vilja mer. Och känns gör det. Typ som livet.
/ I Wish I Was A Fish
En kan följa I Wish I Was A Fish på Facebook här. Här nedan kan en lyssna på senaste singeln Truth.
De kysser varandra genom spårvagnsfönstret - Göteborg och Håkan. De fortsätter trots att världen är kall, för i Håkans musik så segrar alltid kärleken. Riktiga livet är ju aldrig som i filmerna och Göteborg är inte riktigt som i Håkans låtar, även om varje gata som Håkan nämner och har nämnt i sina texter blir till platser för fans att besöka, romantisera om, ta bilder vid. Håkans musik får här ett allt större fokus på hans röst, han använder sitt lägre register mer och vågar leka allt mer med rösten.
Förra skivan, Du gamla du fria, var hans klart sämst skiva dittills. Den kändes som ett experiment och samtidigt så tycks skivbolaget Woah Dad handla väldigt mycket om limiterade versioner av det allra mesta, det produktskapandet är inte alltid så vackert, inte alltid så genuint och en börjar undra var lågan finns någonstans, var den kommer ifrån. Sett till det så är nya skivan en explosion, ett stillsamt fyrverkeri på himlen som Nordhemsgatan sägs leda till. Fast vintern knaprar en större del av oss varje dag så får skivan mig främst att tänka på våren, något som blommar ut, en annan stig, inte mot arenor, utan mot öppna landskap.
Nya skivan gästas av Göteborgs Symfoniker och består mestadels av ballader av olika slag. Både pampigt och mer avskalat, långt ifrån rocken och arenorna. Båda sidor nu, en cover på Joni Mitchells Both sides now, återkommer här i en nyinspelning. Förra versionen kändes mer hoppfull, nu kommer tvivlet fram mer. Själv tycker jag att versionen är klart sämre, men här finns annat att snurra hjärtat kring.
Många av texterna på skivan är bland det bästa Håkan skrivit, tänker främst på vackra I dina armar och Mitt hjärta är ett jordskred, där han sjunger ”Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga, men jag ger den sprit och piller, för att den ska tystna”. Den flummiga texten till Vänta tills våren klarar jag mig bättre utan dock - och låten är alldeles för lång. Men bortsett från den, Båda sidor nu och I love you stupid är det fint rakt igenom.
Skivan är inte det bästa Håkan gjort, men den är ett klart steg framåt och jag misstänker att stigen genom Håkans Göteborg kommer vara mindre vildvuxen, mer reflekterande, för även om kärleken vinner till sist så finns tvivlet alltid kvar, och när en står där på toppen, blickar ut över ett fullsatt Ullevi, så är den himlen kanske nådd, men det finns fler himlar att jaga, att gå bort sig i. Alla kanske inte är lika storslagna, inte lika många som drömmer sig dit, men med åren kommer förändringar.
Lyssna på Illusioner här nedan.
Nyheter göms bakom betalväggar, fisken får plast till mat, vi litar på fake news och grannens bordskick är mer idealt. Och Horace Engdahl säger att män passar bättre i akademien, är en privilegierad känns jämställdhet som ett förtryck, så snälla Horace, lämna akademien i tvåhundra knyck. Och marknadshyror passar bra när lönerna pressas ner, mycket vill som alltid behålla mer, och det ryktas att Ulf Kristersson gör skidbackar av osten, med vad värre är, är att han vill öka klassklyftorna i orten. Se upp för samhället! Samhället stängs.
Livet blir inte längre bara för att vi lever det snabbt, skyndar oss igenom känslor och relationer i all möjlig hast. Och vi har allt mer kontakt med digitala kopior, som är som oss själva, men som bara har bra sidor, som alltid är alldeles lagom, med perfekta bordsskick, bra jobb och aldrig ofrivilligt ensamma kvällar och dagar, med kritvita tänder och mätta magar. Visst är det knäckande för självförtroendet att inte vara populär, att inte ha gjort karriär, att inte vara kär. Så här låtsas vi och mår bra, här fortsätter vi tanka sjuka ideal. Jasså, du gömmer dig på toaletten istället för att mingla? Det kryper i skinnet på dig när en myndighet ber dig ringa?
Det är inte hos dig felet ligger, felet ligger i att vi alla förväntas sträva åt samma håll, som om ingenting spelar någon roll, som om alla kan ta hand om sina krukväxter innan de dör en ond bråd död, som om alla på samma sätt kan hantera livets problem, som om alla slipper ångest och oavsett ork alltid kan hantera mer och mer.
Nej, världen behöver bli mer genuin och jag längtar efter nätter då ingen kan somna för att vi skrattar så mycket, där världen kanske inte räddas, men där vi ändå behåller vår tro, på att det är möjligt. Men fortsätter det såhär när jag blir stor, min vän, så lutar det åt att jag gärna vill bli liten igen.
Ghost med Mira Aasma är en av mina mest spelade låtar de senaste åren. Låten, hennes debutsingel, kom i slutet av 2015, är drömsk, mystisk och fantastisk. Miras säregna röst blandat med den både kalla och varma elektroniken har fångat mig sedan dess. Hennes senaste EP Nighttime Memos är en logisk fortsättning. Jag känner igen mig, samtidigt som Mira gärna experimenterar med nya ljud, nya instrument, som en vacker saxofon i Sunday. Jag gillar hennes exprimentlusta och att det finns så mycket att hämta i varje låt.
Mira lättar upp och skalar av i femte och sista låten Moon. Bäst låter det dock i Worries Shoes som växer och växer. På hennes debutalbum sjöng hon en låt på svenska (den vackra Lyckans famn), det är något hon gärna får fortsätta blanda upp de engelska texterna med. Mira Aasma fortsätter i alla fall att vara en av de mest intressanta nya artisterna i Sverige.
Lyssna på Nighttime Memos här nedan!
Jag blundade och dansade mot din hud, du var på väg mot någon annans himmel. En gång var jag ditt hem, din räls över havet. Minns du promenaderna över vattnet, hur vi satte oss över vågorna och pratade?
Du kysste min blick så fort jag tittade på dig.
Minns du hur havet kavlades ut längs din kropp? När hela livet var på topp. Men jag var ingen slutstation, jag var inte ens halvvägs till femtio. Blott röken medan andra brann.
Och idag så hade jag scrollats bort om du bara kunde. Vi är alla på flykt från något, från att vara lyckans mellanhand, från att bara vara röken från de som faktiskt brann.
Du var vägen som ledde mig hem, gatlyktorna som växte igenom mörkret
men lyckan tar alltid fram en pistol och skjuter mig i huvudet
när jag minst anar det.
Och idag så hade jag scrollats bort om du bara kunde. Vi är alla på flykt från något, från att vara lyckans mellanhand, från att bara vara röken från de som faktiskt brann. Men du vet att lyckan alltid tar fram en pistol och skjuter dig i huvudet
när du minst anar det.
