fredag 26 augusti 2016

Mäbe - I Skuggan Utav Tornet


Mäbe kryper allt närmare. Den nya singeln känns personlig och som en naturlig utveckling av förra albumet Mot Ingenstans Och Överallt som kom för två år sedan. Singeln består av nya låten I skuggan utav tornet och nyinspelningar av de lite äldre låtarna För dom som blöder och Pannkakskungen. Alla låtar är akustiska och det bidrar till att höja både stämningen och rösten och sätta den i fokus. Pannkakskungen, som först gavs ut på förra albumet, är fortfarande en av mina favoriter med Mäbe och jag gillar den nya versionen skarpt. Låten, som handlar om sångarens morfar, är en fin historia med berättande text om en man som beskrivs som en pannkakskung fast han aldrig gjorde en endaste smet. Den nya låten I skuggan utav tornet har en vacker melodi som fastnar och jag hoppas att Mäbe fortsätter på det här spåret, där rösten lyfts fram och stämningen får byggas upp långsamt, där tung melankoli möter traditionell svensk folkvisa. 

Lyssna på singeln här nedan! 

tisdag 16 augusti 2016

Min bipolära resa

Foto: Privat

Triggervarning! Detta inlägg kan trigga då det berör suicidtankar, självskador, ångest, depression och andra psykiatriska ämnen.

Hej!

Mitt namn är Louise. Jag är 22 år gammal, bor i Stockholm med min familj och jobbar som barnskötare och regionchef. Jag spelar fiol i en kammarorkester, tränar hemma och på Friskis, är volontär i en samtalsstöds-app, älskar att läsa och att skriva – allt från blogginlägg till låtar. På Twitter heter jag lesbiskalouise, på Instagram louisetide och min egna blogg hittar ni genom att klicka här. Utåt sett verkar jag som vilken 22-åring som helst. Men i min hjärna döljer sig den kroniska diagnosen bipolär sjukdom typ 1, som är det jag tänkte skriva om här.

Bipolär sjukdom kallades förr manodepressiv sjukdom. Den heter bipolär för att den helt enkelt har två poler, två olika tillstånd, som vi med sjukdomen skiftar emellan – mani och depression. Mani innebär att en är väldigt uppe i varv. En är överaktiv, tar risker, är lättirriterad och ibland aggressiv, har sömnproblem, kan vara överdrivet sexuellt aktiv, pratar fort och mycket och så vidare. Allvarliga manier kräver sjukhusvård, ibland under tvång, och kan utvecklas till psykoser (där verklighetsuppfattningen går förlorad). Lättare former av manier kallas hypomanier (hypo = under på latin, så hypomani = under mani). 

Depression innebär att en är nedstämd, ledsen, trött, känner hopplöshet, kan få suicidtankar (självmordstankar), eventuellt att en utvecklar ett självskadebeteende, får sömn- och aptitproblem, och så vidare. Det finns också så kallade blandepisoder, där en är både depressiv och hypoman samtidigt. De brukar ses som farligast för personen det drabbar, på grund av att en både har depressiva och eventuellt suicidala tankar, och ett större risktagande på samma gång.

Bipolär sjukdom brukar delas in i typ 1 och 2. Typ 1 har både depressioner, hypomanier, manier och ibland psykoser. Typ 2 har fler depressiva episoder än typ 1, men de kommer inte upp i manier och psykoser utan stannar vid hypomanier. Jag har alltså typ 1, och nu tänkte jag berätta min bipolära historia.

I september 2014 snurrade mitt liv som en karusell. Jag tyckte att jag hade det väldigt bra och roligt. Jag bodde i en lägenhet i Uppsala tillsammans med min dåvarande flickvän Matilda, pluggade andra terminen på sjuksköterskeprogrammet på stadens universitet, jobbade 10% som regionchef och ibland som vårdbiträde på ett äldreboende i Stockholm. Jag spelade i min orkester och var fadder på utbildningens inspark. Hela september hade jag praktik på en sjukhusavdelning i Enköping, så jag tog varje vardag bussen som gick 05.15 och kom hem vid 17-tiden. Då var det dags för insparksaktiviteter, samtidigt som jag skulle fixa middag, göra skoluppgifter, sköta mitt deltidsjobb och umgås med Matilda. Det var enormt mycket men konstigt nog orkade jag med allt. Jag var inte ens trött! På sjukhuset fick jag en massa beröm för hur social och trevlig jag var mot alla patienter. Jag var lagom hurtig och snäll på samma gång. Hösten fortsatte i samma ekorrhjul. Jag pluggade som en dåre, jobbade med stort engagemang, fick nästan alla rätt på flera stora och svåra tentor och kände mig som bäst i världen. På min blogg skrev jag Tur att jag har energireserver som en Duracell-kanin! Nu måste jag jobba lite hemifrån, innan jag fortsätter städa i lägenheten och beger mig till insparksaktiviteten.”

Det fortsatte på detta vis hela hösten. Nu efteråt förstår jag att det var en lättare hypomani. I januari 2015 började jag känna att något var fel. Jag var fortfarande hyperaktiv, men jag började känna mig konstig. Jag grät flera gånger om dagen, oroade mig för allt, började skriva konstiga tvångsmässiga listor på saker jag trodde att jag behövde göra, och Matilda var varje kväll tvungen att titta igenom listorna så att läget var lugnt. Hon sa alltid att det var lugnt och jag låg alltid sömnlös med listorna bredvid mig i sängen. När jag jobbade ett pass som vårdbiträde skällde en boende ut mig för något. Jag tog rast, gick till toaletten och grät hejdlöst i en timme, innan jag ringde Matilda som akut fick komma och hämta mig.

Kaoset fortsatte. En helg i mitten av februari skulle jag jobba ett regionchefspass och hålla i en demensutbildning och en teambuilding. Jag åkte tåg till Gävle och det kändes som att min hjärna brann. Jag kunde inte fokusera på något, jag kände mig så konstig men jag tvingade mig att sitta kvar. På något sätt lyckades jag hålla i utbildningarna men det kändes som att jag skulle svimma. Efteråt satte jag mig med huvudet mellan knäna, det brann och snurrade i hjärnan och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mina kollegor blev oroliga men jag samlade mig och tog mig hem.

Några dagar senare kom den. Kraschen med stort k. Jag var totalt slutkörd i både kropp och själ, kände mig konstig och orkade inte gå till skolan. Matilda började jobba klockan två och skulle gå hemifrån innan ett. Jag låg i soffan och när hon skulle börja gå fick jag enorm panikångest, jag hade aldrig haft det förut. Jag var livrädd och höll hårt i Matilda, storgrät och skrek att hon inte fick gå, jag kunde inte vara ensam. Hade tunnelseende och yrsel. Matilda blev också livrädd och ringde mina föräldrar. Sen ringde hon en vän till mig, Amanda, som kunde komma över och vara med mig. Hela resten av veckan fick jag stanna hemma och Matilda, mamma, pappa och Amanda gjorde ett schema för vem som skulle ta hand om mig. Jag klarade ingenting. De var tvungna att laga mat, diska och städa, säga åt mig vad jag skulle göra. Jag fick en akuttid på vårdcentralen där en snäll läkare sjukskrev mig. Det var som en panikångestattack dygnet runt i två veckor. Efter ett tag la sig paniken, men då kom det djupa depressiva tankar och känslor. Jag ville dö helt enkelt. I min dagbok skrev jag: Att vilja dö, känna att det är en befrielse och det enda. De orden är de som kommer till mig – det enda valet och den enda lösningen. Ta mitt liv, att ta livet av sig, av mig. Ta mitt liv, nån annan kan få det.”

Jag blev tvungen att flytta hem till mamma i Stockholm för att mina föräldrar skulle kunna ha koll på mig och vara närmare till hands. I mitten på mars fick jag en fantastisk terapeut, Siv. Hon hjälpte mig mycket och jag går fortfarande hos henne. Jag vägrade att äta medicin först, men till sist förstod jag att det inte gick längre. I slutet på april började jag äta antidepressiv medicin och den hjälpte. I slutet på maj kände jag mig bra igen. 

I mitten på juni dog min mormor. Vi stod varandra nära och dödsfallet kom som en chock. Jag hade börjat varva upp lite smått innan dess, men efter det blev det ännu värre. Jag blev överaktiv, använde sociala medier enormt mycket och på konstiga sätt, blev aggressiv och bråkade med både okända människor på internet och mina närstående, utvecklade ett självskadebeteende, tog dumma risker, gjorde olagliga saker som jag aldrig skulle göra i dag, etcetera. Det fortsatte uppåt till oktober 2015 (jag började utredas för bipolaritet i augusti) då det helt plötsligt smällde till i min hjärna totalt och jag fick en manisk psykos. Jag fick plötsligt hörselhallucinationer efter en helt sömnlös natt med maniskt städande och bråkande på Facebook. 

Vi åkte in till psykakuten och där flippade jag ur totalt, hallucinerade färger och blinkande lampor och alla ljud förstärktes så att det lät som skrik. Efter ett tag lugnade det sig, och läkaren skickade hem mig med en pappersremiss till sjukhuset i Uppsala, där jag fortfarande var skriven. Jag förstår inte hur en överläkare kan göra något sådant med en uppenbart psykotisk människa som utreds för bipolaritet. Hur som helst – min hjärna snurrade till det såpass mycket att jag fick en massa vanföreställningar och tokiga idéer – jag fick för mig att min familj skulle ha en flashmob nere i Linköping, så jag hoppade på ett tåg dit. Detta tog någon timme och under tiden hann min familj ringa polisen, så jag blev efterlyst i delar av södra Sverige. Väl framme i Linköping slog psykosen till totalt. Jag började prata med solen, med röken från en fabrik, med hundar. Jag sprang ut i vägen och stoppade bilar och bussar. Till sist ringde en man (vars bil jag stoppat) polisen och jag blev infångad och körd till psykakuten. Det var fruktansvärt att bli insläpad på akuten för jag trodde att jag skulle dö. Jag hade en massa vanföreställningar och konstiga uppfattningar. Dagen efter blev jag körd med sjuktransport och två skötare till Uppsala. Jag bedömdes så manisk och psykotisk att jag blev inlagd under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Alltså fick jag inte gå ut som jag ville eller skriva ut mig. 

Jag var inlagd i Uppsala i en månad varav kanske två veckor var psykotiska. Vid ett tillfälle blev jag farlig för både mig själv och min omgivning och blev bältad, fick tvångsinjektioner och tillbringa tid i avskiljningsrummet. Det var en fruktansvärd upplevelse, jag fick klaustrofobi efteråt, men jag förstår nu varför det var nödvändigt. I journalen står: 
”Patienten uppträder maniskt uppvarvat, högljutt, gränslöst mot omgivningen samt aggressivt och hotfullt. På beslut från övertecknad tas patienten till avskiljningsrummet. Hon försöker dra i, bita och sparka efter personal. (…) Övertecknad ordinerar följande tvångsinjektioner intramuskulärt (…). Dessa är oundgängliga för att hjälpa patienten att komma ner i varv, de kan inte vänta då patienten kan komma att utsätta sig själv eller andra för fara”. 

Som sagt, efter några veckor försvann manin och psykosen, men jag blev sakta men säkert deprimerad igen. Det är klassiskt att gå ner i depression efter en mani - hjärnan behöver vila. I slutet av december blev jag inlagd i Stockholm under två veckor. Sedan jobbade jag 25% i fyra veckor men depressionen var inte borta, så jag blev inlagd i mitten av februari igen i en månad. I mitten på mars skrevs jag ut och mådde faktiskt rätt bra. Och magiskt nog så har jag mått bra sedan dess! Jag har börjat gå till en psykiatrisk mottagning specialiserad på bipolär sjukdom typ 1, har bra medicinering, går fortfarande hos min terapeut och ibland till min sjuksköterska. Jag jobbar heltid, har ett rikt socialt liv, och framför allt så vet jag och mina närstående nu vad mina tidiga tecken på de olika episoderna är och kan hejda dem i tid. Alltså har jag nu en bra tillvaro och mår bra. Jag gläder mig åt det varje dag. 

Min omgivning har reagerat olika på min sjukdom. En del vänner förstod inte alls varför jag betedde mig som jag gjorde under mina episoder. Några försvann helt och är borta än, några vände mig ryggen för att sedan skämmas och komma tillbaka, några har varit knäpptysta hela vägen trots att de har vetat att jag mått dåligt. Jag är förstås besviken på dem - samtidigt som jag kan dra en logisk koppling mellan deras agerande och samhällets syn på psykisk ohälsa. Det är fortfarande tabu på många plan att ha en psykiatrisk diagnos. Jag har inte berättat om min bipolaritet på mitt ena jobb, och planerar inte att göra det heller förrän jag måste. Jag är helt enkelt för rädd för att bli bemött på ett fördomsfullt sätt. Varje gång jag ska berätta om det tar jag sats och blir lite nervös. Men då är jag ändå en av de mest öppna personer jag känner. Jag är öppen på Twitter, min blogg, Instagram och Facebook. Jag försöker att öppna folks ögon allt vad jag kan. För vi ska inte behöva skämmas för att vi har sjukdomar som är lika patologiska som vilka andra sjukdomar som helst! 

Jag har dock ett enormt stöd från människor runt omkring mig. Mina föräldrar är fantastiska, mina vänner och andra personer visar hela tiden att de finns där, och alla blir hela tiden bättre och bättre på att hantera allt. På sjuksköterskeprogrammet lärde jag mig att den enskilt viktigaste faktorn för att hantera svårigheter och kriser, är ett socialt trygghetsnätverk runt sig – och det har jag med råge. Tack, alla ni som älskar mig och stöttar mig. 

Nu har ni fått läsa om min bipolära resa. Det har inte varit lätt, verkligen inte. Men lite klyschigt kan jag säga att det har gjort mig mycket starkare som person. Och inte bara starkare, även öppnare och mer tolerant för andras svårigheter.

Tack för mig!

Louise

måndag 1 augusti 2016

"Vi måste alla lyssna på fler kvinnor"

Foto: Press

Har någon kysst dig som om du var en revolution, frågar sig Luma på sin debutsingel Revolution. Luma, som består av Sandra Fogelberg och Isabell Westerlund, låter dansant och som något en vill fylla hela sommarnätterna med. Som en regnbåge som bryter sig fram ur ett grått samhälle, en kall värld. 

Hur har sommaren varit? 
- Vi älskar sommaren. Ljusa och sena nätter, värmen och att få vara äntligen få vara utomhus utan att frysa. Det är svårslaget. Förhoppningsvis är den inte slut än men hittills har vi haft det väldigt fint. Ätit glass i Italien, bott i sommarhus i Estland, dansat under bar himmel och badat i svenska skogssjöar. 

När och var korsades era vägar för första gången? 
- Vi träffades på en skola i Stockholm där vi båda pluggade för lite mer än ett år sedan. Efter att ha sett varann i olika musikaliska sammanhang och blivit impade av varann så började vi prata i skolkorridoren och bestämde oss för att testa att skriva något ihop. Sen sa det bara klick. 

Ni har valt att göra allting själva, vad har varit den största utmaningen med det? 
- Det största problemet är nog att bli helt nöjd med vad man gjort när det väl är klart. Att arbeta kreativt är en sådan berg och dalbana. Ena dagen har man världens bästa idé, har skrivit nåt man älskar och dagen efter så kastar man det i soptunnan och börjar om. När man väl kommit till det stadiet där materialet faktiskt börjar bli färdigt så måste man också släppa taget om sin inre kritiker och lita på känslan man hade från början. Det är nog det svåraste. 

Berätta om den fantastiska videon till Revolution! 
- Ända sedan vi skrev Revolution ihop har vi pratat om att vi ville göra en video till den. Så när vi satte oss ner och spånade fick vi en bild av ett slags kysskalas framför oss som Isabell sedan spann vidare på. Vi ville fånga känslan i låten visuellt. Hur det känns när man är nära någon man tycker om och det ilar i hela kroppen. Att vi har fått så positiv respons på videon gör oss såklart otroligt glada. Hela tanken är att de som tittar ska få en härlig känsla i magen när de ser videon och det känns det som att vi lyckats med. 

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, både live och på skiva? 
- Det är väldigt olika. Varje låt har sin egen grundkänsla som fanns där när vi skrev den. Men musik kan tolkas så olika av olika människor. En bekant till oss tycker till exempel att texten till Revolution får honom att känna sig sorgsen medan många andra som vi pratat med beskriver hela låten som glad och peppande. I vissa fall, som nu i musikvideon kanske man vill komma åt en viss känsla men när vi spelar live eller skriver så utgår vi från oss själva och om det kan beröra andra så är det ju helt fantastiskt.

Har ni ett tydligt mål framför er? 
- Att många ska kunna känna igen sig i våra låtar. Vi tror att man blir lyckligast om man fortsätter komma ihåg varför man håller på med skapande. Det är ju för att väcka något i människor. 

Vad inspirerar er? 
- Människor som lyssnar inåt istället för utåt och som inte skäms för något. 

Vad lyssnar ni själva på just nu? 
- Vi lyssnar mycket på Sia, Hanna Järver och Mø. 

Vilka normer tycker ni präglar musikscenen i Sverige? 
- Det går ju inte att blunda för fakta. De allra flesta som tar plats på scenerna är män, och vithet är en stark norm även bland kvinnorna. Det är både konsumenter, arrangörer och artister själva som bär ansvaret att ändra på det. Vi måste alla lyssna på fler kvinnor, samarbeta mer med andra kvinnor samt boka kvinnor till scenerna. 

Ni spelade på Sättralundsfesten i början på juli. Har ni några fler inbokade spelningar i sommar? 
- Ja! Det var fantastiskt. Att få spela i en lada i juli, vilken dröm. Nu har vi lite semester men vi ska bland annat spela på Nalen i Stockholm i höst. 

Tipsa om en film, en bok, en artist, en blogg, en person och en podd som ingen får missa! 
- En film: Mandarinodlaren som handlar om manlig ensamhet, krig, och vänskap. Sällsynt, gripande, närgången. 

- En bok: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. En otrolig skildring av kärlek, egoism och integritet. 

- En artist: Silvana Imam. Sveriges absolut bästa liveartist. Finns inget som kommer i närheten. Det är inte en genre vi vanligtvis lyssnar särskilt mycket på men hennes utstrålning live gör att man bara inte kan värja sig. 

- En person: Michelle Obama. Otroligt fascinerande människa som nyligen höll ett historiskt hyllningstal till Hillary Clinton. Lyssna på det och få en av de starkaste retoriska upplevelserna i vår tid. 

- En podd: Värvet. 

Hur ser den kommande tiden ut? 
- Vi har precis gjort klart vår andra singel så mycket fokus ligger på den nu. Sen svettas vi i replokalen och skriver till vår kommande EP.

Titta på den fina musikvideon till Revolution här nedan! 

onsdag 6 juli 2016

"Det var ren terapi"

Foto: Pressbild

För en knapp månad sedan släppte Otto Niklasson Elmerås sin debut-EP We Well Asleep When We Were Young. Låtarna doftar både engelskt 60-tal och gott. Ett utmärkt soundtrack både för regniga och soliga sommardagar. Här nedan berättar Otto om debuten, om självkritik och om Ika i rutan. 

Du släppte din debut-Ep i början på juni, vad kan du berätta om den? 
- Det är en samling låtar som till stor del speglar mitt uppbrott med Johanna som skedde i samma veva som jag började spela in EP:n 2012. Nu känns låtarna gamla för mig, men då var dom tämligen färska och aktuella. Det var ren terapi. Det känns som en platta jag behövt få ur systemet för att kunna koncentrera mig på nytt. Halva EP:n är rakt av självbiografisk medan andra halvan är tankar jag haft om vad som händer efter döden.

Du har jobbat på den i tre år, hur kommer det sig att det tagit sån tid? 
- EP:n är inspelad i One Touch Edit Studio som jag driver tillsammans med Daniel Aldenmark, och även om jag i teorin har hur mycket studiotid som helst så blir det inte så i praktiken. Verksamheten ska ju gå runt och då måste vi spela in saker vi får betalt för. Sen ska det också erkännas att enorma vågor av självkritik sköljde över mig flera gånger under arbetet, vilket gjorde att projektet blev liggande i långa perioder. Jag hade tidigare spelat in en fullängdare som jag kasserade för att jag började hata den. Och det var tur att jag hade fått uppleva det, för denna gången var jag beredd på att självkritiken skulle ta över, så jag lovade mig själv att spela in och mixa klart skivan oavsett hur dålig jag tyckte den blev.

Hur kom du i kontakt med Birds Records? 
- Jag har samarbetat mycket med Birds Records tidigare, både genom studion och som musiker. En dag föreslog Petter Seander helt enkelt att dom skulle släppa EPn. Bättre label får man leta efter.

Hur kom du in på musiken från början?
- Som jag precis beskrev i en artikel i The Vinyl District satt jag, bara några år gammal, inne i pappas sovrum och lyssnade på vinyler med Beatles, Frank Zappa, Bob Dylan, Simon and Garfunkel, Cat Stevens etc. Jag ville veta allt. Hur dom hade skrivit låtarna, hur dom fick in låtarna på skivan. Jag tror det var där mitt musikintresse började. Jag lärde mig spela klaviatur på en tramporgel som stod hemma hos mamma, det var även med den jag byggde upp min otroliga grundkondition. När jag var nio började jag spela gitarr och ungefär samtidigt insåg jag att det var musik jag ville hålla på med resten av livet.

Minns du den första skivan du verkligen fastnade för? 
- Jag lyssnade mycket på Michael Jackson när jag var liten, men fastnade kanske inte för någon speciell skiva. Det första hela albumet som jag minns betydde mycket för mig är nog Rubber Soul med The Beatles.

Du är också väldigt duktig på att teckna, när kom du in på tecknandet? 
- Båda mina föräldrar håller på med konst så mina första år var jag fast besluten att bli konstnär, men när musiken tog över slutade jag teckna fram tills för bara några år sen då jag gjorde några stapplande försök igen. Det är väldigt kul men kräver stor koncentration. Ytterst sällan jag har ro att teckna tyvärr.

Ruvar du på några andra dolda talanger?
- Alla konstformer hänger ihop. Musik, bild, matlagning etc. Allt handlar om kontraster och balans. Är man bra på en av konstformerna har man ofta lätt att lära sig nästa. Så egentligen är jag nog bara bra på en sak. Jag kan dock knäppa med fingrarna väldigt starkt också!

På Instagram heter du Ikairutan, vad har du för relation till det programmet? 
- Haha, Ika har varit min idol sedan alltid. Bättre förebild får man leta efter, hon var väldigt före sin tid. Fantastisk musik dessutom.

Var hänger du helst i sommar? 
- Jag kommer mest hänga i studion i sommar, men skulle helst sitta i regnet under ett paraply på Monteliusvägen.

Vad händer den kommande tiden? 
- Jag håller på och jobbar med några album med olika artister just nu men kommer faktiskt snart gå in i studion med nytt eget material. Hoppas inte det dröjer tre år till innan det får se dagens ljus.

En kan lyssna på EP:n här nedan.

måndag 27 juni 2016

"Ibland vill man bara fiska"

Foto: Helena Rost

Dagen innan midsommarafton träffar jag och Helena Glenn Udéhn på Jerntorgets Brygghus. Det är typiskt Göteborgsväder, regnet öser ner. Glenn släppte för en månad sedan singeln Början på slutet och har sedan sist vi pratade blivit signad av Sony. I två timmar pratar vi om musiken, om humor och om fiske! 

Tror du att det finns en fara med att bli för nöjd med det man gör?
- Ja, absolut. Jag kan gärna vara bekväm med allt annat, förutom musiken. Jag har inga stora ambitioner om att ha jättemycket pengar, utan att få göra musik och hålla på med något man tycker om är tillräckligt.  

Och gärna kunna leva på det?
- Ja, det räcker egentligen så. Det behöver inte vara så att man har ett överskott av pengar. Det hade räckt att kunna leva normalt och ha en inkomst som kommer från något man trivs med att göra. Sen om det är musik eller att odla tomater att sälja, det är upp till var och en. Jag vill bara inte fastna i en vardag som jag inte trivs med. 

I maj så släppte du din nya singel, Början på slutet. Berätta om den!
- Jag är väldigt nöjd med hur den blev. Det känns som att den är ett fall åt rätt håll, sen debutskivan och senaste singeln. Det är en ganska vanlig text om kärlek och att för en gångs skull inte hålla kvar någonting som man egentligen borde släppa taget om. Att våga släppa taget den här gången. Annars vill jag alltid att man ska hålla den lilla lågan vid liv, men någonstans måste man släppa taget. För mig är det samtidigt en hyllning till den här subkulturen med pandor och indiepoppare. Det är fint att det finns de som fortfarande går på mindre spelningar och det är ändå de som kommer och lyssnar på mig också. Det är lite så med musik nuförtiden, antingen är du nere i skiten eller så är du uppe bland de som lever på det. Det finns inget riktigt mellanting längre. 

Är det kanske det du anser är det största problemet med musikbranschen idag?
- Ja, kanske. Jag tycker också det finns för mycket skambud, med tanke på hur mycket tid och energi man lägger ner på musiken. Det är lätt att gå back. Det handlar ju inte bara pengar, utan att man ska få känna sig uppskattad som musiker och då tycker jag inte att man ska behöva gå back när man gör någonting som andra kan tjäna en massa pengar på. Jag tror samtidigt att det är väldigt få som börjar med musik för att tjäna pengar på det, utan det är väl för att man har något slags behov av att skapa.

Du har nyligen blivit signad av ett skivbolag, vill du berätta om processen?
- Jag fick väldigt mycket prestationsångest när jag skrev på avtalet. Det började förra sommaren då jag träffade Abbe som driver Wahlqvist Management. Vi fick bra kontakt och han trodde mycket på min musik, vilket var ett lyft för mig, med tanke på att han varit i musikbranschen väldigt länge. Han bad mig spela in nya låtar som vi skulle skicka till olika skivbolag. Han sa att det inte spelar så stor roll om man gjort mycket bra innan, eftersom det redan är släppt, ett skivbolag vill släppa nytt. 

- Jag satte mig en kväll i köket och spelade in fem-sex låtar och det var väl inte jättebra när jag lyssnar på det i efterhand, men det fanns ändå intresse från några skivbolag och jag gick in i studion med Tom Larsson på TL Recordings. Vi spelade in två låtar som vi skickade till bland annat Sony. Det var Sony som jag hoppades mest på, de har ett kontor i Göteborg och det kändes väldigt skönt att inte behöva pendla till möten och sen har de Docks som är en ny poplabel. Det kändes schysst att komma till ett stort skivbolag med en ny label. Det känns som att de jobbar ganska hårt för att få igång den. Vi landade till sist i ett artistavtal. De ska släppa mina nästa tio låtar och det är skönt att känna att de verkar tänka lite långsiktigt. 

När tänker du att en skiva släpps? 
- Jag vet inte riktigt vad det blir för form på det än. Om det blir en ep eller ett album. Just nu är jag väldigt tacksam över att det finns ett intresse och att det finns några som säger vad de tror blir bäst. Innan har jag gjort allting själv. Jag jobbar själv på som vanligt men det är skönt med lite extra hjälp, att ha någon att bolla med. Jag ser fortfarande att album fångar en helhet, men sen vet jag att folk generellt inte lyssnar på album på samma sätt längre. Det finns både för och nackdelar med album respektive ep. Om man har tillräckligt med låtar för ett album men delar upp dem i två eps, så blir man aktuell två gånger istället för en gång. Som mindre artist så måste en synas lite mer. Om jag släpper ett album så kanske det dör ut efter fem månader, men om jag delar upp den så blir jag aktuell igen. Det gäller nog att inte helt låst vid sina principer utan att kunna släppa på dem ibland. 

Du har spelat en del utanför Göteborg den senaste tiden, hur har gensvaret varit?
- Fantastiskt! Jag trodde inte att någon utanför Göteborg som ens hade hört mig men det dök upp massa folk som kunde låtarna och som ville sitta och prata efteråt. När jag började spela in min första demo 2013 så trodde jag inte ens att jag skulle få spela live så att få komma till Lund, Växjö och Stockholm där det ändå kommit folk som lyssnat, det känns grymt. Det var verkligen kul att få komma ut och spela. 

Du beskrivs ofta som Göteborgs nya pophopp, hur påverkar det dig?
- Det har stått så i ganska många år. Redan vid första skivan stod det att jag var ett pophopp, och jag undrar hur länge jag är ett pophopp? När går jag till att bli en helt vanlig göteborgsmusiker? Det är ju så klart kul, men jag tänker att det finns många som är pophopp, men det är så klart att det är smickrande att få vara en av dem. Det är inget jag går runt och tänker på, men det är kul att det finns en förhoppning. Så länge jag får spela live och spela in låtar så är jag nöjd. 

Foto: Helena Rost
Om du får välja själv, vilket musikaliskt årtionde hade du velat befinna dig i?
- Jag har ju alltid gillat Bob Dylan och önskat att jag hade sett honom när han var lite mer av en folkmusiker, runt 1970. Det känns som en bra tid. Proggen började ju komma in då också. Det känns som att alla fick chansen på den tiden, allt var lite friare.

Hade din musik påverkats tror du om du verkat då? 
- Ja, jag hade nog varit en folkmusiker. Jag gillar den typen av musik. 

Det fanns ju mycket protestsångare då. 
- Ja, precis. Det fanns alltid ett budskap i musiken. 

Jag tänker på Billy Bragg. Började inte han också vid den tiden? Han blandar ju lite protestmusik med folkrock. Du kanske hade varit Sveriges Billy Bragg?
- Ja, det hade varit grymt! 

Skulle du kunna tänka dig att skriva för en annan artist?
- Ja, det hade jag nog kunnat tänka mig, men jag vet att jag kanske inte skriver direkta hits och skriver man för någon annan så känns det som att det är hits man vill åt. 

Då kanske du skulle tänka på något annat sätt?
- Ja, jag har aldrig testat, men jag tror att det är ett helt annat tänk som krävs och en helt annan känsla, men jag hade gärna testat, men jag kan inte lova att det blir något av det. Men kanske skriva med någon någon gång. Det hade också varit kul, testat att bolla och leka lite med musiken. 

Har du något drömsamarbete nu?
- Kristian Anttila hade ju varit väldigt kul att jobba med i studion, med tanke på hans erfarenhet. Det finns många. Jag tänker att alla ens gamla idoler hade det varit kul att bara sitta och jamma med. Jag drömde någon gång att jag åkte på turné med Love Antell. Det var bedrövligt att vakna upp. Det hade ju slagit allt att få spela några låtar innan han går på. Jag har ju inspirerats mycket av honom och Florence Valentin är ett band som jag fortfarande lyssnar ganska mycket på. 

Du gjorde en fin cover på Mellan krigen förra året.
- Tack! En låt som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet. Det är en av mina absoluta favoriter. 

Var hänger du helst i sommar?
- När det är sånt här väder?

Både och!
- Pustervik känns alltid tryggt. Det är nära till hands när man varit på andra lång. Det mesta runt andra lång fungerar. Jazzhuset dyker jag gärna upp på också förstås. Det har väl varit någon oturskväll där när man halkat in på någon hip-hopkväll men det är en schysst klubbscen och mycket bra band som får chansen där. Jag ska faktiskt hålla i en klubb där den 4 augusti. Jag har redan lite ångest över det, men det känns som en kul grej att få boka band som man själv tycker ska få spela. 

Ska du DJ:a något?
- Jag kan ju inte det! Jag har fått många förfrågningar om det. Många hävdar ju att det bara är att sätta på en Spotifylista och stå och se cool ut. Jag ska försöka lära mig till den 4 augusti. Jag funderar även på om man själv ska passa på att göra en spelning under kvällen. 
Men det var något år det blev för mycket nästan. Ljudteknikern sa att det var jag och Alice B som hade varit där flest gånger. Det året stod ju hon på Ullevi så jag känner att det var en värdig person att dela flest spelningar med!

När jag åkte buss häromdagen, på den nya elbusslinjen, så hade de livsmusiker på bussen, vilket är något de kört med då och då. Hade inte det varit något, att spela på en buss eller spårvagn?
- Det vore ju grymt! Det fanns ju förr något som hette Tram sessions, vem var det som höll i det? Jag försökte i alla fall kolla upp hur man kom med det där men det var nedlagt. Jag får ibland ryck och tänker att jag ska åka och ställa mig i Haga igen, som gatumusikant. Det kanske blir någon gång i sommar. 

Var hänger du när det är soligt väder?
- Jag bor ju ganska nära Härlanda Tjärn och där badar jag gärna. Jag gillar havet så jag åker gärna till Brännö. Jag gillar att fiska också. Men jag lär mig fortfarande att ta i fiskarna, det är lite obehagligt att hålla i dem, det är mycket oförutsägbara ryck. Jag är ingen van fiskare som ni hör. Jag tänkte träna under sommaren. Ibland känner jag att de bästa fisketurerna är de när man känner att det är fisk på men man får aldrig napp, man drar aldrig upp någon. Då behöver man inte ta konsekvenserna. Jag fiskar inte för att få fisk, utan för att det är skönt att ta det lugnt och meta. Ibland är det skönt att umgås och inte prata.

Vad får dig att skratta?
- Oj, rolig fråga! Det är väldigt olika, humor som man känner igen sig i. 

Vad kan det vara då?
- Det kan vara när Johan Glans berättar hur det var när han kom hem med något från träslöjden.Jag kan bara tänka mig hur mycket halvkassa grejer man kommit hem med.  
Jag skrattar nog ganska mycket, tror jag. Snabba kommentarer kan vara roligt också. Jag är nog inte så svår. 

Är du positiv som person? 
- Ja, men det kanske inte speglas i mina texter. Egentligen är jag positiv till ganska mycket förutom när det kommer till mig själv. Det är väldigt lätt att vara självkritisk. Det kan vara efter en spelning, alla är väldigt positiva efteråt medan man själv inte tänker så. För mig kan det gå ganska snabbt mellan att vara positiv och att bli nedstämd. Jag har perioder då det är båda delar och vissa perioder är längre, men så är det nog för de flesta. Det finns perioder då man inte vill något annat än att bara vara själv och just då är man ju inte så positiv till någonting, men det går i vågor. Jag försöker att vara ganska positiv, när det går.

Är du långsint?
- Ja, väldigt. Det blir ett väldigt ältande och jag önskar att jag inte gjorde det, men det är svårt. I musiksammanhang kan det räcka att någon sagt något för två år sen så tänker man på det och så kanske man formulerar sig på ett annat sätt. 

Har du lättare för att komma ihåg negativa saker än positiva?
- Ja, det har jag nog, men jag sparar alla positiva meddelanden jag får som ett bildspel som jag kan ta fram när det behövs. 

Det är midsommar imorgon, ska du fira?
- Det blir ganska traditionellt, jag ska vara i Jonsered med vänner. Det är ganska idylliskt i Jonsered. Där kan man tänka sig att ha ett torp någon gång i framtiden. Sen kostar det säkert en del. Det är kanske inte min grej just nu, men jag har varit inne en del på det här med att ha ett torp, men man vill ju ha allt. Man vill kunna vara i stan och man vill också kunna komma bort från den. Det kan ibland bli lite för mycket med stadshetsen. Ibland vill man bara fiska. 

Lyssna på Början på slutet här nedan! 

måndag 20 juni 2016

Storma - Storma


Welder on fire ebbar ut. Det är en av de vackraste låtarna jag har hört på ett tag. Luleåmusikern Olle Nyman gästar på en låt som följer med mig på min promenad ut i natten. Genom natten. Stormas debutalbum är en fin samling låtar som ekar 70-tal, som ibland viskar men som mer ofta larmar med punkattityd. Elin Lindström har mycket kraft i rösten och den passar verkligen  med musiken, men jag tycker också om när gruppen saktar ner, andas, som i Values och det är vackert när Elins röst möter Olles i nämnda Welder on fire och när Magnus Carlson bidrar med sin röst på Good old days. Just möten gör väldigt mycket. Det är olika stilar som möts längs skivan men de pusslas ihop till en fin enhet. Det är klart att det finns utrymme för förbättring, men det tror jag är ett utrymme som Storma kan fylla.

En kan lyssna på skivan här nedan. 

tisdag 14 juni 2016

"Barn ska inte fösas in i vuxenvärldens smala könsnormer"

Foto: Pressbild

Linda Glad och Sara Skogsmark startade barnklädesbutiken Uni för 11 år sedan. Fokus ligger på könsneutrala och ekologiska kläder för barn. Idén till butiken fick Sara när hennes son föddes och hon insåg att utbudet av barnkläder inte alls speglade hennes vilja att uppfostra sin son till en modern, jämställd och fri person utan att begränsa honom till stereotypa könsroller. Uni har idag en butik i Stockholm och säljer även sina produkter på deras hemsida. 

Berätta mer om era kläder och tanken bakom!
- Vi tycker att barn ska få utrymme att vara de individer de är, utan att fösas in i vuxenvärldens smala könsnormer. Barnens fria och fantasifulla synsätt borde vi vuxna hylla, uppmuntra och själva försöka dra lärdom av – inte tränga undan. Dessutom vill vi gärna försöka bidra till ett mer långsamt och hållbart sätt att konsumera hellre än dagens slit-och-släng-samhälle. Så kort och gott gör vi ekologiska unisex-barnkläder som är ansvarsfullt tillverkade och håller hög kvalitet. I vår butik säljer vi utöver våra egna kläder en mängd andra varumärken inom barnkläder, leksaker och inredning som på ett eller annat sätt arbetar i samma riktning som vi.  

Ofta är det tyvärr så att många som engagerar sig för exempelvis miljö & jämställdhet får hårdast kritik, en förväntas plötsligt leva helt perfekt och missar en något så ska en sättas dit. Vad tror ni att det beror på att personer som gör något ifrågasätts mer än de som inte gör något alls? Är det något ni själva råkat ut för?
- Ja det är tråkigt och knepigt det där. Ingen kan vara “perfekt” och inte heller finns det några egentliga “rätt och fel” utan varje person måste göra sin tolkning och kunna välja sina specifika hjärtefrågor. Livet är ingen tävling. Och människor som försöker ta ansvar och göra gott borde uppmuntras för det, inte tryckas ned p.g.a. sina tillkortakommanden. Men det är väl något med att folk lätt känner sig skrivna på näsan, i kombination med att man gärna kategoriserar människor och vill tillskriva dem en massa åsikter som de kanske inte har – eller hunnit reflektera över än. Sedan kan vi tycka att det är skillnad på att bli ifrågasatta i privatlivet eller i vår roll som företagare. Vårt måtto är den där gamla godingen om att “ingen kan göra allt men alla kan göra något…”  Vi försöker helt enkelt hänga med och göra så gott vi bara kan, på de plan vi behärskar, både privat och jobbmässigt. 

- Visst har vi/Uni blivit ifrågasatta någon gång ibland, men det tycker vi också att vi som företag måste klara av att ta. Generellt sett behöver företag ta ett större ansvar för hur deras verksamhet påverkar människor och miljö, och för att nå dit krävs det att kunder ifrågasätter när något verkar oklart. Det får en förhoppningsvis att tänka till och bli bättre. Sedan är det förstås skillnad på att bli ifrågasatt kontra att bli påhoppad, där det förstnämnda är konstruktivt och det andra bara oförskämt. 

Ni har nu hållit på i 11 år. Känner ni att attityden till unisexkläder för barn har förändrats genom åren?
- Ja jösses vad tiden går! Och tack och lov så går utvecklingen framåt. Attityden har förändrats, generellt sett är folk mer bekanta med de frågeställningar vi jobbar med. Och i barnklädesbranschen blev “unisexbarnkläder” nästan ett ”mode-ord” under en period, men sedan gick utvecklingen tyvärr tillbaka till den mer traditionella rosa/blå uppdelningen av kollektionerna. Fast inte hos alla och vi väljer att samarbeta med de företag som vi tycker gör spännande produktioner inom området. Vi hoppas ju att vi mer eller mindre ska nå till en punkt där unisexkläder är en självklarhet. Men med det sagt är vi inte ute efter att göra kläder så ”neutrala” som möjligt utan vi vill snarare utmana allas våra förutfattade meningar om vad som är ”pojk” och ”flick”, exempelvis när det kommer till färgval i kombination med prints. Vi anser att alla färger är unisex om man använder dem på rätt sätt. Barn brukar gilla alla färger om de opåverkat får möjligheten att prova på, och det är ju jättekul! Vem vill inte vara både fin, cool, gullig, tuff, vacker och alldeles alldeles underbar?  

Vad är det svåraste med att driva en liten butik? 
- Att få ekonomin att gå ihop och tiden att räcka till. Man vill och behöver ständigt utvecklas för att överleva som småföretagare, men många gånger räcker tiden och pengarna bara till den löpande verksamheten…och hur ska man då utvecklas? Vi har fortfarande inga bra svar på det, efter elva år, men vi har nog blivit tryggare i våra roller och får inte längre panik så fort det går dåligt en månad.  

Ni har tidigare också haft en butik i Linköping, tror ni att ni återigen kommer satsa utanför Stockholm? 
- Det hade varit oerhört roligt att finnas i fler städer, men vi har också lärt oss av tidigare erfarenheter som säger att vår organisation (om man nu kan använda ett sådant ord när man är två ägare och har två stycken som extrapersonal, haha!) är för liten för att hantera mer än en butik i dagsläget. Men visionerna är stora och alla möjligheter finns med Uni! Vi har ett inarbetat och starkt varumärke så en vacker dag hoppas vi på möjligheterna att investera mer i bolaget och ta allt till en ny nivå, på egen hand eller med hjälp av någon extern part. Hur det ska gå till får framtiden visa, och det känns spännande!

Om ni ser till när ni själva var barn, minns ni hur det var då med könsneutrala barnkläder? Har utvecklingen gått framåt eller bakåt generellt? 
- Vi upplevde att kläderna var mer könsneutrala när vi var små. Det var aldrig några konstigheter att ärva kläder mellan syskon och kusiner, oavsett om det var tjejer och killar emellan. Så vi anser att utvecklingen gått bakåt under många år, för att nu återigen börjat vända. Allt fler stannar upp och reflekterar över vilka signaler vi sänder ut till våra barn, faktiskt också genom en så pass ytlig sak som kläder. För visst påverkas vi av de kläder vi sätter på oss och visst färgas våra attityder mot de människor vi träffar utifrån de kläder de bär, vuxna som barn.

Jag har läst en del undersökningar som visar att folk generellt tycker det är svårare att sätta på pojkar traditionellt "tjejiga" färger än tvärtom, vad tror ni att det beror på? 
- Absolut, visst är det så och vi tror att det hänger ihop med den patriarkala syn som finns i samhället där kvinnliga attribut inte värderas lika högt som manliga. Begreppet ”pojkflicka” är vi ju bekanta med sedan länge, men att beskriva någon från det motsatta könet som ”flickpojke” det har vi nog sällan eller aldrig varit med om. Traditionellt feminina värden står lågt i kurs och det innefattar även färg, form och kläder. MEN återigen: tiderna förändras. Idag är det inte alls lika uppseendeväckande när en pojke kommer med rosa kläder som det var när vi startade Uni för elva år sedan. Sedan är vi också medvetna om att vi själva lever i något av en PK-storstads-bubbla, det ser väldigt annorlunda ut i andra delar av landet, utan att generalisera. 

Samtidigt som en behöver sälja så är det så klart svårt att bortse från att konsumtion är ett stort miljöproblem. Hur hanterar ni det?
- Vi anser att unisextanken och ett mer hållbart sätt att konsumera hänger ihop. Dagens väldigt ”könskodade” kläder är inte tillverkade för att ärvas hur som helst, och ofta är kvalitén av den sort att det knappt går att ärva. Privatekonomiskt har människor mer pengar att röra sig med nu än för 30 år sedan och i samband med det har företag flyttat sin produktion till billiga låglöneländer, så trots att folk har mer pengar går det att konsumera betydligt billigare än man gjorde förr och därför handlar man också mer. Köp, slit och släng – det är verkligen inte hållbart! Men vi märker också att skaran som funderar över detta och börjar reagera växer sig allt starkare. 

- Vi jobbar inte med att försöka sälja på våra kunder så mycket som möjligt, saker som de inte behöver, utan uppmuntrar istället gärna till att handla begagnat och satsa på kvalitet när man väl köper nytt. Då har man råd att betala lite mer när man köper nytt, det tjänar alla och miljön på. Vi försöker dessutom tänka mer långsiktigt med det vi tillverkar och köper in än bara ”just i denna säsong”. Visst behöver man säsongsvaror också men vi har en något tveksam inställning till hela ”mode” tanken om den ska bygga på snabb och oansvarsfull konsumtion. Nej, handla ansvarsfullt gör man för sina barn, för de som har tillverkat produkterna och för miljön. Ju fler som gör så desto bättre blir dessutom utbudet på andrahandsmarknaden eftersom bra saker kan leva längre, kul och smart!

Vad tror ni är de främsta anledningarna till att de stora kedjorna håller kvar vid traditionella flick- och pojkkläder?
- För att man troligtvis säljer mer. Det finns pengar i det, absolut. Och långt ifrån alla tänker som vi gör, fortfarande anser många att ”pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor”. Vi ställer oss frågande till vad det innebär att ”vara” det ena eller det andra. Vad är konstruerat och vad är det vi trycker undan? Men många människor vill konsumera på det sättet och det är de stora kedjornas levebröd.

Hur tror ni att modeindustrin kommer se ut i framtiden?  
- Vi måste ju ställa om i samhället, på alla möjliga plan. Miljön säger det och det har också modeindustrin blivit varse om. Däremot har man reagerat väldigt sent i frågan och våra konsumtionsmönster är invanda. Det är heller ingen lätt fråga, för hur får man en industri som till stor del bygger på snabba konsumtionsmönster att bli mer hållbar? Det handlar om att förändra människors attityder och det sker inte över en natt. Men det finns numer många goda krafter som arbetar för hållbarhet både produktionsmässigt men även resursmässigt. Och det finns väl knappast någon som kan säga att den inte känner till konsumtionens baksida- även om man inte lever hållbart ännu. 

- Vi tror att en stor del av förändringskraften ligger hos oss konsumenter. Genom att välja var, hur och varför vi spenderar våra pengar visar vi modeindustrin vart framtiden finns. Pengar är en maktfaktor och vi måste på allvar inse att det faktiskt spelar roll hur vi använder oss av den makten. Bland annat behöver vi vänja oss av vid att saker och ting är så billiga att vi inte betalar det pris varorna egentligen kostar att tillverka. Det är någon annan, ofta långt härifrån och miljön, som betalar det priset. Men det betyder inte att modeföretagen står utan ansvar, absolut inte. Vi önskar och tror att vi kommer få se fler exempel framöver på hur modeindustrin förändras. Det handlar bland annat om alternativa resurssnåla material, ”upcycling”, närproducerat, att vårda våra kläder och att statusen förflyttas från det snabba till det långsamma. Slowfashion är framtidens melodi! Fast vi sysslar inte med fashion, vi gör barnkläder.

Här kan en läsa mer om Uni.