lördag 4 juli 2020

Musikminne från Anna Öberg


Anna Öbergs solodebutalbum kom 2017. Härsknar var en fantastisk skiva som blandade tung elektronik med en samtidig känsla för melodier. Förra året kom efterföljaren Vad fan har jag gjort! som fortsatte i en liknande, men samtidigt uppdaterad, anda. I slutet av januari i år släppte hon dubbelsingeln Du fick aldrig mina ögon / Skorna står kvar. Idag gästar hon bloggen och berättar om ett musikminne! 

Ett tidigt musikminne. Jag var 9 år och det var avslutning i 3:an. Jag hade som många andra spelat blockflöjt en gång i veckan för blockflöjtslärare. Vi fick lära oss noter och det var okej. Men jag tyckte att det var för tråkigt så jag tog alltid ut låtarna på gehör. Jag var skiträdd att läraren skulle komma på mitt fusk. 

Iallafall. Inför avslutningen, som hölls på skolgården inför alla elever och föräldrar på hela skolan, hade jag fått för mig att öva in Mitt sommarlov. En sång som var populär på den tiden. Hela min klass skulle sjunga den. Enligt min mamma så hade jag inte lyckats spela den rätt en enda gång hemma. Hon var ju jättenervös inför uppträdandet. Jag var inte alls nervös. 

När det blev vår tur att uppträda så ställde de en mikrofon framför mig. Ja. Jag spelade den först ensam inför alla. Sen sjöng klassen. Tydligen hade jag tagit ut den i en helt annan tonart än de sjöng. Men en förutseende lärare lyckades få till det genom att jag slapp spela samtidigt som de sjöng. Sen fick jag spela den en gång till. 

Inte ett öga var torrt. Min mamma som höll på att svimma av nervositet grät av lycka för jag spelade inte en enda ton fel. 


Detta var första gången på scen för mig. På den tiden fick vi betyg. Jag minns att jag sprang ut till mina föräldrar efteråt med betyget i ena handen. Jag har foto på detta utspring. 


I höst släpper jag min tredje syntskiva. Jag spelar fortfarande blockflöjt och blandar gärna hårda syntar med det.

/ Anna Öberg 

Lyssna på Anna Öbergs senaste singel här nedan! 

Musikminne från Henrik Eklund


Henrik Eklund släppte sin debutsingel Jag kommer dö ung eller inte alls 2018. För knappt en månad sedan så släppte han debutalbumet Allt ni inte ser. Svensk pop med starka melodier. Idag gästar Henrik och berättar om ett musikminne!

Det finns så många minnen kopplade till musik som påverkat mig. Många har runnit in i den undermedvetna bakgården; men vissa har bibehållit sina konturer. 

Ett av mina tidigaste minnen är när jag, 14 år, gammal precis hade anlänt till Göteborg. Jag sitter på min kära väns sängkant och blickar ut genom hennes fönster, ut över ett regnigt Göteborg. Det var första gången jag var där, och om jag minns rätt var det första gången jag hade rest någonstans helt själv. Det kändes magiskt att vara någonstans långt bort från sitt egna liv. Ett liv som vid den här tiden nog mest var fyllt av pubertal ångest om att eventuellt ALDRIG bli av med oskulden och så vidare.  

När min vän kom in i rummet igen hade hon med sig sin dator och sa ”Nu ska jag visa nåt”. Hon öppnade laptopen och spelade upp musikvideon till Say You Don’t Want It av One Night Only från 2010. Jag satt helt fastklistrad och såg på hur George Craig och Emma Watson vandrade genom New York i takt till helt sanslöst underbar musik som jag aldrig hade hört förut. Eller ja, att jag tyckte musiken var underbar redan då är nog en efterkonstruktion, jag tyckte förmodligen att den var för tradig och simpel. Nåja. Varning för SPOILER men videon avslutas att Emma och George byts ut mot två hundar, varav en blir upplockad av en kvinna och körs iväg i en bil. Vid det tillfället vände sig min vän mot mig och sa med ett varmt leende: ”De var hundar hela tiden.” 

Wow.

Med åren har låten blivit en av mina käraste. Den påminner mig om min vän, men framförallt om hur mycket en låt kan betyda i rätt kontext. För den här tradiga, simpla låten har följt med mig enda sedan dess, och den kommer följa med mig hela livet ut. Den påminner mig om precis det jag älskar med musik.

/ Henrik Eklund 

Lyssna på Henrik Eklunds album Allt ni inte ser här nedan!

torsdag 2 juli 2020

Musikminne från Maja and the Missing Orchestra


I början av juni tog Maja Granbergs soloprojekt Maja and the Missing Orchestra hem vinsten i tävlingen P4 Nästa Göteborg, med låten Promiscuous Sally. En fin poplåt som verkligen fastnar. Maja Granberg är från Umeå från början, men hon flyttade för två år sedan till västkusten och Göteborg. Idag gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Idrottsgalan Prolympia. Umeå. Juni 2008. 

Jag var 13 år och hade snart gått klart 6:an – mitt första och enda år på Prolympia, en sportskola i Umeå. Min kusin gick i samma klass och jag tror att det var på grund av henne jag hade sökt in från början, för själv var jag nog inte riktigt säker på vad jag ville göra eller vart jag hörde hemma. Jag kan inte säga att jag älskade idrottslektionerna, men badminton som ”eget val” var kul. 

Min mamma hade 3 år tidigare försökt få mig att söka in till musikklass. Men jag ville gå i vanlig klass, jag hade aldrig haft en tanke på musik. När min bästis sedan började i musikklass ångrade jag mig, så när det blev en plats ledig till 5:an sökte jag. Det var jag och en annan tjej som fick gå på audition, och trots att jag sjöng Linda Bengtzings Alla flickor utom jag och koreografiskt strök mig i håret medan jag sjöng ”han har bakåtslickat hår…”, fick jag inte platsen. 

Jag fick dock en ny chans senare, inför 7:an, så jag sökte med ett mognare låtval denna gång; Release me av Oh Laura, och kom in. Jag gissar att det gav mig lite självförtroende och en push bort från idrotten, för när det var dags för Prolympias årliga idrottsgala 2008, där hela skolan (årskurs 6-9) skulle samlas och vinka in sommarlovet, hade jag anmält mig till att uppträda. Jag skulle sjunga Back to Black av Amy Winehouse till ett backing track och hade övat som tusan. Detta skulle bli mitt första uppträdande inför publik. Men när jag väl satt där bland 300 personer och dom påade mig fick jag kalla fötter och ballade ur. Jag gick inte upp på scen. Besvikelsen och skammen som sköljde över mig var outhärdlig. 

Det blev paus i galan och alla elever gick ut. Jag ringde mamma och grät. Hon fick mig att samla mod nog till att gå in före de andra och fråga om en ny chans. Så när resten av skolan kom in stod jag där beredd. Jag tror inte ens att dom presenterade mig igen, jag bara körde. Det var nog bland den bästa känsla jag någonsin upplevt. Där och då fick jag veta hur det känns att stå på scen framför en publik som är närvarande och som lyssnar på dig. Adrenalinkick är en underdrift. Responsen var bättre än jag kunnat föreställa mig, till och med 9:or kom fram och berömde mig efteråt. 

Hela sommaren som följde levde jag på det minnet, och jag var så taggad på att få återuppleva det. Det hade gått upp för mig att jag var bra på att sjunga, och att jag ville fortsätta. Trots detta bytte jag till vanlig klass i 9:an, men föll tillbaka och gick musikklass på gymnasiet. Under slutprojektet i 3:an, 6 år efter uppträdandet på idrottsgalan, fick jag återigen uppleva samma maffiga känsla, när jag sjöng solo på isländska inför hela skolan och fler därtill. Vi gjorde 6 konserter och jag var i konstant extas. 

Jag är rätt övertygad om att det var där det på riktigt gick upp för mig att musik inte bara var ett intresse – utan att det även skulle bli mitt livsval.

/ Maja Granberg, Maja and the Missing Orchestra 

Lyssna på Maja And The Missing Orchestra här nedan! 

tisdag 30 juni 2020

"Sedan är man ju ung och förälskad och vissa smågrejer känns som jordens undergång."



Indiebandet Boy with apple från Göteborg är singelaktuella med låten Green Eyes. Här berättar dom om en dystopisk framtid, skivbolaget Vårø och sin kommande debut-EP.

Hur kom ni på ert bandnamn, har det med tavlan i filmen The Grand Budapest hotel att göra?
- Tim hade en extrem Wes Anderson fan boy-fas i bandets begynnelse. Om namnet är stulet från namnet på tavlan eller om det är tvärtom låter vi vara osagt. Vi är alla glada att Tim nu för tiden även kollar på andra regissörer och inte enbart tjatar om Wes Anderson.

Kommer ni alla från Göteborg?
- Zara kommer från norrlands skogar. Man hör dock bara dialekten när hon dricker öl. Vi andra är mer eller mindre från Göteborg.

Hur skulle ni beskriva er musik?
- Gung och sväng. Många effekter. Nostalgi blandat med vemod och hoppfullhet.

Hur länge har ni hållit på med musik?
- Det skiftar mycket inom bandet. Arvid stod på scen första gången runt årsskiftet, Tim har spelat ACDC på småstadstorg sedan han var 12 år.

Hur fick ni kontakt med skivbolaget Vårø?
- I dagens digitala samhälle kommer skivbolagssnubbar inte fram efter giget utan dom slidear in i ens instagram DMs. Ganska märkligt med hela coronasituationen är att vi bara träffat dom fysiskt en gång på Oceanen innan allt stängdes ner. Men samarbetet har fungerat väldigt bra även fast allt görs på distans!

Hur känns det att släppa nytt när ni inte kan spela live?
- Det känns riktigt trist. Vi saknar det innerligt.

Hur länge har ni spelat ihop?
- Tillräckligt länge för att gå varandra på nerverna, 2 år blir det väl i vinter.



Hur tänker ni när ni skriver texter? Finns det någon röd tråd i dom?
- Att vara 21 år i Sverige 2020 innebär att ha vuxit upp med nedskärningar, bostadsbrist, ökade klassklyftor, miljöförstöring. Samtidigt sker uppror runt om i hela världen och allt fler inser behovet av en världsomfattande revolution, vilket är den period vi har framför oss. Det är en osäker framtid som påverkar ens psykiska hälsa helt enkelt. Sedan är man ju ung och förälskad och vissa smågrejer känns som jordens undergång. Texterna är beskrivningar av vad som sker i våra liv.

Vilka är era mest oväntade influenser?
- Tim hittar alltid en massa breakbeat-samplingar och lyssnar på old school drum and bass. Zara lever och andas Bladee.

Vad har ni för sommarplaner?
- Ta det lugnt, fixa det sista med EPn och jobba på nya låtar.

Med tanke på ert senaste omslag, är ni pro skate eller bad i plaskdammen?
- Tim gillar att doppa fötterna i dammen men är rädd för barn. Arvid skejtar och hatar vatten.

Kan vi se fram emot fler singelsläpp innan EP:n kommer?
- Nej, det kan vi inte tyvärr. Vi får ha lite is i magen så kommer det ett gött gäng nya låtar på EPn. Det blir fem stycken totalt inklusive Green Eyes.

Till sist, nu i höst kommer er debut-EP, om ni tänker att den är som en fysisk plats, hur skulle ni beskriva platsen och människorna som befinner sig där?
- Den är som Göteborg det senaste året. I rörelse, med alla människor och alla liv som sker, parallellt. Den vardagliga rutinen. Att varje morgon gå till jobbet, föreläsningar, gymmet, upptagen med kärlek som kommer och går, som krossar en, som dunstar. Stressen över ens eget självvärde som konkurrerar med stressen över ens ekonomi och bostad. Att spendera lite för mycket pengar på Lången (Andra långgatan) och saker som inte känns bra dagen efter. En promenad i Slottsskogen för att stilla sinnet. Så mycket som händer, så många människor och alltid, ständigt, på väg fram.


Lyssna på Green Eyes nedan:

söndag 28 juni 2020

Musikminne från Åke Olofsson


Åke Olofsson från Den Svenska Björnstammen debuterade som soloartist, under namnet Åke, i våras med den finfina singeln Pengar på musik. Den låten följdes upp i mitten av juni med minst lika fina Vin är tjockare än vatten. Idag är Åke med i bloggen och berättar om ett musikminne!

Året är 2001. Hasse, pappan i familjen vägg i vägg, har ett band. Dom heter Blå Häst och är lite lokalstora i min hemstad Norrköping . Dom har precis släppt ett nytt album och ska spela utanför bibban. Publiken består av kanske 400 personer, men jag är inte en i publiken. Jag har nämligen en uppgift, jag ska sälja skivor. 

Med en låda på magen går jag och bästisen Petter runt i publikhavet, under hela konserten. Efter konserten hänger vi bakom scenen. Vi får beröm, mat, läsk och pengar. Det snackas om försäljningsrekord och jag känner mig stolt och lite äldre än vad jag är. 

Det är svårt att veta vad som leder till vad i livet. Men jag tror att det här minnet har varit viktigt för mig i mitt val av yrke. Dels för att det var berusande att få beröm av vuxna, men kanske ännu mer för att jag förstod att man faktiskt kan tjäna pengar på musik. Det gjorde mina dagdrömmar verkligare. Man behöver inte vänta på att bli upptäckt, för man kan sälja sina egna skivor från en låda på magen.

/ Åke Olofsson

Lyssna på Åke här nedan! 

"Jag brukar säga att min röda tråd är att jag inte har någon röd tråd"


Majorna, juni. Caféet Matería vid Mariaplan. Det är en del folk som samlats och som njuter av eftermiddagssolen, men det är inte fullt och inte särskilt svårt att hålla avstånd till andra. Här har jag stämt träff med Jakob Albinsson. Jakob är just nu aktuell med soloprojektet Dar Adal, med vilket han precis släppte EP:n Far Behind.  

Har du något speciellt musikminne du vill dela med dig av? 
- Det är ett minne från när jag växte upp i Alingsås. Jag var kanske 12-13 någonting. Jag var ofta inne på en liten skivbutik som hette Skivbolaget. Jag kollade på skivor och var väldigt intresserad av att lyssna och köpa skivor på den tiden. Det var en skiva med Dinosaur Jr. som jag fastnade särskilt för, Without A Sound. För det första var omslaget väldigt fint så jag kände att denna måste jag verkligen lyssna på. När jag lyssnade blev det som en aha-upplevelse; tänk att musik kunde låta såhär bra och annorlunda! Det kändes som en lite avgörande stund för hur min smak och mitt intresse för musik senare formades. 

Lyssnar du fortfarande på albumet idag? 
- Inte så mycket, faktiskt. Det var länge sedan som jag lyssnade på Dinosaur Jr. över huvud taget, men frontmannen J. Mascis har alltid varit en husgud för mig. Jag tycker, tyvärr, att Dinosaur Jr. har blivit tråkigare på senare år. Det låter inte lika bra längre, men de tidigare släppen håller jag fortfarande högt. Det var dem som tog mig in på indierocken och stakade ut min musiksmak. Sedan dess har jag förstås breddat musiksmaken dock. 

Jag har alltid undrat vad det är som gör att man ändrar musiksmak. Det kan ju skilja sig mycket åt i olika perioder.
- Precis. Jag minns att jag lyssnade på Popsicles Stand Up And Testify för några år sedan. Jag tyckte det var jättebra. Så tänkte jag tillbaka på när jag var 20 då jag mest tyckte att det lät gubbigt och tråkigt. Det var som att jag hade blivit mogen för den musiken, när tiden hade fått gå. 

Jag tänker att ens livssituation kan påverka ens smak mycket. 
- Ja, precis. Jag fastnade nyligen för Adrianne Lenker, sångerskan i Big Thief och just då var jag mitt i en jobbigare period. Då talade den melankoliska musiken mycket till mig. 

Om vi återgår till Without A Sound. Hur mycket har den skivan betytt för dig som artist idag? 
-Jag tror det är ganska mycket. Samtidigt är det svårt att säga. Om jag inte hade hittat den, så hade jag kanske hittat en annan skiva som tagit mig in på ett annat spår. Men absolut har den spelat en stor roll. 

Lyssnar du mycket på musik själv idag? 
- Ganska mycket, fast inte alls på samma sätt som innan. Jag spelar ju inte så mycket musik heller just nu. Det går i perioder. 

Det är mycket annat i livet, förstår jag. 
- Ja, precis. Nu är jag helt pappaledig. Just nu är discgolf min stora hobby så jag är i slottsskogen och spelar det väldigt mycket. Jag är ingen sportmänniska annars, men just discgolf är det något särskilt med. 

Det är mycket förändringar i kulturbranschen nu på grund av corona. Känner du att det finns någon förändring som du känner att du gärna vill ha kvar efter att allt med Corona är över? 
- Jag har ju själv inte haft några spelningar nu och inte varit uppbokad på någon spelning med José González heller. Så jag har inte märkt så mycket skillnad själv. Men jag gillar idén med livestreamade spelningar. Jag gjorde en själv häromdagen på Facebook, för EP-releasen. Jag tycker att det är ett roligt format och det är kul att det har fått ett uppsving. Sånt hörde man inte så mycket om tidigare. Samtidigt så saknar jag förstås livespelningar med publik och så. 

Hur mycket tycker du skivomslag och så spelar roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- För mig som är uppvuxen med fysiska skivor så är det fortfarande viktigt. Jag har alltid gillat när det finns en estetisk idé. När det finns en helhet. Jag är uppvuxen med musikvideon också som fenomen och hur den kan bidra med det konstnärliga. Det är viktigt att kunna visa med olika uttryck vad man vill säga. Sen är förstås själva musiken alltid det viktigaste, men sedan blir det en bonus med det övriga. 

Redan innan allt med Corona drog igång var det många livescener som försvann och många konserter bokades till Liseberg istället. Hur ser du på den utvecklingen? 
- Det har jag inte tänkt på, men det är ju sant. Jag har haft lite dålig koll på klubbarna i stan, men det känns ju som att de blivit färre, samtidigt som några har överlevt. Det är naturligtvis tråkigt att vi fått färre livescener. Och så klart vill man att mindre ställen ska överleva också. Det är klart att det blir en skillnad på pris om Alice Cooper spelar på Liseberg eller någon annanstans, där de behöver sätta ett dyrare biljettpris. Det blir svårt att konkurrera. 

Ja, man vill ju ha kvar de mindre ställena. 
- Verkligen. De gör att man kan få upp ögonen för ny musik och mindre artister som inte slagit än. 

Oceanen tycker jag har lyckats bra med det där. 
- Ja, absolut. De gör många grymma och spännande bokningar. Jag var och såg Weyes Blood där. De var jättebra! 

- Sedan är det ju svårt att komma ifrån att även Pustervik är grymma på att boka. 

Hur känner du kring albumformatet idag? Det känns som att många lyssnar på musik på ett annat sätt nuförtiden? 
- Just nu så har jag EP som det formatet jag föredrar. Det är ett behändigt format. Sedan är det samma där, som jag var inne på tidigare, att jag är uppvuxen med albumformatet och jag gillar verkligen det formatet, att få ta del av en helhet av en artist. Få ta del av ett mästerverk till album. Även den artistiska delen, att få sätta ihop ett album, betyder mycket. Jag tycker EP är som ett album i ett mindre format. Jag vill göra de låtarna som jag gillar och inte tänka för mycket på att det ska vara strömlinjeformat i stil. Jag brukar säga att min röda tråd är att jag inte har någon röd tråd. Alla låtar får ett eget liv. 

Without A Sound, är det ett sådant album som du känner var ett sånt mästerverk? 
- Absolut! 

Vilka andra album känner du så med? 
- My Bloody Valentines Loveless och Isn’t anything

Du har ju spelat mycket med José González. Hur kom det sig att ni började spela ihop? 
- Jag lärde känna José via Västsveriges hardcorescen i slutet på 90-talet. Vi spelade båda i emocoreband. Vi spelade ihop några gånger och stötte på varandra. Sedan behövde vi en gitarrist i mitt band Only If You Call Me Jonathan och då frågade vi honom. Sedan brukade vi stöta på varandra i Göteborg och 2013 frågade han om jag ville hänga med på en turné med Junip. Sedan när han släppte senaste soloskivan Vestiges & Claws så frågade han om jag ville vara med och spela live igen. 

Planerar ni att göra något ihop igen? 
- Det kommer säkert bli något igen. 

Om du skulle beskriva din nya EP som en fysisk plats. Vad är det för en slags plats och hur mår människorna där? 
- Oj, spännande fråga! Jag tänker att den är en mystisk skog, lite trollskogsaktig. Jag får upp bilder av John Bauer, lite den stilen. En skog som består av både vackra, goda och onda varelser. Lite beroende på var man går i skogen. Människorna mår lite blandat, väldigt mycket skiftande känslor. 

Planerar du för mer musik längre fram? 
- Ja, absolut! Sedan får vi se hur det går, men det är planen.  


Fler livestreamade spelningar också kanske?
- Ja, kanske. Jag har verkligen fått upp ögonen för det nu. Och även fysiska spelningar förstås, så snart det går.

Lyssna på Far Behind här nedan! 

fredag 26 juni 2020

Norra Promenaden ska cykla 60 mil på 2 veckor - i kampen mot rasism


Bandet Norra Promenaden brinner både för musiken och för mänskliga rättigheter. 

Edvid Bergsland och Viktor Nordström i bandet kände att de ville göra något konkret för Black Lives Matter-kampanjen. Mot förtryck och för att förbättra situationen i Sverige. 

Därför bestämde sig Edvid och Viktor för att cykla från hemstaden Norrköping till Österlen och tälta längs vägen. Pengarna kommer gå till organisationer som stödjer Black Lives Matter ekonomiskt och hjälper till där det behövs. Tanken är att cykla 5 mil om dagen och resan, som totalt är 60 mil, förväntas ta 2 veckor. Planen är att dokumentera allt, bland annat via livestreams och vloggar.

De kommer också uppträda som gatumusikanter längs vägen och pengarna som kommer in via dessa spelningar kommer även dessa att gå till kampanjen. Man kan skänka pengar till kampanjen både via Swish (Valfritt belopp till 123 217 95 13) och via Gofundme här nedan!