måndag 30 mars 2015

Anna Järvinen på Storan, 27/3 - 2015


Mitt hjärta är snart i diket, sjunger Anna Järvinen på hennes singel Affären och det är lite en sådan stämning på Storan under kvällen. Små påminnelser om att livet inte är så enkelt. Koncentrationen ligger på det stillsamma under kvällen. Tempot är lågt och rösten, som snarare tassar än springer fram, närvarande. När hon en bit in i konserten väljer att sjunga Nattmusik känner jag att värmen börjar tugga i sig mer än mitt hjärta. Det är en fantastisk låt som, för mig personligen, beskriver den där känslan när en vacker längtan och en jobbig och tung saknad delar samma utrymme. Annas texter känns ofta nära både själsmässigt och vardagsrumsmässigt och de känns ofta lite som dikter. När Anna sjunger Till dig nu, från nya tvådelade skivan, känner jag precis som när jag hör Nattmusik, längtan efter något och någon kommer så nära, känns så direkt. Hon sjunger om en luft som ger upp när som helst och det är vemodigt, men samtidigt otroligt vackert.

Det är inte så många som tagit sig till Storan under kvällen, vilket är lite synd, men vi som är där får både höra en finsk vaggvisa och en låt, Skolgården, som, fick vi höra, aldrig kommer låta likadant igen. Mellansnacket är ömsom förvirrande, ömsom roligt - men det bidrar också till att stämningen blir skön och ganska avslappnad. Efter dryga timmen avslutar hon sista extranumret PS, Tjörn och det är en fin avslutning. Ofta är Annas musik något som hjälps åt att bära liv, bära orden som kämpar för att ta sig ut. En fin vårkväll. 

Boka Anna Järvinens kommande (släpps 18 april) skiva Buren här

tisdag 17 mars 2015

"Oskar, du ser så jävla fel ut"

Själv är jag ungefär 1,70 cm med en ganska smal kroppsbyggnad. Jag äter ett stort mål om dagen och på det frukost, lite lunch och kvällsmat. Jag har under åren ofta fått kommentarer om min kropp, att jag är för smal och att jag borde äta mer. Redan som barn fick jag höra ”du behöver en kaka till” och när jag var inskriven på arbetsförmedlingen frågade min handledare mig om jag klarade mig på de pengar jag fick, då jag ”såg lite mager ut”. Mitt största mål blev till slut att gå upp i vikt, ända tills jag slutade bry mig. Jag gick inte upp i vikt, oavsett hur mycket jag åt, oavsett om andra ville det, hade de kunnat trolla fram lite fler kilon så hade de gjort det, men det kunde de inte. Jag lärde mig att bottna i min kropp, att våga använda den, våga låta den åldras och våga låta den väga vad den väger. Kanske ser jag för jävlig ut när jag vaknar upp med någon eller är tanken på om jag kommer göra det eller inte det mest för jävliga, oron över att dömas. Oron över att dubbla hjärtan i ens kropp inte nödvändigtvis gör en så rosaskimrande och vacker som förhoppningar kan ge sken av. 

Själv har jag ofta fått höra att jag är för liten medan många andra får höra att de är för stora. Det är svårt att vara tillräcklig, när en antingen är för mycket något eller för lite något, där ramarna sätts av någon annan, av ett samhälle som snävar till det, där en ska sträva efter att normineras, annars duger en inte. Kroppen borde få vara vindstilla, utan att stormar blåser upp vid minsta lilla förändring, där kroppen blir ett kommentarsfält, en diskussion om kilon, ålder och hår, vare sig det anses vara för mycket eller för lite. Jag önskar människor fick ha de kroppar de själva vill ha och att de tillåts trivas i dem, oavsett hur de ser ut. Kroppar som inte normineras, som hamnar just utanför eller långt ifrån normen, måste även de få vara fria att hyllas av de som bär dem, fria att kritiseras av de som bär dem, och ingen utanför någon kropp ska ta sig rätten, tro sig ha rätt att ta sig den, att kommentera, kritisera och ta sig fruktansvärda friheter på dem. Ingen kropp ska behöva trängas i begränsande Får och tvingande Ska. Media har också en viss roll som med ena handen kritiserar människor som plastikopererar sig och med andra handen kritiserar människor som inte passar in i normens snäva mall. Konstigt att de inte ser sambandet som ofta finns mellan kritik av andras kroppar och att människor väljer att operera sig. Eller så gör dom det, men dubbelmoralens mantel bärs gärna av den som får tillräckligt med pengar. 

Själv vill jag gärna ta hand om mig men i övrigt släppa fokus helt på hur jag ser ut och än mer på hur andra ser ut. Det är viktigt att ta hand om sig själv men också att komma ihåg att ens kropp är ens egen, kanske ser den inte ut så som samhällets normer ger sken av, men det är ens egen. Folk har något slags behov av att kommentera hur andra ser ut, sexualisera andras kroppar, bara se kroppen och inte något annat, de har måhända kvar sin syn, men är ändå blinda på många sätt. Ett ord kan lätt bli en hel värld, en tidningsrubrik kan lätt bli en plastikoperation. Allt vi gör och allt vi skapar ger konsekvenser. Har inte tillräckligt med människor fått utstå skit bara för att de har en kropp? Jag vet inte hur många kroppar som verkligen vill ha folks åsikter. Jag skulle tippa på att det är otroligt få. Den enda som behöver bära på min kropp är jag, den enda som behöver tycka om min kropp är jag. Det var sorgligt när normen kom, men det kändes bättre när jag gick därifrån. 

onsdag 11 mars 2015

Tomas Zackarias Westberg - Total Panik


När jag intervjuade Tomas Zackarias Westberg i januari frågade jag honom om vad han hoppas att läsaren ska känna när de läser hans serieroman Total Panik, som släpps på Syster Förlag idag, 11 mars. Han svarade att han hoppas att läsaren ska få en ”känsla av stress och åtminstone någon gång en klump i halsen”. Det är en sådan bok, om ett mörker som fylls upp, både i kroppen och kanske också i världen. Vi får följa huvudpersonens resa genom sin panikångest och försök att hantera den. Han känner sig som det jagade djuret när alla flyktvägar är avstängda, borta och han undviker det mesta som uppfattas som jobbigt. Gamla jobbiga tankar byts ut mot nya jobbiga tankar. Han får ”sväljnojja” av att äta i grupp och vill säga nej till olika träffar fastän att han kanske borde tacka ja. Det som för många tycks självklart blir för huvudpersonen inte alls så självklart, utan snarare sådant som får mörkret att brottas starkare. Till slut känner han sig mest otillräcklig och undrar ”Vad hände med att sitta hemma och kolla på video? Dricka te, kyssas och tycka alla andra är idioter?”

Samtidigt lyfter författaren upp relationen med föräldrar och hur saker förändras med tiden, generationsväxlingar och att själv kunna hantera situationer bättre än vad föräldrarna gjorde, men att det aldrig riktigt är så enkelt. Det kan tyckas så enkelt att bära det lätta, de snabba konversationerna, när allting bara flyter på, men hur bär en det tunga, den tyngsta stenen, sorgen över en förälders död, känslan av att inte räcka till som förälder? Det blir många svåra känslor att brottas med, och Westberg skildrar det fantastiskt bra, med en ruta per sida. Det är personligt och nära och på de över 300 sidorna skildrar han i stora drag hur det är att vara mänsklig. Det är inte så jävla enkelt alltid, men i ögonblick springer ljuset jämsides med förtvivlan. Till slut tar det sig förhoppningsvis förbi. 

En kan köpa Total Panik på bland annat Syster Förlag, Bokus och Adlibris

tisdag 10 mars 2015

Conny Nimmersjö berättar om Tänk, nyss var här så trevligt

Foto: Pressbild

Conny Nimmersjö, gitarrist i bob hund, solodebuterade 2007 med albumet Skörheten och oljudet och för ett par dagar sedan släpptes uppföljaren Tänk, nyss var här så trevligt. Det är gitarrer som skriker, inga bromsklossar, musik som skakar om och lyfter upp oss, passionerat och direkt. Här nedan går Conny igenom nya skivan, låt för låt. 

Radion på servicehuset
- Det finns en svensk artist jag aldrig stått ut med. Hen var aktiv redan när jag var barn, och kommer förmodligen så vara när jag är pensionär och ligger på hemmet, oförmögen att stänga av radioapparaten där musiken strömmar ut.

Snälla, snälla svin
Handlar om syreslukare.

Aldrig tyst igen 
- Jag ville att den här skivan skulle vara riffbaserad, och inte så mycket singer-songwriter.

Frankenstein 
- Jag vaknade en morgon med den här låtens melodiriff i huvudet, hade egentligen inte tänkt släppa in så poppiga låtar som den här och Snälla, snälla svin på plattan, men när de snabbare och punkigare låtarna var på plats tyckte jag det skulle bli för endimensionellt utan poplåtarna.

Ingen sympati 
- Mera riff!

Porta på vinden 
- Här är det kanske som tydligast hur vi spelade in skivan, live, utan klick, och här är inga pålägg gjorda.

Det kommer en dag 
- I vissa recensioner har jag fått cred för gitarrer som inte jag spelar på skivan. Här t.ex. hör man bara Jon Bergström och Christian Ramirez i verserna. Jag har arrat gitarrerna men spelar bara en tredjedel av dem.

Din framtid, min död 
- Svarsgitarren i refrängen har fått mången god musiker att snubbla. Vi höll på i evigheter i replokalen för att förstå hur riffet egentligen går. Svaren ligger på slagen 14, 15 och 16 i en sextondelstakt, har jag för mig.

Köttdockorna 
- Musikaliskt är detta en hyllning till The Meat Puppets.

Snövit 
- Vill nämna Matti Alkberg och Birgit Bidder som båda körar rätt flitigt på den här skivan, båda två i den här låten.

Det katten släpat in 
- Är nöjd med hur jag fick till fraseringen i refrängen på den här låten. Jag har rivit och skrivit helt ny text tre, fyra gånger både till den här och till några av de andra låtarna. 

Tänk, nyss var här så trevligt går att köpa på bland annat CDON, Ginza och Bengans. Lyssna på skivan via Spotify här nedan.

söndag 1 mars 2015

Att vara en olönsam men lycklig idiot

Jag får inte vara nöjd när jag står där i affären, ändå är jag det, jag känner inte att jag har ett behov av någonting som finns där. Jag har haft samma vinterjacka i flera år nu och kommer förmodligen inte behöva byta på ytterligare några år, skorna går jag i tills de går sönder och en väska har jag redan, men visst vore det roligt att ha ytterligare en väska, fast i en annan färg? Nej, men det är så vi uppmanas att tänka, att tänka kring behov är dock livsfarligt, begäret ska lockas fram, ska skrika högst. Jag ska känna mig missnöjd med det jag har, hur bra det jag har än fungerar, så ska jag vara missnöjd, annars är jag en olönsam idiot. 

De senaste åren har jag blivit allt mindre intresserad av prylar, jag har fått en stor distans till det materiella och det enda jag konsumerar i en större utsträckning är upplevelser och mat. Jag växer gärna som kulturell person och svälter gärna som duktig konsument. Det är i tiden, i upplevelserna, i olika samtal, som jag känner mig som mest nöjd, som mest lycklig och inte i det ekonomiska hjulet som bara kan fortsätta snurra om vi konsumerar mer och mer. Meningen med livet måste väl vara att skapa ett gott liv någonstans, ett liv som vi kan känna oss nöjda med. Jag har svårt att se att vi kan hitta den där meningen i ett konsumtionssamhälle där vi aldrig tillåts vara nöjda. Vi ska inte tillåta att vi reduceras till konsumenter och producenter på en arbetsmarknad som inte är anpassad efter vad planeten klarar av, utan snarare försöker tvinga planeten att anpassa sig efter vad som är lönsamt. 

Det är många som stressar idag för att få livet att gå ihop och mängden arbete är så ojämnt fördelat att både de som arbetar mycket och de som inte har något arbete alls i många fall mår dåligt. Därför tror jag att många skulle må bättre om vi omfördelar det arbete som finns. Sänker arbetstiden där det är möjligt så att vi blir fler som kan dela på jobben. En lönsam person i det här tidevarvet blir lätt en socialt ensam person, då tiden i så hög utsträckning som möjligt ska ägnas åt arbete. Ju mer tid vi ägnar oss åt att inte konsumera och producera desto mer betraktas vi som värdelösa, allt på grund av att vi strävar efter någon slags mening. Jag vill leva för något annat än just arbete. Det är klart att jag vill ha ett jobb men jag tänker aldrig låta jobbet ta makten över mitt liv och jag tänker heller aldrig jobba för mycket, för medan att jobba mycket stärker ekonomin och ens möjligheter att konsumera mer, så sker det ofta på bekostnad av sociala relationer och välmående. 

Det hela är ett sökande efter värde, och jag tror att många borde söka inne i sig själva efter det värdet och fundera över vad vi värderar mest, kapitalets hälsa eller människans? 

Jag tror att många skulle bra både av att jobba och konsumera mindre. Om vi funderade kring vad vi egentligen behöver när vi går runt där i butiken, om det är fler prylar eller ett gott liv. Problemet är inte att de som inte har en god materiell standard konsumerar utan att de som har det lik förbannat konsumerar fler och fler prylar. Problemet är inte att lite vill ha mer utan att mycket vill ha mer. En större tv och en ny soffa fastän de gamla prylarna täcker ens egentliga behov, men hur täcker något gammalt ens begär? Mitt sociala behov är mycket större än mitt köpbehov och jag är förbannat lycklig över att det är så. Jag tänker inte be om ursäkt för att de olönsamma stunderna är de stunder då jag mår som bäst. Förut köpte jag gärna nya tröjor så fort CSN dök upp, jag älskade att handla kläder och så fort jag åkte in till stan så konsumerade jag. Jag levde för att få mer och mer pengar, vilket i längden bara stressade mig och gjorde mig olycklig då jag hade handlat upp dem. Jag är glad för att jag lyckades vidga mina vyer och vågade tänka tankar långa nog att nå något slags värde.

onsdag 25 februari 2015

Att hålla läpparna kysselsatta

För några minuter sedan så tänkte jag att jag kommer bli lycklig under det här året, men fy vad ung och naiv jag var när jag tänkte det! Jag önskar att jag kunde få tiden på fötter och istället för att följa olika destruktiva normer kring arbete och tid som i längden bryter ned en, sätta mig och fundera över vad jag själv mår bäst av, och jag ska verkligen kämpa för att jag aldrig någonsin hittar svaret på den funderingen i min plånbok. Kanske hittar jag svaret i jackfickan, där jag vill ha dina händer eller i hjärtat, där jag vill brottas med ditt hjärtas slag. 

Istället för att hålla oron sysselsatt vill jag hålla läpparna kysselsatta. Om jag någon gång har ett förhållande igen önskar jag att kärleken låter bli att ta flera varv genom hjärnan. Oro och grubbel undanbedes vänligt men bestämt. Det är svårt att kombinera en frågvis hjärna och en lågvis känsla, men hjärtat ligger stilla och tyst under huden och väntar på dig. Det vill inte ha några inställda resmål.

fredag 20 februari 2015

"Jag har lärt mig att se skillnaden, men inte alltid ryggmärgs-mässigt uppleva den"

När personer pratar om normer och strukturer tar många människor ofta åt sig på en individnivå, när Åsa Romson pratade på Almedalen 2014 om den destruktiva mansrollen så tolkade många talet som att hon hatar män som individer, när det var just strukturer och normer hon kritiserade. Det är olyckligt att det är så, men vad ska vi göra åt det? Jag frågade Annika Hirvonen, Miljöpartiets talesperson för rätts- och jämställdhetspoltik och Emil Jensen, poet och musiker, om deras tankar kring saken. 

Foto: Fredrik Hjerling

- Jag delar din problembeskrivning. Ofta blir det väldigt känslosamt att prata om dessa frågor för att de ligger så nära människors person. Vi märker samma problem när vi diskuterar koldioxidskatt, och människor känner att det är just deras farmor på landsbygden som vi belägger med skulden för klimatförändringarna...

- Jag vet inte om det finns någon enkel lösning på problemet. Jag tror att vi måste få fler människor att lära sig tänka i strukturer och dela med oss av de erfarenheter vi har till dem som inte har några egna erfarenheter av hur strukturer missgynnar och drabbar andra.

Foto: Peter Westrup 

- Ja, så sant, detta är beklagligt och ofta det stora hindret för alla efterlängtade språng! Men samtidigt är det så förståeligt och det är något jag själv tänkt mycket på. Det är så lätt att tro att det inte drabbar en själv, men så plötsligt ertappar en sig med att bli ledsen av något som någon sagt som egentligen handlar om strukturer. Jag har lärt mig att SE skillnaden - men inte alltid ryggmärgs-mässigt uppleva den! Och det kanske är nyckeln i att lära sig/få folk att lära sig - att acceptera att en faktiskt kan få den där personliga upplevelsen ibland, men att då vänta in förståelsen innan en reflexmässigt agerar på denna upplevelse.  
  
- Och en annan viktig sak i detta, tänker jag, är att aldrig känna sig "färdig". I samma stund jag har fått för mig att jag har koll på läget, har plötsligt någon norm förskjutits som gör att jag blivit en del av en struktur jag inte varit en del av tidigare, allt detta är ju i ständig förvandling, precis som en själv.