lördag 9 december 2017

"Om man inte vågar blotta sitt hjärta när man gör känslosam musik, vad gör man då ens musik för?"

Foto: Charles Ludvig Sjölander 

Violet Cheri är ett band med hjärtat på utsidan. Stockholmsbandet har nyligen släppt singeln I'll always be alone där melodisk pop och vemod möts i en fin blandning. Här nedan berättar sångaren Daniel Hoff om bandet, drömmar och om att lämna ut sig själv. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Kaos! Nej, men... Violet Cheri är väl ett band som låter hjärtat säga sitt. Texterna är ju rätt dystra. Det finns en grundläggande leda där. En slags hopplöshet som genomsyrar alla texter. Det är inget jag söker mig till, det bara blir så. Musiken däremot, har mycket mer variation tycker jag. Den kan låta gullig, på gränsen till barnslig ibland, men den kontrasten är hela grejen. Det blir mer intressant när man inte är inramad i ett visst "sound", där man hela tiden måste låta på ett visst sätt bara för att. Jag tycker vi har en väldig frihet i vår musik som kanske inte alla har. 

Hur träffades ni? 
- Jag träffade Melker (trummor) på Emmabodafestivalen 2013. Vi var dom enda iklädda svart kostym trots 30-gradigt väder. Kimie (gitarr) var gammal vän med Melker, så när vi drog igång bandet hängde han med på något rep och blev kvar. Simon (gitarr) tror jag att jag tog kontakt med över Facebook och bara "Hej! Jag har ett band. Vill du vara med?”. Robin (bas) var sista pusselbiten. Han kom fram efter ett gig vi hade och var väldigt imponerad. Vi hade visserligen redan en basist då, men vi ville åt olika håll med bandet så det fungerade inte. Robin tog över på bas i augusti 2017. 

När blev det allvar med musiken? 
- Det har alltid varit allvar med musiken. Jag har ju skrivit låtar i kanske tio år, men det var väl först 2015 som Violet Cheri hade en uppsättning som jag kände mig trygg i och vågade öppna upp mig helt för. Visst, nu 2017 är det bättre än någonsin. Vi har aldrig låtit så här bra och vi är bästa vänner. Det är alltid kul att ses. 

Berätta om singeln I’ll always be alone! 
- Det är en låt vars text är väldigt gammal, men som jag aldrig har varit i form att spela in. Jag skrev den efter att jag och min dåvarande tjej hade gått skilda vägar och jag gick ner mig totalt. Låten handlar ju uppenbart om ensamheten efter ett "break-up", men det som inte många vet är att det handlar om en självvald ensamhet. Jag kunde inte se någon morgondag just då och levde ett väldigt självdestruktivt liv. Jag isolerade mig medvetet från omvärlden för jag kunde inte se mig själv lycklig igen med någon annan. Jag ser ju nu i efterhand hur extremt det var att acceptera ett sådant öde i 20-årsåldern, men det var så det kändes och därför existerar I'll Always Be Alone. 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Någon sade en gång att jag oftast skissar själva mallen till låtarna, men att vi färglägger den tillsammans. Det tycker jag är en rätt bra beskrivning. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
- Jag har alltid älskat pop, men att Violet Cheri låter som det låter är nog mycket av en slump faktiskt. Visst, det har alltid funnits en idé bakom allt, men slingor och annat utmärkande i musiken kommer i grund och botten från min okunskap i musikteori. Jag menar, jag kan komma till replokalen och visa något jag kommit på hemma, och de andra bara tittar på varandra och säger "alltså ‘it makes no sense’ att den slingan kommer in där! Det är inte ens rätt taktart". Hade jag inte haft de andra i bandet så skulle det aldrig fungera. De är så mycket mer insatta. Musikaliskt alltså. Jag må komma med grundidén till låtarna men jag är sjukt självkritisk och har svårt att tro på mig själv om inte de andra säger att det jag gjort är bra. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Det absolut bästa som skulle kunna hända är väl att kunna leva på musiken. Det är nog alla musikers största dröm, men det är väl inget vi direkt strävar efter. Vi vill finnas där för andra så som band i vår ungdom fanns där för oss i svåra tider. Det är något värt mer än pengar enligt oss. 

Vad tycker ni att en bra låttext inte får sakna? 
- Det har jag ingen aning om. Vad är en bra låttext egentligen? Är den bra för att den innehåller stora ord? Metaforer eller ens rim? Enligt mig ska den berätta något som författaren tycker är viktigt. Om du känner att texten är bra, då är det så. 

Du, Daniel, skriver bandets texter, som är ganska utlämnande och personliga. Finns det något du känner att du inte skulle kunna skriva om? 
- Nja, inte direkt. Det är hela grejen med Violet Cheri. Att ta upp ämnen som är jobbiga, för jag tycker att mycket musik idag verkar fokusera mer på själva utförandet av musiken än anledningen till varför musiken existerar. Hade vi börjat censurera oss själva skulle vi inte vara samma band. Violet Cheri är vår fristad. Det är den enda platsen där vi får göra exakt som vi vill och ingen kan säga ett skit om det. 

Du har tidigare berättat att du kände dig utsatt som barn, hur har din uppväxt präglat dig som person? 
- Det har gjort mig väldigt cynisk tror jag. Det är nog en rätt naturlig reaktion egentligen, men det har ställt till en massa i mitt privatliv. 

Vad vill ni ge, när ni står på scen? 
- Vi vill ge en show som man inte glömmer bort i första taget. Det finns så många band och artister som är totalt ointressanta live, där skiljer vi oss otroligt mycket från mängden tycker jag. När vi spelar finns ingenting annat än oss själva och vi blir ett med musiken. Visst, det blir oftast väldigt stökigt när vi är ute och spelar, jag har lätt att tappa kontrollen och saker och ting går oftast sönder. Folk kan ju säkert tycka att vi beter oss väldigt oseriöst, men vi tycker tvärtom. Våra låtar handlar om väldigt personliga saker och det är klart att det gör ont att tänka på. På ett sätt fungerar bandet som en terapi för mig då jag kan ventilera mina demoner på scen, men på samma gång kommer man aldrig ifrån dem när man hela tiden sjunger om dem. Men om man inte vågar blotta sitt hjärta när man gör känslosam musik, vad gör man då ens musik för? 

Ni bor alla i Stockholm, vad gillar ni mest med stan? 
- Vi är väl rätt mycket outsiders men vi älskar Stockholm, dock är det rätt deppigt med musikscenen. Känslan är att man i princip ska vara glad ifall man slipper betala för att spela live. Det finns för få bra spelställen i förhållande till band, och de flesta uppskattar inte livemusik på samma sätt som i många andra städer. 

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Bandet tar väldigt mycket energi, så om vi ses utanför Violet Cheri brukar vi försöka tänka på annat. Vi brukar hänga på Hemma Hos Fanny, Popklubb, eller Panda 2.0 när dom väl har klubbar. Annars ses vi väl bara över några öl på Spisen i Svedmyra eller gamla Dovas på Hornsgatan. 

Er sista spelning i år blev på Scalateatern. Hur var spelningen? 
- Det var en bra kväll, vi var nöjda. Det är alltid kul att gigga med Pelle Adlén och det var en skön lokal med många fina människor. Jag råkade langa ett mickstativ på en i publiken, men han tog det bra! 

Snart nytt år, vad hoppas ni på av 2018? 
- Vi vill ut från stan, spela mer! Några krokar är ute och vi har snackat lite med Pelle och hans band om att åka runt lite ihop, vi får se vad som händer. Vi har massvis med grymma låtar så det vore kul att spela in mer, men då ska det ske med rätt personer i rätt studio. Vi går ju in för det här 100% och då vill vi att det vi gör ska spegla det. Detta är bara början för Violet Cheri!

Lyssna på I'll always be alone här nedan!

torsdag 7 december 2017

söndag 3 december 2017

"Like a shot of cocaine straight to the heart and gut"

Foto: Eliza Soros

Sångerskan Lizzy Plapinger har tagit en paus från MS MR och är nu aktuell med soloprojektet LPX. Första singeln Tightrope släpptes i januari, den följdes upp av Tremble och nu är tredje singeln Slide här. Här nedan berättar Lizzy om LPX. 

What does Slide mean to you? 
- Slide is euphoric agony in a bottle. It’s a tortured love song, equal parts anger, disbelief, passion and infatuation. It only hurts this much because it was that good. A double edged sword that keeps on digging, it's an explosive and fragile combination that feels perfectly emphasized and echoed by the pulsating energy of the songs production.

How would you describe the forthcoming EP? 
- Very high octane - like a shot of cocaine straight to the heart and gut. It’s aggressive but still emotional and vulnerable. I’m really proud of how powerful and assertive it is while still being delicate in unexpected ways. 

How has this project been different from MS MR? 
- LPX is a very different beast to MS MR. It’s rooted in punk and rock and indie, all the bands I grew up listening to like the Yeah Yeah Yeahs, Le Tigre, Tv on the Radio, Bloc Party, The Cardigans and more recently War on Drugs, NIN, The Horrors. I want to live at the crux where pop and alternative meet. LPX is about being a bold, wild, assertive and sensitive thing all while playing with expectations of alternative music. 

Any plans coming to Sweden with your solo project? 
- No plans of yet but I hope sooner than later! I’m self funding and self releasing LPX so it’s hard touring without a label to provide tour support but playing live is what this project is all about. If you get a chance to come to a show, do! These songs were written to be played live and it’s a super high energy and wild experience. 

What’s coming up next? 
- I’m really excited to be releasing my debut EP, Bolt in the Blue, January 12th 2018 - so stay tuned!

Lyssna på Slide här nedan! 

fredag 1 december 2017

"Roten till väldigt mycket olycka i världen är på grund av att vi jämför oss för mycket med varandra"

Foto: Press

Senast jag intervjuade den oerhört trevliga mångsysslaren Eddie Wheeler var hösten 2014. Då var han aktuell med tre singlar på svenska. Nu är Eddie aktuell med Ep:n Love, Live, Repeat som släpps den 8 december. Här berättar han om mörkret som präglar skivan, om tillgänglighet och om hur musikbranchen har förändrats. 

Din nya singel heter Burn it. Vad är för en låt? 
- Burn it är en ganska enkel låt. Ville testa att göra en låt så enkel som möjligt för att få varje liten nyans att bli större och märkas mer. Så jag skrev en enkel text och försökte ha en så enkel produktion som möjligt. Låten handlar om att ibland är det ingen idé att laga något som gått sönder för 1000e gången. Ibland måste man reboota, starta om på nytt. Bränna ner skogen och låta den nya växa upp. Känns som något som är ganska aktuellt nu med tanke på all politik och galenskap i världen. 

På kommande Ep:n har jag fastnat mycket för True love is dead, vill du berätta lite om texten till den?  
- Kul att du gillar den. Den är min favorit också. True love is dead handlar om att befinna sig i en livskris och vakna upp. Typ som Nemo i Matrix när han tar pillret. Hela vår västerländska civilisation har befunnit sig vid en ändhållplats ganska länge. Mycket av det vi gjort och hur vi lever är ohållbart men vi har blundat i 20-30 år för detta faktum. Nu befinner vi oss vid en position där man inte kan blunda mer. Så jag ville skriva en låt om det. Men för att inte bli för uppenbart pretto i texten skrev jag låten ur ett kärleksperspektiv. Hur man inser man nått en ände och måste välja ett nytt sätta att leva. 

Det känns som en ganska mörk Ep och jag tolkar det som att det handlar både om personligt mörker och att samhället går åt fel håll, ligger det något i den tolkningen? 
- Ja, den är absolut det mörkaste jag gjort. Men inte mörkt på det viset att det inte finns hopp. Utan mer mörkt och elände som vi måste hitta ett sätt att ta oss ur. 

Under året har du turnerat en del med Glenn Udéhn och Richard Selin och du har nämnt att du trivs så bra att vara ute på turné med dem. Hur kompletterar ni varandra som personer? 
- Alltså, vi är bästa teamet. Glenn gillar inte att äta och Richard gillar ha det sjukt varmt precis som jag! Så vi passar toppen tillsammans. Jag brukar alltid ställa AC:n på högsta inställningen när jag checkar in på ett hotellrum. Även när jag turnerade i Australien och det var 40 grader varmt ute. Trodde jag var ensam i världen om det, sen möter jag dessa snubbar. Hur stora är oddsen? 

I april spelade du på Jazzhuset som stängdes ner för gott i maj. Vad är ditt bästa minne därifrån? 
- Oj oj oj. Helt omöjligt att säga. Har så fruktansvärt många minnen därifrån och många lämpar sig inte i tryck. Men jag är nog mest glad att jag är så pass ”gammal” att jag fick vara med i några år då Jazzhuset verkligen blommade i underground-Göteborg. När Soundtrack, Bad Cash och Broder Daniel festade backstage. Men det var inte personerna i sig som var det häftiga utan hur liten kärna av band som fanns då och alla kände varandra. Idag är musikscenen så urvattnad och det finns inte samma sammanhållning. Det saknar jag jättemycket. 

Generellt så lyssnar ju många på musik på ett annat sätt idag, vilket bland annat har lett till att live-scenerna har minskat, hur ser du på den utvecklingen? Går det att vända på den? 
- Vilken bra fråga. Jag vet inte. Jag tror kanske det är bra att musikindustrin får en liten svacka. Så får man starta om hela skiten på nytt. Problemet är inte pengarna som har försvunnit i branschen, pengar finns fortfarande men problemet är att det är börsen och investmentbolag som bestämmer hur musikbranschen ser ut. Det finns inte så många musikälskare som ger ut musik bland de större bolagen. Allt är bara profit och det har gjort musikindustrin förutsägbar och tråkig och då drar folk. Det finns andra mer spännande saker att göra än att se på artister som härmar artister som i sin tur härmar artister. 

Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Jag vet inte riktigt. Jag gillar fysiska skivor men det är ju smidigt med digitalt. Svårt att svara på. 

Vilka är dina favoritomslag, topp 3? 
- Oj, svårt. Kanske 1. Scott Walker – Tilt. Är det tuppar som slåss på omslaget? 
2. David Bowie – Low. Fantastiska färger, Bowie ser så cool ut. Som en galjonsfigur på ett skepp. Fantastiskt omslag.
3. Ratmilk – Give me that. En muspojk och en cool tjej. Allt världen behöver. Love it

Foto: Press

Du arbetar mycket för tillgänglighet, vad skulle du säga är sämst med Göteborg och samhället i stort ur ett tillgänglighets-perspektiv?
- Problemet är helt enkelt att det är svårt att dra på event om man har tex. rullstol. Det finns liksom 100 platser på Ullevi som tar typ 50.000 pers. Om man skulle se hur många som faktiskt sitter i rullstol i Sverige och bygga platser efter det så skulle det finnas kanske 300-500 platser. Och när man väl får en rullstolsplats så får man aldrig ha med sig kompisar eller så pga. regler. En polare i rullstol skulle gå med sina barn på Disney on ice, men de fick inte sitta med honom utan på andra sidan arenan med massa främlingar för de kunde inte räknas som assistenter. Skulle dra och se en konsert med ett band på en av de större ställena i Göteborg. De har bara två rullstolsplatser. Båda var sålda så jag fick ingen biljett trots att 45% av ordinarie sittbiljetter fanns kvar. Det är lite frustrerande. 

Senast vi pratade så nämnde du att du håller på med en bok, och nu verkar det som att den är på gång? 
- Alltså den där boken. Jag skriver lite då och då, har för många järn i elden så jag hinner aldrig få klart den eller så kanske jag inte vågar skriva klart den undermedvetet. Men den kommer. Men det tar nog säkert ett år till tyvärr. 

Vad är roligast respektive svårast under arbetet med boken? 
- Det roligaste är att bara skriva. Ibland hittar man den där berättarrösten och allt flyter på så fint, då är att skriva det roligaste som finns tycker jag. Oftast sitter jag med en rykande kopp te och stirrar på en vit sida dock. 

Har du själv någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Har så otroligt många men skulle nog kanske säga Per Hagmans samling Cigarett, pool, volt tillhör något av de bästa som har skrivits på svenska. Per Hagman är ett sant geni. Det är både en bra story och det vackraste språk man kan tänka sig trots att boken handlar om ”smuts” och ”synd”. 

Finns det någon speciell person som påverkat dig som person och som artist? 
- Mina föräldrar. De är helt otroliga. Alla säger det, inte bara jag. Har aldrig träffat så glada och positiva människor som dom. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Roten till väldigt mycket olycka i världen är på grund av att vi jämför oss för mycket med varandra. Med sociala medier är det lättare att jämföra sig med andra och inget gott kommer av det. Jämför dig med dig själv istället för då ser du verkligen fantastiska framsteg. Det kommer alltid finnas andra som är bättre men som har andra förutsättningar så skit i dem. På riktigt. 

Vad skulle säga att du mår bäst av? 
- Att få vara kreativ och av att skapa. 

Vad får dig att skratta? 
- Smart och riktigt udda humor, gärna med brittisk touch. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 
- Nagellackborttagningsmedelsradioreklam! Ett fantastiskt ord, eller hur?

Lyssna på Burn it här nedan! 

torsdag 16 november 2017

"Mitt låtskrivande behöver mötet med andra människor för att det ska kännas kreativt och skoj"


Dalabandet Äventyret har precis släppt debut-EP:n Daniel var i Finland, en EP som är det bästa jag hört på svenska på ett bra tag. Här nedan berättar Malte O'Reilly om bandet, EP:n och om relationen till sociala medier, bland annat! 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Såhär beskrev jag själv Äventyret förut och det beskriver oss fortfarande rätt bra: ”Äventyret grundades efter gymnasiet sommaren 2014 då Ille och jag var lika lost i vart vi skulle ta vägen. Vi var kvar i en stad där de flesta ville ta sig därifrån. Vi har känt varandra och varit nära vänner enda sedan grundskola, fotbollslag, hemmafester etc. Jag har alltid haft musikdrömmar fast hade aldrig väntat mig att vi två skulle skapa musik tillsammans. Det var skitkul när det hände, var som att en hade väntat på nånting sånt där fast en inte visste om det. Det blev bättre musikdrömmar och tydligare vad Äventyret var för oss. Med catchiga refränger och texter med hjärtat utanpå ska vi spela.” 
 

Er Debut-EP heter Daniel var i Finland, vad är historien bakom titeln? 
- Namnet på Ep:n har en rätt kort historia. Daniel var helt enkelt i Finland, han har varit vår basist och jag tycker nog att det symboliserar oss rätt bra, att vi tager vad vi haver och gör något bra av det.

Beskriv de tre spåren lite kort! 
- En rastlös vän är en rätt personlig och ärlig låt om hur det är att vara en människa som är sämst på att se folk i sin närhet, typ. Spegel, spegel är en fin låt om olycklig kärlek av Ille som är den första han har gjort, hoppas på fler. Det har mestadels varit jag, Malte som har skrivit texter men jag tycker om när fler blir inblandade i den biten. Midsommar var en av de första låtarna då vi började hitta vårt sound, även den handlar om olycklig kärlek och allt däremellan. 

Blir det några spelningar i anslutning till att Ep:n släpps? 
- Det kommer säkert bli något mindre gig men just nu håller vi på att spela ihop oss med en ny bandkonstellation. Fast sen är vi sjukt taggade på att ta oss ut på scenen! 

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Ille beskrev det rätt bra att ofta är det jag, Malte som kommit med något, kan vara allt ifrån en hel låt till en diffus känsla en får av några ackord. Sedan sitter vi tillsammans eller var för sig, och spelar, skickar röstmemon & nojjar. Musiken skrivs ofta tillsammans medan texterna oftast skrivs av en person skulle en kunna sammanfatta det. 

Musikbranschen har ju ändrats mycket på senare år. Hur ser ni på skivomslagens roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 
- Skivomslag tycker vi nog är kul men mest bara för att det är det första en upplever även digitalt, att det kan ge en go känsla. Men i övrigt är vi ju uppväxta med digitalt, Pirate Bay osv. Och det är ju kul med det digitala att fler människor har möjlighet att komma ut med sin musik, men det en blir trött på är väl att branschen har högre krav på hur en ska lyckas ta sig fram i bruset. 

Hur vill ni att det ska vara att gå på en Äventyret-spelning? Vad vill ni ge på scen? 
- Jag hoppas att en ska känna att det alltid är kul och lite spännande att se vad vi hittar på denna gång, vilka är med på scenen, hur spelar de låtarna och att en känner att vi verkligen tycker om vår musik, typ spelglädje. 

Minns ni er första spelning och hur det var?
- Jo, jag kommer ihåg första spelningen med Äventyret. Vi var ett ganska udda band då. Det var jag och Ille, en vän som heter Syrjä som egentligen hade tänkt plugga till läkare men som ångrade sig och spelade bas med oss, Johan på kongas och mandolin, han fattade inte alls vår musiksmak men tyckte att det var kul ändå och Linus på trummor som jag hade sett upp till på gymnasiet, en riktig hårdrockstrummis. Det var fullsatt på wasabryggeriet i Borlänge och det var ett stort ögonblick att inse att vi hade något på gång. 

Vet att du, Malte, gick på Biskop Arnös Folkhögskola, hur var den tiden? 
- Det var spännande och utmanande att vara bosatt på en ö tillsammans med andra låtskrivare, prata om musik i all oändlighet. Många gånger var jag nog frustrerad av att gå där, som att en hela tiden snöade in sig och tänkte efter för mycket. Det är nog i efterhand som jag sett att det gav mig mycket att testa mina gränser, hitta mitt sätt att skriva. Men annars så har jag insett att mitt låtskrivande oftast behöver mötet med andra människor för att det ska kännas kreativt och skoj. 

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi lyssnar på mycket men genremässigt har det varit Alkberg som var en stor inspiration när vi startade, bob hund, Säkert!, Markus Krunegård och alla de där. Sen får vi inspiration från alla möjliga håll, det kan vara ett lokalt punkband eller melodier från någon 80-tals hit. 

Vad inspireras ni av annars? 
- Inspiration i övrigt kan vi få från roliga sammanhang, på jobbet, med djs och dans och saker en har varit med om. 

Om alla i bandet fick välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Lotta - David Bowies The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from mars 
Daniel – Mattias Alkbergs Åtminstone artificiell intelligens
Malte – Mattias Alkbergs Anarkist 
Ille – Håkan Hellströms 2 steg från paradise 
Miranda – Vet inte just nu. 

Säg att ni i Äventyret skulle få anordna en festival i Dalarna, vad skulle känneteckna den festivalen? 
- En festival hade varit skoj. Den hade nog varit bred och mycket folk inblandade. Hade velat ha oetablerade band. kanske mer alternativa stilar, indie, punk, elektro, djs och hade även velat ha vjs som jag fått upp ögonen för, då det finns flera här i trakterna som är sjukt duktiga och jag gillar det visuella tillsammans med musik. I övrigt ska det vara på ett avskilt ställe, kanske en sjö och mycket pynt. Där folk bara trivs att hänga, allt fokus behöver inte ligga på musik utan bara härliga kvällar.

Vad tycker ni om att göra utöver musiken? 
- Ja, det är inte mycket mer... Nej, men det är väl det vanliga, att umgås med människor en tycker om. Spela pingis och sånt. 

Vad har ni för relation till sociala medier? 
- Ja, sociala medier är nog det vi är mest rädda för. Ingen av oss har ett avslappnat förhållande till det. Liksom pressen en känner av att försöka vara intressant, uppdaterad, inte klyschig, våga vara sig själv… Ah, ni hör ju, det går ju inte. Vi hade Lotta, tidigare trummis i bandet, som var den som var en hejare på det där, men nu bor hon på västkusten så vi får försöka hantera det, det löser sig nog. 

Vad har ni för drömmar med musiken? 
- Drömmarna just nu är att bara få fortsätta och få fullända alla låtar som vi gjort genom åren. Tror också vi ser musiken som något vi alltid kommer hålla på med och att det mest är spännande att vara ovetande och se vad som kommer hända härnäst. 

Till sist, hur ser planerna ut för nästa år? 
- Nästa år ser jag nog att vi börjar spela mycket ute igen med fullband och att påbörja en inspelning av ett album möjligtvis!

Lyssna på Daniel var i Finland här nedan! 

onsdag 15 november 2017

Lika rätt till toalett - Ett event om tillgänglighet i kulturlivet


Den 23 november anordnar projektgruppen Lika rätt till toalett ett event om tillgänglighet i kulturlivet. Naturligtvis ska konst och kultur vara tillgänglig för alla, men idag ser det tyvärr inte ut så. Eventet kommer att hållas på Frilagret i Göteborg och pågå mellan 18.30 till 21.00. Arrangörerna hälsar att det bland annat kommer att bjudas på underhållning, föreläsningar och tilltugg. En av deras aktörer är Anders Westgerd som, sedan en olycka för 22 år sedan, är rullstolsburen. Han är idag verksamhetsledare för GIL, ett företag som samordnar personlig assistens. 

Tänk dig att du ska åka spårvagn och så kommer vagnen men så är den inte tillgänglighetsanpassad och så du får vänta på nästa som visar sig inte heller vara anpassad. Samhället ska inte begränsa människor från att aktivt delta i det. Visst har många saker blivit bättre, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. 

När jag intervjuade Eddie Wheeler för tre år sedan så sa han ”Vad är ett funktionshinder? Att man är annorlunda? Är det så dåligt att vara annorlunda egentligen? Jag hade hatat att vara precis som alla andra. Däremot stör jag mig på att folk inte fattar att ett handikapp beror mycket på hur samhället ser ut, inte hur jag ser ut. Jag sitter i rullstol men låt oss leka med tanken att det inte fanns några trappor i några byggnader. Då hade jag inte alls varit speciellt handikappad och klarat av det mesta själv. Ens handikapp beror på ens miljö, inte på hur personen i fråga är.” och jag tycker att det är en helt utmärkt beskrivning. Under eventet torsdagen den 23 november på Frilagret är Eddie en av aktörerna. Lika rätt till toalett? Minst!

Besök Lika rätt till toaletts sida på Facebook här

onsdag 8 november 2017

"Det är roligare att be någon dra åt helvete med ett leende på läpparna!"

Foto: Jonas Nordin

The Sensitives tredje album Love Songs for Haters släpptes i september. Albumet är ett rått men melodiskt långfinger som låter både högt och bra. Här nedan berättar bandet om skivan, live-anekdoter och om planerna på nytt material på svenska! 

Vad är historien bakom titeln Love Songs for Haters
- För oss är kontraster i musiken extremt viktigt, som när vi rastlöst hoppar från snabb punk till SKA och vidare till rock'n'roll samtidigt som vi, med ett stort leende på våra läppar skriker ur oss all den frustration vi bär på! Allt det här gör oss till lyckligare människor och titeln är helt enkelt förlängning av det! Det är roligare att be någon dra åt helvete med ett leende på läpparna!

De låtar jag fastnade mest för på nya skivan är No control och I wanna riot, vill ni berätta mer om dem?
- No Control är vår hyllning till vår förmåga att kliva utanför vår komfortzon och ständigt lära oss nya saker. Vi besitter alla den förmågan men frågan är om vi tänker bejaka den eller sitta och påstå att vi behöver ännu bättre förutsättningar än de vi redan har för att göra något av den? 

- Du vet när du jobbat jäkligt mycket under en period och sen äntligen får en ledig dag? Det är tidig morgon, skitkallt ute men inne värmer en kopp rykande, svart kaffe och du njuter av att vara ledig medans alla andra går till jobbet. Sen gör du misstaget att slå på Nyhetsmorgon och får höra valfri Sverigedemokrat göra hela landet dummare genom att föreslå egoistiska quick fixes för att lösa komplicerade problem och du vill skicka ut TVn genom fönstret så fort det bara går. I Wanna Riot är den känslan! 

Är det någon låt på albumet som ni känner lite extra för? 
- Drunk As Fuck är en trevlig stänkare som alltid bjuder upp till 90 sekunder av positivt kaos live!

Just Drunk as fuck får mig att tänka på #MeToo-debatten i sociala medier. Vad har ni för tankar kring den debatten? 
- #MeToo känns som en naturlig utveckling av hur män beter sig som skit mot kvinnor i alla år. Ingen nykter person kan vara förvånad över att folk får nog. Bra tycker vi!

Vad tycker ni är det största problemet i samhället idag?
- Den ständiga strävan över att ha en ännu fetare bil att ställa på en ännu mer skyddad garageuppfart utanför ett ännu större hus. Vi upplever att det gör oss själviska och naiva. 

Hur har albumet tagits emot?
- Albumet har tagits emot väldigt väl. Vi spelade en del av låtarna på en turné innan vi släppte albumet och vi märkte ganska väl redan då att låtarna gick hem och att folk gick igång på dem. Vi är själva väldigt nöjda med skivan, så det är otroligt roligt att vi har fått väldigt mycket positiv respons.

Vad var roligast respektive svårast under arbetet med skivan? 
- Vi tog med oss alla prylar, hund och producent ut i en liten stuga på vischan i Dalarna i februari och spelade in skivan där. Vi fick elda för att hålla värmen och promenera längs åkrarna med hunden mellan tagningarna och det var otroligt avslappnat att spela in en så intensiv skiva. Återigen, kontraster! Att arbeta med vår producent Erik Berglund är ett nöje och han lyckas alltid få ur det bästa ur oss. Så själva inspelningen var nog det roligaste! 

- Det enda tråkiga och svåraste var att välja bort låtar. Vi skriver väldigt mycket låtar och allt får helt enkelt inte plats på ett album.

Tänk er att skivan är ett samhälle, vad är det för ett slags samhälle och hur mår människorna i det?
- Det samhället skulle nog se ut som en punk- och hippiefestival med en massa ösiga spelningar, vegansk mat och väldigt lite sömn! Människor mår sjukt bra för stunden men behöver nog några dagar ledigt efter en helg. Love Songs For Haters är intensiv och kräver återhämtning, så väl som skiva som samhälle!

Hur skulle ni säga att processen ser ut, från idé till färdig låt?

- Allt som oftast har Martin skrivit en stomme, därefter följer en väldigt demokratisk process i replokalen där vi provar att spela den på olika sätt i replokalen tills vi känner att vi hittat rätt. Vi testar allt möjligt, dels för att låten ska komma till sin rätt och för att den aldrig ska bli för bekväm. Det ska alltid vara utmanande att spela en The Sensitives-låt! Vi ändrar också fortfarande i gamla låtar när vi spelar live och på så sätt så finns det egentligen ingen färdig process, men kanske också för att vi själva inte ska tröttna på gammalt material. Ett album är bara en dokumentation över hur låtarna lät just då.

Vad får en bra låttext inte sakna?
- Det är så otroligt olika men någon form av nerv och ärlighet måste alltid finnas där. Det finns inget värre än själlösa texter om "the party doesn't start ‘til I walk in" eller "drink all night, sleep all day". Fy fan alltså! En låttext med bra melodi i orden är också skönt, och att texten får en att tänka till, eller bara hajja till!

2016 släppte ni lite två singlar på svenska, finns det planer på mer svenskt material?
- Vi jobbar faktiskt i skrivande stund på mer svenskt material och vi har planer på ett släpp med enbart svenskt material. Det är väldigt roligt och utmanande att skriva på svenska och det finns ett sug utomlands efter texter på svenska. Härom turnén träffade vi ett par i Potsdam som berättade att vår cover på Alina Devecerskis Flytta På Dej gått på repeat under deras husbilssemester trots att de inte förstod ett ord av den.

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi lyssnar (precis som alla band) på väldigt mycket olika musik men Rancid, Against Me!, The Baboon Show och Masshysteri är hörnstenar i vår konsumtion. På senare tid har Knivderby, Lastkaj 14, AJJ, Courtney Barnett, Deap Vally, Beyond Pink och Matriarkatet spelats flitigt i turnébussen. Att Matriarkatet lägger ner är bland det sorgligaste som hänt musik-Sverige. 

Foto: Jonas Nordin

Ni har turnerat runt Europa, har ni någon speciell live-anekdot som ni skulle vilja dela med er av?
- Vi spelade i Estland under en av våra första turnéer när det plötsligt står en polis med en cocker spaniel på scen och skriker i micken och vi funderar vad fan som pågår. Det visar sig att stadens poliskår bestämt sig för att göra en razzia och leta droger mitt under pågående spelning så en massa poliser och en en glad cocker spaniel springer in på klubben och leta runt i 10 minuter, tackar för sig och vi får fullfölja vår spelning. Det är nog det minst effektiva och sunda polisarbete vi någonsin sett!  

Minns ni ert första gig och hur det var? 
- Vårt första gig vi gjorde var på Hemperium i Ulm, södra Tyskland. När vi startade bandet sommaren 2011 bestämde vi oss för att det var just turnerande vi ville hålla på med, så det kändes som en viktig grej att cementera det beslutet i att åka till Tyskland och starta historien där. Det var svettigt, ösigt och hela giget filmades ambitiöst nog av en bekant i Tyskland. När vi ser tillbaka på det giget nu ser vi att mycket har hänt. Vi har lärt oss mycket från då till idag, ca 250 gig senare!

Vad vill ni ge på scen?
- En stund för publiken att vara i nuet. Vi vill ge energi men också ladda oss själva med energi. Vi vill ge en invit att sjunga med, dansa eller bara vara.  

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- De bästa spelningarna är ofta på platser där det är ovanligt att utländska band kommer och spelar. Som i Vilnius, Litauen där vi spelat, och en kan se elden i ögonen på publiken som laddat i flera veckor för vår spelning. Då kan liksom inget gå fel. Det vore fett att åka någonstans i Asien eller Sydamerika där svenska band inte är vardagsmat än. Vi har inte heller spelat på någon riktigt stor festival, med flera tusen i publiken. Det skulle också vara kul att få uppleva. 

Ni kommer från Falun, vad gillar ni mest med stan? 
- Själva staden i sig är kanske inte den bästa, men folket som bor i den gör att det ändå känns som att det är hemma för oss. Ingen av oss är ursprungligen från Falun men vi har hamnat här och det känns rätt. Vi ha ett brett kontaktnät med folk som håller på med musik, kultur och subkulturer. Vi är aktiva i föreningar som försöker göra staden till en bättre plats och känner att det finns så otroligt mycket fantastiska, stöttande och ambitiösa människor som hjälper oss, vilket är ovärderligt för ett band som försöker klara sig utan storbolag och massa cash. 

Hur ser ni på ert debutalbum idag? 
- Som en tidsmaskin, och en dokumentation på tiden som var då. Vi gjorde det bästa vi kunde utefter de förutsättningarna vi hade då, och vi känner oss ändå stolta över det albumet. Även fast vi låter lite annorlunda och kanske har lite mer eftertanke i skapandet och genomförandet så är det en härlig, lite ruffigare version av oss som innehåller en hel del pärlor. Vissa låtar från albumet (High Alone, Sorry That I Fucked It Up med flera) är fortfarande stående låtar på våra setlists idag.

Snart nytt år, vad hoppas ni på av 2018? 
- Vi hoppas på att kunna smacka in våra låtar på svenska så vi kan dela med oss av dem, och att passera 300-sträcket för antal spelningar!

Lyssna på senaste skivan här nedan!