"I framtiden vill jag laga kreativ och unik mat på absolut högsta nivå"

Foto: Viktor Gårdsäter/TV4

Ett av det finaste ögonblicken från senaste säsongen av Sveriges Mästerkock var när Christopher Halldéns ena syster stegade in i programmet. Han berättade om en relation som inte alltid varit så enkel samtidigt som han senare lyfte "det handlar nu mer om att få spendera tid och få uppleva saker med alla dessa fina personer." Det var ett väldigt fint avsnitt som lyfte just den mänskliga närvarons betydelse i matlagning. Christopher gick alltid sin egen väg i programmet och det beundrar jag honom för. Christopher slutade på en sjätteplats i programmet. Idag svarar han på vad han vill ta med sig från programmet och om hur hans passion för mat väcktes.

Vad tog du med dig från Sveriges Mästerkock? 

- Vad jag tog med mig från programmet... Jag har försökt svara på denna fråga men det är svårt att säga... Det är så mycket man tar med sig. Jag lärde mig mycket på ett personligt plan men också tyvärr mycket om hur tv fungerar. 

Hur väcktes din passion för mat? 

- Min passion för mat väcktes som ung när jag gick på restaurang, jag kunde inte förstå hur man kunde få mat att smaka så gott. Det var som magi för mig. Idag förstår jag att det bara var syra och sälta i rätt mängd. Något som saknades i maten både hemma och i skolan. När jag var runt 20 år och såg filmer på riktiga kockar på Youtube blev jag så imponerad att mat har slukat all min vakna tid sedan dess.

Vad drömmer du om i framtiden? 

- I framtiden vill jag laga kreativ och unik mat på absolut högsta nivå. Kanske på en egen krog. Det är målet jag jobbar efter just nu och man kan väl säga att jag är på god väg.

Kolla in hela den senaste säsongen av Sveriges Mästerkock här. 

"Att få växa upp med dem har varit den bästa upplevelsen i mitt liv"

Foto: Press

Jag recenserade nyligen Sora Eldings singel Är det här vägen svänger av? vilket är en låt som bär sorgen och tacksamheten jämsides. En tacksam sorg skulle man kunna säga. Sora är otroligt talangfull både som skådespelare och artist och det ska bli väldigt roligt att följa henne framöver. Idag pratar jag med Sora om olika uttryck och om tacksamheten hon känner för hennes vänner och familj. 

Du har spelat allt från Pippi Långstrump till roller i Strula och Genom mina ögon. Finns det någon karaktär som har stannat kvar lite extra hos dig efter att inspelningen varit slut?

- Jag får mycket inspiration från alla roller jag spelar men den som stannat kvar längst är nog ”Lavendel” från uppsättningen av Matilda the Musical på Kulturhuset Stadsteatern. Det projektet pågick under flera år, så det kändes lite som att jag växte upp med Lavendel. 

Du har både stått på teaterscenen, spelat in tv-serier och arbetat som röstskådespelare. Vad tycker du är mest magiskt med de olika uttrycken?

- Att stå på teaterscenen är spännande för varje uppträdande blir annorlunda, det roligaste med det är nog att man har möjligheten att få se publikens reaktioner till allt ditt arbete, jämfört med film. Jag tycker mycket om att göra serier för man får en mer realistisk tolkning av vardagliga känslor. Det känns kanske lättare att relatera och tolka en karaktär då. Att vara röstskådespelare har hjälpt mig mycket med mitt skådespeleri också. Det finns många olika sätt att utveckla en och samma mening. 

När du sjunger känns det som att berättandet står i centrum. Vad kommer oftast först för dig - känslan, orden eller melodin? 

- Det viktigaste för mig är lätt orden. För mig är orden det lättaste sättet att uttrycka mig. Men när jag väl skriver låtar så hittar jag på en melodi först och lägger till texten efter. 

Din senaste singel Är det här vägen svänger av? handlar om att lämna grundskolan och människor man vuxit upp tillsammans med. Var det någon särskild stund eller tanke som blev startpunkten för låten?

- Att lämna grundskolan har varit ett känsligt ämne för mig länge, och jag tänkte lite extra på det den sista terminen. Jag skriver ofta sånger när jag känner mycket en stund, och då beslutade jag mig för att berätta om det jag kände, men också visa uppskattning till mina vänner. 

Om du fick ge ett råd till ditt yngre jag när du själv började högstadiet, vad tror du att du hade sagt?  

- Ta inte allt seriöst, det kommer ändå ta slut nån dag, oavsett om man vill det eller inte. Men spendera mycket tid med dina vänner och låt inte små argument förstöra hela relationer! 

Du har hunnit göra väldigt mycket på kort tid. Finns det något projekt som har lärt dig något oväntat om dig själv?

- Jag hade svårt att hitta de rätta orden och känslorna när jag skrev musik förr, men Är det här vägen svänger av? gav mig medvetandet om att de bästa låtarna kommer från att känna något extra kraftigt och bara utgå ifrån det, istället för att tänka på vad folk kommer gilla att lyssna på. 

De finaste blommorna och Är det här vägen svänger av? fångar båda något ömt och mänskligt. Är det sådana berättelser du dras mest till som artist?

- Ja, jag gillar när låtar låter äkta och personliga. Själv lyssnar jag nästan alltid på sådana låtar. Jag tycker det lätt kan bli tråkigt annars. 

När du ser tillbaka på den tid som inspirerat Är det här vägen svänger av, vad hoppas du att du kommer att minnas allra tydligast om den om tio år? 

- Att jag inte skulle varit den jag är idag om det inte vore för det som låten handlar om. Mina vänner och nära är verkligen mina största supportrar och att få växa upp med dem har varit den bästa upplevelsen i mitt liv.

Lyssna på Är det här vägen svänger av? här nedan!

"Det är en annan typ av rikedom att få älska det en gör varje dag"

Foto: Press

kröna en drottning heter den senaste singeln från SOLE. Sole Gipp Ossler som hon också heter har gjort en av mina största musikaliska stunder. Hennes låt du jag tiden är en fantastisk låt som låter som ett skrik inifrån. I slutet är det som att alla väggar och vägar brister och vi möts av ett plötsligt utbrott i form av en gitarr som liksom klyver allt i sin väg. Hon banar just nu vägen för sitt tredje album, vilket blir ett instrumentalt sådant. Jag gillar hur hon under hela sin karriär har rört sig mellan olika uttryck och där den röda tråden handlar mycket om känslolägen, ett utforskande om vad det innebär att egentligen vara människa. 

kröna en drottning är ursprungligen skriven för Stockholm Stadsteater med Robert Fux på scen, och text och regi av Christina Ouzounidis. För att instrumental musik verkligen ska fånga mig så krävs det att den verkligen målar som en inre värld för mig. Sole är fantastisk på detta, oavsett om hon sjunger eller inte. Det är väldigt stämningsfullt. Idag pratar jag med henne om singeln, hennes unika uttryck och om det fantastiska i crescendon. Vi älskar det båda. 

Hur är läget Sole? 

- Allt är fint med mig tack! Jag är mitt i skrivande process med fjärde albumet som kommer 2027, samtidigt som jag släpper mitt tredje album med instrumental teatermusik; så det är både roligt och mastigt på samma gång. Mycket i huvudet så att säga.

I pressmeddelandet beskriver du så fint att det känns som att 'allt plötsligt upphör' när en teaterföreställning är slut. Hur känns det nu att bryta loss musiken från scenen och låta den få leva sitt eget liv? 

-  Det känns väldigt spännande och viktigt på samma gång. Det är som att jag ger verken ett fortsatt liv, men också en bestående plats som de förtjänar. På sätt och vis låter jag även teaterföreställningen leva vidare via musiken, vilket känns fint. De som såg Kröna En Drottning på stadsteatern kan lyssna på verket och kanske minnas en ståtlig och vacker Robert Fux mitt i sin kröning, samt Christina Ouzounidis fantastiska dramaturgi, språk och regi. kröna en drottning är ett av sju verk som kommer släppas under 2026, det är ett axplock av de verk som jag är mest stolt över och vill att fler ska höra. 

Du nämner där att musiken släpps i en ny kontext men med 'sitt förflutna; sitt manus, sin kropp och sitt rum'. Hoppas du att vi som lyssnar ska spela upp egna inre pjäser när vi hör låtarna, eller vill du överföra känslan från scenen? 

- Jag tror att musiken alltid kommer bära på sitt förflutna då det tydligt skrevs för ett manus, en scen, en känsla, ett ljus, en kostym, skådespelare. Verket skrevs för att lyfta en helhet, för att samexistera och enas med flera andra konstformer; inte för att stå på egna ben. Men min förhoppning är såklart att verket ska kunna få "sina egna ben", få en ny kontext där lyssnarna kan uppleva musiken helt och hållet utifrån sig själva och ge den en helt egen/ny betydelse. 

kröna en drottning beskrivs som en bro mellan traditionell klassisk musik och modern, filmisk minimalism à la Max Richter. Hur hittade du fram till just den här storslagna ljudvärlden? 

- Ja du, utgångspunkten var att vi behövde ett verk som kunde spelas under en storslagen kröning, ett ljudlandskap som kändes majestätiskt, pampigt och glatt. "Glad" musik är kanske det svåraste jag vet, Kröna En Drottning är nog enda gången jag har lyckats (om den nu upplevs som glad, haha). Jag har alltid varit väldigt förtjust i klassisk musik, de traditionella stora mästarna, jag ville försöka framhäva det på mitt eget sätt, med stor respekt. Sen att jag beskriver mitt verk som en bro mellan dessa två genrer är kanske mer ett PR-knep än min egentliga intention. Att genre-bestämma min musik är inget jag egentligen vill. 

Stycket skrevs ju ursprungligen för Stockholm Stadsteater med Robert Fux på scenen. Hur mycket färgades ditt komponerande av just hans uttryck och Christina Ouzounidis regi? 

- Jättemycket, framförallt av mina samtal med Christina Ouzounidis. Det är ett beställningsjobb som jag gör där Christina är min beställare, så samtalen med henne är de allra viktigaste för att jag ska kunna göra ett bra jobb och att vi båda blir nöjda. Jag har jobbat med Christina några gånger nu och det är ett fantastiskt roligt samarbete där vi delar samma språk; hur vi uttrycker oss, det är enkelt att förstå varandra. Sen är Christina en av våra allra bästa dramaturger, textförfattare och regissörer enligt min mening, jag ser upp till henne på så många olika plan både inom konsten och som person och människa. 

- Robert Fux hade jag inte hunnit träffa innan jag skrev musiken, men utifrån det jag kände till visste jag att denna kröningsceremoni inte skulle bli småskalig eller liten, det krävdes något riktigt pampigt och mäktigt för Roberts entré, precis så färgstark som hans personlighet. Han är en underbar människa och visade enormt mycket värme och glädje över det jag skapade; vilket jag aldrig tar för givet. 

Redan vid din debut Ett eget rum (2020) och uppföljaren Våra liv (2023) har recensenter lyft fram hur unik och 'egen' din musik är. Vad tror du det är i din process som gör att du lyckas skapa något som känns så helt och hållet SOLE? 

- Det gör mig glad varje gång jag hör det från recensenter; då har jag lyckats. Sedan starten på mitt skapande har jag haft ett huvudfokus på att utforska och utveckla mitt eget uttryck. Jag har aktivt valt att ta till mig den teori och teknik som gynnat mitt uttryck, snarare än att försöka få något att låta så "bra" som alla hits. 

- Mitt fokus har alltid varit på mitt konstnärskap. Från start har jag gjort nästan allting själv; skrivit, komponerat, arrat och mixat eller co-mixat; allt det som färgas av det egna uttrycket. Jag har också alltid varit fascinerad över andras uttryck och därför bjudit in musiker och låtskrivare för att se hur våra uttryck möts. 

Singeln ska fånga 'storheten i drottningens kröning'. Vad var det i just det specifika ögonblicket, eller den känslan, som inspirerade dig att bygga ett sådant crescendo? 

- Jag är ganska svag för crescendon, något som ständigt stegrar, som i du jag tiden. Föreställningen var en lång monolog som jag upplevde som ett eget crescendo där en kröning var i fokus utan att faktiskt nå fram till självaste kröningen. Det är en lång upphöjning och nedbrytning av den egna personen, och detta ville jag också få med på något sätt i musiken; ett crescendo var alltså ganska perfekt. ​

Du berättade här i bloggen att ett minne från Skeppsholmen med Anna von Hausswolff blev en slags spricka i din musikaliska riktning. Vad var det som öppnade sig där? 

- Det var nog snarare en känsla av att jag äntligen förstod vad jag ville hålla på med, vad jag ville skapa. Jag förstod att mitt fokus skulle vara på något annat, det okända, det som inte riktigt går att ta på, att gå utanför ramen och se vad som kan skapas i det. 

Du började skriva egen musik 2016 - samma år som det där magiska, omvälvande minnet på Skeppsholmen. Om du tittar på dig 2016 och vad du gör idag, vad är du mest stolt över hos dig själv som skapare? 

- Att jag fortfarande håller på, att jag fortfarande orkar, att jag har haft tålamodet och styrkan att bara fortsätta och tro på mig själv. Idag jobbar jag 100% med bara musik och ljud och lever på det. Det är inte ett överflöd såklart, långt ifrån, men det är en annan typ av rikedom att få älska det en gör varje dag. 

Foto: Christoffer Zetterlund

Din musik rör sig mellan struktur och upplösning, mellan form och något som nästan inte går att hålla fast i. Var befinner du dig i det landskapet just nu? 

- Jag är nog mer än någonsin i just det landskapet tack vare teatern där skapandet och verken måste röra sig mellan struktur och icke-struktur för att kunna framhäva texten, kroppen och scenen. 

Du kommer ur ett konstnärligt arv med Pelle Ossler och Petra Gipp - två starka sätt att förstå konst och rum. Hur låter det arvet i dig idag, när du skapar? 

- Jag tror att det är helt och hållet tack vare mina föräldrar som jag håller på med musik och konst. Det är också tack vare dem som jag har ett tydligt fokus på mitt eget uttryck, det har alltid funnits i konversationer hemma. Pappa har ett tydligt ID i sin gitarr, mamma har ett tydligt ID i sitt språk rörande arkitektur men också i sitt skapande av såväl konst som byggnader och rum. Båda två sticker ut i mängden. Jag är otroligt tacksam över alla samtal vi har haft genom åren, både de konstnärliga, reflekterande, livsbejakande.. Allt. 

- Min integritet är ett tydligt arv från båda; vikten av att hålla fast vid sig själv och sin konstnärlighet, att följa den och våga tro på den. 

I ditt musikminne skrev du om att inte riktigt hitta en genre att vila i. När du läser den texten idag - vad hör du mellan raderna? 

- Jag hör mitt gamla vilsna jag. Men idag känner jag väldigt starkt: tack och lov. Utan en genre tror jag att jag har kunnat utforska mer, bli friare i mitt skapande och låta alla kategorier, förklaringar och eventuella fyrkantigheter stå utanför. 

Dina verk sägs fortsätta leva efter scenen, som ekon av något som just hänt. Vad hoppas du att kröna en drottning fortsätter viska när det lämnat rummet? 

- Kanske en hoppfullhet, en kärlek till livet och naturen. En känsla av liv. Att tillåta lyssnaren att stanna upp och vara i någon form av frid, för en stund, och stänga ute alla hemskheter som sker just nu. 

Ditt kommande instrumentala album samlar sju verk som en slags egen värld. Om det redan nu börjar tala till dig - vad är det för plats du har börjat bygga? 

- Det är sju verk som, för mig, är starkt kopplade till teaterscenen, skådespelarna, regi och manus. För mig blir det en egen värld bara av den anledningen. Sen är det helt och hållet instrumentala verk vilket också skapar en egen värld där harmonik, dynamik och melodi står i centrum snarare än min sång och text. 

Till sist, din låt du jag tiden är fortfarande en av de starkaste svenska låtarna jag hört. Hur känner du själv för den låten idag? 

- Det är en av mina favoriter. Den betyder lite extra mycket eftersom att jag skrev den med min bror. Det känns som en värld som vi delar, ett språk, en ton. Det var väldigt kul att jobba med honom, min förhoppning är att det kommer en ny MonsSole-låt på fjärde albumet.

Lyssna på kröna en drottning här nedan!

Daniel Arteaga - Går sönder

Foto: Tobias Pettersson Barrientos

Daniel Arteaga har jag skrivit om flertalet gånger här på bloggen. Senast, för snart två år sedan, var han aktuell med EP:n Dikter till sanning. Jag själv är fortfarande helt fast i titellåten som var Daniels hantering av en mörk och stormande period och samtidigt ett försök att bygga upp sig själv igen. Jag vet själv hur bra skrivandet är på att skapa nya vägar ut - mot något ljusare. 

De senaste åren har Daniel turnerat runtom i landet, bland annat som förband till Bernard Butler från klassiska Suede. 

Nu följer han upp EP:n med singeln Går sönder, en låt som skrevs för ganska länge sedan men som sedan dess arrangerats om och nu till slut släpps den ut i världen. Det är en låt om att älska, om att ge sig själv utan att något blir besvarat. Det är som ett samtal som går obesvarat från ett hjärta till ett annat. Ändå fortsätter hoppet och längtan att rusa. 

Det finns samtidigt ingen, upplever jag det, bitterhet i låten utan snarare lämnar låten en med känslan att det alltid är värt det. Som Daniel sjunger ”Det sved men vi båda förstod varann.” Det är klart att det svider, den risken tar man alltid med kärlek och att älska någon. Vågar man inte sorgen vågar man inte riktigt lyckan heller. 

Låten är en av de mest rusande låtarna Daniel har skrivit - en låt att springa ikapp solen med nu när den börjar synas och värma varje dag. En självklar live-favorit även på kommande spelningar.

Lyssna här nedan!

Johanna Frostling - Turbulens

Foto: Ebba Lange 

”Om jag bara får ska jag ge dig mer än allt jag har” sjunger Johanna Frostling i senaste singeln Turbulens. I mina öron är Johannas musik något av det absolut bästa att lyssna på. Det som började med Klara & Jags låtar (Jag varvade senast igår Sordiner och Piller) fortsatte med albumet Med natten som segel som är ett av de bästa svenska albumen som släppts. Det handlar förstås mycket om att hitta soundtracket till mina känslor, mina dagar, mina situationer som jag så lätt hamnar i och på något sätt känna att den här musiken har ögon som ser både såna som mig och andra som delar den där svåra, ibland till och med ohanterliga, verkligheten. 

Och saker och känslor bär ju ofta på motsatta sidor samtidigt - det är underbart att leva samtidigt som det gör jävligt ont. Det är fantastiskt att vara kär samtidigt som rädslan att förlora någon kan ta varv efter varv i kroppen utan att någonsin bli trött på att springa runt där. 

Just den där rädslan präglar den nya singeln Turbulens. Att vara uppe där i luften tänker jag är en metafor för relationen och hur lätt man tror att varje skakning leder till att den andra lämnar. Gamla sår går upp, gamla tankar når in till hjärnan igen. 

Texten bär också en insikt om att ”Vi borde lämna det vi inte vet till sen. Sluta sörja det som ännu inte hänt” men jag vet, tankar kan bli bränsle till vad som helst. Det är förstås enkelt att bli berörd av en sån här låt när ens hjärna går i liknande spår och saker händer som lätt kan kasta omkull ens verklighet. 

Samtidigt så kommer de allra flesta av oss också hamna där, vare sig sorgen kommer på riktigt eller bara lever i våra föreställningar om framtiden. 

För mig är det här ytterligare en otrolig låt från Johanna. Det är en stillsam påminnelse om känslan av att verkligen leva och rädslan av att någon ska försvinna ligger väldigt nära varandra. Jag landar ändå i att det här blir som en påminnelse om att fokusera på just nu. På att fortsätta leva. På att fortsätta få ge mer än allt man har. 

Lyssna här nedan!

"Jag har alltid känt mig trygg att öppet kunna vara den jag är"

Foto: Press

Gud vad känslosamt det blir när LUDVIG på singeln Say What You Want fångar alla känslor med sin starka röst. Det är en både sårbar och storslagen singel som han släppt - avskalad med rösten och känslorna i fokus. Mycket handlar om hans röst men också att han verkligen river murar och vågar öppna upp sig. Debutsingeln That's ok visar på en annan sida hos honom - en mer dansant, samtidigt som han även där visar hur brett röstregister han har. Debutalbumet släpps i höst! Idag pratar jag med Ludvig Grenholm som han heter om singeln, om låtskrivandet som en form av terapi och om kärlek. 

Du beskriver låtskrivandet som en terapiform. Har någon låt lärt dig något om dig själv som du inte visste innan du skrev den? 

- Jag har en låt som kommer vara med på albumet som heter Kill Your Darlings. Den låten är typ Say What You Wants syskon för den handlar om samma situation, men den låten skrev jag när jag fortfarande var arg. Ilska har alltid varit en svår känsla för mig att uttrycka, men också bara att ha i allmänhet. 

- Tidigare har jag alltid bara fått dåligt samvete över att den andra personen skulle ha dåligt samvete över att den hade sårat mig, och det slutade med att jag började försöka trösta den personen som hade sårat mig över vad de hade gjort (inte optimalt, jag vet!) Kill Your Darlings - och hela den situationen - lärde mig på något sätt att jag kan vara arg och att jag kan uttrycka det, vilket är betydligt mer hälsosamt än hur jag gjorde tidigare! 

Say What You Want handlar om förlåtelse. Var det svårt att skriva om något så personligt, eller blev det snarare en lättnad? 

- Mer en lättnad skulle jag nog säga! När jag skrev den blev det som att jag gick igenom hela förlåtelse-processen tillsammans med låten och desto mer jag skrev desto mer började jag känna att jag kunde gå vidare. Det var verkligen en stor sten som långsamt började lyftas från mina axlar och det gjorde att jag bara ville fortsätta skriva. 

Du kommer från Boden men flyttade till Stockholm för att satsa på musiken. Vad har den resan lärt dig om mod?

- Det lärde mig att om det känns läskigt men rätt samtidigt så ska man göra det! Att flytta till Stockholm var ett stort steg och det var läskigt men det är också en av de bästa sakerna jag har gjort! Det är bättre att testa och ångra sig efteråt än att inte våga och sen hela tiden fundera på vad som hade hänt om man bara hade testat.

Många av dina låtar verkar födas ur känslor och erfarenheter. Finns det någon känsla du fortfarande inte riktigt lyckats fånga i en låt? 

- Jag har fortfarande ibland svårt att få ner lycka i mina låtar, vilket egentligen är lite konstigt för jag är en väldigt glad person i allmänhet, haha! Helt ärligt så vet jag inte heller varför, för jag älskar musik som handlar om lyckliga saker! Jag har en teori att det är för att när jag skriver låtar om mina känslor och erfarenheter är det ofta med en känsla av "jag måste få allt det här ur mig för att få ut det ur kroppen" men lyckan vill jag hålla kvar i kroppen och då får jag ingen impuls att skriva om den. Mina låtar blir något sorts filtreringssystem där det jobbiga försvinner ut men det goda stannar kvar. 

- Jag har dock släppt två låtar som är glada! De heter Space och Garden och kommer också vara med på albumet, och de är jag väldigt nöjd med! Målet är att göra mer glad musik till nästa projekt, haha. 

Dina tidigare singlar har drag av disco, funk och jazz. Vad är det med balladformatet som lockar fram andra sidor hos dig?

- Jag tror det är sårbarheten. I en poplåt tycker jag alltid det känns som att man kan gömma sig lite bakom svängiga basgångar och coola synthar, men när det bara är du och ett piano så kommer allting så nära på något sätt. Alla texter och känslor kommer fram på ett annat sätt som blir mer sårbart, men det är också en av mina favoritsaker med ballader. 

Om någon lyssnar på Say What You Want precis när de själva försöker gå vidare från en svår relation, vad hoppas du att de tar med sig från låten?

- Att förlåtelse behöver inte vara för den andres skull, ibland kan du behöva förlåta någon för din egen skull. Det betyder inte att man direkt måste förlåta allt och alla så fort någonting händer, man kan behöva tid att processa vad man har varit med om och man har all rätt i världen att vara upprörd när man har blivit sårad! Men när du känner att du är redo att gå vidare kan förlåtelsen vara nyckeln, även om den personen inte har bett om ursäkt. Det kan ta emot - tro mig, jag vet - men ibland behöver man göra det för att kunna gå vidare och leva sitt liv som man vill. 

Du säger att vissa låtar kommer till bara för att något låter bra. Hur vet du när en idé är värd att följa hela vägen till en färdig låt?

- När jag inte kan släppa den! Jag har några melodislingor och textrader som har varit fast i huvudet i flera år men som jag bara inte har hittat ett ställe som de känns rätt i, men eftersom de inte försvinner så vet jag att de är värda att ha kvar! Låtskrivning är väldigt mycket magkänsla för mig, jag tycker alltid att man kan känna när något är "rätt" och då följer jag det helhjärtat och hittills har jag aldrig ångrat det.

Debutalbumet kommer i höst. Finns det någon låt på albumet som känns extra nära hjärtat just nu? 

- Albumets titelspår heter We All Just Want To Be Loved, det är en låt som jag har försökt skriva i flera år och äntligen fick till som jag ville. Jag kom ut som homosexuell när jag var 14 år gammal, vilket hade sina utmaningar i en liten småstad - speciellt på den tiden. Jag är också kristen och har i princip vuxit upp i Svenska Kyrkan. Jag har haft väldigt mycket tur med de människor som jag har runt mig - speciellt min familj och mina vänner! Alla har alltid varit så otroligt stöttande och kärleksfulla så jag har alltid känt mig trygg att öppet kunna vara den jag är, vilket jag är otroligt tacksam för! Så när jag kom ut blev jag bara bemött med kärlek och stöd. Jag vet ju dock att min upplevelse tyvärr inte är allas, och väldigt många människor far så fruktansvärt illa bara på grund av vem de är. 

- I dagens politiska klimat känns det som att jag ser mer och mer homofobi och transfobi för varje dag som går och väldigt många använder tron som argument. Samma tro som jag själv har och har haft hela mitt liv, som jag har hittat så mycket stöd och kärlek i, som har gett mig så mycket glädje och gett mig några av de viktigaste relationerna i mitt liv används för att skada mig och många av mina vänner och det gör så fruktansvärt ont. 

- We All Just Want To Be Loved är både en samling av mina tankar men också en uppmaning till andra queera personer att komma ihåg att det är inget fel med vem du är. I slutet av dagen vill vi alla bara bli älskade för den vi är - oavsett om det är romantisk kärlek, familjekärlek, vänskapskärlek eller helt enkelt bara från en människa till en annan. Det är det som förenar oss alla. 

Till sist, du sjunger om att släppa taget för att kunna gå vidare. Finns det något i livet som musiken har hjälpt dig att förlåta, även när orden inte räckte till? 

- Musiken har hjälpt mig förlåta mycket. Allt från komplicerade relationer med killar och olycklig kärlek till situationen med Say What You Want. Det finns någonting helande med musik oavsett om man skapar den eller konsumerar den - det blir verkligen terapeutiskt. Musiken följer med oss genom allt i livet; vi skapar som ett eget soundtrack till våra liv, och jag tycker att det är så otroligt fint!

Lyssna på Say What You Want här nedan!

Fem album: Andreas Gavlén

Foto: Press

Vakentimmar-bekanta Andreas Gavlén gästar idag serien "Fem album" och han gör det i samband med att hans singel End Of The Summer äntrar världen. En låt som bär på värmande melankoli skulle man kunna säga. Det är en förhållandevis lugn låt där Andreas som ofta häller på bränsle för ett mer intensivt avslut på låten innan låten så sakta viskas ut. Det är snyggt och tillsammans med tidigare utgivna A perfect lie en av Andreas bästa singlar hittills. Spotify-länkar till de fem albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

The Cure - Bloodflowers (2000) 

Det här är kanske inte det mest självklara albumet att välja med The Cure. Men jag minns att jag lyssnade otroligt mycket på den här plattan direkt när den kom ut. Höjdpunkten för mig är mittpartiet på skivan, där det kommer tre extremt starka spår på rad: Maybe Someday, The Last Day Of Summer och There Is No If. Jag väljer att ta med det här albumet i listan mycket på grund av det där mittpartiet, men också för att jag i efterhand har insett att jag nog omedvetet har hämtat inspiration från just The Last Day Of Summer till min nya låt, End Of The Summer. 

Kent - Hagnesta Hill (1999) 

Det här är min absoluta favoritskiva med Kent. Jag började lyssna intensivt på bandet under gymnasietiden, men Hagnesta Hill är den platta som har fastnat allra hårdast hos mig. Jag älskar verkligen ljudbilden på den här skivan och hur allt binds samman av en otroligt tydlig röd tråd. Det är ett sådant där sällsynt album där det helt enkelt inte finns en enda dålig låt från början till slut, utan man sugs in i en helhet som håller hela vägen. 

Killers Walk Among Us - Killers Walk Among Us (2014) 

Jag har en stor förkärlek till musik från Göteborg. Det hade varit väldigt enkelt för mig att välja en platta med Broder Daniel eller något annat ikoniskt band därifrån, men jag väljer istället att lyfta fram den här skivan. Det är ett album som jag har lyssnat väldigt mycket på under de senaste åren. Det är en sådan där platta som bara blir bättre för varje lyssning och som är fantastiskt bra från början till slut. Särskilt låtar som Bonjour tristesse, Denial Is Not Just a River och Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här är helt magiska. 

The National - First Two Pages of Frankenstein (2023) 

Jag känner att jag måste ha med lite nyare album på min lista också, och då var det här albumet ett givet val. The National har ett fantastiskt sound, och den här plattan håller otroligt hög nivå. Framför allt öppningen är väldigt stark - de tre första spåren Once Upon a Poolside, Eucalyptus och New Order T-Shirt sätter tonen direkt för hela lyssningen och drar in en i deras karakteristiska och vemodiga universum. Soundet känns väldigt moget och genomarbetat, där de lyckas behålla en enorm nerv genom den lågmälda melankolin. 

The Felice Brothers - From Dreams to Dust (2021) 

Med åldern har jag fått en allt starkare förkärlek till Americana, och det här är en helt otroligt fin platta. Låtar som Valium och Inferno är rena mästerverk i mina öron. Sångaren Ian Felices röst passar helt perfekt till bandets skeva, berättande och atmosfäriska sound, och albumets texter har ett fantastiskt bildspråk som verkligen berör och stannar kvar hos en.

/ Andreas Gavlén 

Lyssna på senaste singeln här nedan!