Som kramad av sommaren

Marknaden vill ge oss lite arbetsdödserfarenhet, så när måndag ringer låt det tuta upptaget. 
Jag ser dagens tidning på pressbyrån och du är på omslaget och medan någon självmordstankar sin bil på Statoil sätter jag mig på en vind med kurs mot ditt hår. 

Jag lämnar huvudet och all trängsel, om natten önskar min hjärna sig ett stängsel, tankar undanbedes vänligt men bestämt. En hjärna kan inte ständigt vara i tjänst. Ett inre kommentarsfält som jag borde stänga ner,  moderera och gömma bakom en betalvägg, men även om summan vore en miljon skulle oron skaffa sig en prenumeration.

Nej, min oro ger mig ingen medalj, jag försökte förklara för psykologen men kan ha missat någon detalj. Han har sett alla färger av min själ, jag förklarar att jag inte vet varför du stannar, kanske gick nyckeln av i hjärtat när du precis skulle gå, men du blåser bort frågetecken får mig att orka i alla väderstreck, som kramad av sommaren ända in i stormen.  

Med dig har jag ont om mörker, med mig har du ont om ljus, men du plockar mitt ogräs. Snart blomstrar jag. 

Jag ställer mig i ditt känsloregn 
utan paraply 
utan paraply 
utan paraply.

Musikminne från Glenn Udéhn

Foto: Emil Agrell 

Idag gästas bloggen av Glenn Udéhn som berättar om några musikminnen, med fokus på en spelning i Lund! 

Jaha. Mitt musikminne. Vad ska jag berätta om? Ska jag berätta om min första skiva som jag fick? En samlingsskiva med Magnus Ugglas bästa hits. Eller ska jag berätta om min första låt som jag skrev? Mitt hjärta vill tala hette den och innehöll en vers och en refräng som gick vartannat i över 15 minuter. Jag kan inte påstå att jag har varit med i svängen länge, men det är ändå kul att för en gång skull blicka bakåt istället för framåt. För det gör jag sällan. 

Min första spelning utanför Göteborg var i Lund. Gaget räckte precis till tågresan dit och hem för mig, så bandet fick stanna hemma. Första giget utanför Göteborg och helt själv. Det är ändå speciellt att åka iväg själv och spela. Vart tar man vägen innan giget? Vart tar man vägen efter? Vem pratar man med? Jag minns det som extremt jobbigt och nervöst. Nuförtiden är det mycket lättare att åka iväg själv på spelningar, men jag antar att det är en vanesak som allt annat. 

Hursomhelst. Jag virrar runt i Lund någon timma och till slut hittar jag stället. En fin källarlokal som rymmer 100-150 personer (var känslan iallafall) med en ganska stor scen. Soundcheck: koppla in gitarren i förstärkaren och få ljud i mikrofonen. Två minuter senare var jag ute på stan igen. Fem timmar kvar till gig, en evighet med andra ord. Jag skulle gå på 20:00 och dörrarna öppnade 18:00. Efter att ha gått mellan samma butiker hela dagen bara för att försöka fördriva tiden, är jag på plats strax efter 18 och såklart är lokalen tom. Dom öppnade ju precis. 19:00 och lokalen är fortsatt tom, bara barpersonalen som står och tittar ner i sina telefoner. Om tiden gick långsamt efter soundcheck så var det tvärtom nu. 20:00. Fortfarande ingen som dykt upp. Helvete! Jag minns fortfarande vilken ångest jag hade där och då. 20:15 och fortfarande helt tomt. Arrangören kommer fram till mig och beklagar att dom inte nått ut till tillräckligt många med sina affischer och sitt event på Facebook. 

Redo att packa ihop för att åka hem dyker plötsligt en snubbe in i full fart. – Har du redan spelat? Jag som hoppade ett möte för detta. – Nej, nej jag har inte börjat eftersom det inte är någon här. Men nu är du här! Tack för det! Vi satte oss ner och pratade tills klockan närmade sig 21. Då var det nio tappra lyssnare i lokalen, inklusive bartendern och ljudteknikern. Det var långt ifrån mitt bästa gig kan jag lova, men den spelning jag minns bäst. Ett stort tack till er som dök upp där och då! Hade ni inte gjort det hade jag nog aldrig spelat utanför Göteborg igen. Och om ni undrar så har det gått bättre sen dess. Men jag är alltid nervös för att ingen ska dyka upp, för det ska man aldrig ta för givet.  

/ Glenn Udéhn 

Den 15 mars är Glenn Udéhn förband till Florence Valentin på Pustervik i Göteborg. Lyssna på Glenns senaste album Det går åt helvete nu här nedan!

Musikminne från Mohlavyr - Ett axplock av minnen

Foto: Bodil Wike 

Idag gästas bloggen av Ulrika Mohlin, även känd under namnet Mohlavyr, som berättar om flera musikminnen! 

Jag vet inte om jag ska börja med den gång när jag hörde Håkan Hellströms första platta snurra i min blålackerade cd-spelade och hur jag till tonerna av Nu kan du få mig så lätt blev heligt kär i musik (samt Håkan). Eller så tar jag det ifrån nyårsnatten 2005 när det verkligen drog igång. Till två taffligt plockade ackord skrev jag min första låt. Känslan som uppenbarade sig, efter att ha switchat kassettspelaren från “rec”, “rewind” till “play” och hörde min röst på band var mer förvånande än avskräckande. Så jag fortsatte. Och det har så här 14 år senare skapat ett X-antal vackra, hemska, glada, sorgliga och överraskande musikminnen. Jag kan inte välja, så här är ett axplock i o-kronologisk ordning: 

Aha-upplevelsen på Hultsfred 2006 då jag såg Ane Brun gästas av Wendy McNeill med ett dragspel på magen. Det dröjde inte länge förrän jag själv bar på ett. Tio år senare har det gett mig alltifrån ryggskott till 100-tals genomförda gigs på festivaler, caféer, kulturhus, konstutställningar och teatrar. Inspelningar har det också blivit, i sommarstugor, vardagsrum och studios. Bland de mest oväntade samarbeten hör till när jag gästade metalbandet Arcturon. Jag var kvar i Varberg efter en spelning. Kvällen hade firats med spontant strandhäng. Vi kom aldrig därifrån så nattens sömn blev på en kvarliggande madrass i folkabussen. Minns hur jag vaknade till solens gassande strålar ackompanjerade av mobilens ringsignal. Det var min kompis Viktor: “Hej, hörde att du är i krokarna. Jag är här och spelar in med ett metalband. I natt kom vi på att det är dragspel vi vill ha i sticket...”. En timme senare satt jag i studion. 

En sommar i Sävsjö. Tror jag var 18 år när jag hörde Mikael Wiehe på Sävsjöfestivalen. Han hade sin stora tjocka sångbok till salu, men jag hade ju inga kontanter på mig (då fanns inte Swish). Mikael sa att vi kunde lösa det. När jag kom hem med boken under armen satte jag mig direkt och tecknade ett porträtt. Sen skickade jag det ihop med kontanter i ett brev på posten. Mikael svarade via mail och tackade för pengar och “finfin teckning”. Sen dess har vi hörts av och mötts på scen då och då. När jag släpper nytt brukar han snällt lyssna och ge ett uttalande. Stödet liksom boken har betytt något enormt. Tack Mikael! 

En vår många år senare. Efter några vändor med open mics i Berlin, damp det ner ett mail om en gigförfrågan på festival i Lärz. Biljetterna kom hemskickade, glittriga och designade med kyrilliska bokstäver. Festivalområdet var byggt på ett ryskt gammalt militärfält och scenerna var konstruerade likt stora fiskgap. Plötsligt var vi där, bandet och jag, och spelade kommande skivan för eldsprutande drakrobotar, bokskulpturer, discokulsprydda skogar och fröjdefullt dansande hippies. Vi var i extas. Hände verkligen det där? 

Sommaren 2012 infann sig också enorm sorg. Bara två veckor efter Tysklands-turnén fick jag via ett telefonsamtal beskedet att min vän Niklas inte fanns mer. Chocken var total, och det enda jag kunde förmå mig att göra var att sätta mig med dragspelet och skriva. Historien om Nico rann ur mig. Jag sjöng om alla fina minnen och all musik som han visat mig, så som Lou Reed, Tom Waits och Velvet Underground, och inte minst artisten Loke. Loke som var Niklas idol kom till Örebro en sen natt och sjöng in låten tillsammans med mig för att hedra Niklas minne. Bland det starkaste jag varit med om. Aldrig ska vi glömma dig. Nico spelar jag för alltid. 

Har jag sagt att jag älskar Göteborg? En turbulent gång var vi där på en blåsig äng för att spela in musikvideon till No One. Bara dagarna innan bangade tre fjärdedelar av bandet. Det löste sig med inringda vänner. Medan jag sjöng till originalinspelningen dånade det av virvelslag i mitt vänstra öra. Det var den levande metronomen tillika trumläraren Per Anders. På min andra sida gnisslade min vän Niina ohämmat på viola. Att hon nyss lärt sig hålla i stråken var det ingen som behövde veta. Bakom min rygg hördes komp från min trogne pianist Magnus, fast nu då på skorrande gitarr. Tre strängar hade visst gått av. Föreställ dig inte ens hur allt det här lät, men visuellt blev det överraskande bra. Det som hade börjat i total katastrof löste sig med hjälp från inspelningsteamet, och bra vänner. 

Jag skulle också kunna berätta om alla nästan-gånger. Den gången när jag nästan blev antagen, nästan uttagen, och nästan var på rätt plats vid rätt tillfälle. Om alla de gånger när jag nästan lagt av med musiken. Men det var tur att jag inte lyckades med just det sistnämnda. För, när jag skriver en sådan här text och påminns om allt en varit med om, så inser jag att musik är så mycket mer än prestation och framgång. Det är erfarenheter, känslor, kreativitet och minnen för livet!

/ Mohlavyr 

Mohlavyr släpper under 2019 sitt tredje album. Hon är för närvarande aktuell med singeln Kära kropp, som är en del av ett fotoprojekt med samma namn, om kroppskomplex. Mellan 6 april och 27 april så visas Kära kropp som fotoutställning på Black Door Gallery i Örebro. Mer information om fotoprojektet hittar du på Mohlavyrs hemsida här. Lyssna på singeln Kära kropp här nedan!

Singelomslag Kära kropp, Foto och omslag: Ulrika Mohlin

Ida Staake - Alla vet bättre när solen gått upp

Jag intervjuade Ida Staake när hon precis hade släppt sin debut-EP Försvinn inte. 2017 kom singeln Det finns inte. Nu under februari har Ida varje fredag släppt en singel, som tillsammans bildar den nya EP:n Alla vet bättre när solen gått upp. EP:n sträcker sig från inledande stillsamma Ställ inte frågan till avslutande dansanta Alla vet sämre när solen gått ner. Det handlar fortfarande om personlig pop på svenska i stil med Steget och Veronica Maggio. 

Att Ida väljer att göra en cover på Arja Saijonmaas Högt över havet är roligt och det funkar verkligen. Originalet är jag ganska trött på, men Ida gör verkligen låten till sin egen och i mitt tycke är den klart bättre än originalversionen. Duetten Fritt fall, som hon sjunger tillsammans med Pelle Håkman, är vemodig men väldigt vacker, med raden ”Visste inte vem du var, nu är du överallt.” Det finns ett vemod i musiken, i texterna, men det är samtidigt svårt att sitta still, för det är ett vemod som både svänger och värmer, som får mig att känna mycket. 

Mest svänger det om avslutande Alla vet sämre när solen gått ner. En låt jag vill dansa till på valfri klubb eller festival i sommar. Måste även berömma omslaget, i en allt mer digitaliserad tid där vi lyssnar på musik på ett annat sätt är det många som inte värderar omslag på samma sätt längre, men Idas omslag känns alltid både lekfulla och vackra. Det känns som att allt; musiken, texterna och omslaget är gjorda med mycket hjärta. Det värmer. 

Lyssna på Alla vet bättre när solen gått upp här nedan! 

"Känslorna vill en inte illa, hur ont de än gör, de vill bara berätta något"

Foto: Josefin Stacy

Julia Nilsson släppte debuten Oceans 2015, hon fick fina lovord och jämfördes med Carole King och Joni Mitchell. Hennes kommande EP Deep Down I Buried My Heart släpps den 12 april. Första singeln från den, When the spring comes, släpptes nu i februari. Här berättar Julia om singeln, om hjärtesorg och om normer i musikbranschen. 

Berätta om singeln When the spring comes! 
- Det är en låt om hopp, om att vara i något svårt och lita på att det kommer en dag när det känns annorlunda. Den kom till för två år sen och spelades in förra våren, jag spelar piano och sjunger och sen la vi på stråkkvartett och syntar. 

I april kommer EP:n, som präglas av en sorg, men samtidigt finns det hopp, tycker det är fint gestaltat på omslaget, jag tolkar det som att våren kommer, något nytt gror fram. Är det så du känner nu när våren försiktigt är på gång? Att EP:n är början på något nytt? 
- Det var snällt sagt och fint tolkat! Så känner jag absolut. Och de där sakerna ligger så nära varann tror jag, de är som två sidor av samma mynt - att både få sörja det man förlorat och känna sina känslor kring det, men också att kunna se hur förluster faktiskt får nya saker att gro i en. 

Med tanke på temat på EP:n, vad är dina bästa tips för att laga ett brustet hjärta? 
- Har inga riktiga tips egentligen och tror att alla behöver olika saker. Såklart. Men en sak som hjälpt och hjälper mig är att söka efter acceptans. Både inför själva situationen man hamnat i, men mest kanske inför sina känslor! Att låta alla känslor som känns bara vara där, hur rörigt det än är inuti, utan att man värderar eller försöker förändra hur det känns. Lättare sagt än gjort men det är så himla viktigt. Känslorna vill en inte illa, hur ont de än gör, de vill bara berätta något. 

Ditt debutalbum kom för fyra år sedan, hur ser du på det idag? 
- Jag tycker att det är fint! Och gulligt! Jag baserade hela albumet på intervjuer och fick liksom spegla mig i andra människor på det viset. Det finns en styrka i det som jag är stolt över. Rent produktionsmässigt finns det såklart massor av grejer som jag hade gjort annorlunda om jag fått göra om det idag. Jag kunde nästan ingenting om produktion innan utan lärde mig liksom inspelning och mixning och sånt allt eftersom. Gick ju i en del fällor om man säger så. Men det är något fint i det med tycker jag, det är långt ifrån perfekt men det har väl å andra sidan aldrig varit poängen heller.

Vad har du för utgångspunkt musikaliskt? 
- Närvaro! Autenticitet! Skörhet och storhetsvansinne! 

Hur tidigt började du sjunga? 
- Tidigt, tror jag! Min pappa har berättat att jag brukade sitta och sjunga barnvisor och disneylåtar för full hals hemma som typ treåring och blev jättesur om han började sjunga med. Slutade tydligen demonstrativt så fort han försökte lägga en stämma eller något. Njöt antagligen alldeles för mycket av min egen röst redan då. 

Minns du den första gången du stod på scen? 
- Det måste ha varit på något pianouppspel i kommunala musikskolan. Minns inget särskilt om jag ska vara ärlig men det finns säkert på film, mina föräldrar har alltid varit väldigt stöttande. 

Trivs du på scen? 
- Som fisken i vattnet! Älskar uppmärksamhet!  

Har du någon drömspelning om du själv får välja? 
- Södra teatern i Stockholm vore mäktigt! Det är så fint där. Vore också coolt att nån gång få göra en Tiny Desk-konsert, för jag har plöjt alla avsnitt på Youtube. 

Vilken var den första skivan som betydde väldigt mycket för dig? 
- Min första egna skiva var Under my skin av Avril Lavigne som jag fick när jag var tio. Tyckte musiken var så mäktig, gitarriff och rocktrummor, och att hon var så himla cool på omslaget med sin skinnjacka och eyeliner. Min favoritlåt var givetvis singeln Sk8ter Boi.  

Du gick en singer/songwriter-utbildning på Bollnäs folkhögskola, vad minns du bäst från tiden där? 
- Det var som en oas där jag fick skriva massor, spela massor och lyssna massor. Det gav mig jättemycket kunskap, både om musik och om livet. Bastade mycket och drack mycket te. Jag fick tid och utrymme och det är jag svenska staten evigt tacksam för! Rekommenderar folkis till alla! Men det allra finaste jag har med mig från folkhögskolan är alla fantastiska människor jag fick lära känna. Några av mina närmsta vänner idag har jag med mig från den tiden och de värderar jag så högt. 

Foto: Josefin Stacy

Vilka normer tycker du präglar musikscenen i Sverige? 
- En norm som jag ser tydligt är att man förväntas göra singlar och inte skivor. Det har väl med uppmärksamhets-ekonomin och sånt att göra och det är kanske förståeligt, men lite synd kan jag tycka. Saknar berättandet som ofta finns i en hel skiva, och att det då också finns utrymme för låtar utan hitpotential (men som kanske har andra kvaliteter). En produktionsrelaterad norm som stör mig är att man pitchar sången väldigt hårt. Tacka vet jag Beatles och Judee Sill, där fick det låta falskt om det var det. Tycker också att de flesta intron är för korta. Och kanske att det är lite väl likformigt rent musikaliskt? 

- I mina öron är det mycket ny musik som låter likadant och det gör mig uttråkad. Men så säger väl alla om musik de inte tycker så särskilt mycket om. Och dessutom låter säkert jag som typ alla andra akustiska singer/songwriters här i världen så den som är fri från synd kan väl kasta första stenen. 

Är du en sån artist som har hela telefonen full med röstinspelningar och anteckningar? 
- Ja visst. Vadar i märkligt namngivna röstmemos och oklara textfragment. Skriver mycket som jag aldrig skulle visa för någon, tror på att släppa ut allt som kommer till en utan att bry sig särskilt mycket om hur det låter i stunden. Börjar man kategorisera sina idéer som bra eller dåliga under tiden man försöker skriva tycker jag att man tappar både flowet och glädjen. Värdera musiken kan man göra sen om det nu är så himla viktigt. Bättra att bara kavla ut skiten, som en klok lärare sa till mig en gång! 

Köper du fortfarande skivor eller blir det mest digitalt? 
- Stödköper skivor när jag är på mina kompisars gig om de säljer några! 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 
- Gillar till exempel att klappa hundar, sticka med mormor, ta sovmorgon, bada, yoga, hångla och äta tacos. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- Öppna landskap! Helt seriöst, åkrar och hav gör mig lugn och lycklig. 

Till sist, välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer! 
- 1. Titanic. Skoja. 2. Det här är hjärtat av Bodil Malmsten 3. Emilie Nicolas 4. Klimatfrågan, nu eller aldrig.

Lyssna på When the spring comes här nedan! 

Jimmy Sjödén & Skimmer - Skimmer

Melankolisk pop med eftertanke bjuder bandet Jimmy Sjödén & Skimmer på, på senaste EP:n Skimmer. Bandet, som består av sex personer, berör mig med en gång i första låten Fontin. En vardagsnära betraktelse med allt från att ha gått i hand i hand vid elljusspåret till att gå ut och köpa frukost på morgonen. ”Hur långt är det tillbaka till det finaste vi hade, bara hand i hand i elljusspåret en stund, sen är man framme” sjunger Jimmy. En relation som tagit slut, men minnen som lever kvar och andas. Det är en helt fantastisk låt. 

EP:n som innehåller fyra låtar berör mig mest i början och i slutet, det blir en fin kontrast mellan Fontin och sista låten Vi kan fly, som inger hopp, att sitta fast i verkligheten men ha en dröm om att kunna fly ett tag, upptäcka nya platser och se det stora i det lilla med någon annan. De två övriga spåren, Förbjudet att beträda träden och Symfoni No. 6 fastnar inte på samma sätt men i stort så är det här en EP där jag fastnar för de vardagsnära betraktelserna i klang med ljuvliga melodier, där musiken får mig att tänka på allt från Hagaliden till Peggy Lejonhjärta. Särskilt Fontin borde finnas med på många årsbästalistor.

Lyssna på Skimmer här nedan! 

Ludwig Bell - Körsbärsblom i Kungsträdgården

Ludwig Bell knockade mig för första gången när jag råkade se honom på Stay Out West 2010. Hans handklappsvänliga melodier med inte alltid så glada texter är väl allt vad en poplåt ska innehålla. Hans nya låt, Körsbärsblom i Kungsträdgården, som han gjort och framför tillsammans med Peter Morén, är inget undantag. Han beskriver klimatångest och samhällsångest och att inte alltid orka göra något åt det, men en riktig popsång har han i alla fall gjort och jag känner både glädje och en strimma hopplöshet, som en popsång ska få en att känna.

Senaste skivan Jag måste räknat fel släpptes 2013 så jag ser oerhört mycket fram emot våren då fler låtar släpps med samarbeten på varje låt.

Lyssna på Körsbärsblom i Kungsträdgården här nedan: