måndag 18 maj 2015

En depressiv Ja-föreställning

Jag drog ut på handlandet på Coop. Jag hade inte bråttom till någon, till något. Men jag gillar att gå runt och inte känna en gräns för hur länge jag bara får vara. Att gå runt utan att behöva prestera något är så skönt. Det är inte alltid det har varit möjligt och det är alldeles för enkelt att göra det omöjligt.  

Det är lätt att bli en Ja-sägare men för mig leder det ofta till att jag överskrider min egen orks gränser. Det är lätt att fastna i ja-hjulet, så lätt att bli döv för att ens ork skriker till en, försöker uppmärksamma om att kroppen inte orkar längre. Till slut ser en varje uppförsbacke som en personlig förolämpning, en har slutat orka. Medan världen styrs av morgonpigga människor med ordning och reda i sina pärmar och i sina hjärnor går en själv runt utan någon ordning och reda alls. Allra minst i hjärnan. Kroppen kryper närmare och närmare väggen. Jag vaknade en morgon och funderade på om det regnat ett år i sträck eller om jag hade depressiva vanföreställningar. Jag hade slutat tänka på vad det var för väder, jag kände bara vad det var för väder. Min kropp bestämde, var min egen meteorlog. Allt fortsatte. Fest på fredag? Självklart! Ses på lördag? Absolut! Träffas på söndag? Såklart vi kan det! Sen jobbade jag i en vecka igen, att vila var inget att tänka på. 

Problemet med att vilja vara till lags hela tiden är att en så enkelt glömmer sina egna behov, glömmer bort att se till sin ork och mer ser till andras begär, till andras önskemål. Att gå runt och inte känna en gräns för hur länge en bara får vara är inte längre att tänka på. Jag ville inte vara tråkig och jag uppfattade som att jag var just det om jag inte varje helg stannade ute till klockan fyra på morgonen, om jag inte ville umgås en hel dag med någon, om jag inte ville delta i någon jobbig grabbig jargong, om jag inte var folk till lags. Kom igen nu då, hördes det i hjärnan. Kom igen. Jag behövde vila men svarade ändå på varje samtal, svarade ja till så gott som allt, medan kroppen svarade nej, lägg på, stäng av. 

Det regnade inte ett år i sträck men för mig kändes det så. Regnet vattnade väggen. Det var bara att kliva in. Men en dag såg jag mig i spegeln och tänkte att de som ifrågasätter min ork, de som säger ”men du är ju ledig” när de inte tycker att jag har någon anledning till att tacka nej, de som säger att jag är tråkig bara för att jag ser till mina egna behov - varför ska jag bry mig om jag uppfattas som tråkig? Det är inte som att någon kommer tacka mig den dagen då min kropp faller ihop. Uppfattas jag som tråkig så får det helt enkelt vara så. Jag säger ja när jag orkar och vill och jag säger nej när jag inte orkar. Att låta andra bestämma över ens egen ork kan vara bland det mest destruktiva en kan göra. Till slut regnar det ett år i sträck, viljan och lusten att hitta på något blir till en depressiv ja-föreställning. 

torsdag 7 maj 2015

Snart börjar drömmen sända

Pengar har slutat vara hungriga jägare, här kan de inte nå oss. Livet har slutat vända sig i sömnen. Jag ligger vaken men snart börjar drömmen sända. 

Kanske borde jag ruskat hjärnan så allt mörker hade fallit ur, men kanske hade ljuset också följt med. Att skydda sig från mörker en känner till är enkelt, men hur ser en skillnad på kommande ljus och på kommande mörker? 

Mitt hjärta brinner på en rökfri uteservering, hjärtat har slutat leta, det har redan hittat allt som finns. Din kropp växer längs med bäckarna medan ännu en vår skalas av min kropp. Sömnen är en långsam erfarenhet av döden, livet är en långsam erfarenhet av dig. 

Mitt ansikte kommer bli rynkigt av åsikter snarare än av tystnad, mina händer kommer bli rynkiga av beröring snarare än av slutenhet. Du är ljus över nuet. Nu är mina drömmar så lätta att till och med min hjärna kan bära dem. 

Sömnen är en långsam erfarenhet av döden, livet är en långsam erfarenhet av dig. Jag ligger vaken men snart börjar drömmen sända.

onsdag 29 april 2015

"Jag var less på att vara beroende av andra för att kunna uttrycka mig"

Foto: Pressbild

Det är sen kväll. Våren har börjat ta över kroppen, känns det som, eller så är det bara så Jaquline Ronneklew låter. Ja, så låter det. När känslan i rösten kryper närmre, river den sig in i huden, värmer. Jaquline slog igenom för två år sedan med singeln Wild at heart, där Titiyo gästade på vackra Falling. Nu är hon aktuell med singeln 27, som är en del av föreställningen Välkommen till prekariatet som spelas på Stockholms stadsteater.  

Hur kom du in på musiken från början?
- Har alltid sjungit men började spela gitarr ganska sent, vid 22 års ålder för jag var less på att vara beroende av andra för att kunna uttrycka mig. Sedan dess har jag skrivit egen musik. 

Hur går det till när du skriver och vad tänker du på?
- Jag blir ofta kär i ett ord eller en fras och bygger runt det skriver en färdig text och tonsätter sedan, men oftast så jammar jag, improviserar och spelar in samtidigt och är det nåt som jag fastar för så utvecklar jag den idén! Tänker oftast på relationer eller vart jag är och har befunnit mig känslomässigt.

Berätta lite om din nya singel, 27
- Den handlar på sätt och vis om när saker når sin kulmen. Förra året var väldigt speciellt på gott och ont och i slutet av det så träffade jag en kärlek jag aldrig mött på tidigare, och om hur mycket att älska och älskas tillbaka kan göra underverk för alla inblandade.

Vad tänker du att folk ska vilja göra till din musik? Hur vill du att de ska lyssna på den?
- Dom får göra precis som dom vill, men förhoppningsvis bli berörda eller kunna relatera till den. 

Över till vad du själv lyssnar på, vad har du lyssnat mest på den senaste tiden?
Phosphorescent - Song for Zula och Susanne Sundførs nya hela skiva Ten Love Songs

Du är aktuell i Välkommen till prekariatet på Stockholms stadsteater, berätta lite om det! 
- Det är en fantastiskt föreställning som speglar samtiden på ett vasst och rakt sätt, vackert inklätt i scenografi, projektioner och min musik. Jag är väldigt lycklig över att få medverka!

Hur kommer det sig att du blev tillfrågad om att vara med?
- Regissören Helena Sandström såg mig uppträda hos Moa Svan förra våren och ringde några månader senare och berättade om idén och undrade om jag var intresserad av att vara med i den. Jag sa ja på stört, sen har vi jobbat intensivt och hade äntligen premiär i fredags! Kom och se! 

Du är uppväxt i Norrland och är, som jag förstått det, väldigt naturkär. Hur har det påverkat dig att växa upp på landet?
- Ja, jag är väldigt naturkär! Det var en stor frihet att få leka fritt nära naturen. Hade hundra djur, katter, hästar och hundar och det gav ett rätt bra grundsjälvförtroende att få flyga av ryggen på hästen och sätta sig på den igen. 

Kan du längta tillbaka dit? 
- Ja, jag kan längta mycket men har haft mitt jobb på båten och Hurtigruten i Norge i 6,5 år för att stilla den. Det är även där jag skriver större delen av musiken, jag kan tänka klart där och reflektera över livet i stan. 

Vad ser du som mest värdefullt i livet?
- Familj och vänner, att man ska försöka vara den bästa man kan för sig själv och sina medmänniskor. Älska så mycket man kan, vi är ju inte här så länge. Så passa på!

Du var med på Feministiskt Initiativs valskiva. har du ett stort socialt engagemang annars?
- Ja! Jag går ju genom livet som en kvinna som tar mycket plats. Bara det är en kamp. Jag anser mig och alla andra lika mycket värda som män och kräver jämställdhet och att vi ska göra allt för att nå det och för att motarbeta fördomar och hat, rasism och allt som får oss att gå bakåt i utvecklingen.

Har du själv några feministiska förebilder?
 
- Ja, min mamma! Gudrun Schyman, Beyoncé, Lina Thomsgård och många fler!

Din musik känns både drömsk och poetisk, läser du mycket poesi?
- Tack! Ja, väldigt mycket. Läser också andras artisters texter som jag älskar mycket, som poesi. Jag tittar även väldigt mycket på film. 

Du har tidigare jobbat med Titiyo, har du något drömsamarbete?
- Ja, många!

På tal om något annat, jag har hört att du har åkt bil med Woody Allen! Vill du berätta lite om det?
- Haha, ja det var en slump, försökte snika mig in på en pretto-fest i New York för några år sen. Det var dock omöjligt för jag stod inte på listan. Ut från stället kom samtidigt en äldre man, som jag började småprata med. Han erbjöd mig och min snubbe skjuts i sin limousin så jag tackade ja. Jag är ansiktsblind så jag frågade i bilen vad han sysslade med och han svarade att han var "kind of in the movie business", varpå jag exalterat frågade "ooooh, nice, anything I've seen?". Då började han skratta, tog oss till stans bästa klubb och droppade oss där. Min kille som hade varit tyst och konstig hela färden sa att det var han när vi hoppat ur bilen. Haha, hade skitkul sen! 

Vad drömmer du om just nu?
- Att göra mitt album, som vanligt! 

Lyssna på 27 nedan och läs mer om Välkommen till prekariatet här

onsdag 15 april 2015

"A pair of hopelessly devoted lovers have a wonderful day and get killed by a bomb in the end"

Foto: Press

Det tyska darkwavebandet In My Rosary splittrades 2011 men sångaren Ralf Jesek fortsatte på samma bana i I-M-R. Tillsammans med Martin Von Arndt, Holger Diener och Hansi Huenig skapar han drömsk och mörk darkwave. Första skivan, Letters from the paper garden, släpptes 2012 och i slutet av förra året kom uppföljaren InOutSide. Här nedan går sångaren Ralf Jesek igenom hela skivan, låt för låt. 

Opening
- Usually we open our albums with an instrumental track. This time we wanted to use a kind of a "hybrid" and the words should "open" the album as well. So it is just a warm hello... Of course with the usual latent intimation that this could be our last album... what I always intersperse, for 20 years now!

Blind
- Just some short reflections on how you must feel when you are blind. Literally and figuratively.

Never...Again
- The sweet pain of being ignored by someone you admire. A kind of a little minnesong, if you want.

In two 
- The slow fading of a relationship.

Drowned in you
- At the deathbed of someone you love.

Night
- A song about capitalism and social marginalization. Inspired by an article in which a German finance lobbyist praised the benefits of the so-called "redlining" - a practice (allegedly only used in the US), where financial institutions, insurances etc. mark particular areas on a map to separate the "good consumers" from the "bad consumers". If you live in a marked area, it is extremely hard (or even impossible) to get a credit, a job or even access to health care or supermarkets.

InOutSide
- It is about one of these days when Sartre's novel Nausea seems to become slightly real. Everything is strange and frightening and you cannot do anything with your life and the world that surrounds you. The main sentence here is "I'm waiting for tomorrow all the time".

(You can) take
- A tongue-in-cheek track about today's disenchantment with politics and social affairs. You live more pleasant without own thinking and seeing.

The golden haze
- Actually the answer to (You can) take. If you always live behind a haze of ignorance and believe in the given guidelines, a bad awakening is unavoidable, in my opinion.

Infected
- "Everything happens in my head", so be good to your mind and your imagination! 

We are...
- A song about religious fanaticism. Inspired by the most dopey proof of God's existence I've ever read: "I can think of him - so he exists".

Shattered
- A sentimental and of course very subjective song about the commercialization of the darkwave scene. Originally the song was about that strange sensation of immortality when you are young. That's why it sounds in a "slight" 1980's style. But when we played the huge Wave-Gotik-Treffen in Leipzig later that year, I got a bit shirty about the conformity of all the artists and audiences there. The majority tried to achieve the stereotypes and I once again missed the individuality which constituted the scene when I got into it. 80 per cent of the music and bands I have heard and seen really bored me - risk-free Gothic mainstream... so, when I was back home I changed the lyrics.

All about us
- The story is quite simple: a pair of hopelessly devoted lovers have a wonderful day and get killed by a bomb in the end. And we, the observers, can decide if we think it is romantic (sigh, dying together closely spaced...) or if we think about the background (bomb?). Eventually a little try to point to the growing shallowness. We should always try to look behind the facade, because whatever happens: It affects us, too.

Escapism
- Just a typical outro, and Hansi's first composition!

Dreamer's house
- It is a song about letting go. In my opinion you cannot struggle for love. Either it welcomes you with open arms or it is senseless. Ignoring this point can let you misjudge the limit and then you will destroy absolutely everything.

Gone
- A song about the disappointment when you meet a good friend again after some years and while you talk about the good old days you start to realize that the much-trumpeted common past was only a wink of a moment. The mutual basis you expected to be eternal was obviously nothing but an illusion. And even though you have realized that, you still keep up appearances instead of leaving with a friendly "Fuck off!".

Lyssna på InOutSide här nedan. 

torsdag 9 april 2015

Att förändra världen kräver att en förändrar sig själv

Att få livet och ekonomin att gå runt är sällan samma sak, vilket gör att vi ofta måste prioritera bort saker vi vill göra, saker vi mår bra av för saker vi måste göra. En ses som en förlorare om en är hemma med sina barn, som om det är belastningar vi skaffar. Vi stressar så mycket och jobbar så mycket att vi inte hinner med att vårda relationer och än mindre oss själva. Vi förväntas samtidigt att jobba ännu mer så att vi kan tjäna ännu mer pengar så att vi kan köpa ännu fler prylar. 40 timmars arbetsvecka ses som en naturlag trots att företagen ständigt effektiviserar och automatiserar bort arbetskraft. Jobb ersätts med digital teknik, ändå ska sysselsättningen öka. Därför behöver vi minska arbetstiden och dela på jobben, men få politiker tar upp detta. Fler och fler arbeten blir överflödiga, samtidigt ska vi få folk att jobba allt mer. Det låter inte rimligt och det är det förstås inte heller. 

Samtidigt uppmanas vi att konsumera mer, allting ska hela tiden bli mer. Det är som om jorden hela tiden ska anpassas efter våra begär, när vi istället borde se till jordens behov. Ett samhälle har växt fram där det viktigaste är att köpa och äga, när det viktigaste egentligen är att vara, känna och leva. Hur kan vi tro att en natur som förbyts till avfall och konsumtion av allt fler prylar, som förväntas täppa igen våra tomrum, är utveckling? 

Vi kan stoppa trängselskatten i Göteborg med argument som andas kortsiktighet och egoism snarare än något annat, vi kan fortsätta att byta ut fullt fungerande varor bara för att nytt inger status, vi kan fortsätta att arbeta minst 40 timmar i veckan medan jobbtillfällena blir färre och färre, vi kan fortsätta att köra lika mycket bil och klaga på att bensinskatten höjs trots att vi kommer nå peak oil inom några år, och vid den tiden, om vi inte har växlat över från fossila bränslen, kommer oljan vara så dyr att väldigt få kommer ha råd att köra bil. Men om vi fortsätter på det här sättet, hur kommer kommande generationer att ha det? Det tycker jag att alla som skaffar barn ska fundera över. Är det goda livet bara för dig eller ska kommande generationer också ha rätt till det goda livet? 

Det är många som pratar om att de vill förändra världen, men hur många är egentligen beredda på att förändra sig själva? Om vi inte förändrar vårt eget sätt att tänka och vara kommer vi aldrig förändra världen i stort. För mig måste vårt samhälle vara ett där vi inte sätter ett pris på allting, men ser värdet i allting, ser ett större värde i relationer än i att vi ska stressa så mycket, arbeta så mycket att vi inte har tid för dem. Det är dags att vi ser sambandet mellan att vi blir allt mer stressade, allt ensammare och får en allt mer utmattad planet. Vi behöver tänka om och förändra oss själva. Det finns en annan väg och den tar sin början i tanken. 

torsdag 2 april 2015

Reser runt dig ännu ett varv

Själens översta knapp går inte längre att stänga igen. Den har blivit större sen sist. Mörkret har stängt ögonen och utan staketet skulle jag översvämmas av ljus. Nu reser jag runt dig ännu ett varv. 

Du viskar mitt namn och just nu känns det större än staden. Jag hör din röst, ditt språk som tagit min mun i beslag. Hjärtats mening, munnens ljud. 

Hjärtats översta knapp går inte längre att stänga igen. Det har blivit större sen sist. När jag ligger här med feber önskar jag att jag hellre låg med dig. Jag ser rakt genom grönska, ser rakt genom solen när jag reser runt dig ännu ett varv. 

måndag 30 mars 2015

Anna Järvinen på Storan, 27/3 - 2015


Mitt hjärta är snart i diket, sjunger Anna Järvinen på hennes singel Affären och det är lite en sådan stämning på Storan under kvällen. Små påminnelser om att livet inte är så enkelt. Koncentrationen ligger på det stillsamma under kvällen. Tempot är lågt och rösten, som snarare tassar än springer fram, närvarande. När hon en bit in i konserten väljer att sjunga Nattmusik känner jag att värmen börjar tugga i sig mer än mitt hjärta. Det är en fantastisk låt som, för mig personligen, beskriver den där känslan när en vacker längtan och en jobbig och tung saknad delar samma utrymme. Annas texter känns ofta nära både själsmässigt och vardagsrumsmässigt och de känns ofta lite som dikter. När Anna sjunger Till dig nu, från nya tvådelade skivan, känner jag precis som när jag hör Nattmusik, längtan efter något och någon kommer så nära, känns så direkt. Hon sjunger om en luft som ger upp när som helst och det är vemodigt, men samtidigt otroligt vackert.

Det är inte så många som tagit sig till Storan under kvällen, vilket är lite synd, men vi som är där får både höra en finsk vaggvisa och en låt, Skolgården, som, fick vi höra, aldrig kommer låta likadant igen. Mellansnacket är ömsom förvirrande, ömsom roligt - men det bidrar också till att stämningen blir skön och ganska avslappnad. Efter dryga timmen avslutar hon sista extranumret PS, Tjörn och det är en fin avslutning. Ofta är Annas musik något som hjälps åt att bära liv, bära orden som kämpar för att ta sig ut. En fin vårkväll. 

Boka Anna Järvinens kommande (släpps 18 april) skiva Buren här