Louice Ottosson släppte sin senaste singel Mansplainer i oktober förra året, en låt som satte sig hos mig direkt och som sitter kvar än - på alla sätt. Louice debuterade 2011 med EP:n Redan 22. Idag gästar hon bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till ABBA! Det var sommar och jag var kanske nio år. Jag och mamma hälsade på hos mormor och morfar och i deras vardagsrum fanns en byrå av furu där jag fick för mig att rota runt. Där fann jag två bortglömda LP-skivor, det var Abbas Arrival och den som kort och gott heter ABBA. Jag hade en vag uppfattning om vilka ABBA var efter mammas ständiga P4-lyssnande. I övrigt bestod mitt musikliv mest av påtvingade fiollektioner och Spice Girls inspelat av en kompis på kassettband. (Jo, det fanns i högsta grad cd-spelare på den här tiden, men ännu inte i mitt flickrum.) - Skulle jag kunna få låna dom här, mormor?
Jag fick låna LP-skivorna.
I ett litet hus på vår tomt, som min farbror vid den här tiden använde som sommarstuga, fanns en antik grammofonspelare. Det första jag gjorde när jag kom hem var att dra med mina lånade skivor ut till denna stuga och sätta igång hela maskineriet, med mammas instruktioner till hjälp.
Sedan var det kört. Den sommaren lät jag fortsättningsvis dörren och alla fönster stå öppna i farbrors sommarstuga medan jag lät Abba spelas på högsta volym. Det var som att man gungade ända upp till körsbären av Dancing Queen, hjulade bättre av ”So long” och jagade småsyskonen snabbare av Tiger. Jag hade hittat Abba och kanske själva livet.
Jag undrar om mormor förresten saknar skivorna. / Louice Ottosson Lyssna på Mansplainer här nedan!
Lyckans kinder sjönk ihop men oj, vad jag försökte mata den. Med djur, korta filmklipp, med att träffa vänner som verkar som gjorda av livsglädje men inget fungerade riktigt, jag levde livet som om jag betalade av på det och hoppades på att få vara skuldfri i slutet av det. Mina drömmar korsade atlanten medan jag stannade inomhus dagar i sträck. Jag drömde om ett mer stilla liv, att få andas, äta, leva, känna i lugn och ro, att få vara avslappnad i alla väderstreck. Din kropps golv knarrar inte, grunden är stabil. Jag minns när vi träffades, det var som om hjärtat lämnade fastlandet för första gången. Det var vinter och de sista grässtråna hade slutat kämpa för sitt liv. Du kramade mig, fast min innehållsförteckning varken kan ha varit särskilt begriplig eller lockande. Den kvällen tände du alla gatlampor i min kropp, en efter en. Jag visste inte längre var ditt hjärta slutade, var mitt tog vid. Ett nytt liv sjösattes, ett liv som kanske skulle vara tills vi befinner oss på andra sidan jorden, men på samma sida själen. Men livet går inte lätt av bara farten, det är en sådan blandning av högt och lågt hela tiden, motsatser kan kännas samtidigt. Men det är naturligtvis inte känslorna som ska pensionsspara, det är bara att släppa ut dem, mörka som ljusa, skenande som stillastående. Vi har bara ett liv för alla sinnen att rusa och jag vill både förbanna och hylla livet på samma gång. Jag vill verkligen leva och se röken stiga från de hjärtan som brunnit. En lycka som får stanna kvar, utan att hotas av vräkning. Trots att den ibland skuggas, trots att den ibland är beväpnad, redo för eftertexterna.
Förra gången Mindre Modiga Män figurerade i bloggen var i samband med att EP:n Bitter & Barnslig släpptes i december 2016. Idag gästar de bloggen för att berätta om ett musikminne! Åttiotalet var slut. Vårt band hade startat 1982 och redan då var vi drygt 20 år. Ambitionerna var kanske inte så stora, men vi älskade det vi höll på med och vi hade haft några försiktiga framgångar. Störst var nog tävlingen Radiorocken i P3 1986 där vi som andrapristagare fick spela in ett halvtimmesprogram som sedan sändes. Kul ett tag, vi fick fler spelningar allt längre bort, men sen tappade vi fart. Yngre artister började ta plats. Vi var småbarnsföräldrar med vanliga jobb. Träffades och repade år ut och år in, men tiden rann ifrån oss. Det fanns två musikföreningar i Skellefteå på den tiden. Vi var inte så engagerade, men hade lite samarbete med musikföreningen. Den andra, Fabriken, var lite skummare. Men där startade en medlem ett skivbolag och sedermera en gratisfestival som skulle heta Trästock. Vår sångare Magnus var en fantastisk låtskrivare och kom med ett knippe fräscha låtar och vi skickade en demo till det nya skivbolaget. Vi fick napp och en singel, Tysta män släpptes 1990 (finns bara på vinyl). Den togs emot väl och vi fick släppa ett helt album, om vi själva bekostade inspelningen. I början av 1991 hände det, albumet Lögnerna och sanningen kom ut.
Och här själva musikminnet: Det fanns ju inga kommersiella radiokanaler i Sverige på den tiden och inte ens P4. ALLA lyssnade på P3. Och man spelade våra låtar. Inte bara någon enstaka och ibland utan alla låtar från albumet och flera gånger per dag. Det var särskilt de första spåren Tatuera mig och Snälla mamma som gick varma. Men även Livet är kort som beskriver känslan här ovan:
”Hellre rik och snygg än fattig och ful, tjugoåtta år, kan aldrig bli nåt kul. Jag ska köpa mig en slips och en randig kostym, läsa Dagens Industri och lukta herrparfym. Det går ett tåg och du kanske hinner med, det här är din chans att få åka på turné…” När radioprataren Erik Blix spelade Snälla Mamma i sitt program utbrast han att det här är årtusendets låt. Låtarna dök upp i högtalarna när man var på Ica, när man slog på bilradion och när klockradion väckte en. En fantastisk känsla.
Jo, vi var väldigt inne ett tag på det tidiga 90-talet. Timingen var ju inte den bästa. Som sagt, småbarnsföräldrar i trettioårsåldern. Trummisen Sven hoppade av när det såg ut att bli alltför stort. In kom Harry, som spelade med oss på de två följande albumen. Men det är en annan historia. / Mindre Modiga Män Lyssna på Mindre Modiga Mäns debutalbum Lögnerna och sanningen här nedan!
A Choir of Ghosts senaste singel An Ounce of Gold, som släpptes i oktober, är en av årets bästa låtar, enligt mig. Idag gästar James Auger och hans A Choir of Ghosts bloggen och berättar om ett musikminne! Jag skulle säga att mitt finaste musikminne är en kassett min pappa hade i bilen. Det var min första kärlek. Nirvana unplugged på ena sidan och tidig Fleetwood Mac på den andra. Min pappa jobbade utanför London men vi bodde långt upp i England. Så på loven följde jag med honom och vi lyssnade på musik hela vägen. Jag ville bli Kurt Cobain, jag ville bli Peter Green. MTV unplugged är fortfarande mitt absoluta favoritalbum, jag blir fortfarande inspirerad av den. Jag tror det är på grund av den kassetten jag spelar den musik jag gör nu. / A Choir of Ghosts Lyssna på An Ounce of Gold här nedan!
Göteborgarna i Danskeband släppte i slutet på november den fantastiska debutsingeln Ful=Ledsen och idag gästar de bloggen och delger oss ett vackert och poetiskt musikminne. Du var ett hemligt barn. Hos dig fanns inga converse, ingen cigarrettrök bakom gympasalen, ingen I-pad med Flo Rida. Hos dig fanns ingen skolplikt eller betygshets. Hos dig fanns det nog aldrig några konsekvenser. När den kallaste vintern kom byggde vi ett snötorn i skogen. Varje dag blev tornet högre för du ville inte sluta bygga. Jag vet att du fortsatte långt in på nätterna när jag gått hem. När våren kom smälte tornet och du försvann. I tre år letade jag efter dig, som när man söker ett ansikte i minnet. Jag letade med ena ögat stängt. Och pulsen ifrån mina hörlurar blev starkare och starkare. Karusellerna blev långsamma och drömmarna blev kortare. Till slut fann jag dig.
Sittandes i en solstol på en frosthal klippa i Bohuslän. Bredvid din stol fanns en tom där jag slog mig ner. Jag tog av mig mina vantar och lirkade fram min mobil. - Jag vet inte om du kommer gilla den här, men jag tycker den är väldigt fin. Det var vid den tiden på dygnet när gatuljusen är tända och färjorna slutat åka. Och allt det där jag önskat att jag sagt till dig hördes i musiken. / Danskeband Lyssna på singeln Ful=Ledsen här nedan!
Idag gästar Mikael Carlsson och hans soloprojekt The Honeydrips bloggen och delger oss ett musikminne. Dagen till ära så släpper Mikaels andra band Salt Lake Alley singeln Chop away som du också kan lyssna på här nedan. Det var höst och jag var på semester i New York. Min vän Gil, som för övrigt spelar bas i det jättebra bandet My Favorite, bodde bland villorna på Long Island. När jag hälsade på honom hade Dungen nyss släppt skivan Skit I Allt. Gil älskar Dungen, precis som typ alla amerikaner gör. Just den här hösten var jag ganska nere på grund av en massa personligt jox. Mina dagar bestod av att jobba på ett ställe där jag vantrivdes och sedan åka hem till min lägenhet och titta på löven som föll från träden utanför fönstret. Men nu var jag på semester, långt från den deppiga vardagen. Och jag minns tydligt hur jag och Gil åkte tog långa turer i hans bil och lyssnade på Dungen-låten Min Enda Vän medan Edward Scissorhands-villorna passerade förbi som i slow-motion. Det kändes som att det filmiska, sömniga amerikanska förortslandskapet aldrig skulle ta slut. Jag ville att det aldrig skulle ta slut. Varje gång jag hör Skit I Allt-skivan, i synnerhet låten Min Enda Vän, så påminns jag om dessa bilturer. Det är ett fint minne. / The Honeydrips Lyssna på The Honeydrips senaste album Give Each Other Some Solace och Salt Lake Alleys singel Chop away här nedan!
Som stöd för Hjällbo Bibliotek och de fem ytterligare bibliotek som hotas av nedläggning i Göteborg, så spelade Jens Lekman på Hjällbo Bibliotek under fredagen.
