Gone Future - PIG!! (Feat. ShitKid)

Foto: Saga Westlund

En av de absolut bästa konserterna jag sett i år var när jag såg SkitKid i Göteborg på Ringön. Jag gillar när det stökiga får gå lite varsomhelst, när vägarna målas upp i stunden och saker tillåts skava och sitta lite obekvämt. 

Åsa Söderqvist och hennes SkitKid är perfekt musik att lyssna på när man vill bort från garderoben där allt hänger prydligt på sina galgar. 

Nu gästar Åsa singeln PIG!!, Gone Futures senaste släpp. Bandet, som består av Nicki Dar, Mats Björke, Tyra Hasselrot och Josefin Lyzwinski, hördes senast på Something else. Just nu bygger de upp sin första EP, Signs, och deras sound får mig att tänka på byggnadsställningar som när som helst kan rasa. Här står ingenting riktigt där det ska. 

Something else var en singel som kunde se sig i spegeln och mötas av något ovårdat. Något rått och stökigt, med gitarrer som tycktes vara på väg att gå sönder. Ändå fanns där en melodiös sida som samsades alldeles utmärkt med det ruffiga. Det lät helt underbart. 

Debutsingeln Nightcap var i sin tur en låt som tog ett stadigt grepp om en och drog med en ut på en utekväll som fortsatte långt efter att den borde ha tagit slut. Ni vet, när man egentligen måste upp tidigt för något viktigt, men en öl blir två och plötsligt verkar morgondagens bekymmer tillhöra någon annan. Nicki Dar sjöng med en stark närvaro, precis som på bandets övriga singlar. Här finns det ingen känsla som behöver stå ute i kylan. 

På PIG!! delar Nicki och Åsa på sången. Verserna håller sig förhållandevis återhållsamma, men jag har redan börjat föreställa mig hur publiken stormar allt som går att storma och vrålar med i refrängen. 

Visst är det fantastiskt med en låt som tar en i handen och gör oss alla till skrikande grisar?

Lyssna här nedan!

"Smakte den godt?"

Jag läste att man i Kina har börjat visa hur lång tid någon har varit inne på en specifik toalett. Mitt rekord är nog två timmar utan vatten, utan ljus och utan bränsle för att stanna kvar i kroppen. Åtminstone kändes det så. 

Jag har haft problem med känslig mage sedan jag var liten. Jag minns när vi hade ätit på en pizzeria i Helsingör. Direkt efter att servitören frågade ”smagte det godt?” kräktes jag precis intill entrén. Mitt problem är väl att det ofta sitter en sjuåring som förbereder sig för sin första skoldag i min mage. Stressen är så stark att den kan lyfta undan allt annat jag förväntas göra. Jag vet inte varför just ens negativa egenskaper alltid lyfter tyngst. 

Stress kan vara en hand genom håret när som helst, egentligen. Man har ett par inre löparbanor som ständigt är upptagna. Jag var på vårdcentralen för att ta blodprov, just på grund av magen. Mitt blodtryck var nära att ställa till en scen, men det löste sig ändå någonstans. 

Eftersom värken aldrig försvann verkar nästa undersökning kunna bli något som någon måste sätta fingret på. Bokstavligt menat. Man vaknar med värk och slutar med ett finger i röven. En kollega tyckte att jag skulle be vårdcentralen skicka bilder på personalens händer så att jag kan välja de smalaste fingrarna. Vi får se vem som får ett finger med i leken. 

Något annat jag påverkas av är osäkerhet i relationer. Jag frågade en vän när vi gick till Vassen i Göteborg om det är någon idé att behålla drömmar som man vet aldrig kommer att bli av. Att fortsätta föreslå saker fast man i grunden vet att det inte blir något av det. 

På vägen till Vassen gick vi förbi en restaurang som precis hade förlorat sitt alkoholtillstånd. 

Ibland känner jag att jag vill förlora tillståndet att hoppas. 

Ibland vill man bara veta vad man betyder eller inte betyder för någon. Ibland är faktiskt ett nej en mer upplyst väg än ett ja som saknar bygglov. 

Det är svårt att veta om man är ett moln eller om man ska plocka ned dem när man inte vet vilken plats man har i någon annans luft. 

Stundtals längtar jag tillbaka till lågstadiet, där mjölkdrickartävlingar var ett så tydligt tecken på gemenskap. Eller till gymnasiet, där kvällar på Sandra i Kalmar var en väg in - både till att vara människa och till att få vara med andra. 

Det var inte alltid så att jag visste hur man gjorde. Socialiserandet kunde bestå av ganska taffliga försök att hitta rätt, tills någon plötsligt delade en flaska "grönt" som en annan hade köpt av en gubbe. Och där stod man. Plötsligt fanns det något att samlas kring, även om ingen av oss kanske hade någon större aning om vad vi egentligen höll på med. 

Vassen är på många sätt det liv jag vill leva. En plats för möten, nära vattnet, med smakrik och billig mat serverad i portioner som varken är för stora eller för små. Och så billig öl på det. 

Ibland vill jag vara ett eget Vassen med två bänkar i min kropp, en egen ölkran, nära till vattnet och de jag älskar samlade. En sliten lokal, absolut, men innehållet hade varit som spaet på Gästis i Varberg. Fast i mänsklig form. 

Och jag vill förstås inte stå obokad. 

Man är ju ett tomtebloss, men det gäller att leva och se till att spraka lite i mörkret. Kanske lyckas man lysa upp både sitt eget och någon annans mörker. 

Och kanske också en toalett på Järntorget, så att man åtminstone kan se hur illa det är ställt.

BENJAMIN OCH SOLEN - BENJAMN OCH SOLEN: Tokyo Drift

Foto: Press

Mio Freudendahl gör musik under namnet BENJAMIN OCH SOLEN. Jag tycker mig ana ett släktskap med Benjamin Rydman och Dygna, även om uttrycken skiljer sig åt. Dygna är intensiva i sitt uttryck, men det finns något hos dem alla som påminner mig om att läsa små anteckningar skrivna med en skakig och slingrig hand. Det är sena nätter och relationer som både skaver och förenar. Sådana relationer man ofta har i början av vuxenlivet, när en stor del av tillvaron känns som att bränna sig på en cigarett. Det ska vara mycket, det ska brinna och det ska vara intensivt. 

När jag lyssnar på debutalbumet BENJAMIN OCH SOLEN: Tokyo Drift känns det som att sitta uppe med vänner långt in på natten och prata om relationer, osäkerhet och allt det där man inte riktigt vet hur man ska hantera. Det är kvällspromenader utan någonstans att ta vägen, men med en stark längtan efter att komma bort. Samtidigt befinner jag mig i Requiem for a Dream. Scenerna som spelas upp gör ont, värmer och är skruvade, men framför allt mänskliga. Här ryms både osäkerhet och längtan i texter som känns så levande att man nästan glömmer att någon faktiskt har skrivit dem. Allt får flöda fritt, utan att känslorna behöver be om ursäkt för sig. Albumet är naket och sårbart, men också intensivt. Känslorna ligger som ett filter över musiken och skiftar i styrka, ibland från den ena sekunden till den andra. 

I avslutande Moneyball med Lollo där Lovisa Szalay gästar, byggs en atmosfärisk intensitet som dröjer sig kvar. På Mitt barn, en horunge med Benjamin växlar det musikaliskt mellan viskningar och rop, som om själva uttrycket håller på att spricka under trycket av allt som behöver sägas. 

"Jag saknar paniken. Den fick saker att hända. Jag saknar att undra vad du tänker på. Och jag saknar att diska din disk när du vaknat. Att spy i din säng." 

Det är fängslande att lyssna på. Man vet aldrig riktigt vilken bild som ska målas upp härnäst, eller vilken känsla som väntar runt nästa hörn. Det finns något märkligt i att kunna sakna sådant som samtidigt gjort en illa. Kanske är det just där albumet hittar en av sina mest mänskliga punkter. 

Helly R är kanske den allra starkaste låten här. Den skildrar en relation där känslorna till slut tycks ätas upp av anklagelser. Det blir allt svårare att ro någonting i land. Till slut inte ens ett samtal. När låten närmar sig sitt slut stiger pulsen, och det känns som att sitta bredvid någon som försöker rädda något som redan håller på att gå sönder. 

Jag måste förstås också nämna Kendall Roy med Isac där Ascii gästar. Saxofonen i början bäddar om hjärtat, och resten av låten får mig att komma till ro. Mitt i all rastlöshet och känslomässiga turbulens finns det plötsligt en plats att vila på. 

BENJAMIN OCH SOLEN: Tokyo Drift är ett album där känslorna får rusa och stanna upp, där det fula får samsas med det vackra och där längtan inte alltid behöver leda någonstans. Ibland vill man bara bort. Ibland vill man tillbaka till någon vars disk man en gång stod och diskade. 

Och ibland är det tydligen samma sak.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Johan Bylin

Foto: Terése Sundh

Johan Bylin samarbetar med sångerskan Mira på den vackra balladen Innan det blir tyst. Samarbetet kommer att fortsätta och den första singeln ut är verkligen fin. Det är som två händer som möts, den ena vill kämpa, den andra släppa taget. Även i den starkaste kärleken finns tvivel och en sinande ork. Var går gränsen mellan att rädda och förgöra varandra?

Jag älskar Miras verser där hon jämför kärleken med olika årstider på ett målande sätt. Idag gästar Johan bloggen för ett musikminne!

Ett väldigt tidigt musikminne för mig är hämtat från Göteborg där jag är uppväxt - då jag var väldigt liten. Minnet är från Nationalteaterns uppsättning av "Peter Pan". Jag minns hur mamma och jag såg denna teater och jag fångades av scenografi, ljus, dekor och vacker musik. Här startade nog också min kärlek till musikal/teater. En kärlek som sitter i än idag. Jag minns hur hänförd jag var av denna föreställning och hur jag själv ville vara Peter Pan. I denna föreställning återfanns flertal kändisar (men detta kände jag såklart ej till då). 

Bland annat spelades Herr Raring av Lasse Brandeby. Jag fick så småningom LP-skivan från föreställningen och även noterna. Jag började spela piano väldigt tidigt och kommer ihåg hur jag testade melodierna från föreställningen. Jag minns också att jag som liten lekte Peter Pan och sjöng de låtar jag minns. 

Efter teatern var slut där på Grönsakstorget ville jag såklart hälsa på huvudfiguren, men tyvärr hade hon redan smitit in för avsminkning, ja Peter Pan spelades av en tjej. Men jag fick faktiskt hälsa på Kapten Krok - min lilla lilla barnhand skakade hand med den beryktade silverkroken. Det var en upplevelse för mig, minns jag. 

Musikal och teater har följt mig genom livet och gör än idag. Jag lyssnar och inspireras mycket av storslagna melodier, stämningar och dramatik. Jag reser mycket och ser då ofta musikaler runt om i världen, gärna i London på West End. Att få kliva in i en teatersalong, andas förväntan, den speciella doften av högtidlighet, publikens sorl och aningen av champagne går knappt beskriva. När jag själv skapar musik, melodier och text har jag inte svårt att gräva djupt i mitt inre, för där finns smäktande ballader och vackert smyckade meningar - just så som jag inspireras av i alla de olika musikaler som jag fått till mig och upplevt genom åren.

/ Johan Bylin

Lyssna på Innan det blir tyst här nedan!

"Now he’s 12 and is a little too cool these days for goofy things like dancing in front of a mirror"

Foto: New Normal Photography

Jag fastnade verkligen för David Newboulds förra singel Dead On The Ground. Singeln släpptes i slutet av augusti och nu är efterföljande All I've Got In Front Of Me Is The Past här. Det är en låt där han rörande sjunger "Well I left home at 17 and got old way too fast. Now all I’ve got in front of me is the past" över ett vackert och svängigt americana-landskap. Båda singlarna är hämtade från det kommande albumet Average Fidelity Vol. II som släpps nästa år. 

30 oktober når han Stockholm och Stampen i Gamla stan. Idag pratar jag med David om det förflutna och om låtar vars betydelse förändras i takt med att man blir äldre. 

All I’ve Got In Front Of Me Is The Past is a fascinating title. Do you feel that we sometimes carry our past with us more than we realise? 

- I can only speak for myself, but I find it impossible to shake. I live very much with the current version of myself, but I always feel that all the chapters of our lives matter just as much, because they were once current too. So I’m always trying to gather them under a big blanket and carry them around with me. A bit like the old cartoon image of the wandering guy with the bag on a stick over his shoulder. 

You originally wrote this song years ago, imagining a worn-down country character. How much of that character was actually you at the time? 

- Hmmm. I would say the verses are very true to life for me. Then the chorus is where I might blow the whole thing up a little bit, take it to Gary Stewart territory. Gary’s my favorite country singer, by the way. I love that man. Some songs seem to wait for the right moment to be finished. 

What do you think made this the right time for this particular song? 

- I think I wasn’t sure if I could take the song seriously, or if I’d exaggerated it too much. Then at one point I stumbled upon my work tape of it and was a little pissed off that I hadn’t done anything with it yet. And when I started recording my songs at home and playing all the instruments, I thought I could do this one without having to be a very good drummer! 

- But I do also remember feeling strongly about the song when I wrote it, and waiting for a good moment to do something with it. My band is a little more rock and roll, so it never seemed like the most natural song to put in our set. We’ll be doing it now, though, of course. The head of my label heard the song and said it really affected her, so that’s probably when I started taking it more seriously. 

You played every instrument on the recording yourself. Did working alone allow you to discover something in the song that might have been lost in a full-band setting? 

- Yes, precisely. I really wanted to just focus on the bones of the song, the lonely guy working through his demons and broken dreams. I played the instruments straight to the lyrics and the story, and it was satisfying. 

The song draws inspiration from artists like Waylon Jennings and the film Crazy Heart. What is it about flawed, worn-down characters that you find so compelling? 

- I just find that type of character study very interesting, very real and grown up. It takes something to allow oneself to be that honest and vulnerable. Not in an "I love you, do you love me?" way, but in a "Here’s what I’ve done, here are my flaws, I’m done trying to hide them, think whatever you think, come what may" way. No bullshit. 

The song will open your upcoming album, Average Fidelity Vol. II. Did returning to this old song influence the direction of the album, or did it simply find its way into the perfect place? 

- It found a home amongst some of the other one-offs, outtakes, and new songs that were all clamoring for a roof and a hot bowl of soup. And I felt it made a nice "Hello, how are you?" note to start the album. 

Is there a song of yours that has changed meaning for you over the years, simply because you have changed as a person? 

- I’m not sure about that. There’s a song on this album called Dancin’ In The Mirror that I wrote thinking about my son when he was young - most kids in general, actually - but now he’s 12 and is a little too cool these days for goofy things like dancing in front of a mirror. So maybe that one? 

You’re about to return to Europe for another tour. What is it about playing your music for people in a different country, perhaps people with very different lives from your own, that still fascinates you? 

- Oh… I just feel music is something to travel around with and share with people. It all starts with taking it out of the bedroom or garage, and it goes from there. I’d like to take it as many places as I possibly can. Music all comes from the same origins, no matter what country you’re in. As a kid, seeing bands from places all over the world come to my town to play, it just meant the world to me. 

Do you think songwriting is more about understanding your own life or trying to understand the lives of other people? 

- Maybe it’s about trying to identify common threads. And those aren’t always comfortable discoveries. I suspect people mostly start with similar sets of values, though. Then life takes everyone on different paths, those values are put to all kinds of tests, and different things start happening. And before you know it, people are acting in radically different ways from one another. 

- We end up trying to recognize where the divergences happened, or where we can see some of ourselves in their lives. Hopefully, anyway. Like a lot of songwriters, I started out writing from an "inward looking out" position almost exclusively. At a certain point it became more interesting to embody other characters and see where I could fit myself into them. I guess I’m interested in that. 

If you could sit down with the person you were when you first started writing this song, what do you think the two of you would talk about? 

- I would tell him that his beloved New York Knicks finally won the NBA championship, after 53 years.

Lyssna på singeln här nedan!

"Det är som att ta kort på månen"

Foto: Renée Allison

Det är inte så ofta jag blir rörd av intervjuer, men jag vet inte, jag kände igen mig i mycket av det som Axel Borgefalk, sångare i bandet brandtal, beskriver. Om tillbakablickarna som ett sätt att lära känna sig själv. brandtal följer nu upp den tidigare singeln vad hände med nya tillbaks. På den tidigare singeln var det som en varm sorg som beskrevs. En väldigt vacker låt som släpptes i rätt del av mitt liv. Det man kan klä sina egna känslor i blir alltid det starkaste. 

tillbaks är minst lika fin - som en vemodig men samtidigt varm tillbakablick på livet. Låten kramar om och ruskar om en på samma gång. Livet är smärtsamt vackert. Låten är hämtad från den kommande EP:n med samma namn (Släpps 23 oktober). 

Idag pratar jag med Axel om tillbakablickar och om att sluta jaga kickar. 

När du beskriver hur du tänker tillbaka på vägarna som ledde honom hit känner jag verkligen igen mig. Tror du att det är en naturlig del av att bli äldre - att börja blicka tillbaka mer? 

- Det är säkert individuellt. Men jag tror att det är väldigt vanligt lite beroende på var i livet man befinner sig. Jag har gått från att vara en rätt frekvent besökare av bar och salong till hemtam trebarnsfar under de senaste 10 åren. Det låter klyschigt, men det blev ett nytt liv som började och jag behövde något att ersätta kickarna med. För mig är tillbakablickarna ett sätt att lära känna mig själv. En terapeutisk analys av ungdomsåren som hjälper mig förstå vem jag är och varför. Lite som en debrief. Vad gick bra? Vad kan förbättras? Ändå känner jag mig väldigt lyckligt lottad över mitt tillbaks. Oavsett om det når mig genom ett urtvättat minne i kön till postombudet på Willys eller genom en suddig mobilbild i en molntjänst, en fredagskväll framför datorn. 

Finns det något i brandtals historia som du har börjat se på med nya ögon när du blivit äldre? 

- Ibland är det svårt att mota bort tanken på att det skulle vart smartare att köpa fonder istället för fishshot. Eller bitcoin istället för bitburger kanske… Men å andra sidan så vet man ju inte vart man varit idag då. Kanske hade man suttit med en massa pengar och ett riktigt skit-tillbaks. Idag köper jag lite av varje. Fast just fishshot var ett tag sen. 

I tillbaks finns både saknad och tacksamhet. Är det två känslor som du tycker hör ihop? 

- Som ketchup och senap. Det finns väl några enstaka gånger som det inte fungerar men oftast är det en match made in heaven. 

EP:n beskrivs som mer mogen och tillbakalutad. Vad har du själv lärt dig sedan 2016 som du hör i musiken idag? 

- Jag tror allting saktat ner en hel del. Jag känner mig mycket mer grundad i mig själv och i mitt liv. Unga Axel visste inte vad han skulle göra om ett år. Idag tror jag att jag kan måla upp dom närmsta 20 i breda penseldrag. Mycket av det kommer ju såklart från familjelivet och att man kanske får stryka på foten lite med sina egna ambitioner för att ge bästa möjliga förutsättningar för sina barn. Kanske hörs det i texterna att det är mer skrivet för mig själv än för någon annan. Sen känner jag att rösten förändrats lite också. Kanske är den inte riktigt lika pojkig längre. 

Vad är det du själv längtar tillbaka till - och vad är du väldigt glad över att ha lämnat bakom dig? 

- Jag vet inte om jag längtar tillbaks, utan det är nog precis som du var inne på mer "saknad och tacksamhet" jag känner. Kanske mer ett konstaterande om att det var fint, det har passerat och att jag nu får njuta av minnena snarare än att uppleva det igen. Det finns ju 1000 saker som var så himla nice. 

- Att åka moppe på en cykelväg när solen är på väg att gå ner och det börjar bli kallt. Att lite nojig gå in och köpa ett 6-pack Falcon på den där skumma kiosken, dricka upp dom med sitt gäng polare på ett lagom avskiljt ställe och sen gå på konsert.

- Men det går liksom inte att återskapa. Det är som att ta kort på månen. Vad som är skönt att ha lämnat bakom sig? Att man inte alltid behöver jaga att ha kul. Ibland var det nästan en intensivt oklädsam jakt på kickar. Det begäret har svalnat en hel del. 

När du ser tillbaka på åren med brandtal, vad är det som gör dig mest stolt? 

- Mest stolt är jag nog över att vi har fått ihop den här plattan trots att vi alla har andra åtaganden i form av jobb, familjeliv och andra band. Det tog nästan 2 år att få ut fem låtar men vi gav inte upp på vägen. Vi hade ett jättelångt uppehåll, men nu är vi tillbaks.

Lyssna på tillbaks här nedan!

"Jag tänkte länge att låtarna endast existerade i sin inspelade form"

Foto: Kristofer Hedlund

Ikväll spelar Christian Gabel och hans 1900 för sista gången någonsin. Platsen är Konserthuset i Stockholm. Förra året pratade Christian om att "sjukskriva förra seklet på obestämd tid", men i och med spelningen och livealbumet Konstrukt vinkar han nu hej då.

För mig personligen har Christian genom 1900 gett instrumentalmusiken en helt egen röst. Lyssna på Konstrukt och sätt på Melodier med krökta ryggar och därefter Den okände konstnärens grav. Två vitt skilda språk från samma själ, två olika bilder från samma fotograf. Det är magiskt.

Idag pratar jag med Christian om avskedet.

Du skriver att du tackade nej till att spela live under många år, eftersom du hade en bild i huvudet som du inte hade möjlighet att realisera. Vad var det du såg framför dig då? 

- Jag tror jag framför allt såg framför mig vad jag inte ville göra och det jag inte ville göra var det som stod till buds. Jag visste att jag ville använda visuella element men ville samtidigt undvika att det endast blev en stum kombo av ett band framför en bildskärm. Jag ville hitta något sätt att brygga över glappet mellan musik och bild men visste inte hur. 

Vad var det som förändrades när möjligheten till slut dök upp, som gjorde att du kände att du kunde förverkliga den ursprungliga idén utan att kompromissa? 

- Det var dels att det tidsmässigt dök upp en lucka så jag fick tid att fundera, planera och genomföra, dels att jag började fråga olika personer om de ville vara delaktiga. Då började det hända saker omedelbart. 

Du beskriver hur slående lätt det var att få andra människor att förstå något som egentligen bara fanns som en bild i ditt eget huvud. Vad tror du gjorde att ni kunde mötas så intuitivt i den idén? 

- Jag tänker att musik står för väldigt tunga lyft när det gäller kommunikation. Man kan ibland få för sig att detta är beroende av att man adderar ord och text men så är ju inte fallet. Det blev tydligt väldigt snabbt att mycket av det som jag trodde jag skulle behöva lägga tid på att förklara, i stort sett skötte sig självt när man spelade upp musiken. 

Konstrukt handlar mycket om skillnaden mellan det abstrakta och det konkreta. Har arbetet med 1900 förändrat hur du själv ser på den skillnaden? 

- Det handlar nödvändigtvis inte om skillnaden utan snarare om att göra abstrakta modeller för att kunna orientera sig i verkligheten. Och just gällande arbetet med konserterna så upplevde jag tydligt hur mycket tankefigurer man delar med andra och hur detta är grunden för att skapa något konkret. 

Du skriver att du egentligen inte är särskilt förtjust i livealbum, men att du ändå ville bevara de här låtarna. Vad var det i just de här liveversionerna som gjorde att de förtjänade ett eget liv på skiva? 

- Jag tänkte länge att låtarna endast existerade i sin inspelade form, att dom inte hade mycket mer att erbjuda utöver detta. Att börja repetera och spela låtarna gav insikten att de faktiskt hade ett eget liv som låtar. Det borde visserligen vara självklart att det är så men det var det inte för mig. 

När du lyssnar på inspelningarna från 2025 idag - hör du fortfarande den ursprungliga idén du hade i huvudet, eller har musiken blivit något annat på vägen? 

- Den ursprungliga känslan finns kvar men det blev direkt något annat när fler människor blev involverade i att spela musiken och att iscensätta den. Som det ska vara. 

Den 9 oktober blir den sista audiovisuella konserten med 1900. Hur känns det att veta att något som du har burit på så länge faktiskt får ett slutdatum? 

- Det gick 10 år från att jag släppte första skivan till att jag spelade för första gången, sen dess har det inte blivit mer än runt 30 spelningar. Så det känns inte som det har varit något som upptagit en stor del av ens tid egentligen. 

Du skriver att det efter den 9 oktober bara kommer att finnas bilderna i huvudet kvar. Känns det sorgligt, befriande eller kanske både och? 

- Just nu varken eller. Jag vet nog först efteråt. 

Finns det något i 1900 som du fortfarande känner att du inte riktigt hann förverkliga - någon bild, idé eller riktning som aldrig hann bli konkret? 

- Nej och det är delvis därför jag känner att det är bra att sätta punkt för 1900. 

Om du skulle gå tillbaka till den person som fick frågan om att spela 1900 live för första gången, tio år tidigare: vad skulle du vilja säga till honom idag? 

- Gör något annat i ca. tio år så ordnar det sig ska du se!

Lyssna på Konstrukt här nedan!