Kvitto på en 42-åring sökes

Jag drömde att jag kissade på mig och vaknade upp i panik. Kände efter och insåg att det enda blöta var på ryggen - sjön som paniken hade lämnat. 

Magen var dock som ett brustet avloppsrör i Mall of Scandinavia. 

Det jobbigaste när kroppen misslyckas är att den genast förbereder för en uppföljare som kan släppas helt utan trailer. En film med allt oklippt material. Som när det avslöjas att mina "Ska fundera och återkommer" egentligen alltid betytt nej. Eller att mina ursäkter för att gå på toaletten ofta handlat om att jag behövt komma undan det sociala och bara sitta och scrolla en stund. 

Man inser att ens kropp är något som slängdes ihop en kvart innan stängningstid. Sitter ens röv på rätt plats? Svårt att se efter. Plötsligt står man väl där med förstoringsglas och letar. Det enda CSN-stödet den röven verkar ha fått är till en analplugg. 

Man ringer sin mamma och frågar om de sparade kvittot. Kanske har texten glesats ut på 42 år. Man ser sig i spegeln. Håret ser ut som den blinda grannens gräsmatta i Eklanda och pungen som en Aftonbladet som legat ute i regnet i några år. Inget för förstasidan direkt. 

En sista fråga bara. Var ska röven egentligen sitta? Nä, vi hinner inte. Vi har redan gått över tiden. 

Så man ger upp det yttre. Man flyr inåt. Bara för att inse att det är precis lika rörigt där. 

Det är mycket som får mig att drömma om en helt annan parmiddag än den där min hjärna och mitt hjärta försöker mötas. De växlar mellan att båda vilja lämna mig ifred och att efter några glas vin plötsligt vilja hångla. Dagen efter har de blockat varandras nummer. Det är som att de befinner sig i kroppens riksdag. Har en klar majoritet men vägrar att styra ihop. Den ena är ett uttag i hemmet. Den andra har kapat elen. 

Då kan det vara skönt att träffa ett par som ger en el. Ett boendestöd för ens inre tillvaro. De duschar hjärnan och nattar hjärtat och låter inte någon känsla springa för långt. Eller så springer de med känslorna. Men ingen kastas iväg på egen hand och ingen skriker "apport" till mörkret. 

De blir snarare som en mörkrutetorkare på ens färd genom livet. 

Just en sådan parmiddag längtar jag till.

En jacka av testosteron, brösthår och adamsäpplen

Ibland gråter man för att man kämpar så mycket. Ibland för att man älskar att leva - trots att man inte riktigt vet hur man gör. Man orkar och orkar, ända tills man plötsligt slutar orka. Och ändå fortsätter man. Med sig själv. Med räkningarna. Med relationerna. Med spegelbilden. 

Som häromdagen på jobbet. Jag skulle snabbt kolla några reels innan passet drog igång. Plötsligt ekar en röst ur telefonen: "I am in pussy." Jag sa oj, och önskade att golvet kunde förvandlas till en hiss med expressfart ner till jordens inre. Tydligen finns det en stad som heter så, men kom igen, döp den till något annat. Och jag, som nästan aldrig har ljudet på, lyckas pricka in just det ögonblicket. Vad är oddsen?

Samma absurditet dök upp när jag fick höra att en gammal kollega hade sagt: "Åh, är det inte en tjejjacka som Oskar har på sig?" Hon försökte få med de andra i piken, men utan större framgång. Hon ska vara glad att hon inte såg min bh och mina trosor. Även om jag numera har sålt dem - jag har ju hört att det finns en lukrativ marknad för använda trosor. 

Skämt åsido. 

Knäppningen satt åt andra hållet och jackan råkade vara i en färg som inte var grå. Jag tyckte den var snygg, så jag köpte den. Svårare än så är det inte. Livet är för kort för att man ska begränsa sig själv av ren vana. 

Det temat fortsatte när jag lyckades tappa ut ett helt gäng tamponger på golvet framför alla. Min fru hade lagt ner dem i min väska, utifallatt det plötsligt skulle bli en vecka av järn. Men vips så bestämde de sig för att göra en storslagen entré. 

"Oj", sa en kollega. 

"Jag lovar att sluta med dem när jag hamnar i klimakteriet", svarade jag. 

Jag vet. Ibland känns mitt liv som en märklig korsning mellan den mest intensiva scenen i Die Hard 3 och lösryckta repliker ur en skruvad komedi. Jag hade nog kunnat klippas bort ur den där filmen. Jag hade ärligt talat förstått om mina kollegor började köpa två-tre Trisslotter i veckan till mig, som en välkomstmatta mot tidig pension. För det är mycket jag skulle vilja skrapa fram: en tidigarelagd pension, ett vaccin mot dåligt självförtroende och en lycka som faktiskt har ordentlig täckning. 

För i grunden vill jag nog mest bara vara lycklig. Och det är jag förstås allt som oftast. Men jag är ganska orolig av mig och ibland vill jag bara få komma hem, kränga av mig den där kostymen det ibland innebär att vara människa, äta glass, se på film och låta flera av kroppens delar ge stående applåder. Fast allra bäst, har jag märkt, tror jag den där inre applåden känns. 

Ibland längtar jag efter att träffa nya människor vars liv inte redan är helt fullsatta. Människor där det fortfarande finns en liten lucka för någon ny. Det är ju så lätt att tänka: Vad kan jag egentligen tillföra? De flesta har säkert redan massa roligare vänner. De har sitt liv, sina människor, sina fasta sammanhang. Och så ger man upp innan man ens har försökt. 

Rollen får gå till någon annan. 

Men någonstans inser man att oavsett vilken roll man får i andras liv, så måste man orka skydda sig själv först. Jag fick en gång frågan: "Varför skämtar du inte lika mycket längre? Det är så tråkigt när allt bara är allvar." Sanningen var att skämtandet var det jag mådde både bäst och sämst av. Det var en förlängning av det som brukade värma mig, men som i längden knuffade mig ett steg längre in i hjärtats ensammaste kammare. Och där inne vill man helt enkelt inte stå själv. 

Att våga ta in allvaret och sluta spela clown blev därför mitt sätt att sluta skyffla in vatten i en båt som redan tog in vatten. Det handlade inte om att ge upp, utan om att välja att låta pajasrollen tyna bort, i stället för att bränna ut sig helt i ett försök att hålla alla andra varma. 

Oavsett om man, som jag, råkar spela upp olämpliga reels lite väl högljutt, sprider ut tamponger på golvet eller vägrar bära en jacka vävd av rent testosteron, brösthår och adamsäpplen - så är det viktigaste ändå att man får vara precis den man är. 

Och att man helst hittar de där människorna som tycker att det är ganska kul att snacka skit, ända tills axlarna sänks. Både på världen - och på oss. 

Någon att tappa tålamodet och orken med. Någon att tillsammans hålla inne mörkrets skratt när det försöker ta över. Att hålla ut tills det blir vår igen. 

Någon som säger: "Oskar, om du zoomar ut så att vi blir som två små prickar så blir allt du någonsin skämts för väldigt, väldigt litet." 

Att få vara del av en lycka som inte behöver spegla sig innan den går hemifrån.

Soul & Shoulders

Jag skulle kunna prata om att min frus blick var som en förfest och att hennes kram var ett livslångt äktenskap. Om hur fint det är när alarmet ringer och man somnar om med handen nästan bosatt i hennes hud. Jag skulle också kunna nämna hur mycket trevligare det är att slicka sig om någon annans läppar än sina egna. Det visste jag inget om som barn. Kanske bra det. 

Jag skulle kunna prata om hur dagar som är som en kliande hårbotten blir så mycket bättre av människor som får mig att skratta tills jag nästan kissar på mig. Om hur det är som att boka in sig på ett spa att äta riktigt goda tacos. Eller kroppkakor dränkta i grädde. Jag skulle kunna prata om balkongkvällar med vänner, vin i glasen och samtal som pågår tills solen plötsligt ätit sig mätt. På dagen och på oss. 

Jag skulle kunna prata om att min hjärna är som Internet Explorer på en dator med hängpung och grått hår. Den har ständigt 38 flikar öppna, varav elva spelar musik. Jag skulle vilja prata om hur jag önskar att alla frågetecken i mitt liv gick av bussen nu för att aldrig hoppa på den igen. Om hur jobbigt jag tycker att det är när saker är röriga eller går lite för långsamt. Då suddas kartan över vad jag ska göra härnäst ut och förbyts till en frustrerad min. 

Jag skulle kunna prata om hur viktigt det blivit för mig att umgås med människor som matchar min sociala energi. Annars är det som att gå runt i en för liten eller alldeles för stor tröja. Jag skulle kunna prata om hur lätt det är att skuldbelägga människor som inte orkar ses. Man ger dem massa känslor de egentligen inte har. Jag har själv blivit ledsen när sånt har hänt. Men det är mitt problem. Inte deras. 

Jag skulle också vilja prata om vänskap. Om utspelet från Gift vid första ögonkastet om att man inte kan ha vänner av motsatt kön. Hade man inte kunnat ha det hade jag varit riktigt jävla ensam. Däremot har jag haft ett förhållande där jag inte fick ha det. 

Jag skulle kunna prata om att jag ibland drömmer om att bli standup-artist, men inte vet om ett sådant gig hade lett till fler gig eller en inskrivning på någon psykiatrisk avdelning på Östra. Jag vet redan hur jag ska inleda. Jag vet redan att de raderna gör mitt huvud till ett tonårsrum med fläckar på lakanen. 

Men låt mig. 

Jag skulle kunna prata om hur fantastisk Lotta Sjöberg är. Om hennes avbildning av en kvinna med långt könshår och texten "Män vill ha kvinnor med långt hår. Varsågod". Eller när hon med ett broderi ändrade "His Queen" till "This Queen" på en T-shirt. Hon förflyttar normer utan att behöva stå och peka på dem.

Jag skulle kunna prata om hur jag ibland tittar i spegeln och inser att naturligt fall gäller ganska många kroppsdelar hos mig. Från håret och hakan och ner över den uppdragna eller neddragna gardinen beroende på dagsform. Jag skulle kunna prata om hur ofta jag spårar ur mellan tanke och handling. Om hur jag önskar att jag ibland kunde låta hjärnan tänka färdigt innan kroppen redan hunnit börja göra något annat. Tittar en kroppsdel på hur man kan pensionsspara och en annan på att boka begravning för att magen låter konstigt så är det svårt att enas. 

Jag skulle kunna prata om ålderdomen som en slags utsiktsplats över ens liv. Jag tänker på allt jag vill få se därifrån. Alla människor jag vill hinna skratta med. Alla kvällar på balkonger. Alla måltider. Alla dumma idéer som förhoppningsvis blev verklighet. Allt jag ännu inte vet att jag kommer att sakna. 

Och så skulle jag vilja prata om pappa. 

Jag har tänkt på hur många gånger jag velat bjuda in honom till olika evenemang på Facebook, men varit rädd för att han inte ska komma. Så jag bjuder aldrig in honom. Jag skulle bli så glad om han plötsligt stod där och berättade om allt som hänt sedan han gick bort. 

Jag skulle vilja prata med Kalmar FF också. De kan ju inte åka ur samma år som pappa lämnade oss. Jag vill att de ska spela för honom. Eller åtminstone göra mål någon gång ibland. Det börjar bli svårt att hålla uppe relationen när senaste målet känns som om det föregicks av upptäckten av eld. 

Jag skulle kunna prata om att både skönhet och skörhet kommer inifrån. Hade man kunnat operera sitt inre hur man ville hade jag försökt sätta in en pacemaker i mitt självförtroende. 

Jag skulle kunna prata om att vissa dagar bara är i behov av tandtråd. Att det ibland räcker att dra bort det som fastnat för att dagen ska kunna börja om. 

Och kanske är det egentligen det jag vill prata om. 

Att jag vill behålla allt jag har. Att jag vill förflytta internets bästa vardagsrum till verkligheten allt oftare. Att jag vill sluta spåra ur mellan tanke och handling. Jag vill vara med människor som får mig att känna mig som rätt storlek på tröjan. Jag vill äta tacos som om jag bokat ett spa. Jag vill äta kroppkakor dränkta i grädde. Jag vill skratta så att jag nästan kissar på mig. Jag vill somna om med handen bosatt i min frus hud. 

Jag vill alltid få vara ditt schampo och balsam för själen. Soul & Shoulders. 19 kronor på ICA. 

Jag vill ha ett one night stand med solen och sms:a med varandra om att ses igen. 

Och igen. 

Och få varandra att komma varje dag.

När ångesten har ägglossning

Ni vet när ångesten har ägglossning och liksom bara vill ligga och få sju barn i veckan? 

När det känns som att man försökt duscha hjärnan men glömde skölja ur allt schampo, så att det kliar i hela huvudet? 

När man går på Chapmans torg, ett tonårsgäng frågar varför man har färgglada, luftiga linnebyxor och man känner att man inte orkar svara något genomtänkt och säger: 

"För att lufta fittan." 

Min hjärna är som en korsning där alla trafikljus visar både rött och grönt på samma gång. Som när en webbutik plötsligt mailar: ”Glömde du något i varukorgen?” 

Då har man lust att svara att man glömmer saker varje dag. 

Man glömmer varför man öppnade kylskåpet, varför man sov så dåligt och varför man skrev ett alldeles för långt meddelande till någon man egentligen inte vill mata med intryck. För att inte tala om att man ibland, mitt i ett köp, glömmer bort att man faktiskt inte är miljonär. 

Så man flyr till Instagram för att lugna huvudet. Bara för att inse att varje känsla och händelse plötsligt måste ha ett soundtrack. Det är som att varje situation kräver ett varv med pepparkvarnen. Tystnaden får aldrig vila ett tag i ugnen eller pannan och gotta till sig - vi ska ständigt överrösta den - även på internet. 

Jag är förstås inte bättre själv. Jag är trots allt typen som skulle kunna lägga upp en dickpic med Owe Thörnqvists Varm korv boogie som soundtrack och sedan känna att jag lyckats förmedla exakt rätt stämning. 

Så jag kanske inte är emot soundtrack. Jag kanske bara tycker att vissa ögonblick förtjänar tystnad. 

För samtidigt som vi fyller internet med musik kan vi bli vansinniga när någon pratar för högt på spårvagnen. Jag har själv blivit tillsagd för att jag pratade för högt i mobilen. Personen som sa till mig gjorde det dessutom genom att börja skrika, vilket kanske inte direkt gjorde den mänskliga rösten mindre påtaglig. 

Det är något märkligt med det där. Vi verkar vilja ha ljud när vi själva väljer dem, men tystnad när någon annan väljer den åt oss. 

Jag tror att jag saknar tystnaden ibland. Inte bara den bokstavliga tystnaden, utan den där platsen där ingenting behöver fyllas i. Där man inte behöver svara, prestera, förklara eller känna någonting på beställning. Tystnaden kommer aldrig få en guldklocka efter lång och trogen tjänst. Den ska sägas upp efter en kort tids anställning. 

Kanske är det också därför jag tycker så mycket om människor som kan ge saker lite luft. Människor som inte måste ha ett svar på allting. Som kan låta ett nej vara ett nej utan att genast fråga varför. Som kan förstå att tystnad inte alltid betyder avstånd. Ibland betyder tystnad bara att man är trött. 

Jag har svårt för när människor antar saker utan att fråga. En gång fick jag höra att jag inte hade hört av mig eftersom jag bara umgicks med min fru. Problemet var bara att jag inte hade träffat min fru - eller någon annan - på en vecka. 

Jag var en urvattnad trasa. En avstängd platta på spisen. 

Det fanns liksom ingen människa hemma att umgås med. 

Det är lätt att fylla i luckorna åt andra människor. Vi ser att någon inte svarar och bestämmer oss för varför. Vi märker att någon drar sig undan och skapar en förklaring. Vi ser ett nej och gör det till någonting om oss själva. Men ibland är ett nej bara ett nej. 

Och ibland har det ingenting med dig att göra. 

Jag tror att jag har blivit allt mer övertygad om att det viktigaste i relationer är att ge varandra utrymme. Inte som en artig bonus, utan som en förutsättning för att faktiskt orka vara nära. För lägger man för mycket tyngd på en annan människas nej kan personen till slut ligga där med stången över sig och inte orka lyfta mer. 

Jag har nog alltid prioriterat att inte styrketräna enbart ytligt. Jag kan inte stå där med en vältränad röv medan personligheten aldrig tar ansvar. Jag vill ha ett inre som klarar att lyfta tungt. Ett inre som klarar att byta glödlampor i huvudet när allt känns mörkt. Ibland behöver jag säga 

"Idag orkar jag inte." 

Jag behöver kunna säga nej utan att behöva skriva en uppsats om varför och kunna backa undan utan att någon annan genast springer efter och frågar vad som är fel. 

För ibland är det faktiskt hundra olika känslor som springer runt och kallsvettas kring ens hjärta samtidigt. Då kanske man inte behöver någon som lägger ytterligare fem kilo på stången. Man behöver någon som säger: 

"Okej. Vila du." 

Och kanske är det också därför jag tror att relationer behöver lite tystnad. Lite luft. Lite tomrum. Man behöver inte fylla varje tom väska med saker bara för att den råkar vara tom. För ett ja som föds ur rädsla är kanske inte särskilt mycket till ja. Och kanske är det en av de finaste sakerna man kan ge någon man tycker om: 

Att låta dem vara tysta utan att tolka det. 

Att låta dem säga nej utan att ta det personligt. 

Att låta dem vila utan att kräva en förklaring. 

Att ge dem tillräckligt mycket utrymme för att själva vilja komma tillbaka. 

För en relation som inte lämnar någon plats att andas i blir till slut bara ännu ett rum där alla trafikljus lyser rött och grönt samtidigt. Och jag tror att jag hellre vill vara i en relation där vi ibland sitter tysta bredvid varandra än i en där vi hela tiden måste bevisa att vi fortfarande finns. 

Vissa ögonblick behöver inget soundtrack. De behöver bara få luftas. 

Vid Chapmans torg, till exempel.

Att slippa känna med fingret

En bekant berättade att hon lärde känna en person genom att erkänna att hon hatar att äta banan framför någon. Jag skrattade och kände igen mig. Jag har själv inte lärt känna någon på det sättet, men att äta banan när någon tittar på blir lätt fel när man börjar tänka på att någon tittar på. Och då är jag ändå porrskådespelare, så jag borde vara van. 

Skämt åsido. 

Jag var tio år när jag hade min första riktigt nära vän. När jag cyklade hem från skolavslutningen kändes det aldrig som att jag cyklade bort från honom. Om det hade funnits ett transferfönster inom vänskap hade sagan förmodligen gått från speltid till bänknötare till såld till högstbjudande. 

Ibland är jag en ganska dålig vän. Men det är nog de flesta egentligen. Jag behöver försvinna in i mitt eget huvud ibland och jag behöver ofta snooza innan jag svarar på saker. 

Dennis, min första nära vän, lärde mig vikten av tillit. Men min tillit i relationer har inte alltid världens bästa kondition. Den kan ta flera år att bygga upp och sedan plötsligt krympa för att man överanalyserar något eller missförstår varandra. Man glömmer lätt att varje känsla man uttrycker inte måste matchas exakt av samma ord från den andra. 

Jag vill inte nödvändigtvis höras varje dag. Jag behöver inte få ett "god morgon" klockan 07.12 och ett "sov gott" 22.48 för att känna mig trygg. Jag föredrar vänskap som får andas. 

Jag har heller aldrig haft något större behov av att ha många vänner. Jag behöver inte ett stort rum fullt av människor för att känna mig omgiven. Jag trivs bättre med några få personer där jag kan sänka axlarna och vara precis så tyst, konstig, allvarlig eller tramsig som jag råkar vara. Det viktiga är inte hur många som står i rummet, utan vilka jag känner att jag kan vara mig själv med. 

Stundtals har jag sökt bekräftelse så desperat att det nästan blivit som att tröstäta den. Det är något med jagandet som gör att man blir rädd för att trilla av varubandet om man inte öser på med mer. Det är där man slutar våga stå kvar i sig själv - när man behöver hålla fast i någon annans bekräftelse bara för att känna att man existerar. 

Jag vill inte vara där. Jag vill inte behöva kontrollera pulsen hela tiden. Inte skriva till någon bara för att få det svar jag redan har tänkt mig. 

Jag vill däremot gärna hjälpa människor att hitta fotfästet. Ge dem ett tomt rum. 

Ett rum där de kan gömma sig när livet blir för mycket. Där de kan stänga dörren utan att jag knackar och frågar vad som är fel. Där de får vara trötta, osociala, upptagna eller bara jävligt ointresserade av att prata. 

Gå på ett själsligt spa. Läs en bok. Onanera. Ta ett lån. Stirra upp i taket. 

Man behöver inte alltid vara tillgänglig. För mig betyder frånvaro inte avstånd - det är närvaron när vi väl hörs som betyder något. 

Jag vill att vi delar något. Ett samtal. En blick. Ett totalt meningslöst resonemang om varför apelsiner egentligen är en jobbig frukt. Jag vill kunna prata om djupa samhällsfrågor i ena minuten och spela Fuck, Marry, Kill i nästa. 

"Okej. Tre av dina kollegor. Vem vill du döda, knulla och gifta dig med?" 

Det finns inga rätt svar, bara svar som kräver en förklaring. Och om man fortfarande är vänner efter det vet man att man har något på riktigt. 

För vänskap handlar mycket om just det: att få vara hel. Att inte behöva välja mellan att vara den som övertänker livet och den som skrattar åt något extremt dumt. Ett närvarande skratt är bland det finaste jag vet - det där skrattet där man märker att personen för en sekund glömt resten av världen. Det är en sorts intimitet. 

Jag har blivit mer medveten om skillnaden mellan att vilja ha mycket kontakt och att känna sig trygg i den. Man kan prata varje dag och ändå känna sig ensam. Man kan gå veckor utan ett ord och ändå veta exakt var man har varandra.

Men det finns något annat som kan göra vänskap svårt för mig: när man väl har haft något större blir det svårt att gå tillbaka till något mindre. 

Lite som en tröja som krympt i tvätten. 

Man kan försöka dra på sig den igen, dra i ärmarna och låtsas att den fortfarande passar. Men hjärtat kan plötsligt inte bära ett mindre plagg. 

Hur knäpper man den sista knappen när det som försvunnit i tvätten är förståelsen? När behovet av att veta hur den andra har det har blivit mindre, eller när man själv inte längre får plats i den andres vardag på samma sätt? 

Jag tror inte att alla vänskaper måste vara för evigt. Men jag tror att det kan vara svårt att förvandla något som varit nära till något ytligt utan att en del av en själv fortsätter att försöka hitta tillbaka till den gamla storleken. 

Jag vill ha en vänskap där vi kan plocka upp tråden där vi släppte den. Där tystnad inte betyder att något gått sönder. 

Men det finns en sak jag behöver: att du ibland öppnar dörren till det där rummet och sticker ut huvudet. 

"Hej." 

"Hej." 

"Ska vi ta en öl?" 

"Ja." 

Och plötsligt är allt som vanligt. 

Jag klarar avstånd. Jag klarar tystnad. Det jag har svårt för är att inte veta om rummet fortfarande finns kvar.

Jag behöver inte höras varje dag. Men jag behöver känna tilliten till att vi när som helst kan dra ut och testa ett helt nytt ställe för att ta en öl, kanske ha en match med Kalmar FF rullande i bakgrunden, och veta att vi inte behöver säga ett ord för att det ändå ska betyda något. 

Du behöver inte knacka på varje dag. Men när du väl gör det vill jag bara kunna känna: 

Vi andas, och jag behöver inte känna med fingret för att vara säker.

Som om alfabetet tog slut där

I sommar har jag lärt mig vad jag aldrig ska ta med mig till förhandlingsbordet. 

Man ska aldrig förhandla med sin integritet, sin återhämtning eller sina gränser. 

Jag har varit på en lång och fin vandring i Skåne och ätit glass med smak av popcorn i Helsingborg. Att röra på sig är det bästa gymmet för hjärnan. Jag har känt mig ful, irriterat mig på utseendefixeringen ena stunden och velat operera in en påse över ansiktet i nästa. Jag har insett att det jag lägger mest pengar på är skönhet och kläder. Jag är förmodligen en av få män över 40 som mest handlar från Ida Warg och beställer syrenparfym från Polen. Men det känns så onödigt att begränsa sig. 

Jag har gått runt i Strängnäs och förstått vad som formade mina tonårsidoler Strebers. Jag har lyssnat på podden Vi var här först och spelat Fuck Marry Kill på grund av just det. 

Min fru har blivit faster och det gör mig så lycklig och rörd. 

Jag har varit på Gröna Lund med vänner och gått runt, runt med en barnvagn. Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla just då. Sockervadd, popcorn och människor flög förbi, men de kunde inte nå oss. Jag har sparkat fotboll, lekt kurragömma och blivit fastbunden vid ett träd med ett osynligt rep. 

Som barn finns inga begränsningar för något. Det är väldigt härligt att tänka på. 

Jag har piercat om mig i läppen. Ingen aning om vilken! Jag har varit i Dalarna, spelat femkamp och bott i världens finaste härbre. Det enda svåra är väl att bo i över en vecka på ett ställe som bara har dass. Bra för magar som kan ABC, men inte för min som bara kan stava till IBS. 

Resultatet i femkampen bevisade det jag alltid vetat: Jag är värdelös på att göra saker när andra tittar på. 

Jag har också insett att man ibland passar bäst som en reel. Ett tomtebloss. Man blir aldrig lampan intill fåtöljen utan snarare ett levande ljus. Man lyser upp för stunden men tillåts aldrig brinna längre än så. 

En reel hinner aldrig ta en öl eller prata om något djupare. Därför slutar man anstränga sig. Man hamnar längre och längre ner i inkorgen tills man försvinner helt. 

Om jag måste välja är det bättre att avfölja människor på internet än i verkligheten. Jag hänger ju hellre där. Det är ett mer avslappnat häng och mindre filter. Samtidigt tror jag att många hellre hänger på internet. Det är enklare. I alla fall om man inte känner sig överväldigad och stressad av att svara på saker i den takt som andra människor tränar. 

Men det blir jag. 

Odiagnostiserad, men beter mig ofta som en patient inom psykiatrin! 

Jag har äntligen hittat en tandkräm som gör att varje tandborstning inte behöver bli en del av någon slags obskyr Ozempic-reklam. Curaprox BE YOU med smak av äpple är svindyr, men den är den enda tandkrämen som inte får mig att må fysiskt illa. 

Vill ni samarbeta vidare så är jag verkligen på. Jag säljer mig enkelt för allt som inte sponsrar illamående. 

Jag har sett en kvinna lägga upp ett inlägg på Instagram om sin bröstcancer. Hon skrev om ångesten inför att berätta att hon saknar sina bröst och hur jobbigt allt känns, men att hon äntligen hade samlat mod till att berätta. 

Några män svarade: 

”Sorry, not sexy at all.” 

”Fy fan, håll detta för dig själv.” 

Empati och förståelse drunknar lätt hos vissa. Att vara snabbast med att kommentera något både onödigt och elakt verkar ibland viktigare än att vara människa. 

Jag har också hamnat mitt i familjegräl på Facebook. Folk har bråkat, knullat, skrikit. Personer jag kanske känner? 

Nej. 

Men deras personligheter nästlar sig ändå in på ett märkligt vis. 

Ibland får man vara glad att det bara är en av ens kroppsdelar som gått i livets hårda skola. Den lär sig allra bäst av muntliga förhör. 

Min pappa begravdes. 

Jag satt och höll andan nästan hela tiden. Jag tror att han satt bredvid mig och höll den tillsammans med mig. 

Jag gick upp och höll ett tal för honom. När jag kom till den sista meningen brast det, som om alfabetet tog slut just där. 

Resten av begravningen varvade mitt huvud mellan Sommarkort av Cornelis och minnet av hur pappa fick mig att somna när jag var liten. Han kittlade mig och sa: 

”Det kommer något smått, kan det vara en liten rått…” 

Jag somnade alltid efter det. Och efter att ha legat på mage och läst Bamse förstås. 

Jag har försökt finnas där. Jag har haft svårt att finnas till. Jag har skrattat och gråtit, haft svårt att sova och ibland fastnat i sängen. 

Jag har sett min systerdotter genomföra Ironman och blivit rörd till tårar av att se henne gå i mål. Det var samtidigt lite komiskt att hela vårt sällskap tänkte: 

”Ska vi gå hem och sova lite?” 

Min systerdotter hade då simmat fyra kilometer, cyklat arton mil och var på god väg att springa fem mil, medan vi mest hade suttit, tittat på och druckit öl. 

Men att vara åskådare kan väl också vara slitsamt. 

Egentligen är vi ju alla någon slags åskådare i varandras liv. Vi följer med. Vi följer varandras med- och motgångar. Ibland står vi nära och ibland hamnar vi längre och längre ner i inkorgen. Tänk att jag fick sitta där framme i min pappas buss i 42 år och se honom köra genom sitt liv. 

Jag fick inte vara med vid den allra sista hållplatsen. 

Men jag hoppas innerligt att han kom fram utan värk. 

Utan oro.

Jag var öppen flera centimeter

Jag kände mig så ful när jag vaknade. Som att mitt ansikte var löpbandet för allt mörker i världen och jag tänkte ”Shit, vad vältränat mörkret måste vara nu alltså” och med slutspelsskägg överallt. Man vill skrika till sin fru ”Kom närmre, ta mitt DNA” och samtidigt känner man att om någon hade hamnat i ens liv på Instagram så hade man bett den scrolla vidare. Sorg kan måla en sådär på mornar, som om man vore en slags målarbok för den. Den gör en också väldigt öppen (flera centimeter!) - men så loggar man in på Facebook och hamnar mitt i någon främlings gräl med hela sin familj. 

Man tänker två saker: Okej, så öppen är jag inte och Ska du inte tagga in hela släkten i ditt bråk? Sen funderar man förstås på varför man plötsligt ser främlingars bråk på sociala medier. Man följer ju inte ens personerna och det är liksom inget inlägg man vill sponsra så att det ska lyftas fram än mer. Det är kanske någon slags bisarr påminnelse om hur livet blev efter sociala mediers entré. Till slut kanske jag kan tagga in dessa personer i mina mardrömmar - som de gör med mig. 

Förlåt, att skämta är en slags väg ut ur sorgen. 

En annan väg är att sluta hoppas på vissa saker. Jag insåg häromdagen att det finns en märklig frihet i att släppa sådant som jag vet inte kommer hända.

Man kan hoppas på ett "när ska vi ses?" från människor. Men när man själv alltid ställer frågan börjar man känna sig tjatig. Så till slut drar man ut sladden. 

Man behöver vara fler för att livet ska hända. 

Man ska aldrig göra sin kropp överbefolkad av drömmar. Släpp lös vissa. 

Och så finns de hoppen som aldrig riktigt går att säga upp. Att pappa plötsligt ska stå i köket i Kalmar igen och koka kroppkakor. Att vi ska stå på baksidan i Lindsdal och spela kubb. Ibland tänker jag på när han fick en spelpjäs i huvudet. Det måste ha gjort ont, men hans reaktion var så rolig att vi skrattade tills vi knappt fick luft - och plötsligt inser jag att han var en stor del av min luft. Det smärtar förstås. 

Glädjen i sorgen är förstås inget rent fönster men det är den som gör att man på något sätt ändå kan se ut ur den. Kanske inte så långt som till Ölandsbron - men åtminstone fram till första refrängen av The Rolling Stones Start me up - och när man nått ända dit så orkar ens blick vandra några centimeter till.

Den inre strandkroppen

Jag står och funderar på vilka badbyxor man egentligen ska välja till en inre strandkropp. Kanske något i linne? Till skillnad från den yttre varianten bedöms den ju tack och lov inte på samma sätt. Jag har nog aldrig känt mig så ful som på en badstrand. Plötsligt blir man smärtsamt medveten om precis allt från kroppsbehåring till hållning - och man vill helst ha handduken runt sig hela tiden. Den inre strandkroppen behöver inget solskydd trots att den faktiskt kan bränna sig rätt rejält den med. 

Kanske behöver den inre strandkroppen något annat. Man behöver tänka på hållningen även där men kanske främst att försöka hålla ihop. Att inte brännas av all längtan, att se till så att ens organ har en hängmatta att ligga på - snarare än ett ständigt pågående kassaband på ICA. Man vill slippa säga till kunden att lägga pinnen mellan hens självförtroende och ens egen brist på detta. 

Att möta den där totala tystnaden kan visserligen kännas precis lika blottande som att tvingas släppa badlakanet på en överfull strand. Men tystnaden behöver trots allt inte kasta av sig kläderna med en gång. Det är annars så enkelt att slänga sig på nästa buss i jakten på en ny låt, ett nytt samtal, ett nytt intryck för hjärnan att tugga på. Jag lyssnar på Ida Warg och Alexandra Nilssons podd medan jag diskar, sätter på musik på promenaden och somnar till en serie. Skärmstyrkan i hjärnan måste vara på max hela tiden. Det är otaliga gånger jag hade behövt bogseras bort från fester, när hjärnan har varit en upptagen plats som många ändå satt sig på. Och visst, i helt andra sammanhang kan det säkert vara ganska skönt när någon sitter på en, men kanske inte just när det gäller ens mentala utrymme. 

Jag drömde om att sitta på en klippa med en vän och bara låta tankarna skissa på det liv man vill leva. Berätta om hur jag gjorde för att trotsa de inre vågorna och när jag behövde hjälp med att segla. Jag har så länge läst om att segla på de sju haven. Ibland har det känts som att jag rymt alla sju. Det har väl handlat mycket om att putsa sina inre fönster och göra så att hjärtat kan se ut. Att inte fortsätta köra trots att varningslampan lyser. Jag behöver inte hinna ikapp världen. Men jag får inte lämna mig själv ensam någonstans. 

Jag och min fru sitter på balkongen. Vi tittar på gurkorna som hon har odlat. Det är märkligt hur lugnande en gurka kan vara när man inte ens tänker på att använda den till något annat. Jag talar dock bara för mig själv. 

Jag vilar min hand längs min frus arm. En bild av min pappa vilar mot ett ljus i vardagsrummet. Jag hör hans röst när jag tittar mot den. I augusti ska jag läsa på hans begravning. Jag ska försöka tänka att jag inte står ensam. Min pappas röst står där bredvid Mick Jagger och Cornelis Vreeswijk, eftersom jag fortfarande hör honom när jag lyssnar på dem. Jag ska tänka att om jag blir nervös eller börjar skaka - eller staka mig, att det är bra att låta ord växa ett tag i kroppen innan man kastar ut dem. 

Jag har fått min rastlöshet från min pappa - men tystnaden har jag aldrig velat fly ifrån. Bara till. Så klart kan tystnaden vara jobbig också, som i mötet med nya människor. Då sätter sig hjärnan gärna på en expressbuss i jakt på nya saker att säga. Men oftast är inte tystnaden något som måste lagas. Men så fridlyst den är, så förstår jag varför den ofta behöver jagas. Det är väl därför jag försöker dra ned på ljuset nu. Känna att jag trivs bra med att vara en ganska tom lokal min första semestervecka. Jag blir en uteservering en dag, en nedlagd festlokal dagen efter. En resebyrå för endast själsliga resor en annan. Kanske har jag en fulländad inre strandkropp nästa sommar. Jag kan redan se konturerna.

I sorgen så är lyckan ett engångsligg

Jag ville bryta när det kändes som jobbigast. Kanske räckte konditionen till Älvsborgsbron. Men jag visste att om jag bröt så hade jag nästa år stått där vid startlinjen igen. 

Sorgen är som Göteborgsvarvet. Och trots att vägen genom sorgen stundtals ger en en fruktansvärd kondition så vet jag vad det skulle innebära att avbryta loppet - och hur många gånger vill man egentligen att sorgen ska börja om? 

Jag vet att sorgen passar till allt i garderoben men den har ingenting att ha på sig. Den vet hur jag vill ha min äggmacka - medan lyckan i dessa stunder beter sig mer som ett engångsligg - som inte glömmer kläder kvar bara för att få återvända. Den stannar inte på frukost. Men man måste våga ringa tillbaka.

Livet verkar glömma om det var ljuset eller mörkret man växlade ringar med. Men någonstans inser man att båda behöver ringar. Sorgen behöver inte alltid vara becksvart och serveras med särskilda bestick. Ibland går jag runt och dricker öl med en gammal kollega - för relationer behöver inte stanna på en särskild plats om man faktiskt trivs med varandra. Ibland går jag runt på en innergård medan en vän försöker kasta sig upp i trädet för att fånga mogna körsbär. Och trots att sorgen äter delar av mig så kan jag fortfarande fråga ”vilka läppar?” när min fru pratar om ett leende på läpparna. Min personlighet är ständigt All inclusive. En resa till solen och till en plats där solen aldrig varit. Allt samtidigt. 

Vissa dagar scrollar sorgen igenom mig utan att hitta ett spår av glädje - andra dagar står jag bredvid Zara Larsson, skriker med i raderna ”I'ma dance my heart out 'til the dawn, but I won't be done when mornin' comes” samtidigt som vi dansar tillsammans. Livets vägar vinterväghålles ej och själens dito sorgeväghålles inte heller. Inga känslor kommer gå rakt - inte ens de man försökt träna sedan man var barn. 

Jag kan stå på ICA och knappt kunna se inköpslistan och jag kan sitta på spårvagnen vid en broöppning och mest drömma mig bort till en benöppning. En vän och jag pratar om ekonomi och jag nämner att en del höga kostnader den närmaste tiden kan leda till att jag får sälja mig på Rosenlund. Jag undrar vad min pappa hade sagt. ”Äntligen tar du tag i livet, Oskar”. 

Förlåt. 

Jag verkar vara byggd så. 


Jag kan bära saknaden i ena handen och ett riktigt dåligt skämt i den andra. Och på något märkligt sätt är båda sätten att älska.


Jag saknar dig, pappa.

Sju rum med inre sjöutsikt

En förskola lades ner medan ett barn väntade vid grinden. 

Så kändes det när min pappa gick bort. 

Jag har länge känt att jag består av sju rum med en inre sjöutsikt. I ett av rummen bor skämt som skulle få Stefan och Krister att rodna, i ett annat rum är väggarna täckta av ängslighet och oro både över hur saker ska bli och saker som jag råkade säga för tio år sedan. Ett annat rum består förstås av kärlek. Den till min fru, till mina vänner, till min familj - och till de där ögonblicken som aldrig var planerade utan blev som de blev. 

Minnen för livet. 

Just nu är jag bara en bebodd lägenhet när någon ser mig, så fort någon tittar bort blir jag som ett rivningshus. Hissen fungerar inte längre. Jag vet att humorn finns där på tredje våningen men jag orkar inte ta trapporna. Det sitter lappar i trapphuset om att varmvattnet är avstängt. Jag vet inte riktigt när det sätts på igen. 

I sorgen finns matvarorna i kylskåpet men ingenting lockar riktigt. Det är som en ständig lunchrast utan att man får i sig något. Plötsligt är veckan som en oavslutad mening. Jag vet inte ens om jag längre finns kvar. När någon googlar efter vägbeskrivningar så finns inte längre min adress. Kanske rivs en del av rummen för gott. Andra kanske läggs ut på Hemnet. Visning söndag 13.00. Ljusinsläpp från två håll, men en del bärande väggar har gett upp. 

Samtalet om att min pappa hade gått bort rev sönder alla ordböcker jag någonsin haft i mig. Jag har ofta skämtat om det mesta - kanske för att tända en lampa i mörkret och jag kan se många roliga saker min pappa gjorde - vissa kvällar blev han som en programledare över sitt eget liv. Han kunde inte riktigt kontrollera sina nerver, men dessa kvällar hade han sina självklara programpunkter. Historierna, skämten, gemenskapen. Alla satt bänkade och han fick leva sitt liv på sina villkor. I alla människor finns det alltid minst två sidor - det är inte alltid dessa kan mötas bara. 

Mitt i allt detta bestämde jag mig för att försöka jobba igen. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå men det kostar så mycket pengar att sörja. Jag vet inte vad det skulle kosta att skjuta upp sorgen. Vi är så bra på att skjuta upp saker i livet. Saker vi verkligen vill göra. Jag tror varken att människor eller känslor är något vi ska skjuta framför oss. 

Jag kommer stå där på jobbet och önska att jag bredde köttbullemackor till min pappa. Frukost inför en utflykt genom hans liv. Han skulle få visa var han träffade mamma någonstans, var han tjuvrökte första gången och var han trivdes som allra bäst. 

Ratten är din, pappa.

Min pappa ropade "Av med masken"

"Av med masken, av med masken", hade min pappa skojat med sjuksköterskorna på Länssjukhuset i Kalmar. Hans mask var dock aldrig en del av Masked Singer utan en hjälp för honom sen han drabbades av KOL. 

Min pappa dog på årets varmaste dag. Ungefär den tiden då Kalmar FF brukar börja spela på helger tystnade hans hjärta. När jag skriver den meningen känns det som att allt inuti mig fortsätter rinna, som om det inte finns några avlopp. För vissa vattendrag finns inga utlopp. För vissa saker finns inget stopp. 

Min pappa hade alltid bråttom. När han var flera meter framför oss undrade han varför vi behövde stressa så. En hängmatta för honom var att sitta utanför Baronen i Kalmar och titta på folk, eller “känna pulsen” som han sa. En annan var att lägga patiens om morgnarna - innan resten av världen hunnit vakna. Vi spelade mycket spel. Plump, poker, yatzy och Fia med knuff. Jag var gärna med på alla, men jag är inte så bra på att blanda kort och hoppade ibland över just pokerdelen. 

Egentligen var spelen sekundära. Det viktiga var att sitta vid bordet, höra hans historier och vara i hans omloppsbana. Hans historier var ofta kvällarnas höjdpunkt. Hans skämt kunde vara över gränsen och ibland ganska snuskiga, men det fanns alltid en värme i hur de uttrycktes. Samma värme fanns när han sjöng Cornelis eller The Rolling Stones, lite för högt och lite för självklart. 

När jag flyttade till Göteborg och gick promenader i Linnéstaden sa han en gång “helvete vilken överlevnadskurs.” Lite så var hela livet för honom egentligen. Som en överlevnadskurs han redan hade löst, medan resten av oss fortfarande letade efter kartan. Han bar också på en rastlöshet, en stress, men samtidigt en märklig känsla av att redan vara framme. Kanske står han där vid någon mållinje nu och väntar på oss. 

Jag undrar om han har träffat Sixten igen - katten som inte var hans vän och som gärna bet honom i fötterna när den ville ut om morgnarna. Det var effektivt, så det fortsatte den med. 

Sorgen ger mig ingen ratt att hålla i. Den kör själv. Den sätter en i arbete och skär samtidigt ner styrkan som krävs för att orka. Vad gör man när allt känns som att det ska rämna? När man står och lagar mat till sin frus syster men vet att man själv knappt har någon aptit kvar? Morgonen efter att jag fick veta att min pappa dött tog det timmar innan jag ens kunde äta frukost. Allt tappade smak. 

Det är konstigt hur mycket som finns kvar i kroppen. Saker jag trodde jag skulle glömma men som fortfarande sitter kvar som reflexer. Hans sätt att skratta åt sina egna skämt innan någon annan hunnit reagera. Smaken på hans kroppkakor. Hur han kallade mig Ocki. Hur han skrek när Kalmar spelade.

Och när min fru på sjukhuset pekade på hans ärr och frågade om han gjort ett kejsarsnitt, frågade jag vad barnet skulle heta.

"Scarface", svarade han direkt.

Jag undrar vad han hade sagt till sina framtida barnbarn i min frus mage. De hade kanske skrattat så mycket åt honom att de gömt sig där inne. Eller så hade de överröstat honom. Han hade nog gillat båda delarna. 

Jag kommer aldrig glömma kramen när jag gifte mig eller blicken när jag höll tal på gården samma kväll. 

Just nu har Kalmarsund sjunkit, Ölandsbron försvunnit under vatten och livbåtarna strejkar. Men någonstans, ändå, hör jag honom fortfarande ropa

"Av med masken."

"Hoppas inte självscanningen slutar i avstämning, Oskar"

Jag var på Ica Maxi i Högsbo häromdagen och det slog mig när jag stod där vid självscanningen att man ofta lever livet just så. Vi scannar det som anses vara rimligt hos oss och försöker smuggla igenom resten och så hoppas vi på att det inte blir avstämning. 

Jag blippar in att jag är mogen, har god social kompetens och att jag är ansvarstagande och så låter jag bli att registrera resten. Mina konstiga infall, min osäkerhet, mina opassande sex-skämt, rädslan att inte räcka till, 20 år gamla minnen som hemsöker en som Jason i ytterligare en uppföljare till Fredagen den 13:e, mina komplex. Varför ska det stå på kvittot att jag tycker att det är jobbigt att prata i telefon när jag är i samma rum som andra? Varför ska jag registrera att min hjärna hade varit bortklippt från varje familjeprogram? Att jag faktiskt blev bortklippt när jag filmades för TV? Jag kom inte på någonting att säga som jag kände att jag var okej med att lyfta i TV. Hade jag suttit som producent hade jag själv plockat fram saxen. Jag var alldeles för mycket av en prick i det gråa registret och jag var inte särskilt trovärdig när jag sa ”Gud, vad snabbt det gick” när vi hade handlat i programmet i fem timmar. Det hade det ju inte. 

Jag lyfter inte att jag stannat längre på platser bara för att få vara själv. Att jag funderat över hur jag ska rusa förbi kollegor utan att de märker för att i hemlighet gå direkt på toaletten. Jag registrerar inte att jag försökt fylla ut tystnaden på en massa konstiga sätt eller att min stress är sådan att den ganska snabbt sätter sig fysiskt på mig. Jag vet i och för sig inte om någon tycker att den kanske klär mig. Jag tyckte inte riktigt att den passade i provrummet - men alla är vi olika. 

Men det märkliga är att de människor man tycker bäst om sällan är de som köper den perfekta kvittorullen. De är de som ser allt det andra också. Som vet att man ibland mår skit. Som vet att man överanalyserar. Som vet att man kommer dra ett skämt som borde förbjudas enligt internationell rätt. Och som stannar kvar ändå. 

Kanske är det därför självscanningen gör mig nervös. Inte för att jag är rädd att bli påkommen. Utan för att jag innerst inne vet att det mest mänskliga hos oss alltid är det som inte står på kvittot. 

Kanske lägger jag bara alla kort på bordet vid nästa avstämning. Ja, det var jag som skämtade om ansiktsmålning med Jonas Gardell, en ny slags läppglans och om att jag behöver tamponger på morgonen för att undvika flytande föda över halva Göteborg. Jag kommer förmodligen att göra om det också. Min personlighet är som en vecka på Rhodos. All inclusive.

Jag märkte aldrig av byggställningarna

Jag satt på bussen en kväll i januari och funderade över hastighetsbegränsningar. De i huvudet. Jag har aldrig tyckt om när livet öser på. Mitt huvud mår nog bäst om man kör förbi som vore det en gata precis utanför en skola. 

Jag tror att vi ofta tänker på människor som omöblerade. Att vi kan säga vad som helst i förbifarten. Och det är klart att vi inte är tullen. Vi ska inte leta efter varje trauma, varje sår eller varje spricka. Men i grunden är vi alla möblerade. När jag täckte mig med handduken i omklädningsrummet ända fram till duschen skrattade en del klasskamrater. Men har man komplex för kroppen är det inte lätt att visa sig naken. Varken som barn eller vuxen. 

Häromdagen fick jag höra "Jag ser inga muskler." 

Nej, kanske inte. Men musklerna som fick mig att ta mig upp och gå till jobbet syns inte heller. Inte de som hindrade mig från att bryta ihop. Inte de som hjälpte mig att sätta ihop meningar när livet kändes som mest osorterat. Att lyfta känslor är bland det finaste jag lärt mig. Det tog flera år på gymmet att förstå det. 

Vi är alla möblerade. Vi har speglar där vi krymper och växer. Vi har fläckar på bordet och skräp i överfulla tunnor. Vi vill att folk ska känna sig hemma hos oss utan att de ska känna att vi måste städas och möbleras om. Vi är tidiga morgnar utan sömn. Vi är rädslan för att göra fel när någon ser på. Vi är sådant som inte syns. Som en invärtes klåda som aldrig riktigt stillas. 

Jag tror att många av oss går runt och visar upp visningslägenheten. Vi tänder lamporna i de rum vi är stolta över och låser dörren till resten. Det är inte ens medvetet. Efter ett tag glömmer man nästan själv vilka rum som står tomma, vilka som är överfulla och vilka man inte vågat öppna på flera år.

Det märkliga är att vi ofta ber om hjälp med allt utom det vi faktiskt behöver hjälp med. Vi kan be någon bära en soffa uppför tre trappor men inte säga att vi haft en usel vecka eller att vi ofta har svårt att ta oss upp om mornarna på grund av ångest. Som om det vore rimligare att riskera ett diskbråck än att vara sårbar i fem minuter.

Det finns människor som förändrar ens liv med en smäll. Och så finns det de som bygger om något inom en så långsamt att man knappt märker arbetet. Byggställningarna stod där länge utan att jag tänkte på dem. Bräda för bräda fick något starkare konturer. Det mänskliga i mig blev lite tydligare. Och så en dag kändes allt självklart, som om det alltid hade sett ut så här. 

Vi pratar ofta om människor som fyrar, kompasser och ledstjärnor. Men vissa människor är nog mer som avloppsledningar. Utan dem hade man svämmat över. 

De kommer in, tar ett glas vatten, ger en kram och gör något märkligt. De frågar inte efter någon planritning. De kommer inte med spann och mopp för att städa upp det som känns stökigt. De sätter sig bara ner en stund. 

Och kanske är det just därför man vågar visa sina inre knutar och låta personligheten behålla skorna på. Kanske är vänskap inte att någon hjälper oss att möblera om. Kanske är vänskap att någon kliver in, ser hur det ser ut och ändå känner sig hemma.  

Kolla in min röv när jag försöker ta mig upp om mornarna

Jag såg en bild på min brorson när han hoppar upp i luften. Jag minns den stunden och det var som en scen från Rasmus på luffen. 

Jag tror att mycket av livet finns i steget mellan saker. Mitt i disken. Mitt i tvivlet. Mitt i den där veckan när man inte riktigt vet varför allt känns tungt. Mitt i ett telefonsamtal där båda inte ännu hunnit yttra hur de mår. Steget mellan att vilja krama och plötsligt vara i dennes famn. Att vara mitt i ett gräl som ännu inte blivit försoning, mitt i ett samlag innan någon kommer och meningar kan vara som allra finast när de inte sägs klart, när de andas ut i steget. 

Många av oss visar upp livet när det har blivit begripligt. När disken är undanplockad. När sorgen har fått ett avslut. När vi kan formulera en lärdom. Då finns det en början, en mitt och ett slut. Men vi befinner oss ofta mitt i en långfilm och vi behandlar livet som om det är ett ständigt sökfält. Ny restaurang. Ny serie. Ny podd. Ny kärlek. Fast vi mest önskar vara den där personen som får frågan om man har salt hemma. Och kanske bli vän med just den grannen. 

Livet rullar på för de allra flesta och mycket av det man gör är osynligt för omvärlden. Ingen applåderar när du diskar. Ingen delar en reel för att du höll ett löfte. Ingen kommenterar "starkt jobbat" när du valde att inte säga det elaka du precis tänkte. 

Jag brukar försöka hålla igen på mig själv. Inte säga för mycket, inte låta tankarna dra iväg för långt. Försöka stänga hjärnan i rädsla för att det drar. Det är samma sak som när jag stänger köksluckan efter att ha fått undan disken. Som om ordning också kan vara ett sätt att inte spilla över på någon annan. 

Stundtals visar jag upp mig odiskad. Jag har kvarlämnade rester från ett bråk, från en sorg och tårarna har inte hunnit torka in. Det finns gym där man tränar muskler och gym där man tränar på att gå upp över huvud taget. Att laga middag istället för att beställa hem mat för fjärde helgen i rad. Att vara vänlig fast man är trött. Att inte skriva precis allt man känner. Att låta saker stanna osagda. Då står man inte där skinande i spegeln - även om det stundtals känns som att vi till och med försöker göra ångesten fotogenisk. 

Det finns ju en annan sorts gym-bild också. Kolla in min röv när jag försöker ta mig upp om mornarna. Där kan vi snacka gym. Inte det som syns, utan det som händer innan man ens är uppe. 

Jag tror att det viktigaste aldrig riktigt går att hålla kvar. Bara passera igenom. Som fina relationer som kanske kändes självklara för mig personligen. Man kanske såg framför sig middagarna, skämten, promenaderna, den där naturliga vänskapen som skulle kunna uppstå men där det aldrig riktigt blev så. Vissa drömmar tror jag ligger i palliativ vård. Något man vårdar medan det sakta blir mindre av det som en gång kunde bli något. Jag tror det är viktigt att veta när man ska dra ned på behandlingen. 

Kanske är det så med fler saker än man vill erkänna. Vissa finns bara till låns en stund. Som gäster i livet. Man dukar fram kaffe åt dem, lyssnar på vad de har att säga och ser dem sedan gå vidare. Oavsett vilket avsnitt personen försvinner i hade man förstås oftast valt att ha den kvar hela säsongen. Hela livet. 

Jag tänker att vi inte alltid är färskvaror. Kanske är vi snarare frysvaror. Och ibland står vi kvar där, tinade en stund, utan att riktigt veta om någon hinner möta oss innan vi fryser igen. Vem vet vem som vill värma upp en på spisen? 

De flesta av oss vill nog mest logga ut och komma in i folks vardag. Vara lika självklara som salt på bordet - och ta gymselfies när vi försöker ta oss upp om mornarna. 

"Vilken tid kommer ni, Oskar?"

Jag läste ett gammalt mail där det stod: ”Det är alltid lite läskigt att skriva först. Hur har du det?” 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man sparar gamla mail och sms. För mig har de mest varit något man rensar bort, som en digital garderob man aldrig riktigt orkar organisera. 

”Spårvagnen är sen.” 

”Kan du handla makaroner?” 

”Hej Oskar! Tack, då vet jag!” 

”Glöm inte jackan!” 

Meddelanden kommer och går. Man läser dem och går vidare. 

Sedan blev min pappa svårt sjuk. 

Det var inte som att de stora frågorna slog ner och tog över allt. Det var snarare något mycket mindre som förändrades. Plötsligt kunde jag sitta och läsa gamla sms, se på bilder från 90-talet, tänka på när vi åkte till en second hand i Nybro. Och de där gamla meddelandena började bete sig annorlunda. 

”Jag undrar om du vill börja dela ut reklam i Mölndal eftersom du har gott om tid. Pappa.” 

”Var det rätt låt som vann? Pappa.” 

Det är inget märkvärdigt i dem. Det är nästan hela poängen. För det märkliga är att sådana meddelanden växer med tiden. Inte för att orden förändras, utan för att man själv gör det. 

Jag tror allt mer att människor man älskar inte består av sina stora ögonblick, utan av sina småsaker. Upprepningarna. Tonfallen. De där frågorna som alltid kommer tillbaka. 

”Vilken tid kommer ni, Oskar?” 

Ett så enkelt sms kan i efterhand kännas som något av det finaste som finns. Inte för vad det säger, utan för att det alls ställdes. För att det inte är självklart att få frågan. Kärlek ser sällan ut som något stort. Den ser oftare ut som ett sms om jordgubbar. Eller ett skämt som skickas en helt vanlig tisdag. Eller något om att det är läskigt att skriva först - som min fru skrev långt innan vi sågs. 

Jag hade en ganska jobbig dag en gång och satte mig i soffan med huvudet som om det gick på högvarv. Orken var liksom strömlös. När orken är låg blir det lätt att allt drar åt fel håll samtidigt. Tankarna får tvärdrag. Då tänkte jag på hur jag som barn ibland föreställde mig livet som en resa. Som en båt man kunde styra, med öar man landsteg på. 

Öarna bestod av tre saker jag borde stannat längre vid: middagar vid köksbordet, tillfällen då någon berättade ett skämt så att jag skämdes och gick därifrån istället för att stanna kvar, och besöken hos min mormor och morfar. Jag ville ofta åka hem tidigt. 

Varför monterade jag trafikljus och stoppskyltar som barn till de platser jag önskade att man skulle stannat längre på idag? 

Framtiden är inte oändlig. Den är snarare som svaret på varför möten med snälla människor alltid känns kortare än de borde. Därför vill jag stanna längre vid köksbordet nu. Svara när telefonen ringer en tisdagsmorgon. Lyssna lite noggrannare på historier jag redan hört. Spara fler meddelanden. 

”Ta med Yatzyt.” 

”Som en bästa bästa vän.” 

”Man skriver lite bättre när man är småberusad tror jag. Åtminstone har man roligare och det räcker.” 

Att resa tillbaka i minnet har alltid varit de enklaste resorna att göra. Och ibland de svåraste att lämna. Landet där orden skickades är aldrig riktigt samma land när man återvänder dit. 

Jag monterar redan nu ned stoppskyltarna och trafikljusen.

Jag ligger bara på golvet och stirrar i taket lite först

Om jag inte orkar svara på något så brukar jag bara reagera på det som skrivits. Några gånger har det tagits emot fel, typ ”Oj, Oskar, är du vaken” (jag reagerar med tumme upp), ”Mår du bra då?” (Jag reagerar med hjärta) och till slut så föll poletten ned, ”orkar du inte svara?” (Jag reagerar med tumme ned). 

Jag satt på en bänk på Vrångö idag. Min hjärna var av varianten ”Ångesten hade paxat sju sittplatser i huvudet. Fick öppna uteserveringen för att den skulle få plats. Vad gör man inte?” - då blir det bättre att man åker bort en stund. Alltid när det är mycket i mitt liv så väljer jag alltid att boka resor inåt. Det är nödvändigt att bara vara i tystnaden. På Vrångö så drog himlen snabbt av sig den blå klänningen. Vinden kramade om mina ben hårt. Jag längtade efter en annan slags kram. Jag kollade telefonen lite fort, hade fått två mail. Det ena var viktigt och i det andra, skickat fem minuter senare från samma person, stod det ”Ville bara kolla så mitt förra mail inte kom bort” 

Det är intressant hur vi förr kunde vänta flera veckor på att få svar på brev. Idag har vi inte alltid ork att vänta ens fem minuter. Jag är förstås likadan själv ibland. Har jag skickat ett sms och inte fått svar på fyra timmar börjar hjärnan direkt: "Okej. Personen hatar mig. Då vet jag." Men jag undrar varför vi inte klarar av mellanrummen längre. Mellan att ses, mellan att komma fram, mellan att få svar. Jag vet inte vad som händer med oss människor om vi inte längre klarar av att sakna, längta och att bara ligga och stirra upp i taket en stund. 

Jag längtade efter lördagen hela veckan när jag var yngre och att få se Fångarna på Fortet med min familj. Nu byggs en hylla av otålighet i våra kroppar om en video buffrar i några sekunder. Vi är bra på att förkorta avstånd, men klart sämre på att uthärda mellanrum. 
 

Det märkliga är att vi accepterat att vin och surdegsbröd blir bättre av att få lagras men när det gäller känslor och relationer så tycks vi tro att snabbast vinner. Jag vet inte hur många gånger jag har handlat på Klarna för att jag inte orkar vänta tills skjortan eller parfymen är min. Och kanske är längtan ibland för svårtillgänglig. Att den är gömd tre meter upp medan resten av samhället flyger på en lägre höjd. Jag vill gärna ha musik på när jag duschar till exempel och när jag lagar mat - men plötsligt när jag ger mig ut så finns musiken även på vagnen, på bussen, i affären. Det blir inga mellanrum där heller. 

Jag längtade efter varje avsnitt av Bron när det gick på SVT men nuförtiden så släpps hela säsonger stundtals med en gång. Tomrummet hinner aldrig byggas ens. Och varje kommun hade nekat bygglov ändå, var så säkra. 

Det finns ett antal personer som jag verkligen älskar och jag vill visa det på så många sätt. Samtidigt vill jag inte knacka på alla deras dörrar samtidigt, vilket är lätt att göra nuförtiden. Jag tror inte det skadar att få sakna och längta efter dem - utan att söka ständig bekräftelse. Det som också är säkert är att man aldrig någonsin ska försaka människor som bryr sig om en för jobbets skull eller för internets skull. Man ska inte försaka dem för någonting. Man kan bara erbjuda dem lite mellanrum. Ofta är det i tystnaden mellan samtal, mellan gånger man ses som man förstår sig på ens känslor och den andra. Mår känslor bättre av att kastas på löpband? 

Men nu förväntas känslor både lyfta och landa samtidigt. Jag vet inte vems landningsbana som klarar av att hantera det. Idag ringde Telenor mig två gånger. Jag svarade inte nån av dem. Kanske borde jag ha sagt ”Hej! Ert samtal är viktigt för mig. Jag ligger bara på golvet och stirrar i taket lite först.”


Mellan stumfilm och grov komedi

”När jag går in nånstans och känner mig utanför vill jag va där med dig”, sjunger Jakob Hellman. Det är en rad som beskriver mitt liv på många sätt. Sökandet efter trygghet pågår till viss del livet igenom. Det är livets längsta löparrunda. Har man med sig någon blir den betydligt trevligare att springa. En av mina mest nervösa stunder var när jag gifte mig. Jag minns att jag grät när jag sa ja. I regel gråter jag flera gånger om dagen. Både när jag blickar bakåt, framåt och inåt. Jag tycker egentligen att det är ganska skönt hur förlösande livet kan vara ibland. Min fru får mig ofta att skratta - samt säga brännbara saker. Hon är min lyckas ansiktsmask. 

Jag har svårt att känna tillit i början av relationer. När jag känner mig trygg går jag däremot gärna från stumfilm till grov komedi på rekordtid. Jag kan nog skämta lite över gränsen ibland, men det dras ofta på min elräkning till sist ändå. 

Jag kan stundtals bli lite mycket. Vissa fördämningar borde man kanske aldrig bygga och andra bara släpper när man känner sig trygg med någon. Jag tycker att relationer är det allra viktigaste i livet, men svarar ibland på meddelanden ungefär lika snabbt som en kommunal detaljplan avhandlas. Jag har förstått att känslor inte alltid mäts i hur mycket de sägs högt. Vissa skriver romaner, andra viskar bara en rad - men båda kan bära samma tyngd. 

Jag kan bli sentimental över ett gammalt samtal men har ingen aning om var jag lade nycklarna för fem minuter sedan. Något jag trodde som barn var att vuxna kunde saker. Häromdagen ägnade jag tio minuter åt att fotografera ett vägguttag och fråga internet varför sladden inte gick att dra ut. Det visade sig att vuxna fortfarande mest gissar sig fram. 

Min mage är min sämsta kollega. Stundtals är den lika stressad som en Foodora-ansluten pizzeria som försöker hantera 800 beställningar på nyårsdagen. Jag duschar dessutom alltid minst två gånger om dagen, ibland ännu oftare på sommaren. Jag avskyr att känna mig för varm. Det är som att bli omfamnad av värme och sedan inse att omfamningen egentligen är ett klibbigt fängelse. 

Jag kan ha svårt att komma igång med saker och försöker därför snabbt plocka bort sådant som jag riskerar att fastna i. Det fungerar ungefär lika bra som när man försöker städa ett kök genom att flytta stöket till ett annat rum. Jag lägger mest pengar på mat, mode och skönhet. Att testa nya restauranger och hitta nya platser att ta en öl på är något av det bästa jag vet. 

Mina favoritdofter är gräs på våren, syrenbuskar, eld och asfalt som matats med regn. Jag tycker om att köpa parfymer och några favoriter är Daydreamer från BYUNE, Candy Cloud från Adora och Calvin Kleins Eternity For Women. Nej, de osar kanske inte manlighet. Men jag orkar inte riktigt begränsa mig på det sättet längre. Jag vill mest känna mig bekväm i mig själv. 

Jag har också slutat förstå varför man ska skämmas över saker man tycker om. Det är samma sak med mycket annat. Jag kan lika gärna dansa till Zara Larsson och Rihanna framför spegeln hemma, helt utan publik och utan ambition att det ska se bra ut, och sedan i nästa stund ligga i soffan och se Sveriges Mästerkock som om det vore en av världens viktigaste finaler. Det ena behöver inte ta bort det andra. Jag tror snarare det är samma sak - bara olika sätt att vara människa på. 

Jag äter i regel inte skaldjur. Det handlar om konsistens, doft och ett gammalt trauma från barndomen. Jag minns att någon ställde fram räkor på bordet och sa: ”Visa hur du skalar räkan.” Jag har aldrig uppskattat när prestationsångest serveras tillsammans med maten. Arbetslinjen på tallrik är ett stort nej tack. Däremot älskar jag kroppkakor, tacos och matiga mackor. Ett spa för smaklökarna är en lagom stekt macka med skivad flankstek som möter grönsaker och hetta i form av någon stark sås. Jag är ganska liten i maten stundtals, men har å andra sidan inga problem med att äta tio knäckemackor en sen kväll bara för att det är så gott med ost på. 

Jag älskar att se Kalmar FF spela och ta en öl samtidigt. Efteråt lyssnar jag gärna på Alexandra Nilsson och Ida Wargs podd Vi var här först. Det finns något fint i människor som vågar prata om relationer som gått åt helvete, om vardagliga misslyckanden eller om att bajsa ner sig utan att göra en stor grej av det. Världen blir åtminstone inte sämre av att avdramatisera den lite. När min fru kommer hem sent om kvällarna från sitt jobb hittar hon mig skrattandes i sängen till just den podden. 

Jag uppskattar djupa samtal väldigt mycket, men kan i nästa stund börja fundera över det absurda i varför någon smetar mensblod i ansiktet eller varför någon som vill dejta en annan person väljer att ta sin selfie underifrån. Jag är kanske inte alltid konsekvent i mina tankar. Å andra sidan hade det varit tråkigt om hjärnan bara gick i raka linjer.

Jag har också betydligt större problem med människor som inte låter folk gå av först innan de kliver på spårvagnen än med människor som sitter med mobilen. Ibland är det fullt rimligt att stänga ute världen en stund. Jag gör hellre ett test om vilken frukt jag är eller tittar på en katt som har filmkväll med sin bästa vän än stirrar ut genom fönstret på ännu ett byggprojekt. Många är dessutom onödigt elaka på internet. Har man inget vettigt att säga så vinner man sällan någonting på att ösa på lite extra. Det finns redan tillräckligt många människor som agerar kommentarsfält i verkligheten. 

Mitt liv hade möjligen varit enklare med mer planering. Samtidigt uppstod de flesta av mina bästa minnen när planeringen gick åt skogen. Jag är i regel för allvarlig för att vara helt avslappnad och alldeles för barnslig för att vara helt seriös. Jag befinner mig någonstans däremellan och har inrett mig ganska bekvämt där.