 |
| Foto: Sofia Aedo Zahou |
Idag har Daniela Serafimova släppt singeln Hon har så kalla händer. Bakom den titeln finns en pianobaserad låt och den klassiska funderingen om någon egentligen kan älska en om man själv misslyckas med det. Och varför är det egentligen så mycket svårare att ta hand om det som skiner upp ens liv snarare än det som mörklägger det? Danielas samspel mellan hennes röst och stråkarna och pianot är magiskt.
Idag gästar hon bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. I hennes bidrag är temat Piano.
I Tuesday Wonderland leder pianot lyssnaren in i mantrats och repetitionens lugn, sedan förtvivlan och till sist explosion. Pianot blir buret och omhändertaget av trummorna och kontrabasen. Basen får ljuda på många olika sätt, alltid spela olika roller i relation till pianot och trummorna. I musiken kan jag framförallt finna saker som smuts, lekfullhet, värme och ömhet.
Favoritspår: Goldwrap.
Laura Mvula - Sing to The Moon
(2013)
Även hos Laura Mvula är det pianot, eller snarare klaviaturet, som tar hand om lyssnaren. Men hon arbetar också med de täta, mättade körstämmorna som grepp och de symfoniska instrumenten som stråk och brass blir en storartad kuliss till (el)pianot. Hennes röst är rak, stundvis för rak, jag undrar om hon får ont av att sjunga på det viset, jag önskar att hon kunde tänka sig att bli mjuk, men det kan hon inte tänka sig, och det raka förför till slut mig också. Det hårda och självklara. Och så texterna.
Favoritspår: Father, Father.
Марія Чайковська - Из тишины (2011)
Из тишины betyder ur tystnaden. Texterna är framförallt på ukrainska och ryska, men om du orkar köra dem genom en snabb översättningstjänst kommer du nästan att kunna förstå deras skönhet. Samtidigt är det svårt att förklara graden till vilken slaviska språk fungerar annorlunda från t.ex. svenskan in i från sig själva - men jag menar det verkligen när jag säger att det går att formulera saker på sätt som aldrig hade gått på varken engelska, svenska eller något latinskt språk.
Favoritspår: Мосты.
Cosima Olu - Magnolia
(2020)
Hos Cosima Olu kommer vi tillbaka till jazzen. Här är en röst som vågar vara mjuk, nästan alltid är mjuk, till och med är mjuk när den sjunger som starkast. Jag tänker att den tröstar. Det är komplext och lekfullt, men produktionerna är snälla mot mig som lyssnare, de är tydliga och liksom leder vägen framåt, med fingertoppskänsla. Att ha en sådan hög nivå på både sång, musiker, produktion, elektroniska inslag och arrangemang är ovanligt. Texterna är inte det huvudsakliga för mig här, men de varierar i uttryck, känsla och form.
Favoritspår: Dear C.
Lovisa Samuelsson - Stad / Dis
(2020)
Första gången jag hörde något av Lovisa Samuelsson var faktiskt live, på Blinda Tigern, en kväll i maj, med mina deltagare från Biskops Arnö. Jag hade bestämt att vi som en del av kursen (Låtskrivarutbildningen på Biskops Arnö) skulle gå på konsert och hade valt denna mest för att jag kände en av arrangörerna till konserten och det passade i schemaläggningen. Vi satt på översta våningen på Nybrokajen 11/Musikaliska kvarteret, på persiska mattor utspridda över golvet. I mitten av rummet stod en flygel, trummor, en gitarr, en cello, en bas. Och så klev Lovisa Samuelsson in och målade upp sin egen musikaliska värld för oss. Det var intimt, virtuost och vackert. Hon är helt grym på cello. Och på piano. Och på gitarr. Och på text. Jag längtar, längtar, längtar tills hon släpper nytt.
Favoritspår: drömmarnas kaj.
/ Daniela Serafimova
Lyssna på Hon har så kalla händer här nedan!
