Fem album: Rekordåren

Foto: Ceasar Segergren

Indieproggarna i Rekordåren släppte idag albumet REKORD. Jag hör faktiskt mycket av Rekyl i Rekordåren och får en blöt nostalgisk blick när jag tänker på Luleåbandets låt Lusten till ett liv. Just lusten till ett liv präglar också Rekordårens debutalbum. De stora frågorna avhandlas, vardagsproblemen vi brottas med samtidigt som vi sköljs över av ett allvar som skrattar och en humor som brister ut i gråt. Det är jävligt fult och jävligt fint på samma gång - och förstås alldeles underbart. Jag tycker om den improviserade känslan, hur många idéer tycks få galoppera fritt, förbi den begränsande hagen. Skärvor från en öde strand samt Patricia tillhör båda årets bästa låtar. Bandet, som består av David Axelsson, Love Öhling, Nicolai Ekecrantz, Nils Sätterström och Teodor Söderberg, präglas av allt jag älskar.

Idag gästar bandet serien ”Fem album” och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Jorge Ben Jor - Samba Esquema Novo (1963) 

Musica popular Brasileira (MPB) är något av det bästa vi har här på jorden. Jag väljer därför att lyfta dess originalverk - Jorge Bens otroliga debutalbum. Den här plattan är fylld av bangers som fått nytt liv av andra artister. Mas que nada! Chove chuva! Behöver knappt säga mer. Jorge Ben och MPB var min stora inspiration när vi började jamma ihop ute på Ringön och jag när fortfarande en dröm om att vi en dag ska spela in hundtrumma (Cuica) med Rekordåren. Skam den som ger sig. Jorge Bens röst rymmer både en djup sårbarhet och ett okonstlat självförtroende. I kombination blir det förföriskt vemodigt. Texterna gränsar ofta mot det obskyra, som i sången där han undrar vem som egentligen har stulit mormors kinesiska porslinsservis hon fått i gåva av baronessan. Om Jorge Ben kan, då kan jag väl också skriva om mina ovattnade kontorsväxter. 

Stefan Missios - Mellan människor (2017) 

Ansiktet utåt för den kaxige GBGbluesen. Så otroligt tidlös och självklar i sin form. Jag minns när jag hörde Får man krita en räve räkor för första gången på midsommar 2018. Jag spenderade dagen efteråt med huvudvärk, funghi med sås och Café Mendoü på repeat. Jag bestämde mig kort därefter för att flytta till Göteborg. Den här plattan blev sedan soundtracket till mitt 20-åriga jag och är än idag gasolin för mitt musikskapande. Det finns få album som får mig såhär inspirerad till att sätta mig vid pianot. Jam i timtal. 

Khruangbin - Con Todo El Mundo (2018) 

Jag minns tydligt första gången jag hörde Khruangbin. Blev helt golvad och var tvungen att lyssna på ALLT dom hade släppt. På den tiden hade dom bara släppt The Universe Smiles Upon You och ep’n The infamous Bill. När Con Todo El Mundo kom ut blev jag fullständigt besatt, den skivan är helt perfekt. Ända sedan dess har jag försökt återskapa Mark Speers gitarrsound och spelstil. Jag har köpt i princip alla pedaler han använder, men det går fan inte för han är GUD. 

The Strokes - Is This It (2001) 

En återkommande platta när vårsolen börjar värma i takt med stigande självförtroende, gyllenbrun öl och cigaretter på uteserveringar. Troligen så hittade jag först skivan i farsans katalog men jag minns tydligt att jag såg musikvideon till Someday på ZTV som liten och blev golvad över hur tuffa alla var. Det var på den tiden Digilistan visade alla musikvideor till de 40 mest nedladdade låtarna och jag brukade få stanna uppe extra sent för att få titta på det. Egentligen passar Nelly Furtados Loose in bland plattor som är viktiga men nu tillbaka till Strokes: Det är käftsmällsrock med attityd blandat med finstämda gitarrer och basgångar som får en att trilla omkull. Fabrizio Morettis trumspel är så enkelt och välanpassat så det förslår - vilket i sig är grunden till bra musik. Enkelhet. 

Charley Crockett - The man from Waco (2022) 

Egentligen hade det varit logiskt för mig att välja en för mig, och många andra, odödlig platta så som Are you experienced med Hendrix, eller en av Zeppelins första fyra album. Istället väljer jag att lyfta denna pärla av Charley Crockett. Dels för att samtliga spår är lysande, men kanske främst för att det är ett album som inspirerar mig att skapa musik. Dessutom var det detta album som öppnade mina ögon för country, som faktiskt kan vara riktigt jävla bra ibland!

/ Nicolai Ekecrantz, Rekordåren 

Lyssna på REKORD här nedan!

Fem album: Luke Elliot

Foto: Jørn Veberg

Luke Elliots purfärska låt The King of Rock and Roll är en riktig pärla. Det är en mörk och dramatisk låt, hämtad från det kommande albumet med samma namn. Med Tom Russell och Arvid Nero som gäster upplever jag den som trasig, sårbar och alldeles makalös på samma gång. Luke påminner om Nick Cave här både i sitt uttryck och till viss del i sin röst, och det här är utan tvekan en av årets finaste musikstunder.

I höst ger Luke sig ut på turné med stopp i Stockholm, Malmö, Uppsala och Göteborg. Första datumet är den 12 september på Södra Teatern i Stockholm, där speciella gäster utlovas och Kristofer Hivju (Beck, Game of Thrones) står för supporten.

Idag gästar Luke serien "Fem album"  och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

This is an impossible answer to give, but I’ll try. 

John Coltrane - Blue train (1957)

Touching beyond belief. My older brother turned me on to him when I was 12. I remember specifically he said at the CD store:

you have two albums to choose from. Tribe Called Quest's Midnight Marauders or John Coltrane. Both are great, but you have to make a choice. I chose Coltrane. Tribe is amazing as well, but John wins.  

EmmyLou Harris - Wrecking Ball (2009)

Daniel Lanois!!! 

Bob Dylan - Time out of mind (1997)

Daniel Lanois!! 

Sly & The Family Stone - There’s a riot goin' on (1971)

Who’s cooler than Sly Stone? 

The Notorious B.I.G. - Ready to die (1994)

The most visceral record I’ve ever heard. More powerful than darkness on the edge of town even. That’s a statement!!!!

/ Luke Elliot

Lyssna på The king of Rock and Roll här nedan!

Fem album: GLAS

Synthpopbandet GLAS bildades redan 2016. Året där efter släpptes EP:n 110 slag i minuten. 2026 så gör man äntligen comeback med en låt som är en av årets absolut bästa. Situationer är en dansant hantering av hur möten och situationer förändrar oss människor. Jag brukar själv tänka att varje möte förändrar oss som personer och det slår verkligen låten fast vid. GLAS, som idag består av Christian Bayard, Niklas Pettersson samt Mathilda Råman, gör verkligen allt rätt på Situationer och jag känner att ingen del av kroppen vill vara stilla, alla vill bara vrida upp volymen mer och mer. Idag gästar GLAS, genom Christian,  serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Det vore ju förstås "tjänstefel" att inte nämna några av de byggstenar och de pionjärer som lade grunden till vad som skulle forma elektronisk musik och inspirera än idag. Den första kommersiella synten, MiniMoog eller en EMS Synthi var ofta några av maskinerna som existerade i dåtidens studio för att kunna utveckla den elektroniska popmusiken: Kraftwerk, Tangerine Dream, Jean Michel Jarre, Giorgio Moroder för att nämna ett fåtal giganter som cementerade grunderna. Från sent sextiotal till det spretiga sjuttiotalet musikmässigt, genererade otroligt nog detta årtionde embryon till dagens elektroniska pop och klubbscen. Jag är evigt tacksam. 

Personligen lyssnade jag på allt som skramlade ur radion i mitten av sjuttiotalet, men vid runt sju års ålder (1977) fick jag nys via om Radio Luxemburg som förändrade allt vad musik handlade om, för min del. Vad var det som ”blippade o bloppade” ur denna ”förbjudna” radiokanal? Kanalen fanns endast på en ”piratfrekvens” på AM-bandet och där var det andra ljud som framträdde. Det fanns inte tillstymmelse till dessa elektroniska ljud på statliga P3 som följde den mer tidsenlig musiken i Sverige i sin spellista. Pug Rogefeldt, Ulf Lundell eller annan progg tog all plats och syre. Nåväl. 

Den dåtida populära Discon i Europa fick i princip inget utrymme i svensk kulturmedia, men med en hårsmån accepterades ABBA’s fantastiska musikaliska hantverk i vissa sammanhang i Sverige. Med Bennys Synclavier-synt tillsammans med Björn byggde de en formula för vad som är pop. Denna formula gäller än i dag. Fråga Martin Sandberg. 

När Vince Clark s tog ned första tangenten var väl i princip allt klart. Han är facit för vad som är syntpop, vågar jag nog påstå, och för de flesta sjuttiotalister som idag sitter på sin kammare och skapar syntpop, är han definitivt Ljudfadern. Den tidigare kollegan till Vince, Martin Gore, fick utrymmet att visa att han kunde utvecklas till att bli världens bästa låtskrivare och forma världens bästa band, Depeche Mode.

Samtidigt i Svedala fick Greg FitzPatrick igång sitt entreprenörskap, först och främst med att importera syntar till Sverige, för att sedan sälja exklusivt i Stockholm. Det gav ett enormt genomslag. Greg kunde även visa hur man rattar maskinerna för att sedermera bli en av Sveriges grundpelare att producera svensk syntpop. Tillsammans med Adolphson & Falk skapade han ett ljuvligt minimalistiskt ljudlandskap som resultat. 

Grek/Norrmannen Georg Kajanus sidoprojekt, DATA, visade sig bara vara en flykt och experiment från hans ordinarie gitarrbaserade-sjuttiotalsband Sailor. Men, varför fortsatte han inte med DATA? Otroliga låtar. 

Att vid fjorton års ålder sätta ner nålen och lyssna på Forever young-skivan med Alphaville, för första gången, var naturligtvis en centrerad pop-explosion. I princip varje låt på det albumet är extremt välsnickrat och uppfyller alla popstrukturer med väldigt fina definierade ljud samt med snygga melodier, enligt mig. 

Henzel & Thors-skivan var förmodligen ett försök att acklimatisera sig till tidigt nittiotal och att kanske distansera sig från sitt förflutna. Sedan Patrick Henzel och Martin Thors blev förenad med en CMI-sampler tidigt åttiotal stöpte de en mängd fantastiska syntpoplåtar på svenska under projektet NASA, som blev ett enastående resultat. Resten är syntpop-historia. Låtar som Paula och Point of view bevisar hur man gör och vad som var NASA. Detta är svensk syntpop-historia och borde definitivt uppmärksammas mer i dag. 

GLAS inspirationskällor är väldigt många, inte minst ovanstående. Då jag har jobbat som Discjockey i nästan 40 år skulle det behövas räknas upp sisådär 10 000 låtar som inspirationskällor, men fulländade album är lite svårare. Här är de fem stora albumen som jag växte upp med på åttiotalet som fortfarande är enastående i sin genre och inspirerar. 

Yazoo - Upstairs at Eric's (1982) 

Adolphson & Falk - Med rymden i blodet (1982) 

DATA - 2 Time (1983) 

Alphaville - Forever young (1984) 

NASA - Power of the Century (1985)

/ Christian Bayard, GLAS 

Lyssna på Situationer här nedan!

Fem album: Öronsus

Foto: Öronsus

Öronsus består av Ola Sundberg, Tobias Sundberg och Timothy Nelson. Debutalbumet några ord från en liten stad släpptes i början av augusti och titeln syftar på småländska Ljungby. Jag blir uppriktigt glad av att höra trions bearbetning av den lilla staden till tonerna av melodiska hejarop från det ljuva 80-talets synth-era. Bandet debuterade med dubbelsingeln en sån som alltid förstör, där jag fastnade allra mest för Någon annan - en strålande låt där jag dock hade önskat sången något högre i mixen. På uppföljande tappa balansen föll jag återigen mest för andraspåret. Utanför linjen är en av trions bästa låtar i mina öron, där melodin verkligen skiner in genom fönstret. Den hade gärna fått ta plats även på albumet, även om skivan i grunden har ett dovare och något mörkare sound. 

Samtidigt finns det mycket att falla för även där, som atmosfäriska Det var en gång och den mer dansanta Allas hjälte. Allra bäst är dock avslutande Som om du inte fanns, en låt som bränner sig fast i huvudet på det allra härligaste av sätt. Jag blir lugn och upprymd på samma gång. Idag gästar Öronsus bloggens serie ”Fem album”. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albumtitel.

Depeche Mode - Speak and spell (1981)

Att Öronsus är inspirerade av de synthljud som programmerades fram under 80-talet är nog inte så svårt att höra. Att däremot välja ett DM-album från samma period är svårt. Det fick bli deras första då Vince Clarke fortfarande var med och den stora motorn i gruppen. Det bästa med detta album är bland annat den enkelhet som låtarna är uppbyggda på. I alla fall låter det så vid första lyssningen. När man däremot lyssnar flera gånger hör man att det finns flera lager i låtarna och då framför allt byggt av olika synthljud. Öronsus skulle aldrig jämföra sig med dessa mästare men inspirationen finns där ändå. 

Alphaville - Forever Young (1984) 

Detta album snurrade flitigt på skivtallriken i Småland när det kom. Skivan är helgjuten och fylld med hits eller i alla fall var de potentiella hits. Bandets originalsättning kom ju aldrig ut på turné då en av medlemmarna hoppade av tidigt. I en dokumentär sa tidigare medlemmar att man kallar Alphaville ett kollektiv och att det är helt naturligt att medlemmarna byts ut då sättningen inte är fast. Nuförtiden är endast sångaren kvar tillsamman med ett gäng nya musiker. Tyvärr följde aldrig gruppen upp detta första mästerverk med fler bra album. Nummer två hade några okej låtar och efterföljande album saknade det helt. 

Howard Jones - Human’s lib (1984) 

Vilket musikår 1984 var! Man märker på detta album att Howard Jones är en duktig klaviaturspelare. Det är lite annat än en ”bara spela på de vita tangenterna”-musiker. Hans första album höll honom på den rätta sida av synth-popmusiken, dvs han använde synthar för att spela alla ljud (vi låtsas att det inte finns en äkta saxofon med på plattan). Att se liveinspelningar med Howard Jones från den här tiden är riktigt coolt. En hög med synthar på scen med en spelande och sjungande HJ samt den dansande mimaren Jed. Det är så det ska se ut! Öronsus är av uppfattningen att synthbaserad musik ska inte beblandas med ”äkta” gitarrer och basar. När det gäller andra genrer är det dock okej. Även Howard Jones var tyvärr lite av en ettalbumartist precis som Alphaville. Howard Jones andra album har en del bra låtar men tyvärr började han då ta in lite för många gitarrer och andra instrument och låtstandarden sjönk också succesivt med varje nytt släpp. Howard Jones är dock fortfarande en ödmjuk person och en ikon inom synthmusiken. 

Page - Inget motstånd (2025) 

Något album från modern tid måste ju också tas med. Ingen vinner på att bara leva i och inspireras av dåtiden. Page är enligt Öronsus Sveriges bästa synthband. De har gjort många bra album genom åren och släpper också nytt med jämna mellanrum. Då och då kan man också ha turen att se dem spela live. Inget motstånd är en stor inspirationskälla för Öronsus. Basgångarna är suveräna, melodierna medryckande och låtarna håller en hög kvalitet rakt igenom. Skivan låter både som att den skulle kunna ha släppts under åttiotalet och i modern tid på samma gång. Att Page håller synth-fanan högt ska alla vi som gillar den här musikgenren vara glada för. 

Erasure - The Neon (2020) 

Erasure släppte detta suveräna album i början av detta decennium. Så här kom på slutet ett till album från nutiden som har inspirerat Öronsus. The Neon står med, precis som Pages Inget motstånd ovan, en fot i dåtiden och en i nutiden. För Erasure är det viktigt att låtarna håller hög klass även utan synthesizers - att de bär sig själva. De skapar sina låtar med gitarr och går sedan var och en till sitt där Vince Clarke spelar in och skapar låtarna på alla sina både gamla och nya synthar och skickar sedan inspelningarna till Andy Bell som spelar in sången på någon helt annan plats. Öronsus gillar också att göra låtar med synthslingor som Vince Clarke. Man jämför sig naturligtvis inte med denna synthkung men precis som gällande Depeche Mode så finns han som inspiration i låtskrivandet. En likhet till finns, även Öronsus spelar in låtar på distans där alla tre medlemmar spelar sin del och skickar emellan varandra. Dagens datorer gör allt detta möjligt. Allt var inte bättre på åttiotalet även om att repa låtar tillsammans slår distansinspelning.

/ Öronsus 

Lyssna på några ord från en liten stad här nedan!

Fem album: Dafne Andas

Foto: Sonja Kutinlahti

Dafne Andas släppte förra veckan EP:n Alerta Alerta. EP:n målar upp en bild av ett elektronisk kravallstaket där människor svettas, trängs, har sex och säger ifrån - och samtidigt ger röst och kraft till de som behöver det. Det är en bild av hur allt i livet pågår samtidigt och att det finns mycket att säga nej till, att protestera mot och inte vara selektivt tyst när det passar. Låt orden svettas, låt kropparna svettas - och brinn tillsammans. Dafne är en fantastisk rappare och hennes ord gör just det där - de brinner. Idag gästar hon serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Thomas Rusiak - Magic Villa (2000)

Albumet som fundamentalt ändrade hur jag tänkte på hiphop som genre. Nytänkande produktioner som glider "featherweight" mellan musikstilar, med texter som lyckas med konststycket att låta enkla och vara tekniska på samma gång, till skillnad från mycket rap från samma era som försökte lite för hårt. Existence gör mig fortfarande tårögd. 

Little Simz - Drop 7 (2024)

Samtidigt som jag började djupdykningen i det portugisiska språket och brasiliansk kultur kommer det här albumet som är starkt influerat av just baile funk och EDM. Little Simz är tveklöst en av de bättre rapparna i världen och har uppenbart inget behov av att bevisa det, vilket gör den här skivan mer avslappnad än till exempel GREY area. 

Bloody Hawk - Fthina Tricks 3 (2025)

Greklands i särklass bäste och mest produktive rappare. Lekfullt, med massa attityd och ett mästerligt delivery. Det här albumet är en massiv influens till mitt skrivande senaste året. 

Zion I - True & Livin' (2005)

Soundtracket till mitt liv sedan 20 år tillbaka, tillsammans med föregångaren Deep Water Slang. Zumbi var aldrig rädd för att blanda samhällskritik med andlighet (RIP). Bird's Eye View kan vara en av mina mest spelade låtar. 

Lupe Fiasco - Tetsuo & Youth (2015)

Ett mästerverk, från början till slut (och vice versa!). Lupe är rapparnas rappare. Du kan inte slö-lyssna utan behöver studera texterna för att förstå alla lager. Lupe förtjänar att bli omnämnd som ett av vår tids största genier.

/ Dafne Andas 

Lyssna på Alerta Alerta här nedan och köp EP:n och stöd henne på Bandcamp här. 

Fem album: Franska Trion

Foto: Franska Trion

Franska Trion fortsätter att träffsäkert beskriva livet. I tidigare singeln Livet som maskin (titellåten från det kommande albumet) beskrev man känslan av att logga in ännu en dag trots att något skaver. Att fortsätta framåt trots stenar i skorna, trots att vägen är bräcklig. Det var en fantastisk singel. 

På efterföljande Härda ut blåser man upp längtan efter en lycklig stund. Till slut kanske huvudet slutar vara en berg och dalbana på Liseberg. Till slut kanske mörkret lossnar från ens skepp. Texten funderar och kommunicerar på ett fenomenalt sätt med lyssnaren över en elektronisk grund. 

Idag gästar bandet "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Slick Rick - The Great Adventures of Slick Rick (1988)

Slick Rick är rimmare av rang och gör mig på gott humör. 

Howlin' Wolf - The Chess Box (1991)

Musikens Krakatau. 

/ Matti Ollikainen 

The Beatles - Rubber Soul (1965)

Alla Beatles plattor bör ju vara med på den här listan, men gillar den här lite extra på grund av att den markerar en fin övergång mellan deras tidiga pojkbandsdagar och senare mer experimentella grejer.

Crosby, Stills & Nash - Daylight Again (1982)

Otroliga låtar, otrolig produktion, otroligt omslag 

Black Sabbath - Iron man (1970)

Peak tuffhet i musikhistorien. 

/ Viktor Turegård 

John Coltrane - A Love Supreme (1965)

Ett totalt mästerverk i fyra delar, den spirituella jazzens magnum opus. 

D’Angelo - Voodoo (2000)

Mina tonårs soundtrack och ett av de bästa soulalbum som någonsin gjorts. Finns ett före och ett efter.

/ Christopher Cantillo

Lyssna på Härda ut här nedan!

Fem album: Kattfot

Foto: Kattfot 

Gud vad Kattfot hjälpt mig under den här mörka perioden. De drar verkligen upp persiennerna och släpper in solen genom alla fönster. Det är pop som upplevs varm och mänsklig och som verkligen höjer plusgraderna i min själ. Dubbelsingeln Så långt / Artime bjuder på två sidor av bandet. Även om jag känner av ett varmt vemod i båda låtarna så drar Artime mer åt det leende jazziga hållet medan vemodet är starkare i Så långt. Texten, som handlar om att glida ifrån varandra, förstärker verkligen den känslan. Båda låtarna är utsökta och Klara Simones röst sprider en trygg vind genom en. 

Idag gästar bandet serien "Fem album", vilket i bandets fel blev fantastiska tio album, och de medverkande hälsar "Det här är magiska album som förändrat våra liv. Kattfot är som en generationsroman i musikalisk bredd. Det gör oss annorlunda. Naivitet och erfarenhet. Första giget/Sista giget. Det ger allt en större mening." och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

 

Veronica Maggio - Och vinnaren är… (2008)

Den bästa skivan som gjorts är Maggios Och vinnaren är… Det fantastiska introt. Lekfullheten. Kaxigheten. Gör mig så glad. Älskar Maggio och här tar hon ut svängarna extra mycket. Soulen, attityden får mig att vilja sjunga framför spegeln. 

Bröderna Lindgren - Presenterar meningen med livet (2009)

Kasta iväg mig får mig att gråta, ofta tillsammans med min storebror - Olles fantastiska röst. Superhjälten - som skär en i hjärtat. Aldrig hem igen - när Nina sticker hemifrån. Skolpolisen med Ebbot, texten, humor och allvar. Fantastiska låtar som berör på djupet med dem allra bästa svenska artisterna samlade under samma tak. Ett helt unikt album. 

/ Klara Simone, Sång 

José Feliciano - Feliciano (1968)

Alla drömmer vi väl om Kalifornien. Stränder, hav långt ifrån snöslask och is. Att få höra ett annat tempo. Blanda in lite spanska och en fingerfärdig blind krympling, halv-mexikan och mitt tioåriga hjärta slog dubbelt. José Feliciano var hans namn. Låten var California dreamin'. Jag och min syster låg i vårat delade sovrum och lyssnade medan mamma och pappa satt i vardagsrummet på femte våningen i det som kallades stjärnhuset i Sandviken och drack vin. Vet inte varför det kallades Stjärnhuset, väldigt få stjärnor har kommit därifrån. Men från månen skulle huset se ut som en stjärna sas det. Men ingen nådde upp till månen för att titta ner på stjärnor. Så därför blev José Feliciano en av mina stjärnor, en av många. 

The Waterboys - This is the sea (1985)

That was the river, the river, the river 

But this is the sea 

The river the river the river 

This is the sea 

Ha! Tänkte jag. Nästan jämngamla och ändå där. Att några upprepade rader kan bli så bra. Jag hade aldrig förstått. Var väl antagligen inte förberedd för dem vackra orden. The Waterboys Mike Scott skulle bli min för alltid. Alla dem bara mina. Alla sånger om havet, trumpeter och fiolen. De är för alltid mina men jag delar gärna med mig. 

/ Thomas Gustafsson, Textförfattare 

KCIDY - L’immensité et l’immédiat (2025)

En helt fantastisk kompositör med fantastisk röst. Jag upptäckte henne på resa i Tyskland. Några popmelodier som blandades upp med tongångar av Bach. Maisons vide, en av de bästa låtarna jag någonsin hört. Jag kan ingen franska, som att lyssna på engelsk pop när man var liten. Omvälvande. 

Pearl & the Oysters - Monkey Mind (2026)

Plötsligt dök det upp en låt med Pearl… på rekommenderade låtar. Jag föll pladask för det. Som en gammal kompis som köpt en nya effektpedal, och lärt sig skriva riktigt bra låtar. Såg att de skulle spela i Malmö. Skrev ett mail, ville supporta dem. Och efter några timmar fick jag svar. Vi ska spela tillsammans den 29 Nov på Plan B i Malmö. 

/ Henrik Andersson, Gitarr 

David Bowie - Ziggy Stardust (1972)

Jag lyssnade på den varje kväll när jag skulle sova i tonåren. Samma år som jag började spela själv. Hela skivan är makalös. Låtarna, texterna, rösten, arren, soundet. Den har betytt allt för mig. 

The Gun Club - Miami (1982)

Jeffrey Lee Pierces nerv, blues-indie sköra röst. Helt oöverträffbar. Min bästa vän och jag gjorde en ny musikalisk upptäckt med The Gun Club. Jag tog ut alla basgångar direkt när skivan kom. Banbrytande. 

/ Peder Andersson, Producent och basist 

Black Country, New Road - Ants from up there (2022)

Jag gick med i en ”An album a day”-grupp. Jag lyssnade på Ants from up there. Upptäckte att skivan var mer uppdelad som kapitel. Resor genom musikaliska landskap, en vacker röst. Långa berättelser. Men det är kompositionerna som berör mig så. Upprepar fraser som förvandlas och förvrängs till något annat. Musiken lever mer än den styr. 

Car Seat Headrest - Twin fantasy (2018)

I tretton minuter får man poesi som berör, inre tankar som väller ut, ett år, ett liv i Beach-life-in-death. Och ännu en resa på sexton minuter. Det bara väller ut. Det överöser mig.

/ Sam Andersson Flodström, Kör  

Lyssna på Så långt och Artime här nedan!

Fem album: holm & grönros

Foto: Press

Duon Linnea Holm och Olivia Grönros gör musik under namnet holm & grönros. De bildades i september förra året och i april kom debutsingeln Skriker på alla (aldrig på dig) där vispop och indie går hand i hand i solen. Jag uppskattar verkligen duons samspel och den målande texten. Rösterna bygger ett vackert klätt rum fyllt till bredden av stämning och gemenskap och hela min kropp nynnar med i en låt som vrider och vänder på både ett fint, humoristiskt och värmande sätt. Idag gästar duon "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Ana Diaz - Tröst och vatten (2020)

Kombon hjärtekross och det här albumet var något som inspirerade mig till att testa att skriva egen musik! Jag tycker verkligen om hur Ana Diaz texter är vardagligt casual men poetiska på samma gång. Känns naket och ärligt på nåt vis. Som låten 100 till exempel. Den är specifik och går rakt på sak på ett sätt som gör att det är svårt att komma undan den! It gets me every time! 

/ Grönros 

Vibafemba - Äventyr (1999)

Denna CD är bakgrundsljudet till min barndom. Som liten dansade jag och min bror i soffan till favoriterna Under palm och blad, Finns det lite stolthet kvar och Jag är det fulaste som finns. Vibafembas svängiga arr och kul texter har ett djup som vuxit med min lyssnarålder (!). Ett album som utöver sitt gung även ger vemod och eftertanke i låtar som Älskar du mig än och Bland uteliggare och invandrare med flera! Vibafemba osar musikglädje och gav mig en skjuts in i det roliga med text! 

/ Holm 

No.4 - Henda i været (2016)

När vi går in i ett nytt studiosammanhang frågar ofta producenten om vi har någon inspo-artist. Svaret blir då ofta två norska jentetrior: ULD och No.4! Deras musik bygger mycket på trestämmiga harmonier och vi är ju suckers för stämsång! Just denna samling låtar rymmer både drag och stillhet. Det finns också en tydlighet i det musikaliska, det är så välgjort och ingenting känns överflödigt samtidigt som det är så levande och beskriver livet i vardagen på ett magiskt och intimt sätt. 

/ Holm & Grönros 

Anaïs Mitchell - Hadestown (Original Broadway Cast Recording) (2019)

Både jag och Holm älskar den här musikalen! Hadestown är en nytolkning av den grekiska myten om Orfeus och Eurydike. Albumet innehåller inprincip hela scenversionen - 40 låtar på drygt 2 timmar och eftersom att musikalen i stort sett är genomsjungen kan man följa hela handlingen genom albumet! Som att lyssna på en tonsatt ljudbok typ! Musikal generellt är något som ligger oss båda varmt om hjärtat och det tror jag att man kan skymta i våra låtar. Orden och berättelsen får ofta ta stor plats i vår musik! 

/ Grönros 

Ted Gärdestad - Droppar av solregn (2001)

Det är väl inte speciellt unikt att nämna Ted Gärdestad på temat svensk vispop men likaså oundvikligt när det gäller mig. Detta album släpptes samma år jag föddes och vaggade senare mitt lilla jag’s stora existentiella frågor. Låtar som Come give me love och I’d rather write a symphony minns jag gav ett vemodigt lugn samtidigt som en liten förvirring hölls vid liv till följd av bristande engelskkunskaper och gränser för vad en sjuåring kanske kan relatera till. Detta album följer mig än och inspirerar mig framförallt när det gäller att skriva melodier och texter som vill säga samma sak - eller tvärtom, säga olika så att det ena får komma fram! 

/ Holm 

Lyssna på Skriker på alla (aldrig på dig) här nedan!

Fem album: Andreas Gavlén

Foto: Press

Vakentimmar-bekanta Andreas Gavlén gästar idag serien "Fem album" och han gör det i samband med att hans singel End Of The Summer äntrar världen. En låt som bär på värmande melankoli skulle man kunna säga. Det är en förhållandevis lugn låt där Andreas som ofta häller på bränsle för ett mer intensivt avslut på låten innan låten så sakta viskas ut. Det är snyggt och tillsammans med tidigare utgivna A perfect lie en av Andreas bästa singlar hittills. Spotify-länkar till de fem albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel. 

The Cure - Bloodflowers (2000) 

Det här är kanske inte det mest självklara albumet att välja med The Cure. Men jag minns att jag lyssnade otroligt mycket på den här plattan direkt när den kom ut. Höjdpunkten för mig är mittpartiet på skivan, där det kommer tre extremt starka spår på rad: Maybe Someday, The Last Day Of Summer och There Is No If. Jag väljer att ta med det här albumet i listan mycket på grund av det där mittpartiet, men också för att jag i efterhand har insett att jag nog omedvetet har hämtat inspiration från just The Last Day Of Summer till min nya låt, End Of The Summer. 

Kent - Hagnesta Hill (1999) 

Det här är min absoluta favoritskiva med Kent. Jag började lyssna intensivt på bandet under gymnasietiden, men Hagnesta Hill är den platta som har fastnat allra hårdast hos mig. Jag älskar verkligen ljudbilden på den här skivan och hur allt binds samman av en otroligt tydlig röd tråd. Det är ett sådant där sällsynt album där det helt enkelt inte finns en enda dålig låt från början till slut, utan man sugs in i en helhet som håller hela vägen. 

Killers Walk Among Us - Killers Walk Among Us (2014) 

Jag har en stor förkärlek till musik från Göteborg. Det hade varit väldigt enkelt för mig att välja en platta med Broder Daniel eller något annat ikoniskt band därifrån, men jag väljer istället att lyfta fram den här skivan. Det är ett album som jag har lyssnat väldigt mycket på under de senaste åren. Det är en sådan där platta som bara blir bättre för varje lyssning och som är fantastiskt bra från början till slut. Särskilt låtar som Bonjour tristesse, Denial Is Not Just a River och Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här är helt magiska. 

The National - First Two Pages of Frankenstein (2023) 

Jag känner att jag måste ha med lite nyare album på min lista också, och då var det här albumet ett givet val. The National har ett fantastiskt sound, och den här plattan håller otroligt hög nivå. Framför allt öppningen är väldigt stark - de tre första spåren Once Upon a Poolside, Eucalyptus och New Order T-Shirt sätter tonen direkt för hela lyssningen och drar in en i deras karakteristiska och vemodiga universum. Soundet känns väldigt moget och genomarbetat, där de lyckas behålla en enorm nerv genom den lågmälda melankolin. 

The Felice Brothers - From Dreams to Dust (2021) 

Med åldern har jag fått en allt starkare förkärlek till Americana, och det här är en helt otroligt fin platta. Låtar som Valium och Inferno är rena mästerverk i mina öron. Sångaren Ian Felices röst passar helt perfekt till bandets skeva, berättande och atmosfäriska sound, och albumets texter har ett fantastiskt bildspråk som verkligen berör och stannar kvar hos en.

/ Andreas Gavlén 

Lyssna på senaste singeln här nedan!

Fem album: Agnes Grahn

Foto: Noomi Söderström

Jag bokar inte sällan kvällsresor till Agnes Grahns EP Four songs. Utan bestämd återresa. Avslutande Dreamland är en otroligt nära låt som jag haft intill hjärtat ända sen jag först hörde den. EP:n var nära både naturen och den mänskliga diton. I höst kommer debutalbumet och först ut därifrån är singeln Was it love, en låt som vackert blickar bakåt och där Agnes funderar över vad som format henne och vad hon bär med sig från tonåren - där både varma och kalla stormar drog med henne. För mig har Agnes guldfärgat många stunder med sin musik och hon har gjort detsamma med flertalet andra artisters - förgyllt deras musik live och bidragit med än mer känsla. Was it love är ytterligare en knapp som håller ihop själen. Otroligt vacker låt. 

Idag gästar Agnes serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.

 

Lisa Nilsson - Små rum (2001) 

När det här albumet släpptes var jag 11 år. Jag lyssnade inte på Spice Girls eller Britney Spears som andra jämnåriga. Jag har musikerföräldrar så det kan hänga ihop med det, men min musiksmak var absolut ganska mogen. Små rum-plattan var en av få skivor jag hade på mitt rum som jag verkligen lyssnade sönder. Jag älskar det fortfarande. Det känns så organiskt och äkta, och den biten har jag verkligen också tagit fasta på i mitt eget musikskapande. 

Benny Andersson - Kristina från Duvemåla (1996) 

Jag kan inte göra en sån här lista utan att skriva med Kristina från Duvemåla-skivorna. På tal om mogen musiksmak. Jag och min bror bokstavligen lyssnade SÖNDER de skivorna. Sjöng duetter i bilen. Melodierna och framförallt Helen Sjöholms fenomenala sång ger mig fortfarande gåshud. 

Veronica Maggio - Satan i gatan (2011) 

Nu är vi lite senare. Jag går på Betels folkhögskola och pluggar musik. Veronica Maggio släpper sin platta Satan i gatan och lägger grunden för ett helt nytt sound inom svensk popmusik. Tycker i alla fall jag. Vi folkis-elever bli fullkomligt golvade. Spelar alla låtar på konserter och det blir verkligen soundtracket för den här tiden i mitt liv. Jag var ett stort Maggio-fan redan innan, både hennes Vatten och bröd och Och vinnaren är... är viktiga skivor för mig. Men den kom verkligen och fullkomligt körde över mig. Det är någonting med den olyckliga och dramatiska kärleken och hur det temat också passade oss nyfyllda 20-åringar som handen i handsken. 

John Mayer - Continuum (2006) 

Det här albumet släpptes när jag gick gymnasiet. Minns inte hur jag egentligen började lyssna på John Mayer, men det är någonting med det här albumet. Det är ett perfekt album. Det är som att alla låtar är bra. Hur lyckas man med det? Ofta tror jag man som ung musiker lyssnar på musik som man tycker låter rolig att spela. Jag tror jag har gjort covers på alla låtar på den här plattan någon gång. Också den perfekta åka-bil-musiken. Betydde mycket i övergången från gymnasiet ut i resten av livet. 

Lizzy McAlpine - Give me a minute (2020) 

Det här är det enda albumet jag tagit med som jag upptäckt de senaste åren. Jag har varit konstnärligt förvirrad ganska länge. Spelade olika band som hade olika sound och skrev musik med olika karaktär. Visste inte alls vem jag var musikaliskt eller vad jag längtade efter. Musikproduktion inom pop hade blivit så synthbaserad och i och med det kände jag mig rätt förvirrad, det var ju inte alls det som jag gick igång på. Sen sprang jag på Lizzys musik och kände väl typ ”Får man göra sån här musik?!”. Det klickade i alla boxar som jag längtade efter att göra, och helt plötsligt kände jag att jag hade någon att kroka i. Med henne så öppnades också en värld full av massa annan underbar musik.

/ Agnes Grahn

Lyssna på Was it love här nedan!

Fem album: Skuggorna Bakom Oss

Foto: Jonna Söderström

Skuggorna Bakom Oss delar idag med sig av det mest innovativa bidraget i serien "Fem album" i form av ett mötesprotokoll. Jag gillade verkligen förra singeln från bandet, Maskiner som jag, och nu är de tillbaka med Trieste (sent på jorden), vilket är kapitel nummer två från kommande EP:n Vi som älskade ljuset. Låten maler fram som en mörk dröm där elektronik och organiskt möts. Tänk dig Kent runt Röd / Tillbaka till samtiden samtidigt som texterna inte sätter krokben på sig själva. Det här är ett band som skapar fantastiska stämningar. Det är en ära att bandet gästar "Fem album" och Spotify-länkar till bandets album, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. Låt mötet börja! 

PROMEMORIA 

Angående sammanträde rörande fem album som format Skuggorna Bakom Oss kommande EP Vi som älskade ljuset. Vidare refererad till som EP X.H4. Upprättad på uppdrag av extern part. 

--- 

Datum: Ej fastställt 

Plats: Uppges ha varit ett bord 

Närvarande: 

Jokke 

Fred 

Felix 

Erik 

Johan 

Samt en tilltagande känsla av att frågan var viktigare än den först verkade. 

--- 

Bakgrund 

Vakentimmar har begärt uppgifter om de album som format Skuggorna Bakom Oss. Frågan föreföll inledningsvis enkel. Det visade sig att så inte var fallet. Nedan följer en sammanställning av inkomna uppgifter. 

--- 

§ 1 

Erik 

Album: 1900 - Fältinspelningar (2019)

Redovisad motivering: Med enkla men uttrycksfulla medel skapar 1900 melodier och rytmer som väcker känslor och minnen till skolavslutningar jag varit på, men ändå inte. Kommentar från protokollföraren: Flera skolavslutningar omnämndes. Ingen kunde verifieras. Ingen närvarande verkade särskilt bekymrad över detta.

--- 

§ 2 

Johan 

Album: Jon Hassell - Last Night the Moon Came Dropping Its Clothes in the Street (2009)

Redovisad motivering: Suggestiva ljudlandskap, harmoniserad trumpet och tunga basgångar gör denna ambientplatta till en vacker illustration över hur blås med effekter kan användas med intention och attityd för att tjäna en helhet. Nästan löjligt återhållsamt. Kanske därför så vackert. 

Kommentar från protokollföraren: Betydande tilltro till återhållsam trumpet noterades. 

Vid denna punkt förflyttade sig stämningen närmare fönstret. Ingen åtgärd vidtogs. 

--- 

§ 3 

Felix 

Album: Radiohead - The King of Limbs (2011)

Redovisad motivering: Uppgiftslämnaren uppgav sig under lång tid inte förstå albumet. Materialet beskrevs inte som dåligt. Det rann bara av honom. Efter flera år inträffade dock vad som i anteckningarna endast benämns som "klicket". Därefter förändrades situationen. Uppgiftslämnaren hävdar numera att relationen till albumet är ovanligt nära. Någon metod för att mäta detta har inte identifierats. 

--- 

§ 8 

Fred 

Album: Beverly Glenn-Copeland - Keyboard Fantasies (1986)

Redovisad motivering: Transcendentalt och omslutande som en elektronisk värmefilt. Albumet uppges vara inspelat med endast en Yamaha DX7 och en Roland TR-707. Låtarna rinner som en flod och mynnar slutligen ut i Sunset Village. Vid denna punkt framfördes följande påstående: "Kanske världens bästa låt." 

Kommentar från protokollföraren: Något stöd för detta påstående har inte kunnat återfinnas i tillgänglig forskning. Några egentliga invändningar har heller inte återfunnits. 

--- 

§ 9 

Jokke 

Album: Leonard Cohen - I'm Your Man (1988)

Redovisad motivering: Albumet beskrivs som ett dokument upprättat av en man som vänt världen ryggen men därefter återvänt för att lämna vissa upplysningar. Han väljer att göra detta till ett soundtrack som stundtals för tankarna till karaoken på en Finlandsfärja. Albumet är daterat men samtidigt stämplat med evighetens ankomststämpel. Det är genomgående allt annat än perfekt. Det finns en spricka i allt. 

Kommentar från protokollföraren: Det har inte varit möjligt att fastställa om den aktuella sprickan återfinns i produktionen, materialet eller tillvaron i stort. Spåret Jazz Police bedöms sannolikt ha tagit sig in denna väg. 

--- 

Sammanfattande bedömning 

Det har inte varit möjligt att fastställa exakt hur ovanstående album påverkat Skuggorna bakom oss. Flera av de intervjuade verkar själva osäkra. Vissa verk framkallar minnen från händelser som inte ägt rum. Andra kräver flera års bearbetning innan de öppnar sig. Ytterligare några tycks ha sitt ursprung på platser som inte kunnat lokaliseras.

Frågan om vilka album som format bandets sound får därmed anses besvarad i den utsträckning den låter sig besvaras. Mötet avslutades. Stämningen lämnade lokalen något tidigare. 

Protokollföraren satt kvar en stund.

/ Skuggorna Bakom Oss 

Lyssna på Trieste (sent på jorden) här nedan!

Fem album: Eye Travel

Foto: Karl Persson

Aldrig tidigare har ett inlägg i Fem album-serien gett mig så många fantastiska album-tips. Hade inte lyssnat på något av dessa album - men alla var fantastiska. Den som delar med sig är Eye Travel, vars förra singel Beech Street hyllades av mig. Även nya singeln Holly är magisk där den springer fram med båda fötterna i ett både romantiskt och ljuvt 60-tal. Och naturligtvis är hans röst präglad av lager på lager av känslor. Rösten är hela tiden motorn i hans musik - och landskapet han kör igenom är som skräddarsytt för hans röst. 

Idag gästar alltså Eye Travel "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Phil Ochs - There But For Fortune (1989)

Jag upptäckte Phil Ochs så sent som för ett par år sedan. En missförstådd Dylan med sångröst. Hans tragiska öde gör många av låtarna sorgligare än vad de borde vara. 

Ola Magnell - Nya Perspektiv (1975)

Ola Magnells texter är svåra att reda ut. För mig handlar de om helt olika saker beroende på hur jag lyssnar för stunden. Det gör skivan lyssningsbar om och om igen. 

Magnus Lindberg - Första & Andra LP:n (2004)

Med denna skiva kom jag som göteborgare på att jag är svag för Stockholmsdialekt. Med så bra melodier stör detta faktum mig inte det minsta. 

Jim Croce - You Don't Mess Around With Jim (1972)

Jim Croce gick precis som Phil Ochs bort alldeles för tidigt, om än under ofrivilliga omständigheter. När jag lyssnar på albumet kan jag inte låta bli att undra hur hans musikaliska utveckling hade kunnat se ut. 

Staffan Percy - Drömmens Skepp (1992)

Jag hörde titelspåret på radio för ett år sedan. Jag vet inte vad i denna röst som fångade mig. Kanske var det den polerade ytan i kombination med ett nästan högtravande poetiskt uttryck.

/ Eye Travel 

Lyssna på senaste singeln Holly här nedan!

Fem album: FRÖ

Foto: Lena Larsson

Första gången jag lyssnade på Paulina Fröling och hennes FRÖ så minns jag att jag kände att hennes musik var som en vän i natten, som ett ljus som plötsligt tänds. Jag känner att många av hennes låtar behandlar landandet; i världen, i kroppen, i alla känslor, i sig själv. 

Nya albumet ÖMMA MODER är både ett slags sätt att landa i olika känslor och att söka svar. Det handlar om moderskap och om att leva - och albumet har verkligen ett hjärta som slår hårt. En låt som Du/nu skulle jag kunna spela varje dag livet ut. Det är oändligt vackert. En tonsatt kärleksförklaring. Idag gästar Paulina serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Det roligaste med detta var att det var nästan omöjligt att välja bara fem album. Och då fick jag inse hur mycket jag faktiskt älskar att lyssna på musik i den här formen fortfarande, det är inte bara nåt jag säger - långa linjer, uttänkta helheter, en stund med en och samma röst. Nåväl, här kommer i alla fall de fem som kändes rätt just idag. 

Orphei Drängar - Traditional Swedish songs of spring and summer (1997) 

Jag är uppvuxen i en körtradition. Morfar sjöng i Brunflokören och mina föräldrar träffades också där, ett tag sjöng jag och mina föräldrar där samtidigt. Farfar ledde manskör i den jämtländska byn Lit där han var kantor. Pappa sjöng i Östersunds sångarbröder och mamma i Karl-Fredriks kammarkör, för att inte tala om all hennes barbershop i både kör och kvartett. Själv kan jag knappt minnas någon tid i livet då jag inte sjungit i kör, senast ett antal år i Stockholmskören Immanuel Nova. Det är omöjligt att detta inte skulle ha format mitt öra och mitt skrivande, och mer än någon annan körinfluens har jag garanterat formats av Orphei drängar. De äldre albumens omslag ligger alla på näthinnan och här har jag valt det som mest av allt fortfarande ljuder i högtalarna i mitt inre hem - vårsångerna. 

Death Cab for Cutie - Plans (2005) 

Varje höst åker det här albumet fram, och när jag fick se Death Cab live 2019 på Cirkus rann tårarna i en strid ström såpass att främlingen bakom mig frågade om jag var okej. Allt med den här skivan är perfekt - Ben Gibbards låtskrivande når sin peak om du frågar mig, arrangemangen lämnar absolut inget som helst att önska, det är hit på hit och ändå lyssnar jag aldrig på en låt för sig själv utan den går varm från start till mål. Och så melankolin, den kan aldrig bli snyggare än såhär. What Sarah said är min eviga sorgelåt efter alla timmar i väntrum på sjukhus med pappa. 

Kent - Röd (2009) 

Hur väljer man ett Kent-album? Det är ju omöjligt. Men det blev tvunget att bli Röd ändå. Den är som en piska, ett isbad, ett upplopp. De fick mycket skit för den här plattan, det var töntiga syntar och det lät inte Kent och allt vad det hette. Men det genreöverskridande de gjorde där fortsatte att öppna vägar till ytterligare nya eror efter det och jag som verkligen är en genremässig allätare älskade att följa den resan. Konsten är fri! 

Säkert! - Facit (2010) 

Annika Norlin är förstås från min hemstad Östersund och det klart att det spelar roll för hur oerhört hemtamt det känns med milijöbeskrivningar och referenser, så till den grad att jag lägger till saker själv som hon inte ens nämner (nu när jag tänker på det har jag tydligen på egen hand målat upp att Dansa, fastän utspelar sig på ett bygdegårdsdansgolv eftersom det är där man har bröllopsfest i Jämtland). Men alldeles oavsett är hon, som låtskrivare och romanförfattare, en av våra största språkmagiker i modern tid. Hatten av. 

Ana Diaz - Tröst och vatten (2020) 

Jag kommer som sagt från körmusiken, men också från Beatles, The Osmonds, Povel Ramel, countryn… Det kanske är den saliga blandningen som gjort att jag känner mig så hemma i slasktratts-genren - popen. Så jag slutar med ett mer sentida popalbum. Och vad gäller pop, alltså rå-pop, verkligen superpop, är Ana Diaz Sveriges drottning. Som låtskrivare. Vilket är det enda jag bryr mig om egentligen. Men sen måste det ju, om man ska göra grejer som artist, också finnas en röst och ett uttryck som håller och bär. Har du lyssnat på 100? På riktigt lyssnat? På varje stavelse, varje frasering, hur själva akten att sjunga in den, berättelsen, scenerna, måste ha varit det mest läkande i hela processen efter separationen? Jag känner inte dig Ana, men jag vågar mig på att säga så. Jag vågar säga att jag hör det på dig. Du skrev hela Sveriges kollektiva smärta inför de liv som aldrig blev. Tack.

/ Paulina Fröling, FRÖ 

Lyssna på ÖMMA MODER här nedan!