 |
| Foto: Öronsus |
Öronsus består av Ola Sundberg, Tobias Sundberg och Timothy Nelson. Debutalbumet några ord från en liten stad släpptes i början av augusti och titeln syftar på småländska Ljungby. Jag blir uppriktigt glad av att höra trions bearbetning av den lilla staden till tonerna av melodiska hejarop från det ljuva 80-talets synth-era. Bandet debuterade med dubbelsingeln en sån som alltid förstör, där jag fastnade allra mest för Någon annan - en strålande låt där jag dock hade önskat sången något högre i mixen. På uppföljande tappa balansen föll jag återigen mest för andraspåret. Utanför linjen är en av trions bästa låtar i mina öron, där melodin verkligen skiner in genom fönstret. Den hade gärna fått ta plats även på albumet, även om skivan i grunden har ett dovare och något mörkare sound.
Samtidigt finns det mycket att falla för även där, som atmosfäriska Det var en gång och den mer dansanta Allas hjälte. Allra bäst är dock avslutande Som om du inte fanns, en låt som bränner sig fast i huvudet på det allra härligaste av sätt. Jag blir lugn och upprymd på samma gång. Idag gästar Öronsus bloggens serie ”Fem album”. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albumtitel.
Att Öronsus är inspirerade av de synthljud som programmerades fram under 80-talet är nog inte så svårt att höra. Att däremot välja ett DM-album från samma period är svårt. Det fick bli deras första då Vince Clarke fortfarande var med och den stora motorn i gruppen. Det bästa med detta album är bland annat den enkelhet som låtarna är uppbyggda på. I alla fall låter det så vid första lyssningen. När man däremot lyssnar flera gånger hör man att det finns flera lager i låtarna och då framför allt byggt av olika synthljud. Öronsus skulle aldrig jämföra sig med dessa mästare men inspirationen finns där ändå.
Alphaville - Forever Young (1984)
Detta album snurrade flitigt på skivtallriken i Småland när det kom. Skivan är helgjuten och fylld med hits eller i alla fall var de potentiella hits. Bandets originalsättning kom ju aldrig ut på turné då en av medlemmarna hoppade av tidigt. I en dokumentär sa tidigare medlemmar att man kallar Alphaville ett kollektiv och att det är helt naturligt att medlemmarna byts ut då sättningen inte är fast. Nuförtiden är endast sångaren kvar tillsamman med ett gäng nya musiker. Tyvärr följde aldrig gruppen upp detta första mästerverk med fler bra album. Nummer två hade några okej låtar och efterföljande album saknade det helt.
Howard Jones - Human’s lib (1984)
Vilket musikår 1984 var! Man märker på detta album att Howard Jones är en duktig klaviaturspelare. Det är lite annat än en ”bara spela på de vita tangenterna”-musiker. Hans första album höll honom på den rätta sida av synth-popmusiken, dvs han använde synthar för att spela alla ljud (vi låtsas att det inte finns en äkta saxofon med på plattan). Att se liveinspelningar med Howard Jones från den här tiden är riktigt coolt. En hög med synthar på scen med en spelande och sjungande HJ samt den dansande mimaren Jed. Det är så det ska se ut! Öronsus är av uppfattningen att synthbaserad musik ska inte beblandas med ”äkta” gitarrer och basar. När det gäller andra genrer är det dock okej. Även Howard Jones var tyvärr lite av en ettalbumartist precis som Alphaville. Howard Jones andra album har en del bra låtar men tyvärr började han då ta in lite för många gitarrer och andra instrument och låtstandarden sjönk också succesivt med varje nytt släpp. Howard Jones är dock fortfarande en ödmjuk person och en ikon inom synthmusiken.
Page - Inget motstånd (2025)
Något album från modern tid måste ju också tas med. Ingen vinner på att bara leva i och inspireras av dåtiden. Page är enligt Öronsus Sveriges bästa synthband. De har gjort många bra album genom åren och släpper också nytt med jämna mellanrum. Då och då kan man också ha turen att se dem spela live. Inget motstånd är en stor inspirationskälla för Öronsus. Basgångarna är suveräna, melodierna medryckande och låtarna håller en hög kvalitet rakt igenom. Skivan låter både som att den skulle kunna ha släppts under åttiotalet och i modern tid på samma gång. Att Page håller synth-fanan högt ska alla vi som gillar den här musikgenren vara glada för.
Erasure - The Neon (2020)
Erasure släppte detta suveräna album i början av detta decennium. Så här kom på slutet ett till album från nutiden som har inspirerat Öronsus. The Neon står med, precis som Pages Inget motstånd ovan, en fot i dåtiden och en i nutiden. För Erasure är det viktigt att låtarna håller hög klass även utan synthesizers - att de bär sig själva. De skapar sina låtar med gitarr och går sedan var och en till sitt där Vince Clarke spelar in och skapar låtarna på alla sina både gamla och nya synthar och skickar sedan inspelningarna till Andy Bell som spelar in sången på någon helt annan plats. Öronsus gillar också att göra låtar med synthslingor som Vince Clarke. Man jämför sig naturligtvis inte med denna synthkung men precis som gällande Depeche Mode så finns han som inspiration i låtskrivandet. En likhet till finns, även Öronsus spelar in låtar på distans där alla tre medlemmar spelar sin del och skickar emellan varandra. Dagens datorer gör allt detta möjligt. Allt var inte bättre på åttiotalet även om att repa låtar tillsammans slår distansinspelning.
/ Öronsus
Lyssna på några ord från en liten stad här nedan!
