"Det blev som ett självskadebeteende till slut"

Foto: Press

Edvin Bergsland är en artist som figurerat under flera år på bloggen, bland annat med låten Blåmärksarmar som han släppte tillsammans med Lovisa Landelius från bandet R.S.L. I maj släppte han sin första musik på länge. Singeln Idiot är hämtad från albumet Ovan molnen. Albumet kommer släppas i två delar, den ena i höst och den andra våren 2027. Det finns mycket jag tycker om med singeln Idiot, särskilt texten som manar till mycket eftertanke. Den lyfter hur man förminskar sig själv och sitt eget utrymme och liv för att få den andra att älska en tillbaka. Men ska man verkligen behöva suddas ut för att få bli älskad? Edvin lyfter många viktiga frågor. Detta är en intervju som sker ganska långt efter släppet och releasefesten men jag vet nog få grejer som är så fantastiska som när saker faktiskt får ta tid. Det lämnar plats för eftertanke och det lämnar plats för stillhet. Ett samhälle och svar som rusar fram missar ofta hur saker faktiskt landar om de ens får göra det. Idag pratar jag och Edvin om destruktiva relationer, om singeln och om att hitta tillbaka till musiken - och förstås vikten om att vara snälla mot både oss själva och mot varandra. 

Du beskrev releasefesten som något utöver det vanliga, vad konkret skiljde den sig från andra livesammanhang, bortom form och inramning? 

- Jag tror att ingången och inställningen till den var den stora skillnaden. Så här i efterhand har jag insett att det nästintill kan liknas vid ett dop. En pånyttfödelse. Jag gick in i det här projektet med en helt annan vinkel och syn på saker, och på mig själv, än jag haft tidigare, och det gör skillnad. I alla fall gjorde det det för mig. Feta releasefester och event har jag styrt upp förut, men det här blev nästa nivå på något sätt. Saker föll på plats. Min ambition från början var att skapa något unikt, en atmosfär och en upplevelse för dem som kom. 

- Det jag inte riktigt förstod när jag bestämde mig för det var att det till (minst) 50 % handlar om gästerna. När vi skapade en trygg miljö och en fin stämning med formen och inramningen, så skapades också något som kändes inkluderande, på ett sätt jag inte känt på väldigt, väldigt länge. Jag kände tillhörighet, och vågade för första gången på länge stå för mig själv och min musik. Det är en känsla som är svår att sätta ord på. Men när jag pratade med några av gästerna efteråt nämnde de, oberoende av varandra, att de känt något liknande. De beskrev det som att "komma hem". 

Singeln Idiot kretsar kring att förminska sig själv i en relation. När blev det tydligt för dig att gränsen var passerad, och vad hindrade dig från att se det tidigare? 

- Tyvärr för sent, om det ens kan vara "för sent". Relationen tog slut för ett bra tag sen nu, och jag har kämpat och kämpat för att hålla huvudet över ytan. Och det här är min sanning, så som jag bar den. När man är i något sånt här bryter det ner en. Det blir liksom fel i huvudet när den som ska älska en och finnas där inte gör det, och hjärnan börjar leta efter mönster och förklaringar. Till slut landade jag i att det måste vara jag själv som är problemet. Säkert hundra terapitimmar och ett extremt tufft arbete med mig själv, och med mina relationer till andra, har lett mig till någon slags slutsats att det inte nödvändigtvis är något fel på mig, utan att min hjärna helt enkelt har skapat banor där det negativa fått utrymme att växa sig starkare än det positiva. Och att det dessutom förstärks varje gång jag tänker så. 

- Jag hade nog aldrig tagit mig hit utan hjälp från personer i min närhet, men det är i slutändan mitt eget ansvar att ge mig själv utrymme att få må bra, ingen annans. 

Du lyfter att unga män sällan pratar om destruktiva relationer. Varför tror du att just den erfarenheten fortfarande är så underrepresenterad? 

- Jag tror att det här är en del av ett mycket större problem egentligen. Som jag upplever det finns det en bild av killar som sitter djupt. Vi ska vara starka, ha koll och klara oss själva. Det finns liksom inte plats för "jag blev illa behandlad" i den ekvationen. Att erkänna att någon man älskar gör en illa, både inför sig själv och inför andra, skulle kunna tyda på bristande omdöme, dålig koll, och i förlängningen att visa sig svag. 

- Sen finns det tyvärr förstås ytterligare en berättelse om att killar "ska vara" de som sårar också, inte de som blir sårade. Jag tror att denna kombination gör att många killar saknar både ord och verktyg för att beskriva det. Och pratar ingen runt dig om det, så pratar inte du heller. Tystnad föder tystnad. Och jag sitter så klart inte på något svar, men jag hoppas kanske kunna glänta lite på dörren i alla fall. 

- Med det sagt vill jag också lyfta den enorma problematiken kring mäns våld mot kvinnor, som OM NÅGOT är ett strukturellt och utbrett problem. Min mening är inte att underminera det på något sätt, utan snarare att lyfta att de här sakerna kan, och nog framöver måste få, samexistera. 

Du talar om att ha byggt ett "universum" kring musiken. Hur hänger det konstnärliga uttrycket ihop med det personliga innehållet, förstärker det eller riskerar det att skymma det?

- För mig är det egentligen inte så annorlunda från hur jag brukar tänka kring min (och andras för den delen) musik. En låt är så mycket mer än bara ackord och text. Varje låt ÄR ett universum redan från början, och i mitt huvud finns bilder och scener kring varenda rad som skrivs. Jag tror att det gör att det konstnärliga uttrycket och det personliga innehållet får vandra hand i hand, och i det även förstärka varandra. I princip allt jag vill berätta i min musik kommer från en scen eller bild i mitt huvud, som i sin tur skapar en känsla jag måste tonsätta för att få det ur mig. Jag tror att det är därför jag tycker de visuella elementen kring låtuniversumen är så roliga också, kortfilmen, konstutställningen och så vidare. Det blir ytterligare ett sätt att bjuda in människor till min värld, att ge dem jag bryr mig om verktyg att förstå vad jag kommer ifrån och hur jag ser på mig själv och min tillvaro, och kanske, genom det, bredda deras perspektiv och ge dem verktyg för att förstå sig själva och sin egen omgivning lite bättre. 

Du beskriver släppet som en ny era efter en period av distans till musiken. Vad var det som gjorde att du tappade kontakten från början? 

- Musiken var väldigt central i den relation jag befann mig i tidigare. Så som jag upplevde det fanns där ett kontrollbehov och ett behov av att tysta ner mig när relationen tog slut, och det, tillsammans med självkänslan, och de skuldkänslorna och skammen som jag nämnt tidigare, gjorde att musiken blev något jag kände att jag måste akta mig för, för att liksom inte råka illa ut typ. Till slut blev det outhärdligt. Musik blev lika med press och ångest, och i samma veva som jag gav upp på mig själv gav jag också upp på musiken. 

- Vi gjorde en spelning i Stockholm, en av de sista under sommar/höstturnén 2022, där allt till slut briserade. Jag hade ångest i två veckor inför den. Ångest i replokalen. Ångest hemma. Ångest på jobbet. Ångest i bilen på väg upp. Ångest när vi åt innan. Ångest när vi soundcheckade. Jag minns att jag låste in mig på toaletten och liksom gömde mig, för publiken, arrangörerna, mitt band, för mina vänner. Efter lite övertalning från bandet gick vi till slut på scen, och sen är det bara svart. Efter den spelningen började jag fundera på om det var rimligt att hålla på när det gjorde så ont. Det blev som ett självskadebeteende till slut. Där och då bestämde jag mig för att det fick vara över. Efter ett tag vågade jag ge mig in i några mindre projekt, men försökte fokusera på sånt som bara gav energi, att säga nej till allt som kändes jobbigt. Vilket å andra sidan inte är särskilt bra ekonomiskt sett i den här branschen när man är up and coming! 

- Men det jag, i nuläget, har landat i för egen del är att musik ska få vara roligt. Jag vill att det ska skapa sammanhang och nyfikenhet i mitt liv. Och gör det inte det, då är det ointressant för mig. 

Albumet släpps i två delar över en längre period. Vad är tanken bakom det upplägget, och vad vinner du konstnärligt på att sprida ut berättelsen? 

- Ja! Jag har delat upp det i två tidsepoker. Den första halvan bygger på min gamla musik, låtar som spelats länge live men aldrig fått se dagens ljus inspelade. Vissa är till och med så gamla att de hör till det första jag skrev på svenska, åtminstone för mig själv. Den andra halvan bygger på senare verk, låtar jag identifierar mig mer med idag. Tanken är att bygga historien genom de två delarna och skapa en slags tidslinje, en spegling av min värld. Jag har så mycket nytt material som ligger och väntar på att spelas in och släppas också, så en del av det här stora albumprojektet handlar också om att få ut den gamla musiken, så att jag mentalt känner att jag kan gå vidare, både i mig själv och i mitt artisteri. 

Du uttrycker en vilja att bidra till samtal och fungera som en förebild. Vilket ansvar följer med att sätta sig i den positionen, och vilka risker ser du med det? 

- Ett extremt stort ansvar. Jag har vägt fördelar och nackdelar i oändlighet känns det som, men jag landar hela tiden i att om det kan hjälpa någon, en enda person, att se sig själv med andra ögon, så får det vara värt det. Jag vill nog heller inte vara ansiktet utåt för någon specifik kampanj eller rörelse, utan jag önskar bara att vi vågar och orkar prata mer med varandra. Att människor vågar ta hjälp. Vågar släppa in andra. Vågar vara sårbara med och inför varandra. Vi behöver hjälpas åt att skapa förutsättningar och miljöer där människor vågar vara sig själva och kanske framförallt, vågar vara snälla mot sig själva och varandra.

Lyssna på Idiot här nedan!

Paine Galletto - Inte alla män

Foto: Press

Paine Galletto släppte sin debutsingel Camels förra året. Hon följde upp debuten med singeln Lördagkväll i oktober och senaste singeln heter Inte alla män. Jag tyckte mycket om Camels vars text var fylld av små vardagsdetaljer och musiken rättade till axlarna på ett avslappnat sätt. Handklappet och sättet hon sjunger på gör mig också mer avslappnad. Det är varma toner och en varm låt. 

Lördagkväll hade ett mer luftigt sound skulle jag säga, men en lika skön vibe och en refräng som klistrade sig fast helt i skallen och i varje cell. Texten bar på samma känsla som hennes debutsingel, med glimtar ur ett liv som många kan känna igen sig i. Orden berättar om en relation där allt inte blev som hon ville, men det är lätt att ändå sakna personen vid en tidpunkt där alla är ute för att hitta någon att krama om. 

Låten Inte alla män skulle jag säga är en av årets absolut viktigaste låtar och den bottnar delvis i samma tema som Mohlavyrs låt Jag sa att jag ramlat i trappan. Det handlar om mäns våld mot kvinnor och det är enkelt att bemöta olika försök till förändring genom att säga att alla män inte våldtar, inte mördar, inte misshandlar, inte beter sig som as och så vidare, men samtidigt har varje kvinna jag pratat med berättat att de någon gång blivit utsatt. Samtidigt är det ju också svårt att förändra om man genast bara pratar om de som inte gör något, vilket kanske inte ens är sant. Eftersom det också sker en jävla massa saker så är det förstås inte konstigt att så många kvinnor är rädda för att något ska hända. 

Texten i Inte alla män är suverän och jämför hajars dödliga våld med mäns dito och att uttalad rädsla bemöts med ilska och att man blir intalad att man överdriver. Men samtidigt är det många som inte vågar gå ut på grund av just den rädslan. Det borde verkligen inte gå att sopa undan mattan - ändå görs det just det. Texten uppmanar att kvinnor inte ska behöva springa för livet - och att det är upp till oss att flykten inte ska behöva ske. 

Det är en fantastisk låt och jag hoppas alla som försöker sopa detta enormt stora samhällsproblem under mattan lyssnar med hela sin kropp på den här låten och börjar med att säga ifrån någon jävla gång.

Lyssna här nedan!

Mohlavyr - Jag sa att jag ramlat i trappan

Foto: Ulrika Mohlin

En av årets absolut viktigaste låtar släpptes för en dryg vecka sedan. Ulrika Mohlin och hennes Mohlavyr släppte då Jag sa att jag ramlat i trappan. Låten handlar om en normaliseringsprocess och bygger på verkliga citat från kvinnor som har utsatts för våld. Det finns förstås många steg i den processen och det kan börja med ord som blir som slag mot psyket och så eskalerar allt och kvinnan kanske börjar känna att hon måste ändra sig och anpassa sitt liv för att exempelvis partnern kan bli på ett visst sätt om hon säger x eller gör y. Det blir ett sätt att överleva genom att anpassa sig efter våld, efter hot, efter någon som bär på makt och kontroll. Ibland uttalad, ofta outtalad. 

Mohlavyr beskriver i låten hur det gick från att ”Följa John till göra som Simon säger.” Det är rader som säger mycket och som även kopplar till det jag tidigare nämnde om att tvingas anpassa sitt liv för gör hon inte som han säger så riskerar hon allvarliga konsekvenser. En annan rad som verkligen krossar mig är ”det gick så långt att jag tackade för skjutsen.” Han skjutsar henne till akuten för något han har gjort och det är också ett steg i den där processen, att han pendlar mellan att göra det självklara till att helt rasera hennes värld bit för bit. Jag antar att det är ett sätt att bibehålla makten, att växla upp och ned - samtidigt som han nedmonterar någon annan som människa. Jag blir verkligen illa berörd. 

Det är samtidigt så otroligt viktigt att Mohlavyr lyfter ämnet, lyfter utsatta kvinnors röster och verkligen visar upp verkligheten. Hon sjunger otroligt starkt genom hela låten och pianot och cellon både lyfter låten och tar lyssnaren i hand. 

Mohlavyr är en artist jag har skrivit om flertalet gånger och jag tycker att hennes penna är en av de starkaste och viktigaste i musik-Sverige. Hon har behandlat allt från ensamhet, kroppskomplex och här då mäns våld mot kvinnor och hon gör det så bra att jag bara kan säga hur tacksam jag är för att hon gör det här, för att hon brinner att lyfta dessa ämnena. Jag tycker åtminstone hela Sverige borde känna samma tacksamhet.

Lyssna här nedan!

"Hur samhället såg på tjejer krockade med den jag var"

Foto: Nardos Beyene 

Delia Okaro och hennes musikaliska projekt och universum OKARO släppte nyligen singeln LIKE THAT. Jag tycker att hon är en fascinerande artist vars låga verkligen märks i allt hon gör. Det är dansant, sensuellt och drömskt och hennes musik känns både genomtänkt och spontan på samma gång. Delias musik bär inga bojor, utan står snarare för frihet och är som ett uttryck för drömmar som inte begränsas av förlegade normer. Idag pratar jag med Delia om att stå upp för sig själv, om krocken mellan att vara någon annan än den man förväntades vara och om Adam Taal och hans betydelse för henne i musikprojektet Framåt. 

Hur mår du Delia? 

- Mitt liv känns galet, jag lever i min egna värld och ibland känns allt euforiskt för att sedan krascha. Just nu är jag nånstans mittemellan. Mycket av mig har gått till musiken och det känns väldigt bra och naturligt. 

Förra sommaren lyssnade jag på din låt SUMMER hela tiden. För mig beskriver låten verkligen hur kärlek kan kännas i början. Det ambivalenta och samtidigt själsstormande. Hur blir du själv när du blir förälskad?

- Jag älskar kärlek, jag har mycket plats i mitt hjärta, jag dagdrömmer och fantiserar mycket men blir också väldigt omhändertagande, nyfiken och busig. 

Tidigare har du berättat att du tycker det är svårt att balansera kärlek när man skapar musik och har den livsstilen du har. Vad känner du är allra svårast? 

- Det som är mest svårt är att jag är i en rush hela tiden, jag bara kör all in. Jag ser livet på mitt sätt där jag hör mina visioner ekandes, ibland blir jag ’caught up’ och måste typ stanna upp för ett fatta vad som hänt. Det är inte enkelt att leva med en sån person och ibland känner jag mig som en galen professor, haha. Dom som är mig nära behöver förstå mig, annars blir det lätt fel. 

Nya singeln heter LIKE THAT och är fantastisk. Det är en låt där verkligheten och begäret krockar. Ja, hur gör man egentligen när begäret lockar mer än förnuftet? Vad skulle du säga inspirerar dig mest i livet?

- Kvinnor. Jag tappar allt förnuft. 

Vad får dig att skratta? 

- Jag skrattar mycket och väldigt ofta, jag älskar humor och skämt, jag har väldigt nära till skratt. Jag älskar verkligen livet, jag går alltid runt och ler. 

Adam Taal startade för några år sedan musikutbildningen Framåt. Du har själv varit med där. Vad tog du med dig från den tiden? 

- Framåt förändrade mitt liv. Det jag tog med mig mest var processen, allt har en process och det är en vacker resa. Jag fick konkret och värdefull information om musikbranchen som jag tog till mig som en guide för min egen resa. Ibland kändes det som att Adam pratade till mig för jag behövde höra exakt det han sa. Innan det så var allt så långt bort från mig, bara en dröm och stark känsla som drog mig, ett frö som behövde växa, med Framåt fick jag perspektiv. Det var även där min resa som musikproducent började. Sen dess har jag producerat musik varje dag. 

Du gästade min serie ”Fem album” förra året. Du upplevs tycka om just när musik inte övertänks och när artister går sin egen väg. Kan du känna just den friheten när du själv skapar musik? 

- Ja, hela min skaparprocess är så fri och kommer rakt från hjärtat. Jag kan inte producera eller skapa musik med folk som tänker/skapar fyrkantigt då det är precis tvärtom hur jag själv fungerar i studion. Jag freestylar mina texter direkt i micken, och när jag skapar beats är det min inre känsla som pratar med mig som jag följer. 

När du skrev ditt musikminne till bloggen berättade du att musiken kom till dig redan som barn. Minns du annars hur du var som barn och vilka drömmar du hade då? 

- Jag minns väldigt mycket från när jag var barn, det är så jag har hållit mig autentisk mot mig själv, jag är väldigt nära mig själv idag hur jag var som barn. Jag har mycket barnasinne och är väldigt lekfull. Jag var alltid mig själv och jag stod alltid på mig och försvarade mig själv för att få vara den jag är. Jag brukade kallas pojkflickan, vilket var jobbigt då jag bara var jag, men fick alltid höra det från allt och alla. Men det påverkade aldrig mig att sluta vara jag. Jag såg världen för var den var väldigt tidigt. Jag kommer från kultur där det förväntades ett visst beteende av en som tjej. Men även hur samhället såg på tjejer under den tiden, allt krockade med den jag var. 

- Jag har ett minne just där mina föräldrar var på besök hos några vänner och alla barnen var ute på gården för att leka, som vanligt hamnar jag direkt i försvar om att tjejer visst kan spela, och då var det en kille som var äldre än mig och dubbelt så lång som var på mig, men i två timmar körde jag och han medans alla barnen stod på sidan och hejade på han, men det blev 0-0. Jag vägrade släppa in ett mål, haha! 

- Jag är assyr från Libanon men min moster var gift och bodde med en man i Syrien och vi hälsade på där och jag ville ju bara spela, men direkt så var det snack om att tjejer inte kan. Jag behövde hävda mig på visst sätt där jag behövde utmana dom för att få vara med. Till slut så spelade vi och jag gjorde så att vårat lag vann. Just det här minns jag inte men min kusin berättade det till mig i senare ålder, då hade dom tydligen burit upp mig allihopa efter matchen för att vi vann. Dom blev så glada och imponerade. 

- Dagen efter hade dom frågat min kusin om mig och frågat om jag vill komma ut och spela med dom, men då hade jag redan bevisat mig och gått vidare från det och inte gått och spelat med dom igen efter det, haha. 

- Jag drömde inte så mycket om framtiden när jag var liten, jag levde väldigt mycket i stunden och var väldigt sann mot mig själv, jag ville förändra. Jag brydde mig mycket om människor, och hade ett tänk som var annorlunda. Jag minns att jag och min syster skulle få en docka, då hade jag valt en docka i affären som inte hade mössa och napp, och min morsa ville ju att jag ska ta en fullständig med allt som ingår då det är det man betalar för, men då hade jag förklarat att det var synd om dockan som inte hade mössa och napp och därför skulle jag välja den, haha! 

Du har under en längre tid jobbat med producenten Giuliano Cotta - hur får ni ut det bästa av varandra? 

- Vi kompletterar varandra och vi pratar om hur sjukt ödet är, det var menat att vi skulle träffa varandra. Innan det har jag inte kunnat jobba med andra och föredragit att jobba själv för att jag haft så tydliga visioner som inte matchar med andra, men han förstår min vision och jag förstår hans, tillsammans gör vi musik till mitt och hans artisteri. Vi har tillsammans skapat soundet som vi vill sprida. Det är så kul att jobba med honom och jag har aldrig fått uppleva det innan, han förstår mig och han hör mig och mina galna idéer. 

- Tidigare har jag känt man försökt forma mig efter hur saker ska vara, men jag har alltid vetat att jag ser saker i skapandet och det jag ser och hör finns det ingen formel för, det är bara äkta, det ska inte tämjas och därför har min kreativitet blivit blockad när jag jobbar med andra, men med Giuliano är vår kreativitet en öppen port i universum. Tillsammans har vi utvecklats och växt så sjukt mycket och jag ser fram emot att ni ska få höra mer av soundet vi kommer med, vi har helt galna grejer på gång och vi skapar varje dag. Vi är superhungriga och vi har båda samma kärlek för musiken. Han är otroligt duktig producent och jag är glad att jag gör den här resan med just honom. 

Foto: Nardos Beyene 

Jag brukar be artister jämföra sina nya verk som om de hade varit en fysisk plats. Med dig känner jag att du har en egen musikalisk värld. Vad skulle du säga att din musik är för en slags plats och hur mår människorna där? 

- Tack vad fint sagt! Det är absolut en helt egen värld som är mystisk och spännande, alla känslor är levande och äkta. Allt det goda i livet existerar där euforiskt. Människorna mår bra där, livet är självklart och genomskinligt, för dom lever för varandra i gemenskap och förståelse. Mycket nyfikenhet. Det finns inga begränsningar där, livet bara är så vackert som det är, i alla dess former. Utforskande. 

Du spelar själv på festivalen PLX Tjärö i sommar. Kommer du själv hänga på någon annan festival i sommar? 

- Jag höll musikproduktions workshop i Danmark, och då var jag på Roskilde festivalen. Det var väldigt inspirerande då min egen resa som liveartist precis har börjat. Jag har inte sett så många konserter då jag blir för otålig, men den här gången stod jag bara där och stirrade i fascination, ljuset, ljudet, hur man hade redigerat filmningen på skärmarna, gemenskapen, det var så fint och jag blev inspirerad, det var precis rätt tid för mig att vara där, just där och då. 

Vad händer mer för dig i sommar? 

- Jag har en intervju med QX. Jag kommer snart släppa musikvideo till min nya singel LIKE THAT. Jag har flera låtar som kommer släppas. Jag är mycket för community, så jag kommer hålla i events med andra kreatörer där vi bringar folk tillsammans för skapa gemenskap och nya drömmar. Jag är också väldigt taggad på att fortsätta leva och bara gå ut och träffa människor, det är en stor del av mitt artisteri och mitt skapande, jag älskar människor. Jag kommer självklart skapa mer musik och även mer art kopplat till min musik. Jag har träffat otroliga konstnärer och kreatörer och ser fram emot våra samarbeten. 

Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk bok, vem hade du varit då och varför? 

- Kanske Pippi? Eller en Powerpuffpingla, haha! Jag har aldrig reflekterat över det, men nu när jag gör det, så behöver det vara en karaktär som är stark, snäll och egen.

Lyssna på LIKE THAT här nedan!

"Omanliga män är de bästa manliga förebilderna"

Foto: Erik Lindestad 

Jag fann Parker Lewis mitt första år i Göteborg. Jag var 22 år 2006 och jag lyssnade på låten Carousel hela tiden. Sen dess har mycket hänt Parker Lewis och Emil Johansson som han egentligen heter. Han tog en paus 2016 och nu är han, oväntat nog, tillbaka. Glädjande är det dock. Emil är en person som får det att hända något i både hjärnan och hjärtat när man lyssnar på musiken. Han har mycket att säga, och melodier som både kramar om och dansar med en. Comeback-singeln Otjänlig strand är fantastisk. Idag pratar vi om de kommande två (!) albumen, om att vara en manlig förebild och om tatuerade låt-texter. 

Hur mår du Emil? 

- Bra tack! Tackar som frågar. 

En bekant hade raderna ”And the forecast is sunshine that'll last for our whole lives” tatuerade på armen. Hur känns det? 

- Helt sjukt! Finaste jag hört. Hälsa din bekant. Skicka bild! Wow. 

Just Carousel var det första jag hörde av dig. Vad hade du för drömmar med musiken på den tiden? 

- Ooof. Vet inte. Har inte haft så stora drömmar och har nog förverkligat de jag hade. När jag var liten drömde jag om att spela i P3 Live och jag och mina kompisar spelade in rep på kassettband och låtsades att vi spelade i P3 Live. Jag låtsades vara programledare och sådär. Sen gjorde jag det på riktigt femton år senare. Det var ett mycket kort rus. 

Vad har du för drömmar idag? 

- Alltså på riktigt drömmer jag om att få vara frisk och bli gammal. Och att vara en bra pappa. 

Du har varit borta med just Parker Lewis ett bra tag. Var det ett beslut du tog eller ”var det så det blev” bara? 

- Jag kände väl ett behov av att få vara ifred tror jag. Vet inte riktigt vad som störde mig men jag hittade ett mer lustfyllt och lustDRIVET sätt att förhålla mig till att göra musik med sista albumet och kom fram till att det var stringent att bara sluta släppa musiken liksom eftersom den delen inte kändes så lustfylld. Så fåfängt och egofixerat att ge ut sin musik och spela live. Det tycker jag fortfarande. Fan det är så länge sen så jag minns inte hur tankarna gick men det var ett bra beslut! Har inte haft en tråkig sekund i studion sen dess. Frågan är varför jag har slutat vara borta. Fåfänga! 

I år släpper du två album! Hur skiljer sig dessa åt? 

- Jättemycket! Dum för min ålder är en djupdykning. Ett introspekt. Skriven under en kort och intensiv period. Befruktad i mörker men förlöst genom ljus. En lång, lugn och fjäderlätt process. Jag spelar nästan ingenting på skivan själv. Matilda har skött det mesta av produktionen och tagit alla svåra beslut åt mig. Jag har flutit med. Losermusik är en blandning av helt nytt och väldigt gammalt. Inspelad live på fyra timmar tillsammans med musiker som inte hört låtarna innan. Det skivorna har gemensamt är att jag tvingat mig själv att ge upp kontrollen. Jag behöver inte ha någon kontroll. Jag kan göra min del och låta resten forma sig självt. 

Jag älskar dina poetiska texter. Läser du själv mycket? 

- Tack snälla. Jag läser inte tillräckligt. Men påverkas starkt när jag gör det. Brukar snöa in på någon vart femte år och läsa som fan. 

”Håller du med mig? Ser du faror överallt? Sätter upp skydd innan det blivit kallt” sjunger du på nya singeln. Oroar du dig mycket som person? 

- Faktiskt inte. Oroar mig väldigt lite. 

Du har länge jobbat med Matilda Berggren och hon kommer producera Dum för min ålder. Vad har hon betytt för din musik och för dig som person?

- Ooof igen. Vi har levt ihop i 18 år. Har en hund tillsammans. Och ett barn. Och en studio och ett band. Omätbart. 100% livräddare. 

Du har tidigare pratat gott om medborgarlön/Basinkomst. Något jag själv varit inne på. Vad skulle du själv göra/förändra om det infördes idag? 

- Det är enda vägen framåt i den stundande postkapitalistiska eran! Jag kommer sluta vara anställd och fokusera på roligare och nyttigare grejer. Alltså inte bara saker som är roliga och nyttiga för mig. 

När började du bli socialt engagerad? 

- Typ i tonåren, I guess. Smög runt i utkanten av de autonoma i Örebro men aldrig hört till en grupp som jag inte fått vara ordförande i. Mycket snack och lite verkstad. 

Du listades ju som en manlig förebild av en krönikör i gamla tidningen Metro en gång i tiden. Vad är en manlig förebild för dig? 

- Jag, uppenbarligen! Nä, men omanliga män är de bästa manliga förebilderna. 

Du kommer från Örebro-trakten. Hur känner du för Örebro idag? 

- Vet inte om jag vågar lägga ut texten om det eftersom jag ska göra värsta satsiga helgen med tre spelningar där snart. Men jag upplevde Örebro som litet och kulturellt fattigt. Onödigt bonnigt. Odlade min outsiderpersona. Blev kallad bög jämt. Nu känner jag att Örebro kanske är den finaste staden i sin storlek och det verkar finnas eldsjälar och community-känsla som inte fanns förr. Har varit där väldigt lite senaste tio åren och ser fram emot att spendera några dagar där i maj. 

Nämn en 1) Skiva 2) Film 3) Person 4) Plats som förändrat något hos dig! 

- 1) TTAs första 2) Skönheten och odjuret 3) Josh Lobb 4) Malmö 

Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk bok, vem hade du varit då och varför? 

- Barabbas i Pär Lagerkvists Barabbas. Relaterbar kille det där.

Lyssna på Parker Lewis Otjänlig strand här nedan!

Jeff Elliot - Existens

Jag älskade duon Jeff Eliots album Ten som släpptes för snart två år sedan. Jag skrev då att melodierna på albumet sa minst lika mycket som de vackra texterna som ofta berörde ämnet sorg. Albumet kändes som ett möte med en vän, ett samtal där alla känslor fick plats. Under Littfest 2022 så deltog duon i en litterär soaré tillsammans med författarna Susanna Alakoski, Elnaz Baghlanian, Tove Folkesson, Elin Anna Labba, Ida Linde och Yolanda Aurora Bohm Ramirez där författarnas texter blandades ut med Jeff Eliots egenkomponerade musik. Idag, i samband med Littfest 2023, släpps det ovanliga samarbetet på EP:n Existens. 

Alla texter från de sex författarna behandlar ämnet existens på olika sätt och redan i inledande Prologer med Elnaz Baghlanian blir jag djupt berörd. Elnaz text är fantastisk och musiken drömsk och ljust vemodig. ”Lägger ena handen över magen, det finns ännu inget språk där” läser Elnaz och det är mycket fint. Texten handlar även om flykten från Iran, rotlöshet, det komplexa i vad en flykt innebär och vad det gör med ens identitet. Överlag handlar många av texterna om just barn, ett barn på väg i Elnaz text, fina uppmaningar till barnen i Ida Lindes text och en beskrivning av att föda ett barn i Tove Folkessons avslutande text. Elin Anna Labbas text bär namnet på det första hon lärde sig att säga på samiska; Ila Maŋŋit. ”Jag har lärt mig nya ord också, men inget som säger det jag behöver” läser Elin och det är ytterligare en väldigt stark text om identitet, att få känna sig hemma och få det utrymme man behöver. De två övriga texterna, ang. det att älska sig själv av Yolanda och Nyårsnatt av Susanna berör också identitet och normer och en önskan om ett annat samhälle. Ett mer öppet sådant. 

Jeff Elliots musik hänger följsamt med i författarnas ord och bidrar med en otroligt vacker stämning. Jag tycker mycket om det här konceptet, och att se hur författarnas ord stärks av musiken, hur deras röster styr melodin, hur allt blir till ett mycket starkt möte mellan två vänner igen; poesi och musik. Hur sex kvinnor ger oss varsitt perspektiv av hur det är att existera för just dem.

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Har du kommit hem? (Feat. Lovisa Niklasson)

Ida Gratte släpper nytt album i höst och idag, på Internationella Kvinnodagen, släpps Har du kommit hem? som är hämtad från albumet. På singeln hörs även Lovisa Niklasson som även hon imponerat djupt på mig. Hennes EP Skyttegravar är fantastisk. Jag hyllade Idas tidigare singel Kanske och jag tycker om hennes nya, mer organiska sound.

 

För det första så är den nya låten en fantastisk duett, Ida och Lovisas röster passar underbart bra ihop och låten andas verkligen vänskap och omtanke men samtidigt så sjunger de ”vi lever i en galen värld” och förutom vänskapen är det det som låten berör, att vi lever i en fuckad värld där många kvinnor behöver hålla hårt i nycklarna på vägen hem, med en ständig rädsla i huvudet att bli överfallna, och det finns liksom ingen rakt igenom trygg plats, varken i hemmet eller på vägen dit och det är jävligt sorgligt. Ett sms skickas, Har du kommit hem? för ”jag vill bara veta att du lever" och man känner verkligen den där fruktansvärda känslan av ovisshet innan personen svarar. 

Låten sätter verkligen ord på det obehagliga och det är samtidigt en fantastisk låt, där det blir som allra starkast i slutet när Ida och Lovisa sjunger samtidigt med en väldig styrka. Det är lätt att bli ledsen när man vet att låten kommer ur en verklighet som många lever i varje dag, det är så många vars liv begränsas. Som de själva sjunger i låten ”Tänk så många kvinnor som aldrig fick komma hem.” 

Ett av våra absolut största samhällsproblem som Ida och Lovisa belyser på en mycket starkt sätt.

Lyssna här nedan!

Anna Grelle - Emotional Storms

”Without my dear demons my mind creates new ones, keeping them there as pets, they thrive in my darkness, as they whisper their bittersweet threats”, sjunger Anna Grelle i Dirt in the gold, en av de starkaste låtarna på Annas debutalbum Emotional Storms. Det är en del självtvivel på albumet och andra känslor som går igenom, som blir till historier istället för att bara fastna som tilltrasslade nystan i huvudet. Jag tycker Dirt in the gold definierar albumet på ett bra sätt. Den och Bully in your head är de låtarna som gör att det här albumet går från att vara väldigt bra till att bli ett av årets bästa släpp hittills. 

Här finns en mystik som lockar och en röst som får en att bli kvar. Annas folkpop är mestadels piano-driven men får även sällskap av stråkar och trummor. Ibland påminner det om Aurora och Bully in your head är som ett syskon till refrängerna i Kents Vals för satan (din vän pessimisten) och The Nationals Conversation 16. Det är samma styrka som kommer fram och rör om. Men det Anna gör är samtidigt något eget och det lyfts fram enormt av hennes röst som verkligen kan bära på många känslor samtidigt utan att brista. 

Anna har valt att samarbeta med mestadels kvinnliga musiker på albumet. Hon skriver på sin hemsida att många positioner i musikbranschen fortfarande är mansdominerade och detta är något Anna själv vill ändra på. Hon brinner även för att lyfta mental hälsa, även inom musiken, för allt är inte problemfritt och lustfyllt hela tiden. 

Jag tycker att det är viktiga saker Anna tar upp och hon har verkligen gjort ett av årets hittills starkaste album. Jag delar själv många av de känslor som Anna tonsätter och jag berörs av hur hon sätter ord på dem.

Lyssna här nedan!

"Min åsikt är att kulturen aldrig värderas särskilt högt i Sverige"

Ami Hallberg Pauli är både skådespelare och stand-up-komiker. Hon har synts i den egna showen Ladies Flight - där bara kvinnor medverkade - som hon turnerade landet runt med. Hon har även synts i Stockholm Live, Raw och Comedy Central. I sin humor strider hon bland annat för ett mer jämställt samhälle men är även nära andra ämnen och man är nära till skratt mest hela tiden när Ami står på scen. Ami håller även i kurser i stand-up på Norra Brunn i Stockholm. Idag berättar Ami om sin egen stand-up, vad hon aldrig skulle skämta om, om att kultur inte värderas högt i Sverige och om när ens humoristiska ådra inte var helt till hennes fördel... 

Berätta lite kort om dig själv! 

- Jag heter Ami (egentligen Anne-Marie, inget konstigt på 70-talet men nu tror många att jag heter Amir och är en kille) Hallberg Pauli, är 55 år och är från grunden utbildad skådespelerska som via improvisationsteatern kom i kontakt med stand up. Jag är gift och har två barn och bor på Mariatorget i Stockholm. 

Hur skulle du beskriva din egen stand-up? 

- Min stand-up var från början väldigt medveten och politiskt, jag studerade dagstidningarna noggrant varje dag. Ofta feministisk. Men sedan barnen kom har jag inte haft tid att vara så dagsaktuell utan skojar mer allmänt om att bli äldre, ha tonårsbarn etc. Men att strida för ett mer jämställt samhälle genom humor kommer jag aldrig att sluta med! 

Är det några särskilda komiker som har inspirerat dig? 

- Ja, från början Babben, Özz och Glans. Numer även Ellen DeGeneres, Louis CK (trots att det visade sig att han också var ett as under metoo) och Amy Schumer. 

Hur kom det sig att du började med stand-up? 

- Jag var anställd som skådespelerska på Stockholms Improvisationsteater och i en föreställning där gjorde vi som ett slags talkshow där vi turades om att vara ”programledare”. Regissören var inspirerad av David Letterman etc. och ville att vi skulle skriva en dagsaktuell ”prata” när vi var programledare. Jag tyckte detta var jättekul, det funkade toppen och så började jag snegla på utbildningen i stand-up på Dramatiska Institutet. Jag sökte och kom in där januari 2004. Vi fick debutera på Norra Brunn 3 minuter efter kursen och det gick så bra att jag fick komma tillbaka. 

Hur brukar du må just precis innan du går upp på scenen? 

- Numer mår jag rätt bra. I början var det hemskt - mycket mer nervös för stand-up än att spela teater. 

Hur ofta skriver och testar du nytt material? 

- Jag var mycket flitigare förr att skriva nytt, nu är det mer när något kommer till mig - en nyhet eller en diskussion med vänner. Eller om jag tröttnar på mitt material och känner att ”nu borde det skrivas nytt”.

Finns det något du känner att du inte skulle kunna skämta om? 

- Jag har svårt för ”frugan-skämt” som jag kallar det. Att skoja om sin partner om att man inte får ligga etc. Jag tycker det är så gjort redan plus att jag har en jättefin man plus att det är något som cementerar könsroller. 

Vad skrattar du själv åt? 

- Jag skrattar åt rolig stand-up men även sketcher och situationskomedi i TV-serier etc. Jag kan ibland tycka att det är vansinnigt kul med folk som ramlar roligt etc. 

Du har en lång erfarenhet av improvisationsteater. Hur ofta händer det att du improviserar i din stand-up? 

- Jag improviserar alltid om det uppkommer något i lokalen jag uppträder i, samt om jag pratat med ett gäng förut och det kommer en rutin där det passar att återknyta till dem igen - som de flesta komiker. Mer impro om jag konfar. Det tog dock en tid innan jag vågade improvisera på stand-up-scenen, trots min improvana - det kändes för nervöst. 

Är det någon gång din humoristiska ådra inte helt jobbat till din fördel? 

- Ja, jag har ibland varit plump i sociala sammanhang då jag menat att skämta fast det inte har förståtts så av mottagaren. Det värsta var en tid då jag spelade en väldigt frispråkig farmor under en turné i samarbete med RFSU och Olle Waller från Fråga Olle. Jag var så snuskig och glömde av att alla andra inte var med i den ”loopen” - jag sa bland annat till min man: "Åh! Där är ju han Johan, honom har jag knullat med!”, vilket inte var så uppskattat. 

Du släppte en bok om stand-up i mars. Hur kom det sig att du valde att skriva den? 

- Min bok kom till för att min ”chef” eller konstnärliga ledare på Improvisationsstudion föreslog att jag skulle skriva den då jag höll så mycket kurser i stand-up i samarbete med dem (numer har jag flyttat mina kurser till Norra Brunn). Det var en bra ide, kul då det inte fanns någon svensk handbok i stand-up. Nu finns det två! 

Det pratades mycket om kulturens värde under corona, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Det finns så mycket arbete bakom som nästan tas för givet, många tänker att kultur borde vara gratis och man går om man hamnar på en lista och slipper inträde. Vad har du för tankar kring detta? Är det något du själv märkt av? 

- Nej, min åsikt är att kulturen ALDRIG värderas särskilt högt i Sverige. Det finns, som du sa, en uppfattning om att det bara är något kul som vi ska göra gratis. I England till exempel värdesätter de kulturen mycket högre. Det kanske är något de ska tacka Shakespeare för! 

Berätta om ditt första stand-up-framträdande! Minns du hur det gick? 

- Jag minns mitt första uppträdande väldigt väl, det var ju efter DI-kursen, en torsdag. Vi var 3 st på varsin dag, omringade av Thomas Oredsson och Adde Malmberg. Jag tänkte att det var smart att köra sista dagen så jag fick mer tid på mig att förbereda mig. Men på torsdagen så var jag helt klar och de sa att de som redan uppträtt eller är klara kan kolla lite gamla klipp från Släng dig i Brunnen och DÅ blev jag nervös - ”ska jag stå på samma scen som Jonas Gardell?! 

- Jag var på toa så många gånger att när jag väl var på Norra Brunn orkade jag inte vara så nervös längre. Jag tyckte mer synd om min pappa och min bästa kompis som satt längst fram och nog var mer nervösa än jag var. Men jag minns att det faktiskt var jättekul, jag la in ett litet (förberett) prat med publiken som jag planerat någon timme innan och det funkade. Eufori! 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem hade du varit då och varför? 

- Ja, någon kvinnlig, fattig hjälte som kämpar för de svaga! hm, jag kommer inte på någon direkt. Inte så pampigt som Jeanne d'Arc men du förstår, har du någon idé? Kulla Gulla :) :) Fast jag är inte så gullig som hon.

Se delar av hennes stand-up här nedan!

Orsakan - KEPS

Pia Olofssons Orsakan, som jag pratade med förra sommaren, är tillbaka med singeln KEPS. Då, när vi pratade, så hade Pia precis släppt debut-EP:n Till er. Låtarna Till mig och Till dig behandlade sexuella övergrepp och KEPS fortsätter på det temat, då låten handlar om samtycke. Musiken är dansant medan andra känslor speglas i texten. Kontrasten. Känslor som byts ut under kvällen. En förhoppning som grusas - en lycka som sänks av att någon annan inte läser av de signaler man sänder ut. 

Tyvärr är det i många situationer i samhället där människor körs över och där deras signaler negligeras eller där nej inte accepteras. Nej ses till exempel som förhandlingsbart i många lägen eller att den som fått ett nej börjar tjata och annat obehagligt. 

Orsakan är fantastisk på att sätta ord på det hemska och jag får samma känsla här som jag fick av hennes debut-EP. Det är viktiga ämnen, dels personliga och dels reflekterande ord över saker i samhället som är riktigt fucked-up. Jag hoppas på en spelning i Göteborg snart. Då vill jag vara där och uttrycka min tacksamhet. Bara så.

Lyssna på KEPS här nedan!

I Wish I Was A Fish - Floderna

Det var ett tag sen vi hörde från Frida Teresia Svenssons projekt I Wish I Was A Fish. 2020 släppte Frida EP:n Till Havs där det svenska språket började leta sig in i musiken. Vattendroppar från EP:n är fortfarande en låt som går varm här hemma. 

Idag släpper I Wish I Was A Fish en video med låten Floderna från en live-session. Låter är fortfarande inte inspelad, så denna liveversion är det första vi får höra av låten. Frida sjunger återigen på svenska och liknar sig med vågorna och vindarna när hon sjunger ”med urkraft och skörhet på samma gång - såna är vi.” 

Låten bär på mycket hopp, som en resa bort från det tunga. En enkel därifrån. Ingen återresa. Du vaknar till liv igen. Han kan inte skada dig mer, inte förstöra. Det finns mycket engagemang för rättvisa i I Wish I Was A Fish och det känns självklart att videon släpps just idag på Internationella kvinnodagen. Förutom engagemanget så märks förstås kärleken till vattnet i det mesta som Frida ger ut men framförallt så märks gemenskapen. Det här är gemenskap som klär sig i toner. Vi är vattendroppar, floder, hav, vindar, vågor. Musik är till för att enas och I Wish I Was A Fish symboliserar det på ett fint sätt, gång på gång.

Se videon här nedan!

Ida Gratte - Visor inga ord

Ett av förra årets bästa album, Visor inga ord av Ida Gratte, skrev jag kort om när Ida gästade bloggen för att berätta om ett musikminne. Nu har albumet släppts med en bonuslåt som heter Lyckligt slut. Ida skriver inte bara vackert och nära hjärtat om kärlek och relationer utan hon har också länge stått upp för feminism och mänskliga rättigheter och under namnet Miss Sister blev hon uppmärksammad för låten Fucked up world som behandlade sexuella trakasserier och att många tjejer tvingas utstå att killar tafsar på dem bland annat när de är ute på krogen. Ida har också startat musiknätverket Sisterhood Studio - där tanken är att man ska kunna ordna bland annat spelningar ihop och göra det lättare att hitta kvinnliga musiker att samarbeta med. Det är viktigt i en bransch som på många sätt är mansdominerad. 

Albumet Visor inga ord är ett av de finaste albumen på svenska på länge och den nya låten Lyckligt slut kompletterar albumet på ett fint sätt och blir ett slags svar på låten Kommer vi få ett lyckligt slut? Det är musik som är mångbottnad på alla plan - om inte fler. Texter som både söker, utforskar och hittar fram. Även om mycket gör ont så finns det samtidigt ett hopp som växer fram där bland det jobbiga. Det som just Lyckligt slut också lyfter fram är Idas röst som blir än mer tydlig när musiken är akustisk. Ibland behövs bara en röst och när den blir som ett extra instrument så blir det fantastiskt. Det är bara att blunda och känna. 

Ida spelade live igår i Stockholm och jag önskar att jag hade stått där någonstans i publiken och fått sjunga med i den fantastiska titellåten Visor inga ord. Det finns så mycket att älska med det här albumet. Ett genuint mästerverk.

Lyssna på albumet här nedan!

"I kvinnodominerade yrken är arbetsförhållandena sämre än i mansdominerade yrken"

Maria Bratt kämpar för att riva murar - att göra om murarna till broar där alla människor kan vandra tryggt. Vara sig själva fria från förtryck och förminskande. Hon är politiskt aktiv och jobbar även på en kvinnojour. Idag, i en längre intervju, berättar Maria mer om hur hon tycker att vi bör lösa olika samhällsproblem, kopplade till ojämlikhet och förtryckande strukturer. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Jag är en feminist och jag brinner för politiska frågor. Jag har en bakgrund inom kultursektorn. Jag har varit politiskt aktiv i tre år i Feministiskt Initiativ. Jag är intresserad av kvinnorättsfrågor samt klimatfrågor. 

Hur väcktes ditt intresse för politik? 

- Jag började umgås i en feministisk umgängeskrets på universitetet 2013 där jag läste ett medieprogram. Jag inriktade mig på feministisk mediekritik.

Jag tänker på män som kallar sig feminister men begår fruktansvärda saker ändå. Jag tänker att det senaste året har flertalet kända män, som kallat sig feminister, begått övergrepp och jag funderar på vad det spelar för roll vad man kallar sig när man sedan ändå inte lever därefter. Samtidigt som det förstås är viktigt att vara feminist. Hur ser du kring dubbelheten i detta? Att även om fler män idag kallar sig feminister så är många av även dem sådana som går över gränsen? 

- Det finns män som är både feminister och icke-feminister och tänker på deras inställning till kön och makt. När männen sitter på makten och vill ha den kvar går det då att kämpa mot förtrycket mot kvinnor ifrån deras sida? Män sitter på en bekväm position. Kan vi både män och kvinnor dela den? Ja, anser jag. Vi bör alla, både kvinnor och män kämpa för kvinnors rättigheter. 

Ofta är det så att många som engagerar sig för exempelvis miljö & jämställdhet får hårdast kritik, man förväntas plötsligt leva helt perfekt och missar man något så ska man kritiseras för det. Som att man förväntas vara perfekt. Vad tror du att det beror på att personer som gör åtminstone något ifrågasätts mer än de som inte gör något alls? Är det något du själv råkat ut för? 

- Det är väl ganska naturligt att om man har en viss typ av åsikter så förväntas man leva upp till dem. Å andra sidan om man inte ens har de åsikterna så kan man bli kritiserad för att inte ens har de åsikterna. Man kan säga att man ifrågasätts men på olika sätt. 

På vilka plan tror du människor generellt sätt har svårast att leva jämställt? 

- Jag skulle säga på alla plan. Jag tänker särskilt på yrkeslivet och med arbetsdelningen i hemmet. I yrkeslivet så intar män ofta maktpositioner och har höga löner. Och i kvinnodominerade yrken är arbetsförhållandena sämre än i mansdominerade yrken. Även i hemmiljöer kan ojämställdhet uppstå, som till exempel att kvinnor får sköta hushållsarbetet i högre grad än män.

Vilka, tror du, är de största hindren som våldsutsatta kvinnor stöter på när de ska söka hjälp? 

- Rättsstaten fungerar inte för kvinnorelaterade brott. Vissa blir inte trodda av myndigheterna och det är vanligt att kvinnor har skam och skuldkänslor när de söker hjälp. I allmänhet så tror jag att rättsväsendet har för lite resurser att beivra brott och detta drabbar även specifikt brott mot kvinnor. 

Vad tror du behövs för att vi ska nå en reell förändring i dessa frågor? 

- Utöka antalet kvinnojourer i landet och tillföra mer offentliga medel när det gäller mäns våld mot kvinnor. Man kanske ska ha speciella poliser som sysslar med våld mot kvinnor specifikt. Lika lön för samma arbete är viktigt. Generellt så behövs det en attitydförändring om jämställdhet mellan kvinnor och män. 

Om du skulle nämna fem förändringar du vill se i samhället, vilka skulle det vara? 

- Ge mer resurser till utsatta barn och kvinnor. Det är viktigt att stärka rättsskyddet för dessa grupper. Klimatfrågan är viktig och detta behöver tas på allvar mer än vad det gör idag. Utöka och förbättra vården så att både vårdtagare och vårdgivare får bättre vård respektive arbetsförhållanden. Vi behöver bygga fler billiga hyresrätter istället för dyra bostadsrätter. Underlätta för lågutbildade att få jobb. 

Vad tänker du att det betyder för samhället att Sverige fått sin första kvinnliga statsminister? 

- Det är symboliskt för mig att Sverige, 100 år efter kvinnors rösträtt blev införd, får sin första kvinnliga statsminister. Det är i grunden positivt att Sverige fått sin första kvinmliga stadsminister. Dock är Magdalena Andersson Socialdemokrat och jag anser att Socialdemokraterna har en jämställdhetspolitik som inte räcker till. 

Samtidigt, när Magdalena Andersson skulle bli vald, var det många som sa att vänstern inte kunde rösta nej till en kvinna etc. och då var det som att sakpolitiken inte spelade så stor roll. Det är klart att representation är viktigt, men får sakpolitiken bli sekundär? Hur tänker du kring det? 

- Det är angeläget att Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister och detta står över sakpolitiken som förs av denna statsminister så länge den förs inom vissa gränser. 

Du bor själv i Stockholm och där har det pratats mycket om krisen i förlossningsvården och barnmorskor har vittnat om en fruktansvärd arbetsmiljö. Vad tror du är den främsta orsaken till att det blivit så? 

- Det är en kombination av otillräckligt med utbildade barnmorskor och sparande inom vårdföretagen. Det är otillräckliga löner för barnmorskor och dessa är inte tillräckliga för att locka tillräckligt med sjuksköterskor till barnmorskeyrket. Jag anser att vi behöver höja skatten för att utöka resurserna inom förlossningsvården. 

Till sist, har du själv några feministiska förebilder? 

- Den fiktiva karaktären Lisbeth Salander i Millenium-trilogin är en feministisk förebild för mig. Hon utför en utstuderad hämnd mot sin våldtäktsman. Hon står upp för sig själv och tar ingen skit.

"Jag vill få folk att haja till och snubbla i ekorrhjulet"

Pia Olofsson släppte, under namnet Orsakan, debut-EP:n Till er igår. Det är en EP som berör på djupet. Som inte backar för tunga ämnen. Här berättar Pia om hennes uppväxt, om tiden i Berlin, om feminism och om skam. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Varm, tokig, glad, mest rofylld i naturen, älskar vatten, livsnjutare, äventyrlig, öppen, nyfiken, modig. GU' va härlig jag låter, tycker ni inte..? 

Du är född i Skåne. Vad är ditt finaste minne från din uppväxt? 

- Det första jag tänker på är när vi flyttade våra kor mellan två olika beten, och var tvungna att korsa landsvägen. Då fick jag stå i reflexväst på vägen och stanna bilarna som kom förbi, det var svinpinsamt, haha. Det var kanske inte så kul just då, men nu känns det fint. 

- Vi var alltid ute mycket. Jag och min syster brukade rymma till Öresundsbron (som är två plankor över en liten bäck i vår skog). Men ordentliga som vi alltid varit så lämnade vi en lapp på köksbordet: "Vi har rymt till Öresundsbron. Har mat med oss. Kommer hem klockan fem." 

Nu bor du i Borlänge. Hur kommer det sig att du flyttade till Dalarna? 

- Jag hade bott hemma ett år efter att en Latinamerika-resa blivit inställd. Jag sökte musikpedagog-utbildning både i Borlänge och i Sundsvall, men min magkänsla skrek BORLÄNGE, så jag lydde! För ett år sedan flyttade jag från Borlänge city till ett litet falu-rött hus med trädgård, i Bäsna utanför Borlänge, och stormtrivs! 

Du har även tillbringat ett år i Berlin. Vad minns du bäst från tiden där? 

- Sol. Billig öl. Trånga nattklubbar. Men också hur det fanns så mycket konstiga saker överallt så att allt till slut blev helt normalt. Allt från att möta en människa på stan i läderkläder, nitar och koppel till halva skyltdockor och fårhuvuden som konstinstallation på nattklubbar. Jag älskar numera saker som sticker ut! Vill vara mer sån själv. Jag vill få folk att haja till och snubbla i ekorrhjulet. 

Hur påverkade tiden där dig? 

- Jag blev mer öppen. Just för att alla bara körde sitt eget race där. Inget var konstigt, bara kreativt. Jag växte enormt mycket som person under året där. Jag var bara 18 när vi flyttade dit, och det var första gången jag flyttade hemifrån. Men jag tänker också på tiden som när jag kom nära min syster på riktigt, och det är ju superfint! 

Var kommer ditt artistnamn ifrån? 

- En orsaka är någon som gör det hon verkligen längtar efter och drömmer om, men egentligen inte vågar! Hon är modig och trygg. 

- Det speglar min musikaliska resa väldigt bra. Att skriva låtar, stå på scen och förmedla känslor är saker jag alltid drömt om men inte vågat göra. Men nu, ja nu gör jag det ändå! 

När kände du att du verkligen ville satsa på musiken? 

- Den drömmen kan jag verkligen känna att jag har haft i mig hela livet. Jag har bara haft väldigt svårt att se den och ta den på allvar, för den har känts så orimlig. 

Vad skulle du säga att den röda tråden på din EP är? 

- EP:n är som ett fotoalbum från mitt liv, där man får ta del av ögonblicksbilder från olika tillfällen i livet. Det börjar med uppväxten och att längta bort. Sen kommer en kärlekshistoria och därefter ett stort äventyr. Sedan kommer brytpunkten och de två sista spåren får representera det jobbiga och svåra i livet. Men också hur närvarande detta ämne varit under hela livet egentligen. Det tog dock ett tag innan jag förstod att det var samhällsstrukturer det var fråga om, inte att det var mig det var fel på. 

Minns du det första albumet du föll för och gillar du det fortfarande? 

- Oops!… I Did It Again med Britney Spears från 2000! Var tvungen att lyssna på det igen nu, och JA jag älskar det! Så mycket minnen och känslor som kommer tillbaka. Gillar verkligen det elektroniska soundet och alla syntharna, haha. 

- Jag fick det albumet i födelsedagspresent av en kompis, och trodde av någon anledning att det var en sminkpalett med ögonskuggor (?). Jag skämdes så mycket för att jag (trodde att jag) fått smink att jag gömde det på mitt rum för mamma. Kan inte riktigt förstå varför idag, kanske för att mamma aldrig sminkat sig. 

Nämn en låt du önskar att du själv hade skrivit!   

- I can't make you love me - Bonnie Raitt. Den är helt magisk att sjunga! 

Både Till mig och Till dig handlar om sexuella övergrepp och det är både personligt och utlämnande. Vill du berätta mer om dessa två och din önskan kring hur tankarna ska gå hos personer som lyssnar på dem? 

- Jag skrev faktiskt båda dessa spåren mitt i natten när jag inte kunde sova (men vid två olika tillfällen). Jag har alltid tyckt att det är något annat att vara människa på natten. Det är som att ett filter försvinner runt oss och vi blir lite modigare och ärligare. Det tror jag bidragit till att spåren är så nakna och sårbara. 

- Det bästa som kan hända är att någon som bär på något tungt hör dessa spåren och får kraft och mod att berätta om det för någon. Skammen är så fruktansvärt giftig. Men när vi vågar berätta om vad vi varit med om för någon, så flyger liksom en bit av skammen iväg och lämnar oss lite friare. Man får berätta om sin egen syn på händelsen, och säger då automatiskt till sig själv att ens känslor räknas och är viktiga. 

Jag tänker på en rad ur ”Till mig” där killen kallar sig feminist men kanske begår fruktansvärda saker ändå. Jag tänker att den senaste tiden har flertalet kända män, som kallat sig feminister, begått övergrepp och jag funderar på vad det spelar för roll vad man kallar sig när man sedan ändå inte lever därefter. Samtidigt som det förstås är viktigt att vara feminist. Hur ser du kring dubbelheten i detta? Att även om fler män idag kallar sig feminister så är många av även dem sådana som går över gränsen? 

- Ja… det betyder väl att man tror att man är medveten, och att man är feminist, fast man inte är det. Det kan ju vara svårt att förstå innebörden tänker jag? Det är verkligen positivt att fler och fler vill kalla sig feminister, och tycker att det är viktigt. Men jag tänker att många kanske nöjer sig där. De säger ”Ja, klart jag är feminist. Jag lagar också mat hemma, och vi ska ju ha lika lön för samma arbete!". Och sen stannar det där. Sen är man "safe". 

- Men feminismen finns ju överallt i vår vardag. Det handlar verkligen inte bara om att inte dela upp hushållssysslor efter kön. Feminismen finns i att som man inte ta all plats i ett rum, i att våga prata om känslor, att ta ansvar för att om man inte har kondom kan det leda till graviditet, att inte förutsätta att någon inte kan något om ekonomi/motorer/snickeri för att man är tjej, att inte döma någon efter klädstil, att förstå att ett nej är ett nej OCH SÅ VIDARE! 

På vilka plan tror du människor generellt sätt har svårast att leva jämställt? 

- Inom idrotten verkar det av någon anledning extremt svårt..? Jag tänker på hur svenska damlandslaget i fotboll tjänar så mycket mindre pengar av att göra precis samma sak som herrarna, hur man bortprioriteras av klubbar bara för att man bara satsar på herrlagen framför damlagen, och på att kvinnor som spelar beachvolleyboll bara alldeles nyss blivit tillåtna av Internationella volleybollförbundet att spela i något annat än bikini eller baddräkt. Helt galet ju. (Det kanske inte var helt svar på frågan, men jag kände att jag brann för det här. Blir arg av att tänka på det!) 

Vilka normer känner du präglar musikscenen i Sverige? 

- Jag är inte superinsatt, men det är ju fortfarande så att man som tjej ses som lite mindre kunnig och teknisk, man antas vara sångerska (eller bakgrundsdansare). Men det är många unga kvinnliga artister som är stora nu och det tycker jag är så himla bra! Det matar min inspiration och självkänsla! 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka och vad hade du velat förändra där och då? 

- Jag hade förlist alla Columbus fartyg och låtit Amerika vara inakt med all den värdefulla kunskap och naturrikedom som funnits och till viss del fortfarande finns där. 

Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Ja, teater/skådespeleri! Jag har nosat lite på improvisationsteater, och skulle verkligen vilja utforska det mer. Och att spela in pod, och skriva poesi! Och arrangera event! 

Om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför? 

- Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Han skiter i allt och gör hoppsasteg och är tokig. 

Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv? 

- Ångra inte det du gjort, ångra det du inte gjorde. Det levde jag och mina kompisar så mycket efter hela tonåren, och jag tror att det har präglat mig ganska mycket. Det har fått mig att göra saker jag inte riktigt vågat. Den värsta ångesten jag kan tänka mig är att ligga på min dödsbädd och ångra att jag inte vågade.

Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier och vad vill du fylla flödet med istället? 

 - Åh, jag stör mig på så himla mycket. Mest på att det är så fruktansvärt uträknat och beroendeframkallande. Men i själva flödet är det nog på saker som gör mig avundsjuk. Som får mig att känna att alla andra har så himla kul och bra liv, och här sitter jag ensam och tråkig och äter falukorv för tredje dagen i rad. Men jag gör ju själv likadant. 

- Jag tänker ibland att jag bara skulle lägga upp "fula" bilder, bara för att, liksom. Ibland tänker jag att jag skulle vilja fylla mitt flöde med mer inspirerande saker, insikter och tankeställare osv. Men bara ett mer ärligt flöde är nog mitt mål. 

- Ganska ofta vill jag aldrig mer se ett flöde och definitivt inte vara en del av det, utan bara leva i mitt hus på landet och träffa människor PÅ RIKTIGT och gräva rabatter och ligga i hängmattan och skriva musik och sådär. Sånt jag har lust med, utan att känna någon press.

Lyssna på Orsakans debut-EP Till Er här nedan!