"Det blev som ett självskadebeteende till slut"

Foto: Press

Edvin Bergsland är en artist som figurerat under flera år på bloggen, bland annat med låten Blåmärksarmar som han släppte tillsammans med Lovisa Landelius från bandet R.S.L. I maj släppte han sin första musik på länge. Singeln Idiot är hämtad från albumet Ovan molnen. Albumet kommer släppas i två delar, den ena i höst och den andra våren 2027. Det finns mycket jag tycker om med singeln Idiot, särskilt texten som manar till mycket eftertanke. Den lyfter hur man förminskar sig själv och sitt eget utrymme och liv för att få den andra att älska en tillbaka. Men ska man verkligen behöva suddas ut för att få bli älskad? Edvin lyfter många viktiga frågor. Detta är en intervju som sker ganska långt efter släppet och releasefesten men jag vet nog få grejer som är så fantastiska som när saker faktiskt får ta tid. Det lämnar plats för eftertanke och det lämnar plats för stillhet. Ett samhälle och svar som rusar fram missar ofta hur saker faktiskt landar om de ens får göra det. Idag pratar jag och Edvin om destruktiva relationer, om singeln och om att hitta tillbaka till musiken - och förstås vikten om att vara snälla mot både oss själva och mot varandra. 

Du beskrev releasefesten som något utöver det vanliga, vad konkret skiljde den sig från andra livesammanhang, bortom form och inramning? 

- Jag tror att ingången och inställningen till den var den stora skillnaden. Så här i efterhand har jag insett att det nästintill kan liknas vid ett dop. En pånyttfödelse. Jag gick in i det här projektet med en helt annan vinkel och syn på saker, och på mig själv, än jag haft tidigare, och det gör skillnad. I alla fall gjorde det det för mig. Feta releasefester och event har jag styrt upp förut, men det här blev nästa nivå på något sätt. Saker föll på plats. Min ambition från början var att skapa något unikt, en atmosfär och en upplevelse för dem som kom. 

- Det jag inte riktigt förstod när jag bestämde mig för det var att det till (minst) 50 % handlar om gästerna. När vi skapade en trygg miljö och en fin stämning med formen och inramningen, så skapades också något som kändes inkluderande, på ett sätt jag inte känt på väldigt, väldigt länge. Jag kände tillhörighet, och vågade för första gången på länge stå för mig själv och min musik. Det är en känsla som är svår att sätta ord på. Men när jag pratade med några av gästerna efteråt nämnde de, oberoende av varandra, att de känt något liknande. De beskrev det som att "komma hem". 

Singeln Idiot kretsar kring att förminska sig själv i en relation. När blev det tydligt för dig att gränsen var passerad, och vad hindrade dig från att se det tidigare? 

- Tyvärr för sent, om det ens kan vara "för sent". Relationen tog slut för ett bra tag sen nu, och jag har kämpat och kämpat för att hålla huvudet över ytan. Och det här är min sanning, så som jag bar den. När man är i något sånt här bryter det ner en. Det blir liksom fel i huvudet när den som ska älska en och finnas där inte gör det, och hjärnan börjar leta efter mönster och förklaringar. Till slut landade jag i att det måste vara jag själv som är problemet. Säkert hundra terapitimmar och ett extremt tufft arbete med mig själv, och med mina relationer till andra, har lett mig till någon slags slutsats att det inte nödvändigtvis är något fel på mig, utan att min hjärna helt enkelt har skapat banor där det negativa fått utrymme att växa sig starkare än det positiva. Och att det dessutom förstärks varje gång jag tänker så. 

- Jag hade nog aldrig tagit mig hit utan hjälp från personer i min närhet, men det är i slutändan mitt eget ansvar att ge mig själv utrymme att få må bra, ingen annans. 

Du lyfter att unga män sällan pratar om destruktiva relationer. Varför tror du att just den erfarenheten fortfarande är så underrepresenterad? 

- Jag tror att det här är en del av ett mycket större problem egentligen. Som jag upplever det finns det en bild av killar som sitter djupt. Vi ska vara starka, ha koll och klara oss själva. Det finns liksom inte plats för "jag blev illa behandlad" i den ekvationen. Att erkänna att någon man älskar gör en illa, både inför sig själv och inför andra, skulle kunna tyda på bristande omdöme, dålig koll, och i förlängningen att visa sig svag. 

- Sen finns det tyvärr förstås ytterligare en berättelse om att killar "ska vara" de som sårar också, inte de som blir sårade. Jag tror att denna kombination gör att många killar saknar både ord och verktyg för att beskriva det. Och pratar ingen runt dig om det, så pratar inte du heller. Tystnad föder tystnad. Och jag sitter så klart inte på något svar, men jag hoppas kanske kunna glänta lite på dörren i alla fall. 

- Med det sagt vill jag också lyfta den enorma problematiken kring mäns våld mot kvinnor, som OM NÅGOT är ett strukturellt och utbrett problem. Min mening är inte att underminera det på något sätt, utan snarare att lyfta att de här sakerna kan, och nog framöver måste få, samexistera. 

Du talar om att ha byggt ett "universum" kring musiken. Hur hänger det konstnärliga uttrycket ihop med det personliga innehållet, förstärker det eller riskerar det att skymma det?

- För mig är det egentligen inte så annorlunda från hur jag brukar tänka kring min (och andras för den delen) musik. En låt är så mycket mer än bara ackord och text. Varje låt ÄR ett universum redan från början, och i mitt huvud finns bilder och scener kring varenda rad som skrivs. Jag tror att det gör att det konstnärliga uttrycket och det personliga innehållet får vandra hand i hand, och i det även förstärka varandra. I princip allt jag vill berätta i min musik kommer från en scen eller bild i mitt huvud, som i sin tur skapar en känsla jag måste tonsätta för att få det ur mig. Jag tror att det är därför jag tycker de visuella elementen kring låtuniversumen är så roliga också, kortfilmen, konstutställningen och så vidare. Det blir ytterligare ett sätt att bjuda in människor till min värld, att ge dem jag bryr mig om verktyg att förstå vad jag kommer ifrån och hur jag ser på mig själv och min tillvaro, och kanske, genom det, bredda deras perspektiv och ge dem verktyg för att förstå sig själva och sin egen omgivning lite bättre. 

Du beskriver släppet som en ny era efter en period av distans till musiken. Vad var det som gjorde att du tappade kontakten från början? 

- Musiken var väldigt central i den relation jag befann mig i tidigare. Så som jag upplevde det fanns där ett kontrollbehov och ett behov av att tysta ner mig när relationen tog slut, och det, tillsammans med självkänslan, och de skuldkänslorna och skammen som jag nämnt tidigare, gjorde att musiken blev något jag kände att jag måste akta mig för, för att liksom inte råka illa ut typ. Till slut blev det outhärdligt. Musik blev lika med press och ångest, och i samma veva som jag gav upp på mig själv gav jag också upp på musiken. 

- Vi gjorde en spelning i Stockholm, en av de sista under sommar/höstturnén 2022, där allt till slut briserade. Jag hade ångest i två veckor inför den. Ångest i replokalen. Ångest hemma. Ångest på jobbet. Ångest i bilen på väg upp. Ångest när vi åt innan. Ångest när vi soundcheckade. Jag minns att jag låste in mig på toaletten och liksom gömde mig, för publiken, arrangörerna, mitt band, för mina vänner. Efter lite övertalning från bandet gick vi till slut på scen, och sen är det bara svart. Efter den spelningen började jag fundera på om det var rimligt att hålla på när det gjorde så ont. Det blev som ett självskadebeteende till slut. Där och då bestämde jag mig för att det fick vara över. Efter ett tag vågade jag ge mig in i några mindre projekt, men försökte fokusera på sånt som bara gav energi, att säga nej till allt som kändes jobbigt. Vilket å andra sidan inte är särskilt bra ekonomiskt sett i den här branschen när man är up and coming! 

- Men det jag, i nuläget, har landat i för egen del är att musik ska få vara roligt. Jag vill att det ska skapa sammanhang och nyfikenhet i mitt liv. Och gör det inte det, då är det ointressant för mig. 

Albumet släpps i två delar över en längre period. Vad är tanken bakom det upplägget, och vad vinner du konstnärligt på att sprida ut berättelsen? 

- Ja! Jag har delat upp det i två tidsepoker. Den första halvan bygger på min gamla musik, låtar som spelats länge live men aldrig fått se dagens ljus inspelade. Vissa är till och med så gamla att de hör till det första jag skrev på svenska, åtminstone för mig själv. Den andra halvan bygger på senare verk, låtar jag identifierar mig mer med idag. Tanken är att bygga historien genom de två delarna och skapa en slags tidslinje, en spegling av min värld. Jag har så mycket nytt material som ligger och väntar på att spelas in och släppas också, så en del av det här stora albumprojektet handlar också om att få ut den gamla musiken, så att jag mentalt känner att jag kan gå vidare, både i mig själv och i mitt artisteri. 

Du uttrycker en vilja att bidra till samtal och fungera som en förebild. Vilket ansvar följer med att sätta sig i den positionen, och vilka risker ser du med det? 

- Ett extremt stort ansvar. Jag har vägt fördelar och nackdelar i oändlighet känns det som, men jag landar hela tiden i att om det kan hjälpa någon, en enda person, att se sig själv med andra ögon, så får det vara värt det. Jag vill nog heller inte vara ansiktet utåt för någon specifik kampanj eller rörelse, utan jag önskar bara att vi vågar och orkar prata mer med varandra. Att människor vågar ta hjälp. Vågar släppa in andra. Vågar vara sårbara med och inför varandra. Vi behöver hjälpas åt att skapa förutsättningar och miljöer där människor vågar vara sig själva och kanske framförallt, vågar vara snälla mot sig själva och varandra.

Lyssna på Idiot här nedan!