Så kändes det när min pappa gick bort.
Jag har länge känt att jag består av sju rum med en inre sjöutsikt. I ett av rummen bor skämt som skulle få Stefan och Krister att rodna, i ett annat rum är väggarna täckta av ängslighet och oro både över hur saker ska bli och saker som jag råkade säga för tio år sedan. Ett annat rum består förstås av kärlek. Den till min fru, till mina vänner, till min familj - och till de där ögonblicken som aldrig var planerade utan blev som de blev.
Minnen för livet.
Just nu är jag bara en bebodd lägenhet när någon ser mig, så fort någon tittar bort blir jag som ett rivningshus. Hissen fungerar inte längre. Jag vet att humorn finns där på tredje våningen men jag orkar inte ta trapporna. Det sitter lappar i trapphuset om att varmvattnet är avstängt. Jag vet inte riktigt när det sätts på igen.
I sorgen finns matvarorna i kylskåpet men ingenting lockar riktigt. Det är som en ständig lunchrast utan att man får i sig något. Plötsligt är veckan som en oavslutad mening. Jag vet inte ens om jag längre finns kvar. När någon googlar efter vägbeskrivningar så finns inte längre min adress. Kanske rivs en del av rummen för gott. Andra kanske läggs ut på Hemnet. Visning söndag 13.00. Ljusinsläpp från två håll, men en del bärande väggar har gett upp.
Samtalet om att min pappa hade gått bort rev sönder alla ordböcker jag någonsin haft i mig. Jag har ofta skämtat om det mesta - kanske för att tända en lampa i mörkret och jag kan se många roliga saker min pappa gjorde - vissa kvällar blev han som en programledare över sitt eget liv. Han kunde inte riktigt kontrollera sina nerver, men dessa kvällar hade han sina självklara programpunkter. Historierna, skämten, gemenskapen. Alla satt bänkade och han fick leva sitt liv på sina villkor. I alla människor finns det alltid minst två sidor - det är inte alltid dessa kan mötas bara.
Mitt i allt detta bestämde jag mig för att försöka jobba igen. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå men det kostar så mycket pengar att sörja. Jag vet inte vad det skulle kosta att skjuta upp sorgen. Vi är så bra på att skjuta upp saker i livet. Saker vi verkligen vill göra. Jag tror varken att människor eller känslor är något vi ska skjuta framför oss.
Jag kommer stå där på jobbet och önska att jag bredde köttbullemackor till min pappa. Frukost inför en utflykt genom hans liv. Han skulle få visa var han träffade mamma någonstans, var han tjuvrökte första gången och var han trivdes som allra bäst.
Ratten är din, pappa.
