"Det kan finnas en tröst i att inte veta allt"

Foto: Harald Tydén

Jag imponerades djupt av Linnea Lidberg när jag hörde henne på This Is All The Snow you Get, Vol. 3. Hennes duett med Filip Finado, Hemvändarvisa, var fantastisk i sin enkelhet och sina vardagliga juldetaljer. Jag blir rörd av musik som låter så mänsklig som det bara går, och Linnea passar väldigt bra in i det där. 

När hon nu släpper dubbelsingeln Kråka / Skriv en låt om mig och debutalbumet blir våra kroppar till gräs väntar runt hörnet har musiken redan hunnit hitta en plats hos mig. Kråka har injicerat en slags tröst i sorgen efter pappa. Jag känner igen mig i textraden: "Pappa, är jag för jävlig om jag säger: det var vackert väder den dagen du dog". Man känner igen sig och går sönder - och det är precis så musik ska träffa en. Skriv en låt om mig är minst lika fin, om än på ett annat sätt. 

Idag pratar jag och Linnea om en gemensam sorg, om musik och om allt det där som händer däremellan.

Hur mår du Linnea? 

- Jag mår bra, tack! Releasevecka är kul men lite överväldigande. Men nu känns det väldigt roligt att få svara på dina frågor. 

Kråkan känns som mer än bara en fågel i Kråka. När började just kråkan få den här betydelsen för dig? 

- Det var under förra våren när jag gick låtskrivarlinjen på Biskops Arnö folkhögskola. Vi läste boken Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter under en temavecka om sorg. Den skildrar en pappa och hans två barn som förlorar sin fru/mamma. Då dyker det upp en kråka hemma hos dem. Kråkan stör, retas och skräpar ner och verkar till en början bara vara ännu ett problem i familjens liv. Men så efter ett tag blir kråkans bufflighet och kompromisslöshet till något avslappnande mitt i det oåterkalleliga. Den distraherar samtidigt som den på något sätt gör uppror mot det brutala i att världen fortsätter pågå, fast det känns som att den borde gå under. 

Jag har själv förlorat min pappa nyligen, och det har fått mig att fundera på hur olika människor hittar sina egna språk för sorg. Du hittade bland annat kråkan. Var det något du saknade ord för efter din pappas död som musiken kunde säga åt dig? 

- Jag beklagar din sorg, Oskar. För mig tog det lång tid att kunna skriva om sorgen. I början, när sorgen var ny och som mest akut, kunde jag på sin höjd "skriva av mig" - jag skrev ner det som dök upp utan att värdera det som kom ut. I det skedet var jag alldeles för skör för att skriva en låt utifrån sorgen, eftersom det var alldeles för aktuellt. Det fanns ju ingen distans att tala om, och jag var långt ifrån att kunna avgöra om det jag skrivit skulle vara av intresse för någon annan. För mig blev det istället något fint att skriva om det senare, att gå in i det igen. 

- Sorgen har sina stadier. När den är färsk, rå och som mest brutal är det svårt att tänka sig att man senare kan sörja hur sorgen byter form och börjar glida mellan fingrarna... Det handlar om att inte glömma, tror jag. Därför är det värdefullt för mig att aktivt gå in i minnen och släppa fram sorg. Att skriva är för mig ett sätt att göra det. 

Tack, Linnea. I en intervju nyligen beskriver du kråkan som både en tröstande vän och en symbol för uppror. Kan sorg och uppror egentligen vara två sidor av samma sak? 

- Jag tror att både tröst och uppror är delar av sorgeprocessen. Någonstans måste man kanske göra uppror, om det så är för att till slut bryta med sin akuta sorg och gå över i ett annat stadie. 

Efter att någon man älskar dör kan vardagen fortsätta nästan provocerande normalt - kontoret, kaffet, bussen - samtidigt som ens egen värld har förändrats. Hur var det för dig att försöka leva i den vanliga världen samtidigt som du bar på sorgen efter din pappa?

- För mig handlar upproret i Kråka just om det du beskriver som "det provocerande normala". Det kändes lite som att vara tonåring igen. Jag kunde återknyta med en 15 år yngre version av mig själv som gick runt på gatorna och tänkte "ingen förstår mig". Samtidigt som den krocken mellan normalitet och att världen rämnar är oundviklig - som i sig var värdefull att skriva om - så fanns det också en krock som jag önskade kunde vara mindre hård. Jag tänker på hur vi ser på döden på i samhälleligt plan, i det sociala rummet. 

I intervjun berättade du att du fått kommentarer om att du är "obekväm". Vad är det mest obekväma du vill tillåta dig själv att vara i musiken? 

- Det handlar om att folk i allmänhet blir obekväma runt döden och runt sorg. Jag tror att det kommer ur en rädsla att ”göra fel”, att säga fel saker. Och det är klart, en del människor vill kanske inte dela sorgen med andra - åtminstone i ett stadie av processen. Men jag tror att de allra flesta behöver få bli sedda i sin sorg på något sätt.

Det finns något väldigt svenskt i att försöka hålla ihop och bete sig normalt även när livet rasar. Är det det du försöker slå hål på i Kråka? 

- Jag insåg när jag gick igenom det att de klassiska gesterna finns av en anledning: att beklaga sorgen, att trycka någons axel, att lyssna. Jag tror att vi är rädda för klyschor, men vid vissa tillfällen är det snarare att föredra att inte vara innovativa, utan att bara finnas där. 

Skriv en låt om mig låter på ytan som en ganska enkel önskan, men du beskriver den som ett försök att bryta förbannelsen om den förlorade kärleken. Vad är det du hoppas kunna rädda genom själva låten?

- Kärlek är ett av de få fenomen i vår hårt arbetande värld som vi inte kan styra. Då kan det vara tröstande att tänka sig att det finns något större att vända sig till, en magi att tillbe, ljus som mörk, och en idé om att ”duet” kan bryta förbannelsen genom att istället vara den som skriver kärlekslåten om ”oss” (så att kärleken kan få hålla den här gången).

Finns det något särskilt i att be en annan låtskrivare skriva om en själv - som om man lämnar över berättelsen till någon annan? 

- Ja, i grunden är det väl en enkel, rar och kanske naiv önskan. Samtidigt tänkte jag på låtskrivande om kärlek, vad det gör med kärleken att skriva om den. Jag gick in i ett narrativ kring ett berättarjag som skrivit massa kärlekslåtar och ändå är ensam - det ”funkade” alltså inte, haha! 

På de senaste två singlarna möts ganska olika världar: Crosby, Stills & Nash-doftande americana och Björn Isfälts filmiska vemod. Hur uppstår den blandningen hos dig - är det något du planerar eller något som bara händer? 

- Jag lyssnar på musik i alla möjliga olika genrer och tycker också om att spela och skriva i olika stilar. Det är inte så att jag vill försöka få med olika stilar, utan snarare att jag försöker hålla mig öppen till skrivandet och vart låten, som jag för tillfället arbetar med, "vill". 

Det mytiska verkar få större plats på det kommande albumet. Varför dras du till det mytiska när du skriver om väldigt mänskliga saker som sorg och kärlek? 

- Det går nog hand i hand med det jag var inne på tidigare kring förbannelsen, att försöka hitta mening någon annanstans när vardagen känns svår att förstå. Det kan finnas en tröst i att inte veta allt och det kan vara skönt att på något plan lämna över en del av livets utfall till ’någon eller något annat’. Det finns också många intressanta historier i myterna - en fiktion som är luddigare och öppnare än till exempel en roman. Är det något som faktiskt hänt på något plan eller är det bara en berättelse? Det är spännande att leka med. 

Titeln blir våra kroppar till gräs är både vacker och lite kuslig. När kom den titeln, och förändrade den hur du såg på albumet? 

- Titeln kom till i våras, någonstans under slutproduktionen av albumet. Den är faktiskt lånad från ett längre citat ur en barnfilm. Länge fick den ligga som ett förslag, samtidigt som jag provade att skriva andra titlar utifrån ett arbete att försöka urskönja vad albumet handlar om. Titlar är såklart viktiga för vilken stämning och vinkel som lyfts fram. Jag fann till slut att blir våra kroppar till gräs kapslar in albumets olika teman, åtminstone för mig. Även om det ger direkta konnotationer till sorg och död (?), vilket kan kännas mörkt, så tycker jag också att det finns något ljust i det att allt går runt i ett kretslopp. Jag tycker också att det anknyter till andra teman på albumet såsom tid, natur och lust. 

Du verkar vilja låta humor och allvar existera samtidigt. Hur viktigt är det för dig att musiken får vara lite lekfull även när ämnet egentligen är tungt? 

- Tidigare frågade du om att vara obekväm. Jag känner mig inte obekväm att skriva om det tunga och allvarsamma. Jag tycker nog snarare att det är kul att utmana lite. Men med det sagt så är jag nog lagd så att jag gärna håller humorn närvarande. Dels för att det väger upp, men också för att det kan bli lättare att prata om och ta till sig det allvarliga om man kan ha glimten i ögat samtidigt. 

Du har tidigare släppt Ack Skogarna. Vad har hänt med dig som låtskrivare mellan den EP:n och debutalbumet? 

- Jag har ju faktiskt studerat låtskriveri sen dess, haha! Tycka vad man vill om att "plugga" skrivande, men det handlar framförallt om att få tid att utveckla sitt eget uttryck, något som också är uttalat i Biskops Arnös kursbeskrivning. Förutom tid så har jag också haft stor lycka i att analysera och samtala om mina och andras låtar med mina kurskamrater där. Jag känner att jag landat i bilden av mig själv som låtskrivare och tror att det är något jag kommer syssla med, på ett eller annat sätt, livet ut. 

När du själv lyssnar på Kråka och Skriv en låt om mig nu, efter att de är färdiga och inte längre bara är dina idéer - vad hör du som du inte hörde när du skrev dem? 

- I nuläget njuter jag av produktionerna av Martin "Konie" Ehrencrona. Jag tror att jag behöver mer tid innan det finns en distans till mitt eget arbete, innan jag kan upptäcka nya saker med själva kompositionerna. Det ska bli spännande att lyssna efter framöver!

Lyssna på Kråka och Skriv en låt om mig här nedan!