Jag vet, jag har en tendens att börja skämta bort det jobbiga. Men det är inte alltid lätt att leva. När man är ensam öppnas hjärnan gärna på vid gavel. Det är ingen röd matta man lägger ut för katastroferna, men de tar sig in ändå. Jag gick in på toaletten och grät en stund. Jag funderade på om det fanns någon rimlig förklaring till varför jag hade så ont i magen. Det var ändå ett tag sedan jag åt ett helt glasspaket på en kväll, och det kunde väl för tusan inte bero på att jag satt på en strapon kvällen innan. Jag vet, det var dumt, men ingen annan plats var ledig.
Jag vet inte om jag alltid har haft hälsoångest, men den har blivit värre med åren. Det känns lite beklämmande eftersom hälsan också har en tendens att bli sämre med stigande ålder. Man förstår ju varför hjärnan håller på. Det finns fog för det. Efter fyrtio känns det som att varje nytt kroppsljud behöver en egen presskonferens.
Några dagar senare satt jag på spårvagnen hem. En äldre man slog sig ned bredvid en yngre kille med en stor påse.
- Har du varit på Ikea eller? frågade gubben.
Personen svarade inte utan fortsatte titta i mobilen.
Den äldre mannen prövade igen:
- Får jag fråga vad dina påsar innehåller då?
Sedan började han skämta.
- Ja, mina egna innehåller bara spermier. Fast de har nog inte synts till på ett tag. Man slutar baka efter ett tag vet du. Jag kan fan inte ens baka bröd. Fast det har jag aldrig kunnat, haha.
Det kändes som att hans mun var laddad med den där internethistorien man borde ha raderat men aldrig riktigt hann. Det problemet har jag också.
Sökningen om varför jag tycker att det är jobbigt att kallprata med okända måste bort. Och de där turerna kring "ont i magen höger sida + farligt" kan vi också stryka när vi ändå håller på. Stryktipset får en annan innebörd när man blir äldre. Man stryker allt man tänkt säga till någon, för att sedan plocka fram det kasserade manuset efter fyra öl.
Jag vet inte om jag önskade att jag hade den äldre mannens förmåga att prata med främlingar eller bara hans totala avsaknad av filter. Kanske båda.
För det är egentligen inte efter fyra öl man borde inse att livet är alldeles för kort för att inte göra bort sig. Att cykla till sjöar och bada naken, hålla tal på sin pappas begravning fast svetten rinner, skicka det där meddelandet man gått och tänkt på. Bo på olika platser, fuldansa framför spegeln eller i köket, erkänna att man hade fel eller att man är värdelös på att spika upp hyllor, bjuda hem någon impulsivt, gå på AW mitt i veckan, ta en öl efter ett nervöst läkarbesök, byta om på stranden för vad spelar ens nakna kropp för roll egentligen? (Ganska mycket, men låt mig få vara naiv här.) Vara ute till sent på natten och ligga och scrolla, onanera, äta chips och glass i sängen dagen efter.
En gång för några år sedan, när jag precis hade börjat dejta, vågade jag inte gå på toaletten eftersom den låg så nära köket där det hela tiden satt någon. Det var verkligen inte värt att sitta där med ont i magen för att inte våga visa sig mänsklig. Jag gick hem i stället, fick inte hångla och hade ont i magen resten av kvällen. En toppenkväll.
Vi försöker så ofta skydda oss från att bli besvikna, göra bort oss, bli sårade eller förlora någon. Men i försöket att skydda oss riskerar vi också att gå miste om en massa saker. Börjar man klä sig för att skydda sig mot sorgen har man plötsligt satt på sig ytterligare en tröja. Och så når lyckan inte riktigt fram heller.
Livet är för kort för att ägna så mycket tid åt att försöka undvika livet.
Det är bättre att ringa en vän, köpa en konsertbiljett, sätta sig i badtunnan på jobbet fast man känner sig ful och orakad, bära den där parfymen, säga att man älskar någon och våga vara lite mer sig själv. Vi har faktiskt ingen aning om hur många sådana tillfällen vi får.
Om någon om några år undrar:
"Vad blev det av han Oskar? Vad gör han nuförtiden?"
Så vill jag svara redan nu: följ med mig så slipper du undra. Vi kanske kan göra något tillsammans av den tid vi har här.
Det är klart, det finns ju ett problem i att skjuta upp disken och tvätten. De bygger ett ganska unikt Mount Everest hemma i hallen. Men att skjuta upp människor gång på gång, och tänka att vi gör det en annan gång, är betydligt värre. Vi tänker att det finns gott om tid. Att vi ska hinna ringa, hälsa på, ta den där ölen eller sitta en stund vid köksbordet.
Man kommer inte få något svar av en gravsten på påståendet "Vi borde ses snart". Ibland kanske vi faktiskt menar det först när det är för sent.
Så ring den där personen. Berätta om vad du tänkte på igår eller bara vad du ska äta till middag. Skicka 100 reels om dagen för att de påminner om någon. Fråga om ni ska ses. Det värsta som kan hända är att någon inte kan just den dagen. Och det är ändå ett ganska överkomligt problem jämfört med allt det där vi aldrig får möjlighet att göra om.