 |
| Foto: Lia Jacobi |
Åh, vad jag känner att jag uppskattar ill jill, queercore-bandet från Sundsvall. De är just nu aktuella med singeln Hex, vars text borde tryckas upp överallt. Det är en rå låt, fylld av tonsatta käftsmällar mot ett samhälle som stänger ute snarare än släpper in. Ett samhälle som dömer utifrån identitet och funktioner istället för att se människan och acceptera alla för den de är.
Nästa år släpper de albumet We Are Not The Problem. Det ser jag verkligen, verkligen fram emot. Idag pratar jag med bandet om singeln, om förtryck och om varför all politik är personlig.
(Lisa) - Jag ville spela bas och skrika! Och även spela musik som både var hård och melodisk, och som hade ett queert budskap. Något punkigt som gick bortom tre ackord och klasskamp.
(Olle) - För mig var det nog mest en reaktion och en vilja att uttrycka frustration gentemot orättvisor.
(Lia) - Jag hade börjat tröttnat på den mesta musik jag lyssnat på och tyckte punkgenren behövde något nytt. Ungefär då hade det poppat upp en del band i England som jag tyckte hade ny fräsch attityd, energi och texter som inspirerade (exempelvis Panic Schack och Lambrini Girls).
Ni vill skapa en plats för människor som inte riktigt känner sig hemma i samhällets normer. Har ni själva någon gång hittat gemenskap på ett oväntat ställe, bland människor ni kanske inte hade träffat annars?
(Lisa) - Inte något särskilt. Jag känner mig oftast som ett ufo, och det är okej.
(Ida) - När jag jobbade inom vården under pandemin formade jag en oväntad vänskap med en av kassörerna på ICA. Det gick från att vi hälsade glatt på varandra i kassan till att vi nu är kompisar på Facebook och ger varandra pepp med jämna mellanrum.
(Olle) - Jag tycker man kan hitta gemenskap på alla möjliga ställen, det är bara att det är olika gemenskaper. På olika arbetsplatser, i olika föreningar eller på föreställningar och konserter så är alla just där av samma anledning.
(Lia) - Jag skulle säga att vår fantastiska lokala rockklubb Pipeline har räddat mitt liv både en och två gånger. Det är en trygg och inkluderande plats. Jag är inte superbra på att passa in mer än väldigt ytligt, men där hittade jag för första gången i livet ett sammanhang.
Jag tycker att det finns något fint i att våga vara annorlunda, men också något ganska utmattande i att hela tiden behöva förhålla sig till andras förväntningar. Hur har era egna perspektiv på att passa in förändrats genom åren?
(Lisa) - Jag tycker inte det är så viktigt att passa in personligen, men på en strukturell nivå är det är viktigt att alla som är utanför normen har samma rättigheter och möjligheter som folk som faller inom ramen.
(Olle) - Jag har nog aldrig försökt passa in, men har inte heller aktivt eftersträvat motsatsen. Att vara sig själv tas emot förvånansvärt bra så länge det inte är någon nitisk dörrvakt någonstans som bara bestämt sig för att man inte passar in på det etablissemang hen vaktar.
(Lia) - Jag har försökt (och misslyckats) i perioder av mitt liv att passa in. Nu tänker jag att det är helt okej att vara precis som jag är (men det betyder inte att det alltid är så lätt). Och för vissa handlar det kanske inte ens om att "våga vara annorlunda", det kanske inte ens är ett val utan en kanske inte ens är kapabel att låtsas vara som andra eller ens förstå hur andra fungerar.
Hex har den tydliga utgångspunkten att det inte är "vi som är problemet". Har ni märkt att er syn på vilka som egentligen har makten att definiera vad som är normalt har förändrats sedan ni var yngre?
(Olle) - Absolut, politiker har i allt större utsträckning börjat definiera olika grupperingar för att kunna misstänkliggöra eller utesluta dem ur sammanhang, bot-arméer och nättroll sprider desinformation 24/7.
(Lia) - Håller med Olle. Och det var väl mindre komplext när en var yngre, vem som var ond och vem som var god. Nu är det rätt tydligt att många människor i ledande position gärna utmålar minoritetsgrupper som fiender mot folket för att leda uppmärksamheten från sina egna förehavanden och för att förstärka sin egen makt. Att det kanske i allmänhet inte är mänskligheten i sig som har problem med det som inte faller inom normen, utan att problemet i grunden mest är en liten klick människor med alltför stort inflytande.
Ni blandar riot grrrl, trallpunk, hardcore och C86. Vilka musikaliska upptäckter har betytt mest för er personligen, och finns det någon skiva som har följt med er genom flera olika perioder i livet?
(Lisa) - Min upptäckt av C86-scenen ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag kom in där runt 2009, just när indiepopen hade en guldålder internationellt. Det arrangerades popfests och spelningar överallt, hela tiden, och alla åkte på allt, som en stor ambulerande fritidsgård. En enorm samhörighet. Har inte heller blivit utsatt för sexuella trakasserier en enda gång under alla hundratals spelningar jag gjort inom den scenen, vilket är befriande.
(Olle) - The Dead Kennedys har följt mig i hela livet.
(Lia) - Som sagt så gjorde jag för några år sedan slut med nästan all musik jag dittills lyssnat på. Jag upplevde att tiden sprungit förbi den. Så det är faktiskt den relativt nyskrivna musik jag lyssnar på numera som betytt mest.
Jag blir nyfiken på hur ni fungerar utanför scenen. Vem av er är den som drar igång saker, vem tänker lite för länge och vem kan få de andra att skratta när allt känns hopplöst? Har ni själva samma bild av era roller i bandet?
(Lisa) - Lia är den som har alla goda idéer, Ida är den som står för den goda stämningen, jag tjurar, och Olle är ansvarig för att berätta anekdoter.
(Ida) - Vi fungerar väldigt olika bakom scenen vilket har kunnat vara till vår fördel. Lia har alltid haft en stark drivkraft och är en kreativ källa utan stopp. Jag klassar mig själv lite skämtsamt som bandmorsan som ser till att alla får i sig mat, kommunicerar med varandra och drar lagom dåliga skämt minst nån gång i veckan. Lisa är duktig på att dra i handbromsen när det behövs och är grym på att tagga igång på scenen. När övriga i bandet är bra på att övertänka in i det oändliga är Olle bra på att hålla lugnet så att inte att alla spårar iväg med att jaga lösningar när vi kanske bara behöver andas lite
(Olle) - Jag är nog den svåraste att få till saker med eftersom jag har både hus, familj och allt annat i det stora livspusslet.
Musik kan ibland sätta ord på sådant man själv inte riktigt har lyckats formulera. Har ni någon gång skrivit en låt och först efteråt förstått vad det egentligen var ni försökte säga?
(Lia) - Någon gång i livet har det kanske varit så, men när jag skriver texter numera så är det utifrån en klar idé vad jag vill säga. Och i de flesta fall är orden väldigt medvetet valda.
(Olle) - Nu skriver ju inte jag texterna, men jag måste nog säga nej!
Titeln på er debut-EP, My Body Is Mine to Decide, är både personlig och politisk. Vad hoppas ni att människor ska förstå om frihet och rätten att bestämma över sitt eget liv när de lyssnar på er musik?
(Lia) - Att ingen annan än du själv bestämmer över din kropp och din identitet (genom politik, religion eller för att du faller utanför normen). Och att fler människor ska börja se mönstret i att stora delar av ena hälften av mänskligheten vill begränsa den andra. Det kan vara lätt hänt att ge efter för en mindre inskränkning, men gränsen för vad som är okej flyttas gradvis och är inte alltid så lätt att se förrän det kan vara försent.
(Lisa) - Att politik ÄR personligt, och om man kan bortse från det tillhör man en väldigt privilegierad grupp.
(Olle) - Att man får säga ifrån.
Jag tänker att det måste finnas något hoppfullt i att spela musik om ganska mörka och frustrerande saker tillsammans med andra människor.
Vad ger er mest energi med ill jill just nu, både på scenen och utanför den?
(Lisa) - Det har varit jätteroligt att skriva och spela in skivan på många sätt, men en av de roligaste sakerna har varit att få experimentera med sången, utmana mig själv att göra saker jag inte gjort tidigare och kanske inte trodde att jag hade i mig.
(Lia) - Det som ger mig mest energi är att skapa något vi tror på tillsammans. Och att känna att vi inte är ensamma i att det behövs en förändring, att vår musik når hem. Och den största kicken är såklart att framföra låtarna live inför en publik som uppskattar den.
(Ida) - Att spela tillsammans är det som ger mig allra mest. Varje ackord och varje fikastund är balsam för själen. Att skapa och umgås bara för att vi vill och kan.
(Olle) - Att det inte bara är vi som tycker så här, utan att andra faktiskt håller med och att vi kan vara en megafon åt de som inte kan tala för sig själva.
Finns det någon uppfattning ni hade om er själva, andra människor eller världen när ni var yngre som ni har fått ompröva med tiden? Något ni ser annorlunda på i dag?
(Lisa) - Jag hade uppfattningen att jag var en sådan som inte gjorde klart saker, men insåg att man faktiskt själv bestämmer vad som ska vara sant om en. Och att det nästan är lika kul att slutföra saker som att påbörja nya.
(Ida) - När man var yngre funderade mer på vad andra tyckte och tänkte om ens intressen eller utseende. Men nu har man börjat inse att ju mer man är sig själv desto lättare är det att hitta sin plats i samhället. Om fler vågar sticka ut kommer andra också göra det och på så vis hitta varandra
(Lia) - Inget ser väl ut som en trodde som barn/ung. Du får mer erfarenhet om hur saker, och du själv, faktiskt fungerar. Jag tänker att vi alltid kommer att, och bör, se på världen på nya sätt. Att det är farligt att fastna i en övertygelse som inte utvecklas med livet och dess erfarenheter.
(Olle) - I min ungdom hade jag nog uppfattningen att de absolut flesta var solidariska människor, och så kanske det var då. Men nuförtiden så handlar allting om hur man kan gynna dig själv och skiter fullständigt i hur det går för andra, så min uppfattning är att folk nuförtiden generellt är idioter som enbart arbetar kortsiktigt för egen vinning istället för långsiktigt för att alla ska ha ett drägligt liv.
På er kommande LP We Are Not The Problem verkar det finnas en tydlig fortsättning på de teman ni redan har utforskat. Har arbetet med albumet fått er att upptäcka något nytt om er själva eller om vad ni vill att ill jill ska vara?
(Ida) - För mig har det här albumet spelat stor roll i att våga lita på att jag kan ha en plats tillsammans sådana grymma musiker som mina bandkamrater i ill jill. Det har varit en väldigt fin upplevelse att kunna bolla idéer och peppa varandra genom den här processen
(Olle) - Det var nog ganska kristallklart vad ill jill ville förmedla redan från början.
(Lia) - Nja, det har väl mest förstärkt tron på det vi gör.
Om någon som aldrig riktigt har känt sig hemma någonstans hittar till ill jill, vad hoppas ni att den personen ska känna efter en spelning? Och vad skulle ni själva säga till någon som fortfarande letar efter sitt sammanhang?
(Lisa) - Jag hoppas att man ska känna sig sedd, hållen, buren, befriad och glad-arg efter en spelning med oss.
(Ida) - Jag vill att folk ska lämna vår spelning med lite lättare steg och pepp i att vi är starka tillsammans. Vi alla har en plats och en röst som är värd att höras
(Lia) - Det kanske låter banalt, men jag hoppas att människor ska känna att det är helt okej att vara precis som de är, hur annorlunda de än känner sig. Och känna styrkan i gemenskap, ensam kan en inte göra så mycket, men är vi tillräckligt många så kan vi förflytta berg.
(Olle) - Samhörighet och vänskap. Kom och var med, det blir kul!
Lyssna på Hex här nedan!
