Jag minns att det var på väg till en match med Kalmar FF som min första flickvän sa att hon älskade mig för första gången. Du gick bredvid så jag vågade verkligen inte avslöja någonting. Så jag sa tack. Fyra gånger. Jag förstår varför jag inte blivit anställd som någon relationsrådgivare på någon tidning.
Jag är nog en människa som älskar mycket. Det finns säkert en och annan som inte älskar mig tillbaka, men det gör inte så mycket. Ibland känner man bara att man älskar någon så otroligt mycket att man vill säga det. Och då vill jag alltid göra det. Nu skulle jag nog våga säga det tillbaka också. Även när du går bredvid.
Jag tänkte också mycket på en ny Kalle Ankas Pocket att få läsa innan läggdags. Jag var nog sån redan som barn kanske? Jag gillade att gå undan och få lite lugn och ro. Ge huvudet en lång reklampaus. Det var skönt att ligga och läsa och drömma sig hem. För mig har nog aldrig drömmar varit en resa bort utan en resa hem. Allt handlar ju egentligen om att känna sig hemma i alla sammanhang.
När jag var 14 var Fucking Åmål min nya Kalle Ankas Pocket. Jag kände igen mig mycket i Agnes och hennes längtan efter ett annat liv. Samtidigt kunde jag känna en varm dörr och stora fönster i hennes pappas sätt att trösta. Men jag ville förstås inte heller att lyckan skulle hitta mig först om 25 år. En så lång kurragömma har man inte råd med.
Nuförtiden tänker jag alldeles för mycket. Det var någon som sa till mig att jag aldrig varit tillräckligt trygg för att sluta tänka. Kanske är det så. Kanske är det först då som tankarna inte når fram. Tryggheten kanske bygger som ett staket för hjärnan.
Min humor är aldrig uppklädd längre, den är ungefär som om Stefan och Krister skulle spela in en porrfilm tillsammans. Det är ingen uppesittarkväll med familjen.
Jag tänker också mycket på dig men de tankarna vill jag bara ska forsa. Det är fint att se på gamla videoklipp. Jag har ett där du försöker öppna mitt kylskåp i Eklanda. Ett annat där du sjunger Björn Afzelius. Ett får mig att skratta, det andra får mig att gråta. Ett minne som kom upp häromdagen var när vi sjöng När jag var en ung caballero av Evert Taube sommaren när vi var i Sunne. Det var så roligt att sjunga "Pling-plong, pling-plong". Det tycker jag fortfarande. Jag minns också när du pratade om Beck och härmade grannen: "Jag såg en japansk musikal igår, dubbad till indiska. Man satt som nitad".
Du var inte alltid lätt, pappa, men du var verkligen underbar.
Jag minns när jag höll din hand på sjukhuset och att sista bilden på oss är en bild där jag hjälper dig på med dina strumpor. Det kändes symptomatiskt eftersom du hjälpt mig på med mitt självförtroende, min humor, min trygghet. Men förstås också min rastlöshet och min panik när jag hamnar bakom någon som går alldeles för långsamt.
Det är verkligen någonting som fattas när vi spelar Fia med knuff, Yatzy och Plump. Ofta blev du upprörd och sa "Helvetes helvete". Jag skulle gärna höra dig säga det igen.
Så jag tänker att jag bjuder in dig till en kväll där vi börjar med att spela Plump, sedan går du och mamma och dansar i Folkets Park medan vi kokar kroppkakor därhemma. Jag hoppas att du kommer och att du står där och dansar med mamma medan Mikael Wiehe sjunger Leva tills jag dör. Det vore så pinsamt att knacka någon annans pappa på axeln. I tron om att det var du.
Kram,
Oskar
