En av mina mest minnesvärda jular var när jag firade hemma hos min mormor och morfar i Kåremo och tomten kom med häst och vagn. Jag vet inte om jag tyckte det var så fint då, men såhär i efterhand så är jag glad att ha fått uppleva det. Nostalgin har starka glasögon och kan lätt göra allt ännu vackrare än vad det kanske var.
Angelica Idengren och hennes IDNA sjunger nu om att plocka fram julen redan i november. Jag har tidigare förknippat Angelica och hennes musik främst med sommaren och dess förälskelser. Även med att vara ute och dansa in plusgraderna och få hela världen att svänga lite mer och mycket härligare. Och oavsett om hon fångat sommarens färger i sina egna händer eller tolkat någon annans så har en värme skinit igenom i allt Angelica gör. Hela hennes uttryck är som ett paket av omtanke, värme och kärlek och i snörena finns glädjen till musiken och att få nå ut.
Nu när nya låten klär sig i tjocka tröjor, halsdukar och känner en längtan efter att gå ut och pulsa i snön så fångar hon återigen den där värmen. Eldstaden står hela tiden tänd, oavsett hennes uttryck. Och låten, som börjar stillsamt, vecklar ut sig till något som jag blir lycklig av att få som julkort. Hon fångar värmen i julen och man känner hennes kärlek till den och varför hon vill plocka fram den lite för tidigt.
Jag är säker på att det är en låt som många kommer fastna för nu i vintertid och jag tycker det är så fint på många sätt med Angelicas otroligt mänskliga och vardagsnära uttryck när så mycket annat mest är siffror, nollor och algoritmer.
Och vips så sitter jag där i Kåremo igen och ser en häst genom fönstret och någon som ropar. Jag är fem år och har längtat sen november.
Lyssna här!
