 |
| Foto: Viktor Jonsson |
Jag pratade med Hanna Nilsson, som gör musik under namnet Hana Oceans, i samband med att singeln 111 the Owls släpptes. Senast vi hörde från henne var i samarbetet med Martin Wallgren på Glömma för att minnas, en låt förstärkt med fågelkvitter - som en symbol för det längtande hjärtat, på något vis. Det finns en fara i att öppna upp hjärtat, men också en fara i att inte göra det. Låten fångade på ett vackert vis båda sidorna.
I intervjun pratade vi om naturen, som Hanna beskrev som "en spegelbild av min inre natur. En natur där allt får finnas, där allt får plats, där allt får växa, leva och dö. I naturen försvinner min impuls att vilja fixa mig själv och kontrollera mina omständigheter".
Liksom fågelkvittret i Glömma för att minnas har naturen alltid känts närvarande i Hannas musik. Man har kunnat höra bäckarna, ängarna och skogarna genom tonerna. Som om naturen har skapat egna rum och stigar där Hanna kan röra sig fritt i musiken.
Nu är Hanna aktuell med singeln Hel, det första smakprovet från en kommande EP som släpps i januari. Även här blir naturen en följeslagare, i en promenad genom landskapet och kärleken till det. Det märks att den är en del av Hannas andning, hennes sätt att uttrycka sig och förhålla sig till världen. Det är en kärlek som sträcker sig åt alla väderstreck.
För mig handlar låten också om att våga dyka ner i sitt eget mörker och möta sådant man skäms för. Naturen är så förlåtande - precis som vi människor borde vara. Kanske behöver vi bli bättre på att låta både oss själva och varandra vara ofullkomliga. Att våga visa också de sidor vi helst håller undan från omvärlden.
Hanna sjunger ljuvligt i ett akustiskt landskap där hon vågar blicka både inåt och utåt. Hon tycks ha funnit en plats där hon får vara den hon är, utan att behöva göra om sig själv för att passa in. Havet tittar aldrig bort när hon möter dess blick.
Lyssna här nedan!
