.jpeg) |
| Foto: Press |
Musiken som medicin och ett läkande. Som en filt över kylan. Det är en lugn och stillsam resa Daniela Serafimova tar med oss på när hon nu släppt albumet Sorgen fick bli fri - men också just en läkande sådan. Och oavsett vilket språk hon sjunger på, engelska eller svenska, så är det färgat av just sorg. Men långsamt släpper sorgen också händerna om en. Det är en makalöst vacker skiva där Danielas röst fångar allt vad det innebär att leva - genom alla känslor och sammanhang som drabbar liksom berikar en. Idag pratar jag med Daniela om just sorg - men samtidigt också om att vara nygift och glad.
- Jag mår bra! Nygift och glad.
Tänk om sorgen inte vill lämna oss, utan att det är vi som inte vill släppa taget om den? Vad tror du att vi håller fast vid?
- Jag tror att det ofta är så att vi inte vill släppa taget om sorgen. Sorgen kan, om den varit hos oss tillräckligt länge, nästan bli något tryggt, något vi behöver för att kunna känna igen oss både i oss själva och för att känna igen världen omkring oss. Sorgen blir som en lins genom vilken vi är vana att se allt. Därför kan vi hålla fast vid den, trots att vi borde våga släppa taget om den.
Finns det någon sorg som du fortfarande inte riktigt vet var du ska göra av?
- Ja, flera stycken. Både nya sorger och gamla. Ibland blir jag liksom trött på mig själv. Hur många sorger finns det? Jag kan ju inte lägga hela livet på att tänka på och skriva om dem. Jag tror jag måste hitta andra ord för de andra sorgerna, hitta andra formuleringar, sätta en annan etikett på känslorna. Det finns sorg, men det finns också mycket mer.
Du skriver om att våga sätta värde på saker och våga förlora igen. Vad krävs för att man ska våga det?
- Man måste våga kasta sig ut. Se en annan människa i ögonen och säga: Nu kastar jag mig ut. Fånga mig. Du får inte försvinna. Det är framförallt viktigt att man formulerar sårbarheten högt inför någon.
Kan man sakna en människa och samtidigt längta efter att slippa sakna denne?
- Ja. Jag tänker att livet hela tiden består av förskjutningar av tid. Man kan sakna någon, alltid. Men man måste inte alltid önska att personen fanns. Man kan acceptera att den inte finns, gå med på att den inte finns, till och med tycka att det är bra att den inte längre finns, utan att för den delen sluta sakna personen.
Om sorgen fick en egen röst, vad tror du att den skulle säga till dig?
- Den skulle säga: tänk att du nu är just här, efter allt som hänt.
Albumet rör sig mellan minne och fantasi. Finns det något minne du har börjat tvivla på, eller som förändrats med tiden?
- Jag tror att skrivande alltid är en form av minnesarbete, och ett sätt att både minnas men också fantisera bort minnen, stöpa om dem i nya former. Det är viktigt att ha koll på vilka minnen man vill stöpa om och inte. Man måste göra det varsamt. Jag tvivlar inte på något minne jag har, men jag förstår att jag kan ha skrivit om några, för att jag behövt det, för att hitta en viktig känsla som tidigare varit utom räckhåll.
Du har gått från elektroniska klubbrytmer till ett mer avskalat pianolandskap. Var det en musikalisk förändring eller behövde du hitta ett annat sätt att uttrycka dig?
- Pianot har alltid funnits i mig. Det var ett rätt medvetet val. Jag ville kunna spela min musik själv, live. Jag vill kunna skriva låtar vars grundstomme var jag, och inte någon annans, inte någon elektronisk sampling, någon hotshot elektronisk producent, eller något stort skivbolags idé om vad som säljer mest.
I pressmaterialet finns bilden av solen och månen som förtvivlat delar himmel. Varför tror du att vi så gärna vill att motstridiga känslor ska gå att förena?
- Vi vill förena de motstridiga känslorna för att de redan är bundna till varandra. Det är liksom redan så. Men vi vill hitta sätt att förklara varför, och vi vill hitta sätt att stå ut med att det är så. Utan mörker, inget ljus, till exempel...
 |
| Foto: Press |
Har musiken hjälpt dig att förstå något som du inte hade velat förstå om du bara satt och tänkte?
- Ja! Musiken hittar alltid ett sätt att bära det tunga åt mig, göra det outhärdliga vackert. Framförallt när min vän, jazzpianisten Johannes Jareteg, spelar pianot. På skivan är det jag som spelar, men i vissa livesammanhang ber jag honom att spela med mig. Då ger han mig så mycket, så som han spelar på pianot. Han liksom väver fram så vackra saker, det är obeskrivligt.
Du arbetar också med översättning. Finns det känslor som är lättare att skriva om på engelska än på svenska - eller tvärtom?
- Detta är en vanlig fråga på Biskops Arnö, där jag jobbar som lärare i låtskrivande, frågan om vilket språk man skriver på och varför. Jag tycker att svenskan är ett rakare språk, liksom i hur vokalerna formas i munnen. Engelskan består av fler korta ord, medan man i svenskan kan skapa sammansatta ord. Utöver det tycker jag inte att skillnaden är så stor, inte i själva känslan, för mig.
Ibland verkar man behöva förlora något för att förstå vad det faktiskt betydde. Hur vet man när man har sörjt färdigt, om man nu någonsin gör det?
- Jag tror att man måste påminna sig om att fortsätta leva. Det har varit mitt motto: du får sörja hur mycket du vill, så länge som du samtidigt lever ditt liv. Du får gråta floder om du också ser till att skratta så att du kiknar. Du får vila i stillhet om du också ser till att bege dig ut i världen och träffa hundra människor.
Om du kunde träffa den person du var när du började skriva albumet, vad tror du att hon skulle bli mest förvånad över hos dig i dag?
- Att någon intervjuar mig!
Lyssna på albumet här nedan!
