Bord 031: Tant Anton i stan

Jag och en vän pratar om relationer. Om de som förändras när någon flyttar och om att hitta nya vänner ganska sent i livet. Jag tänker för mig själv att om livet vore en dag så har jag åtminstone kommit fram till barnens läggdags. Det är fint att lära känna nya människor och samtidigt känna att man har känt dem i hela sitt liv. Som om de alltid har funnits där, fast de inte har gjort det. 

Vi är på väg till Tant Anton i stan på Linnégatan i Göteborg, en restaurang med fokus på mellanrätter att dela på. Smakerna tar gärna en promenad genom hela världen, vilket passar mig bra. Jag brukar säga att jag gillar att testa nytt, även om en annan del av mig gärna går till samma restauranger, tittar på menyn i två timmar och ändå beställer samma rätt som de senaste 3000 fredagarna. Där får man för att man påstått sig ha en flexibel mage!

Skämt åsido har jag varit på Tant Anton flera gånger och alltid varit nöjd. Menyn och inredningen känns på sina håll lite väl mycket. Jag hade gärna sett ett mer nedtonat uttryck, kanske en restaurang klädd i något mer återhållsamt. Smaklökarna däremot behöver inte byta om. Vi inleder kvällen med varsin Pripps (79 kronor för 40 cl) och beställer kroketter (158 kronor) att dela på. Eller, det är åtminstone tanken. Vi får varsin, vilket kan kännas lite snålt när man är två personer som har bestämt sig för att dela på kvällen. Men svampen, lingonen och tryffelpecorinon på en bädd av salviakräm smälter i munnen. Det är fantastiskt gott, och jag glömmer ganska snabbt min inledande förhandling om portionsstorleken. Jag brukar ändå förlora förhandlingar så never mind. 

Min vän väljer pilgrimsmussla (189 kronor), medan jag går på flankstek (192 kronor), en nyhet på menyn. Servitören berättar engagerat om rätterna och är genomgående trevlig och uppmärksam. Pilgrimsmusslan faller min vän i smaken, även om hon nästan förvånas över styrkan i den underliggande wasabikrämen.

Min flankstek upplever jag som något för salt till en början. Men när allt samlas i samma tugga händer något. Den picklade tomaten är fantastisk, romescosåsen ljuvlig och köttet perfekt rosa. De rostade mandlarna bidrar med ett välkommet krisp. Smakerna hittar varandra och bildar en helhet som gör rätten till ett fint tillskott på menyn. 

Det finns förstås dock en gräns för hur mycket man kan äta sig mätt på mellanrätter utan att samtidigt behöva göra en mindre investering. Priserna ligger i det högre spannet och jag skulle säga att man behöver åtminstone tre rätter för att bli ordentligt mätt. Samtidigt är det svårt att bara räkna kronor när en restaurang lyckas överraska en, både i smaker och i hur maten presenteras. Generellt tycker jag att Tant Anton är värt priset. Det visuella uttrycket får däremot gärna dra ned volymen en aning. 

Kanske är det ändå det där med nyfikenheten som gör att jag återkommer. Jag vill gärna prova något nytt, även om jag ibland behöver två timmar för att komma fram till samma gamla rätt. Och jag tycker om när människor känns självklara, trots att de inte har funnits i mitt liv särskilt länge. Tant Anton blir på något sätt som en nyfunnen vän. En plats där jag vet att jag kommer att trivas, men där det fortfarande finns utrymme för överraskningar. Lite som att bli hembjuden till någon och upptäcka att man redan känner sig hemma. Det är väl egentligen det man hoppas på, både när man sätter sig vid ett restaurangbord och när man lär känna en ny människa. Att få känna sig hemma utan att behöva ha varit där i hela sitt liv.