Jag har haft problem med känslig mage sedan jag var liten. Jag minns när vi hade ätit på en pizzeria i Helsingör. Direkt efter att servitören frågade ”smagte det godt?” kräktes jag precis intill entrén. Mitt problem är väl att det ofta sitter en sjuåring som förbereder sig för sin första skoldag i min mage. Stressen är så stark att den kan lyfta undan allt annat jag förväntas göra. Jag vet inte varför just ens negativa egenskaper alltid lyfter tyngst.
Stress kan vara en hand genom håret när som helst, egentligen. Man har ett par inre löparbanor som ständigt är upptagna. Jag var på vårdcentralen för att ta blodprov, just på grund av magen. Mitt blodtryck var nära att ställa till en scen, men det löste sig ändå någonstans.
Eftersom värken aldrig försvann verkar nästa undersökning kunna bli något som någon måste sätta fingret på. Bokstavligt menat. Man vaknar med värk och slutar med ett finger i röven. En kollega tyckte att jag skulle be vårdcentralen skicka bilder på personalens händer så att jag kan välja de smalaste fingrarna. Vi får se vem som får ett finger med i leken.
Något annat jag påverkas av är osäkerhet i relationer. Jag frågade en vän när vi gick till Vassen i Göteborg om det är någon idé att behålla drömmar som man vet aldrig kommer att bli av. Att fortsätta föreslå saker fast man i grunden vet att det inte blir något av det.
På vägen till Vassen gick vi förbi en restaurang som precis hade förlorat sitt alkoholtillstånd.
Ibland känner jag att jag vill förlora tillståndet att hoppas.
Ibland vill man bara veta vad man betyder eller inte betyder för någon. Ibland är faktiskt ett nej en mer upplyst väg än ett ja som saknar bygglov.
Det är svårt att veta om man är ett moln eller om man ska plocka ned dem när man inte vet vilken plats man har i någon annans luft.
Stundtals längtar jag tillbaka till lågstadiet, där mjölkdrickartävlingar var ett så tydligt tecken på gemenskap. Eller till gymnasiet, där kvällar på Sandra i Kalmar var en väg in - både till att vara människa och till att få vara med andra.
Det var inte alltid så att jag visste hur man gjorde. Socialiserandet kunde bestå av ganska taffliga försök att hitta rätt, tills någon plötsligt delade en flaska "grönt" som en annan hade köpt av en gubbe. Och där stod man. Plötsligt fanns det något att samlas kring, även om ingen av oss kanske hade någon större aning om vad vi egentligen höll på med.
Vassen är på många sätt det liv jag vill leva. En plats för möten, nära vattnet, med smakrik och billig mat serverad i portioner som varken är för stora eller för små. Och så billig öl på det.
Ibland vill jag vara ett eget Vassen med två bänkar i min kropp, en egen ölkran, nära till vattnet och de jag älskar samlade. En sliten lokal, absolut, men innehållet hade varit som spaet på Gästis i Varberg. Fast i mänsklig form.
Och jag vill förstås inte stå obokad.
Man är ju ett tomtebloss, men det gäller att leva och se till att spraka lite i mörkret. Kanske lyckas man lysa upp både sitt eget och någon annans mörker.
Och kanske också en toalett på Järntorget, så att man åtminstone kan se hur illa det är ställt.
