 |
| Foto: Press |
Poloklubbens GBG Himlen blev ett slags brev som välkomnade mig hem efter semestern, istället för att jag skulle gå runt och gnälla på stans gråmelerade garderob.
Längtan efter stan rymmer både det som får hjärtat att rusa och det gråa. Kärleken till en stad kan rymma allt - även om det kan vara jobbigt med långsamma spårvagnar och regn som blåser igenom kroppen så ingår även det i stadens identitet. Man får heller aldrig glömma att det i både kärlek och livet i stort finns en motsägelse i det mesta.
Den mullrande basen passade stämningen perfekt och ända sedan starten förra året har Poloklubben bjudit på något som Göteborg verkligen behöver. När så mycket av kontakten med samhället och med ens egna känslor sker via teknik behövs något som verkligen känns levande. Något som sticker det perfekta i ögonen.
Bandets musik präglas av tyngd. Den bryts av något svårdefinierat, något mer drömskt - men det finns ofta flera kilo svärta över de där drömmarna. Och precis som regnet så öser man ned över lyssnarna.
Senaste singeln Snälla be mig om allt jag har gör just det i knappa sex minuter. Texten är packad av önskningar som i Amanda Wallins röst över det spräckliga landskapet känns som tusen nålar i hjärtat, och instrumenten skriker så högt att allt runt en välts omkull.
Deras kombination av svärta, drömmar och tyngd vill jag bära hela hösten. Genom regnoväder, långsamma spårvagnsturer, sena kvällspromenader och förstås någonstans i publikhavet på en konsert någonstans. För mig har bandet aldrig rivit i kroppen på ett så här skönt sätt tidigare. En fantastisk singel.
Lyssna här nedan!
