Magen var dock som ett brustet avloppsrör i Mall of Scandinavia.
Det jobbigaste när kroppen misslyckas är att den genast förbereder för en uppföljare som kan släppas helt utan trailer. En film med allt oklippt material. Som när det avslöjas att mina "Ska fundera och återkommer" egentligen alltid betytt nej. Eller att mina ursäkter för att gå på toaletten ofta handlat om att jag behövt komma undan det sociala och bara sitta och scrolla en stund.
Man inser att ens kropp är något som slängdes ihop en kvart innan stängningstid. Sitter ens röv på rätt plats? Svårt att se efter. Plötsligt står man väl där med förstoringsglas och letar. Det enda CSN-stödet den röven verkar ha fått är till en analplugg.
Man ringer sin mamma och frågar om de sparade kvittot. Kanske har texten glesats ut på 42 år.
Man ser sig i spegeln. Håret ser ut som den blinda grannens gräsmatta i Eklanda och pungen som en Aftonbladet som legat ute i regnet i några år. Inget för förstasidan direkt.
En sista fråga bara. Var ska röven egentligen sitta? Nä, vi hinner inte. Vi har redan gått över tiden.
Så man ger upp det yttre. Man flyr inåt. Bara för att inse att det är precis lika rörigt där.
Det är mycket som får mig att drömma om en helt annan parmiddag än den där min hjärna och mitt hjärta försöker mötas. De växlar mellan att båda vilja lämna mig ifred och att efter några glas vin plötsligt vilja hångla. Dagen efter har de blockat varandras nummer. Det är som att de befinner sig i kroppens riksdag. Har en klar majoritet men vägrar att styra ihop. Den ena är ett uttag i hemmet. Den andra har kapat elen.
Då kan det vara skönt att träffa ett par som ger en el. Ett boendestöd för ens inre tillvaro. De duschar hjärnan och nattar hjärtat och låter inte någon känsla springa för långt. Eller så springer de med känslorna. Men ingen kastas iväg på egen hand och ingen skriker "apport" till mörkret.
De blir snarare som en mörkrutetorkare på ens färd genom livet.
Just en sådan parmiddag längtar jag till.
