![]() |
| Foto: Press |
Det är en ytterst berörande EP som Ellen Smed precis har släppt. Den behandlar olika stadier av ett krossat hjärta och samtidigt ett försök att hitta tillbaka till sig själv. Men ack, vad svårt det kan vara att göra just det. För vem är man, och vad är staden och alla platser man befinner sig på, när man helt plötsligt står själv? Vad finns kvar av en själv när så mycket av det man gjort har varit tillsammans med någon annan?
Det kan vara svårt att hitta sin egen vilja igen, att samla styrka nog att lyfta sina egna drömmar. Man försöker dansa bort konturerna av den andra och hoppas att dansen fyller i ens egna istället.
De tre låtarna på EP:n är alla vemodiga, stillsamma och otroligt vackra. Andra spåret, kan inte sluta älska dig, är nog den allra högsta toppen bland de övriga. Texten känns nära, med flera önskningar om att allt ska bli som förr igen. Idag pratar jag och Ellen om just hjärtesorg, om den lilla Ellen som skrev en låt om ett träd på skolgården i lågstadiet och om att försöka förstå sig själv.
Du beskriver musiken som ett sätt att förstå världen och göra dig av med sådant som annars är tungt att bära. Finns det saker som du har förstått om dig själv först när du lyckats skriva en låt om dem?
- Egentligen inte. För mig är låtskrivandet nästan motsatsen till självinsikt. Jag vill helst inte förstå eller analysera känslan medan jag skriver om den. Jag har en tendens att tänka sönder precis allt jag känner och kan göra en hel utredning av varför jag känner som jag gör. Musik blir ett sätt att få ur mig skiten innan jag hinner göra det och en plats där en känsla bara får vara en känsla. Jag vill liksom inte att det ska bli matematiskt i det där.
När du skriver om hjärtesorg rör du dig genom flera olika känslotillstånd. Är det viktigt för dig att vara ärlig även med de sidor av dig själv som du kanske inte är så stolt över när du befinner dig mitt i ett uppbrott?
- Jag har en tendens att bli helt uppslukad av alla de delar av mig själv jag inte är så stolt över efter ett uppbrott. Jag tror att många kan känna igen sig i hur lätt det är att tro att man själv alltid är anledningen till att det tog slut, oavsett vem det var som gjorde det. Det är lite destruktivt, och ibland är det helt rätt och ibland helt fel. Men jag tror att det är den del av hjärtesorg som är intressant att skriva om. För mig är det inte särskilt kul att skriva om den snygga eller romantiska versionen av hjärtesorg utan om de mindre smickrande delarna. Desperationen, svartsjukan, egot, känslan av att vilja bli vald till varje pris. Det är så äckligt våldsamt att vara hjärtekrossad. Och jag tror att det är där mycket av det mänskliga finns.
Ibland kan en låt nästan bli som ett fotografi av en period i livet. Finns det någon av dina egna låtar som du har lite svårt att lyssna på idag eftersom den tar dig tillbaka till en särskild plats eller känsla?
- Ja, jag har en osläppt låt som var bland de första jag skrev efter att jag gick igenom ett uppbrott för ett år sedan. Man hör på inspelningen hur min röst darrar, även när jag nästan skriker texten. Det är sån jävla desperation och paniksorg. Jag tror inte att jag skulle kunna spela in den på samma sätt idag, för det är helt enkelt inte där jag är längre. Men det gör fortfarande lite ont i magen när jag lyssnar på den.
Dina låtar beskriver både desperationen i att förlora någon och försöken att hitta tillbaka till sig själv.
Vad brukar vara svårast för dig efter att ha förlorat någon - att släppa taget om personen eller att släppa taget om bilden av hur du trodde att livet skulle bli?
- Jag tror att det är bilden av hur jag trodde att livet skulle bli. Personen blir liksom bara symbolen som jag petar in i det hålet i historien. Jag har kunnat dejta nästan vilken idiot som helst och ändå gå runt efteråt och sakna ett liv som inte ens existerade. Man kan tydligen vara väldigt rationell på vissa områden och samtidigt sörja en fiktiv femårsplan, haha!
Du lyfter fram hur låtar kan hålla oss sällskap i det som gör ont. Har du själv någon gång blivit räddad, eller åtminstone lite mindre ensam, av en låt när du verkligen behövt det?
- The Passover av The Soundtrack of Our Lives har på något sätt följt mig genom hela livet och varit en tröst varje gång jag känt mig helt riktningslös och uppgiven. Raden "Don’t lose your sense for it’s not the end, It’s just another phase you’re going through" har varit mitt mantra ända sedan första gången jag hörde den. Det har varit så skönt att bli påmind om att allt inte behöver lösas på en gång. Att det är en fas och att det snart kommer något annat igen. Jag skulle verkligen vilja skriva en sådan låt någon gång!
I kan inte sluta älska dig finns själva kampen i att försöka gå vidare trots att känslorna inte riktigt vill samarbeta. Är du en person som har lätt för att släppa taget, eller behöver du ibland gå några extra varv runt samma känsla innan du kommer vidare?
- Jag har nog aldrig varit särskilt bra på att gå vidare på ett elegant sätt. Jag är världens mest sentimentala person och behöver undvika allt från gator till maträtter i flera månader innan jag överhuvudtaget kan börja känna att jag rör mig vidare. För mig har det nästan alltid behövt fungera som en medicinsk avtändning, oavsett om det handlar om en person, en situation eller en plats jag försöker lämna. Det är inte ett särskilt konstruktivt system, men det har funkat för mig.
I so what if i am möter vi en annan sida av hjärtesorgen, där nätterna, klubbarna och neonljusen kanske får hjälpa till att hålla tankarna borta. Har du själv någon gång försökt dansa bort något som egentligen behövde få kännas?
- Ja, absolut. Jag har varit ganska ambitiös i mina försök att distrahera mig från saker jag egentligen behövt känna. Spoiler alert: det man sprungit ifrån står alltid kvar och väntar runt hörnet ändå. Och det brukar ha hunnit bli betydligt mycket större under tiden.
Du har hållit på med musik nästan hela livet. Har din relation till den förändrats i takt med att du blivit äldre?
- Ja. I perioder har det varit skitjobbigt att älska musik och att skriva låtar så mycket. När något blir så viktigt för ens identitet blir det också ganska läskigt när det inte fungerar. I perioder när jag inte hittat samma inspiration men haft exakt samma behov av att skriva har det varit en brutal identitetskris. Det som tidigare bara varit mitt sätt att få ur mig saker har också blivit något jag förlitar mig på, och då blir det ganska jobbigt när det plötsligt känns som att man tappat tillgången till det. Samtidigt tror jag också att min relation till musik blivit mer realistisk med åren. Jag har insett att jag inte alltid kommer känna mig inspirerad eller veta vad jag håller på med, och att det inte nödvändigtvis betyder att jag har tappat varken musiken eller mig själv.
Om du kunde sätta dig ner med den där lilla Ellen som skrev sin första låt om trädet på skolgården, vad tror du att hon skulle tycka om musiken du gör idag? Vad skulle du själv vilja säga till henne?
- Jag tror att hon hade älskat att jag fortfarande skriver låtar och vad jag får göra av det idag. Hon kanske inte hade förstått alla låtarna, men jag tror att hon hade känt igen själva behovet. På många sätt är impulsen exakt densamma. Jag skriver fortfarande för att få ur mig känslor om det som händer runt omkring mig, bara med lite fler problem än ett nedhugget träd. Därför skulle jag nog allra helst vilja säga till henne att hon inte behöver sluta vara så känslig. Att hon kommer vara med om mycket som gör skitont, men också mycket som gör det värt att känna så starkt. Att det som ibland känns som för mycket en dag kommer bli det som ger henne något alldeles eget att hålla i.
Lyssna på EP:n här nedan!
