fredag 20 november 2026

Musikminne från Helena Alin

Foto: Noomi Söderström

Jag lyssnar om och om igen på Helena Alins berörande text till låten Prata dumt. Texten blir för mig en påminnelse om hur viktiga vänskapsband är och hur de kan bli till ett alldeles extra ljus i mörkret i mångas huvuden. Det är lätt att gå vilse i sig själv, i sina egna tankar, och inte riktigt hitta ut. Därför är det så viktigt att vi ser varandra och verkligen finns där. 

Helenas debutalbum Skärvor berörde mig också djupt, och hon fortsätter verkligen att göra just det. Låten känns både som en hyllning till vänskapen och som en påminnelse om hur viktigt det är att vi finns där för varandra. Att vi tillsammans kan hjälpas åt att hålla det där ibland nästan skrämmande mörkret på avstånd. 

Idag gästar Helena bloggen för ett musikminne! 

Mitt musikminne är delat i två och utspelar sig 2011 när jag var en sorgsen tonåring. Det inkluderar de två artister som följt mig sedan barnsben och som aldrig släpper taget om mig, nämligen Loney dear och Jonathan Johansson. Innan vi kastar oss in i minnet vill jag ge er lite kontext: jag är uppvuxen i en släkt fylld till bredden av musiker och mina föräldrar ledde tidigt in mig på den musikaliska banan med cello, piano och kör. Som litet barn älskade jag att sjunga, showa, dansa, skriva låtar och dikter. Musiken var en tillflyktsort.  

Nu till minnet och den sorgsna tonåringen. 2011 var ett mörkt år för mig, och framförallt tyst; jag hade slutat lyssna på musik och inte heller skrivit någon musik på mycket länge. Jag gick musikgymnasium, men musiken kändes inte längre som min vän, utan hade vänt sig mot mig, blivit fientlig. Min insida kändes som en öken; torr, tyst och ödslig. Men så fick jag för mig att gå på två konserter, en på Södra teatern med Jonathan Johansson och en i Mälarökyrkan på Ekerö med Loney dear. Det var under någon av årets mörkaste månader och jag gick dit ensam. Det jag upplevde på dessa konserter är än idag några av de starkaste upplevelser jag haft, i alla kategorier. Det kändes som att det i mitt torkade inre flödade fram bäckar av klart vatten, som att jag andades för första gången på månader. Deras musik väckte mig ur en dvala och ljus bröt fram. Och efter de konserterna hände något. Jag upptäckte ny musik, blev kär i Tomas Tranströmers dikter, bytte inriktning på skolan från klassisk sång till soul och jazz, och framförallt: jag bröt flera års tystnad och började skriva musik igen. 

"Man måste bära sin sorg i armarna 
Man måste härma dem som orkar 
De som fortsätter ändå"
Stockholm, Jonathan Johansson 

/ Helena Alin

Lyssna på Prata dumt här nedan!