"Vem är jag utan min syster?"

Foto: Eveline Johnsson

Ida Gillners syster Anna gick hastigt bort i sömnen för sex år sedan. Sorgearbetet ledde till albumet Anna, där låtarna tillägnades hennes syster. Jag lyssnar ofta på albumet och särskilt på låten Vilande, där sorgen och hoppet liksom möts och kramar om varandra. Livet bär ju på båda, mer eller mindre, genom åren.

Hennes andra album, within/without, släpps i mars nästa år. Därifrån är singeln Vind jag bär hämtad. Låten är som ett hjärta i sorgen, något som fick henne att känna sig mer levande igen. Pianot och Idas röst möts och kvällen blir genast lite lugnare. Sådär stillsamt vacker som musik ibland kan få en kväll att bli.

Idag pratar jag med Ida om sorg, om livet i stort och om rösten som ett instrument.

Hur mår du Ida? 

- Jo, tack jag mår bra! Fullt upp och lite hösttrött, men överlag fint! 

När du växte upp på Asperö i en musikfamilj, blev musiken en självklar del av vem du var eller fanns det perioder då du ville hitta något helt eget, bortom det musikaliska arvet? 

- Ja, musiken blev väldigt tidigt en självklar del av mitt liv, och på sätt och vis också en självklar del av vem jag var. Började spela piano när jag var sex år och min mamma, som var musiker, drog med mig tidigt upp på scen i olika sammanhang. Visst har jag sneglat åt lite andra håll; är intresserad av människor och psykologi, skrivande har alltid legat nära till hands, men har nog alltid känt och på något sätt vetat att det var musik jag skulle hålla på med. Mamma blev ju en förebild i det, eftersom hon var ett levande exempel i min närhet att det faktiskt går att jobba som musiker. Fast, när jag var riktigt liten så var min dröm att bli clownprinsessa och djur- och naturräddare! 

Du skrev ditt första pianostycke redan som sjuåring. Minns du vad du ville uttrycka då, och kan du känna igen något av det barnet i den musik du gör i dag? 

- Precis, jag minns det stycket så tydligt. Vårkänslor döpte jag det till, och det sitter fortfarande kvar i fingrarna! Ett gulligt litet stycke. Jag minns att jag också skrev ner noterna då, för hand, så de ligger hemma i en låda någonstans. Där och då fanns nog inte så mycket tanke bakom den låten, men det blir tydligt att jag väldigt tidigt hade ett behov och en lust att skapa själv. Av namnet att döma så ville jag uppenbarligen uttrycka en känsla. Och att skapa intuitivt, utgå ifrån känslor och hitta olika sätt att uttrycka dem på ligger ju till grund för det jag göra idag också. 

Du rör dig mellan folkmusik, samtida klassisk musik, alternativ pop och scenkonst. Känner du dig hemma i alla de världarna, eller har du ibland saknat en plats där du inte behöver förklara vad det är du gör? 

- Jag känner mig hemma i de världarna när jag får utgå ifrån mig själv och känna mig fri. Jag kommer med den verktygslåda, de preferenser och färger som är jag och då blir det ofta en mix. Visst vore det ibland skönt att med en mening kunna förklara exakt vad jag gör, att tydligt kunna sätta en genre och etikett. Och det har faktiskt varit en process att landa i att det är okej att vara spretig. Jag är utbildad på musikhögskolan på sopransaxofon och folkmusik. Åren efter det kände jag mig lite vilsen och liksom låst, för jag tänkte undermedvetet att nu var det det jag skulle hålla på med, eftersom det är det jag är utbildad i. Det var nästan lite livsomvändande när jag "plötsligt" insåg och landade i att jag ju kan göra precis det jag vill! Att det ena inte utesluter det andra. Jag är för nyfiken och har för mycket blandad kompott i mig för att låsa mig vid en stil eller ett instrument. 

- Och jag älskar ju samarbeten, gärna tvärkonstnärligt och genreöverskridande. Förhoppningsvis går det att skönja mitt personliga uttryck oavsett i vilken genrevärld jag rör mig i. Idag har jag landat i att det är okej, och det är det som är jag, även om det eventuellt ibland kan vara förvirrande för andra. Men jag vandrar helt enkelt min stig, gör musik, utforskar konst och går dit det känns! 

Efter din solodebut Anna kommer nu within/without. Vad har förändrats i dig som människa mellan de två albumen, och hur märks den förändringen i musiken? 

- Musiken på albumet har skapats under åren efter Anna. För mig är det väldigt tydligt hur den speglar en förändring, både inombords och utanför. Om min solodebut handlade om bakåtblickar och att vara mitt i en sorg, så speglar det här albumet en övergång, fortsättningen, det som händer sedan. Som människa har den här perioden inneburit en sorts nyorientering i livet och ett utforskande av vad det är. Vem är jag utan min syster? Det utforskandet och den processen har också följt med i den här musiken, som tar avstamp i pianot och tidigare klangvärldar, men där jag börjat utforska lite nya stigar och uttryck. Precis som i livet. På ett sätt är allt som förut, men också helt förändrat. 

Vind jag bär föddes ur en lång period av sorg efter din systers bortgång. När du nu lyssnar på låten, möter du då främst den människa du var när du skrev den eller den människa du har blivit sedan dess? 

- Just i den låten är det nog människan "jag blivit" sedan dess. Jag kan höra utforskande, tillåtande och livslust, men också skavet och alla de lager det innebär att vara människa och bära historia från ett liv. 

Du beskriver hur tillvaron efter sorgen plötsligt började klarna och hur du kunde känna dig levande igen. Minns du något särskilt ögonblick då du insåg att någonting faktiskt hade förändrats inom dig? 

- Jag minns väldigt väl känslan en höstmorgon då jag slog upp ögonen och liksom kunde se klart. Den grå hinnan som så länge legat mellan mig och världen var borta. Som att jag såg ljus och färger igen. Sedan har jag såklart fallit och varit ledsen många gånger efter det, och saknaden efter min syster är ju inte borta, men det var en så tydlig grundläggande känsla som var förändrad. 

Finns det något i sorgen som du önskar att fler människor förstod, men som du själv hade svårt att sätta ord på innan du började göra musik av den? 

- Något jag inte hade förstått så tydligt innan jag själv drabbades av sorg på det sättet var att den innehåller så många lager. Och att det är okej. Sorgen är liksom inte logisk. Den följer ingen mall eller tidslinje. Den lever sitt eget liv och jag tror det bästa en själv kan göra är att försöka bli vän med den, acceptera den och låta den slå följe. Mitt i gråt kan du börja skratta, och tvärt om. I det mörkaste kunde jag se skönhet. Ur det meningslösa kom märkligt nog meningsfullhet. Av förklarliga skäl kan det vara lite svårt för någon utomstående att följa med i de olika vändningarna. Och ibland även för en själv! Men om man ser på sorgen som individuell, nästan som en egen organism som är föränderlig, så tror jag det underlättar för både en själv och de runt omkring. Och att det tar tid. Musiken och skrivandet har hjälpt mig att få vara i och få syn på de olika tillstånden. 

Titeln within/without rymmer både det inre och det yttre. Har du lättare att förstå dina egna känslor när du befinner dig mitt i dem, eller först när du har fått skapa någonting av dem? 

- Det är nog väldigt olika. Jag kan fysiskt och psykiskt översköljas av ett starkt behov av att sätta mig vid pianot, som att jag dras dit. Och i den stunden reflekterar jag inte så mycket, utan det sker väldigt intuitivt och blir mer som en tillåtande plats att vara i bland toner där jag kommer i kontakt med mig själv. Den där förståelsen sker nog parallellt och jag kan få syn på saker både i stunden och efteråt. 

Din musik bygger ofta upp känslor genom upprepningar, röstlager och atmosfärer snarare än genom att berätta en rak historia. Är det ibland musiken som hjälper dig att förstå vad du själv känner, snarare än tvärtom? 

- Ja, så kan det nog vara. Även om jag på senare år mer aktivt börjat lyssna på sångtexter och själv skriver mycket texter och poesi så har jag alltid först och främst varit en melodimänniska. Musiken har liksom alltid kommit först, det är den som först drabbar mig. Och så är det när jag skapar också. På det här albumet blir rösten mer som ett instrument, som hjälper till att få fatt i en stämning och känsla, snarare än textbärarande. 

Foto: Eveline Johnsson

Du arbetar med både rösten, pianot och sopransaxofonen. Finns det känslor som du upplever att du kan uttrycka med ett instrument men aldrig riktigt med ord, eller tvärtom? 

"Musik uttrycker det som inte kan sägas i ord", har någon sagt. Så är det nog. Att tonerna kan ta vid där orden tar slut. Jag upplever att de olika instrumenten, inklusive rösten, fyller olika funktioner för att kunna uttrycka de lager som finns inom mig. Jag målar liksom med olika paletter som alla behövs och är viktiga. Saxofonen ligger nära rösten i uttryck, men har en annan kraftfullhet i sig. Pianot tänker jag på som en förlängning av… min själ? Toner direkt från hjärtat, via armarna, fingrarna till tangenterna. Och där kan jag också jobba med klanger, ackord och atmosfärer. Rösten är för mig ett relativt nytt instrument som jag börjat utforska, lära känna och bli kompis med. Det är en underbar känsla att använda den - både med och utan ord. Det är filterlöst, direkt och rent fysiologiskt händer något i kroppen när du sjunger. Vibrationer, kontakt med dig själv. 

Du har fått flera fina stipendier och erkännanden för ditt konstnärskap. Vad betyder det för dig att bli sedd och förstådd i ditt skapande? 

- Helst vill en kanske inte säga att det betyder så mycket, men det gör det. Rent krasst så betyder det ju ofta också att en får medel som bidrar till att en får både råd och tid att fortsätta ägna sig åt detta. Men självklart blir en också ödmjuk i bekräftelsen och uppmuntran, som definitivt ger energi och kan bli betydelsefull i stunder när en själv tvivlar. 

När du skapar musik som bottnar i något så personligt som sorg, finns det en gräns för hur mycket av dig själv du vill lämna kvar i ett verk? 

- Eftersom jag i den här musiken framför allt jobbar instrumentalt, utan text, så kan jag egentligen lägga in så mycket personligt som möjligt, så väljer jag själv hur mycket av det jag vill kommunicera utåt i ord sedan. I själva skapandet reflekterar jag inte så mycket över detta - musiken finns redan inom mig. Och sedan hoppas jag ju att lyssnare, utifrån min musik, får upp egna känslor, betydelser och bilder. 

Om du tänker på albumet within/without som ett slags avtryck av den människa du är just nu, vad hoppas du att du själv ska kunna återvända till i den musiken om tio år? 

- Friheten och det egna tillåtandet i att skapa det jag känner för och som kommer från hjärtat, utan tankar om vad jag "får, bör eller borde".

Lyssna på Vind jag bär här nedan!