"Hem är mer personer än platser"

Foto: Sultan Ahmed

Det är nästan alltid de inre världarna är de mest spännande med en spännande befolkning av olika världar och tankar. Isolde Molarin är fantastisk på att fånga det kontrastrika i våra inre platser. Det är ett kollage av erfarenheter, en trädgård av inre orkidéer. Vi bär så mycket inom oss, väskor som rymmer mycket som människor runt om inte vet så mycket om. Man får hitta de delar av världen som vattnar ens inre och inte torkar ut det. 

Hennes andra EP Meet Me Behind Closed Eyelids är en resa inåt och jag älskar verkligen hur kontrasterna skapar så vackra och intensiva bilder. En låt som Embroidery till exempel skakar om hela mitt väsen. Det är underbart bra. Idag pratar jag med Isolde om de inre världarna och om skillnaden mellan intensitet och kärlek. 

I Stockholm beskriver du hur man behöver återta en plats som blivit förknippad med saknaden efter någon. Jag fastnade för tanken på att ett hem faktiskt kan förändras beroende på vilka människor som finns där, eller inte längre finns där. Har du lätt för att förknippa platser med människor och minnen? 

- Jag har ett starkt minne och kopplar nog det mesta till minne. Dock är jag inte en sentimental person. Men platser och dofter är starka minnen-behållare för mig medan hem är mer personer än platser. 

Finns det någon plats du fortfarande har svårt att återvända till? 

- Inte längre. Stockholm har blivit varmt igen med mig. 

I Someone Better finns en ganska hoppfull tanke om att våga välja en kärlek som inte gör en illa. Jag tänker att det ibland kan vara svårare att ta emot något fint än att hantera det som gör ont. Känner du igen dig i det? 

- Jag tror att vi som människor har en tendens att vara destruktivt lagda. Och att ett familjärt ont är tryggare än ett främmande gott. Därför kan det krävas mycket mod för att tillåta sig att lära om, att ta emot något fint och varmt istället. Med det sagt, det en fight man bör ta. Det är värt det! Hellre att kriga för något vackert än att vara för rädd att misslyckas så man inte försöker. 

Har du själv behövt lära dig att inte förväxla intensitet med kärlek? 

- Ja, jag tror det är en kombo av att mogna och att ha samlat på sig erfarenheter. man lär sig att inte bli kär i illusionen. Att låta något växa fram istället för att forcera det. Att låta tiden visa vad det är på riktigt istället för att projicera sina önskningar på någon annan. Att ge det tid för att låta sig själv också få plats där. 

I longer & linger finns en längtan efter något som man samtidigt verkar veta inte kommer att stanna. Jag tycker det finns något väldigt mänskligt i att ibland vilja hålla fast vid sådant man redan vet är tillfälligt. Är du en person som har lätt för att leva i nuet? 

- Jag har lätt för att leva i mitt huvud, haha. Att leva utanför, i den verkliga världen, i nuet får jag ibland jobba på men det är något jag finner mycket glädje i. Jag tror jag är som absolut mest närvarande i skogen eller på havet. När det blir bedövande vackert. 

När jag lyssnar på låtarna får jag känslan av att de på olika sätt handlar om att försöka hitta tillbaka till sig själv. Har du upplevt att du behövt bli en ny version av dig själv efter något som hänt i livet? Och i så fall, har musiken varit en del av den processen? 

- Hur hela Isolde Molarin projektet startade var ur en nyfödelse. Jag behövde hitta trygghet igen, hitta mig själv igen efter att ha gått sönder. Ur det började hela projektet. Jag började så små frön som sen blommade och blev bland annat My taxi’s here och Eager Kissers från min första ep. Skapandet var ett sätt att processa och läka, att hålla mig själv varm. Att växa och få bli större i mig. Det är en del av varför musiken har fria influenser, inte bara för att jag tycker det är roligare så utan också för att jag bestämde att det skulle vara så. Genom att ta mitt eget namn som artistnamn så skulle det ge utrymme till att växa hur jag ville, låta hur jag ville. 

- Något som är fint är att musiken jag gör idag påminner starkt om den musik jag gjorde när jag började skapa i tidig tonår. Det blir som en förlängning av vad jag skapade då. Att skapa musik är att trösta sig själv och bearbeta det med konsten som en spegel. 

Jag tycker att din musik ofta rör sig någonstans mellan det vackra och det obehagliga, nästan som en dröm man inte riktigt vet om man vill stanna kvar i. Finns det någonting i mörkret, det skeva eller det obekväma som du känner dig mer hemma i än i det tillrättalagda och perfekta? 

- Absolut! Det är där i gränslandet mellan båda dessa som jag tycker magin sker. Det gör det relaterbart och surrealistiskt på samma gång. Något som är för polished eller tillrättalagt har aldrig varit min grej. Det behövs in med svärta, djup, skevhet. Som ett perfekt ansikte, det är ointressant. Men ett nästan perfekt ansikte med något som skevar lite. Då blir det magiskt. Jag har alltid dragits till det skeva och surrealistiska. Jag tror det blir så när Alice i underlandet blir ett av ens starkaste referenspunkter som barn, haha. 

- Kontraster är också något viktigt för mig i konst, i både min och andras. Det kan inte finnas verkligt ljus utan mörker. Utan kontrasterna och ett helt spektrum blir det endimensionellt. Att skapa något endimensionellt är för mig ointressant. 

Foto: Sultan Ahmed

Du bygger stora delar av dina ljudvärldar själv och verkar ha en väldigt nära relation till själva hantverket. Hur ser du på ensamheten i skapandet? Är den något du behöver för att hitta fram till ditt uttryck?

- Jag behöver gå in i min zone för att kunna skapa. Sen får det i sig mig inte nödvändigtvis att känna mig ensam, kanske snarare tvärtom. Den inre platsen och kraften att skapa ur blir ett sällskap. Jag trivs där och har alltid gjort. Min inre plats har alltid varit väldigt närvarande och nästintill fysisk för mig. Det är som en fysisk plats man kliver in i. Och det är just den platsen som EP:n handlar om. Den inre världen iscensatt som en fysisk plats bakom våra stängda ögonlock. En plats att gå in i. 

Du har jämförts med namn som FKA twigs, Kate Bush och Björk. Det är förstås fantastiska artister att förknippas med, men jag blir också nyfiken på om det finns någon sida av dig som du tycker att lyssnarna ännu inte riktigt har fått upptäcka. Finns det något i ditt musikaliska eller personliga uttryck som du fortfarande håller lite hemligt? 

- Något som ännu är outforskat för både mig och lyssnaren är min starkare röst i mina produktioner. Jag har som två röster. En som är mer soft och en som kan sjunga starkt. Det hade varit väldigt kul att hitta en plats för den rösten i mina produktioner så att de gifter sig med varandra. Jag använder det som små effekter här och där i mina låtar so far men aldrig i leaden ännu. Det är något jag vill utforska till kommande projekt! Sen tycker jag att det är roligt att EP:n har sån bredd i sina influenser. Men det finns så mycket musik som ännu inte är släppt som visar ytterligare lager av mig. Något jag lätt glömmer är att jag ju faktiskt bara är i startgroparna. Det här är bara min andra EP än så länge. Det finns inte ens 10 låtar släppta ännu. Den tanken ger mig pirr i magen. Det känns så spännande att se vilka låtar jag kommer att skapa i framtiden. 

Jag undrar ibland om vi har blivit sämre på att verkligen lyssna. Inte bara på musik, utan också på människor, omgivningen och alla små ljud som finns omkring oss. Du verkar ha en förmåga att hitta inspiration i sådant som andra kanske inte ens lägger märke till. Vad brukar få dig att stanna upp i vardagen? 

- I det kreativa kan det vara vad som, jag vet inte exakt vad det har för gemensam nämnare men det är när jag fastnar på ett ord eller ser något som "smakar gott". Att det håller en tyngd. Det brukar vara en indikator på att det finns något att gräva ut där. Så får man börja arbeta och gräva fram verket ur det. Ibland börjar det så eller så kommer det ur att något rent självbiografiskt har hänt och att jag därför väver in inzoomade personliga detaljer i texten eller i handlingen av musiken eller dess värld. Jag gillar att skriva så personligt att det blir näst intill abstrakt och med det relaterbart. Att ge plats för lyssnarens egna upplevelser inom det inzoomade och abstrakta. I livet i det stora tror jag att det finns en likhet. Små detaljer "smakar gott" om man ger sig tid att se dem. 

Finns det något du önskar att fler människor lade märke till? 

- Sin egen empati och att se varandra. Vi behöver varandra. Vi behöver community igen. I en tid där AI kan skapa musik på några sekunder känns ditt sätt att arbeta nästan som en motreaktion. Du samlar ljud, spelar in, klipper, provar och bygger upp något med händerna. 

Finns det en rädsla hos dig för att vi ska tappa något mänskligt när skapandet blir alltmer automatiserat?

- Det har redan tappat det mänskliga om det är automatiserat i bemärkelsen av AI. Är det automatiserat så är det inte mänskligt, det är bara en efterliknelse. Något jag själv är totalt ointresserad av. Jag vill ta del av konst gjord av någon som känner med ett hjärta, så det kan få mig att känna med mitt. Men jag tror inte att det mänskliga i musik har försvunnit. Jag tror kanske till och med tvärtom att vi alltid tidigare har tagit den mänskliga faktorn för givet i musik och konst. Något vi idag istället kommer börja att värdesätta. Men jag hoppas starkt på att AI inom konst kommer dö snart, jag är redan uttråkad! 

När du nyligen ljudsatte Maria Sjödins modevisning på Haymarket fick din musik möta ett annat konstnärligt uttryck. Jag tänker att det måste vara speciellt att få se och höra sina egna skapelser i ett sammanhang man inte själv kontrollerar fullt ut. Är du bra på att släppa ifrån dig saker och låta andra tolka dem? 

- Det finns absolut en perfektionist inom mig at play men det är mer inom det som är helt mitt. Gör jag något till någon annan eller tvärt om känns det som en annan grej. Det blir något annat och därför är det lättare att hålla en distans till det man skapar ihop. 

Titeln Meet Me Behind Closed Eyelids får mig att tänka på allt det där som pågår inom oss när världen utanför tystnar. Drömmar, fantasier, minnen och sådant vi kanske aldrig riktigt berättar för någon. Är ditt inre liv en plats där du känner dig trygg? 

- Min inre plats har nog alltid varit en av mina favoritplatser. Om inte den tryggaste platsen. Jag var alltid där som barn och skapade världar och jag har nog aldrig egentligen slutat med det. Jag värnar om min inre plats och mitt skapande. Det blir som en fristad. 

Om du fick träffa dig själv för tio år sedan, innan allt det här musikskapandet och alla erfarenheter som format dig sedan dess, vad tror du att den personen skulle ha svårast att förstå med den du är idag? Och vad skulle du vilja berätta för henne? 

- Det känns som att jag har blivit till den person som hon skulle ha behövt runt sig då. Jag hade nog bara valt att vara runt henne och bidra med den trygghet hon sökte efter då. 

När du gästade min serie Musikminne 2023 berättade du om hur ett rådjurs märkliga skrik utanför ditt sommarhus så småningom blev en del av ljudbilden i Eager Kissers. Jag älskar den historien, inte minst för hur något så oväntat och nästan kusligt kan få ett helt nytt liv i musiken. Har du fortfarande samma nyfikenhet på ljuden omkring dig? 

- Jag älskar när ljud som egentligen är något helt annat får plats i musiken och kan addera till den värld låten befinner sig i. Ljud och texturer är några favoritämnen inom mitt skapande, framför allt i produktionen när man bygger ljudvärden omkring låtens budskap. Som en audiell kappa man klär in den i. Några exempel på detta ifrån den här EP:n är ljudlandskapet som ligger bakom pianot i Paris. Där är tanken att det är så det låter att kliva in i våra inre världar. En magisk, lätt plats som snabbt kan förändras i stämning. Bakom pianot hör du fåglar, vindspel, viskningar och skratt. Som ljudet av en trädgård som väntar på dig. I Embroidery avslutas låten från ett parti med techno-influenser för att gå över till det hårda distorted ljud av en basgitarr för att sen avslutas i dragspel. Här har jag jobbat med texturen, jag gillade kontrasten från något så hårt och industriellt till ett instrument med folkliga referenser. Hur det kom till var att jag fick iden av att väva in dragspelet på slutet och bad min pappa skicka ett röstmemo där han bara improviserade på dragspel till låten. Jag la in det på slutet av låten och it just made sense. Dragspel är ett av många ljud jag är väldigt intresserad av just nu. Jag gillar idén om en mer elektronisk botten för att något väldigt akustiskt ska kunna dela utrymmet i en symbios.

Lyssna på EP:n här nedan!