Sen dör vi faktiskt

Jag stod och dammsög för ett tag sedan och blev avbruten några gånger. Det gjorde det till slut ganska svårt att slutföra arbetet. Om jag blir avbruten mitt i sysslor som jag egentligen tycker är rätt tråkiga blir det oftast svårare och svårare att ta tag i dem igen. Men överlag har jag svårt för att bli avbruten. Ännu värre är det egentligen när jag håller på med något som är otroligt roligt och någon plötsligt säger: "Oskar, kom hit!" 

Man letar hela livet efter ögonblick som fångar en. Det är väl livets mål på något vis. Något som däremot inte är ett livsmål för mig är att behöva ha för löst sittande kläder i form av planer som man aldrig riktigt vet om man kommer att växa i. Förstår ni vad jag menar? 

"Det vore fint någon gång", "Absolut! Det får vi göra!" och "Vi hörs om det!" 

För mig blir det som att försöka tyda en hel långfilm på japanska utan text. 

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag när det är tydligt vad människor egentligen vill. Jag kan absolut spela Monopol och Fia med Knuff, men i relationer avstår jag gärna tärningar, gissningslekar och spelkort. Det är i och för sig vuxet att klä på lösa planer och låta dem följa med mellan olika sammanhang, men jag vet inte om de sitter särskilt bra. Kanske går man omkring så där fram och tillbaka tills någon i sällskapet dör. 

Jag tror aldrig att man ska vara rädd för att ha lite roligt i livet. Om man får leva på riskakor, makaroner och kokt falukorv en vecka på grund av det så får det väl vara så. Det är gott och man hade roligt hela vägen dit. 

En gång under pandemin var jag ute och promenerade i Änggårdsbergen. Jag mötte en äldre man som berättade att han hade arbetat som lärare. Hans budskap till eleverna var att alltid våga säga vad de ville med livet, att inte vara rädda för att uttrycka det och framför allt att våga ha roligt. 

Jag tänker ibland på det där. Jag gör nämligen bort mig ganska ofta och råkar prata lite för högt om saker som får den inre rullgardinen att fullständigt dras ned. Som när jag nyligen råkade sätta mig rakt på en kollegas lunchlåda. Det var bara salladen, i och för sig, och den innehöll tyvärr varken gurkor eller hela morötter, men ändå. Eller som när någon på bussen satt bredvid mig och drog av sig hela Stålmannen-dräkten, inklusive specialeffekter som jag önskar att jag aldrig hade fått se. Jag vände mig om och ställde mig och tittade ned i telefonen resten av resan. I efterhand önskar jag att jag hade sagt: "Om det där är ett trollspö får du gärna trolla bort mig härifrån nu. Långt ifrån dig." 

Jag säger som sagt ofta fel saker, men det är ändå ganska skönt att inte behöva klippa bort någon del av sin personlighet. Till slut känner man bara: "Spara råmaterialet till dokumentären!" 

Någon frågar hur det går på jobbet och vad jag ska göra i helgen. Jag är 42 år. Vad tror ni? Jag ska ligga i respirator och återhämta mig efter alla kallprat under veckan! 

Skämt åsido. 

Ibland vill man nog bara känna att det finns en flygplats i alla sammanhang, där ord, känslor och mening hinner landa innan någon bara drar eller scrollar vidare. 

Jag hade till exempel mycket hellre fortsatt prata om att jag uppfunnit ett mänskligt decilitermått (upp hit var jag blöt och visade med fingret), om att jag är avundsjuk på pingviner som tar upp till 10 000 tupplurar om dagen eller om varför det är så svårt att prata i telefon när andra människor befinner sig i närheten. 

Jag vill prata om varför magen ballar ur mer och mer ju närmare en räddning man kommer. Om pensionärer som dansar tillsammans med barn på ett äldreboende. Om människor som krampaktigt försöker lista ut vad man egentligen gör av händerna när man kallpratar med någon. Och varför blir man egentligen så nervös av att kallprata med främlingar? 

Jag vill fundera några varv på skillnaden mellan fredagsmus och fredagsmys. Finns det egentligen någon skillnad? Det handlar väl mest om var man placerar partytutan. Jag har också en viss panik över att ha saker liggandes och sittandes. Jag kan se härliga saker framför mig när jag ligger och någon annan sitter, men jag låter helst den bilden stanna där. Tack för att du bokade sittplats i mitt ansikte, älskling!

Jag vill prata om det fina i att sjunga karaoke eller dansa utan att känna att någonting behöver låta eller se bra ut. Bara damma av sig och dammsuga bort allt som är stelt med en själv. Vilka kroppsdelar det handlar om varierar förstås från dag till dag. Jag vill prata om vad människor drömde om som barn och vad som egentligen hände sedan. Jag vill prata om hur jag har insett vilken vanemänniska jag blivit. Hur jag gått från att tro att jag har full koll på världen och inte behöver några rutiner till att önska mig en tydlig dagsplanering med timer och stora schemabilder så att alla mina tre ögon kan se dem. 

I grunden älskar jag tystnad, men har svårt för den tillsammans med andra. I alla fall om inte tystnaden är påklädd och varm. Så varför inte fylla den med något roligt? 

Låt möten med snälla människor vara de längsta mötena. Låt samtalen med utspårade skämt få fortsätta. Låt oss fråga varandra om sådant som kanske inte har någon större betydelse för världens utveckling, men som gör livet lite roligare att leva. Jag vill att vi ska våga vara lite märkliga tillsammans. Våga säga vad vi tycker, vad vi känner och vad vi drömmer om. Våga vara lite pinsamma och framför allt våga visa att vi tycker om varandra. 

Som Bob Hansson en gång skrev: "Kan vi inte vara snälla nu? För sen dör vi faktiskt." och jag skulle vilja lägga till "Kan vi inte ha lite roligt medan vi lever - annars dör vi faktiskt"