 |
| Foto: Jonathan Perlmann |
Sofia "Sofijah" Karlsson är aktuell både med dokumentären Sofijah på SVT samt sin debut-EP Jord.
Jag måste säga att de fyra låtarna får mig att tänka tillbaka på min period i Stockholm. Jag mådde dåligt i Kalmar och tänkte att hjärnan skulle lätta sin klädsel om jag bytte stad och kom till något större. Det hjälpte inte och även om kroppen byter plats så lättas inte nödvändigtvis hjärnans klädsel bara för det. Allt är alltid en del av något större. Många krig är så osynliga, många skrik är så tysta - även om de hade kunnat ha sönder ens bröstkorg av ren styrka om det vore så.
Allt som sker på insidan som har neddragna persienner är ofta så svårt att tala om och många bär på väskor vars innehåll aldrig riktigt synliggörs. Man kanske får en diagnos längre fram, men ens historia om vägen dit brinner kanske ut innan den berättats klart.
Sofijah var fantastisk på att skriva både känslosamt och själsnära på låtarna hon släppte under tidiga 2010-talet. Hon fortsätter verkligen på den banan nu när hon tagit upp musiken igen. För många har hennes texter varit som långa kramar, för vissa har dem förändrat deras liv. Och oavsett om hon idag sjunger om en själ som känns som en samling av sprickor eller om relationer som blivit som en storm på grund av ens mående så är det oerhört berörande. Ibland vinner tyvärr mörkret över hjärtat och hur länge orkar man kämpa?
"Lättare att fly än att läka något viktigt, lättare med yta än att känna något riktigt" går texten i fina Samma sak. Och jag tänker på vikten av att stanna upp samtidigt som mitt eget huvud rusar genom hela dagarna med massa tankar som ibland överlappar varandra. Man vill fly från sitt huvud men det är på många sätt som att fly från sig själv.
Man fattar inte alltid beslut från insidan och oavsett om man försöker springa så hinner insidan ikapp och frågar vad man håller på med. Man vet kanske inte själv.
Titellåten Jord är en av de finaste låtarna som släppts på svenska på flera år. Jag försökte lyssna första gången när jag satt i köket och åt en smörgås en sen kväll men det gick verkligen inte. Tårarna satte krokben för allt annat. Det är en plockande låt som viskar sig in under huden med en text om att känna hur kroppen ger upp. För mig blir det tydliga fokuset på hennes röst samtidigt som vemodet blir grunden som rösten står på en kniv överallt.
Som jag brukar säga så påverkas man ofta mer av musik som berättar något om ens eget liv, som man kan spegla sin själ i. Jord är en sån låt. Sofijah är just en sådan artist.
Sprickor är också en favorit. Man vill ta sig ut. Bort från sprickorna i väggarna - och förstås dem som växer inuti en. Men hur hittar man motivationen och energin? Det är så lätt att isolera sig för att ge dagarna ben. Man behöver att de tar sig någonstans. Den är också en längtan efter ett sammanhang, att få vara en del av något ihållande. Något ljust.
Och många ljus tänder hon Sofijah. Jag tror att man kan se många i fönstret till mångas själar efter att de lyssnat på hennes EP. Känt att det finns någon som ser en. Någon som förvisar en om att man inte är ensam.
Lyssna här nedan!
