"När jag flyttade hemifrån så gick mina tvångshandlingar från mitt lilla flickrum till en hel lägenhet"

Foto: Privat 

Kristina Hultbäck från Mölndal är en person som jag är glad att ha fått lära känna. Vi lärde känna varandra på ett jobb för snart fem år sedan. När hon slutade där så drog hon med mig och vi var tillsammans med och startade upp en daglig verksamhet i Mölndal. Kristina har utöver det också spelat basket på elitnivå under flera år. 

Man kan mötas på olika plan i livet och det gror förstås en oerhörd lättnad när man träffar personer som är som trygga zoner där man kan vara sig själv trots att man är obekväm av sig och allmänt ängslig. Kristina är sån trygg zon trots att hon - eller kanske just därför - också har brottats med mycket i livet. För tio år sedan fick hon diagnosen OCD, tvångssyndrom. Idag berättar hon om hur det har påverkat henne och hennes vardag och om vad hon mår allra allra bäst av. 

Hur mår du Kristina? 

- Jag mår jättebra, tack! Jag känner att jag är på en bra plats i livet och försöker stanna upp och njuta, även om vardagen rullar på i full fart. 

För de som inte vet, berätta kort vad OCD är för något! 

- Jag är ingen expert i området utan utgår utifrån egna erfarenheter, men OCD är diagnos där man kan ha tvångstankar (till exempel kan man vara rädd för att något ska hända eller vara rädd för smuts/bakterier m.m) eller tvångshandlingar (till exempel handlingar som man känner att man måste göra om och om igen tills det känns helt ”rätt”). 

Hur yttrar det sig för dig? 

- För mig utrycker det sig i form av tvångshandlingar. Jag brukar säga att jag har min OCD mest hemma och har tidigare beskrivit att när jag är inne i en dålig period, brukar jag förklara min diagnos som att jag jobbar dygnet runt utan att få någon slags återhämtning. Tänk dig att du äntligen kommer hem efter en intensiv dag på jobbet. Det enda du vill göra är att lägga dig i soffan, äta godis och titta på Netflix. Men när du väl öppnar dörren till ditt egna hem går du på nästa arbetspass! Nu handlar det om att dämpa din ångest och dina tvångshandlingar. Varenda liten pryl i hemmet ska ligga på sin plats. Allt ska vara perfekt in i minsta detalj. Om något rubbats måste du genast ställa det till rätta. Göra om och göra rätt ända fram tills det att du får "den där känslan", känslan av att allt är perfekt igen och ångesten släpper - för en kort stund i alla fall. 

Hur öppen är du med din diagnos i din vardag? 

- Jag är öppen med det och säger nästan dagligen någonting om den. Ibland kan jag nästan prata om min OCD i tredje person, till exempel brukar jag skoja till det och säga ”det här älskar eller det här hatar min OCD”. Jag är inte min diagnos, men det är en del av mig som jag har fått lära mig olika strategier för att hantera och leva med. Jag har fortfarande en lång väg att gå. Det var först förra året som jag blev medlem i OCD-förbundet och jag brukar ibland gå på föreläsningar och OCD-fikor. Jag har också anmält mig till en stödgrupp i vår, så jag ser fram emot att utvecklas mer inom området. 

Berätta något som många inte vet om OCD! 

- Att OCD har, enligt WHO, klassats som en av världens topp 10 mest handikappande sjukdomar i världen. För mig blir det då obegripligt att det pratas så lite om OCD som det faktiskt gör idag, även om det börjar bli bättre. Jag tycker därför det är viktigt att just prata om det, sprida kunskap och även visa för en andra med OCD att du inte är ensam! 

Jag läste att det var en person med OCD som beskrev det som en "det är en konstant pingismatch i skallen” - är det något du kan känna igen dig i? 

- Både ja och nej. Det beror på vilken period jag är inne i. I en dålig period med min OCD kan jag ofta fastna i mina tvångshandlingar och det tar lång tid att göra saker. Då kan jag förstå känslan av en konstant pingismatch, även om jag kanske hade refererat till en basketmatch istället med min basketbakgrund. Men jag tolkar känslan som stressig och energikrävande. Det kan jag förstå! 

- Om jag däremot är inne i en bättre period så flyter allting på och min OCD påverkar inte mig så mycket. 

När blev du diagnostiserad? 

- Jag fick min diagnos för ca. 10 år sedan när jag var 26 år gammal, men den bröt väl ut först ordentligt när jag flyttade hemifrån vid 21 års ålder. Jag har som sagt min OCD mest hemma och har alla mina prylar på plats på ett visst sätt. Jag har också många ritualer hur jag gör saker och räknar ofta ojämna siffror helst 2 gånger. När jag flyttade hemifrån så gick mina tvångshandlingar från mitt lilla flickrum till en hel lägenhet, samtidigt som jag studerade och spelade basket på elitnivå, så det var en tuff omställning. 

Foto: Privat

Har du mött mycket fördomar i din vardag? 

- Ja, det har jag gjort och det är på senare år när jag känner mig såpass stark i mig själv, som jag vågar vara mer öppen med det. Jag fick till exempel höra av en person att jag inte skulle ställa upp på den här intervjun för vad skulle hända om någon googlar på mitt namn och det står att jag har OCD. Men jag tycker att om någon dömer mig för att jag har OCD, så säger det mycket mer om den personen än om mig. Jag kan gärna bli en förebild för personer med OCD. Samtidigt har vi också fått fantastiska förebilder genom Amanda och Adina Romare som är öppna med sin OCD-diagnoser i programmet Tvångstango som gick på tv i höstas. Så OCD i sig börjar inte bli lika tabu att prata om! 

Vilken tror du är den vanligaste fördomen? 

- Jag har fått höra ”Jahaaaa, du är en sån person som tvättar händerna va?” eller den värsta som jag vet är ”Jag har nog också lite OCD för jag är alltid så noggrann och pedantisk”. Det handlar mycket om okunskap, men ibland tror jag inte andra förstår hur kraftig ångest en OCD-diagnos kan medföra när man tvingas leva med sina tvångstankar och tvångshandlingar. 

Märkte du något speciellt som barn eller kom det mer när du blev vuxen? 

- Jag har ju alltid haft min OCD och min mamma har berättat om att jag helst inte ville ta hem kompisar för ”dom kunde stöka ner i mitt rum”. Jag minns också att jag alltid ställde mina leksaker i ordning och kategoriserade efter färg och storlek. 

Hur hanterade du skolan exempelvis? 

- I skolan kunde jag fastna vid att jag ville skriva anteckningar ”perfekt”. Jag hann inte med det på lektioner så mina ”kladdpapper” lades på hög för att senare finskrivas. Det blev ofta övermäktigt och jag hann ibland inte med det jag skulle göra och kom efter i skolan. 

- Jag minns specifikt en lektion där jag bestämde mig för att skriva rent ett ”kladdpapper” från en annan lektion och missade då helt vad som sades på den lektionen. Det som sades på den lektionen kom senare på ett prov. Om jag bara hade hängt med på lektionen, hade jag nog klarat av det provet lätt. Jag minns att jag blev såpass ledsen av detta och försökte inte ens svara på frågorna. Jag lämnade in provet som ett blankt papper. Jag har också svårt att läsa böcker för att jag vill läsa det ”perfekt”, vilket har medfört att jag inte har läst ut många skolböcker alls. Det är tur att jag har såpass bra detaljminne och är envis som person, för trots detta kan jag stolt säga att jag har idag kämpat till mig 3 yrkestitlar: undersköterska, stödassistent och aktiveringspedagog med inriktning rehabilitering/habilitering. 

Vad tycker du är jobbigast i vardagen med att leva med OCD? 

- Att det kan ta mycket energi av mig och att jag stundtals kan vara väldigt trött. Ibland undrar jag ifall jag egentligen har mer energi än en normalstörd person, för att jobbar heltid eller sedan fortsätter jag mitt andra skift, min OCD, när jag kommer hem. 

Har du några knep för att hantera din vardag? 

- Struktur och rutiner för att inte min OCD inte ska bli för övermäktig. Jag behöver sköta min sömn, kost och träning för att hålla mig i balans. Jag spelar ingen basket idag, utan går mina promenader i skogen. Jag har också börjat jobba med en holistisk coach med andningsövningar och försöker meditera mer för att varva ner. Om jag fastnar i mina tvångshandlingar brukar jag lyssna på musik eller ta ett långt bad. 

Till sist, vad skulle du säga att du mår bäst av? 

- Jag mår som bäst när jag är i balans med min OCD, för då kan jag vara en närvarande och den bästa mamman till min son och fru till min man. För i slutändan är det alltid familjen som är viktigast och som betyder mest för mig!

Besök Svenska OCD-förbundet här. 

"Jag lever för jag kan, jag vill och jag ska"

Idag berättar Gittel Ullebo sin historia. Det började med att hon jobbade för mycket. Utmattad försökte hon larma sin arbetsgivare, men utan resultat. Utmattningen blev till en depression som växte sig allt djupare. En höstmorgon förra året så ställde hon sig framför tåget - men mot alla odds så överlevde Gittel. Hennes högra arm var borta och hennes underben likaså. Hon lever idag också med stomi. Fysiskt har mycket ändrats, men även psykiskt. Idag känner hon lust och tro på sitt liv och hon drivs av att försöka hjälpa andra att inte hamna i samma mörker som hon själv hamnade i. Idag känner Gittel att hon lever för att hon kan, hon vill och hon ska. 

Det här är min historia, min berättelse och upplevelse om att leva med psykisk ohälsa. Ingen kan ta ifrån mig hur jag levt under många år. Det finns ingen som har gått i mina skor eller burit min ryggsäck. Men det finns säkert många som vet hur det känns att må psykiskt dålig. Det finns de som vet hur det känns när livsgnistan slocknar. När ångest, panikattacker, oro, hjärtklappningarna tar över kommandot över din hjärna och kropp. Jag vet just hur det känns. 

Jag vet också hur det känns att vakna upp på en IVA-avdelning och en läkare berättar att jag blivit påkörd av ett tåg. Troligen var det ett misslyckat självmordsförsök berättar de. Min högra arm var borta, mitt underben lika så. Jag hade brutit tre revben, frakturer på kotor och min anal hade blivit så skadad att jag i resten av mitt liv får leva med stomi. Hela min högra höft bestod av ett enormt köttsår som de så småningom skulle ta hand om. De skulle ta hud från mitt lår och lappa ihop mig med. Nu var jag även tvungen att bli vänsterhänt. Den informationen jag fick om min situation tog många dagar att förstå. 

Allt började med en utmattning. Jag jobbade för mycket och min arbetsbörda började bli ohållbar. Då försökte jag slå larm till min arbetsgivare utan resultat. Jag pressade mig mer och mer. Kraven på mig själv blev orimliga och mina krav gick inte att uppnå. Mitt självförtroende och självkänsla var i botten. Vad jag än gjorde så var jag inte nöjd eller så tyckte jag inte att jag dög. Jag var tvungen att vara duktig för andra. Vad skulle de annars tycka och tänka om mig. Min fasad utåt blev hård som en betongmur. Hemma märkes mitt dåliga mående mer och mer. 

Min utmattning gick över i en kraftig utmattning. Som sen gick över i en depression och därefter sjönk jag ner i en djup depression. Jag blev inlagd inom psykiatrin första gången i slutet av augusti 2018. De följande tre åren blev jag inlagd åtta gånger. Jag fick arton behandlingar totalt av ECT. Medicinerna avlöste varandra och mängden likaså.  

Vad jag inte förstod då var att jag skapade ett missbruk med mina tabletter. Vaknade jag på morgonen och hade lika mycket ångest som när jag somnade började jag med mer tabletter än vad som var ordinerat. Mitt minne svek mig och det gjorde även att jag tog medicinen fast jag redan tagit den. Jag hade ett helt apotek hemma och jag gömde det för min sambo. 

Jag var fylld av skuld och skam över mig själv. Men även över att jag inte klarade av min vardag. Det fanns dagar jag inte kom ur sängen. Jag klarade inte av att prata i telefon. Inte svara på ett enkelt sms. Det blev fel när jag skulle laga mat då jag inte kom ihåg hur jag skulle sätta på spisen. Att besöka läkare själv och få information gjorde att min ångest ökade markant flera dagar innan. Hela tiden handlade allt om mediciner och akuthjälp. Jag vet inte hur många gånger jag bad om att få en psykolog och samtal. Men jag fick aldrig någon psykologhjälp. Ingenting hjälpte mig att må bättre. Jag trodde aldrig jag skulle må bra igen. 

Tanken på att avsluta mitt liv kom ganska tidigt i min sjukdom. När hopplösheten och livsgnistan hade försvunnit gjorde tanken sig påmind. Jag såg ut ett träd i skogen. Hade koll på ett rep som jag sen la i min bil. Satte en pall redo som en säkerhet ifall känslan skulle komma. Tanken på att dränka mig dök upp på en Thailands-semester. Ingen skulle ändå sakna mig. Om jag inte levde mer skulle jag inte vara till besvär för mina anhöriga eller för någon annan. De skulle ha det mycket lättare om jag inte levde mer. Jag tänkte att jag gjorde det lättare för dem om jag var borta och död. Nyårsafton 2019 tog jag alldeles för mycket tabletter då jag bara ville få lugn och ro i huvudet. När jag vaknade till ett par gånger så tog jag mer och mer tabletter. Det slutade med ambulans och en ny inläggning på en psykiatrisk avdelning. 

Den 5 september 2021 cyklar jag tidigt på morgonen iväg till en järnvägsövergång utanför samhället där jag bor. Det är då tåget kör på mig. När jag vaknar upp har jag inget minne av vad som hänt mig. Jag kommer inte ihåg dagarna innan heller. Tretton dagar är totalt borta. De första dagarna på sjukhuset efter jag vaknat upp är mycket diffusa. Jag var så påverkad av mina smärtor och antagligen i ett kraftigt chocktillstånd.  

Den första månaden var det operationer och omläggning av mina sår dagligen. Dropp med antibiotika och påsar med blod varvat med sjukvårdspersonal som tog hand om mig dygnet runt. Det fanns hela tiden någon som jag kunde larma om jag behövde och det gav mig en enorm trygghet. Efter någon vecka på kirurgen märkte jag att något vände för mig. Jag började kämpa och jag var fast besluten att klara av allt som låg framför mig. Jag skulle klara detta och jag levde. 

Små små steg som jag klarade av var fantastiskt. Som att kunna sitta på sängen någon minut eller klara av att hålla i min telefon med min vänstra hand. Jag började tänka klarare och det var fantastiskt. Min överkonsumtion av tabletterna jag tidigare tog började försvinna ur min kropp.  

När jag till slut kom hem från sjukhuset några månader senare började ett annat liv för mig. Ett liv med en funktionsnedsättning. Under tiden jag varit på rehabilitering hade jag fått en protes. Det var med vingliga ben jag tog mina första steg. Jag fick träna att hantera min rullstol och en vardag med en hand/arm. Förberedelsen att klara mig själv hemma pågick hela tiden. 

Idag är jag så tacksam över att jag lever. Någon ville jag skulle leva och jag tog den chansen. Jag har aldrig älskat mig själv så mycket som jag gör nu. Livet är så härligt att leva. Idag har jag inga dåliga dagar. För jag vet hur en dålig dag kan vara. Jag ser inga hinder i mitt liv. För mig finns det bara massor med möjligheter. Jag behöver inte köra på i 120. Jag kommer fram fast jag kör i 30. Det gör ingenting att det tar längre tid.  

Jag har börjat föreläsa om min historia. Min öppenhet om vad jag varit med om hjälper mig att bearbeta det jag varit med om. Men jag hoppas att jag även kan  hjälpa någon på min väg. Viljan att hjälpa andra växer mer och mer för varje dag. Jag ser så ljust på framtiden. Det är underbart att leva. Min protes har fått namnet Gunvor. Jag använder min rullstol ibland och jag har även käpp vid behov. Min vardag fungerar jättebra fast det är mycket jag inte klarar av att göra. Men det gör mig ingenting. 

Jag lever för jag kan, jag vill och jag ska. 

/ Gittel Ullebo 

Hit kan du vända dig om du mår dåligt!

SOS Alarm 112 

Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112. 

Mind Självmordslinjen 90101 

Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt. Telefonnummer: 90101. Chatt: chat.mind.se 

Suicide zero 

Fakta och råd angående självmord. https://www.suicidezero.se/fakta-och-rad  

Bris   

Hit kan du vända dig om du är upp till 18 år. Öppen dygnet runt. Telefonnummer: 116111. Chatta/maila på bris.se

Min bipolära resa

Foto: Privat

Hej!

Mitt namn är Louise. Jag är 22 år gammal, bor i Stockholm med min familj och jobbar som barnskötare och regionchef. Jag spelar fiol i en kammarorkester, tränar hemma och på Friskis, är volontär i en samtalsstöds-app, älskar att läsa och att skriva – allt från blogginlägg till låtar. På Twitter heter jag lesbiskalouise, på Instagram louisetide och min egna blogg hittar ni genom att klicka här. Utåt sett verkar jag som vilken 22-åring som helst. Men i min hjärna döljer sig den kroniska diagnosen bipolär sjukdom typ 1, som är det jag tänkte skriva om här.

Bipolär sjukdom kallades förr manodepressiv sjukdom. Den heter bipolär för att den helt enkelt har två poler, två olika tillstånd, som vi med sjukdomen skiftar emellan – mani och depression. Mani innebär att en är väldigt uppe i varv. En är överaktiv, tar risker, är lättirriterad och ibland aggressiv, har sömnproblem, kan vara överdrivet sexuellt aktiv, pratar fort och mycket och så vidare. Allvarliga manier kräver sjukhusvård, ibland under tvång, och kan utvecklas till psykoser (där verklighetsuppfattningen går förlorad). Lättare former av manier kallas hypomanier (hypo = under på latin, så hypomani = under mani). 

Depression innebär att en är nedstämd, ledsen, trött, känner hopplöshet, kan få suicidtankar (självmordstankar), eventuellt att en utvecklar ett självskadebeteende, får sömn- och aptitproblem, och så vidare. Det finns också så kallade blandepisoder, där en är både depressiv och hypoman samtidigt. De brukar ses som farligast för personen det drabbar, på grund av att en både har depressiva och eventuellt suicidala tankar, och ett större risktagande på samma gång.

Bipolär sjukdom brukar delas in i typ 1 och 2. Typ 1 har både depressioner, hypomanier, manier och ibland psykoser. Typ 2 har fler depressiva episoder än typ 1, men de kommer inte upp i manier och psykoser utan stannar vid hypomanier. Jag har alltså typ 1, och nu tänkte jag berätta min bipolära historia.

I september 2014 snurrade mitt liv som en karusell. Jag tyckte att jag hade det väldigt bra och roligt. Jag bodde i en lägenhet i Uppsala tillsammans med min dåvarande flickvän Matilda, pluggade andra terminen på sjuksköterskeprogrammet på stadens universitet, jobbade 10% som regionchef och ibland som vårdbiträde på ett äldreboende i Stockholm. Jag spelade i min orkester och var fadder på utbildningens inspark. Hela september hade jag praktik på en sjukhusavdelning i Enköping, så jag tog varje vardag bussen som gick 05.15 och kom hem vid 17-tiden. Då var det dags för insparksaktiviteter, samtidigt som jag skulle fixa middag, göra skoluppgifter, sköta mitt deltidsjobb och umgås med Matilda. Det var enormt mycket men konstigt nog orkade jag med allt. Jag var inte ens trött! På sjukhuset fick jag en massa beröm för hur social och trevlig jag var mot alla patienter. Jag var lagom hurtig och snäll på samma gång. Hösten fortsatte i samma ekorrhjul. Jag pluggade som en dåre, jobbade med stort engagemang, fick nästan alla rätt på flera stora och svåra tentor och kände mig som bäst i världen. På min blogg skrev jag ”Tur att jag har energireserver som en Duracell-kanin! Nu måste jag jobba lite hemifrån, innan jag fortsätter städa i lägenheten och beger mig till insparksaktiviteten.”

Det fortsatte på detta vis hela hösten. Nu efteråt förstår jag att det var en lättare hypomani. I januari 2015 började jag känna att något var fel. Jag var fortfarande hyperaktiv, men jag började känna mig konstig. Jag grät flera gånger om dagen, oroade mig för allt, började skriva konstiga tvångsmässiga listor på saker jag trodde att jag behövde göra, och Matilda var varje kväll tvungen att titta igenom listorna så att läget var lugnt. Hon sa alltid att det var lugnt och jag låg alltid sömnlös med listorna bredvid mig i sängen. När jag jobbade ett pass som vårdbiträde skällde en boende ut mig för något. Jag tog rast, gick till toaletten och grät hejdlöst i en timme, innan jag ringde Matilda som akut fick komma och hämta mig.

Kaoset fortsatte. En helg i mitten av februari skulle jag jobba ett regionchefspass och hålla i en demensutbildning och en teambuilding. Jag åkte tåg till Gävle och det kändes som att min hjärna brann. Jag kunde inte fokusera på något, jag kände mig så konstig men jag tvingade mig att sitta kvar. På något sätt lyckades jag hålla i utbildningarna men det kändes som att jag skulle svimma. Efteråt satte jag mig med huvudet mellan knäna, det brann och snurrade i hjärnan och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mina kollegor blev oroliga men jag samlade mig och tog mig hem.

Några dagar senare kom den. Kraschen med stort k. Jag var totalt slutkörd i både kropp och själ, kände mig konstig och orkade inte gå till skolan. Matilda började jobba klockan två och skulle gå hemifrån innan ett. Jag låg i soffan och när hon skulle börja gå fick jag enorm panikångest, jag hade aldrig haft det förut. Jag var livrädd och höll hårt i Matilda, storgrät och skrek att hon inte fick gå, jag kunde inte vara ensam. Hade tunnelseende och yrsel. Matilda blev också livrädd och ringde mina föräldrar. Sen ringde hon en vän till mig, Amanda, som kunde komma över och vara med mig. Hela resten av veckan fick jag stanna hemma och Matilda, mamma, pappa och Amanda gjorde ett schema för vem som skulle ta hand om mig. Jag klarade ingenting. De var tvungna att laga mat, diska och städa, säga åt mig vad jag skulle göra. Jag fick en akuttid på vårdcentralen där en snäll läkare sjukskrev mig. Det var som en panikångestattack dygnet runt i två veckor. Efter ett tag la sig paniken, men då kom det djupa depressiva tankar och känslor. Jag ville dö helt enkelt. I min dagbok skrev jag: ”Att vilja dö, känna att det är en befrielse och det enda. De orden är de som kommer till mig – det enda valet och den enda lösningen. Ta mitt liv, att ta livet av sig, av mig. Ta mitt liv, nån annan kan få det.”

Jag blev tvungen att flytta hem till mamma i Stockholm för att mina föräldrar skulle kunna ha koll på mig och vara närmare till hands. I mitten på mars fick jag en fantastisk terapeut, Siv. Hon hjälpte mig mycket och jag går fortfarande hos henne. Jag vägrade att äta medicin först, men till sist förstod jag att det inte gick längre. I slutet på april började jag äta antidepressiv medicin och den hjälpte. I slutet på maj kände jag mig bra igen. 

I mitten på juni dog min mormor. Vi stod varandra nära och dödsfallet kom som en chock. Jag hade börjat varva upp lite smått innan dess, men efter det blev det ännu värre. Jag blev överaktiv, använde sociala medier enormt mycket och på konstiga sätt, blev aggressiv och bråkade med både okända människor på internet och mina närstående, utvecklade ett självskadebeteende, tog dumma risker, gjorde olagliga saker som jag aldrig skulle göra i dag, etcetera. Det fortsatte uppåt till oktober 2015 (jag började utredas för bipolaritet i augusti) då det helt plötsligt smällde till i min hjärna totalt och jag fick en manisk psykos. Jag fick plötsligt hörselhallucinationer efter en helt sömnlös natt med maniskt städande och bråkande på Facebook. 

Vi åkte in till psykakuten och där flippade jag ur totalt, hallucinerade färger och blinkande lampor och alla ljud förstärktes så att det lät som skrik. Efter ett tag lugnade det sig, och läkaren skickade hem mig med en pappersremiss till sjukhuset i Uppsala, där jag fortfarande var skriven. Jag förstår inte hur en överläkare kan göra något sådant med en uppenbart psykotisk människa som utreds för bipolaritet. Hur som helst – min hjärna snurrade till det såpass mycket att jag fick en massa vanföreställningar och tokiga idéer – jag fick för mig att min familj skulle ha en flashmob nere i Linköping, så jag hoppade på ett tåg dit. Detta tog någon timme och under tiden hann min familj ringa polisen, så jag blev efterlyst i delar av södra Sverige. Väl framme i Linköping slog psykosen till totalt. Jag började prata med solen, med röken från en fabrik, med hundar. Jag sprang ut i vägen och stoppade bilar och bussar. Till sist ringde en man (vars bil jag stoppat) polisen och jag blev infångad och körd till psykakuten. Det var fruktansvärt att bli insläpad på akuten för jag trodde att jag skulle dö. Jag hade en massa vanföreställningar och konstiga uppfattningar. Dagen efter blev jag körd med sjuktransport och två skötare till Uppsala. Jag bedömdes så manisk och psykotisk att jag blev inlagd under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Alltså fick jag inte gå ut som jag ville eller skriva ut mig. 

Jag var inlagd i Uppsala i en månad varav kanske två veckor var psykotiska. Vid ett tillfälle blev jag farlig för både mig själv och min omgivning och blev bältad, fick tvångsinjektioner och tillbringa tid i avskiljningsrummet. Det var en fruktansvärd upplevelse, jag fick klaustrofobi efteråt, men jag förstår nu varför det var nödvändigt. I journalen står: 

”Patienten uppträder maniskt uppvarvat, högljutt, gränslöst mot omgivningen samt aggressivt och hotfullt. På beslut från övertecknad tas patienten till avskiljningsrummet. Hon försöker dra i, bita och sparka efter personal. (…) Övertecknad ordinerar följande tvångsinjektioner intramuskulärt (…). Dessa är oundgängliga för att hjälpa patienten att komma ner i varv, de kan inte vänta då patienten kan komma att utsätta sig själv eller andra för fara”. 

Som sagt, efter några veckor försvann manin och psykosen, men jag blev sakta men säkert deprimerad igen. Det är klassiskt att gå ner i depression efter en mani - hjärnan behöver vila. I slutet av december blev jag inlagd i Stockholm under två veckor. Sedan jobbade jag 25% i fyra veckor men depressionen var inte borta, så jag blev inlagd i mitten av februari igen i en månad. I mitten på mars skrevs jag ut och mådde faktiskt rätt bra. Och magiskt nog så har jag mått bra sedan dess! Jag har börjat gå till en psykiatrisk mottagning specialiserad på bipolär sjukdom typ 1, har bra medicinering, går fortfarande hos min terapeut och ibland till min sjuksköterska. Jag jobbar heltid, har ett rikt socialt liv, och framför allt så vet jag och mina närstående nu vad mina tidiga tecken på de olika episoderna är och kan hejda dem i tid. Alltså har jag nu en bra tillvaro och mår bra. Jag gläder mig åt det varje dag. 

Min omgivning har reagerat olika på min sjukdom. En del vänner förstod inte alls varför jag betedde mig som jag gjorde under mina episoder. Några försvann helt och är borta än, några vände mig ryggen för att sedan skämmas och komma tillbaka, några har varit knäpptysta hela vägen trots att de har vetat att jag mått dåligt. Jag är förstås besviken på dem - samtidigt som jag kan dra en logisk koppling mellan deras agerande och samhällets syn på psykisk ohälsa. Det är fortfarande tabu på många plan att ha en psykiatrisk diagnos. Jag har inte berättat om min bipolaritet på mitt ena jobb, och planerar inte att göra det heller förrän jag måste. Jag är helt enkelt för rädd för att bli bemött på ett fördomsfullt sätt. Varje gång jag ska berätta om det tar jag sats och blir lite nervös. Men då är jag ändå en av de mest öppna personer jag känner. Jag är öppen på Twitter, min blogg, Instagram och Facebook. Jag försöker att öppna folks ögon allt vad jag kan. För vi ska inte behöva skämmas för att vi har sjukdomar som är lika patologiska som vilka andra sjukdomar som helst! 

Jag har dock ett enormt stöd från människor runt omkring mig. Mina föräldrar är fantastiska, mina vänner och andra personer visar hela tiden att de finns där, och alla blir hela tiden bättre och bättre på att hantera allt. På sjuksköterskeprogrammet lärde jag mig att den enskilt viktigaste faktorn för att hantera svårigheter och kriser, är ett socialt trygghetsnätverk runt sig – och det har jag med råge. Tack, alla ni som älskar mig och stöttar mig. 

Nu har ni fått läsa om min bipolära resa. Det har inte varit lätt, verkligen inte. Men lite klyschigt kan jag säga att det har gjort mig mycket starkare som person. Och inte bara starkare, även öppnare och mer tolerant för andras svårigheter.

Tack för mig!

Louise