 |
| Foto: Press |
"Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö." Raderna står skrivna över de senaste raderna i mitt liv. Bo Kaspers Orkesters gamla låt Vi kommer aldrig att dö fångade mig första gången jag lyssnade, kort efter att min bästa vän gått bort. För mig blir det som en vemodig flagga av liv som försöker stå emot dödens vindar. En hyllning till livet och till hur jag älskar att leva det. Trots att livet både skördar och tar.
Jag har ofta älskat bandet som allra mest när de drar för gardinerna, tänder ett ljus på bordet och saktar ned tempot, men det har förstås alltid varit ett samspel med de ljuvliga texterna. De skriver ofta om livet och dess snabba omställningar, kriget mot vardagen och mot en själv. Man har aldrig varit rädd för att blicka inåt mot det personliga och sköra.
Nya skivan heter Just när du trodde allt var över och titellåten har en djupt berörande text om just det där livet som svänger av snabbt och hastigt. Tillbaka är en magisk poplåt som jag tolkar som en låt om att behöva åka bort ibland för att inse värdet i det man har. Man behöver få längta tillbaka till något i livet, inte hela tiden vara mitt i det och aldrig öppna dörren till resor. Man kommer ju tillbaka.
Jag lovar att höra av mig känns som en lugn stund i soffan framåt kvällen, med funderingar över en relation som gått i kras. Kanske kommer man hem igen. Kanske inte. "Det skulle bara vara vi två, vi skulle göra allt tillsammans. Nu blev det inte så", sjunger Bo Sundström i en vackert nedtonad låt.
Om man inte legat vid dig har en underbar text, men hade vunnit på att vara lika nedtonad som den föregående. Nu känns låten mer klämkäck, vilket jag tycker är synd.
Här finns förstås mycket som är långt ifrån det klämkäcka. Den som stör är något av det bästa jag hört från Bo Kaspers på länge. Bo Sundström låter lite trött och uppgiven samtidigt som just rösten är i fokus. Berättandet om att han gillar lugnet och ensamheten, men att en person gärna får störa. Det gör ingenting om tystnaden försvinner, om det lugna äts upp - om man är det som den andra behöver.
Tonårsland är en annan höjdpunkt här. Singeln är en betraktelse över ungdomen och år där man försöker forma sig själv – samtidigt som ingen tanke i huvudet riktigt går att forma. Det är en tillbakablick som jag lyssnat mycket på den här sommaren och melodin biter sig verkligen fast - som man önskar att de där händerna på skoldanserna verkligen gjorde.
Och det är mycket som biter sig fast här.
Bo Kaspers Orkester har gjort en vemodig och nostalgisk skiva på många plan, men den blickar inte bara inåt, utan även framåt. Musikaliskt är det delvis en nystart med ett starkare kliv in i poppens värld.
Och jag hoppas ni vet, Bo Kaspers, att jag sjunger Vi kommer aldrig att dö till min pappa någon gång i veckan. Och någonstans, på ett plan, kommer ingen någonsin att göra det.
Lyssna här nedan!
