 |
| Foto: Ceasar Segergren |
Indieproggarna i Rekordåren släppte idag albumet REKORD. Jag hör faktiskt mycket av Rekyl i Rekordåren och får en blöt nostalgisk blick när jag tänker på Luleåbandets låt Lusten till ett liv. Just lusten till ett liv präglar också Rekordårens debutalbum. De stora frågorna avhandlas, vardagsproblemen vi brottas med samtidigt som vi sköljs över av ett allvar som skrattar och en humor som brister ut i gråt. Det är jävligt fult och jävligt fint på samma gång - och förstås alldeles underbart. Jag tycker om den improviserade känslan, hur många idéer tycks få galoppera fritt, förbi den begränsande hagen. Skärvor från en öde strand samt Patricia tillhör båda årets bästa låtar. Bandet, som består av David Axelsson, Love Öhling, Nicolai Ekecrantz, Nils Sätterström och Teodor Söderberg, präglas av allt jag älskar.
Idag gästar bandet serien ”Fem album” och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.
Jorge Ben Jor - Samba Esquema Novo (1963)
Musica popular Brasileira (MPB) är något av det bästa vi har här på jorden. Jag väljer därför att lyfta dess originalverk - Jorge Bens otroliga debutalbum. Den här plattan är fylld av bangers som fått nytt liv av andra artister. Mas que nada! Chove chuva! Behöver knappt säga mer.
Jorge Ben och MPB var min stora inspiration när vi började jamma ihop ute på Ringön och jag när fortfarande en dröm om att vi en dag ska spela in hundtrumma (Cuica) med Rekordåren. Skam den som ger sig.
Jorge Bens röst rymmer både en djup sårbarhet och ett okonstlat självförtroende. I kombination blir det förföriskt vemodigt. Texterna gränsar ofta mot det obskyra, som i sången där han undrar vem som egentligen har stulit mormors kinesiska porslinsservis hon fått i gåva av baronessan. Om Jorge Ben kan, då kan jag väl också skriva om mina ovattnade kontorsväxter.
Stefan Missios - Mellan människor (2017)
Ansiktet utåt för den kaxige GBGbluesen. Så otroligt tidlös och självklar i sin form.
Jag minns när jag hörde Får man krita en räve räkor för första gången på midsommar 2018. Jag spenderade dagen efteråt med huvudvärk, funghi med sås och Café Mendoü på repeat.
Jag bestämde mig kort därefter för att flytta till Göteborg. Den här plattan blev sedan soundtracket till mitt 20-åriga jag och är än idag gasolin för mitt musikskapande. Det finns få album som får mig såhär inspirerad till att sätta mig vid pianot. Jam i timtal.
Khruangbin - Con Todo El Mundo (2018)
Jag minns tydligt första gången jag hörde Khruangbin. Blev helt golvad och var tvungen att lyssna på ALLT dom hade släppt. På den tiden hade dom bara släppt The Universe Smiles Upon You och ep’n The infamous Bill.
När Con Todo El Mundo kom ut blev jag fullständigt besatt, den skivan är helt perfekt. Ända sedan dess har jag försökt återskapa Mark Speers gitarrsound och spelstil. Jag har köpt i princip alla pedaler han använder, men det går fan inte för han är GUD.
The Strokes - Is This It (2001)
En återkommande platta när vårsolen börjar värma i takt med stigande självförtroende, gyllenbrun öl och cigaretter på uteserveringar. Troligen så hittade jag först skivan i farsans katalog men jag minns tydligt att jag såg musikvideon till Someday på ZTV som liten och blev golvad över hur tuffa alla var. Det var på den tiden Digilistan visade alla musikvideor till de 40 mest nedladdade låtarna och jag brukade få stanna uppe extra sent för att få titta på det. Egentligen passar Nelly Furtados Loose in bland plattor som är viktiga men nu tillbaka
till Strokes: Det är käftsmällsrock med attityd blandat med finstämda gitarrer och basgångar som får en att trilla omkull. Fabrizio Morettis trumspel är så enkelt och välanpassat så det förslår - vilket i sig är grunden till bra musik. Enkelhet.
Charley Crockett - The man from Waco (2022)
Egentligen hade det varit logiskt för mig att välja en för mig, och många andra, odödlig platta
så som Are you experienced med Hendrix, eller en av Zeppelins första fyra album.
Istället väljer jag att lyfta denna pärla av Charley Crockett. Dels för att samtliga spår är lysande, men kanske främst för att det är ett album som inspirerar mig att skapa musik.
Dessutom var det detta album som öppnade mina ögon för country, som faktiskt kan vara riktigt jävla bra ibland!
/ Nicolai Ekecrantz, Rekordåren
Lyssna på REKORD här nedan!
