 |
| Foto: Martin Sköld |
Jag lyssnade på Var är vi nu? av Kent häromdagen och slogs av hur fin den är. Kanske är det rentav Joakim Bergs allra finaste text. Det är bilder från förr som man jämför med nuet, sådant man tänker tillbaka på när man ser sig själv i spegeln idag. Jag blickar ju själv tillbaka, nu när jag passerat övergångsstället till 40 för två år sedan. Det är klart att backspegeln ser annorlunda ut och den ändrar sig för varje år.
Den enda vägen ut är genom musiken. Det är där man kan vara sig själv.
Jag tycker att Joakim alltid varit som starkast när han verkligen blickat inåt och bakåt på samma gång, när han låtit orden flöda över de år som gjort detsamma.
Jag har inte riktigt fastnat för hans solomaterial, men i samarbetena med Maria Jane Smith på Sommaren respektive Hösten tyckte jag att han träffade mitt i prick. Särskilt Hösten, som skildrade livets förgänglighet. Det blir natt även i paradiset.
Just nu är Joakim aktuell med singeln Arkadien, hämtad från EP:n Hiraeth som släpps i december. Det är ett besök i Eskilstuna och i områden som lovade en massa gott och också innehöll just det, men där samhället blickade bort och glömde barnen som fick svar så länge de inte hade något som skapade direkt vinning.
Texten är en dröm om något annat, men också en verklighetsbeskrivning av hur saker blev. En oändligt vacker gitarr lägger sig i samma vemodiga säng som underbara stråkar.
Det är Joakims finaste stund på länge.
Lyssna här nedan!
