 |
| Foto: Ola Kjelbye |
Jag känner att jag verkligen vill se Bergslagsdiagonalen live när jag lyssnar på bandets senaste album Lundby Lady. Den energin de förmedlar vill jag gärna vara ännu närmare. Jag njuter av den proggiga rocken och de ordrika texterna som verkligen lyfter vardagens bekymmer och samtidigt förstås - dess solstrålar. Drömmar kokas upp och kokas sönder men livet är trots allt rätt fint ändå, trots att allt inte är på topp för jämnan. Jag älskar hur bandet tonsätter vardagen och dragspelet i Efter solsken kommer regn får hjärtat att göra ett glädjeskutt. Den låten är bäst här men här finns mycket annat som glänser. Säga nej sjunger jag gärna allsång till snart. Idag pratar jag med bandet om nya albumet, om det ljuvliga med det enkla och om relationer.
- Det handlar väl någonstans om att bottna i det man sjunger om. Musik och kultur behöver väl inte nödvändigtvis vara sann i betydelsen att allt man sjunger om exakt måste ha hänt. Men om man vill förmedla en viss typ av känsla eller berättelse så hjälper det nog om man också själv kan leva sig in i den på något vis. Tyvärr är vi inte tuffare än att livspussel, vardagsliv och Hisingen är det enda vi vet någonting om.
På Lundby Lady verkar kärleken snarare handla om att hålla ihop vardagen än om det stora romantiska pirret. Vad är det som fascinerar er med att skriva om kärlekens mindre glamorösa sidor?
- De glamorösa sidorna av kärleken är berättade till leda, men alla som har levt i en relation en längre tid vet att kärleken förändras och kan se ut på många olika sätt. Jag tycker det är viktigt att också hylla det faktum att man har hittat någon som man vill fortsätta leva med varje dag, även om det inte oavbrutet slår gnistor. Det faktum att man inte tröttnar på en annan människa efter att ha delat vardagen i en massa år är väl otroligt vackert i all sin enkelhet?
Ni skriver om skör maskulinitet och de egna bristerna. Finns det något i låtskrivandet som gjort det lättare att sätta ord på sådant som kanske är svårare att prata om i vanliga livet?
- Ja, det är väl lättare att vända blicken mot sig själv om man gör det genom låttexter och kanske också ser det komiska i sina egna tillkortakommanden. Sen kanske det är något man sätter ord på mer eller mindre annars också, bara att det inte är någon som hör. Men det finns något befriande i att berätta för alla andra att man vet om att man är lite sämst ibland.
På förra skivan låg blicken mer på småbarnslivet, medan Lundby Lady vänder den mer inåt mot relationen och er själva. Vad har förändrats hos er under de här två åren?
- Kanske egentligen inte så mycket, utöver att barnen i fråga har blivit några år äldre. Det handlar mer om att inte bara göra samma sak igen. Vi har väl inte gjort någon revolutionerande flytt av fokus på den här skivan, men samtidigt så blir man lätt en parodi på sig själv om man bara fortsätter sjunga om samma sak hela tiden. Vi försöker hitta olika delar av livet och samtiden som vi tycker är intressanta och värda att säga något om. Ofta byggs texten runt en viss känsla eller kanske bara en fras som är rolig eller intressant att gräva i.
Ni verkar ha en ganska osentimental syn på tvåsamhet: den kan vara grå och monoton, men samtidigt något väldigt värdefullt. Är det ett medvetet försök att skriva om kärlek på ett annat sätt än den vanligtvis skildras i musik?
- Ja, det kanske det är. Det är väl att vi tycker att det är kul med vardag, ibland den levande och ibland den gråa. Det kanske är osentimentalt, men det kanske också är en kommentar över ett samhällsideal där alla förväntas leta efter sitt sanna jag och se till sig själv först. Att vara i en relation är att kompromissa med sig själv och vad man vill göra, det gäller i alla sorters relationer. Det är en viktig insikt, för det är inte alltid kul att kompromissa. Då känns det kanske som en motståndshandling att sjunga om att stanna kvar även om allt inte är jättekul, det sanna jaget finns inte där ute, och om man kompromisslöst letar efter det som kommer det ske på bekostnad av sunda relationer.
Genomgående albumet upplever jag att det finns en tydlig idé om att gräset sällan är grönare på andra sidan. Är Lundby Lady på något sätt en skiva om att lära sig uppskatta det man faktiskt har?
- Ja, det kopplar väl till svaret på den förra frågan, en motvilja mot jag-fokuset.
Ni beskriver er musik som "spretig rockmusik om olika känslor". Hur mycket får en låt spreta innan ni känner att den inte längre låter som Bergslagsdiagonalen?
- Svårt att säga, vi har hittills inte hamnat i några större konstnärliga konflikter. Men jag tror att det musikaliskt kan spreta ganska mycket så länge det finns något intressant eller kul att berätta.
Skivan har vuxit fram under två år och hela bandet har varit involverat i att forma låtarna. Hur fungerar låtskapandet när fem personer - eller flera viljor - ska sätta sin prägel på samma material?
- Att det har tagit tid har kanske att göra med att vi alla lever liv där arbete, familj och föreningsliv tar mycket av vår tid. Det är ibland svårt att få plats med rock'n'roll. Men ofta finns det en låtidé som man tar till bandet, kanske också med en mer skissartad idé om hur ett arr skulle kunna se ut. Sen brukar alla sätta sin prägel ganska mycket utifrån det. Kanske någon kommer på en bra gitarr-slinga, eller så ändrar man takten för att få lite bättre känsla på låten eller så. Men jag skulle nog säga att vi är rätt prestigelösa i förhållande till varandra, men också ganska ärliga när vi inte tycker att något funkar.
Ni spelade till stor del in skivan live i studion. Vad var viktigt för er med att fånga bandet på det sättet, snarare än att bygga låtarna lager för lager?
- Ja, vi gör oss bäst live, när vi får spela saker tillsammans. Vi har kul när vi spelar ihop och jag tror det hörs. Vår musik och vårt uttryck handlar mer om känsla än teknisk perfektion och då ger det ändå ganska mycket att spela så mycket som möjligt live på skivan.
Om Lundby Lady är en bilresa längs Bergslagsdiagonalen. Vad möter man längs vägen? Och framför allt: vart är ni på väg?
- Längs vägen möter man föreningar, villaförorter, levande relationer och trasiga relationer. Allt sådant som utgör det vanliga livet. Nu kanske vi är på väg ut i samhället, så får vi se vad vi möter där!
Lyssna på albumet här nedan!
