 |
| Foto: Press |
I oktober släpper Daniela Serafimova albumet Sorgen fick bli fri, och därifrån är singeln Av jord är du nu hämtad. Jag skulle säga att den verkligen klär sig i mina färger den här hösten, vilket förstås gör att jag blir extra berörd. Det är något med hur perspektiven vänds, hur den är sorgen som behöver släppa en, lyfta sina händer. Men det är också det stillsamma, tillsammans med Danielas röst, som gör den så oerhört fin. Hon bär upp tyngden i orden med en sådan styrka att jag bara sitter där och lyssnar om och om igen, tills låten gjort världen till en filt som värmer en större och större del av själen för varje minut som går.
Daniela, vars låt I found you beautiful från EP:n Saving Grace (2022) varit min speciella kvällslåt sedan den släpptes, har en förmåga att beröra med till synes små medel. Idag gästar hon bloggen med ett musikminne!
Jag minns att vi bestämde oss för att gå dit en varm sommardag några timmar innan vi skulle ta tåget tillbaka till Stockholm. Vi cyklade dit i solen och promenerade genom den stora parken. Ingången till Cisternerne omgavs av grönska. För var steg ner i underjorden släcktes en liten bit sol. Också luften förändrades. Ljuden blev dovare, himlens vindar mojnade. Det var som att man åts upp av ett kompakt avgrundsdjup. Det var fuktigt nere i Cisternerne, som tidigare varit Köpenhamns gamla vattenreservoar, nu omvandlad till en konsthall. Nere i denna underjord visades sju filmer i varsitt rum. Marina Abramović dör i varje film. Och till varje film ljuder en av Maria Callas framföranden från kända operaarior, arior i vilka den kvinnliga huvudkaraktären i operan dör, komponerade av kompositörer som Bellini, Bizet, Donizetti, Puccini och Verdi. I filmerna visas skönhet, smärta, hopplöshet, dystopi, eld och förtvivlan. Och i varje film, död.
Jag minns att Maria Callas röst fyllde de stora utrymmena, smekte den mörka betongen, blandades samman med fukten som sipprat genom mina kläderna och min hud, in i min ryggrad. Jag minns att jag kanske till viss del ställde mig tveksam till Marina Abramović framställning av sig själv som döende i olika scenarion, tveksam till hur hennes ansikte är blankt av botox, hur mycket kameran älskar att se på hennes sminkade ansikte, hur döden och våldet förskönas av henne i de påkostade och estetiskt tilltalande filmproduktionerna. Men jag minns också Maria Callas röst. Det fanns inget tveksamt i den. I rösten levde många fler nyanser av skönhet, skörhet, trygghet, smärta, eld, förtvivlan och död. Liv. Det var som att rösten byggde en bro mellan filmen och mig, så att min tveksamhet långsamt skingrades.
/ Daniela Serafimova
Lyssna på singeln här nedan!
