"Vem var jag om jag inte var Emma som sjunger?"

Foto: Press

Fantastiska Emma Nilsdotter släppte förra året albumet Let Me Stay For A While. Ett otroligt album på många sätt. Under en period tyngd av sorg så fick låten Shelter In A Storm mycket av tyngderna att lätta. Den skapade utrymme för värme och omtanke. Nu har hon nominerats i två kategorier, bästa musikvideo samt bästa album på galan Josie Music Awards. Galan äger rum den 20 september på Grand Ole Opry House i Nashville, Tennessee. Emma har genom åren verkat i många sammanhang, bland annat under flera år i The Real Group samt körat bakom Britney Spears samt Jill Johnson. Hon drabbades av en depression när The Real Group gick skilda vägar och hon har också under åren känt att hon varit andras musikaliska verktyg utan att alltid lyssna på vad hon själv velat, vad hon själv tyckt om. 

När jag lyssnar på henne idag så blir jag rörd då det känns så tydligt att hon hittat det riktiga leendet i musiken igen och att hon står upp för det hon själv tror på och vill göra. Idag, i en öppenhjärtig intervju, pratar jag med Emma om de dubbla nomineringarna, om hur hon mår idag och om vägen framåt. 

Du är dubbelt nominerad bland otroliga 101 000 inskickade bidrag. Hur kändes det i det ögonblicket du fick beskedet om nomineringarna? 

- Jag fick tårar i ögonen. Det kändes på nåt sätt overkligt men när det hade sjunkit in lite så blev jag så löjligt stolt! Jag kände mig så sedd. Superglad! 

Prisutdelningen sker på Grand Ole Opry House i countryns mecka, Nashville. Vad betyder det för dig som svensk americana/folk-artist att få kliva in på en så ikonisk och anrik scen? 

- Det betyder jättemycket! Jag har fått ett godkännande på bästa sätt om att det jag har skapat både spelar roll och betyder nåt för andra. Och att få gå på röda mattan på Grand Ole Opry, det känns på sätt och vis surrealistiskt, historisk mark liksom. Jag är inte säker på att jag har fattat det än faktiskt. Jag hoppas nu att fler svenskar får upp ögonen för mig också. 

Häromdagen nåddes vi av det sorgliga beskedet att countryikonen Dolly Parton har gått bort. När du nu reser till countryns absoluta hjärta och ska kliva in på Grand Ole Opry House i Nashville - hur mycket har Dolly betytt för dig och ditt skapande, och tror du att hennes ande kommer att prägla stämningen lite extra under galan i år? 

- För mig som låtskrivare och musiker har Dolly stått för mycket; hon var en fantastiskt artist, sångerska, låtskrivare, feminist och människa. Jag skrev en hyllningslåt till henne faktiskt på albumet som nu är nominerat. Låten heter What happened to you, Jolene? där jag fortsätter lite i Dollys anda och pratar med Jolene och undrar vart hon tog vägen. Man kan anta att man kommer att göra någon sorts hyllning till henne på galan; hon var ju ändå en av de största någonsin. 

Josie Music Awards hyllar fristående artister. Vilka tycker du är de största fördelarna och utmaningarna med att arbeta som oberoende artist idag? 

- Fördelarna är friheten framför allt. Att ingen bestämmer över mig, varken över hur musiken ska låta eller när den ska vara klar. Det har varit otroligt skönt att kunna ta alla beslut själv utan att behöva tassa eller kompromissa för att pleasa någon annan. Jag skriver inte för att underhålla längre. Jag skriver musik som jag gillar och om man inte håller med mig så är det okej, men jag har inte behövt anpassa mig till andras syften utan bara utgått ifrån vad jag känner är bäst för mig. 

- Nackdelen är såklart att det stundom är väldigt tungjobbat. Jag är kreatör och ingen business-människa. Jag avskyr att sälja mig själv, är rätt kass på sociala medier och ekonomiskt är det en katastrof då jag plöjt in nästan allt jag äger och har i plattan. MEN fördelarna överväger nackdelarna helt klart. Och förhoppningsvis kommer jag att få tillbaka lite pengar på musiken efter det här. 

Du har beskrivit Let Me Stay For A While som det bästa och mest personliga du någonsin gjort. På vilka sätt märks det rent musikaliskt och textmässigt om man jämför med dina tidigare projekt? 

- I hela mitt liv som musiker och artist har jag alltid varit någon annans verktyg. Och jag har aldrig tidigare skrivit för min egen skull, jag har bara skrivit till någon annans syfte. Så när jag började skriva musiken till det här albumet fanns det ingen plan på att det skulle bli en platta; jag bara skrev och började spela in för att det gjorde mig lycklig i en tid som var otroligt svår för mig. Och på nåt lustigt vis var det som om låtarna ville gå via mig. Jag visste inte att jag hade det i mig, hade liksom aldrig letat efter det men det var som om jag öppnade Pandoras ask och helt plötsligt fanns det massor av musik i mig som ville ut. Och det finns inte en enda ton eller textrad som jag inte står för till 100%. Jag har aldrig känt så förut. 

- Jag har varit involverad in i minsta detalj på plattan, skrivit, mixat, gjort omslaget. Jag har haft många många fantastiska människor i min närhet som jag har hjälp mig med albumet, men till syvene och sist är det jag som är ytterst ansvarig för resultatet. Jag brukar förklara det som att jag är kaptenen på båten men hade inte kunnat ro den i hamn om det inte var för alla fantastiska styrmän och matroser. 

Titeln på albumet är just Let Me Stay For A While. Vad ligger bakom det namnet - är det en vädjan till lyssnarna, branschen, eller till dig själv? 

- Det är egentligen en påminnelse till mig själv om att aldrig ge upp utan att fortsätta kämpa även när det känns tungt. Titellåten skrev jag efter jag hamnade på absoluta botten en kväll, trött på livet, jag hade druckit en massa rom i hopp om att ångesten skulle släppa vilket såklart inte fungerade och jag gick ut och la mig ner under största trädet i trädgården och hoppades att få somna in utan att aldrig vakna igen. Då kom min man ut, lyfte upp mig och sa "Emma, nu går vi och lägger oss". 

- Dagen efter var allt på nåt konstigt sätt mycket lättare och jag har tack och lov aldrig hamnat där igen. 

- Jag vill poängtera att jag aldrig har varit självmordsbenägen, jag ville bara inte leva där och då. Det är illa det också, men ändå stor skillnad. Jag vill tillägga att jag mår 100% mycket bättre idag. 

Foto: Press

I videon till It's Not Me, It's You iklär du dig rollen som Queen of Hearts. Hur föddes den idén och vad symboliserar den rollen för dig i relation till låten? 

- Låten behandlar den genomskinliga ursäkten man ibland använder sig av när man ska göra slut med någon; "Det är inte dig det är fel på, det är mig". Jag blir full i skratt när jag tänker på det, för jag anser att det är precis tvärtom. Det är ju den andre det är fel på, det är därför man lämnar. Så låten skojar helt enkelt med det begreppet. När jag skulle göra en video fick jag idén att ikläda mig rollen som Queen of Hearts för att den karaktären i Alice i Underlandet saknar självinsikt om att hon är den som är annorlunda och istället påstår att alla andra är fel. Det tyckte jag var en lysande kombination. Dessutom finns den en skogsglänta där jag bor där kommunen har satt upp små bord och stolar som tagen ifrån boken, jag sydde klänningen själv, en kompis fixade smink och frisyr, jag tog med mig några kompisar som filmade en fin vårdag och sedan körde vi bara. 

Du är väldigt öppen med att hela din identitet försvann och att du hamnade i en depression när The Real Group gick skilda vägar under pandemin. Hur svårt var det att hitta tillbaka till glädjen i musiken när den plötsligt förknippades med en sådan förlust? 

- Bitvis var det orimligt svårt. Det rasade samtidigt en pandemi i världen som gjorde att mina problem på sätt och vis inte uppmärksammandes för alla andra hade sina egna problem mer eller mindre, hela musikbranchen försvann, folk var livrädda för att bli smittade eller till och med dö…

- Ensamheten var tuff för det fanns liksom ingen som kunde förstå min situation. Jag trodde att jag aldrig mer skulle sjunga, jag som sjungit i hela mitt liv. Vem var jag om jag inte var Emma som sjunger? En nobody. En föredetta. Det var inte förrän jag började spela gitarr under den perioden som jag började ana ljuset igen. Jag började skriva för MIN skull och upptäckte hur glad jag kunde vara en hel dag bara för att jag suttit i studion under förmiddagen och spelat gitarr. Så musiken gjorde mitt hjärta lättare. 

Vem är du idag, jämfört med då? 

- Idag är jag mycket gladare. Tryggare. Har också fått mer skinn på näsan när det gäller att stå upp för min känsla kring saker och ting, jag vågar ta plats och stå på mig. Jag tar inte lika mycket skit heller. Jag är fri också. Fri att göra det jag vill. Det är kul! 

Du tackade motvilligt ja till ett låtskrivarläger, vilket visade sig bli starten på det här framgångsrika albumet. Vad var det specifikt som hände under det lägret som fick dig att börja skriva igen? 

- Tiveden Americana camp var en trygg plats med vänliga människor som var nyfikna på mig men som inte ställde några krav. Min röst var trasig efter åren i The Real Group, jag hade ingen kontroll över den och jag kände mig rätt värdelös. Men stämningen var så fin bland alla deltagare att jag våga skriva. Det blev två låtar som tillslut hamnade på plattan, Suitcase och Shelter in the storm. 

Vad var det som fick dig att ändå ta steget och åka dit den dagen? 

- Under den perioden sa jag till mig själv att jag måste säga ”JA” till saker, även om det ibland kändes läskigt. Jag tvingade mig att åka dit och tänkte att det värsta som kan hända är att jag åker hem utan att ha sjungit en enda ton. 

Du har en enorm musikalisk bredd - från din pappas dansband i Vilhelmina till Let's Dance-husbandet, a cappella och att skriva musik till Kylie Minogue. Hur har alla dessa olika genrer och erfarenheter format ditt nuvarande americana/folk-sound? 

- Såklart har det format mig till den jag är idag. Men saken är den att jag under så många år var någon form av musikalisk kameleont, jag kunde enkelt glida in i en ny genre och anpassa mig där. Det gjorde att jag aldrig tog mig tid att lyssna på vad jag ville. Som jag sa tidigare, jag var alltid någon annans verktyg och jag nöjde mig med det så länge jag hade jobb. Det var fint då, men nu är jag klar med det. Nu är det bara mitt sound som gäller. 

Från pappas dansband i Vilhelmina till röda mattan i Nashville - vad skulle 13-åriga Emma tänka om hon såg dig nu? 

- Hon skulle nog fråga vad en röd matta är, haha! Det var inget man såg i Vilhelmina direkt. 

Du kallar albumet för det mest personliga du gjort. Finns det någon specifik textrad på skivan som ligger dig extra varmt om hjärtat? 

- "You picked me up and pulled me closer and made me feel much better than OK" Från Let Me Stay For A While. 

Du har gjort en lång och tuff resa tillbaka till dig själv efter depressionen. Vad är du allra mest stolt över hos dig själv i dag? 

- Att jag aldrig gav upp och att jag fortfarande reser mig upp om jag snubblar. Jag ska framåt, så jag fortsätter att gå. 

Efter att du har gått på röda mattan i Nashville och fått den här internationella bekräftelsen på att din musik når fram - vad blir nästa steg på din soloresa? 

- Nya låtar kommer nu i höst, kanske blir det ett helt album så småningom men jag har i alla fall sex låtar klara nu. Hoppas också på mera liveframträdanden, det är ju det bästa jag vet, att möta publiken. Så det är helt enkelt bara FRAMÅT som gäller.

Lyssna på albumet här nedan!