Nya Karolinskas musik bär uppknäppt skjorta och synliga ådror. De ber oss att inte förväxla bandet med fuskbygget i Solna. Jag skulle säga att stockholmarnas musik präglas av möten med Iggy Pop, Joy Division och New York Dolls. Men också av mötet med ett samhälle där allt dras isär. Människor, vem som får ordet och vem som behöver slåss för utrymmet - för att över huvud taget få plats.
Första gången jag hörde singeln Taxi Man, en av årets allra bästa låtar, var på väg hem från jobbet. Semestern hade precis tagit slut och jag kände att jag behövde en smäll på käften. Exakt det var vad låten gav mig. Den fick mig mentalt att lämna kudden och ta mig an världen. Ljudbilden är punkigt avslappnad, som om ingenting behöver bevisa något. Uppkavlade ärmar, en frisyr på gränsen mellan fixad och kaos och en skjorta där den sista knappen har lossnat.
Just det avslappnade och stökiga möts ofta på det självbetitlade debutalbumet. Gitarrerna skriker och soundet är relativt tungt, men det låter aldrig ängsligt eller sökande. Snarare känns det som att stå längst fram på ett litet ställe där allting har pajat och värmen håller på att ta kål på både publiken och bandet. Men det spelar inte så stor roll. Man är där för något kort, intensivt och tillräckligt kraftfullt för att väcka en ur zombielivet. Det där fuskbygget man längtar efter att lämna.
Texterna kryllar av referenser, från karaktärer som Pussy Galore och Robocop till höjdhopparen Javier Sotomayor. Pussy Galore är också en av albumets toppar, precis som Hanoi Hannah (Partybaby 3000). På den senare växlar Ruben Lenninger ned ett par varv på sången, medan han på andra håll pressar rösten mot bristningsgränsen. Ibland hade jag gärna sett att det faktiskt brast. Att det intensiva fick krascha i stället för att stanna precis på gränsen. Men den urladdningen kan vi ta live, tänker jag.
Att stora delar av albumet är inspelat live märks också. Närheten och energin finns där, och i refrängen till Stranger känns det nästan som att svetten rinner längs Rubens hals när han till slut börjar skrika. Hans röst går annars ganska avslappnat klädd genom hela albumet. Den står i fin kontrast till den ofta stökiga ljudbilden, som om han inte riktigt behöver anstränga sig för att befinna sig mitt i kaoset.
En sen kväll på spårvagnen hem lyssnar jag återigen på Taxi Man. Jag känner ilskan i Kocksucker, nynnar med i Pussy Galore och funderar på om jag borde ge min ena hörlur till en medpassagerare som precis somnat när Stranger tar sin början. Det här är jävligt bra musik att vakna till och få in lite jävlar anamma i vardagen. Det här är nog årets kanske allra bästa "jävlar anamma."
Lyssna här nedan!
