 |
| Foto: Hanna Olsson |
Samira Manners är aktuell med singeln erase me, replace me! Det är en sång om sorg som jag ändå upplever som ljus i sitt uttryck. Allt är förstås relativt, men här har det allra tyngsta och svartaste fått ge plats åt sarkasm och självrespekt. Bitterheten finns kvar, men självrespekten väger tyngre. Det känns som att texten har rest några mil bort från den allra värsta känslan, vilket också gör att det ljusa anslaget passar så fint.
Resultatet är en drivande folkpoplåt där såren får samsas med de första stegen mot något mer läkande.
Idag pratar jag med Samira om singeln och om uppbrott.
Du beskriver känslan av att bli raderad från en plats som du själv varit med och skapat. När du ser tillbaka på den perioden idag, vad var det som gjorde allra mest ont?
- Jag tror att det som gjorde mest ont var nog känslan att man inte behandlades med mer respekt och förståelse. Att man inte fick mer tid att bearbeta och förstå hur det blev såhär. Det tar så mycket längre tid att läka då också, när man inte riktigt förstår. Det gjorde nog mest ont.
När du skrev erase me, replace me! var du fortfarande mitt i allt det jobbiga. Kände du redan då att du en dag skulle kunna se tillbaka på det med andra ögon, eller var det mer en förhoppning om att det skulle bli lättare?
- Jag tror bara det var en oerhörd magkänsla att det här inte gick rätt till och en vetskap att jag förtjänade mer. Med det sagt, är jag än idag förvånad att jag ens kunde skriva en låt där jag var så säker, när jag själv befann mig på en plats där det absolut inte kändes så. Jag tror helt enkelt att allt jag hade var en känsla att det måste bli lättare. Nästan som ett manifest. Det kändes nog så tomt och hopplöst annars. Om allt det här jobbiga var för inget.
Du skrev låten för två och ett halvt år sedan. Om du fick sätta dig ner med den version av dig själv som skrev den, vad skulle du vilja säga till henne idag?
- Jag tänker direkt att vad jag än skulle säga skulle hon inte lyssna på. Men om jag skulle säga något skulle det nog vara att släppa kontrollen lite, för ingenting kommer bli som du tänkt dig ändå. Och att det finns en anledning till det. För hur du än försöker vrida och vända på allt så kommer saker bara hända, så det bästa är bara att sitta lugnt i båten.
Raden "I will always haunt these walls" känns nästan som ett sätt att säga att man inte bara kan sudda ut någon som har betytt mycket. Tror du att en del av dig fortfarande vill bli ihågkommen av den personen, eller handlar det idag mer om att själv förstå vilket avtryck du lämnar?
- Jag tror absolut att det handlar mer om det här att inte kunna direkt sudda ut något. Jag tror inte att det är så mycket att jag vill bli ihågkommen, utan jag tror alltid att en persons frånvaro lämnar avtryck vare sig man vill det eller inte. Att det plötsligt slår personen att man inte är i deras liv längre. Så är det i alla fall för min egen del.
- När man delar så många år och minnen med någon, så finns man där någonstans i väggarna.
Sedan vill jag alltid hoppas att jag lämnar avtryck. Att min närvaro, energi och lojalitet är något man kan se tillbaka på och kanske sakna. Om det är så eller inte kan jag inte själv svara på, haha. Men man kan ju hoppas.
Du har berättat att det inte handlade om hämnd, utan om en stark känsla av att du förtjänade bättre. Minns du när den känslan började förändras från att vara något du försökte övertyga dig själv om till något du faktiskt trodde på?
- Jag tror att den känslan alltid har varit där, men där har nog varit en del av mig som kanske trott att det på något sätt var mitt fel att relationen blev såhär. De första månaderna spenderade jag mycket tid att skylla på mig själv. När jag flyttade till England och fick helt nya perspektiv och en ny plats, så såg jag reaktionen när jag återberättade vad som hänt. Det var då jag både förstod och också faktiskt kände i mig att jag förtjänade bättre.
 |
| Foto: Hanna Olsson |
Är humor ett sätt för dig att hantera sådant som gör ont, eller kommer den först när du har fått tillräckligt med distans för att kunna skratta åt det?
- Jag tror att det har hänt så mycket olika svåra saker i mitt liv de senaste åren att det enda man kan göra är att skratta ibland. Jag har ofta känt att när jag varit på botten att skrattar jag inte, kommer jag inte att orka. Jag tror att när jag skriver låtar är det så mycket lättare att skriva det på sätt som nästan är så smärtsamt ironiskt. Även i sorgsna låtar vill jag ofta ge lyssnarna (och mig själv) hopp. Då funkar humor och sarkasm utmärkt.
Du har berättat att flytten från Sverige till Storbritannien förändrade berättelsen bakom låten. Hur påverkade det dig personligen att känna dig utanför i något som du själv hade varit med och byggt upp?
- Det påverkade mig otroligt mycket, att känna sig så pass utbytbar och att se allting genom en skärm. Samtidigt var det nog det lättaste sättet att hantera allting, för det gav mig chansen att skapa ett helt eget liv, där jag lägger byggstenarna själv.
Förändrade det också hur du såg på dig själv?
- Ja, absolut. Att bo helt ensam i ett nytt land gjorde mig tvungen att bli mer självsäker och tro på mig själv. Det gjorde att jag vågade saker jag aldrig hade vågat förut.
I låten finns känslan av att bli ersatt, bortvald och aldrig riktigt vara tillräckligt bra.
När du ser tillbaka på det idag, tror du att det som hände påverkade din egen självbild mer än du först förstod?
- Ja, definitivt. Att känna sig så otillräcklig och när saker kommer så hastigt tog det så oerhört hårt på min självkänsla och hela verkligheten. Jag tror inte jag förstod hur mycket av min självbild låg i andras händer tills allt rasade samman. Låten speglar verkligen en inre konflikt av att veta att man förtjänar bättre men samtidigt inte riktigt känna det.
Du skrev låten med en stark känsla av att du en dag skulle kunna skratta åt det som hänt. När märkte du att du faktiskt hade kommit dit?
- Jag tror jag märkte det när jag slutade bry mig så mycket. När jag förstod att det inte fanns något längre att sörja, utan att det helt enkelt var en del av livet.
Om du kunde få ett svar på en enda fråga från den person eller situation som inspirerade erase me, replace me!, skulle du vilja ha det svaret?
- Bra fråga. Men nej, för mig finns det inga svar att få.
Lyssna på erase me, replace me! här nedan!
