 |
| Foto: Press |
Mio Freudendahl gör musik under namnet BENJAMIN OCH SOLEN. Jag tycker mig ana ett släktskap med Benjamin Rydman och Dygna, även om uttrycken skiljer sig åt. Dygna är intensiva i sitt uttryck, men det finns något hos dem alla som påminner mig om att läsa små anteckningar skrivna med en skakig och slingrig hand. Det är sena nätter och relationer som både skaver och förenar. Sådana relationer man ofta har i början av vuxenlivet, när en stor del av tillvaron känns som att bränna sig på en cigarett. Det ska vara mycket, det ska brinna och det ska vara intensivt.
När jag lyssnar på debutalbumet BENJAMIN OCH SOLEN: Tokyo Drift känns det som att sitta uppe med vänner långt in på natten och prata om relationer, osäkerhet och allt det där man inte riktigt vet hur man ska hantera. Det är kvällspromenader utan någonstans att ta vägen, men med en stark längtan efter att komma bort. Samtidigt befinner jag mig i Requiem for a Dream. Scenerna som spelas upp gör ont, värmer och är skruvade, men framför allt mänskliga. Här ryms både osäkerhet och längtan i texter som känns så levande att man nästan glömmer att någon faktiskt har skrivit dem. Allt får flöda fritt, utan att känslorna behöver be om ursäkt för sig.
Albumet är naket och sårbart, men också intensivt. Känslorna ligger som ett filter över musiken och skiftar i styrka, ibland från den ena sekunden till den andra.
I avslutande Moneyball med Lollo där Lovisa Szalay gästar, byggs en atmosfärisk intensitet som dröjer sig kvar. På Mitt barn, en horunge med Benjamin växlar det musikaliskt mellan viskningar och rop, som om själva uttrycket håller på att spricka under trycket av allt som behöver sägas.
"Jag saknar paniken. Den fick saker att hända. Jag saknar att undra vad du tänker på. Och jag saknar att diska din disk när du vaknat. Att spy i din säng."
Det är fängslande att lyssna på. Man vet aldrig riktigt vilken bild som ska målas upp härnäst, eller vilken känsla som väntar runt nästa hörn. Det finns något märkligt i att kunna sakna sådant som samtidigt gjort en illa. Kanske är det just där albumet hittar en av sina mest mänskliga punkter.
Helly R är kanske den allra starkaste låten här. Den skildrar en relation där känslorna till slut tycks ätas upp av anklagelser. Det blir allt svårare att ro någonting i land. Till slut inte ens ett samtal. När låten närmar sig sitt slut stiger pulsen, och det känns som att sitta bredvid någon som försöker rädda något som redan håller på att gå sönder.
Jag måste förstås också nämna Kendall Roy med Isac där Ascii gästar. Saxofonen i början bäddar om hjärtat, och resten av låten får mig att komma till ro. Mitt i all rastlöshet och känslomässiga turbulens finns det plötsligt en plats att vila på.
BENJAMIN OCH SOLEN: Tokyo Drift är ett album där känslorna får rusa och stanna upp, där det fula får samsas med det vackra och där längtan inte alltid behöver leda någonstans. Ibland vill man bara bort. Ibland vill man tillbaka till någon vars disk man en gång stod och diskade.
Och ibland är det tydligen samma sak.
Lyssna här nedan!
