 |
| Foto: Privat |
Alexandra Kronqvist från Boden berättar om musiken och dansen som en räddning. När allt var som mörkast ville hon inte längre leva. Hon kraschade sin bil, landade på en åker och var en hårsmån från döden.
Nu är hon tillbaka till livet. Jag blir väldigt rörd av hennes berättelse, av hennes sätt att uttrycka sig och av tanken på att musiken och dansen kan fungera som en inre flytväst. Något som hjälper en att inte drunkna i mörkret.
Jag lyssnar på de nysläppta låtarna på hennes Youtube-kanal. De bär förstås spår av allt hon har varit med om, men jag hör också en stark vilja att leva och att aldrig glömma bort sig själv igen. Hennes röst är fantastisk, och i låten Rise in the fire känns det som att hoppet och ljuset dansar tillsammans.
Jag blir rörd av att också Alexandra till slut fick syn på de där oändligt viktiga lyktstolparna längs vägen.
I dag gästar hon Vakentimmar med ett musikminne om hur musiken blev vägen tillbaka till livet.
Musiken har alltid funnits i mig. Redan som liten såg jag upp till artister och fascinerades av deras närvaro på scenen. Jag kunde drömma mig bort och föreställa mig att det var jag som stod där, framför publiken, med strålkastarljuset riktat mot mig. Jag visste nog inte riktigt då vad det betydde, men någonstans inom mig fanns en längtan efter att få uttrycka mig genom musik och dans.
Ett av mina allra starkaste musikminnen går tillbaka till när jag var 15 år och för första gången stod på scen i musiktävlingen Rockkarusellen i Kalix. Jag minns känslan än i dag. Det var som att någonting föll på plats. För första gången kände jag mig hemma på riktigt. Jag framförde bland annat Bad romance av Lady Gaga, och där på scenen började jag förstå att det här var mer än bara ett intresse. Det var musik och uppträdande jag ville ägna mitt liv åt. Scenen blev en plats där jag fick vara precis den jag var, och den känslan har jag burit med mig sedan dess.
Samma år tog musiken och dansen mig till Brighton i England, där jag studerade på ROX – School of Dance and Drama. Jag minns repetitionerna med min sångcoach, hur vi tillsammans letade efter mitt sound och byggde upp en avslutningsshow. Jag fick utmana mig själv musikaliskt och framföra Madonnas Like a Prayer. Det var en speciell känsla att utforska min egen röst, hitta mitt uttryck och våga ta plats. Jag var fortfarande bara 15 år, men musiken hade redan börjat visa mig vem jag kunde bli.
Men även om de där tidiga minnena alltid kommer att ha en självklar plats i mitt hjärta, är det som hänt under det senaste året som förändrat min relation till musiken allra mest.
För ett år sedan var jag med om ett självmordsförsök. Jag var nära att förlora livet, men jag överlevde. Jag fick en andra chans. Det är svårt att beskriva vad det gör med en människa att komma tillbaka från något så mörkt, men det förändrade mitt sätt att se på livet och på vad jag vill göra med den tid jag har fått. Jag började förstå att min historia inte behövde sluta där. Att det fortfarande fanns drömmar att följa, musik att skapa och människor att beröra.
Efter många år av paus från mitt eget skapande började jag hitta tillbaka till musiken. I december är det ett år sedan jag tog steget tillbaka och började om min karriär. Känslan av att återigen stå på scen var obeskrivlig. Scenljusen, strålkastarna, ljudet från högtalarna och publiken framför mig – allt det som en gång fått mig att känna mig hemma fanns där igen. Men den här gången var det annorlunda. Jag stod där med en erfarenhet som förändrat mig i grunden och med en ny förståelse för hur värdefullt livet är.
Musiken och dansen har varit en livlina för mig. De har gett mig hopp, hjälpt mig att hitta tillbaka till mig själv och påmint mig om att det går att resa sig, även när man har varit på en plats där det känns omöjligt. Därför betyder min första singel efter comebacken, Rise in the fire, så mycket för mig. Den blev ett musikaliskt uttryck för min egen resa – för att överleva, hitta styrkan inom sig och våga börja om. För mig handlar den om den inre elden som kan fortsätta brinna även när allt känns mörkt.
Sedan dess har jag släppt ytterligare två singlar, The future is bright och Bulletproof heart. På olika sätt speglar de också den resa jag befinner mig på och den styrka jag vill förmedla genom min musik. Att våga tro på framtiden, att hitta ljuset igen och att bygga upp sig själv efter det som gjort ont. För mig är det här mer än bara låtar. Det är delar av min berättelse, mina erfarenheter och mitt sätt att omvandla det jag gått igenom till någonting som kanske kan betyda något för någon annan.
Jag vill använda min andra chans till något meningsfullt. Jag vet att många människor bär på sin egen oro inför framtiden och kämpar med demoner som omgivningen kanske aldrig ser. Om min musik kan få någon att känna sig mindre ensam, ge någon kraft att fortsätta eller påminna någon om att det finns hopp även när livet känns som allra tyngst, då har jag lyckats med något som betyder mer än framgång och applåder.
När jag tänker på mina starkaste musikminnen handlar det därför inte längre bara om att stå på en scen eller framföra en låt. Det handlar om att hitta hem till sig själv. Om att återupptäcka det som får en att känna sig levande. Och om att våga tro på att livet kan rymma något nytt, även efter de mörkaste perioderna.
Jag överlevde, jag fick en andra chans och nu vill jag använda min röst och min musik för att ge styrka till andra. Jag vill visa att det går att börja om, att smärta kan få ett nytt uttryck och att det fortfarande finns drömmar att leva för.
För mig är det den största gåvan musiken har gett mig. Och det starkaste musikminnet av dem alla.
/ Alexandra Kronqvist
Kolla in Alexandras Youtube-kanal här.
