Numera söker jag andra sorters lägereldar. Sammanhang som inte överröstar en. Man byter laddstationer med åldern.
Som liten var de Värsnäs, tjuv och polis och sverigesemestrar med familjen. Jag minns Sunne, pingisen med mina bröder och pappa och hur stort det kändes att få se Tylösand och Örjans vall på riktigt. Gyllene Tider och Magnus Uggla var mina barndomsidoler. Mamma har fortfarande kassettband där jag sjunger Flickorna på TV2 och P-F. Jag förstod inte de sexuella anspelningarna. Det var nog både bra och lite gulligt.
Sedan blev det poesi, människor med liknande sår och nätter som aldrig verkade ta slut.
En vän skrev till mig: "Du kommer inte till Stockholm för att dö, utan för att lära dig leva, Oskar."
Jag tog fasta på det.
Jag minns promenader längs motorvägen som tog flera timmar. Uteserveringar som fick hjärnan att öppna sina egna. De låg ofta i skugga, men samtalen blev ljusglimtar. Det enda som egentligen behövde magpumpas var mitt självförtroende.
Vi delade en säng på fyra. En vante på fyra. Sjöng The Smiths och Broder Daniel och pratade om människor som kastar bort livet och människor som får en att vilja hämta tillbaka det.
Jag samlade på citat som andra samlar på frimärken. Bytte MSN-namn efter saker människor hade sagt.
"Håll tungan rätt i mun. Gärna någon annans."
Allt kändes som en emotionell atombomb. Jag längtade efter någons händer i min ficka. Någons tunga i min mun.
En annan laddstation blev McDonald's med en ny vän. Varje gång. Samma beställning, samma trygghet. Som en etta inredd som en fyra, med ett fönster mot själen.
En släkting erbjöd mig att bo hos honom. Han hade en juvelkrona på toaletten och spegeltak över sängen. Jag tänkte att se sig själv medan man försöker somna kanske inte är den självinsikt man behöver, så jag avstod.
I Göteborg fortsatte nätterna. Jag missade stora delar av skolan och gick istället genom en stad som både somnade och vaknade medan vi pratade. Vi satt lutade mot gravstenar och försökte förstå ett liv som ingen av oss riktigt verkade ha fått någon manual till.
I dag är mina laddstationer enklare.
Skogen. En ny restaurang. En långfrukost med min fru. Spel. Människor som känns som speglar snarare än publik.
Det spelar inte så stor roll vad man gör, bara vem man gör det med. Bara man får vara lite inlindad i trygghet. Få ta på sig själen igen, med knapparna lite slarvigt knäppta.
Sedan har jag fortfarande inget fungerande skräppostfilter.
Någon berättar något allvarligt och plötsligt hör jag mig själv säga:
"Min fru var hos tandläkaren och kom hem och sa att hon hade ett hål. Själv tänkte jag att det var märkligt att det skulle krävas en tandläkare för att upptäcka det."
Och där står man.
42 år gammal. Med två omaka strumpor, ett dåligt filter och betydligt bättre koll på de sexuella anspelningarna än när jag sjöng Gyllene Tider på kassettband.
Det sista är nog bra.
Bara inte fullt lika gulligt.
