När det känns som att man försökt duscha hjärnan men glömde skölja ur allt schampo, så att det kliar i hela huvudet?
När man går på Chapmans torg, ett tonårsgäng frågar varför man har färgglada, luftiga linnebyxor och man känner att man inte orkar svara något genomtänkt och säger:
"För att lufta fittan."
Min hjärna är som en korsning där alla trafikljus visar både rött och grönt på samma gång.
Som när en webbutik plötsligt mailar: ”Glömde du något i varukorgen?”
Då har man lust att svara att man glömmer saker varje dag.
Man glömmer varför man öppnade kylskåpet, varför man sov så dåligt och varför man skrev ett alldeles för långt meddelande till någon man egentligen inte vill mata med intryck. För att inte tala om att man ibland, mitt i ett köp, glömmer bort att man faktiskt inte är miljonär.
Så man flyr till Instagram för att lugna huvudet.
Bara för att inse att varje känsla och händelse plötsligt måste ha ett soundtrack. Det är som att varje situation kräver ett varv med pepparkvarnen.
Tystnaden får aldrig vila ett tag i ugnen eller pannan och gotta till sig - vi ska ständigt överrösta den - även på internet.
Jag är förstås inte bättre själv. Jag är trots allt typen som skulle kunna lägga upp en dickpic med Owe Thörnqvists Varm korv boogie som soundtrack och sedan känna att jag lyckats förmedla exakt rätt stämning.
Så jag kanske inte är emot soundtrack.
Jag kanske bara tycker att vissa ögonblick förtjänar tystnad.
För samtidigt som vi fyller internet med musik kan vi bli vansinniga när någon pratar för högt på spårvagnen. Jag har själv blivit tillsagd för att jag pratade för högt i mobilen. Personen som sa till mig gjorde det dessutom genom att börja skrika, vilket kanske inte direkt gjorde den mänskliga rösten mindre påtaglig.
Det är något märkligt med det där.
Vi verkar vilja ha ljud när vi själva väljer dem, men tystnad när någon annan väljer den åt oss.
Jag tror att jag saknar tystnaden ibland.
Inte bara den bokstavliga tystnaden, utan den där platsen där ingenting behöver fyllas i. Där man inte behöver svara, prestera, förklara eller känna någonting på beställning.
Tystnaden kommer aldrig få en guldklocka efter lång och trogen tjänst. Den ska sägas upp efter en kort tids anställning.
Kanske är det också därför jag tycker så mycket om människor som kan ge saker lite luft.
Människor som inte måste ha ett svar på allting. Som kan låta ett nej vara ett nej utan att genast fråga varför. Som kan förstå att tystnad inte alltid betyder avstånd.
Ibland betyder tystnad bara att man är trött.
Jag har svårt för när människor antar saker utan att fråga. En gång fick jag höra att jag inte hade hört av mig eftersom jag bara umgicks med min fru.
Problemet var bara att jag inte hade träffat min fru - eller någon annan - på en vecka.
Jag var en urvattnad trasa.
En avstängd platta på spisen.
Det fanns liksom ingen människa hemma att umgås med.
Det är lätt att fylla i luckorna åt andra människor. Vi ser att någon inte svarar och bestämmer oss för varför. Vi märker att någon drar sig undan och skapar en förklaring. Vi ser ett nej och gör det till någonting om oss själva.
Men ibland är ett nej bara ett nej.
Och ibland har det ingenting med dig att göra.
Jag tror att jag har blivit allt mer övertygad om att det viktigaste i relationer är att ge varandra utrymme. Inte som en artig bonus, utan som en förutsättning för att faktiskt orka vara nära.
För lägger man för mycket tyngd på en annan människas nej kan personen till slut ligga där med stången över sig och inte orka lyfta mer.
Jag har nog alltid prioriterat att inte styrketräna enbart ytligt.
Jag kan inte stå där med en vältränad röv medan personligheten aldrig tar ansvar.
Jag vill ha ett inre som klarar att lyfta tungt.
Ett inre som klarar att byta glödlampor i huvudet när allt känns mörkt. Ibland behöver jag säga
"Idag orkar jag inte."
Jag behöver kunna säga nej utan att behöva skriva en uppsats om varför och kunna backa undan utan att någon annan genast springer efter och frågar vad som är fel.
För ibland är det faktiskt hundra olika känslor som springer runt och kallsvettas kring ens hjärta samtidigt. Då kanske man inte behöver någon som lägger ytterligare fem kilo på stången.
Man behöver någon som säger:
"Okej. Vila du."
Och kanske är det också därför jag tror att relationer behöver lite tystnad.
Lite luft.
Lite tomrum.
Man behöver inte fylla varje tom väska med saker bara för att den råkar vara tom.
För ett ja som föds ur rädsla är kanske inte särskilt mycket till ja.
Och kanske är det en av de finaste sakerna man kan ge någon man tycker om:
Att låta dem vara tysta utan att tolka det.
Att låta dem säga nej utan att ta det personligt.
Att låta dem vila utan att kräva en förklaring.
Att ge dem tillräckligt mycket utrymme för att själva vilja komma tillbaka.
För en relation som inte lämnar någon plats att andas i blir till slut bara ännu ett rum där alla trafikljus lyser rött och grönt samtidigt.
Och jag tror att jag hellre vill vara i en relation där vi ibland sitter tysta bredvid varandra än i en där vi hela tiden måste bevisa att vi fortfarande finns.
Vissa ögonblick behöver inget soundtrack.
De behöver bara få luftas.
Vid Chapmans torg, till exempel.
