 |
| Foto: Ea Czyz |
En låt som hjälpt mig genom kvällstrafiken i huvudet den senaste tiden är Alien, där Petter och Cherrie möts och ger alla som känner sig placerade i ytterkanten av att vara människa lite mer hud, lite mer motståndskraft att säga ifrån.
Tänk om man kunde lägga flera människors tyngd i sina ord mot dem som ropar hat. Tänk vad orden skulle väga tungt då.
Vägen mot mänsklighet går alltid också genom motgången. Man är inte fel för att man misslyckas. Sårbarhet är ett drag i att vara människa och inte ett steg därifrån.
Motgångar tar sig gärna förbi bruset och hamnar inte på topplistor. Människor blir beroende, hamnar i ekonomiska knipor och befinner sig plötsligt långt efter startfältet där loppet mot lyckan går. Sådant syns inte alltid särskilt mycket när samhället applåderar dem som redan springer. Vem försöker hitta fredsduvor i någons inre krig, vem försöker tända lamporna i någons inre mörker?
Här känns Petter och Cherrie som en röst för dem som hamnat vid sidan av. För dem som behöver samhället, men också för dem som ibland bara behöver att någon vänder sig om och ger dem en kram.
Det är en fantastisk låt som är hämtad från Petters kommande album Bar Nimês, som släpps i höst.
Och någonstans är vi alla aliens.
Lyssna här nedan!
