Det här är min historia, min berättelse och upplevelse om att leva med psykisk ohälsa. Ingen kan ta ifrån mig hur jag levt under många år. Det finns ingen som har gått i mina skor eller burit min ryggsäck. Men det finns säkert många som vet hur det känns att må psykiskt dålig. Det finns de som vet hur det känns när livsgnistan slocknar. När ångest, panikattacker, oro, hjärtklappningarna tar över kommandot över din hjärna och kropp. Jag vet just hur det känns.
Jag vet också hur det känns att vakna upp på en IVA-avdelning och en läkare berättar att jag blivit påkörd av ett tåg. Troligen var det ett misslyckat självmordsförsök berättar de. Min högra arm var borta, mitt underben lika så. Jag hade brutit tre revben, frakturer på kotor och min anal hade blivit så skadad att jag i resten av mitt liv får leva med stomi. Hela min högra höft bestod av ett enormt köttsår som de så småningom skulle ta hand om. De skulle ta hud från mitt lår och lappa ihop mig med. Nu var jag även tvungen att bli vänsterhänt. Den informationen jag fick om min situation tog många dagar att förstå.
Allt började med en utmattning. Jag jobbade för mycket och min arbetsbörda började bli ohållbar. Då försökte jag slå larm till min arbetsgivare utan resultat. Jag pressade mig mer och mer. Kraven på mig själv blev orimliga och mina krav gick inte att uppnå. Mitt självförtroende och självkänsla var i botten. Vad jag än gjorde så var jag inte nöjd eller så tyckte jag inte att jag dög. Jag var tvungen att vara duktig för andra. Vad skulle de annars tycka och tänka om mig. Min fasad utåt blev hård som en betongmur. Hemma märkes mitt dåliga mående mer och mer.
Min utmattning gick över i en kraftig utmattning. Som sen gick över i en depression och därefter sjönk jag ner i en djup depression. Jag blev inlagd inom psykiatrin första gången i slutet av augusti 2018. De följande tre åren blev jag inlagd åtta gånger. Jag fick arton behandlingar totalt av ECT. Medicinerna avlöste varandra och mängden likaså.
Vad jag inte förstod då var att jag skapade ett missbruk med mina tabletter. Vaknade jag på morgonen och hade lika mycket ångest som när jag somnade började jag med mer tabletter än vad som var ordinerat. Mitt minne svek mig och det gjorde även att jag tog medicinen fast jag redan tagit den. Jag hade ett helt apotek hemma och jag gömde det för min sambo.
Jag var fylld av skuld och skam över mig själv. Men även över att jag inte klarade av min vardag. Det fanns dagar jag inte kom ur sängen. Jag klarade inte av att prata i telefon. Inte svara på ett enkelt sms. Det blev fel när jag skulle laga mat då jag inte kom ihåg hur jag skulle sätta på spisen. Att besöka läkare själv och få information gjorde att min ångest ökade markant flera dagar innan. Hela tiden handlade allt om mediciner och akuthjälp. Jag vet inte hur många gånger jag bad om att få en psykolog och samtal. Men jag fick aldrig någon psykologhjälp. Ingenting hjälpte mig att må bättre. Jag trodde aldrig jag skulle må bra igen.
Tanken på att avsluta mitt liv kom ganska tidigt i min sjukdom. När hopplösheten och livsgnistan hade försvunnit gjorde tanken sig påmind. Jag såg ut ett träd i skogen. Hade koll på ett rep som jag sen la i min bil. Satte en pall redo som en säkerhet ifall känslan skulle komma. Tanken på att dränka mig dök upp på en Thailands-semester. Ingen skulle ändå sakna mig. Om jag inte levde mer skulle jag inte vara till besvär för mina anhöriga eller för någon annan. De skulle ha det mycket lättare om jag inte levde mer. Jag tänkte att jag gjorde det lättare för dem om jag var borta och död. Nyårsafton 2019 tog jag alldeles för mycket tabletter då jag bara ville få lugn och ro i huvudet. När jag vaknade till ett par gånger så tog jag mer och mer tabletter. Det slutade med ambulans och en ny inläggning på en psykiatrisk avdelning.
Den 5 september 2021 cyklar jag tidigt på morgonen iväg till en järnvägsövergång utanför samhället där jag bor. Det är då tåget kör på mig. När jag vaknar upp har jag inget minne av vad som hänt mig. Jag kommer inte ihåg dagarna innan heller. Tretton dagar är totalt borta. De första dagarna på sjukhuset efter jag vaknat upp är mycket diffusa. Jag var så påverkad av mina smärtor och antagligen i ett kraftigt chocktillstånd.
Den första månaden var det operationer och omläggning av mina sår dagligen. Dropp med antibiotika och påsar med blod varvat med sjukvårdspersonal som tog hand om mig dygnet runt. Det fanns hela tiden någon som jag kunde larma om jag behövde och det gav mig en enorm trygghet. Efter någon vecka på kirurgen märkte jag att något vände för mig. Jag började kämpa och jag var fast besluten att klara av allt som låg framför mig. Jag skulle klara detta och jag levde.
Små små steg som jag klarade av var fantastiskt. Som att kunna sitta på sängen någon minut eller klara av att hålla i min telefon med min vänstra hand. Jag började tänka klarare och det var fantastiskt. Min överkonsumtion av tabletterna jag tidigare tog började försvinna ur min kropp.
Idag är jag så tacksam över att jag lever. Någon ville jag skulle leva och jag tog den chansen. Jag har aldrig älskat mig själv så mycket som jag gör nu. Livet är så härligt att leva. Idag har jag inga dåliga dagar. För jag vet hur en dålig dag kan vara. Jag ser inga hinder i mitt liv. För mig finns det bara massor med möjligheter. Jag behöver inte köra på i 120. Jag kommer fram fast jag kör i 30. Det gör ingenting att det tar längre tid.
Jag har börjat föreläsa om min historia. Min öppenhet om vad jag varit med om hjälper mig att bearbeta det jag varit med om. Men jag hoppas att jag även kan hjälpa någon på min väg. Viljan att hjälpa andra växer mer och mer för varje dag. Jag ser så ljust på framtiden. Det är underbart att leva. Min protes har fått namnet Gunvor. Jag använder min rullstol ibland och jag har även käpp vid behov. Min vardag fungerar jättebra fast det är mycket jag inte klarar av att göra. Men det gör mig ingenting.
Jag lever för jag kan, jag vill och jag ska.
/ Gittel Ullebo
Hit kan du vända dig om du mår dåligt!
SOS Alarm 112
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.
Mind Självmordslinjen 90101
Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt. Telefonnummer: 90101.
Chatt: chat.mind.se
Suicide zero
Fakta och råd angående självmord.
https://www.suicidezero.se/fakta-och-rad
Bris
Hit kan du vända dig om du är upp till 18 år. Öppen dygnet runt. Telefonnummer: 116111. Chatta/maila på bris.se
