 |
| Foto: Hugo Öqvist |
The River Noir är ett sjumanna-band från Örebro som i mars i år släppte debutsingeln Queen 94. Jag imponerades redan då men blev fullständigt knockad av nya singeln Strange things. Singeln får mig att minnas det kortlivade bandet Days. The River Noir bär på samma drömska anslag. Det är samma mjuka drömska vågor och mina öron är som gjorda för att surfa just där. Strange things är en av årets bästa singlar. Idag pratar jag med sångaren och låtskrivaren David Wigren om nya singeln och om var det filmiska i bandets sound har sitt ursprung.
- Det är strålande! Hoppas allt är fint med dig också.
Det är bara fint! Strange things låter fantastiskt. Berätta lite kortfattat om låten!
- Stort tack. Strange things började nog som någon form av hommage till gamla 80-talsband, men också ett försök att fånga känslan man kan få efter en riktigt stark film - när man går runt med ett visst vemod eller en speciell energi i kroppen efteråt.
Det finns något rastlöst och filmiskt i låten som vi verkligen ville behålla hela vägen in i produktionen.
Ni beskriver er musik som ett möte mellan nordisk melankoli och öppna landskap. Vad är det i den kontrasten som ni dras till?
- Några av oss har finska rötter, så det där vemodet har nog alltid funnits ganska nära. Vi gillar kontrasten mellan något väldigt stort och öppet, och något väldigt mänskligt och sårbart. Musik kan låta enorm men fortfarande handla om en person som sitter ensam i en bil eller går hem genom en småstad på natten.
Era låtar verkar ofta bygga mer på känsla än på tydliga berättelser. Hur brukar en typisk låt växa fram i The River Noir?
- Det brukar börja i mitt kök, jag har förbannat lyhört där jag bor och kan inte spela ut för full hals hemma. Utan jag får typ viska fram låtarna sent på kvällarna. Jag tycker det speglar sig i låtarna.
Jag jobbar mycket med texter men melodier är det jag är mest intresserad av, oftast vill jag att sången nästan ska smälta ihop med musiken och bli en del av själva känslan i låten, snarare än att stå i centrum och berätta en tydlig historia. Sången blir ett instrument som bygger atmosfären.
- Jag tänker ofta mer i känslor än i handling. Hur man kan få en låt att kännas ensam, varm eller rastlös utan att behöva förklara allt i texten.
Sen tänker jag väldigt mycket i färger och miljöer också. Vissa låtar känns mörkblå, andra röda eller nästan silvergrå. Det är ofta där en låt börjar för mig - i en stämning eller i en färg snarare än i en färdig idé.
Det finns något väldigt filmiskt i er beskrivning av soundet. Tänker ni i bilder eller scener när ni skriver musik?
- Jag är en filmnörd av rang. Har varit sedan tidiga tonår. Filmmediet har förmågan att kunna bita tag i en direkt. En riktigt bra film kan man känna nästan fysiskt efter bara ett par sekunders tittande. Det där är något jag alltid velat kunna göra med musik, jag tycker mig komma närmare och närmare men jag är långt ifrån framme.
Många av mina låtar är referenser till filmer jag sett. Ofta finns också uppslag till text i filmerna. Det kan vara en mening, hela storyn eller - som du frågar - en specifik scen.
Just Strange things är löst baserad på känslan i Drive av Nicolas Winding Refn. Det är en film som är snabb och hård men som under ytan handlar om en kärleksrelation mellan en ganska nervös och introvert kille och en ensamstående mamma. Filmen känns nästan som att den går i slow motion trots att den handlar om en getaway driver. Det är i de kontrasterna jag ville göra en låt.
- Introgitarren går i baktakt vilket gör att känslan nästan bromsar, medan resten av låten driver framåt ganska hårt.
Ni hämtar inspiration från små platser och vanliga människor. Finns det någon särskild miljö eller person som satt extra avtryck på det ni gör?
- Jag dras väldigt mycket till små svenska orter - platser man ser genom bilfönstret och nästan glömmer direkt. Men för mig stannar de kvar.
Min pappa kommer från ett litet samhälle i Norrland där allt kretsade kring pappersbruket tills det försvann. Det finns något otroligt filmiskt i de miljöerna. Människor som blivit kvar medan världen rört sig vidare. Tystnaden där är både skrämmande och fascinerande på samma gång.
Jag tror våra låtar försöker fånga den känslan - ensamheten, värdigheten och skönheten i platser som sällan får stå i centrum.
Vi försöker nog fånga tyngden i sådant som på ytan ser vanligt ut.
Referenser som The War on Drugs, The Waterboys och Mark Knopfler säger en del om er ljudbild. Vad känner ni själva att ni tagit med er från de artisterna och vad har ni velat göra annorlunda?
- Vi gillar artister som får det att kännas stort utan att det tappar nerv. The War on Drugs har de där stora, drivande ljudbilderna som nästan bara rullar fram. Mark Knopfler är grym på att göra mycket med små medel, och The Waterboys har energin och det där stökiga, mänskliga i inspelningarna - lite ostämda pianon, saker som skaver lite. Vi gillar när det inte känns för slickt eller perfekt.
Samtidigt tror jag att vi egentligen är lite poppigare än alla de där banden, även om vi kanske inte alltid vill erkänna det. Vi gillar ändå starka melodier och refränger ganska mycket.
Ni är ett sjumannaband med en ganska stor och levande ljudbild. Hur arbetar ni tillsammans för att få musiken att kännas både storslagen och intim på samma gång?
- Det är nästan det roligaste med att spela i band - själva nötandet tillsammans. Att jaga den där känslan när man plötsligt tappar tid och rum.
När man är sju personer blir “less is more” nästan ännu viktigare. Alla kan inte spela hela tiden, utan det handlar mer om att lämna plats åt varandra. Vi lever ju i en ganska individuell värld annars, men ett band är motsatsen till det. När alla drar åt samma håll tillsammans blir det mycket starkare än vad någon hade kunnat göra själv. Sen är det en oerhört rolig process att jobba med låtar ihop i replokalen, få inputs från varandra.
Debutsingeln fick snabbt fint genomslag och livespelningarna i Örebro verkar ha betytt mycket för er resa. Hur har responsen från publiken påverkat självförtroendet och riktningen framåt?
- Det har påverkat oss enormt mycket.
I slutändan handlar nästan allt om att spela live för oss. Det är där musiken faktiskt blir verklig. Inte hemma i mitt kök.
Komiker testar sina skämt inför publik innan de spikar sina shower, och det är nog ganska likt för musiker också. Man känner rätt direkt när en låt flyger - eller inte - när man spelar den för folk.
Lyssna på Strange things här nedan!
