"Folk kan säga vad de vill, jag kommer göra min grej ändå"

Foto: Vilhelm Boberg 

Moa Persson, ursprungligen från Östersund, pluggar just på Borlänges Musikhögskola och gör musik under sitt förnamn. Förra året vann hon P4 Nästa Stjärna i Jämtland med låten Hit the ground. Idag har hon släppt singeln Spotlight. Det är andra singeln för året. Daydreaming var först ut. Den låten lät musikaliskt som en mysig gårdsfest i solen med bevis på bevis på att kärleken inte stannar vid kudden. Det är inte bara en dröm. Det går att plocka tändstickor ur mörkret - i form av en annan människa. 

Nya singeln Spotlight är också fantastisk och dansant och uppmanar en att inte kasta bort det man tror på, det man är. Det viktigaste är att man själv tror på vägen framåt. Den tron är det viktigaste bränslet. Idag pratar jag med Moa om självtvivel, nya singeln och om att hitta en balans. 

Hur är läget? 

- Det är bra med mig, tack som frågar! 

Spotlight handlar om att fortsätta trots motgångar. Var i ditt eget liv blev den känslan som starkast, och hur tog den form i låten? 

- Det var nog när jag kom hem efter att ha visat min musik för en person jag ser upp till väldigt mycket, och fick höra allt möjligt om att både jag och min musik saknade ditt och datt för att lyckas. Jag tog åt mig väldigt mycket av det hen sade trots att jag visste innerst inne att kritiken kom från en plats av välmening. Detta följdes av många veckor som präglades av självtvivel och jag började till och med fråga mig själv om jag faktiskt inte alls har vad som krävs. 

- Detta negativa tänkande blockerade så klart min kreativitet, jag kunde inte skriva eller skapa något under den här tiden. Till slut insåg jag det uppenbara och banala: att man inte kan ge så mycket makt till andras åsikter att det styr ens liv. Och att jag behövde ge tillbaka den makten till mig själv. Det var då Spotlight kom, jag skrev den på gitarr under en kväll, som en påminnelse till mig själv att folk kan säga vad de vill, jag kommer göra min grej ändå. 

Du beskriver hjärnan som något som kan stjälpa en. Hur har din relation till självtvivel förändrats sedan du började göra musik? 

- En jätteintressant fråga! Jag har alltid trott på "fake it til you make it", alltså att oavsett hur osäker man känner sig så måste man försöka att projicera motsatsen utåt tills det att man faktiskt tror på det själv. Det är ett mindset som blir nästan en nödvändighet när man gör musik. När man skapar något är det just lätt att bli självkritisk, och då måste man vara sträng med att inte låta det bromsa en. Än mer när det kommer till att dela sin musik med andra. Det gäller att bygga strategier för att distansera sig från hur ens verk värderas, något som jag har haft svårt med men som jag ständigt jobbar på. 

Foto: Vilhelm Boberg

Du har tidigare producerat mycket själv men jobbar nu med andra. Vad har det samarbetet öppnat upp för som du inte nådde på egen hand? 

- Det blir helt enkelt bättre. Det finns så otroligt mycket duktiga musiker där ute och det vore synd att inte ta vara på det för att ta sina låtar så långt som det bara är möjligt. När man jobbar helt själv blir man dessutom väldigt lätt blind för de val man gör. Att slå sig ihop med andra gör att man kan checka av varandra så att alla jobbar mot samma mål. 

Ditt sound drar åt tidigt 2000-tal. Vad är det i den eran som du känner saknas i dagens pop? 

- Det jag själv tycker är så härligt med musiken från den tiden är att den var så hämningsfri. Man brydde sig inte om man råkade skriva klichéer eller återanvände ackordföljder, utan man bara gjorde det som man tyckte lät bra i stunden. Det är nog därför det är så mycket 2000-talsmusik som blivit klassad som "cringe" och "guilty pleasures". Det är sådant de allra flesta tycker om men som man inte vågar erkänna. 

- Jag tycker att det är väldigt kul och uppfriskande att dagens pop är mer experimentell och tänjer på de gränser som föregående eror förhållit sig till men ibland kan det kännas som att viljan att låta självmedveten och "cool" forcerar vissa kreativa val som tar ifrån ärligheten i musiken. 

Du nämner Sugababes som inspiration. Vad var det i deras uttryck som träffade dig när du började göra musik? 

- Egentligen var det inte alls artister som Sugababes som inspirerade mig till att börja göra musik från början. Det var snarare mörkare akter som Junior brielle från min hemort, Brunflo, Hurula och Of Monsters And Men. Att skriva renordlad pop var nåt jag kom till att göra senare, och då fick jag höra av andra att de tyckte mina låtar påminde om bland annat Sugababes och Carly Rae Jepsen. Det i sin tur ledde till att jag började lyssna in mig på dem och lärde mig utav hur deras producenter gjorde för att åstadkomma det här glittriga, lite studsiga soundet som jag redan var på jakt efter. 

Du pratar om att vara sin egen största kritiker. Hur hittar du balansen mellan att utvecklas och att inte bli för hård mot dig själv? 

- Helt ärligt så vet jag inte. För mig är det en pendel som svänger flera gånger om dagen. Jag är väldigt bra på att leta fel i mig själv men jag försöker att vända det till en motivation att bli bättre. Jag påminner mig om att den självkritiska delen av mig är en sida jag måste acceptera och att det kräver att jag är stark nog att säga åt den att vara tyst ibland. 

Från GarageBand i tonåren till en mer professionell miljö idag. Vad har varit den största personliga förändringen i hur du ser på dig själv som artist? 

- Den största förändringen är att jag ser mig själv som kapabel. Att skapa musik var något jag gjorde i hemlighet i fem år för jag tyckte inte att det jag gjorde var "riktig" musik, och jag var ingen "riktig" låtskrivare. Varje gång jag skrev klart en låt var jag rädd för att det var min sista, att jag inte hade mer i mig. Idag vet jag att det inte är sant. Jag kommer fortsätta att skriva musik och dela den med världen för det är det jag älskar allra mest.

Lyssna på Spotlight här nedan!