I Nacka hyrde jag rum hos en sol- och vårare. Jag vet inte exakt när jag förstod det, men vissa människor har en aura av att alltid ligga tre telefonsamtal före Kronofogden. Samtidigt bodde där en annan inneboende som var kusligt lik Joakim Thåström. Han körde sjukresor om nätterna och såg konstant ut som att han precis rökt färdigt en existentiell kris ute i trädgården. Jag fick ofta följa med honom på hans jobb. Det var som att se en föreställning av Lars Norén samtidigt som vi körde runt i Stockholmsnatten och lyssnade på Allan Edwall på bilstereon. Jag tyckte om honom direkt. Det finns människor man känner sig trygg med utan att egentligen förstå varför. Ofta är det människor som ser lite trötta ut. Som lyfter sina svårigheter snarare än att hylla sig själva jämt och ständigt.
En del som flyttade in lärde jag aldrig riktigt känna. Som Johan från Karlstad som inte spände fast sin tv på släpet vilket gjorde att motorvägen blev flera tv-kanaler rikare. Han flyttade hem efter två dagar.
I Kungsängen var jag inneboende med en strippa i ett radhusområde. Hennes ex kom en dag och klädde av mig - på allt mod. Han hotade mig med en skiftnyckel att om jag inte struntade i skolan och var hemma och städade så skulle han slå mig med den i skallen. Mycket var oklart där i Kungsängen. Som att ingen riktigt packat upp sitt liv ännu.
När jag flyttade till Göteborg hamnade jag i ett kollektiv som styrdes av lappar. Hyresvärden kommunicerade nästan uteslutande genom handskrivna meddelanden som skedade köksbordet på morgonen. Det kunde stå saker som:
"Nästa gång jag går på toaletten får jag ha dykarutrustning. Någon har orsakat översvämning"
Det fanns också en annan inneboende där. Han hette Oskar och var fullständigt galen. Han lämnade toalettrullar överallt. Inte bara i badrummet. På köksbordet. I hallen. En gång hittade jag en i kylskåpet bredvid smöret. Jag frågade aldrig varför. Vissa saker mår bäst av att förbli mysterier.
Han brukade dunka huvudet i väggen och spela in sina skrik på en dator för att sedan lyssna på dem. Det var som death metal fast utan det roliga.
Det fanns också ett par som bodde där. I ett rum på lika många kvadrat som Kalle Ankas näbb. De hade sex varje dag vilket hördes i hela huset. Det var bara ibland jag såg dem. Det var kul att få ansikten till deras röster.
När jag flyttade till Jungfruplatsen hamnade jag på bottenvåningen. Det ledde ofta till att barn tittade in genom fönstren. Det var inte en lägenhet som var gjord för egentid. Så mycket förstod jag.
Sedan bodde jag i Eklanda. Där var allt väldigt ordnat. Nästan aggressivt ordnat. Folk kunde prata om häckhöjd med samma allvar som andra (läs jag) pratar om sjukdomsdiagnoser. Det fanns människor som verkade gå runt med ett inre vattenpass. Om en buske lutade två centimeter åt fel håll kändes det som att någon skulle kalla till krismöte.
Det jag tyckte om med Eklanda var som att hela samhället passade perfekt in i någon slags idyllisk saga där min hals inte längre liknar en pung. Men det är svårt att riktigt sänka axlarna i ett sammanhang där allas måenden hela tiden ska vara som välklippta häckar.
En bekant sa ”Usch, Eklanda, där röstar alla på Sverigedemokraterna. Vidrigt”. När flyktingar kom dit så samlades hela samhället för att hjälpa dem att känna sig hemma. Så var det med det.
Där efter flyttade jag till Majorna. Det luktade ofta toalett i korridoren och trapphuset bjöd på fina kontraster. Det satt ”nymålat”-skyltar där. Precis ovanför dem hade någon redan klottrat igen. Jag har nog aldrig sett så många må dåligt som när jag bodde där. Det var eld i trappuppgången, skrik om nätterna från någon som ville bli lämnad ifred (personen var helt själv) och det röktes crack i bilarna på gatan.
Nu bor jag i Sandarna med min fru. Vi har utsikt över en park och både morgonsol och kvällssol. Vi har en pizzeria där ägarnas barn sover över och en liten affär där ägarna ger sken av att inte ha koll på något - samtidigt som det vilar något extremt avslappnat över honom. En sen kväll hade pizzerian dukat upp med bord längs gatan till spelare från Gothia Cup. Sånt gör mig rörd.
Samtidigt är det märkligt med vilka platser man saknar. Vilka platser man bär med sig. Inte de perfekta. Inte de välplanerade.
Utan de där lägenheterna där folk var lite trasiga, kaffekopparna aldrig matchade och någon märklig människa alltid stod i köket klockan två på natten och berättade något som kanske inte var sant men som ändå gjorde livet större.
