 |
| Foto: Tuva Durgé |
Nike Sellmar valde att gå en annan väg efter att ha vunnit Idol 2022. Det kan finnas flera vägar varav en består i att säga ja till allt, ytterligare en - en redan utstakad och en tredje som kanske inte är den enklaste vägen men en väg som man lägger mer på egen hand - en väg där man får vara sig själv fullt ut och där man får ta sina egna beslut. Vissa lyktstolpar längs vägarna lyser mer fritt. Jag hoppas Nike känner den friheten nu - bort från allt som "ska" och "bör". Nya singeln So Bad är countryanstruken rent musikaliskt, som en tonsatt nedvevad ruta och ärmarna uppkavlade samtidigt som texten bär på dubbla lager av både närhet och svek som rör sig sida vid sida. Det är en väldigt fin låt. På söndag ser vi henne uppträda i Bingolotto där hon framför So Bad. Idag pratar jag med Nike om att sluta jaga något större och istället blicka inåt, om att hitta hem och om det fina samarbetet med Andreas Weise.
- Det är bra! Det känns faktiskt väldigt speciellt just nu. Lite overkligt, men på ett fint sätt. Den här låten har verkligen fått ta sin tid - över ett år av att skriva, känna, ändra, tvivla och hitta tillbaka igen. Och allt har vuxit fram hemma i vardagsrummet, inspelat med riktiga instrument. Det gör att det känns väldigt nära mig, som att varje liten detalj bär på något jag verkligen har gått igenom.
Du beskriver So Bad som en relation man egentligen lämnat men ändå inte riktigt kan släppa - vad tror du det är i oss människor som gör att vi ibland stannar kvar i det som skaver?
- Jag tror att det handlar om något väldigt mänskligt – behovet av trygghet, även när den tryggheten egentligen gör oss illa. Det finns något i det bekanta som är svårt att släppa, även när man vet bättre. Jag själv är och har varit en person som är medberoende, och det är en känsla som är så svår att förklara. Det är som att man vet exakt vad som inte är bra för en, men ändå dras man tillbaka, om och om igen. Lite som att man fastnar i en loop där tiden går, men man själv står still. Och jag tror att det är det jag har försökt fånga i den här låten. Den där känslan av att leva kvar i något som egentligen redan är över, men som fortfarande sitter kvar i kroppen.
Raden “I need you bad, but I don’t wanna want you” är brutalt ärlig. Hur mycket av låtskrivandet för dig handlar om att våga säga det man annars kanske försöker dölja?
- Den handlar helt om det. För mig är låtskrivandet verkligen en plats där jag får vara helt ärlig, men också väldigt personlig. Den där känslan i raden - att längta efter någon och samtidigt nästan bli frustrerad eller besviken på sig själv för att man gör det - den är så verklig för mig. Det är som en ständig inre konflikt. Man vet vad man borde göra, man vet vad man förtjänar, men känslan bryr sig inte om det. Den bara finns där ändå. Och ibland kan det nästan kännas som att man sviker sig själv, för att man inte lyckas släppa taget. Att skriva om det blir ett sätt för mig att förstå det, och att våga stanna i det som faktiskt gör ont - utan att försöka göra det snyggare än vad det är.
Efter Idol valde du en mindre självklar väg än många vinnare. Fanns det någon punkt där du tvivlade på det beslutet - eller har det alltid känts rätt i magen?
- Det har absolut funnits tvivel, det gör det nog alltid när man går lite sin egen väg. Men någonstans har det ändå funnits en ganska stark magkänsla som sagt att det här är rätt för mig. Jag är inte en person som är särskilt lätt att forma, eller att sätta i ett fack. Egentligen som de flesta människor. Och jag tror att när man försöker trycka in människor i tydliga ramar så försvinner ofta det som gör dem unika. Och det är verkligen inget jag vill ska hända med min musik. Jag vill att den ska få vara levande och förändras, precis som jag gör.
Du pratar om att du “hittat hem” konstnärligt. Hur märker man det som artist?
- För mig handlar det om att sluta jaga. Att inte hela tiden försöka bli något, utan istället börja lyssna inåt och lita på sina musikaliska influenser och sin egen röst. Men det handlar också om att våga vara ärlig med vad man faktiskt vill. Det är så många artister som drivs av drömmen om att bli stora, synas och spela på de största scenerna. Och jag förstår verkligen den drömmen - men jag har insett att det inte är det som ger mig mest. För mig handlar det mer om människor. Om att få vara nära. Att få beröra, förändra och kanske hjälpa någon genom det jag gör. Jag märker att jag har “hittat hem” när jag börjar förstå vem jag är i min kärna, och vågar stå i det. Jag hade inte mått bra av att bara köra på, dag ut och dag in, långt ifrån känslan, i något som inte känns äkta för mig. Jag vill känna allt. Jag vill kunna möta de som lyssnar på min musik, se dem i ögonen och känna att vi förstår varandra, på riktigt. Det kanske låter lite naivt, men för mig ger det mycket mer mening och frid att känna att jag gör någon form av skillnad i någons liv – än att bara stå på en scen utan det målet.
 |
| Foto: Tuva Durgé |
Att jobba helt independent och skapa musik hemma i vardagsrummet tillsammans med din partner låter både intimt och sårbart. Hur påverkar den miljön vad du vågar skriva och
uttrycka?
- Det påverkar allt. Det blir en väldigt trygg, men också helt avskalad miljö. Det finns liksom inget att gömma sig bakom. Att sitta hemma, spela in med riktiga instrument och skapa tillsammans med min partner gör att allt känns mer organiskt, mer på riktigt. Vi är också två väldigt ofiltrerade individer, vilket gör att både det musikaliska och det vi skriver kan ifrågasättas utan att det blir laddat. Det finns ingen prestige i rummet, bara en vilja att komma närmare sanningen i det vi gör. Och det gör vi faktiskt så sjukt bra ihop. Det gör att jag vågar gå djupare, både i känslor och i uttryck.
Jag älskade din duett med Andreas Weise. Har ni pratat om att göra mer tillsammans?
- Vad fint att höra! Vi har kanske inte pratat rakt ut om det, men det är klart att jag jätte, jättegärna skulle vilja göra mer tillsammans. Det känns väldigt naturligt och kul att skapa ihop, så jag hoppas verkligen att det blir mer i framtiden.
Ditt sound rör sig mellan soul, alternativ pop, country och blues –-känner du att du letar efter ett uttryck, eller har du slutat leta och bara följer det som känns rätt?
- Jag tror att jag har landat i att inte leta så mycket längre. Jag följer det som känns sant. Jag kommer från en soulbakgrund, och med tiden har jag verkligen hittat hem i både blues och country. Det är något i det uttrycket - i berättandet, i råheten och i ärligheten - som jag känner väldigt starkt för. Idag känns det så naturligt att de influenserna får ta plats i min musik, även om det inte är renodlade genrer. Det är som att allt jag har varit med om, allt jag har lyssnat på och känt, får mötas där. Och det är nog där jag känner mig som mest jag.
Om So Bad är början på ett nytt kapitel - vad hoppas du att lyssnarna ska förstå om dig som de kanske missade i ditt debutalbum Been Eating Apples?
- Jag hoppas att man hör mig tydligare här. Mer sårbarhet, mer ärlighet. Att det kanske inte alltid följer hur musik “ska” låta, utan får vara lite friare och tala sitt eget språk. För mig handlar det inte om att skapa något som ska “slå”, utan om att mitt skapande och min känsla verkligen ska få komma fram. Jag vill att de som lyssnar ska få känna det jag känner, och kanske känna igen sig i det. Och att de som faktiskt väljer att lyssna på mig gör det för att de vill ha just det jag gör. Det finns så mycket annan musik där ute för andra – och det känns som att jag har landat i en mognad där jag är okej med det. Jag vill hellre nå fram på riktigt till några, än att försöka vara allt för alla.
Lyssna på So Bad här nedan!
