Det räcker inte att kapa topparna.
I vilka situationer var ens hud för tunt klädd? I vilka situationer var världen det?
Ibland känns det som att man själv fått sova på marken medan glåporden fått sovsäckar. Kanske kunde jag sprungit längre - men hur långt kan man springa?
Naturligtvis är det som mest intressant att analysera filmer man tycker om. Att analysera sig själv är inte riktigt som att gå igenom Twin Peaks.
Även om det funnits en del surrealistiska situationer och demoner i mitt liv också.
Främst kanske mina lärare.
De som lärde mig vad tystnad i ett rum betyder. De som sprang efter mig i trean för att slå mig med pinnar.
De försökte ge plats åt demonen i mig i stället.
Som hon som gick efter mig på ICA i Lindsdal och sa:
“Varför är du så ful?”
Jag svarade ingenting.
Men jag bar med mig orden, inklämda bland mina läxböcker. Bland glasögonen som jag inte vågade använda.
Jag önskar att de haft glasögon nog att se så långt in i mig att de förstått att det inte var något yttre torn som föll - utan flera inre.
Jag vet var gränserna går i tyngdlyftning.
Tystnaden kan ingen lyfta, hur mycket man än försöker. Den lägger alltid på fler vikter än man klarar av.
Jag skulle inte säga att jag var mobbad.
Men situationer som de här påverkar hur jag rör mig i världen idag.
Precis som ett land blev flera hektar av min röst oanvända.
Och än idag känns det som att mina ord måste passera en gata som för länge sedan blivit riven innan de uttalas.
För när jag säger fel, eller något ogenomtänkt, bär jag fortfarande med mig den där stunden på ICA.
Eller den där jag låg i gräset och blev slagen med pinnar.
Kanske var det därför jag började skämta.
Det blev en hand att hålla i.
Och kanske också ett sätt att slippa hålla i något som faktiskt gjorde ont - genom att aldrig riktigt ta i det.
Så när en kollega på ett jobb fällde kommentarer om mig skämtade jag bara bort det.
Och det var egentligen inte orden i sig som gjorde ont - kalla mig lillkuken hur mycket du vill, could not care less.
Det var sättet hon samlade människor kring att vara elak.
Som en slags lägereld.
Fast inte som när jag var liten och sjöng Sommaren är kort medan kläderna tog doft av rök.
Utan en annan slags eld.
Så när jag går till frisören försöker jag förklara vad det är som egentligen måste bort.
Att det inte räcker att kapa topparna.
Att det inte är håret som vuxit fel.
Att det är något annat som hängt kvar.
Men jag börjar förstå att det inte är något hon kan klippa.
Det sitter inte i det som syns.
Det sitter i hur snabbt jag fortfarande blir tyst
när någon höjer rösten.
Och det värsta är inte att det finns kvar.
Det är att jag fortfarande beter mig
som att det behövs.
