Mats Westling - Barn av det sköra

Mats Westling verkar så genuint snäll. Det märks i hans låtar, där det finns en genomgående ödmjukhet och värme i språket. Han har medverkat flera gånger i bloggen, bland annat i samband med att han släppte sin första bok Mitt hjärtas röst. Mats är en mångsidig person - både i sitt artisteri och i sitt språk. En av de finaste texterna han har skrivit är titelspåret på albumet Inåt, uppåt, framåt…, där han beskriver närheten till sorgen på ett sätt som snarare tar den i hand än försöker bortförklara den. En annan låt jag gärna lyfter fram är Höjdrädd - en låt som jag bär som en skjortknapp till själen. En uppriktig och melodiös låt som liksom drar mina läppar uppåt utan att göra väsen av sig. 

Nu är Mats aktuell med boken Barn av det sköra. Där den första boken kunde kännas som en slags litterär hemkomst, blir den här mer en annan sorts resa. Kanske handlar den allra mest om att våga stå kvar och inte försöka byta ut sig i spegeln, inte försöka montera ned det som är ens jag. Man är bräcklig och känner sig liten ibland - men vem gör inte det egentligen? Samtidigt kan osäkerheter och rädslor lätt bli som tullar som är svåra att komma igenom. Det är lätt att ge upp på sig själv. 

I boken blandar Mats dikter och reflektioner. Vissa rader sätter sig direkt, som “Du vore ingen om jag inte lät dig” (Skuldkänslan). Jag fastnar också för den sensuella och romantiska tonen i Om jag var en blomma, där han skriver: “Vid din klännings översta knapphål skulle du fästa mig”. Det finns en väldigt vacker närhet i de orden. 

Dikterna är främst skrivna på rim, men jag skulle säga att språket når allra längst in när han släpper taget om rimmen - i betraktelserna och särskilt i berättelsen Gråt min gråt. Där öppnar han verkligen dörren lite mer på glänt. Det är också där boken blir som mest levande, när perspektiven vänds och tanken om att vi egentligen delar samma längtan blir tydligare. Vi behöver kanske inte alltid leta efter det som skiljer oss åt. 

Jag ser många möten i det Mats skriver om. Det kan handla om människor som gått bort eller relationer som har funnits. I många möten är man liten - men hans ödmjuka sätt att se på världen gör att det aldrig blir något som fastnar i det uppgivna. Det finns en rörelse framåt. Det tar tid att sortera alla känslor. Det man först valde bort kan ibland vara det man till slut omfamnar. Han frågar sig hur mycket lyckan kostar, samtidigt som han konstaterar “tänker vilken ynnest det är att få älska”. Här möts de känsliga höjderna och det bottenlösa, det tunga. Och det är just där Mats skriver som allra vackrast.

Kolla in boken på bland annat Bokus här.