Musikminne från Skuggorna Bakom Oss

Foto: Press

Jokke Dahlström & Fred Andersson bildar duon Skuggorna Bakom Oss och första singeln från EP:n Vi som älskade ljuset heter Maskiner som jag. Jag skulle säga att det låter som ett möte mellan sentida Kent och Page och texten, om utanförskap, träffar precis rätt och rader som "jag är så nära en människa som man kan komma" träffar precis rätt. Det handlar om att stå precis utanför gemenskapen - som att stå i kö till någnting man aldrig riktigt blir insläppt till. Det är en fantastisk låt som kommer tillhöra mina mest spelade i år. Idag gästar duon bloggen för ett poetiskt musikminne!

Vi minns inte riktigt hur det började. Det kan ha varit i ett kök. Eller ett vardagsrum. Ett av de där rummen där lampan brinner lite för starkt och kvällen dröjer kvar längre än den borde. Någon satte på Nina Simone. Det var Consummation. När hennes röst kom sprack något i luften, som om alla fönster i rummet gick sönder samtidigt. Vi stod bara där. Två människor som inte riktigt vet vad de håller på med. 

Musiker har vi aldrig kallat oss. Musiker vet hur en låt ska byggas. De kan skalorna. Hantverket. Vi är inga musiker. Vi är blinda kycklingar. Blinda kycklingar som när Nina Simones röst slår ner i rummet faller ner på sina kycklingknän och bara gapar. Vad var det som precis hände? 

Sen fortsätter livet. Man går ut i världen igen. Genom städer, relationer, kök och replokaler. Men vissa saker stannar kvar i kroppen. Ibland dyker de upp igen, utan förvarning. 

Johnny’s always running around, trying to find certainty. 

En Life During Wartime. 

En Windmills of Your Mind. 

En Up for life. 

Och ibland något ännu märkligare. Den där ensamma synthen i Warszaw. Den låter som en stad man aldrig varit i. Som något man saknar utan att veta vad det är. Ibland får en melodi en att börja sakna något man aldrig haft. Sådana ögonblick försvinner inte riktigt. De ligger kvar någonstans. Som insekter i bärnsten. Tiden rör sig runt dem, men själva ögonblicket är stilla. Man kan gå tillbaka dit ibland. Höra det igen. Och det märkliga är att platsen fortfarande finns där. Den ligger gömd i själva låten. Man sätter på den igen och plötsligt står man där, i samma rum, i samma luft. Men något har förändrats. Man känner igen platsen. Och först då förstår man att man aldrig riktigt lämnat den. 

Man återvänder till låten. 

Och för första gången vet man var man är. 

/ Jokke & Fred, Skuggorna bakom oss

Lyssna på Maskiner som jag här nedan!