"Allt förändras hela tiden och vi kan alltid plantera nya frön och se vad det blir av det"

Foto: Press

Jag låg i soffan häromkvällen när mina öron fylldes av tonerna av Tiffany Lorentz Not for us. Låten, som avslutar Tiffanys EP A new kind of rhythm, får nackhåren att ställa sig upp. Särskilt i slutet när fokuset bara ligger på rösten. Det avskalade och stora tar varandra i hand. 

Tiffany har figurerat många gånger i bloggen. Nu är hon äntligen aktuell med ny musik. Dancing with strangers. Det är en låt som handlar både om vad som format henne och vad hon vill ta med sig framöver. Det är en dansant tillbakablick som samtidigt har något drömskt om framtiden i sina ögon. Jag tycker att Tiffanys musik alltid har en stark trygghet i sig, i varje ton och att allt hon sjunger känns så självklart för henne. Som att hon låtit varje ord växa i sin egen takt och att hon med det verkligen känner sig säker på att det hon tar med sig vidare står hon för fullt ut. Det är mycket fint.

Idag pratar jag med Tiffany om att vara introvert, om att blicka tillbaka och om hennes DIY-attityd. 

Du beskriver Dancing with strangers som en låt som "tar dig i handen". Vad var det konkret i ditt liv som gjorde att just den här låten behövde skrivas nu?

- Jag var inte helt medveten om det först, men såhär i efterhand så ser jag att texten kommer ur att jag tittat tillbaka mycket på de senaste åren och hur de format mig. Det känns speciellt att vara 29 och inne på sitt sista år av ett årtionde som varit så formande som tjugo-års åldern är för oss alla. Så jag tror att det var ett undermedvetet behov av att liksom få säga hejdå och tack till 20-årsåldern och blicka mot vad jag vill ha med mig in i 30-årsåldern.

Du pratar om att lämna förminskande känslor och ta din plats. Hur märks den förändringen i hur du gör musik idag jämfört med när du började? 

- Jag tror det märks både i produktion och i sång på så sätt att allt får ta sin plats. Om låten drar åt ett håll som är stort, mycket rymd och poppigt så har jag låtit det göra det i den skrivarprocessen jag är i nu. Förr har jag kunnat tänka att jag behöver hålla tillbaka på poppigheten eller hur mycket plats sången tar exempelvis för att hålla mig i singer/songwriter världen där jag startade. Men det har jag inte gjort med den här låten. Den har fått dra iväg till den höjden den är menad att ha och det har känts väldigt rätt och lustfyllt. 

Det finns en fin motsättning i att vara introvert men ändå tro på mötet mellan människor. Hur påverkar den paradoxen ditt låtskrivande? 

- Jag tror att det gör att jag vågar skriva personligt och ärligt, för historien eller idén till en låt är alltid sprungen ur en upplevelse kring en viss situation eller period i livet. Jag tror att min introverta sida gör att jag tar mig tid till att krypa in i mitt skal och känna och tänka efter, vilket sedan gör att jag behöver få allt ur mig och sätta den upplevelsen i musik.

Du säger att du nu kan lämna en relation som inte känns bra och “dansa med någon du inte känner”. Vad symboliserar den bilden för dig?

- Det är väl en slags metafor om att vi kan välja att ta en annan väg om den vi går på nu inte känns rätt. Oavsett om det gäller vänskap, kärlek, jobb eller vad som helst. Allt förändras hela tiden och vi kan alltid plantera nya frön och se vad det blir av det.

Mycket av din musik växer fram ur “en gnutta härlig ångest”. Hur vet du när den där ångesten blir kreativ istället för begränsande?

- Det vet jag nog först när ångesten eller oron lättat skulle jag säga. När man känner att ”stormen avtar” och man lyckas forma en mening som sätter ord på hur något har känts, då är det alltid nästan en euforisk känsla som gör att det som varit jobbigt känns värt det. På något sätt blir det så tror jag eftersom man kan dela med sig av det och förstå det bättre själv. 

Din DIY-attityd har varit tydlig från start. Vad har varit den största fördelen, och vad har varit svårast med att göra så mycket själv?

- Största fördelen är att det är så otroligt kul. Det är som att jag har en liten värld jag sitter och snickrar på själv, och jag kan fylla den med allt jag tycker känns viktigt och fint, och jag får dela den med andra som gör samma sak! Det är så fint tycker jag. Det svåraste är balansen mellan allt. Söka gigs och marknadsföra sin musik tar mycket tid och energi. Det är lätt att känna sig otillräcklig när man känner att man gjort allt man kan men det kanske ändå inte flyger på det sätt man tänkt sig. Det är sjukt mycket jobb och det tär på självförtroendet ibland, haha. Men man får försöka komma ihåg grunden till varför man gör det och det är ju för att skapandet är så kul och givande bara i grunden.

När du nu blickar tillbaka på tjugoårsåldern: finns det någon lärdom du fortfarande kämpar med att faktiskt leva efter, trots att du vet bättre?

- Definitivt, en hel del! Men om jag ska nämna en grej så skulle jag definitivt säga att finna balans kring vad jag kan förändra och inte. Balansen mellan när man ska köra på/ta ett steg tillbaka. Sinnesrobönen är ju helt otroligt fin kom jag att tänka på nu, den borde man återkomma till lite oftare. 

Lyssna på Dancing with strangers här nedan!